Tro fan att karln skrattar. Foto: AP/SCANPIX

Skador och avhopp till trots.
Visst fick USA ihop ett ganska hyggligt basketlag till OS?

Chris Paul, PG, Los Angeles Clippers.
Briljant spelfördelare.
Deron Williams, PG, Brooklyn Nets.
Briljant spelfördelare.
Russell Westbrook, PG, Oklahoma City Thunder.
Inte lika briljant spelfördelare, men en sjuhelsikes atlet.
Kobe Bryant, SG, Los Angeles Lakers.
Kommer se till att alla tar allt på allvar, hela tiden.
James Harden, SG, Oklahoma City Thunder.
Slog ut Eric Gordon i sista stund.
Carmelo Anthony, SF, New York Knicks.
Alldeles utomordentligt lämpad som internationell fyra.
Kevin Durant, SF, Oklahoma City Thunder.
Cuttad från laget för fyra år sedan. Nu kan han bli skyttekung.
Andre Iguodala, SF, Philadelphia 76ers.
DEFENSE! *klapp, klapp* DEFENSE! *klapp, klapp*
LeBron James, SF, Miami Heat.
Världens bästa spelare i NBA lär vara världens bästa spelare även i OS.
Blake Griffin, PF, Los Angeles Clippers.
Hur kommer hans dunderfysik funka internationellt? Bra, tippar vi.
Kevin Love, PF, Minnesota Timberwolves.
Trepoängsskytt och returmonster i nästan orättvis combo.
Tyson Chandler, C, New York Knicks.
DEFENSE! *klapp, klapp* DEFENSE! *klapp, klapp*

Kul lag att coacha för Mike Krzyzewski. Så många möjligheter, så många tänkbara lineups.
Vilket fullständigt mördande, högenergiskt och kvävande försvar USA kommer kunna spela. Det kan bli Miami Heats bästa stunder upphöjt till tio.

•••

MLB närmar sig allstar-breaket, vilket betyder att trade-rykten hettar upp allt mer.
Som så ofta surras det om bloggfavoriten Zack Greinke.
Ingenting skulle göra oss gladare än att se honom i Atlanta Braves. Eller varför inte unga succélaget Washington Nationals, som behöver tänka på livet efter Stephen Strasburg – det där elaka innings-taket kommer närmre och närmre (men det är en diskussion för ett annat inlägg).
Greinke har nobbat Nats förut, men skulle väl knappast göra det idag?

Milwaukee-stjärnan gjorde för övrigt en av sina mer bisarra starter igår.
Fyra pitches – sedan utkastad.
28-åringen var besviken över ett nära ögat-spel och kastade bollen i marken. Det räckte för första bas-domaren Sam Holbrook. Det domslutet kan nog kallas tveksamt, i bästa fall. Jag tyckte det mest såg ut som att Brewers-ässet blev besviken på sig själv. Kolla på videon och säg vad ni tycker.
Greinke själv tog gentlemannamässigt på sig både utvisningen och 3–6-förlusten mot Houston:

– I don’t blame the umpire for what he did. I didn’t mean it towards him; I thought the guy was safe. But I shouldn’t have done that. I didn’t think there was anything wrong with it, but then after looking back at it I was like, ”Oh crap, that definitely didn’t look good”. I put the umpire in a bad position and he had to make a decision.
– I was pretty much just embarrassed by how it happened, and it kind of put us in a tough situation, the whole team. The relievers have no plans – that happens once a year, where a reliever has to get ready in the first inning if something happening. But you’re never completely ready for it.

Scouter från Atlanta, Baltimore, Texas, Arizona, San Francisco och Toronto fanns på plats för att spana in det potentiella trade-bytet.
De får snällt vänta på söndagens match, då Greinke kan få en ny chans mot Astros.

/Petter.

Att bli bra i NBA är inte speciellt svårt. Överbetala för ett par andrasorteringens stjärnor, fyll ut med kompetenta veteraner. Rensa bort problembarn, skaffa en duglig coach.

Det svåra är att ta nästa steg.
Att gå från ”bra” till ”realistisk titelkandidat”.
Det finns egentligen bara tre sätt:

1) Genom att profitera på andra klubbars desperation i bytesaffärer.
2) Genom att rensa ut och göra en free agent-kupp.
3) Genom att sluta försöka, börja suga rejält och sedan ha tur i draftlotteriet.

Det värsta som finns för ett NBA-fan är att heja på ett lag som befinner sig i det där mittenträsket. År, efter år, efter år. Utan ambitionerna eller kunskapen att klättra upp.
Den smärtan är verklig.
Den frustrationen botar man inte så lätt.
Jag vet, för jag kallar mig Atlanta Hawks-fan när jag inte kallar mig sportjournalist.

Men nu blåser förändringens vindar in över Georgia.
Förändring som har ett ansikte: Danny Ferry, 45.
På mindre än två veckor som general manager för Hawks har han gjort mer än företrädaren Rick Sund åstadkom de två senaste säsongerna.

Först affären som skickar stabila, men oinspirerande stjärnguarden Joe Johnson till New Jersey. Ett av NBA:s värsta kontrakt är nu någon annans huvudvärk.
Sedan bytet av Marvin Williams (två år, 15,8 miljoner dollar) mot Devin Harris (ett år, 8,5 miljoner dollar). Hur han lyckades pressa Utah till att ta emot Williams – själva symbolen för Hawks medelmåttighet, vald före Chris Paul och Deron Williams i draften 2005 som han var – tror jag inte ens att vi vill veta.
Affärerna är inte officiella än, men uppges vara klara enligt flera amerikanska medier.

I en liga där utrymme under lönetaket = hopp, så är det här enorma förändringar.
Danny Ferrys vision är att göra Hawks till ett finallag genom punkt 1 och 2 på listan ovan.
Och om det misslyckas finns alltid nummer 3 kvar.

Vad händer nu?
Tja, utopin är att Hawks plockar både Dwight Howard och Chris Paul i free agency nästa sommar. En startfemma med CP3, John Jenkins, Josh Smith, Al Horford och D12. En supermakt som kan utmana Miami och Oklahoma City alla dagar i veckan.
Ett mer troligt scenario är att Hawks känner sig piskade att kasta sig in i Dwight-jakten redan nu. Att få honom i trade skulle förmodligen kosta både Horford och cap space…men för chansen till ett defensivt fort runt korgen med bästisarna Smith och Howard lär det vara värt det.

Juli har bara börjat, men Danny Ferry är redan favorit till Executive of the Year kommande säsong i NBA.

/Petter.

När jag var 16 och började på Medieprogrammet på Hedbergska tyckte jag att det var ungefär det roligaste jag gjort i mitt liv.

För att det var en givande utbildning, javisst.
Men framför allt för att det var lika mycket fritidsgård som skola.

Vi hade vansinnigt kul och ingenting var för allvarligt. Jag lekte tidning, gjorde fula shockwave-animationer och hade förmodligen fem gånger så mycket rast som den genomsnittlige gymnasieeleven (sorry Krister, men det är sant).

Men det fanns fyra timmar varje torsdag som skrämde slag på mig.
Rörlig Bild A.
Jag lyckades alltid fucka upp ljudet, glömma nån viktig sladd eller titta in i kameran vid fel tillfälle.
På något sätt tog jag mig ändå igenom kursen. Min lärare Åke – antingen för att han led med mig eller för att han beundrade min fighting spirit – gav mig godkänt (tack, Åke!).
Den emotionella skadan var redan djupt rotad. Nånstans på vägen gav jag mig själv löftet att aldrig jobba med tv.

Så.

Ni förstår ju paniken när jag öppnade mejlen i torsdags och såg ett oläst brev från Mattias Lönngren, programledare för Sportbladets webb-tv-program Sportmagasinet.
Eftersom det var samma dag som en historisk svensk NBA-draft insåg jag direkt vad det handlade om.

Jag kunde omöjligt säga nej.
Basketsporten förtjänar allt utrymme den kan få i riksmedia.
Efter en lång draftnatt blev det ett sömnberövat inhopp i soffan bredvid Marcus Leifby. Vi pratar om Jeffery Taylor, Michael Jordan, nån snubbe som dunkar…och ja, jag minns inte. Allt är en enda dimma och jag vågar inte ens snabbspola mig igenom programmet.

Ni får titta själva.
Tolv år senare – här är min tv-comeback.

/Petter.

Välkommen till NBA, Jeffery Taylor.
Vill du hade bra eller de dåliga nyheterna först?
Okej, de dåliga: Du blev draftad av ligans sämsta lag.
De bra: Här finns det speltid att roffa åt sig för en 23-årig rookie. Och om du händelsevis skulle springa på din högsta chef då och då… Snacka med honom. Han vet ett och annat om basket.

Att NBA-draften handlar väldigt mycket om potential fick vi ett kvitto på inatt. Taylor halkade ur första rundan – trots att välrenommerade klubbar som Boston Celtics, Indiana Pacers, Miami Heat och Oklahoma City Thunder hade kopplats samman med svensken.
En hel drös av killarna som gick i första rundan lär vara sämre basketspelare än Jeffery Taylor idag. Men de har åldern på sin sida och scouterna bedömer att de har större utvecklingspotential.

Ett talande exempel är att Charlotte Bobcats tog Michael Kidd-Gilchrist, 18, med draftens andra val. Sedan tingade man Jeffery Taylor – 29 val senare. Minnesgoda läsare vet vem som dominerade den matchupen den gångna säsongen.
Nu säger jag inte att Jeff borde ha gått topp-5.
Men det är ändå anmärkningsvärt.
Inte ett enda av lagen i slutet av första rundan fann ett behov av en superatletisk försvarsspecialist som kan sänka det öppna skottet.

Jeffery Taylor får använda det som motivation.

Att draftas i första rundan innebär högre status och mer pengar i början av karriären.
Men att halka ner till andra rundan är inte nödvändigtvis dåligt.
Fråga Jonas Jerebko om han sörjer idag att han blev draftad som 39:a för tre år sedan, till exempel.

Michael Jordan-ägda Bobcats hade NBA-historiens sämsta segerprocent den gångna säsongen. Klart det kommer finnas minuter att slåss om för Jeffery Taylor.
Spel- och spelarmässigt älskar jag inte situationen. Offensivt hade han varit gynnad av att lira med folk som är bättre på att skapa lägen för andra.
Men Taylor lär få speltid enbart tack vare sitt försvar, om det funkar lika bra i NBA som det gjorde på college. Och om han fortsätter att sänka skotten…då kan vi få en rookiesuccé liknande den vi såg under Jerebkos debutsäsong.

Hursomhelst – grattis till en fantastisk prestation, och svensk baskethistoria.

/Petter.

Så här såg det ut när Carmelo Anthonys nya vaxdocka presenterades på Madame Tussauds i New York.
Nånstans här finns det ett skämt om ”skrämmande överskattad”, ”stegfel” eller ”en staty skulle spela bättre försvar än…”.
Help me out.

– I guess I’m here now, I made it in New York, sa Knicks-stjärnan, märkbart stolt över sitt nya monument.
Men det har inte bara varit jippon och kändisglamour för Melo sedan säsongen tog slut.
Han har tränat hårt, gått ner fem kilo och säger sig vara motiverad av att ha sett LeBron James vinna sin första titel.

•••

Sommaren 2009 skrev Detroit Pistons två långa, svindyra kontrakt med Ben Gordon och Charlie Villanueva.
Du behöver inte titta längre än så om du vill ha ett första svar på varför klubben haft det så jobbigt de senaste säsongerna.
Nu har president Joe Dumars lyckats korrigera det ena misstaget tack vare en trade med Charlotte Bobcats.
• Charlotte får Ben Gordon (två år och 25,6 miljoner dollar kvar) och ett förstarundaval tidigast 2013.
• Detroit får Corey Maggette (ett år och 10,9 miljoner dollar kvar).

En utmärkt affär för Pistons del.
Man dumpar ett horribelt kontrakt, skaffar flexibilitet under lönetaket och tar ställning för en backcourt med Brandon Knight/Rodney Stuckey.
Dessutom har jag en bra känsla för Maggette. 32-åringen har värde både som scorer som spelar för nytt kontrakt, och som tradevara för andra lag som vill hyra in temporär hjälp vid deadline.

Det är såklart aldrig bra att förlora sina first rounders, men om Detroit hamnar i draftlotteriet igen nästa år så får Charlotte vänta till 2014 på sin kompensation.
Om draftvalet hamnar i topp 8 då, så skjuts det fram till 2015.
Om det blir förstavalet då, så skjuts det fram till 2016 då det blir Charlottes oavsett.
Så ni förstår principen – om Detroit fortsätter suga, så får man behålla sitt höga draftval.

För Charlotte är det också ett bra byte.
Man kan fortsätta bygga genom draften och får den trepoängsskytt man letat efter. Visserligen kostar Gordon mycket pengar, men det finns plats under lönetaket och det är ju inte som att NBA:s free agents står i kö för att skriva på för Bobcats.

•••

Nattens citat, från David Letterman som presenterar kvällens gäst LeBron James:
– He’s like Kim Kardashian. He got that first ring, and now he’s looking for more.

/Petter.

Största silly season-snackisen efter NBA-draften blir ju annars free agent-guarden Deron Williams.
Nu rapporteras det vitt och brett att han väljer mellan att stanna i Brooklyn Nets, eller att skriva på för sin hemstads Dallas Mavericks.

Många tyckare tippar Nets, och många tyckare är snabba med att berätta exakt hur fel det valet är.
Frågan är bara: Hur många av dem skulle tacka nej till ett jobb som garanterar runt 175 miljoner kronor mer i lön?
För att inte tala om alla sponsringsmiljoner som skulle trilla in om Nets-hajpen växer så som Mikhail Prokhorov, Jay-Z & co tänkt sig i samband med flytten till Brooklyn.

Låt Nets re-signa D-Will och sedan busta sitt ass för att kuppa till sig Dwight Howard.
Oddsen kanske inte är på deras sida, men låt dem åtminstone försöka innan vi sågar så vi får blåsor.

/Petter.

Bloggen lyckades catcha upp med Jeffery Taylor igår.
Han skulle precis hoppa på ett flyg till Indianapolis.
Pacers, som väljer 26:a i NBA-draften på torsdag, vill kolla närmare på svensken.

Det kan betyda massor, och det kan betyda ingenting i slutändan.
Men det är klart att Larry Bird & co är allvarligt intresserade.
Annars skulle man inte be om en andra, extrainsatt workout bara dagar innan draften.

Indiana känns som en väldigt bra destination för Taylor.
Frank Vogel är en ung, intressant coach som bygger ett kollektiv med lite elaka old-school-vibbar.
– When you can get your players to play for you, bleed and sweat for you as a coach, you’re a great coach, and that speaks to your character as a man, har stjärnforwarden Danny Granger sagt.

Visserligen finns både Granger och Paul George som slukar mycket speltid på vingen, men bakom dem finns ingen som inte går att detronisera. (Dessutom omges Granger av ständiga traderykten).

Jeffery Taylors ”höga” ålder (23! Lastgammal va!) nämns ofta som en minuspost i draftanalyser. Men för ett slutspelslag som vill bredda truppen, och ha nån som kan ge kvalitetsminuter direkt, så kan den erfarenheten vara värdefull.
Jag tror att den försvarsstarke, attackvillige Norrköpingssonen har kvaliteter som passar in i Pacers filosofi.

…men återigen, det här är spekulationer som kan vara helt utdaterade runt 03-snåret natten mot fredag.
Eller som Jeff själv uttryckte det igår:
– Jag varit på besök hos elva olika klubbar, jag har varit på NBA Combine. Jag har gjort allt jag kan göra, gett järnet i alla övningar och visat vad jag kan. Nu vill jag bara att det ska bli torsdag kväll så jag får veta vilken klubb jag ska till.

/Petter.

Älska honom eller hata honom, men erkänn honom som det han är:
En fullständigt värdig mästare.

LeBron James, 27, vann sin första NBA-titel för en liten stund sedan.
Det var gloriös, episk idrottshistoria.
När var egentligen förra gången vi såg någon göra ett så komplett, dominant slutspel?
Kobe Bryant 2009? Tim Duncan 2003? Shaquille O’Neal när Lakers vann tre raka titlar?

Miami Heat vinner finalserien mot Oklahoma City med 4–1 i matcher.
Match fem var en ren demolering; 121–106. Miami var mentalt bättre förberedda, mer beslutsamma, mer självsäkra – och de hade ett sänk som inte var av denna värld.

LeBron är given Finals MVP, men Heat är såklart ändå fullt av hjältar.
Här är hela mästarlaget:

Joel Anthony, center, 29 år. Blev överflödig i rotationen när Chris Bosh kom tillbaka från skada. Dessförinnan en laglojal, defensiv brunkare.

Shane Battier, small forward, 33 år. Hur mycket du än ogillar Heats skrytbygge, hur skurkaktig du än tycker att LeBron är – nog måste du unna Shane Battier en mästerskapsring? Sympatisk, intelligent och nyttig. Klisterkille.

Chris Bosh, power forward, 28 år. Dags att skrota de där Two and a Half Men-skämten en gång för alla.

Mario Chalmers, point guard, 26 år. LeBrons och Wades ständiga hackkyckling fick sin stora stund i match fyra. Det var roligt.

Norris Cole, point guard, 23 år. Det måste vara obeskrivligt häftigt att komma som rookie från Cleveland State och vinna en titel med de här grabbarna.

Eddy Curry, center, 29 år. Det lär ha varit ett bra år för snabbmatskedjorna på South Beach.

Terrel Harris, guard, 24 år. Odraftad bänkis som kämpade till sig en plats i truppen när han kom från D-League i december.

Udonis Haslem, power forward, 32 år. Var faktiskt på väg till Plannja Basket en gång i tiden. Så blev det inte. Dwyane Wades BFF har spelat för Miami hela sin NBA-karriär. Det här är hans andra titel.

Juwan Howard, power forward, 39 år. Spelade knappt någonting – men vilken lagpappa. Favoritepisoden i slutspelet var när han sprang runt i Indianas hemmaarena och letade efter Lance Stephenson, som han tänkte läxa upp för en hånfull gest mot LeBron James.

LeBron James, small forward, 27 år. Kungen är krönt.

James Jones, small forward, 31 år. Trepoängsspecialist som fick få minuter, men gjorde ett viktigt inhopp i finalmatch tre.

Mike Miller, shooting guard, 32 år. Herre. Min. Je. Kommer aldrig glömma Millers insats inatt, då han sänkte sju av åtta trepoängare och krämade ut absolut max ur sin hårt sargade kropp. Snacka om x-faktor.

Dexter Pittman, center, 24 år. Vägde 175 kilo som senior på high school, innan han bestämde sig för att förändra sitt liv. Sex år senare och 50 kilo lättare är han NBA-mästare, om än i en extremt begränsad roll.

Ronny Turiaf, center, 29 år. Ännu en av de insidespelare som kastats in och ut ur rotationen.

Dwyane Wade, shooting guard, 30 år. 2006 var han Miamis givna MVP, i år klev han åt sidan och lät LeBron leda laget. Fortfarande en superstjärna, såklart.

Erik Spoelstra, head coach, 41 år. Halvvägs ut ur dörren flera gånger, men tystade tvivlarna och visade Miamis ledning gjorde rätt som lät honom slutföra projektet.

Pat Riley, team president, 67 år. Självklart måste silverräven nämnas. Det var han som parade ihop LeBron och Bosh med Wade i tidernas mest uppmärksammade free agent-kupp.

/Petter.

Hur man än vänder och vrider på det – det är LeBron Raymone James som den här finalserien handlar om.
I torsdagstidningen försöker vi kartlägga några av beståndsdelarna som gör LBJ till världens mest intressanta, omdebatterade och känsloupprivande basketstjärna.
Spelaren, varumärket, syndabocken, människan.
Hopkoket finns också här för pluskunder.

Vill jag se honom bli mästare natten mot fredag?
Ärligt talat vet jag inte.
Frånsett det faktum att en grym matchserie riskerar att avslutas – nog vill vi ha minst en match till? – så är NBA en mer kittlande liga så länge LeBron jagar den där första, gäckande titeln.
Vi har en högintressant sommar framför oss om Oklahoma City vinner tre raka matcher nu.

Å andra sidan… LeBron har tvättat bort mycket av smutsen och eländet som kom med ”The Decision”.
Han har mognat, förlovat sig, fokuserat på att må bra och utvecklas, istället för att gå omkring och irritera sig över vad Skip Bayless eller Charles Barkley eller nån annan säger om honom.

Dessutom: Han spelar ju så förbannat bra basket! Det går inte att värja sig mot alls.
Det är LeBron som har burit Miami genom hela slutspelet. Han åker inte alls snålskjuts på Dwyane Wade och Chris Bosh, vilket kritikerna menade var planen när han skrev på. Wade har sviktat och Bosh har varit skadad.

Match fyra borta mot Indiana (40 poäng, 18 returer, 9 assist) och match sex borta mot Boston (45 poäng, 15 returer, 5 assist) går rätt in på listan över alla tiders slutspelsklassiker. Två tillfällen då Miami hade ryggen mot väggen, och LeBron spelade episk basket.
I finalserien har han både varit en stabiliserande kraft, och gjort de ”game-changing plays” som uteblev ifjol och som han lovat att göra i år.
Man måste kanske inte sänka en buzzer-beater för att få kallas clutch, ändå.

/Petter.

Underhållningen är :+++++: , basketen är :++: .
Spänningen, larger-than-life-atmosfären och de överjordiska individuella prestationerna är behållningen under NBA-finalerna – för sådär överdrivet välspelat är det inte.
Match tre var så fylld av hjärnsläpp, slarv och missar att det blir lite vanskligt att peka ut någon enskild syndabock.

…men vafan: Vi fastnar ändå på Scott Brooks, head coach för Oklahoma City Thunder.
Coachförlust? Nä, men det var tillräckligt många underliga beslut för att åtminstone ifrågasätta hans resonemang.

Tredje quartern var ett mysterium – Kevin Durant gick till bänken med foulnöd, men att Russell Westbrook också fick vila en längre period var onödigt. Brooks ville ”settle him down”, hette det på presskonferensen. Kanske har han lyssnat på den onyanserade kritiken från Magic Johnson med flera mot Westbrook. Hursomhelst tycktes det vara då, med lagets explosive pointguard på bänken, som Thunders spel gick i stå och tiopoängsledningen försvann.

Jag älskar Derek Fisher, men ska han vid 37 års ålder spela 28 minuter i en finalmatch? Han sköt ”bara” åtta skott, men det kändes som femton i andra halvlek.

Och vad är dealen med att Kendrick Perkins och inte Serge Ibaka är inne som korg-polis i slutet? Ibaka kan ju dessutom sänka midrange-skottet.

Nåväl, den outbildade soffcoachen har sagt nog.
2–1 i matcher till Miami.
Ny holmgång på tisdag.

/Petter.