Efter våra diskussioner om New Englands passningsspel i fredagspanelen fick vi en intressant kommentar från Daniel:

”Precis som en tidigare kommentar nämner så spela Pats i NFL’s i särklass lättaste division. Jag har därför aldrig riktigt förstått varför alla hylla Pats så mycket som de gör. De har alltid det svårt mot de bättre lagen de får möte från övriga AFC-divisioner. Och allt prat om deras post-season framgångar och Brady’s game winning drives är lite tröttsamt. Det är ändå så att de flesta av dessa framgångar och dessa drives kom innan och under spygate, de som inte känner till spygate googla skiten. Sedan Brady inte längre visste vad försvaret hade för scheme så har Pats inte vunnit någon Super Bowl.”

Visst, AFC East är ingen av de bättre divisionerna. Men ”i särklass lättast”? Nja. De två senaste åren kan AFC West mycket väl ha varit ligans sämsta division. NFC South hade bara ett lag på plusrecord ifjol. Och i NFC West har det, fram till ifjol, varit några riktigt magra år. Vem kan glömma 2010 då 7–9 räckte till slutspel i den divisionen?!

Hur mycket Spygate egentligen gav Patriots kommer alltid vara föremål för debatt. Men sedan skandalen avslöjades (10 september 2007) ser Pats facit ut så här:

2007: 15–0 i grundserien, 10–0 mot lag utanför AFC East. 2–1 i slutspelet (förlust mot New York Giants i Super Bowl).
2008: Tom Brady skadad i första matchen. Med Matt Cassel som QB går Pats ändå 11–5 i grundserien, 7–3 mot lag utanför AFC East. Missar slutspel (det var ett väldigt topptungt år i AFC med ett lag på 13–3, två på 12–4 och tre på 11–5).
2009: 10–6 i grundserien, 6–4 mot lag utanför AFC East. 0–1 i slutspelet (ut mot Baltimore(.
2010: 14–2 i grundserien, 9–1 mot lag utanför AFC East. 0–1 i slutspelet (ut mot New York Jets).
2011: 13–3 i grundserien, 8–2 mot lag utanför AFC East. 2–1 i slutspelet (förlust mot Giants i Super Bowl).
2012: 12–4 i grundserien, 6–4 mot lag utanför AFC East. 1–1 i slutspelet (förlust mot Baltimore i conference-finalen).

Sammanfattningsvis, efter att Patriots regelvidriga videofilmande stoppades:
Vinster–förluster: 75–20.
Mot lag utanför AFC East: 46–14.
I slutspelet: 5–5, två Super Bowl-förluster och en AFCCG-förlust.

Siffrorna visar svart på vitt att New England fortsätter att dominera NFL, även utan fusk.

Och Tom Brady? 187 touchdowns, 45 interceptions och 2 MVP-titlar de fem fulla säsonger han spelat efter Spygate. Statistiskt sett har han bara blivit bättre, även om han inte vunnit någon Super Bowl under den här perioden.
Det är det å andra sidan bara fem lag som har lyckats med…

Ni vet förutsättningarna: Fyra frågor, två bloggare, oändligt utrymme i kommentarsfältet. Kör hårt.

NFL: Wes Welker gick till Denver, Brandon Lloyd gjorde sig omöjlig, Rob Gronkowski är skadad och kommer kanske – stort kanske – tillbaka till premiären. Och nu Aaron Hernandez! Åtalad för mord och sparkad. Herrejävlar, hur stor är egentligen krisen för New England Patriots passningsspel?

Persson: Det är luuuugnt. Eller, fan, det kanske är totalt jäkla haveri? Jag kan faktiskt inte bestämma mig. Jag tänker så här: Pats visste vad dom gjorde med Welker och Lloyd. Gronks operation kan inte ha kommit som en total överraskning. Det lär dock hela Hernandez-soppan ha gjort och nu är ytterligare en av ligans bästa TE:s borta. Men är det något lag och någon QB som hittar andra sätt att vinna, så är det Patriots och Brady. Ja, ni märker ju själva hur jäkla splittrad jag är.

Westin: New England vann tolv grundseriematcher och gick till AFC-final med Reche Caldwell (760 yards) som ledande receiver. Fasen, de gick 17–2 och vann Super Bowl med David Givens, David Patten och Deion Branch som topptrio. Det var ett annat NFL och ett annat Patriots på den tiden, visst. Men lärdomen är tydlig: Tom Brady och hans starka o-line får det att funka. Oavsett vem som fångar bollarna. Redan ifjol var New England det lag som sprang näst mest av alla i NFL (523 försök, bara Seattle med 536 sprang mer). Räkna med mer av den varan i år. Så länge Gronkowski och nye Danny Amendola är skadefria kommer det finnas spetskompetens även bland passningsmottagarna. Håll koll på namn som Kenbrell Thompkins, Aaron Dobson och Julian Edelman, också. Ingen av dem är nästa Randy Moss, men med speltid och Hall of Fame-kalibrigt QB-spel finns förutsättningar för ett överraskande genombrott eller två.

NBA: Draften är avklarad. Liksom en blockbuster-trade mellan Nets och Celtics. USA-bloggens kommentar? Vi går helt sonika vidare till free agent-cirkusen som drar igång på måndag. Av de tillgängliga namnen, vem är spelaren du a) vill värva till varje pris, b) vill undvika likt pesten, och c) tror kan bli en oväntad succé?

Persson: Till varje pris är kanske att ta i, men jag hade inte tackat nej till Tony Allen. Gillade honom skarpt redan under Celtics titelsäsong och då tog han fortfarande skott som var så dåligt tajmade att man ville springa ned på plan och skaka lite vett i karln. Okej, det händer väl fortfarande. Men mer sällan och det är för hans defensiv jag vill ha honom i mitt lag. B? Det kommer bli kul att se vad som händer med J.R. Smith och Andrew Bynum. Bara de inte hamnar i mitt lag. C? Hm. Knepigt. J.J. Redick hade väl ingen supersäsong i Bucks, men i rätt lag med rätt system och rätt coach borde hans skytte kunna göra en massa nytta.

Westin: A) Dwight Howard. Trots skadeproblem, trams och drama vid sidan av planen. Frisk och motiverad är han en av NBA:s allra bästa spelare. Ett insidemonster som kan dominera en matchbild med sin fysik och sitt försvar. B) Monta Ellis. Lågprocentiga, turnover-benägna tweeners är inte min grej. C) I rätt miljö tror jag fortfarande väldigt mycket på Josh Smith. Han ska inte vara en bärande spelare med något monsterkontrakt, men som tredje- eller fjärdebanan i ett starkt slutspelslag… där kan han verkligen göra skillnad. Jag vet inte hur det ska gå till rent lönetakstekniskt, men en hemlig dröm jag har är att Smoove tar sin spektakulära fysik till San Antonio. Där skulle alla långa tvåpoängsförsök dessutom straffa sig med hårtork i ansiktet och träflisor i göten…

MLB: Ujuj, vad tiden går fort när man har roligt. Snart midseason i MLB – vad gör dig extra upphetsad inför andra halvan av säsongen?

Persson: Handen på hjärtat? I ärlighetens namn? På grund av en galet intensiv NHL-säsong har det blivit alldeles för lite baseboll för min del. Det ska bli ändring på det nu. Mest ser jag fram emot att börja följa ett Red Sox som verkar vara nästan lika likeable som det från 2007.

Westin: Yasiel Puig, Mike Trout, Bryce Harper, Dom Brown, Manny Machado, Matt Harvey, Stephen Strasburg, Shelby Miller, Chris Sale…osv etc mfl. Det är alla unga genombrottsspelare, eller i vissa fall redan etablerade unga superstjärnor, som får mig att hålla intresset uppe under grundseriens transportsträckor. I år verkar vi ju dessutom få en riktigt intressant slutspelsjakt i nästan alla divisioner.

NHL: Om du har hunnit smälta din personliga hockeytragedi (det kan vara en finalförlust, det kan vara att din sportstad inte har något NHL-lag längre)…då är det hög tid att blicka framåt. Draft på söndag, vem/vad ska vi ha ögonen på?

Persson: För det första: vilken finalförlust? För det andra, så är ju själva draften egentligen inte grejen. Visst, det kommer bli spännande att se vad de fem, sex topprankade spelarna hamnar. Men sedan är lotteriet igång och vi får inte veta var vinsterna hamnar förrän om några år. Anledningen till att ni ändå ska följa draften är att på grund av det fallande lönetaket så förväntar i alla fall jag mig en hel hög superintressanta trejder. Säger Pittsburgh adjö till Letang, till exempel?

Westin: Brendan Harms, rivig ytterforward från Fargo Force i USHL, är en av mina absoluta favoritsleepers. Nej, nu ljög jag så in i Norden. Och googlade fram ett coolt namn. Jag vet inte ett jota om NHL-draften. Det lär väl sluta med att jag sitter där och räknar svenskar och känner mig fånigt stolt som vanligt.

Ser det här ut som två män som gillar varandra? Titta närmare, i så fall.
Doc Rivers vara eller inte vara i Boston Celtics är en av NBA:s hetaste ryktescirkusar just nu. Los Angeles Clippers vill byta till sig coachen, men klubbarna kan inte komma överens om ersättningen.

Rivers längtar bort. Celtics trupp har passerat bäst före-datum, och han har tre år kvar på kontraktet. Han vill hellre coacha en finalkandidat än bygga nytt i Boston.

Och sedan är det ju det där med Rajon Rondo.
Att den 27-årige pointguarden är en lynnig och lite besvärlig kille är en av NBA:s sämst bevarade hemligheter. Under sju säsonger tillsammans trodde jag ändå att han och Doc Rivers lärt sig att leva med varandra. Att de hade utvecklat den typ av respektfulla och vinstdrivna relation som får en krävande coach och en envis stjärnspelare att fungera.
Men icke.

– Doc Rivers is sick of coaching Rajon Rondo, and Rajon is a bad locker room guy, säger NBA-reportern Chris Sheridan i en färsk radiointervju.
Värst var det när Rondo dundrade ”fuck you!” mot Rivers, som reagerade häftigt.
– They were gonna have a fist fight if it wasn’t broken up by the rest of the team, säger Sheridan.
Han har 24 år i branschen för bland andra ESPN och AP, så jag litar på hans källor.

Mycket kan hända i Celtics – och NBA överhuvudtaget – de kommande veckorna. Draften är på torsdag 27 juni. Den 1 juli börjar free agent-perioden.

Förutom trejdryktena kring Rivers och Kevin Garnett, så har ju Boston också möjligheten att köpa ut Paul Pierce från kontraktet. Nu har snacket om Clippers dött ut igen – men tänk om alla tre hamnar där till slut ändå, tillsammans med Chris Paul och Blake Griffin. Då får vi en ny högintressant finalkandidat i väst.

•••

För dig som vill återuppleva den avgörande matchen i en oförglömlig finalserie – här är en sevärd video:

En av de bästa, mest välspelade och underhållande matchserier jag kan minnas är över.
Miami Heat är NBA-mästare för andra året i rad.
Komplett värdiga, imponerande mästare. Deras största stjärna är en osjälvisk tvåvägsspelare. De står för en kraftfull, försvarsfokuserad attackbasket. Varje gång de tvingar fram en turnover och springer i en dunk på andra planhalvan, så känns det som en liten seger för sporten.

Jag älskar San Antonio Spurs och deras vackra lagspel precis lika mycket, men det är bara att lyfta på kepsen för Miami – världens bästa basketlag de två senaste säsongerna.

Vad det här betyder för Heat, Spurs och det framtida NBA-landskapet blir en diskussion för en annan dag. Tills vidare nöjer vi oss med att hylla mästarna. Här är hela laget, spelare för spelare:

Ray Allen, shooting guard, 37 år. Lika pålitlig som Fröken Ur. Prestigevärvningen från Boston bidrog med precis det han skulle: floor spacing, tunga trepoängare och en jädra massa rutin.

Chris Andersen, power forward, 34 år. Det var ett litet äventyr varje gång Birdman kom in på planen. Och oftast med lyckligt slut för Miami. Sinnebilden av en energispelare.

Joel Anthony, center, 30 år. Laglojal, defensiv brunkare som knappt nuddade planen i slutspelet.

Shane Battier, small forward, 34 år. En av de stora finalhjältarna i fjol med sitt 58-procentiga trepoängsskytte. I år har både speltid och produktion minskat. Men när allt skulle avgöras, då stod den intelligente klisterkillen där och bombade i bollarna igen: sex av åtta trepoängare.

Chris Bosh, power forward, 29 år. Den hånade stjärnan fick sin revansch, i år igen. Skärpte sig och tog fajten under korgarna mot Spurs. Efter den dåliga semifinalserien mot Indiana var många beredda att avfärda hans framtid som Heat-spelare.

Mario Chalmers, point guard, 27 år. Heat-fansen har lärt sig att älska Rios bästa sidor, och leva med hans sämsta. Blandar skytteuppvisningar med anonymitet eller ren vårdslöshet.

Norris Cole, point guard, 24 år. Spelade varenda match i slutspelet, tills han blev totalt uppsnurrad av Parker/Ginobili i finalmatch fem och bänkades. 2013/14 blir en nyckelsäsong.

Udonis Haslem, power forward, 33 år. Klubbens hjärta vann sin tredje titel i sin tionde säsong. Stundtals kämpig finalserie, men utan hans skytte i match tre och fem mot Indiana är det tveksamt om Miami ens tagit sig hit.

Juwan Howard, power forward, 40 år. Spelade 51 minuter i grundserien, exakt noll i slutspelet. Så jo, Heat fäster nog ett rätt stort värde vid hans ledarskap. Själv fäster jag ett rätt stort värde vid att han är en av de sista i en generation där profilerna (Grant Hill, Jason Kidd) droppar av en efter en, och att han får oss som hängt med ett tag att känna oss, well…lite mindre antika. Ett år till, Juwan. Ett år till!

LeBron James, small forward, 28 år. Det var inte riktigt lika friktionsfritt som den första titeln, men visst visade den självutnämnde kungen att han förtjänar sin tron. Från trippeldubblarna till monsterförsvaret till The Headband Game – det var ett slutspel att minnas, av en av tidernas absolut bästa basketspelare.

James Jones, small forward, 32 år. Med Allen, Miller och Battier i rotationen fanns nästan inga minuter kvar till trepoängsspecialisten Jones.

Rashard Lewis, forward, 33 år. Satt långt ut på bänken och lyfte en monsterlön. Belönades med sin första mästerskapsring. Ganska gött liv, ändå.

Mike Miller, shooting guard, 33 år. Trepoängsskytt och slitvarg som funderade på att lägga av efter förra titeln. Ångrar knappast sitt beslut idag…

Jarvis Varnado, power forward, 25 år. Via italienska andraligan, Israel, D-League och ett kort gästspel hos Boston Celtics hamnade han till slut i Miami – laget som draftade honom 2010. Fick ingen speltid i slutspelet, men är en exceptionell skottblockare som kan kämpa sig till en roll nästa säsong.

Dwyane Wade, shooting guard, 31 år. 2006 var han Miamis givna MVP, ifjol klev han åt sidan och lät LeBron leda laget. På väg mot sin tredje titel kämpade Wade mot onda, besvärliga knän. Men när det verkligen behövdes – som i match sju mot Pacers, och match fyra och sju mot Spurs – levererade han superstar-spel på båda planhalvorna.

Erik Spoelstra, head coach, 42 år. Tre raka finaler, två raka titlar. Ett specialdesignat spel, lika halsbrytande underhållande för publiken som det är svårtacklat för motståndarna. Schackmatchen mot Gregg Popovich i finalserien var mycket underhållande. Spoelstra har etablerat sig som en av ligans bästa coacher – och det är bra, för det lär bli ännu svårare att vinna mästerskap i framtidens NBA.

NBA-final, Miami Heat–San Antonio Spurs, sjunde och avgörande matchen.
Klockan 03.00 kör vi.
Se matchen på TV10 eller League Pass, och häng med oss på Twitter.
Vi laddar upp nu: Här är sju anledningar till varför du ska sitta uppe inatt.

1. Den historiska betydelsen.
Make no mistake: Utgången av nattens match kommer ha stor påverkan på hur vi minns LeBron James i framtiden. Han vet det själv också:
– I want to go down as one of the greatest. I want our team to go down as one of the greatest teams. And we have an opportunity to do that. Hasn’t been many peoples to win back‑to‑back championships. It’s so hard. It’s the hardest thing.

2. Stjärnornas krig.
Det är ju inte bara LeBron James som har ryggen mot väggen inatt. Vilken Dwyane Wade får vi se, den attackvillige försvarsfantomen? Eller den bleka kopian som så uppenbart hämmas av sina knäproblem? Tony Parker sköt 71% i match fem, 26% i match sex – hur effektiv är han inatt? Lyckas Chris Bosh göra ännu en inspirerad, rätt-plats-vid-rätt-tillfälle-match? Och Tim Duncan, orkar han trotsa Father Time en sista gång med ännu en stormatch?

3. Slutet på en era?
Manu Ginobilis kontrakt går ut och ingen vet helt säkert vad som händer i sommar. Stannar, byter klubb – eller det läskiga tredje alternativet…? ”There’s a small chance” att han lägger av, sa han själv för några dagar sedan. Om jag är den 35-årige Spurs-veteranen samlar jag mina lagkamrater en halvtimme före uppkast, och berättar följande:
– Grabbar, det har varit elva fantastiska år. Men nu är det över för mig. Det här blir mina 48 sista minuter. Tack för alla minnen, tack för alla gånger ni krigat för mig. Det var den bästa känslan i mitt liv. Och jag kommer att sakna er varje dag.
Hey, det funkade för Ray Lewis.

4. Erik Spoelstra vs Gregg Popovich.
Schackmatchen mellan Miamis 42-årige coach och San Antonios 64-årige dito är slutspelets roligaste. Från ändrade startfemmor till till spelmässiga justeringar till bänkade profiler – det har funnits massor att granska för tv-experter och läktarcoacher.

5. Underhållningen.
Hallå!! Det är game frikkin’ seven. I NBA-finalen. Idrott blir inte mycket mer spännande, kittlande eller mäktigare än så. Jag kan förstås inte garantera en rysare av samma dignitet som match sex med galna skott, omdebatterade situationer och förlängningsdramatik. Men med tanke på den löjligt höga nivå lagen presterat på hittills, vågar jag tro på lysande spel igen.

6. För att om Heat vinner, så får du se Chris Bosh göra sånt här:

7. För att om Spurs vinner, så får du se Gregg Popovich göra sånt här:

1-1 i matcher och vi har faktiskt ingen aning om var den här serien är på väg.
Vi kan dock notera att…

• Sedan bäst av sju-formatet infördes 1939 har lagen som vunnit match två av Stanley Cup-finalen i 55 fall av 73 också vunnit titeln. Det motsvarar 75,3 procent. Game 2-segrarna har dessutom vunnit titeln åtta gånger under de tio senaste åren.

• Å andra sidan vann Boston titeln 2011 efter att ha förlorat game 2, så egentligen betyder statistiken ovan absolut ingenting. Men visst var det tre snygga meningar?

• Det här kan vara vår nya favorit-Gif.

Det här är så klart vår gamla favorit-Gif:

• Det är första gången sedan 2004 som SC-finalen är 1-1 efter två matcher. Ville bara säga det. No reason.

• Två raka sudden-matcher i Stanley Cup, alltså. Det är andra året i rad som det skett. Innan förra året, så hade det inte hänt på 61 år. Men det är också en bit kvar till finalerna 1951, då samtliga fem matcher mellan Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens gick till sudden death. Kan vara bra att veta vid random Stanley Cup-konversation: ”Spännande? Nja, själv tycker jag att 1951 var ett bättre år”. 

• Har ni hört den här förut: ”Alltså, det är ju så att powerplay är vääääldigt viktigt i sådana här matcher”.
Eh, nä.
Boston är nia i PP-effektivitet i årets SC, Chicago 12:a. Vilka som toppar listan? Anaheim. Kings var 12:a i fjol, men vann ändå. Boston hade 11,4 procent i effektivitet under vägen till titeln 2011.

• Vi yrade inför match två att det är Bostons sämre bottom six-forwards som kommer avgöra matchserien till Chicagos fördel. Så vad händer? Daniel Paille stänker in två baljor och Tyler Seguin är kanske Bruins bästa forward.
Så ja, vi hade så fel. Men också rätt. Typ. För det var trots allt matchen mellan lagens respektive osjungda hjältar som avgjorde. Vi tror det blir samma visa ikväll.

• Vill ni ha sällskap under matchen i natt? Börja följa oss på twitter, vettja.

/Stefan.

När en av dina största stjärnor – en klippa som du lutat dig mot i elva år, en levande legend i stan – bara inte får till det. När han inte producerar, när han strular och ställer till det, när det inte tycks spela någon roll hur många chanser han får. Vad fan gör du då?

Ger honom ännu mer förtroende, såklart.

Gregg Popovich såg Manu Ginobili, 35, spela nära nog miserabel basket i de fyra första finalmatcherna.
I den femte skickade han in argentinaren från start. För första gången på hela säsongen, grundserie och slutspel inräknat.
Det är coachning, det.
Och det blev bingo, jackpot och megamillions på samma gång.

San Antonio vann med 114–104 och tog ledningen med 3–2 i matcher. I en på många sätt imponerande Spurs-seger – vi hade Boris Diaws rejäla försvar på LeBron James, Danny Greens historiska trepoängsskytte, Tim Duncans tysta effektivitet, Tony Parkers ständiga attacker – håller jag ändå Ginobili som x-faktorn, den främsta anledningen till att pendeln svängde i San Antonios favör.

Hur det gick till? Glad att du frågade. Jag satt med anteckningsblocket och försökte notera San Antonios alla offensiva possessions med Ginobili på planen. Ungefär så här skrapade han ihop till 24 poäng och 10 assist på 33 minuter:

(Jag har för enkelhetens skull färgkodat alla anfall – grönt indikerar en positiv Ginobili-insats, svart en neutral och rött en negativ. Med reservation för eventuellt missade detaljer. Och för att ingen vet exakt vad Gregg Popovich tänkt sig i varje anfall.)
• FÖRSTA BYTET, från start i första quartern:
Anfall 1. Att Spurs vill involvera Ginobili är tydligt redan från första uppkast, då han initierar en pick-and-roll med Tim Duncan. Manu behåller bollen och sätter matchens första skott, en lång tvåa, över Chris Bosh.
2. Stenhård passning till en cuttande Danny Green som lägger i två poäng.
3. Perfekt passning till Tim Duncan som trycker i bolluslingen:

4. Drar en foul på Mike Miller, sätter båda straffkasten.
5. Turnover Danny Green, Manu rör aldrig bollen.
6. Slår Miamis trap med en assist till Tim Duncan som hookar i två poäng.
7, 8, 9. Böljande spel inklusive två fast breaks för Spurs, Manu rör knappt bollen, två poäng på tre anfall för laget.
10. Ginobili tar bollen till korgen men blir snyggt blockad av Chris Bosh.
11. Sätter en trea på passning från Tim Duncan.
12. Inte direkt delaktig i spelet.
13. Missar en trea i ett bra läge.
• UTBYTT: 5.58 kvar av första quartern, Spurs leder med 15–14. Sammanfattning av bytet: Sex positiva Manu-possessions, sju neutrala. Sju poäng, tre assist.

• ANDRA BYTET: 1.29 kvar av första quartern, Spurs leder 27–17.
1, 2. Manu inte direkt involverad. Kawhi Leonard dunkar i två poäng efter en offensiv retur av Boris Diaw.
3. När Parker sitter på bänken får Ginobili initiera mycket av Spurs offensiv. Här hanterar han bollen i en pick-and-roll med Tiago Splitter, och skickar iväg en bulletpassning till Kawhi Leonard som sänker trean för 32–19 med fyra sekunder kvar av perioden.
4. Manu sätter igång det snabba uppspelet – högt tempo var prioriterat av Spurs i den här matchen – och har en ”hockeyassist” på Splitters dunk.
5. Fin passning till Splitter som sjabblar bort bollen.
6. Drar en non-shooting foul från Mario Chalmers. Agerar bollhanterare igen, men det blir inga poäng för Spurs i anfallet.
7. Fast break, inte delaktig.
8. Kommer av screens och fångar bollen, men slänger den rakt i gapet på Miami-försvaret.
9. Passning till Splitter som gör en offensiv foul.
10. Drar foul på egen planhalva mot Chalmers. Kommer sedan runt en screen på baseline, och är delaktig i Spurs fina bollrörelse som slutar med en Danny Green-trea.
11. Tar upp bollen, passar till Splitter i en pick-and-roll…och brassen tappar bollen. Igen.
12. Agerar playmaker igen, finfin passning till Danny Green som sänker en trea från hörnet. Erik Spoelstra tar timeout.
• UTBYTT: 7.30 kvar av andra quartern, Spurs leder med 42–26. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, sex neutrala, en negativ. Två assist, en turnover.

• TREDJE BYTET: 3.40 kvar av andra quartern, Spurs leder med 49–42.
1. Ställer sig i hörnet, redo att skjuta, men får inte bollen.
2. Lirar off guard, sätter en screen, spottar upp vid trepoängslinjen och passar till Danny Green som driver till korgen och blir foulad.
3. Skottfejk och drive mot Dwyane Wade, tar kontakten mot Shane Battier, slänger rutinerat upp bollen och sätter ett av två straffkast.
4. Fin lobb-assist över det frontande Duncan-försvaret.
5. Crosspass till Parker som missar trean i hörnet.
6. Missar trepoängaren, men blir klantigt foulad av Shane Battier (alternativt faller billigt, beroende på vem du frågar…) och sänker alla tre straffarna:

7, 8, 9. Tony Parker attackerar i tre raka anfall och får med sig fyra poäng, Manu inte direkt delaktig.
• HALVTID: Spurs leder med 61–52. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, fyra neutrala. Fyra poäng, en assist.

FJÄRDE BYTET, från start i tredje quartern:
1, 2. Inte direkt involverad.
3. Slarvig passning av Manu, turnover.
4. Crosspassning till Parker som attackerar och sätter två poäng.
5. Turnover Spurs, Manu ej delaktig.
6. Assist till Danny Green i transition, 66–60 och Erik Spoelstra tar timeout med 9.40 kvar av tredje quartern.
7. Får bollen och svingar den snabbt vidare till Green vars trea snurrar in-och-ut.
8. Tar bollen hårt till korgen mot Bosh, lägger i två poäng.
9. Ginobili spejsar golvet igen, två Miamiförsvarare rusar för att täcka en eventuell trepoängare – men bollen hamnar hos Kawhi Leonard istället som kan lägga i två poäng.
10. Driver och kickar ut bollen till Kawhi Leonard, som missar skottet.
11, 12. En Tony Parker-turnover och en Boris Diaw-attack som ger två straffkast.
• UTBYTT: 6.54 kvar av tredje quartern, Spurs leder med 71–65. Sammanfattning av bytet: Sex positiva, fem neutrala, en negativ. Två poäng, två assist, en turnover.

• FEMTE BYTET: 3.53 kvar av tredje quartern, Spurs leder med 75–71.
1. Manu kommer in istället för Parker och sätter igång spelet igen. Ser Gary Neal dra en non-shooting foul.
2. Ginobili slänger iväg en strulig layup, missar.
3. Ser Green sätta en ny, lång trea.
4. Dålig passning på det snabba uppspelet, men Spurs får behålla bollen. Ray Allen ger Ginobili en lucka att driva till höger, och den vänsterhänte argentinaren tar den. Sätter teardrop-skottet över Bosh, drar foulen från Allen och sätter bonuskastet. ”Manu, Manu, Manu” skanderar hemmapubliken. 81–74.
5. Tar den coast-to-coast och lägger i bollen över Norris Cole, som har en helveteskväll mot Ginobili och Parker.
6. Ny läcker framspelning till Splitter, som inte gör något misstag den här gången.
7. Crossover-dribbling bakom ryggen, får fritt läge för trepoängaren, men missar.
8. Miami testar en helplanspress för att ta bollen ur händerna på Ginobili som gjort en briljant tredje quarter. Men han får den till slut, går till höger mot Cole och hookar i bollen via plankan när Udonis Haslem stormar fram för att blocka skottet. 87–75 med 2,6 sekunder kvar av perioden.
9. Fjärde quartern börjar, och Ginobili skjuter en airball-trea med skottklockan på väg ner.
10. Skottklockan ljuder för Spurs, Manu inte direkt involverad i spelet.
11. Manu sticker ifrån Ray Allen, fångar bollen på inkastet och flippar i en tvåpoängare. 89–75, 10.30 kvar av fjärde quartern och Miami tar en ny timeout.
12. Kawhi Leonard sätter en trea på snabba uppspelet.
• UTBYTT: 9.56 kvar av fjärde quartern, Spurs leder med 92–75. Sammanfattning av bytet: Fem positiva, fem neutrala, två negativa. Nio poäng, en assist.

• SJÄTTE BYTET: 7.23 kvar av fjärde quartern, Spurs leder med 98–85.
1, 2. Rör sig utan boll. Parker missar ett skott, Duncan sätter ett.
3. Manu driver till höger mot LeBron, och sätter en fade away-tvåa:

4. Missar en layup efter en lovande drive.
5, 6, 7, 8. Parker tar över mer och mer, med sju poäng på fyra anfall. Ginobili rör sig utan boll och sätter screens för att ge fransmannen den matchup han vill ha mot Mike Miller.
9. Ginobili driver till korgen och passar ut till Green som missar.
10. Stegfel av Parker, 109–98 till Spurs och timeout av Gregg Popovich med 2.23 kvar av fjärde quartern.
11. Ginobili dribblar sig in i trubbel och gör ett stegfel.
12. Sätter screen för Parker igen, men ny turnover av Spurs.
13. Layup av Parker.
14. Spiken i kistan! Snabbt uppspel, Ginobili passar till Green, trepoängaren sitter. 114–101 med 1.06 kvar. Saken är klar och båda lagen byter ut sina startfemmor.
Sammanfattning av bytet: Tre positiva, tio neutrala, en negativ. Två poäng, en assist, en turnover.

•••

Enligt ESPN rörde Ginobili bollen 50 gånger i den här matchen, och Spurs snittade 1,67 poäng per spel efter att han gjort det. I de fyra föregående matcherna var samma siffra 0,80 poäng per spel.

• Ginobilis snitt i match ett till fyra:
24,3 minuter, 7,5 poäng, 3 assist, 34,5-procentigt skytte.
Spurs var totalt minus 36 poäng med sin tilltänkte supersub inne på banan.
• Ginobili i match fem:
33 minuter, 24 poäng (8/14 skott, 7/8 straffkast), 10 assist. Hans +19 var kvällens bästa plus/minus-siffra i Spurs. Hans 24 poäng är personbästa för hela säsongen.

Matchavgörande, indeed.

Nu reser klubbarna till Miami för match sex, som spelas natten mot onsdag 03.00 svensk tid. En eventuell sjunde match spelas natten mot fredag 03.00.

Räknar ni ned timmarna till game 2?
Vi också.
Och under tiden funderar vi på följande:

• Nathan Horton slog alltså axeln ur led i en regular season-fight med Jarome ”Jag skulle ha valt Bruins” Iginla och det var den skadan som gjorde sig påmind i game one. Ingen rolig skada att dras med under en Stanley Cup-final, men den may come in handy nästa gång Horton hamnar i en tvångströja.

I skrivande stund verkar det ändå som om Horton ska spela. Ett vågat beslut i så fall, inte minst med tanke på att Hortons kontrakt går ut i sommar. En ännu allvarligare axelskada kan leda till att lag i stället väljer att kasta dollar över spelare som Bryan Bickell eller David Clarkson.

• En sak till om Horton. Mycket talar för att han blir för dyr för Bruins att behålla. En spelare som skulle passa bra som ersättare är St Louis Chris Stewart. Han är RFA, men Blues måste också skriva nya kontrakt med backstjärnorna Pietrangelo, Shattenkirk och centern Patrik Berglund. Det kommer att kosta. Kanske en idé att ge Stewart ett offer sheet på 3,5 till 4 miljoner dollar om året?

• När Bruins skickade Andrew Raycroft till Toronto funderade man alltså på att ta tillbaka Jiri Tlusty i utbyte i stället för Tuukka Rask. Yikes.

• Vilken är den svaga länken som till slut avgör Stanley Cup-finalen? Fram till 0-2 i game one hade jag sagt backparet Oduya/Hjalmarsson. Krejcis kedja ägde faktiskt svenskduon. Men båda backarna spelade upp sig och Oduya hade ett par magnifika defensiva ingripanden under matchen.
Nu lutar jag åt att det är Bostons bottom six-forwards som är den svaga länken. Campbell saknas och Peverley och Kelly innebär inget offensivt hot. Kelly var -3 i finalen, -9 totalt i Stanley Cup.

• Tänkte ni på att Bruins väldigt ofta sköt högt mot Crawfords plockhandske i game one? De sköt 30 skott i den riktningen, tre av dem gick in.

• Tändvätska, någon?

/Stefan.

Match fyra i finalserien kommer vi att minnas som kvällen då Miamis Big Three äntligen spelade sin bästa basket, allihop samtidigt.
• LeBron James, som hittade rytmen och skottet tidigt via attacker på snabba uppspel: 33 poäng, 11 returer, 4 assist, 2 steals, 2 blockar, 1 turnover.
• Chris Bosh, som faktiskt såg ut som en power forward: 20 poäng, 13 returer, 2 steals, 2 blockar, 1 turnover.
• Och framför allt, Dwyane Wade. Äntligen aktiv, aggressiv och alert under en hel match: 32 poäng, 6 returer, 4 assist, 6 steals, 1 block, 0 turnovers.

Miamis försvar såg ut som, well, Miamis försvar igen och tvingade Spurs till 19 turnovers. Matchavgörande.

Nu står det 2–2 i matcher och Miami har tagit tillbaka hemmaplansfördelen. Om vi har lärt oss något av årets finalserie så är det att inte överreagera på enskilda matcher. Men om LeBron/Bosh/Wade kan bibehålla den här energin och produktionen…då blir det snart championship-party på South Beach igen.

Wow, den såg man inte komma.
San Antonio Spurs utklassade Miami Heat, 113–77, i den tredje finalmatchen.
En fullskalig, hejdundrande utskåpning.
Det betyder att Spurs tar ledningen med 2–1 i matcher – enormt viktigt, förstås. Vi dammar av den gamla goa plusjuryn för att snabbanalysera nattens drabbning.
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

Kawhi Leonard. Han har så många spetskompetenser som är så nyttiga och roliga att titta på – returtagningen, de snodda bollarna, de långa armarna… Och försvaret på LeBron James har överträffat alla förväntningar.

Trepoängsbombarna. Gary Neal och Danny Green kombinerade för 13 av 19 trepoängare, och totalt 51 poäng. Inte så pjåkigt av en odraftad 28-åring som kuskade runt fyra år i Europa, och en 25-åring som åkte pendeltåg mellan NBA och farmarligan.

Gregg Popovich. Mannen vars coachning vi hyllade igår, visade inatt varför han förtjänade det. Brakförlusten i Miami senast var utraderad ur spelarnas skallar. Man gjorde också de nödvändiga justeringarna i försvaret för att komma till bukt med det som gav Spurs problem i förra matchen. Nu är det upp till Miamis Erik Spoelstra att kontra igen. San Antonio är uppenbarligen extremt nöjda med att täppa till det färgade området och låta Dwyane Wade och LeBron James skjuta utifrån. Men skotten sitter inte, så ska Spoelstra uppmana sin stjärnduo att fortsätta skjuta och hoppas att det vänder? Eller ska han hitta andra spel som ger dem bollen nära korgen?

• LeBrons skottkarta i matchen (han sköt noll straffar):

• Wades skottkarta (sköt två straffar):

Tony Parker. Tog en roll i skymundan när firma Green/Neal gjorde en stormatch. Men den väsentliga frågan är: Hur är det ställt med benet han haltade runt på? Något att hålla ögonen på inför match fyra på torsdag.

Miamis försvar. Visst, det är svårt att skydda sig mot att Gary Neal blir tokhet och sänker stillastående treor över 208 centimeter Birdman. Men det här var inte alls samma alerta, intensiva och defensiv som vann match två. Det ska ju vara fullständigt omöjligt i en finalmatch, men…underskattning?

LeBron James. När han var inne på planen, var Miami minus 32 poäng. Not one, not two, not three… Trettiotvå.