Det här Pistons-laget har nånting, alltså. De hustlar, sliter och spelar för varandra – kanske bäst exemplifierat av Ben Wallace och vår egen superswede Jonas Jerebko – och de vinner jämna matcher. Inatt var det Carmelo Anthony och hans Denver Nuggets som fick lämna The Palace of Auburn Hills med tunga huvuden. 

101–99 till Detroit.

Det kommer efter 98–94 mot Washington och 90–86 mot Philadelphia. Ytterligare en gastkramare som går till Pistons fördel, alltså. De är riktiga självförtroendebyggare, de här matcherna. Och detta var fjärde raka segern för Pistons, som har tio segrar och tolv förluster den här säsongen. 

För Jonas Jerebko blev det 12 poäng och 8 returer på 34 minuter mot Nuggets. 

I fredagens tidning granskar Sportbladet Jerebkos hysteriska formtopp. Han hyllas av coacher, medspelare och journalister i Detroit. Mest intressant är förstås hur han exploderat rent statistiskt under de senaste matcherna.

Det här snittade Jerebko sina 13 första matcher:
23,4 minuter
5 poäng
4,2 returer
45,76% skottprocent
47,06% straffprocent
1,3 straffkast

Det här snittar Jerebko sina sju senaste matcher:
34,6 minuter
13,4 poäng
7,7 returer
49,28% skottprocent
76,00% straffprocent
3,6 straffkast

Det här är inte rookie-siffror, det är siffror värdiga en stabil och produktiv NBA-veteran.

Nästa match för Detroit är på lördag mot Golden State Warriors.

/Petter Westin.

Jonas Jerebko blir större och större i Detroit. USA-bloggen grottade ner oss i Twitter-flödet och hittade en mängd sköna hyllningar. Han blir kallad ”beast” och ”great young player”, han ”håller Pistons kvar i matchen”, och vissa vill till och med tradea amerikanska OS-stjärnan Tayshaun Prince när denne kommer tillbaka från skada. Kolla själv:

Och det är inte bara i Michigan som Jonas framfart uppmärksammas…

Missa inte det här helfestliga blogginlägget på Detroit4lyfe heller. Där liknas JJ med en annan svensk som varit inflytelserik i USA… Jonas måltider ”består av öl och hockeypuckar”, får vi bland annat veta. 

/Petter Westin.

Tre nya skäl att skriva om Jonas Jerebko: 
• Trepoängaren med 6.24 kvar som innebar 74-75.
• Tvåan med 5.26 kvar som innebar 76-77.
• Tvåan med 1.59 kvar som innebar 84-82.
… eller vänta … här är ett fjärde och ett femte skäl:
• Supersvenskens tredje dubbel-dubbel på de senaste fem matcherna och ytterligare en Detroitseger.
– The son of a gun can play, säger Detroit Pistons coach John Kuester. 

Jerebkos hundraprocentiga skytte i fjärde quartern, när matchen stod och vägde, lyste vägen för Detroit Pistons borta mot Philadelphia 76ers. 
Pistons vann med 90-86.
Att Jerebko kan skjuta visste stora delar av västvärlden redan men det är kul när han låter jänkarna få veta det också. Särskilt i så utsatta lägen. Det tyder både på att coacherna har förtroende för honom och att han själv litar på sitt spel. Ett bevis för det hittar vi 5.26 när Pistons kommer ut från timeout med ett spel uppritat till Jonas. Den gången fick han bollen på vänsterkanten och sänkte lugnt medeldistansskottet.
Ramlar skotten i utifrån kommer det att öppna upp fler offensiva möjligheter för rookien. Måste försvararna spela honom för skottet kommer Jerebko att kunna ta bollen till korgen lättare.
– Han är riktigt bra. Han satte sina skott utifrån. Jag är väldigt imponerad över hur han spelade, säger Pistonscoachen John Kuester.

Jonas gjorde 17 poäng (7 av 12 från golvet) i natt och tog tio returer på 39 minuters speltid. Alltså hans tredje dubbel-dubbel på de fem senaste matcherna. 
Han fick också ytterligare beröm av en lagkamrat, den här gången Rodney Stuckey.
– Jag är så glad att vi fick honom. Grejen är att han jobbar hårt. Det är vad vi behöver i det här laget, unga killar som vill jobba hårt. Vi ska fortsätta göra det hela säsongen, säger Stuckey. 

Matchen blev förresten en rysare och Pistons överlevde trots två onödiga/klumpiga turnovers.
Vid ställningen 84-84 med 1.30 kvar så blåstes Jerebko av för förning och bollen gick till 76ers. Och med mindre än en minut kvar, och ställningen 86-86, lyckades inte Pistons få iväg ett skott innan 24-sekundersklockan ljöd. Då vet man att man har frågetecken gällande playmaking i laget.
Trots det – och trots att Andre Iguodala fick chansen att avgöra med en trea med sekunden kvar så kom Pistons undan med en seger.
Det kan, by the way, ha varit tidernas öppnaste, potentiellt matchvinnande trea med blott en sekund kvar på klockan. Rodney Stuckey, som spelade försvar på Iggy, ramlade nämligen när han sprang in i 76ers Thaddeus Young.
Detroit Pistons, utdömda efter sju raka förluster, har nu vunnit tre av de senaste fyra.

Philadelphia 76ers Allen Iverson gjorde sin andra match för sitt gamla lag men lyckades inte lyfta 76ers den här gången heller. Han lyckades inte lyfta sig själv heller. Om han var okej förra matchen så var han snäppet mer meningslös nu.
A.I. gjorde elva poäng (3 av 10) och hade tre assist.
Iguodala gjorde 18 poäng.
Rodney Stuckey gjorde 27 för Pistons.

/Wikdahl

Här är de fem spelare som är nominerade till den amerikanska collegefotbollens finaste pris – Heisman-trofén:

Toby Gerhart, running back, Stanford (8–4).
Statistik 2009: 311 carries, 1736 yards, 5.6 per carry, 26 touchdowns. 10 receptions, 149 yards.
Kommentar: Gerhart fick 100 carries mer än förra säsongen, men 22-åringen blev bara bättre med den ökade arbetsbördan. Hans 1736 rushing yards och 26 TD’s är bäst i landet. (Det är här jag nämner att han dessutom är en vit running back.)
Sagt om Gerhart: ”Toby är alldeles för ödmjuk. Han bar laget på sina axlar i år. Han gjorde alla oss andra bättre.” – Stanfords quarterback Andrew Luck.

Mark Ingram, running back, Alabama (13–0).
Statistik 2009: 249 carries, 1542 yards, 6.2 per carry, 15 touchdowns. 30 receptions, 322 yards, 3 touchdowns.
Kommentar: Andraårsspelaren krönte en urstark säsong med 113 rushing yards och tre touchdowns (plus 76 receiving yards) mot toppkonkurrenten Florida Gators. Segern med 32–13 tog Alabama till bowl-matchernas bowl-match; BCS National Championship Game. Mark Ingram är son till den förre NFL-receivern med samma namn, en man som efter karriären dömts för flera brott och som just nu avtjänar ett sjuårigt fängelsestraff för bland annat pengatvätt.
Sagt om Ingram: ”Han har redan disciplin, arbetsmoral och kärlek till sporten. Han och jag pratar om spelet inom spelet och hur man utnyttjar varje hål och varje vändning och hur man hanterar all uppmärksamhet.” – Förra Alabama-stjärnan Shaun Alexander, MVP i NFL 2005, har agerat mentor åt Ingram.

Colt McCoy, quarterback, Texas (13–0).
Statistik 2009: 330/468 passningar (70.5%), 3512 yards, 27 touchdowns, 12 interceptions. 128 carries, 348 yards, 2.7 per carry, 3 touchdowns.
Kommentar: Hans statistik har försämrats sedan fjolåret och han imploderade med tre interceptions mot Nebraska i Big 12 Championship Game i lördags – men en dramatisk och omdiskuterad avslutning gav Texas segern med 13-12, och en plats i BCS titelmatch. McCoy var tvåa bakom Oklahomas Sam Bradford i fjolårets Heisman-omröstning.
Sagt om McCoy: ”Fansen gillar Colt på grund av matcherna han vunnit. De gillar honom för att han skapat sin egen identitet som efterträdare till en riktig Longhorns-legend – Vince Young – som quarterback. När Colt började sin karriär på Texas såg han ut att vara kanske 16 år, om ens det. Longhorns-fansen har sett honom växa upp och samtidigt utvecklas till en utmärkt fotbollsspelare och förebild” – pappa Brad McCoy.

Ndamukong Suh, defensive tackle, Nebraska (9–4).
Statistik 2009: 82 tacklingar (47 solo), 12 sacks, 1 interception.
Kommentar: 193 centimeter och 140 kilo ren dominans. Suh kan bli blott den andra renodlade försvarsspelaren någonsin som vinner Heisman-trofén (Michigans Charles Woodson tog hem utmärkelsen 1997). 22-årige Suh rankas av flera experter som den allra bästa spelaren inför nästa års NFL-draft.
Sagt om Suh: ”Man kan prata hur mycket man vill om de stora spel han gör, men det som imponerar mest på mig är tacklingarna han gör downfield. Att ta sig downfield är något jag tycker saknas hos många väldigt begåvade fotbollsspelare. Det kallas vilja och arbetsmoral, och Suh saknar det inte. Han vet definitivt hur man spelar med intensitet” – Grant Wistrom, Nebraska-legendar och Super Bowl-vinnare med St. Louis Rams.

Tim Tebow, quarterback, Florida (12–1).
Statistik 2009: 182/279 passningar (65.2%), 2413 yards, 18 touchdowns, 5 interceptions. 203 carries, 859 yards, 4.2 per carry, 13 touchdowns.
Kommentar: Den mest namnkunniga spelaren på listan. Omåttligt populäre Tebow har redan blivit historisk som den första spelaren att bli inbjuden till Heisman-ceremonin tre gånger. Han vann utmärkelsen 2007 och slutade trea förra säsongen, trots att han hade flest förstaplats-röster. Men årets säsong blev en besvikelse för Florida Gators som inte får spela om BCS-titeln.
Sagt om Tebow: ”Vem bryr sig om vad Mel Kiper (ESPN-expert som sågat Tebows NFL-potential) tycker? Tebow kan motbevisa honom. Han är förmodligen den bästa collegespelaren någonsin.” – Tony Gonzalez, Atlanta Falcons, framtida Hall of Fame-medlem.

Heisman-trofén delas ut på lördag i New York City. Jag har förstått att vi har en del collegefanatiker bland våra läsare – vem är er vinnare och varför?

/Petter Westin.

Jag har sett en NBA-match i Wachovia Center i Philadelphia.
Tyvärr var det inte den här.

Nu ska jag inte sitta här i natten och påstå att det var en alldeles superfantastiskutomjordlig insats av Allen Iverson i sin comeback i Philadelphia 76ers. För det var det inte. Den var okej.
Tändningen däremot, den var långt, långt mer än okej. Det är därför man hade velat vara där.

När Allen Iverson presenterades av speakern, sist av hemmalagets starters, så exploderade Wachovia Center. Iverson var inte sen att vinna några extra poäng, han tog en extrasväng ut till mittcirkeln och lade sig ned och kysste parketten.
Publiken älskade det.
Precis som de älskade första gången han rörde bollen. Den gången, matchens första anfall, slutade med en missad layup av A.I. men det blev till slut elva poäng och dessutom fem returer och sex assist på 38 minuter.

Han såg lite nervös ut till en början och det var tydligt att han har en bit till formen. Men han gjorde sitt bästa för att vara en lagkompis och få med andra i spelet och han tvingade inte fram egna avslut.
– Det kändes som att komma hem. Det var deja vu. En skön känsla. Men fansen gjorde det svårt för mig för de gjorde mig mer nervös än jag redan var, säger Iverson.
Under hela matchen kokade det i arenan varje gång Iverson rörde bollen och när han gjorde poäng firade publiken som om det var 1999. Det var, som man säger, elektriskt.
– A dream come true, sa supportern Renee Bronner till philly.com.

Matchen då?
Nä.
76ers torskade. Det var inte Iversons fel. Det var allas fel. Kanske framför allt hans motpart i Denver Nuggets, Chauncey Billups (som Iverson trejdades mot till Detroit i fjol).
Supergeneralen Billups gjorde 31 poäng och fyllde ut statistikpapperet med åtta returer och åtta assist. Då spelade det ingen roll att Carmelo Anthony, ligans mesta scorer, bara gjorde 14 poäng.
Nuggets vann med 93–83.
I Philly var A.I.2. bäst på banan. Andre Iguodala gjorde 31 poäng, inkluderat en vansinnigt fin reverse jam i smärre trafik men inte inkluderat ett skott från egen baslinje just efter att tiden var slut i andra quartern. 

Det här var Phillys tionde raka förlust.
– Jag har inte varit här länge nog för att kunna sätta fingret på vad som är fel. Men som killarna kämpade i kväll… Jag kan inte se hur de förlorade nio i rad. Jag kan inte förstå det, inte efter att ha spelat med det här laget i kväll. Men vi kommer att få ihop det, lita på mig, säger Iverson.

/Wikdahl

”I don’t put no pressure on myself.
It’s basketball. It’s something I love to do.”
/Allen Iverson

Vi håller av honom.
Men håller han?
I natt gör Allen Iverson sin första match från start sedan 25:e februari.

Vi tar bakgrunden rätt snabbt: Allen Iverson överföll NBA 1996. Philadelphia 76ers förstaval i draften ledde laget i poäng, assist och minuter och vann Rookie of the year. Under de kommande säsongerna i The City of Brotherly Love så vann han MVP en gång, var All-Star ett gäng gånger (All-Star MVP två gånger) och NBA:s poängkung fyra gånger.
2006 trejdades han till Denver Nuggets, 2008 till Detroit Pistons. I somras skrev han på för Memphis Grizzlies, tre matcher senare lämnade han laget och kontraktet bröts.

Nu är han tillbaka i Philadelphia.
Något överfall som 1996 blir det inte tal om. Men nog fan vore det roligt om han kunde skrämmas lite i alla fall.

Senast Allen Iverson spelade från start, i februari i år, spelade han bara åtta minuter innan han slet upp sin ryggskada när Pistons mötte New Orleans Hornets i Louisiana. Sedan dess har han bara spelat sex NBA-matcher, tre till med Detroit Pistons och tre sorger med Memphis Grizzlies i inledningen av den här säsongen.
Så det är väl en okej frågeställning, va?
Kan Allen Iverson leda en vinnare i NBA säsongen 2009/2010?

Experterna är oense.
– Han kommer att vara den gamla A.I.. Om Allen Iverson är frisk så kommer Philly att hamna på plats sju eller åtta i East, säger i alla fall gamle guarden och coachen Avery Johnson.
Men alla är inte överens om att Philly gör rätt som signar orkanen från Virginia. En del hävdar att det bara handlar om att sälja biljetter och att man sportsligt tar ett steg tillbaka genom att ta tillbaka Iverson och slår sönder det lagbygge man påbörjat. 
Andra menar att sälja biljetter naturligtvis är en extremt viktig detalj i NBA och att Iverson, den förlorade sonen, under inga omständigheter gör 76ers sämre under den korta period han har kontrakt. Dessutom ger han fansen något att jubla över.

Med den extrema talang Allen Iverson har, och den mentala skjuts han får av att vara tillbaka i Philadelphia, så tror jag att det kommer att gå alldeles utmärkt. Något slutspel skulle jag däremot inte tippa på i dag.

Det ska bli intressant att se hur han hyllas av publiken i natt. Under sina tio år i Philadelphia mejslade Allen Iverson ut en av NBA-historiens mest intressanta karriärer och han hade fansen i ryggen varje steg på vägen.
En indikation på hur det kan bli hittar vi 2006. Den 23:e december det året kom Iverson tillbaka till Philly för första gången sedan han blev trejdad till Denver. Phillyfansen gav honom en stående ovation.
Motstånd i natt är förresten just Denver Nuggets, i Wachovia Center, Philadelphia, Pennsylvania. Matchen börjar 01.00. Rada upp revbensspjällen. Nu kör vi.

/Wikdahl

En skyttekung som var beredd att göra precis allt, allt, allt för sitt lag (även om det innebar att kasta handskarna mot ligans mest fruktade fighter). En av NHL-historiens största vinnarskallar genom tiderna. Och dessutom en skön snubbe som bjöd på sig själv.

Det fanns redan många goda skäl till att gilla Brendan Shanahan som hockeyspelare.
Nu finns det ett till.

Den här storyn bjöd Shanahan (som växte upp i Toronto som stort Maple Leafs-fan) på som gäst i Gary Bettmans radioshow:

– When I was 14 years old I was skating in the summertime at a rink in Toronto. Rick Vaive (stor stjärna i just Maple Leafs) happened to be skating at an adjoining rink and we were actually in dressing rooms that were right next to each other.
– I went in when he was sort of settled and asked him for an autograph. I didn’t get the best response from Rick Vaive at that time.

Fyra år senare blev Shanahan draftad av New Jersey Devils och tog omedelbart en plats i NHL. Rick Vaive – som hade nekat Shanahan autografen – hade då blivit bortbytt till Buffalo Sabres.

– Fast forward four years later and Rick Vaive is waiting for a meaningless faceoff in Buffalo. He’s now playing for the Sabres. He’s lined up next to some 18-year-old kid from New Jersey. When the puck dropped, I attacked Rick Vaive.

– It was a quiet, uneventful game. He couldn’t believe the rage I had, not only in attacking him, but it took two (linesmen) to restrain me afterwards and throw me in the penalty box.

Av förklarliga skäl hade Rick Vaive ingen aning om varför han blev nedslagen.

– He said to one of my teammates at the time, Jim Korn, ‘By the way, what’s wrong with that kid and why was he coming after me?
– Jim Korn said, ‘Apparently he asked you for an autograph when he was a little kid and you weren’t that friendly to him. So he’s harbored those feelings since then.’

Storyn slutar dock inte där. För tre år sedan dök Rick Vaive upp i Air Canada Center i Toronto. Han hade med sig sin 14-åriga son och bad Shanahan om en autograf.

– I signed the autograph, took a picture and gave him a piggy-back. I didn’t want karma to come back and get me.

/Stefan.

För andra gången på en dryg vecka, eller för andra gången på fyra matcher om du hellre vill ha det så, så gjorde Jonas Jerebko en dubbel-dubbel.
Washington Wizards besegrades med 98–94 och du vet att Jerebko var en av de stora anledningarna till att Pistons vann.

Jerebko spelade 38 minuter, tog elva returer och gjorde tio poäng. Ingen i Pistons spelade mer eller tog fler returer. Fyra av returerna var offensiva och hans slit fortsätter att ge betalt i minuter och respekt.

En detalj jag älskar är Jerebkos hjälpförsvar. Jag kan inte tänka mig att det är sagt att det är nummer 33 som ska hjälpa varje gång, oavsett vilken position på banan attacken kommer ifrån, men Jerebko är där först varje gång. Hans defensiva instinkter är verkligen bra.
Sista fem minuterna mot Wizards låg han som en filt över Wizards stjärna Caron Butler (All-Star 2007 och 2008). Jerebkos överförsvar på Butler var ett mindre grustag i Wizards offensiva maskineri.
– Jonas gjorde ett otroligt bra jobb defensivt på Butler, även om Butler nu gjorde 20 poäng. Tro mig, hans försvarsspel har varit fenomenalt. Han håller verkligen på att skapa sig ett namn, säger Pistons coach John Kuester. 

Jerebkos säsongssnitt är just nu 7,1 poäng och 4,7 returer per match.
Men mer intressant är vad han gjort de fem senaste matcherna: 
13 poäng och 7,2 returer per match. Det är mycket, mycket, mycket bra. Dessutom skjuter han en finfin procent (49 över säsongen).

Mot Washington gjorde Rodney Stuckey 25 poäng för Pistons och Charlie Villanueva hade 18 från bänken.

/Wikdahl

Ditt lag befinner sig i ett krisläge. Klubben har just sparkat tränaren, förlustsviten blir allt längre och varje poäng känns livsviktig.
Nu har ditt lag ändå börjat inspirerat mot ett topplag och kanske är det nu som vändningen kommer.
Det är i just det läget som det är en dålig idé att se till att ditt lag får spela i numerärt underläge – i nio minuter.

Ljushuvudet som stod för den här bedriften var alltså Flyers Dan Carcillo. Slagskämpen fick – ett av sina många – hjärnsläpp igår natt och gav sig efter Capitals Matt Bradley. Här kan ni se hur Carcillo sänker Bradley – och indirekt sitt eget lag.
Under de där nio minuterna gjorde nämligen Capitals tre pp-mål. Och sen var den matchen över.

NHL meddelade i kväll att Carcillo stängs av i fyra matcher för tilltaget.

/Stefan.

New York Jets tog hand om Buffalo Bills redan i torsdags. Här är resten av omgången – med sköna stories, usla tips och oorganiserade tankar och åsikter.

Till våra läsare har jag tre frågor den här dagen: 1. Vilken match missar du inte den här omgången? 2. Vilket lag skräller idag? 3. Vem är din MVP 13 veckor in på säsongen?

Jacksonville Jaguars (6–5) vs Houston Texans (5–6), Viasat Sport söndag 19.00.
Jaguars vill till slutspel, så varför ger man inte sin bästa spelare bollen? Maurice Jones-Drew fick bara 15 carries (för 75 yards) mot 49ers senast. Själv var han diplomatisk efter förlusten, men lagkamraten Mercedes Lewis sa det alla tänkte:
– Att springa bollen är det här lagets signum. Det är inte jag som bestämmer spelen, så jag vet inte, och jag kan egentligen inte kommentera det. Det är enklare för oss när Maurice blir komfortabel i matchen. Det är enklare när vi får igång honom, för det öppnar upp allt annat.
Mot Houston Texans, som har massvis med vapen men hittar nya sätt att förlora varje vecka, kan vi nog räkna med en stadig dos MJD. Allt annat vore tjänstefel av Jacksonvilles coacher.

New York Giants (6–5) vs Dallas Cowboys (8–3), Viasat Sport söndag 22.15.
Om Giants förra match (Broncos borta, förlust) var viktig, så är den här oumbärlig. Hemma mot divisionsrivalen Cowboys, som toppar NFC East, måste Giants defense steppa upp. Det kan i så fall ske utan stjärnan Osi Umenyiora, som enligt ihärdiga rykten blivit petad som starter på defensiva linjen. Detsamma gäller Fred Robbins.
– I det här läget, om det räddar vår säsong, så skulle Coach testa vad som helst för att rätta till saker. Jag förstår inte varför det skulle vara en stor grej, säger lagkamraten Justin Tuck.
Giants har släppt in nästan 32 poäng per match i sina sex senaste – så visst, det är nog nödvändigt med en del förändringar. Jag tror att desperationen efter en seger avgör till hemmalagets fördel här. 

Arizona Cardinals (7–4) vs Minnesota Vikings (10–1), Viasat Sport söndag 02.20 (natten mot måndag).
Spelar, spelar inte? Kurt Warners eventuella medverkan bestäms strax innan matchen. Om om symptomen från hjärnskakningen stoppar honom, så får Matt Leinart kliva in igen. Tian från 2006 års draft gjorde ett okej jobb förra veckan: 21 av 31 för 220 yards, men inga touchdowns och Cardinals förlorade med 20–17 mot Titans. Låt oss hoppas att Warner spelar, så vi får se en rolig shootout mellan honom och den där andra gubben, han som lirar quarterback för Vikings…vad han nu heter.

Green Bay Packers (7–4) vs Baltimore Ravens (6–5), Viasat Sport måndag 02.30 (natten mot tisdag).
När man diskuterar de bästa försvaren i NFL kommer Ravens alltid upp, år efter år. Men av de här två lagen kan faktiskt Packers defense vara på väg mot den bättre säsongen. I centrum för allt detta står Charles Woodson, en stark kandidat till Defensive Player of the Year i NFL.
– Tveksamt om det finns någon som spelar bättre försvar i NFL just nu, säger Packers coach Mike McCarthy.
– Han har varit väldigt produktiv, väldigt flexibel sett till vilka positioner han spelar och vilka grejer vi är kapabla att göra med honom. Hans tuffhet, hans förmåga att föregå ett spel – han spelar på en väldigt hög nivå.
Green Bay ger upp 281,5 yards per match, näst bäst i NFL, och man har en turnover-ratio på fantastiskt fina +17.

Indianapolis Colts (11–0) vs Tennessee Titans (5–6), söndag 19.00.
I mina ögon en av omgångens mest intressanta matcher. Indy är obesegrade, Tennessee är obesegrade när Vince Young startar som quarterback. Det enda som är mer imponerande än Titans svit på fem raka segrar är Chris Johnsons produktion i dessa matcher: 228, 135, 132, 151 och 154 rushing yards. Med sju touchdowns. Och 168 receiving yards, om man ska vara riktigt petig.
Johnson, som blev skitsur ifjol när Matt Ryan vann Rookie of the Year före honom, vill nu bli utsedd till ligans mest värdefulla spelare.
– Självklart borde jag vara med i MVP-diskussionen. Och jag ska starta en kampanj, en MVP-kampanj, sa han i veckan.
Vad exakt han menar med det vet jag inte. Men gå tillbaka till femte omgången den här säsongen: 9 carries, 34 yards. Vad? Johnsons sämsta match för säsongen. Mot vilket lag då? Indianapolis Colts. Värt att ha med sig i alla fall…

Atlanta Falcons (6–5) vs Philadelphia Eagles (7–4), söndag 19.00.
När Michael Vick, frisläppt i somras efter 19 månader i fängelse, skrev på för Philadelphia Eagles ringade alla stora amerikanska medier in den 6 december i almanackan. Det var då Vick skulle återvända till staden och laget han för evigt satt sitt avtryck på. Men Vick har fått en extremt begränsad roll i Eagles, och hans återkomst till Atlanta har blivit en icke-story.
Dagens match är förstås intressant ändå eftersom den har stor betydelse för slutspelsracet i NFC. Falcons har jobbiga skador (QB Matt Ryan, RB Michael Turner med flera) och måste bäras till en skräll av sin publik. Hemma i Georgia Dome var Falcons 7–1 förra säsongen och i år är man 5–0.

Chicago Bears (4–7) vs St. Louis Rams (1–10), söndag 19.00.
Som om det inte kunde bli värre för Chicagos Jay Cutler och Matt Forte. Nu ifrågasätts de till och med av sina lagkamrater. Av sina SKADADE lagkamrater, till och med. Av sina skadade lagkamrater som spelar FÖRSVAR, till och med. Så här sa Brian Urlacher till Yahoo tidigare i veckan:
– Kyle Orton (den QB som skickades bort i utbyte mot Jay Cutler, USA-bloggens anm.) är kanske inte den flashigaste quarterbacken, men killen är en vinnare, och det receptet funkade för oss. Jag hatar att säga det, men det är sanningen.
Märkligt utspel från Urlacher, som sedan inte-så-subtilt sågade running backen Fortes oförmåga att bryta tacklingar:
– Jag antar att jag helt enkelt inte inser vilka jättebra tacklare motståndarna är. De är fantastiska.
Nåväl. Firma Cutler/Forte får ju åtminstone chansen att hyfsa till sina stats mot Rams ihåliga försvar (27 poäng, 374 yards per match).

Cincinnati Bengals (8–3) vs Detroit Lions (2–9), söndag 19.00.
Bengals har, för första gången i lagets historia, lyckats vinna alla sex matcher inom sin division AFC North. Det enda som kan stoppa laget från slutspel nu är en kollaps de sista fem matcherna då man möter Detroit, Minnesota (borta), San Diego (borta), Kansas City (hemma) och NY Jets (borta). Mot usla Lions är Cedric Benson, 859 rushing yards med ett snitt på 4,2 yards per försök, tillbaka efter skada.
– Det blir ett test för oss helt klart, konstaterar Detroitcoachen Jim Schwartz nyktert.   

Kansas City Chiefs (3–8) vs Denver Broncos (7–4), söndag 19.00.
När Josh McDaniels, 33, tog över som head coach för Denver Broncos började han genast jobba för att få med sig Matt Cassel, backup-QB till Tom Brady, som han jobbat med under fyra säsonger i New England. Men det blev aldrig av. Det enda som hände var att det skar sig totalt mellan McDaniels och den quarterback han ville tradea bort från Denver, Jay Cutler. Med sårad stolthet blev gunslingern Cutler alltså senare skickad till Chicago, i utbyte mot game managern Kyle Orton.
Och Matt Cassel? Han hamnade i Kansas City istället. Nu korsas hans och Josh McDaniels vägar igen, men inte på det sätt som Broncos-coachen först hade tänkt sig.
Ska man välja en vinnare i mötet läromästaren–eleven så går tipset helt klart till McDaniels, som har ett försvar med momentum efter krossen av NY Giants senast.

Miami Dolphins (5–6) vs New England Patriots (7–4), söndag 19.00.
Wow, vilken förnedring Patriots åkte på mot New Orleans i måndags. På rikstäckande tv, i en av säsongens mest hajpade matcher, blev man totalt isärplockade av Drew Brees. Jerod Mayo, andraårsspelare och linebacker i New England, skyller inte ifrån sig – men verkar heller inte särskilt oroad över försvaret.
– Större delen av året har vi spelat ganska bra. Vi har bara strugglat litegrann i de senaste matcherna. Vi måste bara komma ihop oss, säger han.
Dagens uppgift är förvisso betydligt mänskligare än Saints i Superdome. Men glöm inte att Miami spelar för sin överlevnad – och att Ricky Williams har tre raka 100-yardsmatcher sedan han blev ensam ansvarig för lagets springspel.

Pittsburgh Steelers (6–5) vs Oakland Raiders (3–8), söndag 19.00.
Jag brukar tänka på Nnamdi Asomugha ibland. Han rankas som en av NFL:s bästa cornerbacks, kanske den allra bästa – och han är fast i genomusla Oakland. Hur kul kan det vara, egentligen?
– Det har gått flera år nu och vi har inte lyckats ta nästa steg, säger Asomugha som vill spela ett mer flexibelt försvar:
– Vi har ett sätt att göra saker på och det är vårt enda sätt. Det gör att motståndarlagen kan sätta oss i svåra situationer.
Raiders är det lag i ligan som släpper till flest stora spel (20+ yards), och man har minst lika stora problem i anfallsspelet. Svårt att se slutspelsjagande Pittsburgh notera en plump här, även om Oakland överraskat såväl Philadelphia som Cincinnati tidigare i år.

Washington Redskins (3–8) vs New Orleans Saints (11–0), söndag 19.00.
Redskins må spela hårt varje match, ha ett bra passningsförsvar – och den här veckan få tillbaka en frisk Albert Haynesworth som tungt ankare i försvaret. Men det kan väl aldrig räcka mot obesegrade Drew Brees och hans astronomiska offense?
– Man kan inte bara dra sig tillbaka och spela zonförsvar, och man kan inte spela man-man hela tiden. Det blir helt enkelt ett strategiskt spel. Du måste få Brees att gissa vad du gör, säger Skins försvarscoach Jerry Gray.
Rookien Brian Orakpo har ett rakare recept:
– You’ve got to get in his face.

Carolina Panthers (4–7) vs Tampa Bay Buccaneers (1–10), söndag 19.00.
NFC South-rivalerna har problem man kan fylla spaltmeter med. Bucs säsong är, förvisso väntat, miserabel. Man kan ha hittat en ljuspunkt i Josh Freeman, quarterbacken som draftades som nummer 17 totalt i somras. 21-åringen har startat fyra matcher (bland annat ansvarig för Bucs enda seger den här säsongen) och passat för 793 yards, 7 touchdowns och 5 interceptions med en passningsprocent på 55,2%.
– Han börjar utvecklas till det vi alla trott att han kan bli. Han har bara visat bra saker. Han hade en vecka när han tog ett steg tillbaka… Men han blir bättre och bättre för varje vecka, säger Tampa Bays coach Raheem Morris.

Cleveland Browns (1–10) vs San Diego Chargers (8–3), söndag 22.05.
Såg just en rätt fantastisk statistik-nugget. Philip Rivers, quarterbacken jag lanserade som en MVP-kandidat förra veckan, har aldrig förlorat i december. 14 segrar, 0 förluster. Vilket facit! Superskräll om förlustnollan spricker mot usla Browns, som går en oviss framtid till mötes med coach Eric Mangini. Tanken var att han skulle ändra kulturen i Cleveland – från slappt och obrytt till disciplinerat. Det kanske han har gjort. Men han har också fått kritik för sitt rigida träningsschema, sin oförmåga att ta hand om lagets stjärnor, sitt jojo-bänkande av quarterbacks och… ja, för att Browns helt enkelt spelar jävligt dålig football.

Seattle Seahawks (4–7) vs San Francisco 49ers (5–6), söndag 22.15.
Förra veckan nämnde vi att Tim Ruskell hängde löst som general manager för Seahawks, och att Mike Holmgren ryktades ersätta honom. De senaste dagarna har bitarna börjat falla på plats – Ruskell sa upp sig när han insåg att han inte skulle få förlängt kontrakt, och Holmgren uttalade sig i en radiointervju:
– Absolut, jag vill prata med dem, sa han om Seahawks.
Men om vi ska leva i nuet, en stund: Dagens match är framförallt viktig för San Francisco 49ers som jagar sin första winning season sedan 2002. Slutspel finns också inom räckhåll, om man bara vinner idag (Niners har bland annat kvar att möta Detroit och St. Louis).

/Petter Westin.