En av de bästa, mest välspelade och underhållande matchserier jag kan minnas är över.
Miami Heat är NBA-mästare för andra året i rad.
Komplett värdiga, imponerande mästare. Deras största stjärna är en osjälvisk tvåvägsspelare. De står för en kraftfull, försvarsfokuserad attackbasket. Varje gång de tvingar fram en turnover och springer i en dunk på andra planhalvan, så känns det som en liten seger för sporten.

Jag älskar San Antonio Spurs och deras vackra lagspel precis lika mycket, men det är bara att lyfta på kepsen för Miami – världens bästa basketlag de två senaste säsongerna.

Vad det här betyder för Heat, Spurs och det framtida NBA-landskapet blir en diskussion för en annan dag. Tills vidare nöjer vi oss med att hylla mästarna. Här är hela laget, spelare för spelare:

Ray Allen, shooting guard, 37 år. Lika pålitlig som Fröken Ur. Prestigevärvningen från Boston bidrog med precis det han skulle: floor spacing, tunga trepoängare och en jädra massa rutin.

Chris Andersen, power forward, 34 år. Det var ett litet äventyr varje gång Birdman kom in på planen. Och oftast med lyckligt slut för Miami. Sinnebilden av en energispelare.

Joel Anthony, center, 30 år. Laglojal, defensiv brunkare som knappt nuddade planen i slutspelet.

Shane Battier, small forward, 34 år. En av de stora finalhjältarna i fjol med sitt 58-procentiga trepoängsskytte. I år har både speltid och produktion minskat. Men när allt skulle avgöras, då stod den intelligente klisterkillen där och bombade i bollarna igen: sex av åtta trepoängare.

Chris Bosh, power forward, 29 år. Den hånade stjärnan fick sin revansch, i år igen. Skärpte sig och tog fajten under korgarna mot Spurs. Efter den dåliga semifinalserien mot Indiana var många beredda att avfärda hans framtid som Heat-spelare.

Mario Chalmers, point guard, 27 år. Heat-fansen har lärt sig att älska Rios bästa sidor, och leva med hans sämsta. Blandar skytteuppvisningar med anonymitet eller ren vårdslöshet.

Norris Cole, point guard, 24 år. Spelade varenda match i slutspelet, tills han blev totalt uppsnurrad av Parker/Ginobili i finalmatch fem och bänkades. 2013/14 blir en nyckelsäsong.

Udonis Haslem, power forward, 33 år. Klubbens hjärta vann sin tredje titel i sin tionde säsong. Stundtals kämpig finalserie, men utan hans skytte i match tre och fem mot Indiana är det tveksamt om Miami ens tagit sig hit.

Juwan Howard, power forward, 40 år. Spelade 51 minuter i grundserien, exakt noll i slutspelet. Så jo, Heat fäster nog ett rätt stort värde vid hans ledarskap. Själv fäster jag ett rätt stort värde vid att han är en av de sista i en generation där profilerna (Grant Hill, Jason Kidd) droppar av en efter en, och att han får oss som hängt med ett tag att känna oss, well…lite mindre antika. Ett år till, Juwan. Ett år till!

LeBron James, small forward, 28 år. Det var inte riktigt lika friktionsfritt som den första titeln, men visst visade den självutnämnde kungen att han förtjänar sin tron. Från trippeldubblarna till monsterförsvaret till The Headband Game – det var ett slutspel att minnas, av en av tidernas absolut bästa basketspelare.

James Jones, small forward, 32 år. Med Allen, Miller och Battier i rotationen fanns nästan inga minuter kvar till trepoängsspecialisten Jones.

Rashard Lewis, forward, 33 år. Satt långt ut på bänken och lyfte en monsterlön. Belönades med sin första mästerskapsring. Ganska gött liv, ändå.

Mike Miller, shooting guard, 33 år. Trepoängsskytt och slitvarg som funderade på att lägga av efter förra titeln. Ångrar knappast sitt beslut idag…

Jarvis Varnado, power forward, 25 år. Via italienska andraligan, Israel, D-League och ett kort gästspel hos Boston Celtics hamnade han till slut i Miami – laget som draftade honom 2010. Fick ingen speltid i slutspelet, men är en exceptionell skottblockare som kan kämpa sig till en roll nästa säsong.

Dwyane Wade, shooting guard, 31 år. 2006 var han Miamis givna MVP, ifjol klev han åt sidan och lät LeBron leda laget. På väg mot sin tredje titel kämpade Wade mot onda, besvärliga knän. Men när det verkligen behövdes – som i match sju mot Pacers, och match fyra och sju mot Spurs – levererade han superstar-spel på båda planhalvorna.

Erik Spoelstra, head coach, 42 år. Tre raka finaler, två raka titlar. Ett specialdesignat spel, lika halsbrytande underhållande för publiken som det är svårtacklat för motståndarna. Schackmatchen mot Gregg Popovich i finalserien var mycket underhållande. Spoelstra har etablerat sig som en av ligans bästa coacher – och det är bra, för det lär bli ännu svårare att vinna mästerskap i framtidens NBA.

NBA-final, Miami Heat–San Antonio Spurs, sjunde och avgörande matchen.
Klockan 03.00 kör vi.
Se matchen på TV10 eller League Pass, och häng med oss på Twitter.
Vi laddar upp nu: Här är sju anledningar till varför du ska sitta uppe inatt.

1. Den historiska betydelsen.
Make no mistake: Utgången av nattens match kommer ha stor påverkan på hur vi minns LeBron James i framtiden. Han vet det själv också:
– I want to go down as one of the greatest. I want our team to go down as one of the greatest teams. And we have an opportunity to do that. Hasn’t been many peoples to win back‑to‑back championships. It’s so hard. It’s the hardest thing.

2. Stjärnornas krig.
Det är ju inte bara LeBron James som har ryggen mot väggen inatt. Vilken Dwyane Wade får vi se, den attackvillige försvarsfantomen? Eller den bleka kopian som så uppenbart hämmas av sina knäproblem? Tony Parker sköt 71% i match fem, 26% i match sex – hur effektiv är han inatt? Lyckas Chris Bosh göra ännu en inspirerad, rätt-plats-vid-rätt-tillfälle-match? Och Tim Duncan, orkar han trotsa Father Time en sista gång med ännu en stormatch?

3. Slutet på en era?
Manu Ginobilis kontrakt går ut och ingen vet helt säkert vad som händer i sommar. Stannar, byter klubb – eller det läskiga tredje alternativet…? ”There’s a small chance” att han lägger av, sa han själv för några dagar sedan. Om jag är den 35-årige Spurs-veteranen samlar jag mina lagkamrater en halvtimme före uppkast, och berättar följande:
– Grabbar, det har varit elva fantastiska år. Men nu är det över för mig. Det här blir mina 48 sista minuter. Tack för alla minnen, tack för alla gånger ni krigat för mig. Det var den bästa känslan i mitt liv. Och jag kommer att sakna er varje dag.
Hey, det funkade för Ray Lewis.

4. Erik Spoelstra vs Gregg Popovich.
Schackmatchen mellan Miamis 42-årige coach och San Antonios 64-årige dito är slutspelets roligaste. Från ändrade startfemmor till till spelmässiga justeringar till bänkade profiler – det har funnits massor att granska för tv-experter och läktarcoacher.

5. Underhållningen.
Hallå!! Det är game frikkin’ seven. I NBA-finalen. Idrott blir inte mycket mer spännande, kittlande eller mäktigare än så. Jag kan förstås inte garantera en rysare av samma dignitet som match sex med galna skott, omdebatterade situationer och förlängningsdramatik. Men med tanke på den löjligt höga nivå lagen presterat på hittills, vågar jag tro på lysande spel igen.

6. För att om Heat vinner, så får du se Chris Bosh göra sånt här:

7. För att om Spurs vinner, så får du se Gregg Popovich göra sånt här:

När en av dina största stjärnor – en klippa som du lutat dig mot i elva år, en levande legend i stan – bara inte får till det. När han inte producerar, när han strular och ställer till det, när det inte tycks spela någon roll hur många chanser han får. Vad fan gör du då?

Ger honom ännu mer förtroende, såklart.

Gregg Popovich såg Manu Ginobili, 35, spela nära nog miserabel basket i de fyra första finalmatcherna.
I den femte skickade han in argentinaren från start. För första gången på hela säsongen, grundserie och slutspel inräknat.
Det är coachning, det.
Och det blev bingo, jackpot och megamillions på samma gång.

San Antonio vann med 114–104 och tog ledningen med 3–2 i matcher. I en på många sätt imponerande Spurs-seger – vi hade Boris Diaws rejäla försvar på LeBron James, Danny Greens historiska trepoängsskytte, Tim Duncans tysta effektivitet, Tony Parkers ständiga attacker – håller jag ändå Ginobili som x-faktorn, den främsta anledningen till att pendeln svängde i San Antonios favör.

Hur det gick till? Glad att du frågade. Jag satt med anteckningsblocket och försökte notera San Antonios alla offensiva possessions med Ginobili på planen. Ungefär så här skrapade han ihop till 24 poäng och 10 assist på 33 minuter:

(Jag har för enkelhetens skull färgkodat alla anfall – grönt indikerar en positiv Ginobili-insats, svart en neutral och rött en negativ. Med reservation för eventuellt missade detaljer. Och för att ingen vet exakt vad Gregg Popovich tänkt sig i varje anfall.)
• FÖRSTA BYTET, från start i första quartern:
Anfall 1. Att Spurs vill involvera Ginobili är tydligt redan från första uppkast, då han initierar en pick-and-roll med Tim Duncan. Manu behåller bollen och sätter matchens första skott, en lång tvåa, över Chris Bosh.
2. Stenhård passning till en cuttande Danny Green som lägger i två poäng.
3. Perfekt passning till Tim Duncan som trycker i bolluslingen:

4. Drar en foul på Mike Miller, sätter båda straffkasten.
5. Turnover Danny Green, Manu rör aldrig bollen.
6. Slår Miamis trap med en assist till Tim Duncan som hookar i två poäng.
7, 8, 9. Böljande spel inklusive två fast breaks för Spurs, Manu rör knappt bollen, två poäng på tre anfall för laget.
10. Ginobili tar bollen till korgen men blir snyggt blockad av Chris Bosh.
11. Sätter en trea på passning från Tim Duncan.
12. Inte direkt delaktig i spelet.
13. Missar en trea i ett bra läge.
• UTBYTT: 5.58 kvar av första quartern, Spurs leder med 15–14. Sammanfattning av bytet: Sex positiva Manu-possessions, sju neutrala. Sju poäng, tre assist.

• ANDRA BYTET: 1.29 kvar av första quartern, Spurs leder 27–17.
1, 2. Manu inte direkt involverad. Kawhi Leonard dunkar i två poäng efter en offensiv retur av Boris Diaw.
3. När Parker sitter på bänken får Ginobili initiera mycket av Spurs offensiv. Här hanterar han bollen i en pick-and-roll med Tiago Splitter, och skickar iväg en bulletpassning till Kawhi Leonard som sänker trean för 32–19 med fyra sekunder kvar av perioden.
4. Manu sätter igång det snabba uppspelet – högt tempo var prioriterat av Spurs i den här matchen – och har en ”hockeyassist” på Splitters dunk.
5. Fin passning till Splitter som sjabblar bort bollen.
6. Drar en non-shooting foul från Mario Chalmers. Agerar bollhanterare igen, men det blir inga poäng för Spurs i anfallet.
7. Fast break, inte delaktig.
8. Kommer av screens och fångar bollen, men slänger den rakt i gapet på Miami-försvaret.
9. Passning till Splitter som gör en offensiv foul.
10. Drar foul på egen planhalva mot Chalmers. Kommer sedan runt en screen på baseline, och är delaktig i Spurs fina bollrörelse som slutar med en Danny Green-trea.
11. Tar upp bollen, passar till Splitter i en pick-and-roll…och brassen tappar bollen. Igen.
12. Agerar playmaker igen, finfin passning till Danny Green som sänker en trea från hörnet. Erik Spoelstra tar timeout.
• UTBYTT: 7.30 kvar av andra quartern, Spurs leder med 42–26. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, sex neutrala, en negativ. Två assist, en turnover.

• TREDJE BYTET: 3.40 kvar av andra quartern, Spurs leder med 49–42.
1. Ställer sig i hörnet, redo att skjuta, men får inte bollen.
2. Lirar off guard, sätter en screen, spottar upp vid trepoängslinjen och passar till Danny Green som driver till korgen och blir foulad.
3. Skottfejk och drive mot Dwyane Wade, tar kontakten mot Shane Battier, slänger rutinerat upp bollen och sätter ett av två straffkast.
4. Fin lobb-assist över det frontande Duncan-försvaret.
5. Crosspass till Parker som missar trean i hörnet.
6. Missar trepoängaren, men blir klantigt foulad av Shane Battier (alternativt faller billigt, beroende på vem du frågar…) och sänker alla tre straffarna:

7, 8, 9. Tony Parker attackerar i tre raka anfall och får med sig fyra poäng, Manu inte direkt delaktig.
• HALVTID: Spurs leder med 61–52. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, fyra neutrala. Fyra poäng, en assist.

FJÄRDE BYTET, från start i tredje quartern:
1, 2. Inte direkt involverad.
3. Slarvig passning av Manu, turnover.
4. Crosspassning till Parker som attackerar och sätter två poäng.
5. Turnover Spurs, Manu ej delaktig.
6. Assist till Danny Green i transition, 66–60 och Erik Spoelstra tar timeout med 9.40 kvar av tredje quartern.
7. Får bollen och svingar den snabbt vidare till Green vars trea snurrar in-och-ut.
8. Tar bollen hårt till korgen mot Bosh, lägger i två poäng.
9. Ginobili spejsar golvet igen, två Miamiförsvarare rusar för att täcka en eventuell trepoängare – men bollen hamnar hos Kawhi Leonard istället som kan lägga i två poäng.
10. Driver och kickar ut bollen till Kawhi Leonard, som missar skottet.
11, 12. En Tony Parker-turnover och en Boris Diaw-attack som ger två straffkast.
• UTBYTT: 6.54 kvar av tredje quartern, Spurs leder med 71–65. Sammanfattning av bytet: Sex positiva, fem neutrala, en negativ. Två poäng, två assist, en turnover.

• FEMTE BYTET: 3.53 kvar av tredje quartern, Spurs leder med 75–71.
1. Manu kommer in istället för Parker och sätter igång spelet igen. Ser Gary Neal dra en non-shooting foul.
2. Ginobili slänger iväg en strulig layup, missar.
3. Ser Green sätta en ny, lång trea.
4. Dålig passning på det snabba uppspelet, men Spurs får behålla bollen. Ray Allen ger Ginobili en lucka att driva till höger, och den vänsterhänte argentinaren tar den. Sätter teardrop-skottet över Bosh, drar foulen från Allen och sätter bonuskastet. ”Manu, Manu, Manu” skanderar hemmapubliken. 81–74.
5. Tar den coast-to-coast och lägger i bollen över Norris Cole, som har en helveteskväll mot Ginobili och Parker.
6. Ny läcker framspelning till Splitter, som inte gör något misstag den här gången.
7. Crossover-dribbling bakom ryggen, får fritt läge för trepoängaren, men missar.
8. Miami testar en helplanspress för att ta bollen ur händerna på Ginobili som gjort en briljant tredje quarter. Men han får den till slut, går till höger mot Cole och hookar i bollen via plankan när Udonis Haslem stormar fram för att blocka skottet. 87–75 med 2,6 sekunder kvar av perioden.
9. Fjärde quartern börjar, och Ginobili skjuter en airball-trea med skottklockan på väg ner.
10. Skottklockan ljuder för Spurs, Manu inte direkt involverad i spelet.
11. Manu sticker ifrån Ray Allen, fångar bollen på inkastet och flippar i en tvåpoängare. 89–75, 10.30 kvar av fjärde quartern och Miami tar en ny timeout.
12. Kawhi Leonard sätter en trea på snabba uppspelet.
• UTBYTT: 9.56 kvar av fjärde quartern, Spurs leder med 92–75. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, fem neutrala, två negativa. Nio poäng, en assist.

• SJÄTTE BYTET: 7.23 kvar av fjärde quartern, Spurs leder med 98–85.
1, 2. Rör sig utan boll. Parker missar ett skott, Duncan sätter ett.
3. Manu driver till höger mot LeBron, och sätter en fade away-tvåa:

4. Missar en layup efter en lovande drive.
5, 6, 7, 8. Parker tar över mer och mer, med sju poäng på fyra anfall. Ginobili rör sig utan boll och sätter screens för att ge fransmannen den matchup han vill ha mot Mike Miller.
9. Ginobili driver till korgen och passar ut till Green som missar.
10. Stegfel av Parker, 109–98 till Spurs och timeout av Gregg Popovich med 2.23 kvar av fjärde quartern.
11. Ginobili dribblar sig in i trubbel och gör ett stegfel.
12. Sätter screen för Parker igen, men ny turnover av Spurs.
13. Layup av Parker.
14. Spiken i kistan! Snabbt uppspel, Ginobili passar till Green, trepoängaren sitter. 114–101 med 1.06 kvar. Saken är klar och båda lagen byter ut sina startfemmor.
Sammanfattning av bytet: Tre positiva, tio neutrala, en negativ. Två poäng, en assist, en turnover.

•••

Enligt ESPN rörde Ginobili bollen 50 gånger i den här matchen, och Spurs snittade 1,67 poäng per spel efter att han gjort det. I de fyra föregående matcherna var samma siffra 0,80 poäng per spel.

• Ginobilis snitt i match ett till fyra:
24,3 minuter, 7,5 poäng, 3 assist, 34,5-procentigt skytte.
Spurs var totalt minus 36 poäng med sin tilltänkte supersub inne på banan.
• Ginobili i match fem:
33 minuter, 24 poäng (8/14 skott, 7/8 straffkast), 10 assist. Hans +19 var kvällens bästa plus/minus-siffra i Spurs. Hans 24 poäng är personbästa för hela säsongen.

Matchavgörande, indeed.

Nu reser klubbarna till Miami för match sex, som spelas natten mot onsdag 03.00 svensk tid. En eventuell sjunde match spelas natten mot fredag 03.00.

Match fyra i finalserien kommer vi att minnas som kvällen då Miamis Big Three äntligen spelade sin bästa basket, allihop samtidigt.
• LeBron James, som hittade rytmen och skottet tidigt via attacker på snabba uppspel: 33 poäng, 11 returer, 4 assist, 2 steals, 2 blockar, 1 turnover.
• Chris Bosh, som faktiskt såg ut som en power forward: 20 poäng, 13 returer, 2 steals, 2 blockar, 1 turnover.
• Och framför allt, Dwyane Wade. Äntligen aktiv, aggressiv och alert under en hel match: 32 poäng, 6 returer, 4 assist, 6 steals, 1 block, 0 turnovers.

Miamis försvar såg ut som, well, Miamis försvar igen och tvingade Spurs till 19 turnovers. Matchavgörande.

Nu står det 2–2 i matcher och Miami har tagit tillbaka hemmaplansfördelen. Om vi har lärt oss något av årets finalserie så är det att inte överreagera på enskilda matcher. Men om LeBron/Bosh/Wade kan bibehålla den här energin och produktionen…då blir det snart championship-party på South Beach igen.

Wow, den såg man inte komma.
San Antonio Spurs utklassade Miami Heat, 113–77, i den tredje finalmatchen.
En fullskalig, hejdundrande utskåpning.
Det betyder att Spurs tar ledningen med 2–1 i matcher – enormt viktigt, förstås. Vi dammar av den gamla goa plusjuryn för att snabbanalysera nattens drabbning.
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

Kawhi Leonard. Han har så många spetskompetenser som är så nyttiga och roliga att titta på – returtagningen, de snodda bollarna, de långa armarna… Och försvaret på LeBron James har överträffat alla förväntningar.

Trepoängsbombarna. Gary Neal och Danny Green kombinerade för 13 av 19 trepoängare, och totalt 51 poäng. Inte så pjåkigt av en odraftad 28-åring som kuskade runt fyra år i Europa, och en 25-åring som åkte pendeltåg mellan NBA och farmarligan.

Gregg Popovich. Mannen vars coachning vi hyllade igår, visade inatt varför han förtjänade det. Brakförlusten i Miami senast var utraderad ur spelarnas skallar. Man gjorde också de nödvändiga justeringarna i försvaret för att komma till bukt med det som gav Spurs problem i förra matchen. Nu är det upp till Miamis Erik Spoelstra att kontra igen. San Antonio är uppenbarligen extremt nöjda med att täppa till det färgade området och låta Dwyane Wade och LeBron James skjuta utifrån. Men skotten sitter inte, så ska Spoelstra uppmana sin stjärnduo att fortsätta skjuta och hoppas att det vänder? Eller ska han hitta andra spel som ger dem bollen nära korgen?

• LeBrons skottkarta i matchen (han sköt noll straffar):

• Wades skottkarta (sköt två straffar):

Tony Parker. Tog en roll i skymundan när firma Green/Neal gjorde en stormatch. Men den väsentliga frågan är: Hur är det ställt med benet han haltade runt på? Något att hålla ögonen på inför match fyra på torsdag.

Miamis försvar. Visst, det är svårt att skydda sig mot att Gary Neal blir tokhet och sänker stillastående treor över 208 centimeter Birdman. Men det här var inte alls samma alerta, intensiva och defensiv som vann match två. Det ska ju vara fullständigt omöjligt i en finalmatch, men…underskattning?

LeBron James. När han var inne på planen, var Miami minus 32 poäng. Not one, not two, not three… Trettiotvå.

Ligachefen hatar honom, journalisterna fruktar honom.
Han lärde sig allt om Sovjet, jobbade fem år i flygvapnet och tänkte bli CIA-spion – men sadlade om och blev coachgeni.
Gregg Popovich, 64, är en av NBA-finalens skönaste profiler.

Den 29 november 2012 gjorde Gregg Popovich sitt livs dyraste petning.
San Antonio Spurs spelade på bästa sändningstid mot regerande mästarna Miami. Miljonpubliken såg direkt att något fattades från toppmötet: Spurs tre största stjärnor.
Tim Duncan, Tony Parker och Manu Ginobili satt redan på planet hem med lagkamraten Danny Green.
Ligachefen David Stern var ursinnig.
– Jag ber om ursäkt till alla NBA-fans. Det här var ett oacceptabelt beslut av San Antonio Spurs och det kommer att få betydande påföljder, dundrade han före uppkast.

250 000 dollar – 1,64 miljoner kronor.
Så mycket fick San Antonio böta till NBA.
Det var ju inget nytt knep Popovich hade tagit till, det var ju ingenting konstigt för den fyrfaldige mästarcoachen. Han hade vilat ålderstigna nyckelspelare flera gånger förut utan bestraffning.
Men nu blev det kulmen på en mångårig spänning mellan ligans mäktigaste man, och dess starkaste coach.

Yahoo-krönikören Adrian Wojnarowski talade om ”ett misslyckat kulturkrig” mot Spurs och en ligachef som ”ville förnedra” Popovich. ”I åratal hade Stern och hans underhuggare i det tysta klagat på att ingen ville se Spurs spela, att de förstörde hans tittarsiffror, att de var ointressanta, oattraktiva och omöjliga att marknadsföra till den stora publiken”.
Chris Kaman, center i Dallas Mavericks, ställde sig också på Popovichs sida:
– David Stern hatar Spurs. Men deras basket är den renaste basketen du kan hitta i NBA. De spelar med bra fart, gediget försvar och ett gediget spelsystem.
1,64-miljonersmatchen? Spurs förlorade. Men inte förrän deras bänknötare pressat mäktiga Miami till de absoluta slutsekunderna.

”Varför är du så elak?”

Lika hatad som Gregg Popovich är på NBA-kontoret, lika fruktad är han i de stora mediehusen. Hans matchintervjuer är legendariska. Ibland är han glad och skämtsam, oftare är han sur och tvär. Ibland svarar han med ett ord på varje fråga. Ibland får han rena utbrott på journalisterna.
Tv-veteranen David Aldridge drog en nitlott ur Popovich-tombolan i höstas.
– Hur glad var du över era skottval, undrade han inför fjärde perioden.
– ”Glad”?! Glad är inte ett ord vi tänker på i sporten. Du måste komma på något annat. ”Glad”…jag vet inte hur jag ska bedöma ”glad”. Vi är mitt i en tävling. Ingen är glad, svarade stjärncoachen gruffigt.

Doris Burke på ESPN menar att Popovich är ”smart, rolig och underbar” utanför matcherna. Men intervjuerna på sidlinjen? Ångest.
– Min enda tanke: Gör honom inte arg, säger hon.
Gregg Popovich försöker faktiskt skärpa sig – för att slippa bli uppläxad av sin hustru.
– När jag kommer hem säger hon ”Jösses, varför är du så elak? Du är en skitstövel, folk hatar dig”.

Hur jag fick dig att älska mig

Frågar du spelarna i San Antonio Spurs, så är ”skitstövel” antagligen det sista ordet de använder om sin coach. De pratar snarare om humor, värme och intelligens.
– När folk hör mig beskriva honom säger de ”Wow Bruce, du låter som om du älskar honom”. Det är för att jag gör det, säger Bruce Bowen.
41-åringen vann tre NBA-titlar under Popovichs ledning.
– När du ser honom skrika under matcherna… Det är inte samma person som hjälpt så många människor i sitt område. Han fortsätter göra sådana saker men vill inte ha någon uppmärksamhet för det, säger Bowen.

Välgörenhet är en grej som inte syns på Popovichs arroganta tv-yta.
Hans medmänsklighet är en annan.
– Spelarna måste förstå att du bryr dig om dem. Och de måste bry sig om varandra och intressera sig för varandra. Då börjar de känna ett ansvar mot varandra. Och då börjar de göra saker för varandra, säger Popovich själv.
– Och jag har alltid tyckt att det hjälper om man kan ha kul. Du måste skicka budskapet att världen är större än en basketplan.
Därför pratar han om allt ifrån massförstörelsevapen till sin vinsamling till utländska riksdagsval.

Ibland, när han är rädd att truppen ska tappa intresset under serielunken, bryter han rutinerna drastiskt. Som när han låter spelarna själva coacha och sköta timeouterna. Eller den där gången då han satte Tim Duncan på skadelistan en match under kategorin ”gammal”.
– Timmy älskade det, han tyckte det var kul som fasen. Och det var ju sant. Han var gammal som gatan, säger Popovich.

Gör bara inte misstaget att förväxla det öppna klimatet med slapphet. 64-åringen skällde ut Los Angeles Lakers stjärncenter Dwight Howard för att denne inte var tillräckligt seriös och uppmärksam – under en allstar-match.

Ett av Popovichs främsta adelsmärken som coach är att han behandlar alla likadant och lika hårt. Oavsett om det är odraftade nyzeeländaren Aron Baynes, eller 35-årige storstjärnan Manu Ginobili.
– Om ”Pop” är riktigt arg, då släpper man diskussionen, säger Ginobili.
– Vi kanske pratar i tio minuter om hur vi ska försvara ett pick-and-roll-anfall, och han kanske ändrar uppfattning. Men så fort han är övertygad om att han har rätt sätt, då är det rätt sätt. Och om du inte följer det, så hamnar du i skamvrån.

En fet, dum och lycklig ex-spion

Disciplin, lydnad. Gregg Popovich lärde sig allt om det där på college. Han var 17 år när han började plugga och spela basket på det amerikanska flygvapnets officershögskola. Fyra år senare, 1970, tog han examen med Sovjet-studier som huvudämne – och en dröm om att bli CIA-spion.
– Allt jag hade i huvudet då var att jag ville jobba med kontraspionage, har han berättat.
Han sökte ett topphemligt jobb i Moskva, men papperna kom in för sent. Istället fick han tjänstgöra i Turkiet, vid gränserna till Syrien och Iran.
Själv har Popovich alltid tonat ner sin roll i det militära.
– Jag var stationerad vid gränsen, men det var inte som att jag var James Bond.
På basen i Diyarbakir träffade han generalen som gav honom ett nytt uppdrag: Följ med vårt basketlag på turné genom Östeuropa. Popovich blev nykär i sporten, och snart var han tillbaka i USA som assisterande coach för flygvapnets collegelag.

1979 fick han sitt första jobb som huvudcoach för det lilla division 3-collegelaget Pomona-Pitzer. Han bodde med hustrun Erin och deras två barn i en studentlägenhet. Laget förlorade 22 av 24 matcher den första säsongen. Gregg Popovich? Han njöt i fulla drag.
– Jag hade varit fet, dum och lycklig om jag hade fått stanna på Pomona för alltid. Jag älskade det.
Utanför baskethallen utredde han fulspelande studentföreningar, och kämpade mot diskriminering av kvinnor och homosexuella.
På planen blev Pomona-Pitzer bättre och bättre.

Vägen till stjärnorna

Samtidigt växte vänskapen till stjärncoachen Larry Brown. Brown hade nobbat spelaren Popovich två gånger – först i uttagningarna till OS-laget 1972, sedan på en provträning för NBA-laget Denver Nuggets 1976. 1985 tog han emot Popovich som lärling på prestigefyllda Kansas University.
– Det var tydligt direkt att han hade hela paketet. ”Pop” har fantastisk karaktär, fantastisk passion för sporten och fantastisk intelligens. Allt du vill ha egentligen, säger Brown.

1988 gjorde han ”Pop” till sin assisterande coach i San Antonio Spurs.
Efter en mellanlandning i Golden State Warriors kom Popovich tillbaka till Spurs 1994 som general manager. Två år senare sparkade han coachen Bob Hill – och utsåg sig själv till efterträdare.
Smekmånaden uteblev. Sportchefen Popovich hade redan gjort sig impopulär när han trejdade bort Dennis Rodman. Coachen Popovich förlorade 47 av 64 matcher sin första säsong.
Då tycktes Spurs ha större chanser att vinna på lotto än att bli NBA-mästare.
Och det var just precis vad som hände.

Den 18 maj 1997 stod Gregg Popovich ensam i ett tält i New Jersey, käkade burgare och drack öl. I tv-studion intill lottades NBA-draften. Spurs hade 21,6 procents chans att få förstavalet – och rätten till givna superstjärnan Tim Duncan.
På en liten tv såg Popovich drömmen gå i uppfyllelse.
– Jag trodde inte det var sant. Jag var så chockad att jag bokstavligt talat tappade hamburgaren på marken.
Duncan parades ihop med legendariske centern David Robinson under korgarna – ”Twin Towers” var födda. Duncan blev årets rookie, togs ut i allstar-matchen och hjälpte Spurs till slutspelets andra runda.

Men uppförsbacken var inte över för Gregg Popovich.
Under den lockoutförkortade säsongen året därpå förlorade San Antonio åtta av sina fjorton första matcher. Spelarna tjafsade. Lokal-tv sände inslag med rubriken ”The Worst of Popovich”. Oron blev så stor att vissa delägare höjde röster för ett coachbyte.
Popovich fortsatte sitt metodiska arbete – några månader senare var Spurs i final.
– Jag läste en bok. Jag blev smart, blev det sarkastiska svaret när medierna ville veta hur han fick ihop lagbygget.
Den 25 juni 1999 vann klubben sin första NBA-titel.

Kollektivet framför allt

Under 17 säsonger har han byggt och förädlat den ultimata lagmaskinen i San Antonio. Ingen coach i de fyra stora proffsligorna – NBA, NFL, NHL och MLB – har varit längre med sitt nuvarande lag än Gregg Popovich.
Frågar du honom själv så har han haft ”tur” som haft Robinson, Duncan, Parker och Ginobili i sina lag.
Frågar du en motståndarcoach så hyllar han Popovich.
– ”Pop” är ett lysande exempel för vår yrkeskår. Sättet han styr en organisation…han är värd allt beröm. Det jag verkligen beundrar med honom är att jag hade chansen att träffa honom för 20 år sedan, och han är samma kille i dag som han var då. All framgång, alla mästerskap…han har inte ändrats ett dugg. Fantastisk ödmjukhet, fantastisk coach, fantastisk klubbledare, säger Chicagos Tom Thibodeau.

17 säsonger, 16 raka slutspel, 1034 segrar, 2 årets coach-utmärkelser, 4 NBA-titlar.
För Gregg Popovich är de enda siffrorna som betyder något just nu… 1–1.
Det är ställningen i NBA-finalen mellan San Antonio och Miami. I natt leder ”Pop” sin osjälviska, offervilliga trupp genom en ny ödesmatch.
Räkna med att han coachar, klurar, motiverar, analyserar, agerar och reagerar med brinnande engagemang.
Tro bara inte att han är ”glad” när han gör det.

//Petter Westin.

Källor: Dallas News, ESPN, National Post, New York Times, Orlando Sentinel, Sheridan Hoops, Sports Illustrated, USA Today, Yahoo Sports.

– Basically I told myself, ”you’re going to end up on SportsCenter one way or another”. Either get dunked on or get a block. Luckily I was on the good side of the Top 10.

…där har ni LeBron James kommentar till nattens stora wow-ögonblick, blocken på Tiago Splitter.

Annars kommer jag nog minnas finalmatch nummer två som ”Mario Chalmers-matchen”. Han hade ju en sån ifjol också. 27-åringen från Alaska må vara lagets hackkyckling, men han är sannerligen inte rädd för de stora matcherna (här är ett annat exempel). 19 poäng från hans bössa, och framför allt var Miami +30 med honom på planen.

Heat vann med 103–84 till slut och utjämnade till 1–1 i finalserien.
– We wanted to put them away. Let’s send them a message, sa Chalmers efter utklassningen.
– If you turn it over and you don’t shoot well, that’s a very bad combination, analyserade Spurs-coachen Gregg Popovich mycket nyktert.
Match tre spelas i San Antonio natten mot onsdag.

San Antonio Spurs skrällde direkt när NBA-finalerna drog igång, 92–88 borta mot Miami Heat. Det var en av de allra bästa, snyggaste och mest underhållande finalmatcher jag sett. Öppet spel, roliga matchups, bra tempo och bra utförande. När matchen stod och vägde i fjärde quartern, då vann laget som tätade till försvaret bäst. Precis som det ska vara.

Jag tycker inte att man ska såga Miami efter den här matchen. Det var Spurs som gjorde en femstjärnig prestation och vann en tajt, välspelad basketmatch. Bara en sån sak som att San Antonio kommer undan med fyra turnovers mot detta fruktade Miami-försvar. Fyra! Det är fan overkligt bra.

Några frågor måste man ändå ställa sig om man är Miami:

• 40 poäng på 47-procentigt skytte av icke-big-three-spelare. Det är bra produktion och borde väl räcka längre?

• Vad hände med Dwyane Wade? Han öppnade med samma aggressivitet som i sjunde matchen mot Indiana. Han hade 13 poäng på 8 skott i halvtid. Kanske behövde han bara press och blodigt allvar för att kräma ur max ur sin sargade kropp, tänkte jag. Men när Miami som mest behövde honom, i fjärde quartern, försvann han helt. Två avslut, noll poäng. Inga assist, inga returer. Ingenting.

• Finns det något sätt att effektivisera LeBron James poänggörande? Är han för osjälvisk och passiv, eller måste coach Erik Spoelstra designa fler spel som ger honom bollen i bra attacklägen? Bron gjorde bra ifrån sig totalt sett. 18 poäng, 18 returer (!), 10 assist och 2 turnovers talar för sig självt. Men ligans MVP sköt också för honom mediokra 7/16. Skyttet utifrån funkade inte alls, samtidigt som Spurs gjorde ett lysande jobb med att begränsa hans åtkomst till korgen.

• Hur fasiken ska Miami hantera Tony Parker? Den franske trollkarlen spelade 40 minuter och gjorde 21 poäng, varav 10 i fjärde quartern. Han levererade 6 assist – det kunde ha varit fler men Spurs missade öppna skott hela kvällen – och inte en enda bortslängd boll. Han hade det där sjuka skottet med 5,2 sekunder kvar, med LeBron på sig, efter att smått kaotiskt ha dribblat ner hela skottklockan, och det blev spiken i kistan. Tv-kamerorna visade också prov på hans ledarskap i slutsekunderna, när han snackade ihop lagets defensiva strategi (”No fouls! D-Wade’s gonna pump fake, don’t jump!”). Parker var planens bäste spelare, även om Tim Duncan (20 poäng/14 returer/4 assist/3 blockar) förtjänar en eloge för hur han spelade upp sig efter en jobbig start.

Inför match 1 var Miami klara titelfavoriter hos spelbolagen, runt 1,45 jämfört med 2,90 för Spurs. Nu ger Spurs 1,77 och Miami 2,13. Jodå, den här matchserien är en rysare.

Vi är bara timmar från uppkast.
Världens bästa basketspelare är i NBA-final för tredje året i rad med sitt Miami Heat.
Mellan LeBron James och en ny titel står ligans slugaste coach och mest väloljade lagmaskin.
Här betygsätter vi båda lagen position för position, plus coach och avbytarbänk. Kommentarsfältet står öppet för funderingar, invändningar och rena sågningar. 03.00 börjar partyt – häng med oss på Twitter.

MIAMI HEAT
Point guard: Mario Chalmers ++
Ålder: 27. Längd/vikt: 188 cm/86 kg.
Lagets ständiga hackkyckling. De retar honom för hans Spalding-skor, och skäller på honom när hans fokus brister. ”Oavsett hur hårda vi är mot honom, så tror han faktiskt att han är lagets bästa spelare. Det är en välsignelse och en förbannelse”, har Wade sagt. I stjärntäta Miami kan Chalmers fokusera på att spela försvar och skjuta när han är fri.

Shooting guard: Dwyane Wade ++++
Ålder: 31. Längd/vikt: 193 cm/100 kg.
Den normalt så explosive och attackvillige Wade har haft stora problem de senaste veckorna. Ett smärtande högerknä är boven i dramat. Med ryggen mot väggen levererade han ändå en lysande match 7 i semifinalen mot Indiana. 100-procentig är Wade en fem plus-spelare, men i vissa av slutspelsmatcherna har han knappt varit godkänd.

Small forward: LeBron James +++++
Ålder: 28. Längd/vikt: 203 cm/113 kg.
Byggd som en hulk, elegant som en konståkare. Som om hans dödliga ”drive” inte var nog, så har han numera också ett utmärkt trepoängsskott och ett bra spel nära korgen. Intelligent spelmotor, krävande ledare – och ett monster i försvaret. Njut medan du kan. I framtiden lär man tala om LeBron i samma andetag som Jordan, Magic och Bird.

Power forward: Udonis Haslem +++
Ålder: 32. Längd/vikt: 203 cm/107 kg.
Viktig symbolspelare för Miami. Klok, arg och energisk. När skottet sitter ger han anfallet en extra dimension – men det är inte det viktigaste. ”Efter att ha känt Udonis i tio år så vet jag att det inte är statistik som gör honom till den han är. Det är vinnande spel och en tuffhet som de flesta spelare inte har”, säger coach Erik Spoelstra.

Center: Chris Bosh +++
Ålder: 29. Längd/vikt: 211 cm/107 kg.
”Two and a half men”, har elaka tungor kallat Miamis supertrio. Och det är ändå ett av de snällare skämten om Chris Bosh. Precis som Wade är han egentligen ett plus bättre, men hans förbryllande passivitet i slutspelet sänker betyget. Är annars ett formidabelt vapen defensivt och offensivt tack vare sin rörlighet och sitt skytte utifrån.

Avbytarbänken: +++
Rutin i mängder, men ingen riktig kreatör. Att ha evighetsmaskinen Ray Allen, 37, lurandes runt trepoängslinjen när James och Wade penetrerar försvaret…det är ren lyx. Chris ”Birdman” Andersen, 34, är omöjlig att missa med sina tatueringar, sin tuppkam och sitt energiska spel. Juwan Howard, 40, har bara spelat 51 minuter den här säsongen – noll i slutspelet – men är en viktig röst i omklädningsrummet.

Coach: Erik Spoelstra ++++
Ålder: 42. Meriter: Tre raka NBA-finaler, mästare 2012.
Halvvägs ut ur dörren flera gånger, men visade i fjol att Miamis ledning gjorde rätt som fortsatte satsa på honom. Har enat alla egon i sitt stjärnspäckade lagbygge. Spelsystemet är skräddarsytt efter deras färdigheter. Spoelstra lät sig inspireras av Chip Kelly, framgångsrik coach i amerikansk fotboll, och vred upp tempot samtidigt som han skrotade traditionella roller och positioner.

Bonusplus: ++++
Enbart LeBron James är värd två extra plus. Alla hans mentala spöken är borta. Nu känner han av matchens karaktär perfekt, involverar sina lagkamrater men tar över själv när det behövs. Två bonusplus också till Miamis intensiva, pressande försvarsspel. När de väl bestämmer sig kväver de motståndarnas anfall – och skapar enkla poäng till sig själva.

***

SAN ANTONIO SPURS
Point guard: Tony Parker +++++
Ålder: 31. Längd/vikt: 188 cm/84 kg.
Fransmannen är bättre än någonsin. Speedar, snirklar och sicksackar sig igenom försvaret. Avslutar själv med hög procent, eller passar till fria lagkamrater. Fortfarande skeptisk? Lyssna på Charles Barkley, Dream Team-legendar och tv-tyckare: ”Parker är ligans bästa point guard. Han är bättre än Chris Paul, och han borde vara MVP”.

Shooting guard: Danny Green +++
Ålder: 25. Längd/vikt: 198 cm/95 kg.
Proffskarriären fick en trög start med sent draftval, bänknötande i Cleveland, spel i farmarligan och Slovenien. Men hos Spurs – som tycks hitta fynd överallt – har Green blommat ut. Mångsidig spelare med ett farligt trepoängsskott. Hans försvar på stjärnskottet Stephen Curry var en nyckel i kvartsfinalserien mot Golden State.

Small forward: Kawhi Leonard +++
Ålder: 21. Längd/vikt: 201 cm/102 kg.
Vilken stöld det var, när San Antonio trejdade ordinäre spelfördelaren George Hill mot Leonard. Man fick en framtida storstjärna som bemästrar försvar, returtagning och skytte. Han använder sin väldiga räckvidd (223 centimeter) och händer (29 centimeter från tumme till lillfinger) till att sabotera motståndarnas anfall.

Power forward: Tim Duncan +++++
Ålder: 37. Längd/vikt: 211 cm/116 kg.
En av tidernas största. Inte lika fysiskt dominant längre, men får ändå högsta betyg. För sin spelintelligens, för rutinen och för en teknik som alla unga spelare borde studera. När coachikonen Gregg Popovich fick frågan om hur han förnyat sitt yrke, sa han bara: ”Äh, jag vet ingenting om innovation. Jag draftade Tim Duncan. Det är allt”.

Center: Tiago Splitter +++
Ålder: Längd/vikt: 211 cm/109 kg.
Inte hipp, inte spektakulär – ”bara” en typisk Spurs-spelare som accepterar sin roll, jobbar hårt och producerar effektivt. Free agent i sommar. Real Madrid sägs stå beredda med ett drömkontrakt för att locka brassen tillbaka till Euroleague. Själv skrattar Splitter åt ryktena – han vet att NBA-lagen står i kö för att betala en kvalitetscenter.

Avbytarbänken: +++
Det stora namnet här, x-faktorn som kan gå in och avgöra en match, är lurige vänsterspelaren Manu Ginobili. En vinnare överallt han varit – NBA (tre titlar), argentinska landslaget (OS-guld 2004) och Italien (Euroleague-mästare 2001). Dock skadedrabbad och fyller 36 år i juli. Andra profiler på Spurs bänk är trepoängsspecialisten Matt Bonner och knubbige men spelskicklige Boris Diaw.

Coach: Gregg Popovich +++++
Ålder: 64. Meriter: Fyra NBA-titlar (1999, 2003, 2005, 2007), Årets coach 2003 och 2012.
En levande legend. Arkitekten bakom ligans renaste, vackraste lagspel. Spelarna älskar honom – han vågar vara lika hård mot Hall of Fame-spelaren Duncan som mot en oborstad rookie. Har tagit Spurs på en imponerande filosofisk resa från långsamt, inside-orienterat spel till den upptempo-basket laget spelar i dag.

Bonusplus: ++
Man kan alltid spekulera i huruvida långa uppehåll i slutspel är bra eller dåliga, men för firma Parker/Duncan/Ginobili – 3299 NBA-matcher sammanlagt – torde nio dagars vila göra gott. Spurs får också ett extra plus för att man har så många saker som är krångliga att hantera för Miami: storlek under korgen, en blixtrande snabb point guard och ett orubbligt lagkoncept.

***TOTALT***
Miami 28+
San Antonio 29+
Att tippa emot LeBron James i nuvarande form känns djupt obehagligt. Men får han den hjälp han behöver? Och orkar Miami hålla det knockout-tempo man gjorde i sista semifinalmatchen? San Antonio kommer extremt välförberedda till det som kan vara sista chansen för det här sammansvetsade gänget att vinna ännu en titel ihop. Hursomhelst: Räkna med en rysare.

– Grant Hill lägger av!, utbrast jag inatt på Sportbladets redaktion.
– Jaha. Ja… Han blev inte den nya Jordan då alltså. Det tog sig aldrig, konstaterade nattchef Ihse skämtsamt.
En gång i tiden var jämförelsen inte alls så lustig. Den var tvärtom ganska vanlig. Gamla Lakers-coachen Del Harris förutspådde Hill i Hall of Fame – innan den elegante forwarden ens spelat en minut i NBA. Och några av er har säkert kvar den här tidningen i en kartong nånstans:

Sina sex första säsonger med Detroit Pistons levde Grant Hill upp till hajpen: 21,6 poäng, 7,9 returer och 6,3 assist per match med 48-procentigt skytte.

Sedan kom skadehelvetet. Allt började 1999/00, det som blev Hills sista säsong i Detroit. Han spelade med utgående kontrakt och mediefokuset var enormt. Framemot vårkanten, när Pistons jagade slutspel, började foten strula. Han fick behandling och körde på trots svåra smärtor.

”As we got closer to the end of the season, my ankle was really getting worse. I was missing practice. To the point where we had a nationally televised game against Philadelphia and I just pulled myself. My ankle was just killing me. We get back, we get an MRI. They say it’s a bone bruise”, berättade Hill i en Jason Whitlock-podcast för ett par år sedan.

Klubben gav honom ännu mer smärtstillande och lät honom fortsätta spela – ett beslut som med facit i hand blev ödesdigert. I andra slutspelsmatchen mot Miami brast allt.

”When we got back, we found out it was broken. I had been told everything was fine. I even found out that certain team doctors were questioning whether I was really hurt, thinking I was soft or whatever. This was after I had pulled myself from Game 2 against the Heat. At that time, when I found out I had broken my ankle, as crazy as this sounds, I was relieved. I finally had some confirmation, I finally had proof that I’m really not making it up.”

Hill har hävdat att Pistons misskötte hans skada, och att han indirekt straffades för att han efterträdde Isiah Thomas som klubbens stora stjärna.

”He grew up in Chicago. He was tough. He played hurt. He had that great game against the Lakers in the Finals (on a twisted ankle). He was the face of the franchise and I’m sort of the exact opposite. I’m sure there were Isiah supporters within the organization. Who knows? I can only speculate. But it was like no matter what I did, it wasn’t as good as Isiah.”

Fotproblemen fortsatte i flera år och saboterade stora delar av Hills karriär. I Orlando missade han hisnande 292 matcher på sex säsonger.
Väl på planen bidrog han alltid på en hög nivå – även långt upp i 30-årsåldern – inte minst som en förstklassig försvarsspelare.

Visst, storyn om Grant Hill kommer alltid vara en ”what if?”-story. Men det är också en inspirerande historia om att kriga sig tillbaka och vägra ge upp. 19 säsonger, han lägger av som 40-åring…det är kärlek till sporten, det.

Om du tvivlar på vilken ikon han var på 90-talet? Ta en titt på vad dagens NBA-stjärnor skriver om sin gamla hjälte:

***

Till sist är vi tacksamma för att det blir en sjunde match mellan Miami och Indiana. Den matchserien har varit grym. Missa måndagens batalj på egen risk – den kan bli en klassiker.