Goddagens.
Det är galna, galna tider och vi vore ju galna, galna om vi inte uppmärksammade collegebasketens slutspel.
I USA får Barack Obama en del kritik för sitt – i en del amerikaners ögon – svaga agerande i Libyenfrågan. Men på den här bloggen får han beröm för sitt starka agerande i March Madness-frågan. För tredje året i rad har han fyllt i sin bracket. Du hittar den här.
Och du missar väl inte chansen att ge USA-bloggens tre medlemmar pisk? Gå med i tävlingen. Info hittar du något inlägg längre ned.

Det om detta.
Nu är det dags att snacka matcher. Att gå igenom samtliga 16 matcher i dag känns som en omöjlighet. Så vi fokuserar på de fem som sänds på ESPN America.
Det här är vad som händer i dag (regionsranking inom parentes): 

(12) Clemson – (5) West Virginia
East, Tampa, Florida, 17.15.
Clemson: 
Record: 22-11. Nationell ranking: 57. Tidigare elever: Det stora basketnamnet från Clemson är Horace Grant, Chicago Bulls tredje hjul under de tre första mästerskapen på nittiotalet. Gunther, från caféet i Vänner, sitter också och håller tummarna för Clemson. Håll ögonen på: Clemson är ett av lagen som kommer från kval i onsdags. 36 timmar och en flygresa senare ska man orka med West Virginia. Tur då att man har en veteran som Demontez Stitt. Senioren snittade 14,1 poäng under säsongen och exploderade i ACC-turnering då han bland annat drog i 25 mot North Carolina.
West Virginia:
Record: 20-11. Nationell ranking: 21. Tidigare elever: ”The Logo”, Jerry West gick på WV. Det räcker så va? Håll ögonen på: Casey Mitchell har blivit avstängd två gånger den här säsongen för att ha brutit mot lagets regler. Men han är inte bara en handfull utanför planen, utan också på planen. Mitchell är poängbäst i West Virginia med 14,1 poäng per match – och han kommer från bänken.

(13) Princeton – (4) Kentucky
East, Tampa, Florida, 19.45.
Princeton: 
Record: 25-6. Nationell ranking: 40. Tidigare elever: George Parros, Anaheim Ducks mustaschman, gick på Princeton. I övrigt så har Princeton fostrat ett gäng stora namn inom en massa områden. Michelle Obama är ett. Håll ögonen på: I en direkt avgörande match om en plats i turneringen så slog Princeton ärkerivalen Harvard med en buzzer beater. Skytten: Douglas Davis. Davis snittar 11,9 poäng per match och kan han och guardpartnern Dan Mavraides kontrollera tempot kan man ha en chans. En liiiten chans.
Kentucky: 
Record: 25-8. Nationell ranking: 7. Tidigare elever: Kentucky har producerat en mängd basketspelare. Rajon Rondo och John Wall är ett par av de senare. Skådisen Ashley Judd är ett stort fan. Håll ögonen på: Det är två snubbar som gäller i Kentucky, Brandon Knight och Terrence Jones. Vi gillar Jones, en av sex freshmen i Kentucky, bättre. Jones snittar 16,5 poäng per match, 8,9 returer och 1,9 blockar och är med största sannolikhet ett lotterival i sommar om han väljer NBA.

(15) Northern Colorado – (2) San Diego State
West, Tucson, Arizona, 21.40.
Northern Colorado:
Record: 21-10. Nationell ranking: 99. Tidigare elever Eh… Well, några fotbollsspelare. Som Vincent Jackson till exempel. Men det här är inte en skola som kan skryta med feta namn. Håll ögonen på: Devon Beitzel har överkommit en tuff uppväxt och blivit både en bra student och en bra basketspelare. Han snittar 21,4 poäng och har jämförts med BYU:s scoringmonster Jimmer Fredette.
San Diego State:
Record: 32-2. Nationell ranking: 3. Tidigare elever: Basketspelare? Nja. Men pitcherfenomenet Steven Strasburg gick här, liksom förre NFL-stjärnan Marshall Faulk. Håll ögonen på: Kawhi Leonard har fysiken (och vingspannet) som NBA-scouterna älskar. Då kvittar det att han är sisådär med bollen och inte kan skjuta. Leonard kan explodera till korgen och har bra energi på båda sidor av planen.

(14) Wofford – (3) BYU
Southeast, Denver, Colorado, 00.15.
Wofford:
Record: 21-12. Nationell ranking: 109. Tidigare elever: Jerry Richardsson, Carolina Panthers ägare, gick på Wofford. Jag hittar inga uppgifter om att någon annan någonsin har gjort det. Håll ögonen på: Jimmer Fredette. Ja, han spelar i motståndarlaget men det spelar ingen roll. Släpp inte blicken från Jimmer.
BYU:
Record: 30-4. Nationell ranking: 5. Tidigare elever: BYU har fostrat mängder med idrottare. Som basketens Danny Ainge och Shawn Bradley (minn ni honom?), footballens Steve Young – och friidrottens Frankie Fredericks. Håll ögonen på: Världshistoriens tråkigaste campus (ingen tobak, kaffe eller alkohol, inget sex utanför äktenskapet, självklart är skägg oacceptabelt, shorts och kjol måste gå minst till knäna, inga tighta klädesplagg…men hey, man kan ha kul ändå!) har lyckligtvis collegbasketens roligaste spelare. Jimmer Fredette är ett fenomen. Men precis som det var med footballens Tim Tebow så har experterna svårt att enas om hur han funkar på en högre nivå. Det här är nu inte en högre nivå. Det här är Jimmers nivå. Jimmer kan skapa sitt eget avslut mot vem som helst. Han är kvick, smart, kreativ och kan skjuta så in i helvete. Missa inte den här showen.

(11) Gonzaga – (6) St. John’s
Gonzaga: 
Record: 24-9. Nationell ranking: 56. Tidigare elever: John Stockton för tusan. Håll ögonen på: Sju fot långe Robert Sacre är störst i ett stort lag. Han snittar 12,5 poäng den här säsongen men är en svag returtagare. Han lär ändå sitta längst ut på bänken i något NBA-lag snart. Size matters.
St. John’s: 
Record: 21-11. Nationell ranking: 26. Tidigare elever: Historiens skönaste buzz cut, Chris Mullin, gick på St. John’s. Det gjorde Ron Artest också. Håll ögonen på: Stackars D.J. Kennedy skadade sig för en vecka sedan och missar slutspelet. Det betyder ännu fler skott för senioren Dwight Hardy. Hardy kan göra poäng i klasar (snittar 18), antingen utfrån eller på attacker mot korgen. 

/Wikdahl

Det blir inget spel för Jonas Jerebko den här säsongen.
Detroit coach John Kuester lämnade, tycks det, ett definitivt besked ikväll.

Beslutet är lite överraskande, men ändå logiskt.
Överraskande eftersom Jonas själv varit positiv i sina uttalanden. Målet har hela tiden varit att stjäla några matcher i slutet av säsongen, efter den förödande hälseneskadan. Det hade gett Pistons-fansen något att glädjas åt i en miserabel säsong.
Men till slut vann logik och sunt förnuft över längtan efter att få tillbaka lagets kanske enda publikfavorit i spel:

• Detroit har bara 14 matcher kvar att spela.
• Slutspelschansen är obefintlig.
• Pistons har varit oroliga att påfrestningarna av matchspel ska bli för mycket för Jonas högra ben – och att han därför ska skada sig igen.
• Pistons säsong har kantats av osämja, spelaruppror och obefintligt ledarskap. Coachen kommer få sparken. Spelartruppen kommer rensas ut så långt det är möjligt. Lika bra att hålla lagets populäraste spelare utanför den soppan.
• Jonas blir restricted free agent efter säsongen, och har personligen väldigt lite att vinna på att stressa fram en comeback nu. NBA-folk vet redan vilken hög arbetsmoral han har, och vad han bidrar med till sitt lag.

/Petter.

March Madness är här igen.
För andra året i rad har du chansen att utmana oss – och visa exakt hur lite basket vi kan, egentligen.
Gå med i USA-bloggens Tournament Challenge på ESPN och klicka fram din vinnare i collegeslutspelets bracket.

Så här gör du:
1. Surfa in på http://games.espn.go.com/tcmen/en/entry
2. Klicka i dina vinnare omgång för omgång tills du får fram mästaren. Fyll också i tiebreakern (slutresultatet i finalen).
3. Klicka på Submit. Antingen får du då logga in med din ESPN-användare, eller så måste du skapa en användare.
Sen återstår bara att joina USA-bloggens grupp för att få chansen att tvåla dit oss.

Gruppen heter USA-bloggen.
Inget lösenord.
Kom ihåg att första matchen i tävlingen startar redan 17.15 på torsdag – då måste ditt bidrag vara lämnat för att du ska ha en chans.

/USA-bloggen.

USA-bloggen har haft lite ledigt. 
Nu är vi tillbaka.
Det är skoj. Precis som det här klippet.

/Stefan.

Alright, då kör vi.
Försnacket hittar ni i ett tidigare inlägg.
I det här inlägget kommer jag lägga min senaste kommentar överst, varje gång jag uppdaterar. Så sitt med avtryckarfingret på refresh-knappen – och ni är som alltid varmt välkomna med era synpunkter, analyser och punchlines i kommentarsfältet.
/Petter.

FJÄRDE QUARTERN
• SLUT, 94–88. Miami vinner och får lite efterlängtad arbetsro. Lätt att utse Wade till matchens lirare. Om det inte var hans match, så var det definitivt hans fjärdequarter. Försvaret på Kobe, hustlandet, avsluten och framspelningarna… Helt klart matchavgörande.
Men nästan lika viktigt för Heat är att lagets Big 3 får hjälp av Miller/Bibby/Chalmers/Ilgauskas. Tillsammans skrapar de ihop 31 av Miamis 94 poäng.
Lakers då? Kobe hyllas ju ofta – med all rätt – för att han är en killer i crunch time. Men idag tar han en del tvivelaktiga skott och beslut. Det skulle inte förvåna mig om han själv blir förbannad på att ha förlorat båda matcherna mot Miami den här säsongen, och därför gärna skulle möta laget i en finalserie.
Nu säger jag god natt för den här gången – tack alla ni tappra som hängde med och kommenterade!

• 92–88, Dwyane Wade. 40 sekunder kvar, Heat har bollen. Nu vore det väl fan om man inte lyckas stänga den här matchen.

• Miami spelar bra försvar här. En Ron Artest-trea från dribbling är nog ett av skotten som Erik Spoelstra väldigt gärna kan leva med.

• Är man girig om man önskar sig förlängning? Jag har ju inte ens hunnit avverka en femtedel på min chipspåse.

• Wade är på god väg att bli matchhjälte. Snor bollen av Kobe, skickar fram den till LeBron som dunkar i 90–88 på det snabba uppspelet. 1.27 kvar av fjärde quartern. Ujujuj… Nu får du kompensera för ditt bolldräll, Kobe.

• …och bara för att jag skrev det där sista så börjar både Kobe och framförallt Wade att skaka av sig den andres bevakning och hitta korgen igen. Tre minuter kvar. Miami 88, Lakers 85. Jodå, det blir en rysare…

• 6 minuter kvar, 80–80. Kobe och Wade har liksom tagit ut varandra med väldigt bra försvarsspel i den här matchen.

• Undrar hur länge Phil Jackson tänker låta Kobe vila? Efter 12 poäng i första quartern har Bryant blott 6 pinnar.

• Han lever! Mike Bibby med två treor! Får erkänna att mitt ”Bibby-är-en-perfekt-värvning-för-Heat”-utspel häromveckan inte gett hundraprocentig utdelning än. Men jag tror fortfarande att han har egenskaper som verkligen kan hjälpa det här laget, även i slutspelet. Miami 76, LA 73.

• Nu sitter några hundra amerikanska reportrar, redaktörer och bloggare och hoppas att ställningen förblir så här jämn ända in i slutsekunderna. Då blir det ju en kanonvinkel oavsett vad som händer. Antingen fortsätter crunch time-krisen för Heat och LeBron, eller så bryter man sin dystra svit – mot självaste Lakers.

TREDJE QUARTERN
• LeBron och Wade hjälper Heat att knappa in, 68–70. Om Lakers förlorar den här matchen kommer Phil Jackson få äta upp sin Xbox-kommentar. Han kommer också få leva med att han förlorat två av två mot Miami den här säsongen. Nästa gång lagen möts kan ju tidigast bli i finalserien senare i vår…

• Lakers gör ett ryck. 62–68 nu, men Erik Spoelstra tar inte timeout utan skickar bara in Mike Miller. Chris Bosh tar bollen till korgen (mer sånt!) och får skjuta straffkast.

• 62–63, 4.30 kvar av perioden, timeout.

• For the record: Jag är varken Heat- eller Lakers-fan, men jag skulle hemskt gärna se en finalserie mellan de här två lagen.

• LeBron avfyrar en korkad trea från dribbling, tidigt i skottklockan. Jag tänker osökt på Sundsvall Dragons mästarcoach Peter Öqvist som back in the day skrek ”That’s NOT the offense!!”, när amerikanske guarden Clay Tucker sköt en trepoängare på samma sätt. Ah, good times.

• Fortfarande underhållande, fortfarande jämnt, men matchen skulle behöva lite mer adrenalin. Det som behövs är ett Ron Artest-hjärnsläpp, känner jag. Typ en knytnäve i magen på LeBron. Så spelarna och den här halvdöda publiken tänder till litegrann.

• Det börjar bli någon turnover för mycket på Chris Bosh nu.

• Nu kör vi igång andra halvleken. Miami leder returerna med 23–15 och points-in-the-paint med 26–18. Intressant.

ANDRA QUARTERN
• …och där är första halvlek slut. LeBron James och Dwyane Wade har kombinerat för blott 15 poäng, men Miami leder ändå med 55–53. Mycket lovande för Heat. Men Kobe och Pau ser hungriga ut och kommer säkerligen ge Miami allt de har i andra halvlek. Nu tar jag en liten paus (läs: blandar dip).

• Just nu är det insidespelarna som tar sig ton i American Airlines Arena. Bynum, Gasol, Bosh, Big Z… Kul att se. In och kötta boys!

• Ron Artest ligger bakom två Lakers-poäng med en ruggigt elegant steal på Dwyane Wade. Och sedan ett hoppskott på det. När han är bra, är han bra, Ron-Ron.

• Börjar bli dags att leta rätt på en TNT-stream så man kan lyssna på Charles Barkley & co i halvtid. Någon som kan hjälpa till?

• And one! Mike Miller tar egen retur och lägger i bollen. Strongt och viktigt. Om Miami fick sån här produktion från sina komplementspelare i varje match har jag en känsla av att vi aldrig ens skulle haft en kris att snacka om.

• 36–36, ny timeout. Lakers håller jämna steg efter att Lamar Odom och Kobe hängt varsin trea. Jag gillar matchbilden – det hade varit tråkigt om ett av lagen ryckt ifrån till en 15-poängsledning direkt.

• Nu är Joel Anthony inne för Heat. Glömde honom i diskussionen om lagets centrar förut. Kan bero på att han aldrig rör bollen i anfall…

• 29–26 till Heat efter första perioden. Kobe Bryant är on pace för 48 poäng. Mario Chalmers är on pace för 36. En prediction, i all ödmjukhet: Kobe kommer närmare sin slutsiffra än Chalmers gör sin.

FÖRSTA QUARTERN
• Zydrunas Ilgauskas är inne och stökar och bökar under korgarna. Kanske inte så lyckad hittills, men Big Z känns viktig mot Andrew Bynum och Pau Gasol. Heats andra riktiga center, Erick Dampier, är ju typ tvärusel.

• Det är, föga överraskande, firma Wade/LeBron som hjälper Heat att komma ikapp efter ett miniryck av Lakers. 21–22, timeout Lakers.

• Lagen byter poäng med varandra i inledningen, 13–16 halvvägs in i perioden. Båda coacherna vill nog se en lite stramare matchbild. Två positiva tecken för Miami, trots allt:
– Mario Chalmers inledde väldigt aktivt. Han har tagit utmaningen (om man nu kan kalla den det) från Mike Bibby på rätt sätt.
– Chris Bosh dunkade i två poäng och bjöd på ett sällsynt tydligt känsloutspel. Bosh Spice vill tysta tvivlarna genom att ta bollen hårt till fyrkorgen under Lakers korg?

• Många tomma platser på läktarna i början av matchen. Antar att det ska förtäras hälsosam mat och dryck innan man tar plats i sin stol.
Snittpriset på en biljett till den här matchen låg på 342 dollar – den högsta siffran på en Heat-match den här säsongen. Den som ville sitta courtside fick punga ut runt 8500 dollar.

• Matchen har inte ens börjat, men Lakers-coachen Phil Jackson har redan bjudit på kvällens bästa citat.
– I’m not a big fan of the style that Miami plays. I like to see everybody involved in the game, säger the Zen Master – och fyrar av den alltid lika effektivt sågande tv-spelsliknelsen:
– Their basketball is very much standing with Xbox games or whatever those games are. Basketball’s not a 1-on-1 game. It’s a team game.
Phil säger vidare att han hellre tittar på lag som San Antonio och Boston. Håller ni med?

Det spelas ju en ganska stor NBA-match inatt.
Så stor att USA-bloggen bedömer att liveblogg är den enda rimliga bevakningen.
Miami Heat–Los Angeles Lakers 01.00.

Heat är den stora snackisen i NBA just nu. Laget går igenom en kris som är väldokumenterad i bloggen de senaste dagarna. Fem raka förluster, spelare som gråter i omklädningsrummet, stora problem i jämna matcher och mot andra topplag. Coach Erik Spoelstra och hans största stjärna LeBron James är de mest pressade personerna i ligan just nu.

För LA Lakers leker livet just nu. De klarade av sin minikris före all-star-uppehållet – nu är laget i storform.
– I’m still trying to kill people, sa Kobe igår.
Och det sammanfattar väl vad många upplever som den största skillnaden mellan honom och LeBron: killer instinct.

Hur det går inatt? Det känns som det kan sluta hur som helst. Pinnacle ger 2,07 gånger pengarna på Heat-seger, 1,87 på Lakers.
Heat känns såpass sårat just nu att jag lätt kan se ett scenario där Lakers kör över Miami på ungefär samma sätt som man gjorde med Spurs för några dagar sedan.
Men vi kan lika gärna få en rysare – och det kan räcka med att LeBron eller Dwyane Wade knyter ihop säcken i en sådan match för att Heat ska hitta sitt swagger igen.

Uppkast 01.00. Vågar man hoppas på att några av våra hoopheads till läsare är vakna då? I så fall, kika in här och följ matchen med oss.

/Petter.

Från hudkrämsincidenter till strykjärnsolyckor.
Idrottsstjärnor har en tendens att skada sig på de mest osannolika vis.
Jag brukar alltid tänka på en gammal chef jag hade, som var av åsikten att all aktivitet utanför arenorna var av ondo:

– Idrottsmän ska fan inte göra nåt annat än att hålla på med sin sport. Det går ju alltid åt helvete. De kan inget annat!

Den här gången är det Zack Greinke som ställt till det för sig.
Den forna CY Young-vinnaren är bara några veckor bort från debuten i nya klubben Milwaukee Brewers. Då tyckte Greinke att det var en god idé att – gå ut och spela basket.
Resultatet: Ett brutet revben och minst tre missade starter i början av säsongen.
– Jag har spelat basket de senaste åren. Folk har alltid sagt att ”du kommer skada dig”. Nu fick jag betala priset…det var inte värt det, säger 27-åringen.

Inspirerad av Zachs missöde grävde jag igenom det mentala och digitala arkivet. Här är ett gäng dråpliga, ökända idrottsskador – och inte en enda skedde på planen: 

• John Smoltz var stjärnpitcher i Atlanta Braves under två årtionden. Ett av hans mindre stola ögonblick: Han brände sig allvarligt sig när han strykte en skjorta – samtidigt som han hade den på sig. Smoltz har dock senare hävdat att händelsen bara är en myt.

• Sommar eller vinter, sol eller regn, inne eller ute. Har du nån gång undrat varför Miami Dolphins-coachen Tony Sparano så gott som alltid bär mörka solglasögon under matcherna?
Som 17-åring jobbade han på en restaurang när en fritös exploderade – och skadade hans ögon så allvarligt att han tappade synen i flera veckor. Sparano, 49, är än idag extremt ljuskänslig och får lätt vattniga ögon. Därför skyddar han sig alltid mot de starka ljusen i NFL-arenorna.

• Allas favorit Charles Barkley hade även han ett ödesdigert ögonblick. Han befann sig på en Eric Clapton-konsert (vilket kanske var det verkliga brottet) när han gnuggade sig i ögonen – och fick hudkräm i dem. Chuck brände hornhinnan och missade premiärmatchen med Phoenix Suns hösten 1994.

• Latrell Sprewell är mest känd för att ha försökt strypa sin coach. Och varit en bra NBA-spelare. Och försökt strypa sin coach.
Anyways, en av hans skönaste historier är när han lackade ur på en kille som spydde på Sprees nya lyxyacht under en fest. NY Knicks-stjärnan svingade med högerarmen – men missade kräksmannen, träffade väggen och bröt handen. Det kostade honom flera veckors träning – och 250 000 dollar i böter, eftersom att han först försökte dölja skadan för klubben.
– If somebody just deserves a spanking, don’t bring that whip down on them. That’s just petty, sa en upprörd Spree.

• Joe Sakic bröt tre fingrar vintern 2008 efter att ha tampats med – en snöslunga. Colorado Avalanche-kaptenen la av efter säsongen.

• Året är 2005. Succérookien Clint Barmes, shortstop i Colorado Rockies, har fått lite hjortkött av lagkamraten och jägaren Todd Helton. På väg upp till sin lägenhet, med paketet i famnen, halkar Barmes och bryter nyckelbenet. Han lyckas aldrig hitta tillbaka till det lovande spelet från sin rookiesäsong – ett par år senare tappar han starterjobbet till en viss Troy Tulowitzki. Huruvida Barmes någonsin åt det där köttet förtäljer inte historien.

• Steve Smith, wide receiver i Carolina Panthers, har en del på sitt samvete – både egna och andras onödiga skador…
…2002 slog han lagkamraten Anthony Bright på käften så att Bright bröt näsan och Smith själv blev avstängd. 
…2008 slog han lagkamraten Ken Lucas på käften så att Lucas bröt näsan och Smith själv blev avstängd.
…2006 fick han delar av försäsongen förstörd av nageltrång.
…2009 bröt han armen när han spelade flagg-football. Att det var dåligt omdöme att springa runt och lattja två veckor innan training camp tycktes inte slå honom:
– Jag önskar att jag kunde få det ogjort, men jag är en vanlig kille utanför fotbollen. Jag klipper gräset (men inte tånaglarna, uppenbarligen). Jag kan få fingret avklippt när jag fixar min gräsklippare. Jag skulle kunna stuka foten när jag leker jaga med mina barn.
Eller så är det bara så att du verkligen, verkligen hatar training camp, Steve.

• Samuel Peralta Sosa. Vilken gigant. 609 home runs, 7 allstar-uttagningar, en NL MVP – och två historiskt kraftfulla nysningar. Sammy spelade för Chicago Cubs när han nyste så illa att han fick ryggkramper och missade flera matcher. Resten av 2004-säsongen blev en tämligen medioker historia för Sosa.

• Självklart kan vi inte avsluta en sån här lista utan att ha med en tv-spelsskada. Den firade collegestjärnan Lionel Simmons missade två matcher sin rookiesäsong i Sacramento Kings – det ihärdiga Game Boy-spelandet hade pajat hans handled.

/Petter.

Miami Heat har nu missat 17 av 18 skott vid underläge med tre poäng eller mindre under de sista tio sekunderna av fjärde quartern eller i förlängning.
Är du Heat-fan? Beklagar.
Till alla er andra: se, skratta, njut.

Hur mår ni egentligen, grabbar? Foto: AP/SCANPIX

Det är mars och South Beach befinner sig i panic mode.
Det var väl inte det här Pat Riley hade i åtanke när han chockvärvade ihop ett superlag i somras?! De senaste veckorna har Miami Heat gjort alla tänkbara fel: bränt stora ledningar, chokat i slutsekunderna, blivit förnedrade av toppkonkurrenter.
Alla och deras morsa har en åsikt om Miamis problem. Samtidigt måste man fråga sig: Hur mycket bidrar alla de här nederlagen till att skada lagets psyke?

Inspirerad av Heats kräftgång bestämde jag mig för att göra en liten lista.
Se det som en sorts mental powerranking. Inte baserad på vilket lag som är bäst, eller vilket lag som har bäst chans att vinna en titel – utan vilket lag som är psykiskt starkast. Självförtroende, attityd, vinnarskalle och allt det där.

Jag har inkluderat de nio lagen jag tror har en någotsånär rimlig chans att spela NBA-final i maj och juni.
Så här rankar jag den mentala tuffheten hos NBA-slutspelets contenders – uppdelat i fem olika divisioner:

••• NEVER UNDERESTIMATE THE HEART OF A CHAMPION •••
1) San Antonio Spurs
Slå upp ”stabilitet” på Wikipedia så får du se Spurs logga. Det är sant, jag la in den själv för fem sekunder sen.
Närå, men tolv raka säsonger med 50+ vinster är det ingen som skämtar bort. Det är delat NBA-rekord och resultatet av ett målmedvetet och fullständigt lagfokuserat arbete. När dina stjärnor heter Tim, Manu och Tony – och din coach kallas för ”Pop” – vet du att du får låna bollen, även om du blev uppkallad från D-League förra veckan.
Spurs blir inte nervösa. De blir inte skärrade. De blir inte frustrerade, och de blir inte panikslagna – de bara kör sin grej, och går det så går det.

2) Los Angeles Lakers
Det börjar och slutar med Kobe Bryant. Vilken personlig utveckling han haft i NBA – från valpig tonåring, till Shaqs sidekick, till osäker-hungra-efter-rampljuset-själv-diva, till MVP och ledare.
Är han alltid den bästa lagkamraten? Nej. Tar han alltid rätt skott? Nej.
Men Kobes totala proffsighet, och de krav han ställer på sig själv, sätter tonen för hela laget.
Hans killer-instinkt är oöverträffad i NBA idag.
Trots Lakers problem under grundserien, så vet man att det här är ett av ligans absolut mest självsäkra och väloljade maskiner när slutspelet rullar igång.
Visste du förresten att Lakers och Spurs vunnit nio av tolv NBA-titlar sedan Bulls-Jordan la av 1998?

3) Boston Celtics
Celtics är ett av de där blott tre lagen som lyckats bryta Spurs/Lakers-dominansen de tolv senaste åren. Kärnan från 2008 års mästarlag är fortfarande intakt.
Ibland får jag för mig att Celtics blivit gamla och trötta. Sedan ser jag gubbtrion Ray Allen, Paul Pierce och Kevin Garnett – en gris if I ever saw one, Jonas Karlsson – mosa ner LeBron, Derrick Rose eller nån annan hotshot.
Här finns vinnarskallar. En fråga bara: Hur mycket kommer elaka vargen Kendrick Perkins saknas, när det börjar smälla i slutspelet?

••• GUNNIN’ FOR THAT NUMBER ONE SPOT •••
4) Oklahoma City Thunder
5) Chicago Bulls
De unga, oskrivna korten. De här lagen har inte bevisat nånting än – men de har heller inte hunnit göra någon besviken.
Att inte själv fatta att du inte är redo kan vara en jäkla styrka. Lät det där krångligt? Titta på killar som Russell Westbrook och Joakim Noah när de susar runt i vårens slutspel så kommer du fatta vad jag menar.

••• IT’S ALL GOOD •••
6) New York Knicks
Allt är nytt, det mesta är kul, inget är jobbigt. Hela Manhattan kommer älska Knicks i vår – om det så bara blir ett sjumatchers-utträde i första slutspelsrundan. Melo/Billups/Amar’e kan spela på inspiration och spara alla besvärliga frågor till nästa säsong.

••• BEEN THERE, HAVEN’T DONE THAT •••
7) Dallas Mavericks
8) Orlando Magic
Två lag som gått långt i flera slutspel under 2000-talet, spelat varsin final…och ändå inte riktigt räckt till. Man måste undra: hur stor är risken att Dallas och Orlando är damaged goods?
Mavericks har i år ändå ett swagger jag inte sett hos det här laget på flera år. Nyförvärvet Tyson Chandler har lyckats lyfta försvarsspelet. Men i slutspelet är det ändå Jason Kidd och Dirk Nowitzki som måste leda laget – och döda sina gamla slutspelsdemoner. Jag gillar deras chanser, trots allt.
För Magic är problemet att lagets stora stjärna Dwight Howard ofta uppfattas som för uppsluppen och lättjefull. Och att spelarna runtomkring honom är för dåliga, och sannolikt vet om detta.

••• DESTINATION UNKNOWN •••
9) Miami Heat
Aj, aj, aj.
Dåligt facit mot bra lag. Hönsgård i slutet av matcher. Otydlig rollfördelning. Bristande förtroende för coachen?
Alla de här frågorna kommer plåga Heat, tills de bryter trenden och börjar vinna jämna matcher – mot andra topplag.
Kritikerna menar att truppen är felbyggd och svag på viktiga positioner (pointguard, center). Jag hävdar envist att stjärnornas skicklighet ska täcka de hålen.
Men säsongens klocka tickar obarmhärtigt ned, och just idag är Miami Heat ett mentalt sårat lag.

/Petter.

I år är det ingen som sover på den här snubbens sving. Foto: AP

MLB-premiären är fyra veckor bort (tiden går fort, eller hur? Det känns som alldeles nyss vi följde Lil Ron Washingtons äventyr i World Series).
Nu erbjuder spelbolaget Pinnacle odds på vem som slår flest home runs den här säsongen:

Ryan Howard, Philadelphia Phillies – 7,40
Albert Pujols, St Louis Cardinals – 8,90
Jose Bautista, Toronto Blue Jays – 9,79
Adam Dunn, Chicago White Sox – 8,29
Prince Fielder, Milwaukee Brewers – 9,48
Adrian Gonzalez, Boston Red Sox – 11,95
Mark Reynolds, Baltimore Orioles – 17,86
Ryan Braun, Milwaukee Brewers – 22,12
Mike Stanton, Florida Marlins – 24,26
Miguel Cabrera, Detroit Tigers – 24,53
Carlos Pena, Chicago Cubs – 25,64
Mark Teixeira, New York Yankees – 25,79
Joey Votto, Cincinnati Reds – 26,28
Paul Konerko, Chicago White Sox – 26,75
Alex Rodriguez, New York Yankees – 28,15
Carlos Gonzalez, Colorado Rockies – 41,44
Josh Hamilton, Texas Rangers – 45,31
Dan Uggla, Atlanta Braves – 52,40
Nelson Cruz, Texas Rangers – 56,88
The field (samtliga övriga spelare) – 4,47

Det är alltså the usual suspects som får bära favoritskapet.
Ryan Howard vann home run-ligan både 2006 och 2008, och slutade topp fem 2007 och 2009. Att han ”bara” slog 31 home runs förra säsongen – efter att ha skrivit på sin nya monsterdeal med Phillies – kanske kan avskräcka litegrann. Han fyllde 31 år i november och hade en del skadeproblem ifjol. Nej, för min del blir det avslag på Howard. Även om jag förstår varför han toppar listan.

Andra väntade lågoddsare är tunga sluggers som Adam Dunn, Prince Fielder och det blivande free agent-villebrådet (?) Albert Pujols.

Sedan har vi Jose Bautista.
Säkerligen hade du nån störig polare som hade tokflytet att plocka upp Bautista från free agent-poolen i din fantasyliga förra säsongen. (I Sportbladets liga var den störiga polaren, förstås, Mattias Wikdahl).
Bautista var en 30-årig journeyman som aldrig hade slagit fler än 16 home runs på en säsong. Sedan gjorde han några förändringar i sin sving. Sedan slog han 54 fucking home runs säsongen 2010. Flest i MLB, givetvis. (Och Wikdahl vann Sportbladets fantasyliga).
Om du tror att det här miraklet (Bautista, inte Wikdahl) upprepas ger det 9,79 gånger pengarna.

Mitt val?
Tja, varför inte Miguel Cabrera.
Halvalkis eller inte – Miggy levererar år efter år. Ifjol spelade han på MVP-nivå. Han har visserligen aldrig haft över 40 home runs på en säsong, men till det oddset är jag villig att chansa.
En spelare som kan explodera är ju annars Mike Stanton. Han slog bolluschlingen ur parken 22 gånger på 100 matcher ifjol – som rookie.

Vem lirar ni på?

/Petter.