Chopin omgiven av synthar och stråkar – på veckans klassiska album i WiMP får vi uppleva den populära kompositörens musik på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare.

Den prisbelönta isländska musikern Ólafur Arnalds, som på senaste tiden lovordats för sin musik till TV-serien ”Broadchurch”, har alltid varit ett stort fan av pianomusiken från Frédéric Chopin. Däremot har han kanske inte varit lika förtjust i det standardiserade sätt som många valt att spela in musiken på.

– Sedan man började spela in Chopins musik har det inte funnit något nyskapande i hur man valt att presentera musiken. Jag längtade efter att någon skulle våga testa något annorlunda, och en dag, på ett flygplan på väg till London tänkte jag: varför gör jag det inte själv?

På så sätt föddes idén om The Chopin Project – ett projekt där Arnalds också valde att samarbeta med den tysk-japanska pianisten Alice Sara Ott. Vanligtvis kanske man väljer att spela in Chopins musik på en världsledande flygel, men här valde Arnalds istället att jobba på ett helt annat sätt.

– Varför inte använda den teknologi som vi har? Och då menar jag inte som redskap utan som en del av hur vi upplever musiken. Varför kan inte mikrofonerna, rummet – soundet – också vara den utövande konstnären?

För att nå sitt mål har Arnalds utvecklat ett intimt, sårbart och charmerande ofullkomligt sound där man använt gamla ovanliga och förändrade pianon som spelats in på vintage-utrustning. För att kunna uppnå en stämning av melankoli och ensamhet, samt för att skapa drömliknande ljudlandskap anställde också Arnalds flera olika mixningstekniker för att hjälpa honom. Tillsammans med den briljanta pianisten Alice Sara Ott har Arnalds utan tvekat gjort den mest fascinerande inspelningen av Chopins musik som vi hört.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot gruppen The Ordinary Square, aktuella med sitt debutalbum When In Paris (HOOB Records). Vi fick en pratstund med gruppens låtskrivare Viktor Skokic, som också satt ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Viktor! Ni har precis släppt albumet When in Paris – kan du berätta lite om plattan?

– Skivan består huvudsakligen av låtar jag skrev då jag hängde en månad i Paris – därav skivans titel. Jag ville skriva musik där jag fick utrymme för att leka och nörda ner mig ordentligt och endast ta lagom stor hänsyn till hur krånglig den skulle vara att spela. Samtidigt var det viktigt att musiken skulle kännas härlig, go och svängig. I slutändan blev det några hyfsat intrikata bitar, som vi fick slita en del med i bandet. Men det var ett kärt besvär. De utmaningar som låtarna innehöll fungerade som bränsle och energi och jag tycker skivan klingar av spelglädje.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– För det första är det här den första skiva jag gjort som enbart rymmer musik som jag har skrivit – ett väldigt roligt att steg att ta! För det andra är det nog den mest oförblommerat jazziga skiva jag gjort – den är min kärleksförklaring till jazzen. För det tredje är det The Ordinary Squares debutskiva och jag vill bara passa på att understryka hur fantastiskt roligt det har varit, och är, att samarbeta med mina underbara medmusiker: Eric Arellano på tenorsax, Fabian Kallerdahl på piano och Fredrik Hamrå på trummor. Det är också hemskt kul att skivan släpps på just HOOB records – ett fantastiskt bolag vars katalog är väl värd att kollas in!

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj vilken svår fråga! Det skulle bli ett extremt stort band, eller kanske snarare ett kollektiv! Men ur denna skara skulle man absolut kunna sätta samman följande grupp: Stan Getz på sax, Jan Johansson på piano, Richard Davis på bas och Roy Haynes på trummor med Raymond Scott som musikalisk ledare. Men om någon skulle bli förkyld skulle till exempel Abel Ferreira eller Peter Brötzmann kunna vikariera för Getz. Sten Sandell eller Arturo Benedetti Michelangeli kunde få rycka in för Johansson och Nina de Heney eller Mingus får ta över Davis plats. Gene Krupa eller Jon Christensen skulle även kunna trumma i Haynes ställe. Och i Scotts frånvaro skulle man till exempel kunna hitta Dick Hyman i bandledarposten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Det finns många aspekter av dess hälsa. Musikaliskt skulle jag vilja påstå att den blomstrar och att det produceras oändliga mängder enastående musik. Skulle jag göra en lista över alla personer vars musik jag älskar förbehållslöst skulle den bli så lång att ni skulle få problem med serverutrymmet. Och jag skulle säkert glömma någon, så jag tror jag avstår. Dessutom tas det en mängd roliga initiativ till festivaler, klubbar och dylikt – så glöd saknas inte. Däremot är ju den finansiella situationen relativt kärv. Orsakerna till denna kärvhet är ju långt ifrån uppenbara, men jag föreställer mig att det finns en kulturpolitisk komponent bland dessa. Och även om jag uppfattar det som att just jazzscenen rört sig i rätt riktning, återstår det en hel del jämställdhetsarbete (i vid bemärkelse). Men detta är naturligtvis en betydligt mer generell samhällelig problematik, som måste bemötas på en mängd olika plan.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Ljudkvalitet är så klart viktigt, men samtidigt ett ganska svårfångat begrepp – ibland kan det innebära naturtrogen återgivning, ibland kan det innebära spännande förvrängning. När vi gjorde When in Paris rörde vi oss någonstans mittemellan de två polerna med tyngdpunkten på det naturtrogna. Jag var angelägen om att vi skulle få till ett varmt men ganska intensivt sound. Vi spelade in på Studio Konstepidemin i Göteborg, med Petter Eriksson bakom spakarna, och jag tycker verkligen att han lyckades skruva fram både värme och intensitet.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Musiken är outtömlig.

Veckans klassiska album i WiMP är Simone Dinnersteins nya platta Broadway-Lafayette.  Here you go…and enjoy!

Simone Dinnerstein är en innovativ och sökande konstnär som alltid försöker hitta den musikaliska kärnan i de verk hon närmar sig. Precis som på det här nya albumet där hon valt att spela fransk/amerikanska klassiker från Ravel, Glasser och Gershwin.

Den New York-baserade pianisten har fått internationell uppmärksamhet efter succén med hennes inspelning av Bachs Goldberg Variations från 2000. Sedan dess har flera av Dinnersteins album placerat sig på topplistor världen över.

Musiken på albumet firar den uttalade transatlantiska förbindelsen mellan Frankrike och USA, här genom musiken från George Gershwin (Rhapsody In Blue), Maurice Ravel (Piano Concerto in G-Major) och Philip Lasser (The Circle and the Child: Concerto for Piano and Orchestra, skriven för Dinnerstein). Albumet spelades in tillsammans med dirigenten Kristjan Järvi och MDR Leipzig Radio Symphony Orchestra. Som producent valdes den Grammy-belönade Adam Abeshouse.

Och så här säger Simone Dinnerstein själv om albumet: ”Genom århundraden har Frankrike och USA kommit att influera och stötta varandra, och i musiken har man utforskat förbindelsen mellan dessa två kulturer. George Gershwin är det främsta exemplet på den här kopplingen, se bara på An American in Paris. Hans musik breddar de estetiska gränserna på ett sätt som få kompositörer gjort”.

Gershwin var djupt inspirerad av Ravel, som han också träffade under sin tid i Paris. Enligt källor ska Gershwin då ha sagt följande till Ravel: ”Jag vill bli en kompositör som du!”, varpå Ravel ska ha svarat: ”Varför vill du bli en andra klassens Ravel, när du kan vara en första klassens Gershwin?”.

Och med det här citatet vill jag önska dig god lyssning!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Han var storfavorit inför den sista deltävlingen av Melodifestivalen i Örebro, men ingen hade nog kunnat ana att Måns Zelmerlöw på så kort tid skulle komma att bli ”Heroes-Måns” med hela svenska folket. Direkt efter deltävlingen seglade låten upp på WiMPs Topp 100-lista över tjänstens mest spelade låtar, och nu spår många att Måns också kommer gå vinnande ur Melodifestivalen-finalen den 14 mars.

”Heroes” är WiMPs mest spelade låt för tillfället! Hur känns det?

– SÅ kul! Jag visste ju att den var bra, men så bra hade jag inte ens vågat hoppas på!

Hur kom låten till?

– Den är skriven av Linnea & Joy Deb samt Anton Malmberg Hård af Segerstad så det får du fråga dem om…

Vad betyder den här låten för dig?

– Den betyder så klart jättemycket för mig. Det är ju någon slags comeback för mig och att få göra det med en så stark låt, som dessutom har ett så fint budskap, är enormt kul!

Hur laddar du upp inför Mello-finalen?

– Just nu äter jag en havrekaka men tanken är att jag ska fortsätta träna stenhårt och repa in de detaljer som inte satt till 100 % i delfinalen.

Har du någon annan favorit från årets startfält?

– Ja, jag tycker Mariette är grym!

Om du får säga tre andra låtar som du inte kan leva utan – vilka väljer du då?

Coldplay – ”Fix You”, Imogen Heap – ”Hide & Seek” och Damien Rice – ”The blowers daughter”.

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Ann-Marie Henning, aktuell med det nya albumet Shining Moments in Brazil (PB7). Vi fick en pratstund med Ann-Marie, som också satte ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

I december 1965 var det biopremiär för Rodgers och Hammersteins ”The Sound of Music”, som också kom att bli en av världens mest älskade musikalfilmer. Och när filmen nu fyller 50 år vill vi passa på att fira den och dess soundtrack lite extra.

Med låtar som ”Do-Re-Mi”, ”Edelweiss” och ”I Have Confidence” har musiken till Sound of Music kommit att bli ett av världens mest älskade soundtracks.

Musikalen uruppfördes på Broadway i New York 1959 – då med den tidens stora musikalstjärnor, Mary Martin och Theodor Bikel i rollerna som Maria och Kapten von Trapp. Historien om den stränga kaptenen och hans sju barn som anställer den unga och föräldralösa nunnan Maria som barnskötare, bygger på Maria von Trapps egna minnen samt den tyska filmen ”Die Trapp Familie” från 1956. I filmversionen av ”Sound of Music”, som regisserades av Robert Wise, fick publiken istället se Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna.

Vad är det då som gör att den här historien och dess musik fortsätter att vara så populär? Jo, på många sätt är det här en historia som det är lätt att känna igen sig i. Maria utvecklas från att vara en ung och oskyldig nunna till att bli en självständig kvinna som också tvingas ta stora och avgörande beslut.

Och sedan har det förstås med Oscar Hammerstein II och Richard Rodgers fantastiska musik att göra. Liksom andra framgångsrika kompositörspar – Ulvaeus och Andersson, Lennon och McCartney för att nämna några – var det framförallt deras känsla för melodier som gjorde dem så framgångsrika. Melodier som vi alla får lust att sjunga med i, och som aldrig tycks tappa sin genomslagskraft. Vid senare tillfällen har många andra artister också valt att framföra musiken från Sound of Music – senast vid årets Oscarsgala då Lady Gaga sjöng ett potpurri av låtarna från musikalen.

Är det klassisk musik? Är det popmusik? Det är en fråga som jag låter flyga iväg…

Det är i alla fall riktigt bra musik!

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Alla älskar soul, men det är inte konstigt att många artister väljer bort musikgenren när soulen knappt spelas på radio. När den svenska soul artisten/producenten Stevie Nii-Adu Mensah för tre år sedan beskrev för Andy Collins hur situationen för soulartisterna såg ut grundade de Scandinaviansoul.com – en plattform som lyfter fram skandinaviska soulartister.

– Det finns så mycket musik idag som saknar känsla och… själ. Det görs plats för så mycket olika musikgenrer men samtidigt blir utrymmet för vissa genrer mindre och mindre, trots spridningen på internet. Många tror att soulmusiken mer eller mindre har försvunnit men den finns här, och är större och mer levande än någonsin, säger Andy Collins.

År 2013 arrangerades för första gången Scandinavian Soul Festival i Danmark och nu, för andra året i rad, arrangerar Andy Collins Scandinavian Soul Music Award Night 2015. Den här gången hålls galan på Fasching i Stockholm den 26 februari 2015. Andy berättar att han själv aldrig har vunnit ett pris, men tycker att det är en ära att få dela ut fina priser till så många talangfulla artister.

Priserna, som har röstats fram av internationella jurymedlemmar, samt publik, kommer att delas ut till Best Album, Best EP, Best Soul/Pop, Best Nykomling, Best Video, Best Producent, Best Single, Best Band & Best Artist. Priserna är designade av den svenska designern Frida Broberg.

Bland de nominerade finns svenska artister som Seinabo Sey, Mapei, Naomi Pilgrim, Fatima, Christoffer Hiding och norska Bernhoft. Hiding som har varit en favorit bland WiMP-lyssnarna, hade sin release på Fasching i höstas. Även Fatima har fått fina recensioner bland WiMP-lyssnarna.

– Om du älskar soul lär du ha flera artister att lägga till spellistan efter den här kvällen, säger Andy Collins med ett skratt.

Mer info och biljetter till galan hittar du här!

Igår kunde vi glatt meddela att Led Zeppelins katalog nu äntligen finns tillgänglig i WiMP! Detta är också första gången som bandets musik finns tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet – med WiMP HiFi!

I samband med detta har Mikael Åkerfeldt från rockbandet Opeth, som också är ett stort LZ-fan, satt ihop en lista till oss med 10 intressanta fakta om bandet som du kanske inte hade koll på!

Opeths senaste album ”Pale Communion” blev förövrigt utnämnt till Månadens HiFI-album i WiMP i september 2014. Har du inte lyssnat på det än så är det hög tid!

10 saker du inte visste om Led Zeppelin

1. I början hade Led Zeppelin ett helt annat namn – The New Yardbirds. Jimmy Page hade tillsammans med Jeff Beck fått en internationell karriär med bandet Yardbirds. Det nya namnet kom från Keith Moon (känd och vild trummis från The Who) som trodde att bandet skulle ”go over like a lead balloon”. Detta fick bandet att byta namn till Led Zeppelin.

 2. Jimmy Page frågade flera olika sångare om de kunde vara med i bandet. Page hade en grej för sångare som kunde ösa loss ordentligt och vände sig till legendarer som Paul Rodgers (Free, Bad Company), Steve Marriott (Small Faces, Humble Pie), Stevie Winwood (Traffic) och den kanske mest kända av dem –  Terry Reid. Alla nobbade honom, men Reid tipsade istället om den unga och då okända talangen Robert Plant som sedan gick med i bandet.

3. Jeff Beck och Jimmy Page hade en omtalad dispyt gällande en låt som både spelats in av Jeff Becks grupp och av Led Zeppelin. Detta med bara en månad mellan inspelningarna. Detta gällde låten ”You Shook Me” av Willie Dixon, som både fanns med på Becks album ”Truth” från 1968 och på Led Zeppelins debutalbum.

4. John Paul Jones var under 2009-2010 involverad i ett projekt tillsammans med Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) och Josh Homme (Queens of The Stone Age, Kyuss). Bandet hette Them Crooked Vultures och släppte sitt debutalbum i november 2009.

5. Den fantastiska ”The Battle Of Evermore” (Från Led Zeppelin IV, reds. anm) gästades av en legendarisk folksångare. Detta var Sandy Denny från Fairport Convention, som också fick mindre framgångar med The Strawbs och Fotheringay.

6. Den avlägsna stugan ”Bron-Yr-Aur” var Page och Plants motsvarighet till ABBAs lilla skrivarstuga i Stockholms skärgård. ”Bron-Yr-Aur” låg i utkanten av det lilla samhället Machynlleth i Wales.

7. Jimmy Page är känd för sin fascination för en legendarisk britt som utövade ockultism. Detta till den grad att han bestämde sig för att köpa dennes kända villa, Boleskin Estate, belägen vid Loch Ness i Skottland. Personen var Aleister Crowley.

 8. Under 1970-talet blev Led Zeppelin ett av världens största band, och deras extravaganta livsstil och hektiska schema ledde till att de fick flygas runt i ett privat jetplan. Flygplanet fick namnet ”The Starship”, och utrustades bland annat med roterande armstöd, sängar, en bar, soffor och en Hammond-orgel.

9. Led Zeppelins sista studioalbum ”In Through The Out Door” spelades in 1979, och i en för svenskarna mycket välkänd studio. Nämligen i den då så toppmoderna Polarstudion på Kungsholmen i Stockholm som också var ABBAs tillhåll vid den tiden. Idag har studion tyvärr tagits över av SATS och förvandlats till ännu ett ställe som rymmer fitness istället för rock´n´roll.

10. John Bonham, Led Zeppelins legendariska trummis, gick bort år 1980, men innan dess hann bandet göra en sista spelning tillsammans. Denna ägde rum på Eissporthalle i Berlin i juli 1980. Det är dock en vanlig missuppfattning att deras sista spelningar ägde rum på Knebworth i Storbritannien samma år, där Led Zeppelin också gjorde två legendariska konserter.

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Fredrik Kronkvist, aktuella med albumet Monk Vibes feat. Jason Marsalis, Reuben Rogers & Gregory Hutchinson (Connective Records). Vi fick en pratstund med Fredrik själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Fredrik! Du har precis släppt skivan Monk Vibes – kan du berätta lite om albumet?

– På den här skivan ger jag mig ut i Thelonious Monks musikaliska universum tillsammans med några av de bästa musiker som finns. Jag har medvetet valt en sättning med vibrafon istället för piano. Med altsax, vibra, bas och trummor har gruppen fått ett annorlunda sound som gör det extra kul att presentera dessa låtar. På plattan får du höra hur vi tar chanser i studion och kastar oss ut i musiken med vilda improvisationer, humor, calypso-beat, udda taktarter, olika metriska lager, blues, vackra ballader och ett tonspråk som låter lika skevt som självklart.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– Monks musik har intensivare, klurigare och durigare melodier än jag brukar spela, men du kommer känna igen många element i musiken från mina andra skivor, till exempel svänget, rytmiken, kommunikationen och språket. Att överhuvudtaget klara av att spela Monks melodier tog mig veckor av övning. Låtar som ”Skippy” och ”Trinkle-Tinkle” kräver någonting extra av dig som musiker och du måste ge allt du har för att komma in i musiken. Det var också kul att få spela in den legendariska balladen ”Round Midnight” som jag hört sedan jag var barn från min pappa Rolf ”Kometen” Kronkvists digra skivsamling.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag är väldigt tacksam för de grupper jag har och har haft. För att det i mina ögon ska kunna bli en supergrupp, måste det vara grymma musiker som har viljan och förmågan att ta musiken förbi tankestadiet, men framförallt att det är supertrevligt folk. Just nu har jag material till fem olika projekt som väntar på att bli förverkligade när rätt tillfälle dyker upp. Vi får se när det händer.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– För mig är det viktigt att erkänna och visa respekt för var musiken kommer ifrån för att själv kunna vara en del av den idag. Då är det exempelvis kul att se jazzklubben Fasching vars program presenterar olika typer av musik, både med rötter och förgreningar från det som kallas jazz och annan svart musik. En annan fin grej är klubbens jamkvällar, precis som Nefertiti i Göteborg också har. Detta skapar en mötesplats för nya och etablerade musiker vilket ger möjlighet att tillgå nya kunskaper. Det är också kul att höra nya yngre musiker, som exempelvis Rasmus Blixt, Emmanuel Hailemariam, Cornelia Nilsson, Mai Agan, Malin Ahlberg och Karl-Henrik Ousbäck, som jobbar seriöst och dedikerat.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året hade jag möjlighet att ge ut ett album på vinyl. Plattan heter ”Reflecting Time” och gästades av Aaron Goldberg, Reuben Rogers och Gregory Hutchinson. Vinyl blev det för ljudkvalitetens skull och det är klart det är viktigt med bra ljud. Vi får se vad framtiden har att erbjuda för format, under tiden får vi musiker jobba vidare på att studera och utveckla musiken och låta kreativiteten flöda.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Fred, Kärlek, Medmänsklighet.

För första gången i historien finns nu Led Zeppelins katalog tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet.

Bandet, som av Rolling Stone Magazine kommit att kallas för ”det tyngsta bandet genom tiderna”, står som ett unikum i rockens historia – och för WiMP är det här självklart också ett välkommet tillskott.

Med sin tunga, bluesdoftande och experimentella rock erövrade Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham snart hela världen.

“It was pretty much unlike anything else”, skulle Rolling Stone senare skriva om bandets scenuppträdanden. “The arrangements were more sculpted than those of Cream or Jimi Hendrix, and the musicianship wasn’t cumbersome like Iron Butterfly’s or bombastic like Vanilla Fudge’s. The closest comparisons might be to MC5 or the Stooges…yet neither had the polish or prowess of Led Zeppelin, nor did Led Zeppelin have their political, social or die-hard sensibility. What they did have, though, was the potential for a mass audience.”

Av bandets nio studioalbum har hela sex toppat Billboard-listan, och med över 111,5 miljoner sålda album är Led Zeppelin också det näst bäst säljande bandet i USA genom tiderna.

Deras banbrytande musik gör dem också till ett av 1900-talets mest inflytelserika band. Jimmy Pages gitarrspel och Robert Plants sångstil är fortfarande några av de mest imiterade inom rock- och popvärlden. Utan Led Zeppelin skulle det förmodligen inte heller finnas något Black Sabbath, Ramones, Queen, Nirvana eller White Stripes. Deras inflytande på populärkulturen kan också spåras långt bortom rockmusikens gränser.

Samtidigt som WiMP får in Led Zeppelins katalog, pågår samtidigt ett jätteprojekt där bandet håller på att remastra hela sin katalog. Detta sammanfaller också med 40 års-jubileumet av bandets hyllade album Physical Graffiti.

Genom Led Zeppelins första sex album, som redan nu har remastrats, ger vi här en kort bakgrund till bandet. Se även till att läsa vår exklusiva intervju med producenten och gitarristen Jimmy Page, där han berättar mer om det omfattande projektet.

Led Zeppelin I

Efter att Yardbirds splittrats, fick Jimmy Page tillstånd att sätta ihop ett nytt band för att kunna genomföra de redan inbokade spelningarna i Skandinavien. Tillsammans med de nya medlemmarna Plant, Bonham och Jones bildade han New Yardbirds, som gjorde sitt första gig på en ungdomsklubb i Danmark.

Entusiastiska över den kemi som uppstått mellan medlemmarna bestämde sig bandet också snart för att gå in i studion och spela in. Albumets låtlista var till stor del baserad på deras turné-setlista, och man valde även att spela in allting live.

Flera av låtarna, däribland ”Dazed and Confused,” var från början skrivna för Yardbirds. ”Communication Breakdown”, ” Babe I’m Gonna Leave You,” och ”How Many More Times” var helt nya, medan ”You Shook Me” och ”I Can´t Quit You Baby” var baserade på Willie Dixons blues-standards.

Albumet släpptes i januari 1969, och vid den tiden fanns det egentligen inget annat band som lät som Led Zeppelin, varken i form av kraftfullhet, hastighet eller struktur. Även om de första recensionerna inte var särskilt insmickrande, blev albumet snart en stor succé – kanske framförallt i USA dit albumet nådde ungefär samtidigt som bandet gjorde sin första USA-turné.

Albumets ikoniska omslag som visar hur Hindenburg-zeppelinaren fattar eld, sammanföll med att bandet valde sitt nya namn. Detta efter att The Who´s trummis Keith Moon sagt att han trodde att bandet skulle flyga som en  “lead balloon”.

Greg Kot på Rolling Stone Magazine skrev senare: “The cover of Led Zeppelin… shows the Hindenburg airship, in all its phallic glory, going down in flames. The image did a pretty good job of encapsulating the music inside: sex, catastrophe and things blowing up”.

Led Zeppelin II

Den andra Zeppelin-albumet släpptes bara månader efter bandets debut, och spelades till stor del in under bandets första USA-turné. Även om det till stor del färgas av samma bluesinfluerade rock som hörs på Led Zeppelin I, har albumet en betydligt tyngre känsla.

Med några av Jimmy Pages mäktigaste riff och Bonham och John Paul Jones grymma rytmsektion, är det inte konstigt att albumet ofta ses som föregångare till den framväxande vågen av heavymetal. Det betraktas även som ett av bandets mer inflytelserika album.

I en ledare i Rolling Stong Magazine 1969 skrev man: “This is one fucking heavyweight of the album! OK – I’ll concede that until you’ve listened to the album eight hundred times, as I have, it seems as if it’s just one especially heavy song extended over the space of two whole sides…”

Led Zeppelin II är helt enkelt en riktigt hårt rock´n´roll-album, med några rykande heta låtar.

Här hittar vi till exempel deras ”stulna” topp 5-hitsingeln ”Whole Lotta Love”, som baserats på Willie Dixon-låten ”You Need Love” (vars original först spelades in av Muddy Waters). Med det sagt är ändå ”Whole Lotta Love” riktigt mycket Led Zeppelin, och det kom också att bli en av deras mest populära låtar. Med sitt råa och direkta uttryck sätter det också standarden för resten av albumet.

Andra höjdpunkter är  ”Moby Dick”, med ett trumsolo som John Bonham ofta utvecklade vid live-spelningar, den fantastiska ”Heartbreaker” och ballader som ”Thank You” och ”Ramble On”.

Led Zeppelin III

Efter två album med klassisk blues och rock ’n’ roll, påbörjade nu Led Zeppelin en resa som skulle komma att ta dem längre ut i ett ljudmässigt universum.

Vid den här tiden var bandet på toppen av sin karriär, och det fanns enorma förväntningar på gruppens kommande album. För att lätta på pressen flydde bandet till landsbygden, och en stor del av albumet skrevs i den avlägsna stugan Bron-Yr-Aur i Wales – som också inspirerade flera av bandets låtar. Därför är det kanske inte heller konstigt att man här hör influenser från brittisk folkrock och den progressiva rocken.

Albumet både gladde och förvirrade bandets fans och kritiker. Med ett större fokus på låtskrivandet, skapade bandet mer utrymme för en inåtvänd, och akustisk ljudbild, vilket resulterade i en mer varierad och avspänd känsla än på de två tidigare albumen.

Den kända musikkritikern Lester Bangs skrev: “The Zep, of all bands surviving, are today – their music is as ephemeral as Marvel comix, and as vivid as an old Technicolor cartoon. It doesn’t challenge anybody’s intelligence or sensibilities, relying instead on a pat visceral impact that will insure absolute stardom for many moons to come.”

Från catchig proto-metal i öppningsriffet till ”Immigrant Song” till den vackra ”That´s The Way” är Led Zeppelin III ett annorlunda album som idag rankas som ett av bandets mest värdefulla.

Led Zeppelin IV

Det fick många smeknamn, däribland Untitled, ZoSo, Runes, Four Symbols, Fourth Album och Led Zeppelin IV – efter den förhållandevis återhållsamma framgången med Led Zeppelin III beslutade sig bandet för att inte ge sitt fjärde album något officiellt namn.

Skivbolagscheferna fick panik – att inte sätta ut bandnamnet på omslaget kunde vara slutet för Led Zeppelin. Men bandet verkade själva ha betydligt bättre koll på sin publik. IV skulle komma att bli ett av bandets mest framgångsrika album, och ett album som fortfarande räknas som ett av rockens mest inflytelserika.

Här hör vi också några av bandets största hits, däribland ”Black Dog” och ”Rock and Roll”. Den folk-inspirerade ”Going to California” ska ha skrivits till singer-songwritern Joni Mitchell i åtanke, som då både Plant och Page var förälskade i. Avslutande “When The Levee Breaks” är ett bevis på Zeppelins förkärlek till att göra om gamla blueslåtar, och skrevs redan 1929 som en reaktion på översvämningen av Mississippifloden 1927.

Kronjuvelen är naturligtvis ”Stairway to Heaven”. Förutom att den blev bandets mest populära singel, och den mest efterfrågade låten på radiostationerna under 1970-talet, är det här också ett perfekt resultat av den ”light and shadow”-strategi, där man balanserar tung och bombastisk rock med mildare akustiska inslag, som bandet började utveckla på Led Zeppelin III.

Albumet är fortfarande det näst bäst säljande album i USA: s historia.

Houses of the Holy

The Houses of Holy, med dess ikoniska skivomslag, blev ett av bandets mest ambitiösa och experimentella album. Det här var på många sätt ett album som visade på förändring. Detta hörs redan vid Jimmy Pages inledande toner i ”The Song Remains The Same”.

Istället för att gå tillbaka till den blues- och hårdrocksinfluerade musiken som gjort dem till ett av världens mest eftertraktade band, började Led Zeppelin upptäcka helt nya ljudlandskap.

Den progressiva ”The Rain Song” är kanske en av bandet mest äventyrliga låtar någonsin och visar samtidigt på ett oerhört fint hantverk. ”The Crunge” är en James Brown-inspirerad funk-pastisch medan ”Dancing Days” är en catchig och ganska traditionell rocklåt som domineras av det återkommande gitarriffet.

Och sedan blir det allt konstigare.  “D’Yer Mak’er” är en reggae-låt som tydligt hämtat inspiration från Bob Marley. Men det är också här som många fans menar att bandet gått för långt. En kritiker skrev: “…a pathetic stab at reggae that would probably get the Zep laughed off the island if they bothered playing it in Jamaica.”

Som tur är slutar albumet i alla fall bra. ”The Ocean” är en rockig avslutningslåt med några av Jimmy Pages bästa riff någonsin. Låten fungerar som en påminnelse om varför Led Zeppelin var, och och fortfarande är ett av världens bästa rockband.

Physical Graffiti

Både Jimmy Page och Robert Plant har beskrivit Physical Graffiti som deras personliga favoritalbum, och det visar verkligen på ett band som återfått sina krafter. Som Page själv säger i vår intervju med honom: ”Vi ville göra ett album som skulle ´knock everybody’s socka off”.

Dubbelalbumet innehåller både de längsta och de kortaste studioinspelningarna som Zeppelin gjort: ”In My Time of Dying” är hela 11 minuter lång medan ”Bron-Yr-Aur” knappt tar sig över tvåminuters-gränsen. Detta är ett bra exempel på hur varierat Physical Graffiti är.

Den exotiska ”Kashmir”, med sina ikoniska gitarriff, är utan tvekan en av de mest utmärkande låtarna. Plant har också beskrivit ”Kashmir” som en av mest självklara Zeppelin-låtarna.

Den svängiga ”Trampled Underfoot” kan vara det närmaste som bandet kommit till att skriva en danslåt. I kontrast hittar vi den akustiska blueslåten ”Black Country Woman” som mycket väl skulle platsa på någon av Jack Whites senaste plattor.

Även om albumet har sina utfyllnadslåtar, vilket kanske är oundvikligt med en speltid på över 80 minuter, är ändå Physical Graffiti ett av Zeppelins stora mästerverk.

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!