Ursäkta den otroligt dåliga ordvitsen i rubriken, men det här kändes efterlängtat och rättvist. När vi frågade er läsare vem ni ville ge årets Heisman-trofé svarade många Ndamukong Suh, defensive tackle på Nebraska. Han vann dock inte priset – det gick (förvisso inte oförtjänt) till Alabamas running back Mark Ingram.

Suh får sitt erkännande nu istället. Han har utsetts till årets collegespelare i nyhetsbyrån AP:s årliga omröstning. 

– Jag tycker jag gjorde en bra säsong. Jag blev definitivt bättre på ett par områden. Jag ska inte säga att jag är nöjd på något sätt, för vi har fortfarande en stor match kvar mot Arizona i Holiday Bowl, säger Suh.

Han fick 26 av 59 röster, och blev därmed den första försvarsspelare som vunnit titeln sedan den infördes 1998. Tvåa i omröstningen blev Stanfords running back Toby Gerhart med 20 röster, följd av Mark Ingram och Texas quarterback Colt McCoy på sex vardera. Någon vilsen själ gav Florida-quarterbacken Tim Tebow en röst.

Att Ndamukong Suh har en ljus framtid i NFL är alla tyckare överens om, men exakt hur tidigt i draften kommer han gå. ESPN-experten och scouten Todd McShay spekulerar:
– Om allting går som det ska fram till dess, så har jag väldigt, väldigt svårt att se honom ramla ur topp tre eller topp fem. Han är en såpass unik spelare, och mångsidigheten du får med honom då han kan spela defensive end, defensive tackle, 3-4 eller 4-3-spelsystem. /…/ Jag har honom som nummer två i draften nu, och jag tror att han har en riktigt stor chans att gå som nummer ett beroende på vilket lag som väljer först.

För er som inte sett Suh spela finns alltså en chans kvar den här säsongen: Holiday Bowl mellan Nebraska och Arizona, live på ESPN America torsdag den 30 december.

/Petter Westin.

Finnes: Tvåfaldig dunktävlingsvinnare med löjligt kvicka fötter och händer, grymma en-mot-en-skills och en bevisad förmåga att göra poäng i drivor.
Sökes: Lag villigt att spela en 175 centimeter kort guard, som hellre letar efter sitt eget skott än spelar fram lagkamrater, och har en tendens att hitta på galna saker som retar coacher till vansinne.

Nate Robinson vill alltså lämna New York, där han sitter fastfrusen på bänken. Knicks har gått med på att diskutera och undersöka möjligheterna till en trade.
– Jag vill göra vad jag kan för att få Nate bort från New York. Det finns ingen anledning att tillåta den här killens karriär ska ruttna bort på grund av vad som pågår här i New York, säger spelarens agent Aaron Goodwin till New York Times.

”Krypto-Nate” (smeknamnet naglade sig fast efter att Robinson besegrat Dwight ”Superman” Howard i förra säsongens dunktävling) har bevisat att han är en explosiv poänggörare, men är han verkligen bra för laget i alla lägen?

I nio matcher den här säsongen har Robinson spelat 19 minuter eller mer. Knicks har förlorat alla nio. Sedan coach Mike D’Antoni placerade Robinson i frysboxen i början av december har Knicks vunnit… sex av nio.

Och om man bortser från frågetecknen kring Robinsons spelstil, så måste en potentiell trade även funka under lönetaket för både Knicks (som sparar alla pengar de kan inför LeBron-jakten kommande sommar) och det lag som ska byta till sig Robinson. Om inte, så krävs det att Knicks köper ut Robinson från hans kontrakt och låter honom gå utan kompensation. Det är klubben förmodligen inte villig att göra. 

Boston Celtics sägs vara klubben Nate Robinson helst vill till (originellt, Nate). Om vi glömmer lönetak och andra teknikaliteter – i vilket lag skulle han göra störst nytta, och vart vill du se honom?

/Petter Westin.

Inför säsongen tippade USA-bloggens Good Cop och Bad Cop att New York Rangers skulle bli nia och missa slutspel.
Så här långt är vi rätt ute. New York Rangers är i skrivande stund nämligen just nia i Eastern Conference.

Det kanske inte helt framgår i det inlägget, men den stora anledningen till att vi förväntade oss en tung säsong för Rangers var att vi helt enkelt inte trodde på stjärnvärvningen Marian Gaborik.
Jag trodde i alla fall att han skulle bli skadad. Som vanligt. Och att han skulle få lida för Glen Sathers oförmåga att skrapa ihop en vettig centeruppsättning.
Så här långt är jag inte helt rätt ute.

Rangers må vara en besvikelse, men det är inte Marian Gaboriks fel. The New York Times har gjort en liten sammanställning som visar vilka spelare som kommer närmast epitetet ”one-man team” när det gäller målskytte.
Och, jo, den listan toppas av Gaborik.

Marian Gaborik, NYR, 24 av 94 mål, 25,5 procent.
Steven Stamkos, TB, 20 av 86 mål, 23,3 procent.
Sidney Crosby, PIT, 22 av 110, 20 procent.
Mike Cammalleri, MTL, 18 av 90, 20 procent.
Jarome Iginla, CGY, 19 av 99, 19,2 procent.
Dany Heatley & Patrick Marleau, SJ, 21 av 112, 18,8 procent.
Alex Ovetjkin, WSH, 23 av 127, 18,1 procent.
Dustin Penner, EDM, 18 av 101, 17,8 procent.
Rick Nash, CLB, 18 av 101, 17,8 procent.

/Stefan.

Det är alltid sorgligt när en ung människa dör i förtid, men det finns anledningar till varför Chris Henrys dödsfall skapar extra stor förtvivlan i NFL och hos Cincinnati Bengals.

Henrys problem utanför planen var välkända och var nära att bli slutet på hans NFL-karriär. Men i år hade han fått en sista chans med Bengals – och han tog den.

– Vi hade sett Chris utvecklas det här året både som människa och på planen, säger Cincinnatis head coach Marvin Lewis.
– Han hade växt och mognat.

– Folk var förvånade över att vi stöttade Chris när han hade problem, säger klubbens ägare Mike Brown.
– Anledningen var att den Chris vi kände var annorlunda från hans offentliga person. Chris gjorde sitt allra bästa för att nå ut till till laget, sina vänner och sin familj. Alla försökte hjälpa honom, men ibland slog det fel ut. Men Chris hade alltid hjärtat på rätta stället. Han var en bra människa, och han var på väg att lyckas i sin fotbollskarriär.

Chris Henrys lagkamrater uttryckte sorg och chock inför journalistuppbådet idag. Frågan är om någon slogs hårdare av nyheten än Chad Ochocinco, Chris Henrys vän och receiver-kollega.
– Han har gjort allt rätt, sa Ochocinco med tårar i ögonen.
– Min mormor sa alltid att man aldrig ska ifrågasätta mannen där uppe för de beslut han fattar. Men jag kan inte förstå hur det var meningen att Chris skulle försvinna redan nu. Speciellt inte när han var på rätt väg. Han kommer att bli saknad.

Ochocinco tränade i Chris Henrys tröja igår, och han vill bära Henrys matchtröja i söndagens match mot San Diego Chargers. Det förhindras dock av NFL:s regler.

Bengals-spelarna kommer, efter ett förslag från lagets quarterback Carson Palmer, tillägna resten av säsongen till Chris Henry och Vikki Zimmer – den nyligen bortgångna hustrun till lagets försvarscoach Mike Zimmer. På söndag spelar Bengals borta mot San Diego Chargers, och har då chansen att säkra divisionstiteln samt klubbens blott andra slutspelsplats de senaste 19 åren.

/Petter Westin.

• Jonas Jerebko spelade 27 minuter, satte 3/3 skott för 6 poäng, la till 3 returer, 2 assist, 1 steal och 1 turnover när Detroit Pistons föll borta mot New Orleans Hornets, 87–95. Detroit har förlorat två av två på sin nuvarande roadtrip, efter en segersvit på fem matcher. Ingen Rip Hamilton inatt – börjar skadorna tära på Pistons?

• Hedo Turkoglus slutspelsbravader gav honom ett guldkantat kontrakt med Toronto Raptors. När han igår var tillbaka i Orlando väckte han blandade reaktioner. Stor applåd under spelarintrot – utbuad större delen av matchen.
– Den som buar ut honom kan inte vara ett Magic-fan egentligen. Vi hade aldrig kommit så långt som vi gjorde förra året utan honom, sa Orlando-coachen Stan Van Gundy.
Turkoglu fick vända hem som en förlorare: 118–99 till Orlando.

• Atlanta Hawks fortsätter vinna (110–97 mot Memphis, femte raka, totalt 18–6) och får mycket beröm i power rankings och dylikt. Njut nu, Hawks-fans. I slutspelet kommer ni inte rå på de tre stora – Boston, Cleveland, Orlando – den här gången heller.

• Kobe Bryant fick inte en utan två chanser att bli sista sekunden-hjälte, och då var det naturligtvis kört för Milwaukee Bucks. Video här.

• Gerald Wallace i Charlotte Bobcats måste vara en kandidat till Most Improved Player i NBA så här långt. The numbers tell the story. Hans retursnitt är höjt från 7,8 till 12 per match. Han spelar över 40 minuter per match för första gången i karriären och han skjuter fler straffkast än någonsin (7,4 per match). I december har han han steppat upp offensivt – 19,8 poäng och 12,5 returer per match med en skottprocent på 51,5%. 29 och 12 mot Indiana Pacers inatt, men det räckte ändå inte – Troy Murphy gjorde 26 och 15 för Pacers som vann med 101–98.

• Carmelo Anthony satte 19 av 20 straffkast på väg mot en 38-poängsexplosion mot Houston Rockets. Seger 111–101 för Denver Nuggets, som ändå fick en del dåliga nyheter – Chauncey Billups lär missa några matcher med en skadad ljumske.

/Petter Westin.

Vart var Jonas Jerebko när Tracy McGrady gjorde det här? Ingen aning, men jag kan tänka mig att 14-åringen satt hos nån kompis i Kinna och såg All-Star-matchen på Viasat Sport.

Det är snart sju år sedan nu. T-Mac var the talk of the league – en tvättäkta superstjärna och en av världens bästa, mest allround spelare. Hans dominans fortsatte även efter traden till Houston 2004, men skottprocenten blev sämre och sedan kom skadorna. Skador som idag saktat ned McGrady till nästan oigenkännlighet.

De senaste säsongerna har han spelat blott 47, 71, 66 och 35 matcher. Fjolårets säsong tog slut i februari för T-Mac, som sedan dess har genomgått en avancerad knäoperation och kört rehab med Michael Jordans gamla fystränare Tim Grover.

Frågan experterna ställer sig nu är: Kan McGrady någonsin komma tillbaka i närheten av sin gamla nivå? Inte ens hans egen klubb verkar tro det, eftersom man väntat med att matcha honom igen – trots att han varit spelklar och tillbaka i träning en tid.

Men inatt fick han alltså äntligen chansen. Det blev ett inhopp på sju minuter i den första quartern mot Detroit Pistons. Houston-publiken hälsade McGrady med en stående ovation. Och direkt matchades han upp mot Jonas Jerebko i både försvar och anfall. Det här är, kortfattat, vad som hände i den duellen:

• Jerebko inledde med att posta upp McGrady, ta ett par studs, och vända om för ett hoppskott över McGrady. Två poäng.

• ”They got McGrady on Jerebko, probably because Jerebko is an outside player that doesn’t drive to the basket much”, antog Rockets-kommentatorerna. I anfallet efter satte Jerebko bollen i golvet och drev mot korgen – men T-Mac var där och störde båda avsluten. Miss, retur, miss för Jerebko i den spelsekvensen.

• McGrady var inledningsvis väldigt anonym och rörde knappt bollen i Rockets anfallsspel. Men Rockets gjorde ändå ett 9–0-run och Detroits coach John Kuester kände sig tvingad att ta en timeout.

Det skiljer åtta år och 17124 NBA-poäng mellan de här herrarna. (Foto: AP)

• Både JJ och T-Mac överlevde timeouten. Direkt efteråt var det tydligt att Houstons coach Rick Adelman ritat upp något för att involvera sin comebackande stjärna mer i spelet. McGrady försökte springa sig fri runt en screen, men Jerebko lyckades peta bort passningen som kom i T-Macs riktning.

• En timeout senare var båda spelarna fortfarande inne på planen. Då presenterade sig också McGrady i protokollet för första gången – en lång trea från top of the key.

• I nästa Rockets-anfall isolerade medspelarna McGrady för att låta honom gå en-mot-en mot Jerebko från högra flanken. En kvick move tog T-Mac förbi svensken, och Detroits Kwame Brown tvingades hjälpa till och foula. Men ingen av straffarna satt.

Sedan var det färdigspelat för Tracy McGrady, som slutade på 7 minuter, 3 poäng och 3 returer utan turnovers.

Jerebko däremot – han fortsatte lira. Mycket. Jonas spelade överlägset mest av alla Detroitspelare med sina 40 minuter (Rodney Stuckey 31 min) och han gjorde alla de saker som tagit honom hit: Slogs om returer och lösa bollar. Spelade med energi i försvarsspelet. Höll det enkelt och valde rätt avslut. Sedan hade han tre (om jag räknade rätt) kraftfulla dunkar, varav två även resulterade i bonuskast.

Visst, han slängde också bort en del bollar och det var inte hans bästa match. Houston vann med 106-97 och var klart bättre och hetare än Pistons den här kvällen. Men 15 poäng, 6 returer, 2 assist och 2 steals imponerar. Och mest av allt imponerar det faktum att Jerebko bara fick åtta minuters vila av John Kuester – coachens förtroende för svensken står fast som cement.

/Petter Westin.

Hög tid att vinjetten Videotajm gör comeback, inte sant?

I natt bjöd Marian Hossa på ett drömmål som lätt kommer att platsa bland topp tio när säsongens mål ska utses. Nu är jag inte säker på om NHL har kvar den där fåniga ”felaktig handstoppning”-regeln, men om så är fallet gjorde ju domaren helt rätt i som råkade blunda i samma ögonblick som Hossa lekte baseboll.

Sedan fortsätter av någon anledning just finländska målvakter att göra de sjukaste räddningarna man skådat. Tidigare har vi länkat till Kiprusoff-räddningar och här gör Antero Niitymäki omgångens svettigaste save.

/Stefan

Minnesota Viking (10–2) vs Cincinnati Bengals (9–3), Viasat Sport söndag 19.00.
Okej, okej, jag erkänner – jag är en hater.

Jag skrattade rått när Brett Favre rasade ihop mot Arizona Cardinals förra omgången.

Jag tillhörde de som för längesedan blev less på Favres velande, de som tyckte att hela Vikings-affären var osmaklig som bäst, de som hävdat att Favre som quarterback ändå bara levde på sitt namn och på myten om sig själv de senaste säsongerna. När han skrev på för Vikings hävdade jag bestämt: Kollapsen kommer. Jag såg framför mig hur Favres vårdslösa spel än en gång skulle sänka hans lag, hur han skulle bokstavligt talat kasta bort Vikings säsong.

Men det hände aldrig.

”Favre” och ”interception” blev en kombination vi nästan aldrig fick yppa under säsongen, och han spelade mer kontrollerat och effektivt än vi sett honom – kanske någonsin.

Till förra helgen.

Favres fjärde och femte INT för säsongen kom vid de mest olämpliga tillfällena, och Arizona trasade sönder Minnesota värre än 30–17 antyder. Det här inlägget är min officiella, småaktiga och osympatiska ”VAD-VAR-DET-JAG-SA!!”-triumf inför omvärlden. Lika bra att erkänna: det kändes sjukt bra.

Efter att ha sett Favre struggla i University of Phoenix Stadium är jag övertygad om att hans slutspelssaga kommer få ett lika oglamouröst slut. Hataren i mig ryser av välbehag när jag tänker på hur Favre ska hantera en hysterisk publik i Superdome, mot New Orleans opportunistiska försvar med Darren Sharper i spetsen – en defensiv back som känner Favre bättre än någon annan.

Själv tror jag ju att det går åt helvete för den 40-årige gunslingern. Men om du är av en annan åsikt, för all del – let me know.

Omgångens övriga matcher:

Dallas Cowboys (8–4) vs San Diego Chargers (9–3), Viasat Sport söndag 22.15.
San Diegos quarterback Philip Rivers är 15­–0 som starter i december. Dallas Tony Romo är 2–6 i sina åtta senaste. Vem vill du ska leda ditt lag när det stormar?

New York Giants (7–5) vs Philadelphia Eagles (8–4), Viasat Sport söndag 02.20 (natten mot måndag).
Giants blåste liv i NFC East med segern mot Cowboys senast. Nu är divisionen ett trekejsarslag, och det här är en nyckelmatch – väl värd att nattvaka för.

San Francisco 49ers (5–7) vs Arizona Cardinals (8–4), Viasat Sport måndag 02.30 (natten mot tisdag).
Arizona visade lite av fjolårets Super Bowl-takter när man plockade ned Vikings senast. Mest glädjande för Cards-fansen var antagligen Anquan Boldin, den tuffe receivern som tagit sig ur skadeproblemen och nu presterar på en mycket hög nivå igen – ett perfekt komplement till Larry Fitzgerald som gör Cardinals passing game väldigt svårstoppat.

Atlanta Falcons (6–6) vs New Orleans Saints (12–0), söndag 19.00.
Vad gör Jonathan Babineaux, Falcons kanske bästa defensiva spelare, med 43 gram marijuana i sin bil en sen torsdag kväll – bara några dagar innan säsongens viktigaste match? Jag har ingen jävla aning, men det kan bara betyda dåliga saker för ett redan blåslaget Atlanta.

Chicago Bears (5–7) vs Green Bay Packers (8–4), söndag 19.00.
Bears kan rädda lite av sin ära genom att strula till det för divisionsrivalen Packers, som bara verkar bli bättre och bättre.

Indianapolis Colts (12–0) vs Denver Colts (8–4), söndag 19.00.
Den allmänna uppfattningen är att så fort Colts säkrat hemmaplansfördelen, så kommer man vila sina nyckelspelare inför slutspelet. Men receiver-stjärnan Reggie Wayne vill fortsätta lira – och gå för en perfekt grundserie.
– Om jag fick vara med och bestämma, så skulle jag spela. Varje gång du får chansen att slå rekord och skriva historia så är det bra. Är det ett av våra mål? Inte nödvändigtvis. Huvudmålet är Super Bowl. Men om det målet (16–0) finns på vägen och vi kan uppnå det, då tycker jag att vi satsar på det, säger Wayne.

Kansas City Chiefs (3–9) vs Buffalo Bills (4–8), söndag 19.00.
Chiefs quarterback Matt Cassel blev bänkad i fjärde quartern senast – en 13–44-förnedring mot Denver.
– Erfarenheten av att bli utbytt och se hans backup spela är viktigare än om han faktiskt hade spelat i den där sista quartern, säger coach Todd Haley som alltså har fortsatt förtroende för sin starter.

New England Patriots (7–5) vs Carolina Panthers (5–7), söndag 19.00.
Stor uppståndelse kring Patriots i veckan, när fyra spelare kom för sent till en träning (snö, trafikstopp) och blev hemskickade av coach Bill Belichick. En av dem är bänkad idag: linebackern Adalius Thomas. Harmonin i Patriots lagbygge verkar vara som sämst när den behöver vara som bäst.

Tampa Bay Buccaneers (1–11) vs New York Jets (6–6), söndag 19.00.
Rookie-quarterbacken Mark Sanchez är förbannad. Jets har fått förnyat slutspelshopp – men då får han inte spela. Skadeproblem (och förmodligen skakigt spel) ligger bakom beslutet att peta Sanchez till förmån för Kellen Clemens.

Jacksonville Jaguars (7–5) vs Miami Dolphins, söndag 19.00.
En av mina personliga favoritmatcher den här omgången. Jacksonville kan vinna sin sjätte raka hemmamatch och ta ett stort steg mot AFC-slutspelet – men man lyckas fortfarande inte sälja ut sin arena. Jacksonville Stadium har kapacitet för 67 164 åskådare, men snittar mer än 21 000 tomma platser per match. Inte konstigt att Floridas guvernör Charlie Crist förespråkat att Jaguars draftar lokala hjälten Tim Tebow inför nästa säsong.

Baltimore Ravens (6–6) vs Detroit Lions (2–10), söndag 19.00.
För Ravens kan nog den här matchen summeras med ett, ganska långt, ord: Självförtroendebyggare.

Houston Texans (5–7) vs Seattle Seahawks (5–7), söndag 19.00.
Vissa kanske tänker att den här matchen är helt ointressant. Och helt ärligt, det är den väl. Men jag kommer följa den frenetiskt – Matt Schaub, axelskadad och begränsad senast, är mannen jag sätter mitt fragila hopp till när Sportbladets fantasy-liga inleder sitt slutspel.

Tennessee Titans (5–7) vs St. Louis Rams (1–11), söndag 22.05.
Matchup mellan två av ligans bästa running backs. En som fått all uppmärksamhet i världen, och en som i skymundan gjort en stor säsong i ett uselt lag. Att Titans Chris Johnson gör en helt vansinnig säsong och är på väg in i historieböckerna är redan välkänt. Men personligen är jag nästan lika imponerad av Steven Jackson, som lyckats springa för 1232 yards med ett snitt på 4,6 yards per carry omgiven av ett impotent offense.

Oakland Raiders (4–8) vs Washington Redskins (3–9), söndag 22.05.
Oakland, ledda av nya QB-startern Bruce Gradkowski, behöver bara två segrar till för att nå sitt bästa facit sedan 2003. Också en sorts framgång…

/Petter Westin.

När jag i torsdags natt loggade in på NFL Game Pass och såg Josh Cribbs glida genom armarna på inte en, inte två utan tre Pittsburgh-spelare så ekade orden i mitt huvud:

”This is not Steelers football.”

Det låter som nåt den numera pensionerade expertkommentatorn och gamle mästarcoachen John Madden skulle kunna säga. Madden brukade få kritik för att det han sa i tv ofta var så banalt och simpelt. Det berodde nog snarare på att det han sa ofta var sanningen, och att sanningen inte alltid är särskilt svårförklarad.

Sanningen är att Pittsburgh Steelers är 6–7 och har en väldigt liten chans att nå slutspel, bara tio månader efter att man sprutade Super Bowl-champagne i Tampa.

Sanningen är att Pittsburgh Steelers har fem raka förluster, inklusive tre mot ligans bottenskrap Kansas City, Oakland och… yuk… Cleveland.

Sanningen är att Pittsburgh Steelers har många problem (skador, tveksamt ledarskap, Super Bowl-baksmälla, dåliga på att skydda quarterbacken, ett defense som inte skrämmer någon längre), men för mig var det inget som stack ut mer än det där spelet i slutet av första halvleken. Tre Steelers-försvarare hade chansen att ta ner Josh Cribbs – alla misslyckades.

That is not Steelers football.

Spelarna använder ord som ”pinsamt”, ”oacceptabelt” och ”frustrerande” för att beskriva situationen.

Och coach Mike Tomlin lät otäckt lik Jim Mora när han fick frågan om Steelers är ett slutspelslag:

– Man, we haven’t won a game in five weeks.  We are just trying to win a football game.

/Petter Westin.