Listan över årets alla sommarpratare är här. Världens bästa basketliga representeras av Jonas Jerebko, 25.

– I mitt Sommarprogram kommer jag berätta om vägen tillbaka från en skada. Att ta sig från Sverige till NBA i USA, om matcherna mot de bästa spelarna i världen och om viljan att vinna, säger Detroitspelaren till Sveriges Radio.

Här är några andra saker jag hoppas få höra om:

• Gruppdynamiken i ett NBA-lag
• Beslutet att tacka nej till landslaget
• Vad som egentligen hände den här gången
• Hur det känns att skriva på ett 120-miljonerskontrakt
• Groupies
• David Stern
• All-Star-helgen
• Vem som är smartast, snällast, elakast, roligast och flummigast i NBA

Kör hårt, Jonas!

•••

Det har varit så många häpnadsväckande pitcher-insatser i MLB de senaste åren, att man knappt ens reagerar över en no-hitter längre.
Men Matt Cains perfekta match inatt var av den oförgömliga typen.

Idag debatterar den utbildade basebollvärlden om det rentav var den bästa matchen någonsin av en pitcher. Spontant säger jag nej – man får väga in att det var mot Houston Astros på en onsdag i juni – men den tekniska briljansen går ju inte att blunda för.

San Francisco-ässet kastade 14 strikeouts, vilket tangerar Sandy Koufax perfect game-rekord.
Han fick 101 poäng på Bill James Game Score-skala, vilket är den högsta noteringen sedan Kerry Woods 20-strikeouts-match 1995.

Vad kan man säga? Cain kills.

/Petter.

NBA-finalerna är igång, Oklahoma City Thunder slog Miami Heat med 105–94 i match ett, och varför sova när vi kan klottra ner våra spontana reflektioner:

• Den här kommer bli en rolig, rolig matchserie.

• Glöm Russell Westbrooks och Kevin Durants fantastiska andra halvlekar (okej, glöm dom inte, men…) – här är bloggens matchhjälte: Thabo Sefolosha! När han skonade Durant från att guarda LeBron James i fjärde quartern blev allt oändligt mycket svårare för Miami. Den schweiziske försvarsspecialisten var så bra att Oklahoma Citys supersub James Harden knappt fick nudda golvet i andra halvlek.

• Thunder gjorde poäng i 21 av sina 29 sista anfall.
E F F E K T I V I T E T.
Känslan överhuvudtaget är att det här var mer av en grym prestation av hemmalaget, än ett magplask för bortalaget…

• …men med det sagt: Dwyane Wade var kass.

• I första halvlek hittade Miami bra skott åt sina rollspelare – främst Shane Battier, som sänkte sina fyra första skott i sin första NBA-final – men efter pausvilan verkade allt det vara bortglömt.

• Nick Collison är en annan brunkare som har stor del i Thunders slutspelsframgångar.

• Naturlagarna kräver att vi skriver någonting om LeBron: Han var bra. Inte hans fel att Miami förlorade, oavsett vad du kommer höra Skip Bayless säga idag. Men även LBJ har en växel till att lägga i.

• Man måste ju ändå beundra hur totalt oskärrade Westbrook (ofta kritiserad och ifrågasatt) och Durant var i sina finaldebuter.

• En match. En match. En match.
Låt oss inte överreagera – Miami kommer tillbaka.

/Petter.

Stolta Boston bjöd på precis så hårt motstånd som vi anade.
Sju matcher senare är Miami Heat ändå i NBA-final, för andra året i rad.

Nattens match var oavgjord inför fjärde quartern. Delar av basketvärlden satt nog mest och väntade på ett nytt crunch time-fiasko från ligans tuffast granskade superstjärna.
Men LeBron James svek inte.
Inte Dwyane Wade heller, och inte Chris Bosh.

Tillsammans gjorde de Miamis samtliga 28 poäng i sista perioden, när 73–73 blev till 101–88.
Det var mer också – LeBrons returtagning, Wades hustlande, Boshs långa händer i försvaret.
Ingen behöver bära hundhuvudet, alla får ta del av stjärnglansen.
Förmodligen var det exakt så här Miamis supertrio föreställde sig livet när de satte sig på en scen för snart två år sedan och lovade ”inte fem, inte sex, inte sju” mästerskap…

…men i finalserien kommer det återigen komma situationer där en match står och väger i slutsekunderna. LeBron James kommer ha bollen i sina händer. Pressen kommer vara enorm, och vi kommer återigen diskutera huruvida världens bästa (?) spelare är clutch eller inte.
Den debatten dör nog inte förrän LeBron sänker en buzzer-beater som avgör mästerskapet i match sju.

Första finalmatchen spelas natten mot onsdag.
Oklahoma City Thunder har hemmaplansfördel i ett 2–3–2-schema. Kevin Durant & co och är listade som titelfavoriter hos spelbolagen till runt 1,60 gånger pengarna.
Heat ger 2,40.
Vem tror ni på?

/Petter.

Oklahoma City tog inte bara över facklan.
De stal den med berått mod och brände ner hela Western Conference.

För första gången sedan 1998 har ett västlag som inte kommer från San Antonio, Dallas eller Los Angeles tagit sig till NBA-final:

1998: Utah Jazz (föll i finalen, 2–4 mot Bulls)
1999: San Antonio Spurs (NBA-mästare, 4–1 mot Knicks)
2000: LA Lakers (NBA-mästare, 4–2 mot Pacers)
2001: LA Lakers (NBA-mästare, 4–1 mot 76ers)
2002: LA Lakers (NBA-mästare, 4–0 mot Nets)
2003: San Antonio Spurs (NBA-mästare, 4–2 mot Nets)
2004: LA Lakers (föll i finalen, 1–4 mot Pistons)
2005: San Antonio Spurs (NBA-mästare, 4–3 mot Pistons)
2006: Dallas Mavericks (föll i finalen, 2–4 mot Heat)
2007: San Antonio Spurs (NBA-mästare, 4–0 mot Cavaliers)
2008: LA Lakers (föll i finalen, 2–4 mot Celtics)
2009: LA Lakers (NBA-mästare, 4–1 mot Magic)
2010: LA Lakers, (NBA-mästare, 4–3 mot Celtics)
2011: Dallas Mavericks (NBA-mästare, 4–2 mot Heat)
2012: Oklahoma City Thunder (möter Celtics eller Heat i finalen)

Thunder har i årets slutspel slagit ut alla de tre lag som abonnerat på västplatsen. Tre lag som tillsammans har tio av de tretton senaste NBA-titlarna.
Mot Spurs vände de 0–2 i matcher till 4–2, och ett 18-poängsunderläge i match sex till seger med 107–99.
Ett maktskifte har aldrig varit mer tveklöst och övertygande.
Härnäst får OKC chansen att detronisera en fjärde gammal mästare. De smarta pengarna säger att de lyckas.

/Petter.

Oklahoma City har 3–2 på San Antonio.
Miami–Boston står 2–2 inför match fem inatt.
NBA-slutspelet har kulminerat i två dramatiska, emotionella, intressanta och halvknasiga semifinaler.
Det är dags att berätta vad som är bra, vad som är dåligt och vad som är genomuselt.

:+++++:
Oklahoma City Thunder. En gemensam utmärkelse. Vinner man tre raka mot laget som tidigare hade en segersvit på 20 matcher förtjänar alla en slice av pizzan.
Men först och främst: Coach Scott Brooks har uppenbarligen hittat helt rätt justeringar mot Tony Parker.
• De två första matcherna: 26 PPG, 61 FG%. Totalt 14 assist, 6 turnovers.
• Match tre, fyra, fem: 16 PPG, 39 FG%. Totalt 12 assist, 11 turnovers.
Öppningarna i försvaret finns inte där på samma sätt längre för Spurs pointguard.

Men det handlar inte bara om pilar och kryss, spelarna ska gå ut på planen och utföra taktiken också. Spurs pressade sig in i måndagens match tack vare en heroisk insats av Manu Ginobili (som sånär snodde åt sig det högsta betyget), men unga OKC visade återigen anmärkningsvärd trygghet när allt skulle avgöras.
Det stora stora stoppet, den viktiga returen, det avgörande skottet: Det känns som en ny spelare kliver fram varje gång. Inte helt olikt hur Spurs fungerat under flera år.

Kevin Durant är Thunders bästa spelare, men han känner inget tvång att äga bollen – vilket tillåter James Harden (stoooooor trea igår) och Russell Westbrook (tolv assist) att glänsa.

:++++:
Rajon Rondo. Det är ju inte bara det kompletta pointguard-spelet, det är ledarskapet också. Rondo är fullständigt dedikerad till de här matcherna. Det har inte alltid varit fallet med Bostons säregne playmaker.

:+++:
Chris Boshs comeback inatt. Panikåtgärd eller smart krislösning? Allt hänger på Boshs fysiska status efter skadan. Att han får en högintressant effekt på matchbilden är tveklöst. Miami hoppas att hans närvaro ska göra det lättare för LeBron och Wade, inte minst genom att ställa andra krav på Kevin Garnetts försvarsspel.

:++:
Tim Duncan. Gör sina poäng och tar en del returer, men han sätter inte sin prägel på matcherna. Tidernas bästa powerforward måste kräma ur 35 dominanta minuter ur sin 36-åriga kropp på onsdag. Annars är den här matchserien över.

:+:
Dwyane Wade. Dags att tömma det där knät på vätska igen, eller? 

:-:
Jag brukar hata att diskutera det gråa laget, men fan… Domarna. Det är för många offensiva fouls, för många kompensationsavblåsningar och för dålig känsla överlag. Senaste mötet mellan Miami och Boston var rena parodin.

/Petter.

En gång i tidernas begynnelse skrev jag en tyckare i Sportbladet om varför amerikanska tv-sportproduktioner är överlägsna…på alla punkter utom en.
Sidlinjereportrar.

Herregud, Doris Burke.
FÖLJDFRÅGA!!!

/Petter.

Intensiv.
Det är ordet som bäst beskriver Kevin Garnett.
Jag gillar inte allt han gör på planen – han kan vara en riktig jävla gris ibland, fråga bara Charlie Villanueva eller Jose Calderon – men den där sprakande elden, inlevelsen och stoltheten… Den gör honom ganska unik.

Ja, jag vet.
Det här börjar låta som en klyschig krönika om nån ”passionerad” italiensk fotbollsspelare.
Men det är ju sant – ingen lever ut sina känslor på basketplanen med samma intensitet (och samtidigt intelligens!) som Kevin Garnett.

Kolla bara in bilderna här ovan. De är från match tre mot Miami häromnatten, och summerar på ett ganska perfekt sätt vad KG är för en tokstolle.
Så fort han flippade upp från en hård foul och gjorde sina åtta knogarmhävningar…då visste man vad det skulle bli för typ av match. Inte ge upp, inte vika sig. Det var hans mantra, och Boston tog rygg.
I vanlig ordning var det ett utspel som retade motståndarna litegrann.
– I don’t get into the theatrics of it. Play the game between the lines, man, sa till exempel Udonis Haslem efter matchen.

Garnett har verkligen vridit tillbaka klockan i det här slutspelet, som kan vara hans sista någonsin. Han spelar 37 minuter per match. Han snittar 19,7 poäng på 50-procentigt skytte, och river ner 10,5 returer per match.
Men mest ögonöppnande är plusminusstatistiken.
”The Big Ticket” var +27 poäng på 34 spelade minuter i fredags, en match som Boston vann med 101–91.
Och hur sjukt är inte det här:

Natten mot söndag spelas match 4.
Det blir intressant att se om ett åldersstiget, sargat Celtics orkar mana fram samma monstruösa kampvilja för tredje matchen i rad.

•••

I skrivande stund leder Oklahoma City med sju poäng i fjärde quartern mot San Antonio.
Om de lyckas hålla undan känns den här matchserien plötsligt väldigt oviss igen.
Scott Brooks har onekligen lyckats med sina pilar och kryss efter de två klara förlusterna som inledde matchserien.

•••

Stephen Strasburg är bra på baseboll. Fan vad fett när han får börja kasta längre matcher i framtiden.

•••

Dagens mest ofrivilligt humoristiska silly season-nyhet:
Phoenix Suns ser Deron Williams som drömersättaren till Steve Nash.
Deras tyngsta säljargument: Golf.
Jo, det är sant.
Så här säger en källa till New York Daily News:
– If they lose Steve, then they plan to go after Deron, hard. They know he loves golf and they’re going to try to sell him on going out there.

•••

Det är vanligtvis den här tiden på året – NBA och NHL närmar sig slutet, MLB är mitt i serielunken – jag börjar känna ett hejdlöst sug efter NFL.
I år är inget undantag. Just nu känns de där tre månaderna till premiären väldigt långa.
Tills vidare får vi hålla till godo med de sedvanliga skriverierna om kontraktsbråk, heta försäsongsspelare och folk som hamnar i trubbel med lagen.

Den story jag älskar mest är ändå den som årligen kommer från alla de lag som råkat byta försvarscoach eller spelsystem i defensiven.
– We’re gonna bring a lot of pressure, throw a lot of different looks at the quarterback, really try to force a lot of turnovers.
Så brukar det heta, ungefär.
Vilket är jätteroligt.
För ingen skulle ju någonsin säga att ”näääeee, vi ska nog spela ganska avvaktande och försiktigt, inte ta särskilt många risker”. Men när säsongen börjar kan man ge sig fan på att ens favoritlag ändå kör nåt skittråkigt bend-but-don’t-break-spel i defensiven.

/Petter, som inte alls vågar vara särskilt entusiastisk över Mike Nolans ankomst till Atlanta.

…okej, inte riiiiktigt alla, men med bara fyra veckor kvar till NBA-draften börjar allt fler hoopheads och reportrar bubbla om den där 22-åringen från Norrkoping, Sweden.

Jeffery Taylor har provtränat för Golden State Warriors och Orlando Magic.
Agentfirman BDA Sports höll även en öppen workout förra veckan där Taylor, Perry Jones III och en handfull andra draftaktuella klienter visade upp sig. Ett 80-tal NBA-scouter och klubbchefer var på plats – ESPN-experten Chad Ford likaså. Han skriver så här:

”How did scouts respond to Taylor’s steady improvement as a shooter? By calling his senior season a fluke. As I walked into the gym on Thursday, scouts all wanted to see the same thing: What’s his shot look like?

The answer? Taylor shot the ball very well in the workout. He’s not an elite shooter by any means, but he consistently hit shots all the way out to the NBA 3-point line.

Given all the other traits he brings to the table, it’s not out of the question that with great workouts he moves from the late-first to mid-first round.”

Vi har skrivit förut om svenskens vidunderliga utveckling bakom trepoängslinjen.
Förutom distansskyttet är bollbehandlingen, förmågan att slå sin gubbe från dribbling, det Jeff behöver utveckla för att etablera sig i NBA.

Eftersom draftordningen spikats nu kan vi börja spekulera i var Taylor hamnar. Chad Ford tippar honom just nu som 28:a till Oklahoma City. Kittlande, även om det knappast finns eoner av speltid där. Klubben har redan en defensiv stopper på vingen i Thabo Sefolosha – som dock är en minuspost offensivt.
 
Cleveland på 24:e plats skulle ge Taylor en bra chans att slå sig in i rotationen direkt. Detsamma gäller Golden State (30), som alltså redan kikat på svensken.
Och undertecknad, som är svag för all things Atlanta, skulle gärna se honom i Hawks (23) där man är frustrerande trött på att se Marvin Williams ankröv lufsa runt för 60 miljoner om året.

…det går förresten inte att underskatta vad det betyder för New Orleans Hornets att landa förstavalet i draften. Det lär dröja innan de lokala basketfansen kommer över skilsmässan från Chris Paul, men Anthony Davis är en fantastisk rebound.

•••

Några snabba tankar om de pågående conference-finalerna:

• Jag tror det var först i tisdags som jag insåg hur bra Tony Parker faktiskt har blivit. San Antonio Spurs är en vansinnigt vacker basketmaskin, men den här matchserien (2–0) blir ett annat djur när den anländer till Oklahoma City inatt.

• Efter nattens övertidsförlust ville man ju bara krama om Rajon Rondo och säga att allt ordnar sig. Vilken heorisk insats. 2–0 till Miami. Vad säger man om domarna i Boston idag, Persson!?

/Petter.

Tim Duncan kramar om sin nya, uppskattade lagkamrat. Foto: AP

Som en folkkär bloggprofil skulle säga:
Oj voj.

San Antonio Spurs och Oklahoma City Thunder drabbar inatt samman i vad som kan bli den bästa slutspelsserien på flera år.
Spektakulära superstjärnor? Hell yeah.
Publikfrieri? Japp, spänn fast säkerhetsbältena.
Välspelad basket? Det blir som en instruktionsfilm i bollrörelse och osjälviskhet.  
Högkvalitativ coachmatch? Absolut, räkna med många finurliga tricks.
Dramatiska storylines? Från ikonen som kanske gör sin sista säsong, till den unga megastjärnan som jagar sin första titel – jo, det finns grejer att vinkla på.

Men mitt i all Duncan/Durant/Parker/Westbrook/Ginobili/Harden-hysteri kan jag inte låta bli att tänka på en annan, betydligt anonymare spelare.

Onsdag den 7 mars 2012 var Boris Babacar Diaw-Riffiod på den absoluta botten av sin karriär.
Efter 384 raka NBA-matcher var han petad – inte ens med i truppen – i ligans sämsta lag.
Charlottes coach Paul Silas kallade 29-åringens spel ”disturbing”:
– I think if he had played all out, the way he should have, it would have been a much, much better club.

Projektet med Diaw som spelfördelande center hade misslyckats och kraschlandat.
Han var överviktig, oengagerad och Charlotte hade förlorat 32 av 37 matcher med fransmannen i laguppställningen.

Ett par veckor senare hade Bobcats bestämt sig – de bröt 63-miljonerskontraktet och gick vidare.
Klubben slutade på 7 segrar och 59 förluster, den sämsta segerprocenten i NBA:s historia.

02.30 inatt spelar Boris Diaw från start i Western Conference Finals.
Sedan han skrev på ett minimumkontrakt den 23 mars har San Antonio Spurs vunnit 28 av 30 matcher, inklusive den nuvarande supersviten på 18 segrar.

Det måste vara tidernas uppköp för en spelare.

För Charlotte-fansen är det provocerande att se hur bra ”Bobo”, som Tony Parker ömsint kallar honom, passar in i San Antonio.
Hur mycket han plötsligt anstränger sig.
Passningarna, spelintelligensen, bollkontrollen, förmågan att dra isär försvaret med distansskott – allt det som Spurs värdesätter, det bidrar Boris Diaw med.

Det finns ingen vacker sensmoral i den här historien.
Ingen läxa om att hårt jobb och positiv attityd lönar sig.
Inget ”there’s no I in team”.
Bara en påminnelse om att Spurs är världsbäst på att ta in oönskade problemspelare och få dem att underordna sig kollektivet.

/Petter.

Vilken amerikansk idrottsstjärna vill du se på dollarsedeln?
ESPN the Magazine ställde frågan till 48 MLB-spelare och 42 NBA-spelare.
Här är de som fick flest röster. (Obs! USA-bloggen tar inget ansvar för kaffe på tangentbordet när du kommer till nummer fyra.)

1) Michael Jordan, 40,9% av rösterna
Ikonen som överskrider alla idrottsliga, nationella och generationsgränser. Förändrade inte bara hur basket spelas, utan också hur sportstjärnor kunde marknadsföras och bli ofantligt mycket större än sina klubbar. Utan Jordan, ingen Kobe/Iverson/LeBron/T-Mac/D-Wade/etc.
Dessutom den enda basketspelare min mormor kan namnet på.

2) Muhammad Ali, 12,9% av rösterna
Efter NBA-titeln förra sommaren blev Dirk Nowitzki gratulerad av en rad celebriteter, både hemma i Tyskland och utomlands.
– Men vet du vad som gjorde mig gladast? Muhammad Ali skickade ett paket till mig, berättade Dirk för Der Spiegel.
”You are the greatest”, stod det på boxningshandsken.
Dallas-stjärnan tackade genom att skicka tillbaka en signerad basketboll färgad i guld.
Jodå – Muhammad Ali, 70, är alltjämt en hjälte, förebild och inspiration även för dagens unga idrottsmän.

3) Derek Jeter, 10% av rösterna
Knappt igenkänd när han besökte Sverige i somras (”I’m here to see you”, sa den notoriske hjärtekrossaren när min Sportbladet-kollega Malin Wahlberg frågade vad som bringade honom till Stockholm).
Men Jeter är en amerikansk legendar, tro inget annat. 18 säsonger, 3149 hits och fem World Series-titlar – för en av idrottsvärldens mest mytomspunna klubbar – tenderar att ha den effekten.

4) Tim Tebow, 9,4% av rösterna
Där förnuftet tar slut och Tebowmania tar vid.
24-åringen med 2383 passing yards och en träffprocent på 47,3% i sin NFL-karriär slog ut såväl Jackie Robinson som Magic Johnson i omröstningen.
– He’s not a great quarterback yet, but if anyone was going to be put on the dollar bill, it would be him. He represents our country well, säger en av de anonyma enkätsvararna – en startande pitcher i American League – till ESPN.
Jag vet inte vad jag ska säga längre.
Mer än att jag är väldigt excited.

•••

USA-bloggens eget bidrag till diskussionen?
Det måste bli någon som symboliserar hårt arbete, som lyckats mot alla odds, som uttrycker sin starka personlighet men samtidigt offrar sig för kollektivet.
Ben Wallace, 37, ÄR den amerikanska drömmen.

Odraftad och ouppskattad blev han bortbytt av två NBA-klubbar innan han slog igenom med Detroit. Var ankaret i ett av historiens coolaste mästarlag – 2004 års Pistons, som 4–1-chockade LA Lakers skrytbygge med Kobe, Shaq, Malone och Payton.
Fyrfaldig Defensive Player of the Year. Tvåfaldig returkung. En av få spelare som verkligen kunnat dominera en matchbild utan att göra poäng.
Big Ben, you’re so money and you don’t even know it.

/Petter Westin, vars bloggtjänster kan köpas för en dollar (eller mindre).