Se inte så chockad ut, Gilbert. Du visste att Wizards ville bli av med ditt monsterkontrakt. Foto: SCANPIX

Det var då tusan vad det plaskade till i NBA-dammen i natt.
Orlando Magic agerar och agerar kraftfullt.
Ut: Vince Carter, Marcin Gortat, Rashard Lewis och Mickael Pietrus.
In: Gilbert Arenas, Jason Richardson, Hedo Turkoglu och Earl Clark.
Panel: Westin och Wikdahl.

Earl Clark är nyckeln i den här trejden. Med sin extremt höga skillnivå för en big man så kan Magic helt bygga om sitt spel och låta bollen gå genom honom. Näää, vi skojar bara (även om Clark faktiskt var ett lotterival förra sommaren och rimligtvis borde ha verktygen för att bli en bra NBA-spelare).
Men så här ser de två separata affärerna ut:

1. Orlando Magic trejdar Vince Carter, Marcin Gortat, Mickael Pietrus och sitt förstaval 2011 till Phoenix Suns i utbyte mot Hedo Turkoglu, Jason Richardson och Earl Clark.

2. Orlando Magic trejdar Rashard Lewis till Washington Wizards i utbyte mot Gilbert Arenas.

Självklart måste vi panela om denna blockbusterdag.
Så nu kör vi.
Westin och Wikdahl, unplugged:

1. Det är FÖR många komponenter i den här nyheten, mitt huvud snurrar. Hjälp mig, vilken är den enskilt viktigaste pusselbiten här?

Wikdahl: Gilbert Arenas är fortfarande en spännande spelare. På planen också. Du har kanske inte märkt det men Agent Zero snittar 17,3 poäng och 5,6 assist per match den här säsongen och jag tror han har en växel till. Otis Smith, Orlandos GM, och Arenas har varit polare länge och Smith har liknat deras relation vid ett far/son-förhållande. Smith är mannen som kan hjälpa Arenas att lägga i den där växeln. Jag gillar värvningarna av J-Rich och Hedo också men Magics hierarki, på planen, kommer att se ut så här: 1. Dwight Howard. 2. Gilbert Arenas. 3. Resten. Arenas kan vara ett offensivt hot på ett sätt Carter och Lewis aldrig var. Men vad händer med Jameer Nelson nu? En till trade på gång?

Westin: Well, jag vet vem som är den stora x-faktorn i alla fall: Hidayet Turkoglu. Toronto och Phoenix var snabba att ge upp sina satsningar på Hedo, men senast han bar en Orlando-tröja var i NBA-finalerna 2009. Då var han riktigt jäkla bra, faktiskt. Har han månne lite av den magin (höhö) kvar i sig?

2. Orlando ska utmana om en plats i finalen, Phoenix och Washington ska ingenstans. Hur påverkar det här respektive lag och vilket betyg ger du varje lag för de här affärerna?

Wikdahl: Orlando blir bättre. Rashard Lewis har underpresterat sedan inlandsisen, Vince Carter är slut och Gortat… Okej, Gortat gav viktiga minuter. Men Arenas, Hedo och Richardson ger Orlando fart, fläkt, skytte och playmaking. Orlando får fyra plus. Phoenix tvättar händerna rena från Hedo och Clark. Tre plus till öknen. Och så Wizards… Alltså, Rashard Lewis är den mest frustrerande spelaren jag vet men det var antagligen inte enkelt att hitta någon som ville ha Arenas kontrakt. Rashard kan skickas vidare i utbyte mot kuggar med intressantare bäst före-datum. Jag säger tre plus – som kan bli fler om man kan flippa Lewis mot något kul.

Westin: Tre plus, tre plus, tre plus. Det känns som vettiga deals för samtliga tre lag. Men Magic siktar ju högre än så – man försöker bygga ett finallag igen. Så bra tror jag inte att det här blir. Man har många som behöver mycket boll – Turkoglu, Nelson, Arenas… Och sedan vore det ju kul om lagets superstjärna Dwight Howard fick låna bollen ibland också.

3. Vilken trejd vill du se i NBA härnäst?

Wikdahl: Den som tar Carmelo Anthony till… New York Knicks. Come on, det är dags. Amar’e har gjort Knicks relevanta, Carmelo kan göra laget till en contender.

Westin: Spekulationerna om Steve Nash har ju redan börjat. Det känns spännande. Han fyller 37 i februari, nog måste det finnas nåt bättre för honom att göra än att spendera resten av säsongen med Vince Carter, Channing Frye och Grant Hill? Knicks kommer nämnas som en tänkbar destination för Nash, men jag vill se honom i Atlanta.

Inte för att någon tvivlade men här är kvittot i alla fall. Man måste ju bildsätta på något sätt.

Vi sover, äter och andas Musikhjälpen.
Nu är det hög tid att bli delaktiga också.
USA-bloggen skänker 205 kronor till kampen mot handel med barn.

SR, SVT:s och Radiohjälpens samarbete för att samla in pengar träffar igen mitt i hjärtat. Det här året ligger fokus på människohandel med barn. Läs mer på Musikhjälpens hemsida.

Nej, USA-bloggens gåva är inte speciellt stor, 205 kronor för att vara exakt, men den är i alla fall lite genomtänkt. Vi tog tröjnumren på de fyra (diskutabelt) största i de fyra sporter vi bloggar om och skänkte totalsumman.
Alltså:

3 kronor för basebollens Babe Ruth.
23 kronor för basketens Michael Jordan.
80 kronor för footballens Jerry Rice.
99 kronor för hockeyns Wayne Gretzky.

USA-bloggen drar sitt lilla strå till stacken.
Gör det du också.
För barn är inte till salu.

/USA-bloggen

• Babe Ruth, New York Yankees, slog 714 homeruns och hade en batting average på 34,2 procent. Han var inte heller en oäven pitcher. Ruth vann World Series sju gånger.

• Michael Jordan, Chicago Bulls och, tyvärr, Washington Wizards en kort sejour, snittade 30,1 poäng över sin karriär och vann NBA-titeln sex gånger och OS-guld två gånger. Han kunde dessutom flyga.

• Jerry Rice, San Fransisco 49ers, Oakland Raiders, Seattle Seahawks och Denver Broncos, har i princip varenda record för wide receivers och har gjort fler touchdowns (208) än någon annan i historien. Rice vann Super Bowl tre gånger med 49ers.

• Wayne Gretzky, Indianapolis Racers, Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St Louis Blues, New York Rangers, är the great one. När han slutade spela 1999 så höll han 40 grundserierekord, 15 slutspelsrekord och sex All-Star-rekord. Gretzky vann Stanley Cup fyra gånger med Oilers.

Hit 2009: Stephen Curry, Golden State. Miss 2010: Evan Turner, Philadelphia.

NBA-draftens lotteri är precis vad den heter.
Och nu står flera klubbar där med en nit.

Som Evan Turner, till exempel, som gjorde tre collegesäsonger på Ohio State och påstods vara den spelaren i sommarens draft som var mest redo. Killen var trots allt den första sedan Oscar Robertson 1960 att snitta minst 20 poäng, nio returer och sex assist per match över en hel säsong.
När Philadelphia 76:ers valde honom som nummer två efter Washington valt John Wall etta så gjorde man inte det för att Turner fyllde lagets största behov, man gjorde det för att han var den överlägset bästa spelaren.
Nu är det december, Turner snittar 6,6 poäng och rankas av ESPN:s John Hollinger på plats 23 av 28 rookies.
Mest redo?
Tydligen inte.

Evan Turner är långt ifrån ensam om att ha en jobbig första höst som proffs. Enligt Hollingers statistikbaserade ranking så är blott fem av sommarens 14 lotterival bland de 14 bästa rookiesarna. Ytterligare fem hittas på platserna 16, 19, 23, 25 och 28 och de fyra du saknar har inte ens fått spela de 6,09 minuter per match som krävs för att kvalificera sig för rankingen.

USA-bloggen tog en titt på siffrorna och jämförde årets lotterival med fjolårets. Det är en markant skillnad.
Här är produktionen per match:

Lotterivalen 2010:
Minuter: 18,8. Poäng: 6,3. Returer: 3,5. Assist: 1,4. Steals: 0,5. Blockar: 0,5. 

Lotterivalen 2009:
Minuter: 21,8. Poäng: 9,6. Returer: 3,3. Assist: 2,6. Steals: 0,8. Blockar: 0,3.

Och nu är inte Blake Griffin, som tillhör the class of 2009, inräknad. På grund av fjolårets skada så är det här hans rookiesäsong men att ta med honom bland 2009:arna är orättvist då han haft två försäsonger med proffs och självklart hunnit mogna och lära sig en hel del under ett helt år, även om han satt på sidan.
Noterbart är att tre lotterival har gjort sejourer i D-League: Patrick Patterson (Houston), Ed Davis (Toronto) och Cole Aldrich (Oklahoma Thunder) och en har varit skadad (Ekpe Udoh i Golden State). Den enda som blev nedskickad i fjol var Suns Earl Clark och det var inte förrän i mars och man kan inte tillgodoräkna sig den garanterat grymma statistik som Blake Griffin hade samlat ihop.

Många experter menade att alldeles för många spelare stack för tidigt i somras. De gjorde det av den enkla anledningen att de ville hinna få ett års lön innan den förmodade lock-outen kommande säsong. Fyra freshmen valdes i lotteriet, i jämförelse med två freshmen 2009.
Å andra sidan så valdes sju freshmen i lotteriet 2008 och den klassen snittade 11,3 poäng under sin rookiesäsong. 2007 valdes sex freshmen i lotteriet och också den klassen spelade ut årets upplaga, bland annat tack vare sina 8,4 poäng i snitt.

Antagligen är det där vi hittar förklaringarna till statistikklyftan. Collegebasketen har blivit dränerad på talang de senaste tre drafterna och när 2010 kom så fanns det bara en självklar supertalang kvar: John Wall.
Inte oväntat så plitade DraftExpress ned sex freshmen bland de topp tio talangerna inför kommande draft, det finns ju inga andra spelare kvar. Tre européer och en junior, Vanderbilts svenske stjärna Jeffery Taylor, är de fyra övriga på DraftExpress lista.

/Wikdahl

Pssst: Siffrorna som används i uträkningen inkluderar inte de två senaste nätternas matcher.

Så, natten då jag äntligen väljer att sova är natten då allting händer samtidigt:

• Rangers? Yankees? Nej, Cliff Lee har bestämt sig för…Philadelphia Phillies! Det är lätt chockerande. Men också väldigt, väldigt roligt. Jag antar att han i någon mån valde med hjärtat (även om han givetvis blir skäligt kompenserad i form av ett femårskontrakt på 100+ miljoner dollar…).
Bodogs odds på World Series-mästare 2011: Yankees 5.50, Red Sox 7.00, Phillies 7.50. Med en pitcher-stab med Lee, Roy Halladay, Roy Oswalt och Cole Hamels är man lite sugen…

• Brett Favres fantastiska svit stannar vid 297 raka matcher från start. Skadad stod Minnesota-quarterbacken över nattens möte med New York Giants (förlust 3–21).
Det finns många dagar att håna Favre på, men det här är inte en av dem.

• Miami Heat har vunnit sin nionde raka match med tvåsiffrig marginal; 96–84 mot New Orleans Hornets. Krissnacket är tillsvidare begravet. Coach Erik Spoelstra sitter säkrare än på hela säsongen. Vändpunkten? Segern i Cleveland för tolv dagar sedan.

• Teyana Taylors pojkvän Brandon Jennings gjorde 23 poäng och 10 assist och hade en skottprocent som för en gångs skull inte fick mig att vilja kast laptopen i väggen (9/19 FG), när hans Milwaukee Bucks satte stopp för Dallas Mavericks svit på tolv raka matcher.

• New York Jets stänger av krokbens-coachen Sal Alosi utan lön resten av säsongen. Dessutom tvingas han böta 25 000 dollar. Enligt skjutjärnsreportern Jay Glazer tjänar en kille som Alosi runt 200 000 dollar den här säsongen. Med avstängning och böter tappar han alltså uppemot 25 procent av sin årsinkomst. Ett rimligt straff för ett idiot-tilltag som kunde ha kostat en spelare karriären.

• Baltimore Ravens tappade 28–7 till 28–28 innan man slutligen knockade Houston Texans i förlängning; 34–28. Ännu en trist förlust för Texans, men jag skiter i vilket så länge Arian Foster får sina yards. 51 gånger pengarna som rushing leader inför säsongen, tre matcher kvar, nu jobbar vi in den! Kom igen!

/Petter.

Av sommarens alla hajpade free agent-värvningar i NBA, kan den bästa ha varit…Amar’e Stoudemire?!
Ja, varför inte.
New York Knicks har vunnit tio av sina elva senaste matcher, och Stoudemire spelar lysande basket just nu.
– This was the plan. The plan was to have success, säger forwarden själv.

Att han är central för lagets framgångar syns på planen – och på papperet.
• Vi kan rabbla siffror: 25,3 poäng, 8,9 returer, 1,91 blockar och 53,0 FG%.
• Vi kan rabbla utmärkelser: Två gånger utsedd till NBA Eastern Conference Player of the Week.
• Vi kan rabbla trender: Knicks är 6–1 när Stoudemire gör 30+ poäng. Det inkluderar de fem senaste matcherna där han snittar löjliga 34,2 poäng och 11 returer.

Amar’e har haft god hjälp av två andra nykomlingar. Landry Fields, rookien som var ett jättefynd med 39:e-valet, och Raymond Felton, free agent-värvningen som exploderat i Mike D’Antonis pointguard-vänliga spelsystem.
Felton snittar 18,1 poäng, 8,5 assist och 2 steals, och skjuter 46,9% från golvet. Samtliga siffror är de bästa i hans sexåriga NBA-karriär.

Skeptikern pekar på Knicks schema och gormar ”brödgäng!”.
Jag skulle hellre peka på de sju raka bortasegrarna. Det krävs hjärta och skicklighet för att konsekvent vinna på bortaplan i NBA, skitsamma vem du möter.
Vi kommer lära oss mer om Knicks (13–9) den här månaden – möten med Boston, Orlando, Chicago, Oklahoma City och Miami X 2 väntar.
Men vi vågar redan nu räkna med slutspelsmatcher i Madison Square Garden, för första gången sedan 2004.
Det blir mäktigt.

UPDATE 05.12: Ny seger för Knicks natten mot torsdagen: 113–110 mot Toronto efter en ny monstermatch av Stoudemire. 34 poäng – varav 18 kom i den fjärde quartern – samt 14 returer. Knicks har nu sex raka segrar, och har vunnit elva av sina tolv senaste.

/Petter.

Har du tid?
Bra.
Det här är inte första gången vi tipsar om ESPN:s Outside the lines men i natt känns det extra aktuellt. Det är en timme kvar till Cleveland tar emot LeBron James. Marken skakar.

ESPN:s Wright Thompson tog tidigare den här säsongen en promenad genom Cleveland i jakten på svar på frågor du inte visste hur du skulle formulera. Det är ett försök att förklara en komplex stad, en historia om sorg, glädje, ilska, mer sorg – och stolthet.

En timme till uppkast,
Läs Wright Thompsons story om Cleveland här.

02.00 i natt kommer LeBron James hem till Cleveland, Ohio. Det verkar inte bli en schlager.
För första gången sedan han skrev på för Miami Heat så ska King James spela mot sitt gamla lag, inför sina gamla, numera arga, fans. Det kan bli alldeles, alldeles… Ja, vadå?
USA-bloggen ställer sig själv mot väggen med en panel.

1. Miami Heat är 11-8. Är du överraskad?
Persson: Räcker ”överraskad”? Snarare ”chockad”. Att Heat inte skulle gå 18–0 var lätt att förutspå. Men att laget skulle vara 11-8? Att det skulle snackas om kris? Att laget skulle torska mot freaking Indiana? Nä, det hade jag verkligen inte trott.
Westin: Överraskad, och besviken. Heat ska inte behöva ha det så här kämpigt. Skrämmande mycket beror på dålig inställning. Inte på lagets komposition, vilket är den populära uppfattningen.
Wikdahl: Jo, faktiskt. Att maskineriet skulle hacka en aning är inte så konstigt, det är ju ett helt nytt lag, men riktigt så här skakigt trodde jag inte Heat skulle vara. Nu är bara frågan hur djupt problemen ligger. En sak vet jag, förlusten av Udonis Haslem är blytung och Mike Miller kan inte väga upp den när han kommer tillbaka. Kicka coach Spoelstra? Visst, testa, men jag är inte säker på att nästa coach har svaren det här laget behöver heller. De svaren måste nog LeBron James, Dwyane Wade och Chris Bosh hitta själva.

2. King James har blivit utbuad på varenda bortamatch, och detta av fans som inte ens hade med den här affären att göra. Nu kommer superstjärnan till Cleveland, en stad som imploderade när LeBron took his talents to South Beach. Allvarligt, vad kommer att hända i natt egentligen? Kommer någon att kasta in ett grishuvud på planen?
Persson: Nu har ju till och med den gamle uppviglaren (och Cavaliers ägare) Dan Gilbert gått ut och manat till lugn, så några brinnande LeBron-tröjor lär vi inte få se. Men nog fan kommer det buas som aldrig förr. Framför allt om/när James kör sin powder-upp-i-luften-ritual.
Westin: Å ena sidan: Det är enormt starka känslor – hat, frustration, sorg, försmåddhet – som bubblat och kokat i flera månader. Nu är grytan redo att explodera. Cavs-fansen får den direkta konfrontation med LeBron som ingen elak krönikör eller kritisk tv-expert i världen kan ge dem.
Å andra sidan: Det här är frikkin’ NBA vi pratar om. Inte Fenerbahce–Galatasaray, inte ens valfritt Stockholmsderby i fotboll. Publiken i en NBA-arena består av familjer, städade sportfans och statusmänniskor som vill glänsa med sina dyra platser. Våldsintresset är minimalt. Säkerheten kommer vara skärpt. Det värsta som kommer hända? Att nån överförfriskad supporter försöker pricka LeBron med en plastmugg, typ.
Wikdahl: För det första så antar jag att min teves högtalare kommer att sprängas av buropen när LeBron presenteras innan uppkast och för det andra så…får jag väl se resten av matchen utan ljud. Sportsligt tror jag på 48 minuter antiklimax. Stendöd match och Heat vinner med 17. Jag tänker mig också att King James tar ett kliv tillbaka, håller tillbaka i kroppsspråk och glädjeyttringar, och låter Wade och Bosh skina.

3. Okej, du har sett inledningen på den här säsongen. Vad är nu Miami Heats öde? Har du finalkänsla trots allt?
Persson: Nä. Även om Miami kommer att bli väldigt mycket bättre och mer samspelt, så tror jag inte att man kan rubba ett tokladdat Boston. Gubbgänget har ju sett sjukt inspirerat ut i matcherna mot Heat.
Westin: Om LeBron sväljer sin stolthet och börjar jobba ihop med coach Erik Spoelstra – istället för att plantera illasinnade stories om honom hos ESPN – då kan hela skiten lyfta jävligt snabbt. Jag vill nog splitta finalchansen mellan Heat och Celtics till 50/50.
Wikdahl: Jag trodde ju inte på final från början ens (jag tror både Orlando och Boston slår Miami i en slutspelsserie) så, nej, jag har ingen finalkänsla. Däremot så har jag en osviklig känsla för när en panel ska avslutas. Nu.

Det har länge varit känt att Kobe Bryant är ett stort Michael Jackson-fan. Att han lyssnar på ”Thriller”-albumet på matchdagar, för att komma i stämning och hajpa upp sig själv.
Vad jag däremot inte visste var att Jackson faktiskt var Bryants mentor.

I ett porträtt på Yahoo.com berättar Kobe om sin relation till the King of Pop, och hur Jacko hjälpte honom att bli en bättre basketspelare – ända sedan Kobes dagar som vilsen 18-årig rookie hos Los Angeles Lakers:

– Vi brukade alltid prata om hur Michael förberedde sig när han skulle göra sin musik, hur han förberedde sig för konserter. Han lärde mig vad han gjorde: Hur man gör ett ”Thriller”-album, ett ”Bad”-album, alla detaljer som krävdes. Det var den enda bekräftelse jag behövde – att förstå att jag måste fokusera på mitt hantverk och aldrig avvika. För det han gjorde – och hur han gjorde det – var psykotiskt. Han hjälpte mig till en nivå där jag kunde vinna tre titlar tillsammans med Shaq på grund av mina förberedelser, mina studier (av basketen). Och allt har bara växt.

Det är förstås en stor sorg att Michael Jackson inte längre finns ibland oss.
Han är oersättlig, som artist och kanske också som mentor.
Men om Kobe Bryant trots allt skulle vilja hitta en annan musiker att relatera till och få tips ifrån, vem skulle du föreslå? Här är mina två kandidater:

• Billy Corgan, Smashing Pumpkins.
Det ensamma, sorgsna geniet som vägrar kompromissa. Världsbäst på att jaga bort sina arbetskamrater. Hade en musikalisk Shaq i trummisen Jimmy Chamberlin, men bröt med honom – två gånger.
Vet allt om att skapa stora saker på egen hand. Vet mindre om att utnyttja andras styrkor. Klingar det bekant? Kanske är det rentav Kobe som, genom sina förändringar i karriären, skulle kunna lära Corgan en grej eller två om vikten av lagarbete…

• Kanye West.
Han och Kobe skulle kunna prata i timmar. Om besattheten av att en dag bli betraktad som The Greatest Of All Time, om hur man tyglar sitt monsterego – och om hur man slipar sina raptexter. Ni har väl inte glömt ”K.O.B.E.”?
Om ni har gjort det så påminner jag er nu.
Och ber om ursäkt för det.

/Petter.

På tal om historiska draftfloppar.
Jonas Jerebkos boss i Detroit, Joe Dumars, gjorde en modern klassiker när han i NBA-draften 2003 valde Darko Milicic före Carmelo Anthony (och Chris Bosh, och Dwyane Wade…).
Milicic spelade två och en halv säsong i Pistons och blev känd som the Human Victory Cigar, eftersom den enda speltid han fick var i slutminuterna av matcher som Detroit redan avgjort.

Orlando, Memphis och New York Knicks gjorde mer eller mindre halvhjärtade försök att få fart på den unge insidespelarens karriär – utan att lyckas.
And then…tonight!
Milicic, numera i Minnesota Timberwolves, exploderade med en stat line som måste fått Dumars att spotta ut kaffet över datorskärmen:
23 poäng, 16 returer, 6 blockar, 5 assist och 2 steals.
Mot regerande mästarna Los Angeles Lakers.

Att Milicic i sin femte NBA-klubb och sin åttonde NBA-säsong plötsligt har förvandlats till en Kevin-Garnett-in-his-prime…nja, så långt ska vi nog inte gå. (Även om det antagligen var sådana jämförelser Joe Dumars, och alla lyriska NBA-scouter, såg framför sig när den då 18-årige Darko hyllades som ett givet val efter LeBron James).
Men i Minnesota har Milicic två nödvändiga saker för att han ska lyckas: svag konkurrens, och en coachstab som är villig att satsa på honom.
Han är fortfarande bara 25 år, och borde åtminstone överträffa sina karriärsnitt (5,6 ppg, 4,2 rpg, 1,3 bpg) rejält den här säsongen. 

/Petter.

19 juni 1984: Portland Trail Blazers väljer centern Sam Bowie med NBA-draftens andraval. Man nobbar en guard/forward vid namn Michael Jordan, som istället väljs av nästa klubb (Chicago Bulls).

28 juni 2007: Portland Trail Blazers väljer centern Greg Oden med NBA-draftens förstaval. Man nobbar en guard/forward vid namn Kevin Durant, som istället väljs av nästa klubb (Seattle SuperSonics).

Jo, parallellen är dragen några hundra gånger.
Blazers skrev för evigt in sig i historieböckerna med valet av Bowie före Jordan, en av tidernas värsta draftmissar.
Klart det känns som déjà vu nu när Greg Oden genomlider helvetiska skadeproblem och har fått ännu en säsong förstörd.
Och vi behöver väl knappast nämna att Kevin Durant, 22 år, samtidigt är regerande poängkung och en favorit till MVP-titeln?

Men att kalla Oden för en ny Bowie är egentligen orättvist – mot Bowie!
Kolla in de här siffrorna:

511 matcher, 14098 spelade minuter, 5564 poäng, 3845 returer, 909 blockade skott.

Det var vad Bowie skrapade ihop under sina tio NBA-säsonger.
Oden kan säkert matcha Bowies snitt på 10,9 poäng och 7,5 returer per match, men vågar vi verkligen tro på att han kommer spela 500+ matcher i NBA? Risken är att kroppen säger ifrån långt innan dess.
När säsongen 2010/2011 är till ända kommer Oden att ha missat 246 av 328 matcher under sina fyra år i Portland.

Vem vet, om Kevin Durant går och vinner sju NBA-titlar i sin karriär kanske det blir Greg Oden, och inte Sam Bowie, som blir ihågkommen som tidernas draftblunder…

/Petter.