Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.

Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.

På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.

Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!

Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!

Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Kristian Schuller / DGG

Hon är bara 17 år, men har redan hunnit turnera med Demi Lovato, spela in musikvideo med Jennifer Lopez och sålt platina. Becky G har tagit sig från slummen i kaliforniska Inglewood till att toppa listor världen över. Och enligt Becky själv känns framgångarna fortfarande mer eller mindre som en dröm.

Det har varit ett rätt galet år för dig?

– Ja, verkligen. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Man försöker att bearbeta det eftersom, men det är väldigt mycket som händer just nu. Som person är jag väldigt mycket ”go go go” och försöker få allting gjort snabbt. Men när jag kommer hem, tvättar av mig sminket, tar på mig pyjamas och lägger mig och stirrar upp i taket – då slår det mig: ”Är det här mitt liv? Det är ju helt galet!”. Men sedan somnar jag och när jag vaknar är allt lugnt igen.

Men känner du dig bekväm med att stå i rampljuset på det sättet som ändå krävs av en popstjärna?

– Yeah, alltså man vet ju vad som väntar när man går in i det här. Jag har alltid velat vara en underhållare. Och att få möjlighet att göra det på en helt annan nivå, och inte bara uppträda för min familj – eller framför TV:n som det oftast brukade vara förut, är superkul.

Hur kommer det sig att du började med musik?

– Jag var 9-10 år när jag började, och det var något som jag själv kom på. Ingen i min familj höll på med musik, och mina föräldrar pushade mig aldrig till att hålla på med med musik. Det var jag som kom till dem och tjatade om att jag ville bli skådespelare, sångerska och så vidare. Och dom sa bara ”okej, vi testar!”. Men sedan har min kusin också satsat på musiken. Idag är han DJ och producent och följer med på mina turnéer. Hans lillasyster har också satsat på en karriär som låtskrivare, så nu är vi mycket mer av en musikalisk familj.

Du växte upp i Inglewood, Kalifornien. Hur var det?

– Inglewood ligger i utkanten av Los Angeles, och är väl mer eller mindre ett ghetto. När man berättar att man kommer därifrån blir folk överraskade och lite oroliga. Men jag kände aldrig att det var farligt på det sättet. Jag fick fortfarande cykla omkring i området och gå hem själv från skolan med mina kusiner och så där. För mig var det ett bra ställe att växa upp på.

När du var 14 år började du lägga ut egna YouTube-videos, och det var också så du blev upptäckt?

– Ja, mitt liv förändrades efter det. Jag lade ut en video där jag gjorde en cover på ”Otis” av Jay Z och Kanye West. Vi postade den men tänkte inte att det skulle hända så mycket. Men den lilla videon skulle komma att bli min guldbiljett in i musikbranschen.

Vad hände?

– Jag fick ett telefonsamtal från en kvinna på skivbolaget Sony som sa att hon jättegärna ville träffa mig. Jag blev helt exalterad – att få skivkontrakt var ju min största dröm! Vi träffades samma dag, i ett supercoolt hus i Hollywood Hills. Med sig hade hon en kille som kom fram till mig och sa: ”Hey, what´s up, I´m Dr Luke”. Jag spelade cool då men i mitt huvud tänkte jag bara ”Oh my god! Stoppa bandet, spela tillbaka – vad hände precis?!”. Det var helt galet – han har ju skrivit hur många hits som helst. Sedan satte vi oss ner och pratade och de märkte att jag hade min gitarr med mig. Jag berättade att jag spelade och skrev låtar, vilket de inte visste. De trodde bara att jag rappade. Vi snackade i 10-15 minuter till och sedan erbjöd de mig ett skivkontrakt.

Men när man träffar kända artister och producenter så där – visst inser man ganska snart att de också är vanliga människor?

– Ja, verkligen. Och det är en ganska konstig känsla faktiskt. De är inga superhjältar liksom, utan helt vanliga. När jag var yngre såg jag upp till artister som Jennifer Lopez och Christina Aguilera. Deras liv verkade så perfekta – de reste, såg alltid bra ut, hade snygga kläder och så vidare. När man sedan träffar dem är de så klart fortfarande vackra, men de är också människor. Dom pratar, har åsikter, äter mat och dricker vatten – precis som alla andra! Det är surrealistiskt.

Och J Lo ställde till och med upp i din video till ”Becky From The Block” – en cover på hennes hit ”Jenny From The Block”.

– Ja, det var helt sjukt. När vi var klara med inspelningen skickade vi över den till J Lo – bara för att se om hon överhuvudtaget skulle lyssna på den. Två dagar senare dyker hon upp i studion! Självklart i vit pälskappa och blingiga guldörhängen, haha. Det var galet! Vi hängde i studion och lyssnade på musik, och pratade om allt möjligt. Hon tyckte att vi skulle spela in en musikvideo till låten, vilket jag också ville. Sedan visade det sig att hon också ville vara med i videon, och det tackar man ju inte nej till.

Men det finns ju rätt många framgångsrika unga, kvinnliga popstjärnor som gör karriär just nu. Vad tycker du om det? Ser du dem som konkurrenter eller är det mest kul?

– Jag tycker nog mest att det är roligt. Sedan tror jag nog också att vi är rätt olika – både musikaliskt men också stil- och personlighetsmässigt. Ibland kanske man råkar ha samma klänning som någon annan på röda mattan, men det är allt. Vi är alla egna personer. I mina ögon finns det inte någon tävling mellan oss. I så fall skulle jag nog mer säga att jag är ett fan till många av dem. Selena Gomez är en av mina favoriter. Sedan fick jag även chansen att turnera tillsammans med Demi Lovato – hon är helt fantastisk, och har en helt unik talang. Demi är sådan person som kan prata till en publik på 10 000 personer men ändå få en att känna sig speciell. Det är inte enkelt, men hon klarar det. Och så måste jag även nämna Ariana Grande – den tjejen kan VERKLIGEN sjunga!

Det känns som att du är väldigt självsäker.

– Tack!

Har det alltid varit så?

– Ja faktiskt, jag tror det. Jag har alltid varit väldigt utåtriktad och högljudd, men också målmedveten.  Det var lite jobbigt när jag var yngre – då kände jag mig väl alltid lite mer mogen än de andra barnen, och ville hellre umgås med äldre. Nu när jag är 17 känner jag att jag passar in bättre. Fast ärligt talat känner jag mig mer som 23 än 17, haha.

Hur tycker du att det är att vara tjej i musikbranschen idag? Får du bestämma mycket själv?

– Absolut! Jag vet inte om det beror på att jag är latino, och därför väldigt hård, haha. Men jag har inga problem med att säga ifrån eller ha åsikter om saker och ting. Jag hörs, om man säger så! Men jag tror inte att det är på ett dåligt sätt. När vi spelade in musikvideon till ”Can´t Stop Dancin´” för ett tag sedan, var jag väldigt involverad – i allt från smink och kläder till val av regissör. Det är så enkelt att bara bli en produkt som folk styr och ställer med – och det vill jag absolut inte. Det kan funka för vissa personer, men det håller oftast inte i längden. Jag vill ha en livslång karriär, och därför är det superviktigt för mig att vara delaktig i hela processen. Det är trots allt jag som stå för dessa val sedan.

Att placeras i ett särskilt musikaliskt fack kan på många sätt vara begränsande. För den amerikanska artisten José James, som tidigare i år släppte det hyllade albumet ”While You Were Sleeping” har det blivit allt viktigare att slå sig fri från kategoriserande genrer. Men att ha en fri syn på vad musik är och samtidigt vara verksam på den internationella jazzscenen har också haft sina konsekvenser. I Storbritannien vägrade till exempel många jazzkritiker att recensera det senaste albumet.

När José James besökte Stockholm i oktober stämde vi träff med honom för att få veta lite mer om hur han ser på jazzen som genre. Det blev ett långt samtal som också kom att handla om hans kärlek till José Gonzales, hur det är att jobba med Blue Note Records samt hur det känns att spela inför Aretha Franklin.

Är det här din första gång i Sverige?

– Nej, det är min tredje gång. Senast jag var här var under turnén till ”No Beginning No End”. Jag minns dock inte vart jag spelade då. Under de senaste åren har jag spelat på så många ställen att jag glömmer vilka scener jag stått på. Jag besöker ungefär 40 länder per år, så det blir rätt förvirrande efter ett tag…

Jag läste någonstans att du inspirerats mycket av den svenska artisten José Gonzales. Stämmer det?

– Jag gillar hans röst och hans låtar. Dessutom är han en riktigt sjyst snubbe. Jag träffade honom på en festival i Helsingfors, vilket också var första gången jag såg Junip. Det jag gillar med Junip är att de har ett soft men ändå kraftfullt sound. De behöver inte ens släppa fler skivor – så bra är dom!

När folk pratar om dig nämner de ofta att du blandar genrer, med allt ifrån jazz och soul till pop och hip hop. Jag läste någonstans att du själv tycker att jazzen är väldigt begränsande?

– I musikbranschen är det väldigt svårt att börja med jazz och sedan göra något annat. Man fastnar i det facket liksom, och det är svårt att bryta sig loss. Jag tycker att det är en stor utmaning. I Storbritannien hatar till exempel de flesta jazzkritikerna det här albumet. Många vill inte ens recensera det, för att de inte tycker att det är jazz. Det är väldigt frustrerande eftersom jag inte bara vill ses som en genre utan som en artist.

Du växte upp i Minneapolis i USA under 80-talet. När började du intressera dig för musik?

– Jag började tidigt att lyssna på hip hop, och det var också så jag lärde mig om jazz. När jag var 14 började jag sjunga. Det var mycket standardlåtar och sånt i början – vanliga låtar som alla sjunger. Vid 17 års ålder bestämde jag mig för att satsa på musiken mer professionellt. Det stod mellan college och musiken, men jag tyckte att det kändes så tråkigt att plugga. Jag var bra i skolan, men samtidigt extremt uttråkad.

Vad gjorde du då?

– Jag startade ett band, och försökte få så många gig som möjligt. Jag skrev massor av musik. Då bodde jag fortfarande kvar i Minneapolis. Under tre års tid tog jag alla spelningar som fanns, och sedan drog jag till New York.

Vad hände där?

– Jaa, du. Allting stannade av. Jag fick inte ett enda gig – inte någonstans. Det var extremt hårt. Jag spenderade tre år med att kämpa, men det hände ingenting. Så jag beslutade mig för att flytta tillbaka till Minneapolis igen. Men plötsligt fick jag en chans att vara med i jazztävlingen The Thelonius Monk Competition, och efter det kom jag in på en musikhögskola i New York. Så sedan flyttade jag tillbaka dit igen.

Hur trivdes du med studierna i New York?

– Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, men det var ett bra ställe att få nya kontakter. Dessutom startade jag ett band där och tillsammans gjorde vi EP:n ”The Dreamer”. I samma veva ställde jag också upp i en annan jazztävling i London. Jag åkte dit, träffade massa folk och fick skivkontrakt. Och på den vägen är det…

Men nuförtiden är du signad till Blue Note Records. Hur är det?

– Det är helt fantastiskt. Don Was [musiker, producent och VD för Blue Note] är supercool och väldigt ”laid back”. Med sin unika bakgrund, som musiker, producent och skivbolagsdirektör har han en väldigt bra förståelse för hur allt fungerar. Han ser ”hela bilden” och förstår varje steg i processen.

Hur mycket frihet har du?

– Total frihet. Don signade mig enbart för att jag skulle göra det jag vill göra. Visst kan jag få tips och råd, men på det stora hela gör jag precis som jag vill.

Ditt nya album ”While You Were Sleeping” släpptes tidigare i år. När man lyssnar på texterna får man intrycket av att det här är en klassisk kärlekshistoria. Håller du med om det?

– Ja, albumet har verkligen en dramatisk känsla. Men det handlar inte bara om mitt liv just nu, utan också om tidigare relationer. Alla förhållanden man haft hänger med en – de försvinner liksom inte bara för att de är över. De är en del av vem man var förut men också av den man är idag. Men albumet handlar också om relationen till mig själv och mitt förflutna, samt om ett spirituellt förhållande.

Är du spirituell?

– Ja, absolut. Jag är inte religiös men jag känner absolut ”någonting”. Låtar som ”4 Noble Truths” och ”While You Were Sleeping” handlar om en slags spirituell resa mot att förstå vem jag själv är.

Hur såg inspelningsprocessen ut? Om jag har förstått det rätt så producerade du det mesta själv, med hjälp från ditt band och Brian Bender.

– Om man jämför med mina tidigare album så var det väldigt annorlunda. Den här gången spelade vi inte in live, utan lade varje spår för sig, precis som på ett popalbum. Det var en utmaning. Dessutom samarbetade vi mycket, och alla i bandet fick komma med åsikter och synpunkter. Det var många gånger vi inte kom överens, och stämningen var betydligt mer spänd än vid tidigare inspelningar jag varit med på. Vi ville skapa ett helt nytt sound också, så det blev verkligen en upptäcktsfärd för oss alla.

Är du perfektionist när det kommer till sound och detaljer?

– Nej, faktiskt inte. Brian är mycket mer så, men för mig är känslan det viktigaste – inte små detaljer. Något man lär sig när man jobbar med andra människor är att man aldrig kommer uppnå det där soundet man först hörde i sitt huvud när man skrev låten.

Det är mycket gitarrer på albumet, ofta ganska hårda och med mycket edge. De känns nästan lite Jimi Hendrix-liknande.

– Ja, det blev mycket gitarrer. För det första skrev jag hela albumet på gitarr, så de var naturligt att vi skulle utgå från det. Sedan ville jag uppnå ett mer utpräglat rock-sound. Jag träffade gitarristen Brad Allen Williams som visade sig kunna förverkliga mina idéer på ett lyckat sätt – han kan spela allt ifrån jazz till funk och pop. På ”While You Were Sleeping” ville vi även få till något som både Jimi Hendrix och The Beatles använde – ett baklängessolo. Vi spelade in det som vanligt och vände det i efterhand. Det tog ganska lång tid innan vi kom på hur vi skulle göra det snyggt. Men ”While You Were Sleeping” är också min absoluta favoritlåt på albumet. Trots att den var absolut svårast produktionsmässigt ser jag den som en av de bästa låtarna jag skrivit.

Som en kontrast till detta finns det också ett väldigt mjukt och soft sound på albumet, inte minst på den vackra ”Dragon”, skriven av Becca Stevens. Hur kommer det sig att ni arbetade tillsammans?

– För mig kändes det viktigt att samarbeta med många olika människor, och framförallt att jobba mer med kvinnor. Jag frågade Becca om hon kunde skriva en låt, och det blev ”Dragon” – jag älskar den låten. Jag arbetade även mycket med Talia Bilig som var med och skrev ”U R the 1” och ”Without You”.

Låtarna på albumet känns verkligen som ”låtar”, där de flesta är runt 4-5 minuter långa – precis som på ett popalbum. Ni har inte heller jobbat särskilt mycket med improvisation. Hur ser det ut live – är det mer improvisation då eller är allt inrepat?

– För det här albumet kör vi dem som låtar. Det är så jag vill att mina låtar ska vara just nu. Men visst, lite mer improvisation blir det ändå när vi kör live. Våra gig är dock inte längre som ”vanliga jazzgig”. Men att musiken har så många olika uttryck är också anledningen till att de här musikerna vill spela med mig. Men när det kommer till jazzfestivaler idag tycker jag inte heller att de är som jazzfestivaler, utan mer som pop- eller rockfestivaler. Nuförtiden kan man gå på jazzfestival och se Kendrick Lamar liksom.

Hur trivs du i musikbranschen?

– Egentligen tror jag inte att det handlar om att trivas eller inte. Det handlar mer om att hitta sin egen väg och den platsen där man känner sig bekväm. För min egen del vill jag ju inte bli någon megastjärna med stora shower och stadium-spelningar – som Bruno Mars till exempel. I och med att jag vet det blir allting annat också mycket lättare. Det blir mindre press. Jag tror att det handlar om att vara realistisk med sina mål. Många artister har för orealistiska mål, och det kan vara förödande.

Vad betyder ljudkvalitet för dig? Och tycker du att det är viktigt att lyssna på musik i hög ljudkvalitet?

– Ja, i mina ögon är det framtiden. Alla jag känner lyssnar på musik, och då främst i sina smartphones. Därför är ljudkvalitet extremt viktigt. Det finns inget värre än att lyssna på musik i dålig kvalitet. Alla musiker, oavsett genre och stil, spenderar mycket tid och energi på att få sin musik att låta så bra som möjligt. För mig som musiker är det frustrerande att inte ha kontroll över hur musiken sedan konsumeras. Vinyl är min favorit men det är dock inte så praktiskt när man reser…

Ja hur ser det ut nu – har du ett hem?

– Ja, jag bor i New York, men jag spenderar nästan halva året på resande fot.

Är det jobbigt?

– Nej, jag gillar det. Ärligt talat så är det svårare att inte resa.

Varför?

– När man har vant sig vid det här livet, är det tråkigt att bara vara hemma. Jag är en underhållare, och gillar att hålla igång och spela, resa och se nya platser. Det är rätt beroendeframkallande.

Kan du ta med dig vänner och familj på resorna?

– Jag har mitt band – de är min familj och mina vänner. Musiken är det viktigaste i mitt liv.

Är det sant att du har spelat för Aretha Franklin?

– Ja, visst! Två gånger faktiskt – en gång på hennes födelsedag och en gång på hennes julfest.

Hur var det?

– Vad ska man säga? Hon är drottningen liksom. Hon har en otrolig närvaro, och är en av de bästa sångerskorna någonsin.

Var det inte nervöst att spela för henne?

– Jo, absolut, jag var skräckslagen. Hade hon inte gillat det hade jag blivit helt förkrossad. Men det gjorde hon, och det var något som verkligen stärkte mitt självförtroende. Hennes åsikt väger tyngre än de flesta andras. Om hon gillar det, bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan tycker.

Känner du dig allltid självsäker när du ställer dig på scen?

– Ja. Jag är professionell – det är det här jag gör. Då kan man inte vara osäker. Det enda jag är orolig för är att bli uttråkad. Men så länge jag kan resa, se nya platser, testa nya saker och uppträda så är jag nöjd.

Så du har ingen plan B med ditt liv?

– Nej, absolut inte.

Med en lång och framgångsrik karriär bakom sig har producenten, ljudteknikern och artisten Daniel Lanois nu tagit språnget ut i okända vatten.

Som Brian Eno´s främsta skyddsling tog han tidigt den ambienta musik till nya nivåer, vilket kanske är tydligast på Ambient 4: On Land (1982) och Apollo: Atmospheres And Soundtracks (1983). Men som studioproffs har Daniel Lanois också spelat in tongivande album för U2 och Peter Gabriel, samt gett nytt syre till bland annat Bob Dylan och Neil Youngs karriärer. Hans egen musik tar ofta upptäcktsfärder inom den ambienta världen, samtidigt som han aldrig irrar sig för långt bort från sin trogna pedal steel – lyssna till exempel på den western-doftande och instrumentala plattan Belladonna från 2005. Med Flesh And Machine visar Daniel Lanois på hur han för första gången använt varje vapen i sin ljudarsenal.

Det är lätt att stämpla albumet som ambient, men under ytan bubblar det av nya idéer och unika ljud, även om det hela är rotat i den ambienta filosofin om hur man förmedlar en idé. Lanois spenderade oändligt många timmar med att bearbeta olika ljud för att skapa den vibrerande ljudpaletten som utgör Flesh And Machine. Resultatet är en komplex, men också koncis samling instrumentala låtar där varje spår särskiljer sig samtidigt som de passar perfekt in i helheten.

Konceptet för albumet är att föra studion till scenen, vilket sammanfogar Lanois två världar som ljudmakare och artist. Man kan likna det vid en arg forskare med stora planer för hur han ska demonstrera sina ljudmässiga laborationer för publiken.

”Jag kan på ett effektivt sätt visa vad det är jag gör i studion”, säger Lanois i en kommande intervju med WiMP. ”Det är ett sätt att kombinera artisteriet med teknologi – därav titeln Flesh And Machine”. I intervjun berättar Lanois också att albumet i hans mening är något av det bästa han producerat.

Vi är väldigt glada över att kunna presentera Flesh And Machine som månadens HiFi-album i WiMP. Istället för att marknadsföra en skiva, försöker Daniel Lanois här istället omdefiniera vad ett album är. Lanois låser upp dörrar och öppnar portaler till det ljudmässigt okända. Om Flesh And Machine inte låter bekant, eller som någonting annat du tidigare hört, beror detta på att det också var Lanois intention. Han uppfinner ett nytt språk, som både är okänt men också universellt.

Med sin intrikata och exotiska estetik, är det här ett av årets mest spännande album – och ett som förtjänar att lyssnas på hög ljuskvalitet. Här nedanför kan du ta del av Lanois egen beskrivning av varje spår på albumet. Snart kommer också en längre och mer djupgående intervju med ljudkonstnären Lanois upp på WiMP Magazine  – håll ögonen öppna efter den!

”För omslaget skapade jag en karaktär som representerar den delen av mig som alltid letar efter nya och oupptäckta ljud. Jag spenderade oräkneliga timmar i mitt laboratorium med att processa inspelade ljud och vokaler för att få fram en symfonisk mix. Mitt mål har alltid varit att ta med lyssnaren på en ljudmässig resa. Att få lyssnaren att känna en känsla de aldrig tidigare upplevt skulle vara den ultimata komplimangen” – Daniel Lanois

Rocco 

Pianodelen följer ackorden från ett Bach-stycke. Jag lade till Taurus bas-pedaler, vilket är en Moog-synth med en djup, mjuk och filmisk botten. Rocco DeLuca, som bor på andra sidan av dammen här i Silver Lake [Los Angeles] är en nära vän, men också en fantastisk sångare. Jag frågade honom att lägga ”ad libs” ovanpå pedalerna. Efter att ha spelat in 10 spår, gick jag igenom de och valde ut de bästa delarna. Vissa stunder snuddade det vid ett sound som jag älskar – ett sound jag minns från den bulgariska kvinnokör som Brian Eno visade mig för många år sedan. Jag blev väldigt exalterad när jag hörde kombination av dessa harmonier. Och jag döpte låten efter honom. Det är något väldigt djupt och emotionellt över den här låten.

The End

En slags instrumental protestsång. Ett stycke som svarar på alla rubriker vi behöver stå ut med nuförtiden – det verkar vara krig non-stop över hela planeten och människor måste leva med detta. Låten representerar krigszonernas gråtande röster som existerar samtidigt som vi andra kan ha trygga samtal med varandra över telefonen. Det finns mycket ilska därinne – ljud av krig och lidande. Det låter verkligen som att himlen störtar in. Det är inte menat att vara någon fredlig lyssning, utan ett utmanande stycke som bidrar till att människor stannar upp och börjar fundera över vad som händer i de otrygga delarna av världen.

Sioux Lookout

”Sioux Lookout” är min idé om ett modernt ursprungsrop  – ett rop efter balans och efter att vi ska leva i balans med våra släktingar. Det är en gammal ursprunglig filosofi – vi behöver respektera våra släktingar, ”the sky people”, våra fyrbenade vänner och havsfolket. Jag försökte kombinera ljud från människor med de från djur. Detta var något jag och Brian Eno även testade på albumet On Land, och jag ser det här som en fortsättning på det sättet att se på musik.

Tamboura Jah

Jag har ett hus i Jamaica, och det här var ett trumspår jag manipulerade när jag var där – detta genom ett par ”processing boxes”. Men jag hade en väldigt begränsad utrustning – bara en mixer och två boxar. Signalen gick igenom boxen utan att ens passera mixern. Jag var så begränsad att slutresultatet också blev väldigt radikalt. Trummorna låter nästan som att de kommer från en annan dimension. Jag tycker att det är ett fint exempel på vilken djup känsla man kan åstadkomma med så pass lite utrustning.

Two Bushas

Från början var ”Two Bushas” en av Rocco DeLucas låtar som jag bara mixade för honom. Jag bearbetade och samplade mina ljud och skapade två spår som var menade att ligga i bakgrunden av Roccos sång. Men när jag skalade bort sången upptäckte jag att dessa i sig var fascinerande och rätt så orkestrala. Jag började se framtidens symfoni framför mig – resultaten var väldigt symfoniska men man kunde ändå inte känna igen ljuden. Jag spelade upp det för Rocco och han blev väldigt exalterad. Jag frågade honom om jag fick använda det på min egen skiva, och han sa ”Självklart”. Det är en dekonstruktion där bara de gömda komponenterna har lyfts fram och går att urskilja.

Space Love

Här hörs min steel-gitarr, även om den är väldigt manipulerad. Den känns väldigt elektronisk, där de elektroniska komponenterna låter lite som viskande djur. Det är något väldigt rörande och romantiskt över låten – lite som två bisamråttor som älskar med varandra i buskarna, haha. Det här är faktiskt en av mina favoriter. Det som hörs i låten ligger så långt ifrån den ursprungliga ljudkällan, vilket är något som verkligen tilltalar mig.

Iceland

Jag satt vid pianot och Brian Blade bakom trummorna. Det är ett väldigt ”rent” live-framträdande. När Blade lämnade studion, fortsatte jag med mitt manipulerande och bearbetande. Allt man hör är egentligen piano, men jag dubbade det med en cittra – samma som jag också använde på Emmylou Harris´s Wrecking Ball. Cittran är lead-instrumentet här och det är något väldigt rörande med dess rena ljud. Det blev en bra kombination av fina akustiska instrument, även om de är väldigt elektroniskt bearbetade.

My First Love

Här hör man återigen min steel-gitarr. Den här är annars väldigt mycket en flirt med det tidiga 80-talet och perioden då jag jobbade med Eno. Detta eftersom jag använde ett litet leksaksinstrument som kallas för Suzuki Omnichord, vilket är som en elektronisk cittra. Det var egentligen bara menat att vara ett leksaksinstrument, men när man drar ner tempot på det får det ett rätt fint ljud. Så jag spelade riktigt snabbt, och drog sedan ner tempot och lade på dubbar. Och så gör Brian Blade en fin insats på trummorna – även om det låter väldigt enkelt så binder hans spel ihop allting väldigt bra. Det här är det roligaste ögonblicket på  skivan.

Opera

”Opera” går i ett högt tempo och har en väldigt elektronisk känsla. Grunden är en trummaskin, en känd trumlåda även kallad för Roland 808. Jag hittade också ett kompletterande eko till 808-beatet. Det blev låtens ryggrad. Den har också ett särskilt personlighetsdrag: halvvägs igenom låten börjar en melodi som följs åt av basen. Detta är ett väldigt ovanligt drag, men det passar rätt bra.

Aquatic

Här får steel-gitarren sitt solo, med ett väldigt distat sound. Jag hittade det här soundet genom att dra gitarren genom ett par Fender-stärkare som jag använde på Neil Young´s album Le Noise som jag gjorde för några år sedan. Jag använde samma inställningar som då, men med min steel-gitarr – den har ett väldigt mullrande och ibland undervattens-liknande sound. Det påminde mig om några av ljuden från 1960-talets San Francisco. Det lät alltid som om man befann sig under vattenytan. I mitt huvud skapade jag en bild av en karaktär, vilket lika gärna kunde ha varit jag, som flöt på ytan av St. Lawrence och ändra ner till Atlanten. Jag fantiserade även om alla de figurer som karaktären träffade under vägen dit. Låten känns som att den ständigt vecklar ut sig – det är en ensam resa, men en väldigt vacker sådan.

Forest City

”Forest City” började med en anteckning på min Les Paul-gitarr. Jag har en liten samplings-kontroll som jag använder i min Les Paul-rigg, så jag tryckte igång den samt satte den på ”hold”. Den fick en vacker mantra-liknande ton och stil, så jag fortsatte med det. Jag lade på saker eftersom, men hela den fem minuter långa resan är från början uppbyggd av en enda ton. Låten har väldigt många texturer. Jag spelade upp den för filmskaparen Terrence Malik, som blev förälskad i den. Han sa ”Det här är precis som jag ser på livet”.

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

Gustavo Dudamel återupptar sina inspelningar av Mahlers symfonier med den här inspelningen av den ovanliga och mystiska 7e symfonin, som också är veckans klassiska album i WiMP

Mahler 7 

Den 7e symfonin är ”en symfoni som har allt”, säger Gustavo Dudamel, ”från kaos till härlighet, sarkasm till ömhet, från en begravningsmarsch till en förförande tango. Det är en kosmisk symfoni av galaktiska, känslomässiga räckvidder”.

Det var hans triumf vid 2003 års Gustav Mahler Conducting Competition i Bamber som gjorde Gustavo Dudamel till en internationell stjärna. Och musiken från Mahler har hela tiden varit central i hans repertoar, men också för hans musikaliska filosofi.

Under det senaste årtiondet har Dudamel vuxit samman med sina bröder och systrar i Simón Bolívar Symphony Orchestra från Venezuela. Det är inte längre ”bara” ett projekt som ska hjälpa barn ut ur fattigdom – de har också tagit sig in på världens musik- och konsertscener som en orkester som bör likställas med många av de riktigt stora. Detta beror inte minst på deras musikaliska och energiska spel och engagemang, som har kommit att hänföra publik och kritiker världen över.

Lyssna och njut av Mahlers vidunderliga musik, framförd av en orkester och en dirigent, som skapar musik av allra finaste slag!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © DGG / Vern Evans

Sorg, uppbrott och ”skitår” som tar slut. Det är några av de ämnen som dyker upp på Tomas Andersson Wijs nya album Mörkrets Hastighet. Vi ringde upp Tomas för att prata om inspelningen av plattan, hans syn på musikbranschen samt samarbetet med Tommy Körberg. 

Det är den 15 oktober 2014, och releasedag för Tomas Anderssons nya album Mörkrets Hastighet – en platta som många benämnt som ett klassiskt ”uppbrottsalbum”. Men även om Tomas själv var förberedd på vilka reaktioner albumet skulle få, har det ändå varit tufft att behöva prata om separationen som behandlas på skivan.

– Jag känner mig lite som en mask på krok som kränger runt för att slippa svara. Jag berättar allt i min musik men är rätt privat annars. Man tänker inte på konsekvenserna när man gör en platta utan skriver helt enkelt om det man måste skriva om. Jag har helt klart gjort album som är lättare att prata om.

Sedan debutalbumet Ebeneser (1998) har Tomas spelat in många framgångsrika album, då oftast i samarbete med en producent åt gången. Men inför Mörkrets Hastighet valde han att jobba på ett helt annat sätt, där han tog in flera olika personer i processen. Resultatet blev ett album där namn som Tobias Fröberg, Johan Berthling, Emil Svanängen och Johannes Berglund alla haft ett finger med i spelet.

– Jag hade sett hur mina bekanta inom dansmusiken jobbat med flera olika producenter och tekniker samtidigt, och tyckte att det vore kul att testa. Och det gick väldigt bra, även om det blev otroligt mycket jobb, berättar Tomas.

Med den unga ljudteknikern Sven Johansson vid sin sida och tillgång till den unika utrustningen på Fashionpolice Studios i Stockholm, har ett välljudande album växt fram. Och Tomas är själv speciellt nöjd med mixen mellan det analoga och det digitala.

– Det ska inte låta retro, men det finns liksom inget bättre än fina gamla mickar och kompressorer, som återger ljudet på ett snyggt sätt. Vi har lyckats behålla värmen i musiken, men ändå hittat en ny klarhet i ljudet. Jag är supernöjd.

När det kommer till låtarna har Tomas också samarbetat med Andreas Mattson (Popsicle), som just nu också är aktuell som låtskrivare för Sofia Karlssons senaste album.

– Jag och Andreas får alltid mycket gjort tillsammans. Ibland skriver vi tre eller fler melodier om dagen. När det kommer till idéer så dyker de upp överallt. Det är konstigt, men jag kommer ofta på melodier och texter när jag soundcheckar. Jag gillar att skriva låtar när man gör något annat samtidigt. Det blir inte så fokuserat, utan låten får liksom ”ramla” över en istället.

Albumet har en tydlig kronologi som följer ett år i artistens liv, och som avslutas med ”vintern vi talat så länge om” (”Orden i vinden”) och ”det är tre dagar till jul/och ett skitår är slut” (”Nu dör en sjöman”). Detta drag var inte något som Tomas tänkte på under skrivprocessen utan växte istället fram när låtordningen på albumet skulle sättas.

– Det blev verkligen som ett år i mitt liv, där albumet går från en vinter till en annan. Det är utan tvekan den mest tematiska platta jag gjort, säger Tomas.

Den vackra och rörande ”Nu dör en sjöman” har med sina referenser till julen också kommit att bli upplockad av en av Sveriges största vokalister. Inom kort kommer en julversion av låten med ingen mindre än Tommy Körberg.

– Tommy frågade mig  om jag hade någon jullåt på lager. Jag spelade upp ”Nu dör en sjöman” och han nappade på att göra en egen tolkning av den. Han sjunger ju lite mer ”wide screen” än jag dock, så den kommer nog bli lite annorlunda, säger Tomas med ett skratt.

Sedan Tomas debuterade har det hänt mycket inom musikbranschen. Det släpps allt fler album, samtidigt som ”brinntiden” för varje release blivit allt kortare. Att tränga igenom ”bruset” har kanske aldrig varit svårare, men Tomas säger sig ändå vara lyckligt lottad som redan hunnit bygga upp en stadig publik.

– När jag debuterade 1998 pratade jag med Peter LeMarc på telefon som sa ”jag skulle inte ens önska min värsta fiende att debutera nu”. Då kan man ju tänka sig hur det är idag! Tack och lov har jag en stark live-förankring och står rätt stabilt.

Och Tomas säger sig vara säker på att det kommer bli fler album i framtiden. Även om han fortfarande gör temporära utflykter till sitt parallella yrke som journalist (senast med sin intervju-serie på Brunnsgatan) är musiken fortfarande hans stora passion.

– När man släppt en platta kan man känna sig ganska matt. Men så har jag känt många gånger och nu vet jag att suget att göra musik alltid kommer tillbaka. Det är en kärlek.

Under de senaste 10 åren har hon kommit att bli en av Sveriges mest uppskattade sångerskor, och har också fått ta emot många priser – bland annat för sina tolkningar på Dan Andersson. När Sofia Karlsson nu är tillbaka, med hennes första album på fem år, är det återigen vemodet som står i centrum. Men där bakom finns också en hel del hopp.

Du släppte ditt senaste album 2009, hur känns det att släppa ”Regnet faller utan oss” nu?

– Det är en blandning av ångest och glädje. Eftersom jag har jobbat med det här albumet i två, tre år nu så är det dock väldigt skönt att äntligen få ge ut det. Jag gillar också att plattan kommer på hösten – det är verkligen en sådan skiva man bör lyssna på under murriga kvällar när man dricker rödvin.

Jag har förstått att du rest en hel del under tiden som albumet kommit till?

– Ja, det stämmer. Jag har skrivit den här musiken vid havet i Senegal, i en husvagn i Frankrike och här hemma i Gamla Stan. Jag behövde få perspektiv och skrivro, och då var resandet suveränt för att ta mig ur vardagsmiljön och få lite nya ”vindar”.

Är du nomadiskt lagd som person?

– Ja, det är jag verkligen. Det är lite cirkusliv kan man väl säga.

”Uppbrottsskiva” är ett begrepp som många använt för att beskriva albumet, eftersom att det till stor del behandlar separationen från en partner. Hur ser du själv på plattan?

– Det är helt klart en vemodig platta, men jag gör ju alltid melankolisk musik vare sig jag är glad eller ledsen. För mig är det verkligen inte en separationsskiva, utan ett album som handlar om att gå vidare i livet. Det finns en låt på skivan som heter ”Gå inte ensam in” som helt och håller är en hyllning till det kollektiva. Även om det är vemodigt så handlar albumet framförallt om hopp. Och förlåtelse.

Hur har arbetet med albumet sett ut?

– Jag har jobbat tillsammans med Andreas Mattson, vilket var en musikalisk fullträff! Han är fantastisk. Jag tror dessutom att han är synsk, eftersom att han har förstått precis hur jag vill ha det. Vi har inte setts så mycket alls under skrivarprocessen, utan istället suttit på var sitt håll och skickat saker fram och tillbaka. Och tänkt. Och skickat. Och tänkt.

Men sedan spelade ni in i en studio?

– Ja, precis. Och jag är ju så där analog av mig, varför det mesta är inspelat live där alla spelar på en och samma gång. Men det har varit mycket jobb. En del låtar har jag gjort sju olika versioner av innan jag bestämt mig för vilken som är bäst.

Hur fungerar du i studion? 

– Jag blir helt neurotisk och gråtig men glad på samma gång. Det är en märklig och samtidigt väldigt rolig situation. Min förra platta spelades typ in på ett hotellrum, men nu var vi i skitfina studios vilket jag kände en sådan enorm tacksam för.

Är du petig med detaljer och sound?

– Absolut. Och perfektionism är en farlig kompanjon. Men det som också är jobbigt är att man vill att det samtidigt ska låta ”operfekt”. Det behöver absolut inte vara fläckfritt, men det är viktigt med feeling och att det känns ”på riktigt” liksom.

Kom du till en punkt med den här skivan där du kände dig nöjd?

– Nej, haha. Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd men man måste sluta någon gång.

Lyssnar du på din egen musik?

– Nej, aldrig. Fram tills att en skiva blir klar lyssnar jag konstant, men så fort den är ute så ger jag bort musiken till mottagaren. Om folk sätter på min musik i något sammanhang där jag är med så stänger jag av. Då kan jag inte prata, det blir för jobbigt. Jag börjar lyssna på skumma detaljer och… nej, det går helt enkelt inte.

Du har sagt att du känner dig mer som en musikant än en artist. Vad menar du med det?

– Jaa, alltså jag är ju inte en sådan där krogshow-artist direkt. Min grej är mer att spela musik ihop med andra. Jag kan känna mig lite obekväm vid mingel och så där, och vill hellre ha riktiga samtal med vanliga människor. Det finns en del av musikbranschen som är väldigt ytlig, och den slipper jag helst.

Hur är det att verka som musiker i Sverige idag?

– Det är mycket som har hänt under de senaste åren. Överlag är jag rätt så oroad för att medierna dragit ner så mycket på kulturbevakningen. Fler och fler kulturredaktioner läggs ner, vilket rent ut sagt är förjävligt. Branscher går upp och ner, och det får man ta. Men just den här utveckligen gör mig väldigt bekymrad.

Redan nu har ditt album fått väldigt fina recensioner. Hur mycket bryr du dig om vad folk tycker? 

– Jag läser inga recensioner. Men självklart blir jag glad nu när du säger att det har gått bra. Men annars försöker jag undvika allt sådant, jag är alldeles för känslig och självkritisk.

Har din egen syn på musiken förändrats sedan du debuterade?

– När jag var 20 kände jag mig rätt ointresserad av en karriär, och gjorde mest musik för min egen skull. Men nu tycker jag att det är kul att vara en del av musiklivet, och att ha en karriär. Nu är jag också mer fokuserad på mottagaren. Personligen tror jag att all musik behövs. Man behöver dansmusik, man behöver diskmusik och så vidare. Jag gör ju lugn musik, och den behövs också.

Vad händer nu?

– Nu ska vi ut på en miniturné i Sverige och Norge, och sedan släpper jag snart en julsingel tillsammans med Martin Hederos – en låt baserad på en engelsk trad-text som Sofie Livebrant skrivit musiken till. Så det är nästa steg. Och nästa år kommer jag och Martin att göra en hel julplatta, så det blir helt enkelt mycket jul!

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Inom jazzkretsar vet de flesta vem Rigmor Gustafsson är. Med sin sköna röst och en utstrålning få förunnad har hon kommit att bli en av landets mest framgångsrika vokalister inom genren. När vi ringer upp befinner sig Rigmor ute på en miniturné – vid sidan av de större spelningarna blir det många små gig, ofta i duo- eller trioformat.

– Det blir en mix av olika spelningar just nu. Men det jag ser fram emot mest i höst är självklart öppningskonserten på Stockholm Jazz Festival där jag spelar med orkestern från nya skivan!, säger Rigmor.

För en månad sedan släppte Rigmor sitt nya album When You Make Me Smile som hon spelat in tillsammans med Dalasinfoniettan. Drömmen om att göra ett album med en stråkorkester hade funnits länge men blev först verklighet då medproducenten och låtskrivaren Ollie Olsson hörde av sig och var intresserad av att göra något liknande.

– Ollie är en väldigt entusiastisk person, och det var ett lockande och roligt projekt. Vi började skriva låtar, och sedan kom Dalasinfoniettan snabbt in i bilden, berättar Rigmor.

Inspelningsprocessen tog sin början, men samtidigt fick Rigmor problem med sitt skivbolag då hennes kontrakt precis hade löpt ut. Detta ledde till att en stor del av arbetet med albumet föll på henne själv.

– Det var helt enkelt mycket som blev mitt jobb, kanske mer än vad jag egentligen hade velat. Samtidigt har jag svårt att släppa kontrollen också. Det är inte som att jag har mixat någon skiva direkt, men jag är väldigt petig när det kommer till detaljer gällande sound och ljud. Men det är tur att det inte bara var jag som drog i spakarna, för då hade vi aldrig blivit klara, berättar Rigmor med ett skratt.

Tillsammans med Ollie Olsson och Tomas Bäcklund har Rigmor skrivit sex av låtarna på albumet. Förutom detta innehåller plattan ett par covers, samt duetten ”Let It Go” som Rigmor gör tillsammans med självaste Eagle Eye Cherry.

– Den låten är skriven av Ollie. Vi pratade om vem jag skulle göra den tillsammans med och kom direkt att tänka på Eagle Eye. Han tackade ja på en gång, vilket var otroligt kul, säger Rigmor.

Många recensenter har pekat på att det nya albumet går mer mot popmusiken, medan det klassiska jazzsoundet fått stå tillbaka lite. Men detta är inte något som Rigmor själv ser som något negativt.

– Nu har jag gjort den här plattan och den låter så här. Jag satsade väldigt mycket på melodierna, samtidigt som det inte fick kännas klyschigt. För mig är inte genre så viktigt, och jag bryr mig inte heller så mycket om vad folk tycker och tänker.

Hur nästa album kommer låta är dock inte Rigmor helt säker på. Efter det hårda arbetet med When You Make Me Smile var sångerskan ett tag tveksam till om det överhuvudtaget skulle komma att bli fler plattor.

– Man inser hur mycket jobb det är. Trots att jag har agenter i såväl Tyskland som Sverige så känns det som att det bara blir mer och mer jobb hela tiden. Först tänkte jag ”shit, undrar om det här blir det sista man gör?”, men nu när plattan äntligen är ute har jag faktiskt börjat fundera på vad jag ska göra härnäst. Det blir nog fler album.

Rigmor menar att hon fortfarande har ett stort intresse för musiken i sig, och att hon aldrig tröttnar på att sjunga eller skriva låtar. Men arbetet runt omkring tar mycket tid, och är också något som helt enkelt inte intresserar henne.

– Häromdagen träffade jag en person som jobbar med PR som sa ”åh, vad jag älskar media”. Det förstår jag bara inte! Jag tycker att sociala medier är jättetråkigt. Flera av mina kollegor tycker att det är superkul att sitta och uppdatera hemsidor och Facebook, men jag har aldrig fastnat för det där.

Sedan Rigmor började jobba professionellt med musik har också mycket inom branschen förändrats, och hon beskriver dagens musikindustri som hård och skoningslös. Det som för 10 år sedan var en hoppfull och positiv miljö att verka i har idag utvecklats till en allt dystrare verklighet.

– Det är svårt att få konserter, och omöjligt att sälja skivor – det är en hård väg att gå om man vill lyckas idag. Jazzklubbarna har väldigt lite pengar, och många jobbar ideellt. Samtidigt kan man väl säga att ordet ”jazz” i sig blivit mer etablerat. Människor är mer öppna för det och det finns en större bredd. Så det är både positivt och negativt kan man väl säga, säger Rigmor.

Under hösten väntar förutom spelningen på Stockholm Jazz Festival mer turnerande, bland annat i Tyskland. En stor del av Rigmors tid spenderas ute på vägarna, vilket har varit hennes vardag i många år. Att resa i jobbet är något som hon alltid har tyckt om, men under de senaste åren har Rigmor hittat en hobby som allt mer fått henne att längta hem.

– Jag har börjat rida, och gör det mycket mer regelbundet nuförtiden. Det har fått mig att inse att jag faktiskt vill försöka vara hemma mer. Men samtidigt – varje gång jag står där på Arlanda är det också en härlig känsla!

Rigmor Gustafsson och Dalasinfoniettan öppnar Stockholm Jazz Festival den 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.