Fyra sidor basket i det rosa papperet idag tisdag. Jag har skrivit lite om Lakers skrytbygge inför NBA-premiären. Dessutom får ni inte missa Malin Wahlbergs intervju med bröderna Inan, som berättar om beslutet att lämna proffslivet säsongen innan Sverige ska spela basket-EM för första gången på tio år.

Trist att ingen svensk kanal har snappat upp NBA-rättigheterna för den här säsongen, men personligen trivs jag bättre med League Pass. Det är gratis att testa till och med 5 november, så ta chansen redan på premiärkvällen. Här är en snabbguide:

00.00: Cleveland Cavaliers–Washington Wizards
Schemaläggarna på NBA-kontoret föreställde sig antagligen en duell mellan Kyrie Irving och John Wall, nästa generations stjärnpointguards, när de planerade in den här matchen som säsongens allra första. Men av det bidde det ingenting. Wall är knäskadad och tillbaka tidigast i slutet av november. Ändå finns en hel del skäl att spana in den här matchen, som till exempel gästernas vilde gunslinger Jordan Crawford. Trean och fyran från årets draft möts också: Washingtons Bradley Beal och Clevelands Dion Waiters. Två shooting guards som kan bli riktigt bra poänggörare på NBA-nivå.

01.00: Miami Heat–Boston Celtics
Jag tror vi kommer minnas den där sjumatchersserien förra säsongen som ett väldigt avgörande kapitel i sagan om LeBron James. Den totala jävla monstermatchen i Boston när Heat var 48 minuter från att åka ut, den trygga avslutningen på hemmaplan. Ingen psykning kunde rubba honom (skulle gissa att Kevin Garnett försökte en del), inget skott skrämde honom. Han greppade sina mentala spöken runt strupen och sa ”Watch this!”. Och sedan tog han Oklahoma City av bara farten. Vad jag ville ha sagt med det här dravlet? Ingenting, mer än att Miami blir jävligt svårslagna i år. Men Boston, med en bredare trupp trots tappet av Ray Allen till just Miami, känns faktiskt bättre än ifjol.

03.30: Los Angeles Lakers–Dallas Mavericks
Oklart om Kobe Bryant spelar i premiären, men klara favoriter mot ett Dallas utan Dirk Nowitzki är nya Lakers hursomhelst. Den tyske giganten är befriande ärlig när han talar om Mavericks utsikter efter att bland annat ha gått bet på Deron Williams i somras:
”We had some big fish available and we didn’t get them. So you can do either of two things – blow the whole thing up and start over, or keep signing guys to short contracts to stay a player in the free agent market the following year. For basically saying we still want to be a player next summer, we still put a decent product out there. We’re going to compete and see what happens.”

•••

Vän av ordning kräver att jag skriver några rader om World Series. San Francisco Giants säkrade sin andra titel på tre säsonger efter 4–0 i matcher mot Detroit Tigers. Jag tänker att…

…det är ganska mycket fest i Bay Area de här dagarna.
…Tim Lincecum kanske faktiskt har en framtid som reliever istället för starter. Han var sjukt bra och visade mental styrka i hur han tog sin nya roll. Överlag verkar Giants ha ett starkt kollektiv och genuin lagkänsla.
…Bruce Bochy är en cool manager.
…det var tråkigt att inte Miguel Cabrera lyckades kröna sin fantastiska säsong med en bättre World Series. Det blev liksom aldrig spännande i finalserien och det är lätt att förstå varför tittarsiffrorna slog bottenrekord.
…Barry Zitos återuppståndelse var lite skojig att bevittna.
…det var skönt att Giants inte tog med fuskaren Melky Cabrera i sin slutspelstrupp. Ut med packet.
…jag nog inte orkar läsa en enda A-Rod-rubrik till nu när slutspelet är över. Tack och hej.

Hallå igen, mina små friterade USA-kycklingar.
Long time no write.
Det här är det viktigaste som hänt sedan sist vi hördes:

1) Vi har gått över till vintertid! Det har de inte gjort i USA ännu, så tänk på det när ni planerar era tv-kvällar. NFL kickar alltså igång redan 18.00 svensk tid, och fjärde matchen i World Series börjar 01.00.

2) James Harden har blivit bortbytt till Houston Rockets. Det här är chocknyheten jag vaknade upp till imorse och själva anledningen till att det här inlägget författades. Oklahoma City värderade ekonomisk lättnad och flexibilitet högre än en sällsynt lagkemi. Sammanhållningen och det genuina gillandet som fanns i truppen var en väsentlig del av Thunders framgångar.

Det är ingenting fel på det OKC fick tillbaka – poänggöraren Kevin Martin, lovande rookien Jeremy Lamb och tre intressanta framtida draftval – men det är också ett steg tillbaka från det lag som hotade Miami i finalserien. Är Thunder fortfarande främsta konkurrenten till Los Angeles Lakers i väst? Självklart.

Houstons general manager Daryl Morey känns lite som när man själv lirar NBA 2K11. Han trejdar och signar och cuttar och draftar och härjar. Alla är till salu, ingen tillgång är permanent. Ibland ser det nästan ut som att han dealar för dealandets skull. Men nu har han lyckats bärga det han jagade hela tiden: En superstjärna att bygga laget kring. Åtminstone räknar han med det. Morey är en avancerad statistik-snubbe, så hans team har säkerligen en massa siffror som stödjer teorin att James Harden kan vara The Man i ett NBA-lag.

Hur han funkar tillsammans med Jeremy Lin, vilka svängdörrar de blir i försvaret, och hur Rockets ska spendera sina resterande pengar – det är framtida frågor. Men 23-årige Harden är en bra byggkloss att börja med.

3) San Francisco Giants är en match från att bli World Series-mästare. Samma lag som vände 0–2 i matcher till 3–2 mot Cincinnati och 1–3 till 4–3 mot St. Louis har nu kopplat ett 3–0-grepp i finalen mot Detroit. Nån som tror att de tappar det?

Tigers tunga slagträn har blivit nollade två matcher i rad. Miguel Cabrera har två hits, två walks och bara en RBI i matchserien. Prince Fielder har strugglat hela slutspelet och har bara en hit på tio at-bats mot Giants.

Någon av de här två killarna måste leverera om Tigers ska sänka Matt Cain ikväll.

•••

…och här är de viktigaste sakerna som INTE har hänt sedan sist vi hördes:

1) Steven Jackson har INTE blivit trejdad från St. Louis Rams, trots vissa rykten. Om jag är ett topplag med running back-behov, typ Green Bay, är jag bra mycket mer intresserad av bulldozern S-Jax än Carolinas besvikelse DeAngelo Williams.

2) NHL-konflikten är INTE löst.

3) Atlanta Falcons har fortfarande INTE förlorat den här säsongen. Men om ett par timmar, i ett Sandy-stormigt Philadelphia, tippar jag att vi kan stryka nollan i L-kolumnen. Räkna med en stormatch av LeSean McCoy.

Det är en av ödets grymma ironier att Kobe Bryant kanske var som allra bäst när Los Angeles Lakers var som allra sämst.

Kobe vet det här själv också. Och framförallt vet han hur mycket bättre han har det idag, med Steve Nash, Dwight Howard, Pau Gasol, Metta World Peace, Antawn Jamison med flera att luta sig mot.
Det är därför Kobe nu kan se tillbaka på de där mörka åren i mitten av 00-talet med en bitterljuv, sarkastisk ton:

– I almost won an MVP with Smush Parker and Kwame Brown on my team, sa han inför gårdagens träningsmatch.
– I was shooting 45 times a game. What was I supposed to do? Pass it to Chris Mihm or Kwame Brown?

2005/06 är nog året som svider mest. Kobe ”slösade bort” en av tidernas mest imponerande individuella säsonger – 35.4 poäng, 5.3 returer, 4.5 assist, 1.8 steals, 3.1 turnovers, 45% FG, 35% 3P, och en PER på 28.11 – på ett hopplöst lag.
Bryant var 27 år, i fysisk topptrim och gjorde bland annat 81 poäng (japp, åttioen) på Toronto Raptors. Han slutade fyra i en MVP-omröstning som folk fortfarande snackar om. Vinnaren Steve Nash och hans Phoenix Suns skickade ut Lakers i första rundan av slutspelet, trots att Kobe & co ledde med 3–1 i matcher.

– Smush Parker was the worst. He shouldn’t have been in the NBA but we were to cheap to pay for a point guard, säger Kobe.

Det är inte första gången Black Mamba tar sikte på sina gamla lagkamrater. Stackars Parker verkar han aldrig riktigt kunna släppa.

– If I think a guy is a bum, he’s a bum, sa Kobe förra säsongen apropå sin brutalt ärliga inställning.
– When Smush was here, I told you he was a bum. From day one I said he was a bum.

Smush själv kallade Lakers-sejouren ”an overrated experience” och menade att Kobe Bryant var klubbens stora problem. Med tanke på att Parker sedan dess har representerat förnäma basketklubbar som Rio Grande Valley Vipers, Guangdong Southern Tigers och Petrochimi Bandar Imam är frågan om han fortfarande tycker att det var överskattat att spela för Los Angeles Lakers.

•••

Annars är försäsongen i full gång för våra två svenska NBA-spelare.
Jonas Jerebko har konserverat den starka formen från EM-kvalet och stod för 10 poäng (5/7 FG), 4 returer, 1 steal och 1 block när Detroit premiärvann mot Toronto med 100–99. Jonas spelade 20 minuter. Räkna med att den siffran varierar en del medan coach Lawrence Frank laborerar med olika laguppställningar de kommande matcherna.

Mest glädjande för Pistons var rookiecentern Andre Drummond med 12 poäng, 7 returer, 2 steals och 2 blockar – och en avgörande putback med 35 sekunder kvar.
– We’ve got a guy who can play above the rim, which we haven’t had in years, sa till exempel guarden Will Bynum.
Talande beröm.

Jeffery Taylor fick bara två minuter i sin försäsongsdebut mot Washington, men följde upp med 22 minuter mot New Orleans senast. Undertecknad såg inte matchen så jag vet inte hur Jeffs omtalade försvarsspel funkade mot NBA-motstånd, men han satte två av tre trepoängare – och skyttet är väldigt viktigt om han ska få regelbunden speltid.

Inatt möts Charlotte och New Orleans igen.

•••

Det verkar som att C More (före detta Canal Plus) inte har kvar rättigheterna till världens bästa basketliga, och lika bra är väl det. De gömde ändå bara undan sändningarna och satsade inte alls med samma kärlek som exempelvis TV10 gör med NFL.

Nä, tipset är istället att du hostar upp för ett League Pass. För mycket rimliga 1500 kronor kan du följa hela försäsongen, grundserien och slutspelet online i utmärkt kvalitet.

Jonte Karlsson kan börja scouta hotell och träningsanläggningar i Slovenien.
Efter 85–71 i ödesmatchen mot Bulgarien är jag övertygad om att Sverige går till basket-EM.

Det hade varit lätt att vika ner sig när bulgarerna gjorde 8–0 i slutet av tredje quartern. Men Sverige visade mental styrka och ryckte ifrån igen.
Jag tror det är ett resultat av att förbundskapten Brad Dean har fått spelarna att omfamna pressen, istället för att låtsas som att den inte finns.
Redan inför kvalet sa han så här:

– Om vi lyckas med detta är det första gången på nästan 20 år, och jag försöker verkligen göra det tydligt för spelarna. Om de inte grejar det nu, kanske de aldrig får chansen igen. Det finns inget som garanterar att man är uttagen i nästa kval.

Igår spann han vidare på samma tema:

– Man måste vara redo att ha pressen på sig. Jag tror inte på ”vi-har-ingenting-att-förlora”-mentaliteten för att motivera spelare. Man blir inte starkare av det. Om man vill vinna mot de bästa, och vara bland de bästa, måste man ta på sig pressen.

Jag stannade också kvar i Stadium Arena och pratade lite med Jonas Jerebko, som hade kontinuerlig kontakt med Detroit Pistons under dagarna fram till matchen.
Runt 60 minuter före uppkast fick han till slut klartecken för att spela.
– De sa ”om du känner dig 100 procent får du spela”. Det var väl inte direkt 100, men jag sa att det kändes så i alla fall…

Aningen hämmad av den stukade foten, var Jerebko inte helt nöjd med sin insats.
Ändå var Sverige +23 när han var inne på planen – vilket överraskade honom själv.
– Var det så alltså? Då var det inte så illa som jag trodde då, haha. Foten kändes inte 100 procent och man blir lite frustrerad i vissa lägen, men det är sånt som händer. Vi grejade segern och det är det viktiga. Och det är absolut ingen fara med foten, det är bara att isa den nu och imorgon, sa han.

Att landslagsspelet har varit utvecklande för Jerebko råder det inga tvivel om.
Han har axlat ledarrollen på ett naturligt sätt, och till skillnad från i början av kvalet kommer hans enskilda prestationer nu mer inom ramarna för lagspelet.
Nu hoppas han att erfarenheterna från EM-kvalet ska bära frukt i NBA i höst.
– Jag tar viktiga skott och har mycket boll i anfall. Sånt är alltid bra för min utveckling. Det vet jag att klubben tycker också. Det är bara att försöka skaffa mig en större roll i Detroit också.

Han berättade också att han jobbat mycket på sitt ”midrange game”.
– Jag har verkligen förbättrat det, jag skjuter bollen mycket bättre nu. Det är nånting jag kommer fortsätta jobba på när jag kommer tillbaka till Detroit.
Allt fler försvarsspelare respekterar Jerebkos medeldistansskott, och när de inte gör det tvekar han inte att straffa dem.
– Nä. Vi får hoppas att tyskarna spelar likadant försvar som de gjorde i förra matchen, för då kommer de få det jobbigt.
• Vadå, dom backar av på dig eller?
– Nae, men… Jag hade 2,10-killar på mig som inte kunde spela försvar liksom.
– Vi kan definitivt slå Tyskland.

Basketlandslaget tar emot Tyskland i Stadium Arena i Norrköping den 8 september. Det lär vara sista chansen på ett bra tag att se Sveriges första NBA-spelare på hemmaplan.
Men dessförinnan väntar ett viktigt bortamöte med Azerbajdzjan på onsdag den 5 september.
EM-kvalet avslutas borta mot Luxemburg den 11 september.

/Petter.

33% av USA-bloggen befinner sig i Norrköping för att spana in svenska landslaget och Sveriges första NBA-spelare.
Det började bra, men slutade inte alls särskilt kul.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Utan Jonas Jerebko tar sig Sverige inte till basket-EM i Slovenien nästa år.
25-åringen är en av de enskilt mest betydelsefulla spelarna i kvalet:

• Han snittar 20 poäng per match, femma i hela EM-kvalets skytteliga.
• Han skjuter 67,4% på tvåpoängarna, näst bäst av alla.
• Han snittar 4,3 assist, 18:e bäst i EM-kvalet trots att han är forward.
• Han snittar 1,8 stulna bollar, bara 14 spelare är bättre.

Det kan säkert tyckas onödigt, rentav obegripligt, att Sveriges bästa spelare (och Detroit Pistons 120-miljonersinvestering) finns kvar på banan med tre minuter kvar av en utklassningsseger mot Luxemburg.
Men jag tänker inte såga förbundskapten Brad Dean för det beslutet.
Poängskillnad spelar en viktig roll i EM-kvalet.
Dessutom gjorde Sverige en medveten ansats att begränsa Jerebkos minuter i den här matchen: 6.10 i första quartern, 5.02 i andra, 4.06 i tredje och 5.37 i fjärde.
Det är basket, shit happens.
Han kan lika gärna stuka foten på träning eller två minuter in i matchen.

Sveriges match mot Bulgarien på torsdag är en klassisk jäkla ödesmatch. En seger behövs, och gärna med sex poäng eller mer för att skaffa sig fördel i inbördes möte.

Om Jerebko spelar då? Gissningsvis, ja.
Landslagsledningen la locket på och menade att ingenting går att fastslå i nuläget.
Själv var JJ fåordig och sa bara ”ja, ja, det är ingen fara” – frågan är om han verkligen var säker på det, eller om han bara var lack och inte ville prata.

En annan fråga som måste ställas är vilken typ av press en mäktig NBA-klubb kan sätta på ett litet, litet basketförbund.
Mitt intryck av samtalet med Pistons assisterande general manager George David, nyligen befordrad, är att han var ganska chill med situationen (ännu ett tecken på att stukningen förmodligen inte är så allvarlig).
– It’s part of the game, sa han och ville absolut inte kritisera Brad Dean.
Tillsammans med en av Pistons scouter har David varit på plats i veckan och kollat på Jonas Jerebko.
– Han har en stor roll i laget, han är en ledare och vi vet att det betyder väldigt mycket för honom att representera sitt land. Vi vill visa vårt stöd.

/Petter.

Basketturneringen i OS kändes ärligt talat som en ganska sömnig historia – jättefavoriten USA malde ner motståndare efter motståndare i ohotad stil.
Men så kom finalen och vi fick den holmgång vi väntat på.
En klassiker.

Spanien gjorde det mesta rätt. Vårdade bollen, spelade metodiskt, höll jämna steg i returtagningen – och vågade stå upp mot megastjärnorna, i den tuppfäktning som matchen oundvikligen blev.
Det fanns inga som helst tendenser till att vika ned sig. Något långtifrån alla lag i den här turneringen kunde stoltsera med.

Skillnaden i slutändan blev nåt så simpelt som skytte. USA har så många kreatörer som kan skapa lägen på egen hand, Spanien måste spela nästan perfekt i offense för att ha en chans.
USA sänkte 15 av 37 trepoängare, Spanien 7 av 19.
Och när det behövdes i fjärde quartern täppte jänkarna till försvaret, och det var det.

Några andra reflektioner:

• I en era där NBA:s superstjärnor gaddar ihop sig till höger och vänster, är det i alla fall skönt att LeBron James och Kevin Durant inte spelar i samma lag. Världens två klart bästa basketspelare.

• Pau Gasol dras väl fortfarande med den där stämpeln som mjukis. Kanske för att han är lite tanig, ser lite flummig ut, får en förnedrande dunk i ansiktet då och då. Men i finalen – som så ofta i stora matcher – visade han cojones. 24 poäng, 8 returer, 7 assist och ett stort emotionellt ledarskap. Var det hans sista landskamp, månntro?

• Att det var Kobe Bryants sista landskamp vet vi definitivt. Nu får han och Pau – som hade en del gnabb med varandra under matchen – jaga en titel tillsammans. Om skador inte kommer i vägen tror jag att de lyckas.

• Rudy Fernandez finalinsats var, ehrm, intressant. Rev av några rejäla jävla fängelsefouls. Av den typen man inte sett sedan man spelade basket med handbolls- och fotbollskillarna på gympan i gymnasiet.

• Förre Philadelphiaforwarden Maarreese Speights ställde den här luriga frågan på Twitter, när Andre Iguodala tydligen ignorerade expertkommentatorn Doug Collins efter att guldet var klart:

Collins, som coachar 76ers, och Speights var knappast på samma våglinje i Philly. Och nu har ju även Iguodala blivit bortbytt.
Collins rykte som auktoritär och impopulär hos sina spelare blir bara värre och värre.

• Mike Krzyzewski coachade sin sista internationella match. Han har två OS-guld och ett VM-guld som head coach, samt två två OS-guld som assisterande coach. Bland tänkbara efterträdare nämns tunga profiler som Gregg Popovich och Doc Rivers.

• Till sist: Det här kan ha varit sista OS-matchen där vi fick se fullvuxna NBA-stjärnor mäta sina krafter. Åtminstone om klubbägarna over there får sin vilja igenom. NBA vill göra OS-basketen till ett U23-mästerskap, och sedan låta superstjärnorna spela i ett nytt, upphottat VM. ”The World Cup of Basketball”, som den kallas, ska spelas vart fjärde år och bli någon sorts hajpat monsterevent som marknadsförs av FIBA och NBA tillsammans.

Det är förstås fullständigt åt fanders.

När man ser spelglädjen, entusiasmen och energin hos de amerikanska spelare som har en intensiv, lockout-förkortad säsong bakom sig… Det är klart att det är OS de vill spela. Det är OS de växte upp med.
Inte något konstgjort försök att plagiera fotbolls-VM.

Eftersom pengarna är centralfrågan här – det är det alltid, inte skaderisk eller slitage på spelarna – så borde NBA sätta sig ner med IOK-pamparna och diskutera hur man kan få en bit av kakan.
Det är man värda, med tanke på hur mycket av OS stjärnglans som kommer från det amerikanska basketlaget.

/Petter.

Ni har säkert sett den lilla kometen susa runt på planerna i London.
Hoppa, skutta, dunka, springa.
Basketturneringens värsta fysfenomen, en av de mest spektakulära atleterna i hela OS.

Men då – när du ligger där i soffan med chipssmulor i ansiktet, degigare än någonsin, och ser honom tatuera FIBA i hårbotten på nån stackare – kan det vara värt att påminna sig:
Livet, liksom en YouTube-lista, är inte bara slam dunks och highlights.
Inte ens för Russell Westbrook.

(Tack till Damir för tipset).

/Petter.

Ni kan storyn vid det här laget. Tony Parker gick på nattklubb och hamnade i korselden när två r&b-sångerskor bråkade om en snubbe de gillar.
Eller hur det nu var.
Whatever.
Parker åkte i alla fall på en ögonskada när champagneflaskor och glassplitter for genom luften. Hans OS-deltagande var i fara, men fransmannen räddades av en operation – och ett par fina, sprillans nya skyddsglasögon.

Nu flyger San Antonio-guarden runt på planerna i London, stiligare än någonsin.
Han fortsätter en stolt och anrik goggles-tradition inom basketen.
USA-bloggen har grävt i arkiven hos Scanpix och Bildbyrån, och hittat några riktiga kultlirare.
Så vad säger ni – vem vinner stilkriget?

Jag var elva år när sommar-OS i Atlanta avgjordes. Dittills var min exponering till proffsbasket begränsad till Darwyn Alexanders poängexplosioner i Sporthallen, där man mest satt och hoppades att Dragons skulle spränga 100-gränsen så att alla fick milkshake.
Nu låg jag i mina morföräldrars soffa sent på kvällarna och bekantade mig med de amerikanska superstjärnorna.
Favoriten blev genast Reggie Miller. Inte bara kändes det som att han satt varenda skott, han lyckades också spela basket i brillor – och få det att se coolt och moderiktigt ut! (Kom ihåg, det här var 1996).
USA vann förstås guldet i en värdig uppföljning till Dream Teams uppvisning fyra år tidigare.

Försvarsspecialisten Horace Grant hann med 17 säsonger, fyra mästerskapstitlar och en rad sköna stilar under sin NBA-karriär.
Bonusnostalgi: Här finns klippet där Grant blockar Phoenix Kevin Johnson i slutsekunderna, och säkrar Chicago Bulls tredje raka titel.

Här har vi mannen som fick ett par brillor att se HÅRT och ELAKT ut. Men med ett namn som Bo Outlaw, vad annat kunde man vänta sig?
Spelade 15 säsonger och 914 matcher i NBA. Det var inte tack vare hans unika offensiva talang – Outlaw blev aldrig draftad, utan fick förlita sig på annat för att bli mångmiljonär:
– Effort. Back when we played, the court was surrounded by advertisement boards and I’m quite sure we hit those each game at least four times a game, sa han i en intervju med Orlando Magics hemsida förra året.
– Between me and Darrell Armstrong, we probably hit them at least eight times and people love that. Any ball that was loose we were on the floor or in the stands, we chased down to block shots, we took charges. We just tried to do anything to help our team win; that’s what it’s about. We weren’t the best guys on the court all the time but I don’t think anyone played harder than us.

Kareem Abdul-Jabbar, Kurt Rambis och James Worthy – Lakers-hjältar så stora att det inte alls är någonting konstigt att smälla upp deras nunor på tre höghus.
Ihopräknat har de 3 366 matcher och 59 310 poäng och 13 mästerskapstitlar i NBA.
Rambis berättade historien om sina brillor för NBA.com:
– When I was growing up, because I played football, basketball, baseball. I kept getting hit in the face and my glasses kept breaking. My dad finally went to a store and found some unbreakable glasses, slapped them on my face, and if I wanted to play I had to wear them. So I had no choice and that’s what I grew up with. It wasn’t a first option, believe me.

Kanske är det de urläckra Bullets- och Hawks-uniformerna, kanske är det skorna och de höga strumporna – men nog fan bar Moses Malone upp ett par goggles bättre än de flesta?
En trefaldig MVP som snittade 20,6 poäng och 12,2 returer i NBA-karriären, och ledde Philadelphia 76ers till finalsegern 1983 efter 4–0 i matcher mot Lakers.

Här snackar vi old school. Han ser inte ut som någon skräckinjagande atlet, med det där snälla ansiktet och de runda glasögonen. Men George Mikan – mannen som brukar kallas NBA:s första superstjärna – revolutionerade centerpositionen.

Vi slänger väl in en modern representant, också.
Amare Stoudemire har spelat i skyddsbrillor sedan en ögonskada 2009.
Jag vet inte med er – men inte känns han riktigt lika stylish som de äldre herrarna på listan?

/Petter Westin, glasögonorm sedan 1996.

Vi blev ombedda att ta tag i en av basketvärldens hetaste debatter just nu.
Så det gjorde vi.
1992 års Dream Team vs 2012 års amerikanska OS-lag. Vem skulle vinna om någon uppfann en tidsmaskin och ställde de båda lagen mot varandra?
Wikdahl fick argumentera för 92:orna, Westin för 12:orna.
I söndagens tidning hittar ni den vässade, välredigerade versionen.
Men här – exklusivt för er, kära bloggläsare – kommer den obscent långa sms-diskussionen.

Wikdahl: Ärligt talat, vad är det här för vansinnig debatt egentligen? Dream Team-laget 1992, originalet, det bästa idrottslag som någonsin plockats ihop, skulle självklart besegra dagens bleka kopia. Man måste ha fötts blott ett par veckor innan OS-invigning i fredags för att inte se det. Eller hur?

Westin: Med all respekt för legendarerna från 1992: Romantiseringen och mytbildningen har gått till överdrift. Dream Team körde över blåbärsnationer i en helt annan era. I London finns 40 NBA-spelare med, och de europeiska ligorna kryllar av högklassiga spelare. Basketvärlden har växt och dina 92:or skulle fått det mycket tuffare idag. Till exempel: Hur ska ni hänga med när jag släpper lös Westbrook, Paul och de andra speedkulorna?

Wikdahl: Jag vet inte om man kan prata om mytbildning när elva av tolv spelare är i Hall of Fame. Det är dagens sanning, ingen romantisering. Och snälla, kan vi hoppa över snacket om eror? Det är meningslöst. Vi kan aldrig testa en idrottare i en annan era. Paul och Westbrook är välkomna att använda sin speed. Under korgen väntar Mr Robinson och Mr Ewing på att smasha iväg deras avslut. Farten i dagens lag är bra men för att utnyttja den krävs att man tar returerna – och det gör man inte mot 92:orna. Årgång 1992 kommer att kontrollera tempot. Jag ställer din överskattade speed mot min storlek. Under träningsmatchandet, innan sista matchen mot Spanien, blev dagens USA poängmässigt utspelat under de minuter som Chandler, Love eller Davis inte var på planen. I en match mot årgång 1992 skulle coach Daly pumpa in bollar under korgen. Hur hanterar dagens lilleputtar det? Du vet ju att Chandler foular ut sig efter ett par minuter.

Westin: Speed är inte överskattat – storlek är överskattat. Miami Heat vann precis en NBA-titel med 203 centimeter LeBron James som power forward. Precis som Miami kommer 2012-laget spela ett mördande, pressande försvarsspel över hela banan. Dream Team skulle inte ens få in bollen till de där bjässarna du nämner. Och Magic, som var 32 år 1992 och hade lagt av efter sitt HIV-besked, skulle förvandlas till en staty mot det här superatletiska gänget. Precis som 35-årige Bird. Så hur ska du lösa min superduo James/Durant?

Wikdahl: Storlek var inte överskattat när Dallas vann för ett år sedan, eller när Lakers tog två raka titlar 2009 och 2010, eller när Boston vann 2008. Men visst, sätt press du. Kom bara ihåg att när Magic eller Stockton (du tycks glömma att han var med, i toppform, och är en av de bästa point guardsen genom tiderna) behöver hjälp så har de Michael Jordan, inte Thabo Sefolosha, bredvid sig och offensiva säkerhetsventiler som Charles Barkley och David Robinson, inte säkerhetsrisker som Kendrick Perkins och Serge Ibaka. Och menar du på allvar att du inte tror att den magnifika trion Magic, Jordan och Scottie Pippen inte skulle få upp bollen – och in bollen – mot dagens mannar? Befängt. Tveklöst så är LeBron svårhanterad. Men LeBron kan inte spela försvar på alla och i offensiven kan han väl få sitt då. Han får göra 40 om han vill – men det kommer att kosta blod (antagligen), svett (garanterat) och tårar (förhoppningsvis). Durant? Säg hej till Scottie Pippen och hejdå till poängkungskronan. Och i försvaret skulle Durantula bli uppäten.
Den stora frågan, och det som avgör hela den här matchen, ställs av Michael Jordan, en fräsch 29-åring 1992: Hur hindrar du världens genom tiderna bästa spelare, omgiven av idel hall of famers, från att promenera hem med det här spekulationsguldet?

Westin: Jag må inte ha Jordan – men jag har det närmaste baskethistorien sett i form av vinnarskalle och killer-instinkt: Kobe Bryant. Efter att mina unga fysfenomen tagit mig till slutminuterna med segern inom räckhåll, så finns lagpappan Kobe där för att stänga affären. Erkänn, lite rädd blir du väl ändå?

Wikdahl: Lite rädd, absolut. Men inte för Kobe. Bättre duell för 1992-laget än en 33 år gammal, ineffektiv Kobe Bryant mot en 29-årig Michael Jordan i toppform kan jag inte be om. Det finns ingen affär, men väl en korvkiosk. Den kan Kobe få stänga när Jordan sätter det avgörande skottet.

Kyrie Irving är den typ av spelare du inte ska chansa mot i försvaret – inte ens om du är amerikansk superstjärna och uttagen till OS.
Drygt 20 sekunder in i det här klippet visar Cleveland-guarden (#23) sina sanslösa moves.
(Blake Griffin-dunkar inkluderade utan extra kostnad).

Irving är en av de utvalda, unga spelare som drillas mot Team USA inför OS. 20-åringen, som blev årets rookie i NBA den gångna säsongen, har fått fina recensioner från bland andra LeBron James.

Någon som inte är lika populär: DeMarcus Cousins.
– He fouled the shit out of everyone, sa Carmelo Anthony.
Och USA-chefen Jerry Colangelo hängde ut Sacramento-forwarden som omogen och respektlös.

USA-bloggen säger: Äsch.

Vi är stora Cousins-fans. Han må vara en bekymmersam karaktär att bygga ett lag runt, men som råämne är det få som slår honom i NBA idag.
Dessutom är det kul med spelare som kommer in på träning och ger blanka fan i att motståndarna är några av basketvärldens mest fruktade namn.

/Petter.