Ni kan storyn vid det här laget. Tony Parker gick på nattklubb och hamnade i korselden när två r&b-sångerskor bråkade om en snubbe de gillar.
Eller hur det nu var.
Whatever.
Parker åkte i alla fall på en ögonskada när champagneflaskor och glassplitter for genom luften. Hans OS-deltagande var i fara, men fransmannen räddades av en operation – och ett par fina, sprillans nya skyddsglasögon.

Nu flyger San Antonio-guarden runt på planerna i London, stiligare än någonsin.
Han fortsätter en stolt och anrik goggles-tradition inom basketen.
USA-bloggen har grävt i arkiven hos Scanpix och Bildbyrån, och hittat några riktiga kultlirare.
Så vad säger ni – vem vinner stilkriget?

Jag var elva år när sommar-OS i Atlanta avgjordes. Dittills var min exponering till proffsbasket begränsad till Darwyn Alexanders poängexplosioner i Sporthallen, där man mest satt och hoppades att Dragons skulle spränga 100-gränsen så att alla fick milkshake.
Nu låg jag i mina morföräldrars soffa sent på kvällarna och bekantade mig med de amerikanska superstjärnorna.
Favoriten blev genast Reggie Miller. Inte bara kändes det som att han satt varenda skott, han lyckades också spela basket i brillor – och få det att se coolt och moderiktigt ut! (Kom ihåg, det här var 1996).
USA vann förstås guldet i en värdig uppföljning till Dream Teams uppvisning fyra år tidigare.

Försvarsspecialisten Horace Grant hann med 17 säsonger, fyra mästerskapstitlar och en rad sköna stilar under sin NBA-karriär.
Bonusnostalgi: Här finns klippet där Grant blockar Phoenix Kevin Johnson i slutsekunderna, och säkrar Chicago Bulls tredje raka titel.

Här har vi mannen som fick ett par brillor att se HÅRT och ELAKT ut. Men med ett namn som Bo Outlaw, vad annat kunde man vänta sig?
Spelade 15 säsonger och 914 matcher i NBA. Det var inte tack vare hans unika offensiva talang – Outlaw blev aldrig draftad, utan fick förlita sig på annat för att bli mångmiljonär:
– Effort. Back when we played, the court was surrounded by advertisement boards and I’m quite sure we hit those each game at least four times a game, sa han i en intervju med Orlando Magics hemsida förra året.
– Between me and Darrell Armstrong, we probably hit them at least eight times and people love that. Any ball that was loose we were on the floor or in the stands, we chased down to block shots, we took charges. We just tried to do anything to help our team win; that’s what it’s about. We weren’t the best guys on the court all the time but I don’t think anyone played harder than us.

Kareem Abdul-Jabbar, Kurt Rambis och James Worthy – Lakers-hjältar så stora att det inte alls är någonting konstigt att smälla upp deras nunor på tre höghus.
Ihopräknat har de 3 366 matcher och 59 310 poäng och 13 mästerskapstitlar i NBA.
Rambis berättade historien om sina brillor för NBA.com:
– When I was growing up, because I played football, basketball, baseball. I kept getting hit in the face and my glasses kept breaking. My dad finally went to a store and found some unbreakable glasses, slapped them on my face, and if I wanted to play I had to wear them. So I had no choice and that’s what I grew up with. It wasn’t a first option, believe me.

Kanske är det de urläckra Bullets- och Hawks-uniformerna, kanske är det skorna och de höga strumporna – men nog fan bar Moses Malone upp ett par goggles bättre än de flesta?
En trefaldig MVP som snittade 20,6 poäng och 12,2 returer i NBA-karriären, och ledde Philadelphia 76ers till finalsegern 1983 efter 4–0 i matcher mot Lakers.

Här snackar vi old school. Han ser inte ut som någon skräckinjagande atlet, med det där snälla ansiktet och de runda glasögonen. Men George Mikan – mannen som brukar kallas NBA:s första superstjärna – revolutionerade centerpositionen.

Vi slänger väl in en modern representant, också.
Amare Stoudemire har spelat i skyddsbrillor sedan en ögonskada 2009.
Jag vet inte med er – men inte känns han riktigt lika stylish som de äldre herrarna på listan?

/Petter Westin, glasögonorm sedan 1996.

Vi blev ombedda att ta tag i en av basketvärldens hetaste debatter just nu.
Så det gjorde vi.
1992 års Dream Team vs 2012 års amerikanska OS-lag. Vem skulle vinna om någon uppfann en tidsmaskin och ställde de båda lagen mot varandra?
Wikdahl fick argumentera för 92:orna, Westin för 12:orna.
I söndagens tidning hittar ni den vässade, välredigerade versionen.
Men här – exklusivt för er, kära bloggläsare – kommer den obscent långa sms-diskussionen.

Wikdahl: Ärligt talat, vad är det här för vansinnig debatt egentligen? Dream Team-laget 1992, originalet, det bästa idrottslag som någonsin plockats ihop, skulle självklart besegra dagens bleka kopia. Man måste ha fötts blott ett par veckor innan OS-invigning i fredags för att inte se det. Eller hur?

Westin: Med all respekt för legendarerna från 1992: Romantiseringen och mytbildningen har gått till överdrift. Dream Team körde över blåbärsnationer i en helt annan era. I London finns 40 NBA-spelare med, och de europeiska ligorna kryllar av högklassiga spelare. Basketvärlden har växt och dina 92:or skulle fått det mycket tuffare idag. Till exempel: Hur ska ni hänga med när jag släpper lös Westbrook, Paul och de andra speedkulorna?

Wikdahl: Jag vet inte om man kan prata om mytbildning när elva av tolv spelare är i Hall of Fame. Det är dagens sanning, ingen romantisering. Och snälla, kan vi hoppa över snacket om eror? Det är meningslöst. Vi kan aldrig testa en idrottare i en annan era. Paul och Westbrook är välkomna att använda sin speed. Under korgen väntar Mr Robinson och Mr Ewing på att smasha iväg deras avslut. Farten i dagens lag är bra men för att utnyttja den krävs att man tar returerna – och det gör man inte mot 92:orna. Årgång 1992 kommer att kontrollera tempot. Jag ställer din överskattade speed mot min storlek. Under träningsmatchandet, innan sista matchen mot Spanien, blev dagens USA poängmässigt utspelat under de minuter som Chandler, Love eller Davis inte var på planen. I en match mot årgång 1992 skulle coach Daly pumpa in bollar under korgen. Hur hanterar dagens lilleputtar det? Du vet ju att Chandler foular ut sig efter ett par minuter.

Westin: Speed är inte överskattat – storlek är överskattat. Miami Heat vann precis en NBA-titel med 203 centimeter LeBron James som power forward. Precis som Miami kommer 2012-laget spela ett mördande, pressande försvarsspel över hela banan. Dream Team skulle inte ens få in bollen till de där bjässarna du nämner. Och Magic, som var 32 år 1992 och hade lagt av efter sitt HIV-besked, skulle förvandlas till en staty mot det här superatletiska gänget. Precis som 35-årige Bird. Så hur ska du lösa min superduo James/Durant?

Wikdahl: Storlek var inte överskattat när Dallas vann för ett år sedan, eller när Lakers tog två raka titlar 2009 och 2010, eller när Boston vann 2008. Men visst, sätt press du. Kom bara ihåg att när Magic eller Stockton (du tycks glömma att han var med, i toppform, och är en av de bästa point guardsen genom tiderna) behöver hjälp så har de Michael Jordan, inte Thabo Sefolosha, bredvid sig och offensiva säkerhetsventiler som Charles Barkley och David Robinson, inte säkerhetsrisker som Kendrick Perkins och Serge Ibaka. Och menar du på allvar att du inte tror att den magnifika trion Magic, Jordan och Scottie Pippen inte skulle få upp bollen – och in bollen – mot dagens mannar? Befängt. Tveklöst så är LeBron svårhanterad. Men LeBron kan inte spela försvar på alla och i offensiven kan han väl få sitt då. Han får göra 40 om han vill – men det kommer att kosta blod (antagligen), svett (garanterat) och tårar (förhoppningsvis). Durant? Säg hej till Scottie Pippen och hejdå till poängkungskronan. Och i försvaret skulle Durantula bli uppäten.
Den stora frågan, och det som avgör hela den här matchen, ställs av Michael Jordan, en fräsch 29-åring 1992: Hur hindrar du världens genom tiderna bästa spelare, omgiven av idel hall of famers, från att promenera hem med det här spekulationsguldet?

Westin: Jag må inte ha Jordan – men jag har det närmaste baskethistorien sett i form av vinnarskalle och killer-instinkt: Kobe Bryant. Efter att mina unga fysfenomen tagit mig till slutminuterna med segern inom räckhåll, så finns lagpappan Kobe där för att stänga affären. Erkänn, lite rädd blir du väl ändå?

Wikdahl: Lite rädd, absolut. Men inte för Kobe. Bättre duell för 1992-laget än en 33 år gammal, ineffektiv Kobe Bryant mot en 29-årig Michael Jordan i toppform kan jag inte be om. Det finns ingen affär, men väl en korvkiosk. Den kan Kobe få stänga när Jordan sätter det avgörande skottet.

Shahid Khan har gått från 16-årig invandrarpojke som jobbade som diskare för att ha råd med college, till att bli miljardär inom bilindustrin och köpa sin egen NFL-klubb.
Självklart är han inte skakad av att Maurice Jones-Drew strejkar.

– There’s no decision here. It’s his choice. There’s been very little for us to do rather than wait on whatever he might choose to do, säger Khan, som tog över Jacksonville Jaguars i vintras.

27-årige Jones-Drew fick ett nytt femårskontrakt våren 2009, som gjorde honom till en av ligans tre bäst betalda running backs. Bland annat fick han 17,5 miljoner dollar rakt i handen för att skriva på.
Nu, med två säsonger och 9 miljoner dollar kvar på kontraktet, tänker NFL:s regerande rushing leader skippa försäsongslägret i hopp om en löneförhöjning.

Det är ingenting konstigt, vi ser exakt samma sak hända varje sommar med flera NFL-spelare.
Ingen vill ha ettårskontrakt, alla vill ha långsiktig trygghet med höga garantier. När sedan kollegor runt om i ligan får nya, dyrare kontrakt – då känns den där drömdealen man kämpade till sig för ett par år sedan plötsligt inte alls så rättvis.

Men Shahid Khan tycker inte att man gör affärer på det sättet.

– There’s more than 50 players under contract. There are other people under contract in management, coaches. Does that mean if you do it for one, you do it for everybody. Where do you draw the line?

Det är en beundransvärd ståndpunkt.
Frågan är hur länge han står fast vid den, i en klubb som bara har en stjärna och i en liga där stjärnspelarna brukar få sin vilja fram.
Om Jaguars ska spela tufft mot Maurice Jones-Drew måste de vara villiga att göra det hela vägen in i säsongen – annars kan de lika gärna ge honom ett nytt kontrakt redan idag.

•••

Bloggens kompis Myslas har startat en skön pick’em-tävling på ESPN inför OS. Gå in här och tippa alltifrån basket till bågskytte varje dag under spelen. Sök efter gruppen USA-bloggen och använd lösenordet dreamteam för att gå med.
Det blir en utmaning, minst sagt.

/Petter.

I går gick Yankees manager Brian Cashman ut och dödade alla spekulationer om en eventuell comeback senare i höst för Mariano Rivera. Så tajmingen för det här klippet kunde kanske ha varit bättre. 
Vi struntar i det.
Klippet är för mycket aaaaaha och saaaaaatan för att inte bli #100 på vår lista.

/Stefan. 

Det här är förmodligen den galnaste idén sedan Cooperalls, men vafan.
Vi kör.
101 klipp.
Ingen ranking, ingen speciell ordning. Mål, tackling, presskonferens, dunk, intervju, ögonblick, företeelse, vadsomhelst. Ibland med lång motivering, ibland med ingen alls.
Bara sköna klipp som vi vill dela med oss med. 

#101

Jag tror knappast att matcherna gick på SVT. Det finns ett 30-sekunders Sportnytt-inslag inspelat på en saggig VHS-kassett i min källare. Men mycket mer uppmärksamhet (rätta mig gärna om jag har fel) undrar jag om de här två supermatcherna fick i svensk media.
Vi snackar Rendez-vous ’87.
NHL All Stars mot USSR.
Hockeymagi.

Ni hittar laguppställningarna här (Uffe Samuelsson!) och det finns mer att läsa om matcherna här. 

/Stefan.

En allt vanligare syn: En uppgiven Philip Humber, en motståndare som rundar baserna. Foto: AFP/Getty

Inga hits, inga walks, inga runs.
Inga problem?
Not so fast.

Grejen när en medioker pitcher lyckas snubbla över ”a perfect game” är att han aldrig, någonsin igen kan spela med en medioker pitchers förväntningar.
Varje ny match inleds med ett ”minns ni”…
Varje misslyckande följs av jämförelser, skämt och hånfulla referenser till den perfekta matchen.

Det här är Philip Humbers verklighet.
Han var en 29-årig journeyman som mest hade lirat minor league-baseboll, och som blev ordinarie i MLB och Chicago White Sox så sent som förra säsongen.
Så den 21 april 2012 förändrades hans liv för alltid.
Breaking news, basebollhistoria, telefonsamtal från Obama och gästspel hos David Letterman.

Visst ser han ganska harmonisk ut i det här klippet?
Ganska tillfreds, ganska nöjd med sig själv?
Över en natt blev Humber den mest upplockade spelaren i alla fantasyligor. Proffstyckarna spekulerade i om det gamla superlöftet – vald trea i draften 2004 – äntligen hade fått alla bitar på plats.

Nästa gång han gick till kullen, fem dagar senare, gjorde han det för första gången inte som Philip Humber. Han gjorde det som Philip-Humber-med-den-perfekta-matchen.
Det blev katastrof, förstås.
Boston Red Sox mosade Texassonen i fem innings: åtta hits, tre walks och nio runs – inklusive tre home runs.
Ett par veckor senare blev han bortschasad av Cleveland Indians efter bara två innings.
– I’m frustrated. I’m doing my best, it’s just the last two or three times out there, it’s been rough, sa White Sox-pitchern efter åtta runs i baken.
– I’m definitely hoping for better results.

Särskilt mycket bättre blev det dock inte.
Någon seger här, någon kvalitetsstart där – men överlag har Humber pitchat svagt och varit väldigt träffbar.
Hans ERA har svällt upp till 6.25.

Söndagens möte med Detroit Tigers var 29-åringens sämsta match sedan Cleveland-debaclet i början av maj.
Tre innings, sex runs.
Humber släppte homers till Quintin Berry, Miguel Cabrera, Miguel Cabrera igen (nummer 300 i hans karriär – vilken maskin), och Brennan Boesch.
Ridå.

Och så här reagerar världen när en före detta perfekt pitcher har en sådan kollaps:

Bara 22 män har gjort en perfekt match i MLB:s 143-åriga historia.
Det är en klubb alla pitchers vill gå med i.
Men för Philip Humber är frågan om det inte blev lika mycket förbannelse som välsignelse.

•••

Samtidigt:
How ’bout those Tigers.
Första halvan av säsongen var en liten besvikelse för laget som gjorde en av vinterns tyngsta (oops) värvningar i Prince Fielder.
Men nu har segertåget tuffat igång ordentligt. Efter 6–4 mot White Sox har man vunnit 13 av sina 15 senaste matcher.

/Petter.

Har en arbetskamrat som en gång avfärdade baseboll med att det är en ”alldeles för statisk sport”.
Det går ju att relatera.
Innan du förstår alla intrikata nyanser i spelet (jag själv är inte ens halvvägs dit) kan känslan av dötid och ställningskrig vara dig övermäktig.

Det är då en sån som Brett Lawrie dyker upp.
Han påminner dig om att även baseboll kan vara en actionpackad, galen och dödsföraktande idrott.
Här är en video från onsdagens match mellan New York Yankees och Lawries Toronto Blue Jays:

22-åringen fångade inte bollen. Istället tvingades han bryta matchen med skada.
Det finns säkert åtskilliga basebollrävar som tycker att det här är typ det dummaste en nyckelspelare kan göra – att man måste välja sina strider, inse när risken är större än belöningen.
Men det här ÄR ju Brett Lawrie.
”Crazy hard”, sa LA Angels Mike Trout nyligen när han ombads beskriva Toronto-sluggerns energiska, orädda spelstil.
Det är därför du älskar Lawrie – inte nödvändigtvis för att han har potentialen att dundra in 30 home runs.

Trout och Lawrie tillhör båda den nya vågen av unga, karismatiska – och ofta spektakulära – stjärnor i MLB.
Nästa generations storspelare efter Matt Kemp, Ryan Braun & co.
– All the young guys play the game hard. That’s how you get up here at a young age, playing with that fire, säger Brett Lawrie till CBS.
Det är därför vi tittar.
Eller som Washingtons Bryce Harper, ett annat omskrivet superlöfte, uttryckte det:
– I come into this game and I play it hard. I play it the right way.

/Petter.

Fjärde dagen, fjärde panelen.
Yupp, det är dags för NFL-snack.

1. 52 dagar till grundseriepremiären mellan New York Giants och Dallas Cowboys. Hur står det till med football-peppen egentligen?

Wikdahl: Du, den står fantastiskt bra till. Jag kan till och med ranka mina topp tre peppar just nu: 1. Åka till Skellefteå. 2. NFL-premiären. 3. Äta hamburgare och bacon.

Westin: Under uppbyggnad. Antingen börjar jag bli gammal och luttrad, eller så har årets offseason varit en av de tradigare i mannaminne. Från bountyskandal till kontraktsbråk till strulpellar i trubbel med lagen – det har varit en oändlig ström av tjatiga, negativa nyheter. Och då har vi inte ens nämnt Terrell Owens baby-mama-drama. 

Persson: Njaaaa. Det har ju varit två väldigt underhållande offseasons i både NHL (nu börjar dessutom CBA-snacket att dra igång på allvar) och NBA, så peppen är väl sådär. Men den är på gång. I vissa kretsar har ju fantasyhetsen redan dragit igång och snart sitter man ju där och slukar allt, allt, allt om den kommande säsongen. 

2. Efter månader av tuffa förhandlingar är det klart: Drew Brees och New Orleans Saints är överens om ett femårskontrakt värt upp till 100 miljoner dollar. I praktiken är den 33-årige quarterbacken garanterad minst 60 miljoner dollar – inklusive en nätt liten signing-bonus på 37 miljoner dollar som han cashar in redan i år. Det här är ju helt hysteriskt! Ingen kan vara värd såna pengar! Eller?

Wikdahl: Jo, har en organisation råd att betala de pengarna så finns det någon som är värd de pengarna. Det är ju en jävla massa pengar men ”bara” två miljoner mer per år än Tom Brady, exempelvis. Visst kan Saints få svårt att betala – och behålla – andra spelare men om de resonerar att behålla Brees är bättre än alternativet att inte behålla honom så tänker jag inte protestera. Förresten så tjänar Amar’e Stoudemire samma pengar. Kobe Bryant tjänar mer. Dirk Nowitzki tjänar mer. Hell, Gilbert Arenas cap hit var 20,8 miljoner i fjol. A-Rod tjänar 30 miljoner dollar den här säsongen. Johan Santana tjänar 24 millar, Joe Mauer 23 millar. 

Westin: Självklart är Brees värd de pengarna, kanske ännu mer. Sett till sin position och vad han presterat har han varit underbetald i flera år.

Persson: Det är ju mer än vad både Peyton och Tompa får kommande säsong, så klart man kan diskutera summan. Men kom ihåg att Saints hade Brees till ett rejält reapris under det första kontraktet. Och i läget som Saints är – som organisation – fanns det faktiskt inget annat alternativ än att säkra Brees. Till (nästan) vilken kostnad som helst. Med sin franchiseplayer på plats kan Saints äntligen börja blicka framåt. 

3. Vem kommer du INTE drafta i ditt fantasylag den här säsongen?

Wikdahl: Jag vägrar slösa ett tidigt draftpick på en quarterback. Ett år struntade i QB och blev bränd, året efter slösade jag ett toppval – bara för att åka dit på en skada och bli bränd igen. Jag väljer hellre att bli bränd på ett val i åttonde  rundan än ett val i tredje. (Jo, jag vet. Det argumentet kan man applicera på alla positioner men nu ber jag er att strunta i att mitt resonemang haltar). I övrigt så ger jag fan i Adrian Peterson, Jamaal Charles och Rashard Mendenhall.

Westin: Cam Newton, quarterback, Carolina Panthers. Han springer inte in några 14 touchdowns igen. Fjolårets fenomenala rookiesäsong är något jag inte är speciellt sugen att betala för i årets draft.

Persson: Peyton fucking Hillis. 

4. NFL slår alla möjliga tv-rekord till höger och vänster – men på arenorna har man faktiskt problem. Förra säsongens snittpublik på 64 698 var den lägsta sedan 1998. Ända sedan rekordåret 2007 har biljettförsäljningen minskat, säsong för säsong. Du har ju varit på en del matcher – är football bättre på tv?

Wikdahl: Tidigare i dag hade någon postat en bild på en skylt på Instagram. Det stod. ”Bara två saker är bättre i verkligheten än på tv. Den andra är bandy”. HAHAHA! Nej, men allvarligt, all sport är bättre i verkligheten. Alla konserter är bättre i verkligheten. All konst är bättre i verkligheten (utom Mona Lisa som är lite löjlig). Om du inte har arenans sämsta plats, svår öron- och ögoninflammation och det är 15 minusgrader och du bara har kalsonger på dig och ena bokstaven i ”Go Bucs” målad på bröstet så är det alltid bättre på plats. Sedan är förstås football väldigt bra på tv, precis som de flesta sporter. Men det här är väl snarare en prisfråga än en fråga om hur sporten upplevs bäst.

Westin: Ja, NFL är bäst på tv idag. De uppdateringar, den expertis och den valfrihet som tv + internet ger är oslagbart. Det är förstås någonting unikt med att se en riktigt bra match på plats, att höra dina tankar dränkas i publiknivån, att träffa andra fans, att uppleva larger-than-life-känslan av världens mäktigaste proffsliga. Men biljetterna är svindyra, för många amerikaner är det krångligt att ta sig till arenorna…och ja, då är tv-soffan eller den lokala sportbaren ofta ett bättre alternativ. 

Persson: Det är utan tvekan den bästa tv-sporten. No doubt. Att bänka sig framför burken en söndag, se flera matcher, följa fantasyn, kolla in red zone-sändningen, bevittna analyserna, höra profilerna (ingen jävla The Moniker på plats i studion där, inte)…klart som fan att folk ibland väljer bort de dyra matchbiljetterna. 

5. Eftersom det aldrig är för tidigt för dåligt underbyggda tips och analyser: Vilka lag möts i Super Bowl, vilket lag vinner och vem blir matchens MVP?

Wikdahl: Green Bay Packers slår Peytons Denver Broncos och Aaron Rodgers blir MVP.

Westin: Denver Broncos–New York Giants. 37–24. Peyton Manning MVP. How about that?!

Persson: New England Patriots–New York Giants. Eli Manning. Som vanligt. 

Tredje dagen, tredje panelen.
Kommentarsfältet står som vanligt öppet så att ni kan hylla oss för vår klarsynthet, eller (mer troligt) plocka isär oss för vårt ogenomtänkta pladder.
Batter up!

1. National League spöade American League med 8–0 häromdagen. Därmed är det klart att det blir ett NL-lag som får hemmaplansfördel i World Series. Är det rätt att låta en All-Star-match avgöra en sån sak?
• Wikdahl: Det här måste ju vara den enklaste frågan att besvara hittills: Nej, det är helt fel. Jag är en supporter av ansatsen att få en All-Star-match att faktiskt betyda någonting men det är ju en skevt att resultatet ska avgöra vem som får hemmaplansfördel i en final ett halvår senare. Eller är det jag som är konstig? Nej, just det.
• Westin: Jag brukade tänka att det inte spelade så stor roll, att det var en kul liten twist för att få de ofta så urvattnade all-star-arrangemangen att tända till. Sedan såg jag det här: 21 av de 26 senaste World Series har vunnits av laget med hemmaplansfördel. I den ena handen har vi en uppvisningsmatch. I den andra har vi säsongens viktigaste matchserie. Det är dags att skära av alla band dem emellan.

2. Robinson Cano blev hårt utbuad under home run-derbyt, och det blev ett himla ståhej. Hur synd tycker du om Yankees-stjärnan?
• Wikdahl: Jag tycker det är lite synd om honom. Billy Butler hade ingenting där att göra. Ska kaptenen, Cano alltså, tvingas välja honom bara för att matchen spelas i KC? Och hur fan ska man då göra nästa år när matchen spelas i Mets arena? Ska Ike Davis få vara med då, bara för att han är en Met? Å andra sidan lovade Cano att ta med en Royal men sedan struntade han i det när det kom till kritan. Då förtjänar man kritik och synden straffar sig själv ibland. Cano lyckades ju faktiskt inte slå en enda home run.
• Westin: Bara så att jag har det klart för mig: Vi pratar om Robinson Cano, New York Yankees-spelaren med 300 miljoner kronor intjänade i karriären? Bra, då vet jag. Och nä, honom tycker jag väl inte speciellt synd om. Han bäddade sin egen säng den här gången. Och de här påstådda hånen mot hans familj kan inte vara värre än vad en Yankees-spelare får höra varje gång han besöker Fenway Park.

3. Greinke, Hamels, Garza, Dempster… Det går rykten om en handfull tunga pitcher-namn på trade-marknaden. Om du är general manager för ett topplag som ska stärka rotationen inför andra halvan av säsongen, vilken arm siktar du in dig på?
• Wikdahl: Kollar vi på årets siffror så är det ju svårt att motstå Dempster om man ska vinna nu. Hans ERA är 1,99, näst bäst i ligan bakom Jered Weaver. Men snubben är 35, har aldrig gjort en så här bra säsong tidigare, saknar slutspelserfarenhet (blott 5,2 innings, ERA: 6,35) och det är inte orimligt att anta att hans höst blir tyngre. Min kille är Hamels. Han är ung, erfaren (MVP i World Series 2008) och jävligt bra men kommer att kosta och det finns ingen garanti att han förlänger kontraktet i vinter. Men ändå: Hamels. Hamels. Jag gillar att säga namnet. Hamels.
• Westin: Cole Hamels känns som det trygga valet, Zack Greinke som det spännande valet. Milwaukee-pitchern är en strikeout-maskin och tidigare Cy Young-vinnare. Hans mentala problem är väldokumenterade, så han kanske inte är lämpad för de allra största marknaderna. Men för lag som Baltimore och Atlanta känns det som en :+++++: -värvning inför andra halvan av säsongen – speciellt om man kan knyta Greinke till ett flerårskontrakt så småningom.

4. Till sist: Vem vinner hela skiten i år?
• Wikdahl: Texas Rangers.
• Westin: Visst kan man fantisera om uppstickare som Washington, Pittsburgh och LA Dodgers. Men om det luktar som, ser ut som och känns som ett Yankees-år – då är det nog ett Yankees-år.

Panelfesten är inte slut.
Den har bara börjat.
Dagens avsnitt: NHL.  

Zach Parise OCH Ryan Suter till Minnesota. Ska Wild-fansen:
A: Dansa.
B: Pausa.

Wikdahl: Parise och Suter? Pausa. Zenon Konopka? Dansa! Nej, men jag tycker att de först ska dansa. Sedan pausa. Sedan repetera ända till slutspelet börjar. Det här är början på ett bra lag, inte en Stanley Cup-contender. Vi snackar två spelare. Det kan såklart förändra framtiden för en organisation men inte så jädra snabbt va? 
Glöm inte att Minnesota, ligans i särklass sämsta lag på att göra mål, slutade tolva i väst i fjol och fyra i divisionen Northwest, som innehåller Vancouver och två lag, Colorado och Edmonton, som båda lär ta steg framåt. Det är inte E4 till slutspel. Men, för all del Minnesota: dansa som fan – det händer ju något!

Persson: Tjock, smal, fin eller ful: dansa av bara fan. Men inte bara tack vare ovan nämnda duo. De två kommer naturligtvis att ha stor del i Wilds framtid, men det kommer även Granlund, Brodin och Larsson ha. Ge det här laget tre år, sedan är de med och utmanar om titeln. På riktigt. 

Rick Nash gjorde 41 mål med Andrew freaking Cassels som center. Nu vill han – enligt uppgifter – bli bortbytt till antingen Boston (Patrice Bergeron), Detroit (Pavel Datsyuk), NY Rangers (Brad Richards), Philadelphia (Claude Giroux), Pittsburgh (Sidney Crosby eller Evgeni Malkin) eller San Jose (Joe Thornton). Vilken av dessa centrar tror du Nash skulle trivas allra bäst bredvid?

Wikdahl: Jag noterar att Islanders inte är med i mixen här. Tråkigt, tycker jag. Det här är ett perfekt läge för Nash att chocka världen och börja bygga en ny storhetstid i en härlig organisation. Kolla vad dom gör i Brooklyn, Rick. Manhattan är inte grejen, lite utanför Manhattan är grejen. Men för det överjävliga i att se kedjan säger jag Pittsburgh och en kamratskap med Malkin. Helsicke.

Persson: Personligen ser jag ju gärna att Nash är kvar i väst. Nash i Penguins? Brrr. Men Columbus får gärna se till att fixa det där bytet snart, så vi alla kan gå vidare med våra liv. Det verkar ju dock så att Howson har en väldigt skev bild av vad han kan få för Nash i utbyte. Var jag tror att han landar till slut? San Jose. 

Lidas har gått från pro till PRO. UFA-cirkusens största namn valde bort Hockeytown för The State of Hockey. Är det all downhill from here för Detroit Red Wings?

Wikdahl: Nej, det tycker jag inte att det är. Men det är klart att inget lag kan ersätta en spelare som Lidas i en handvändning. Red Wings har okej prospects i kön för att ha varit ett topplag i många år och det finns några år kvar i Zetterberg, Datsyuk och gänget. Men etiketten ”Ständig Stanley Cup-utmanare” får vi nog skrapa bort nu. Red WIngs är en välskött organisation, draftar generellt bra och kommer att studsa tillbaka snabbare än många andra skulle ha gjort. Vi sätter dit etiketten igen om, säg, fyra år?

Persson: Man börjar ju onekligen fundera i de banorna. Titta på hur backsidan ser ut just nu: Kronwall, Ericsson, White, Kindl, Smith, Quincey…det luktar ju inte direkt Western Conference Finals om den uppställningen. Å andra sidan, är det någon GM man aldrig ska räkna bort så är det Ken Holland. Han var ju med och grundade NHL och vet så att säga vad han pysslar med. Men titelutmanare? No way. 

Det blev ett jäkla liv på en jäkla massa experter när Mats Sundin kom med i Hockey Hall of Fame, men inte Brendan Shanahan. Det snackades om att Torontospelare kommer lättare in i HHOF och yadayadayada. Bullshit? Eller har kanadensarna en poäng här?

Wikdahl: Det är förstås möjligt att gruppen som röstar borde vara större. Nu är de bara 18 stycken. Men att Toronto Maple Leafs-spelare har lättare att komma in? Jag vet faktiskt inte. Det är ju faktiskt inte helt lätt att med fakta belägga varför Shanahan skulle ha kommit med före Sundin. Äh, jag väljer att tro att juryn inte är korrupt. Och kanske står inte kampen ens mellan Sundin och Shanahan. Som Jimmy Devellano, senior vice president i det Detroit Red Wings som Shanny vann tre Stanley Cup med, sa: ”Three choices were automatic: Sakic, Bure and Sundin.”  Devellano skulle alltså hellre byta ut Adam Oates än Mats Sundin.

Persson: Well, Maple Leafs är ju faktiskt klubben med flest spelare invalda i HHOF och THN:s Ken Campbell brukar sällan vara ute och cykla på djupt vatten. Men här yrar han värre än en Birro efter två flaskor rött. Och jag håller med föregående talare, frågetecknet här är Oates och inte Sundin. Alltså, Oates får gärna vara med, men inte på Sundins bekostnad. 

Vi kör en favorit från NBA-panelen i repris: ta en spelare ur UFA-poolen och sätt honom i ”rätt” lag. 

Wikdahl: Vi kan väl ge lite kärlek till Los Angeles Kings, tycker jag. Sätt Alexander Semin på vingen tillsammans med, kanske, Kopitar och Dustin Brown och så åker vi.

Persson: Kan jag få drömma lite? Thanks. Jag skulle vilja se att Chiarelli trollar lite och får in Shane Doan i Bruins.