’Cornelis vs Riedel’ är ett albumprojekt som skänker något så ovanligt som ett nytt perspektiv på legenden Cornelis Vreeswijk. Här kombineras sångtexter som vi tidigare främst har kunnat läsa i samlingen Skrifter 2., Enskilda sånger med helt nya tonsättningar signerat Georg Riedel.

Sarah Riedel och Nicolai Dunger sjunger, uppbackade av Georg Riedel själv och ett band med ett elitlag av svenska jazzmusiker, som Emil Strandberg, Jonas Östholm, Per-Åke Holmlander och Fredrik Ljungkvist.

Och resultatet? Ingrid Strömdahl (SvD) skriver (mer…)

[Tävlingen är avslutad och vi gratulerar Kristoffer i Svedala!]

Det här får du inte missa. Även om du som WiMP-användare kan glädjas åt ett enormt utbud av Pink Floyd-album, inklusive alla färska 2011-remasters, så finns det något alldeles speciellt med fysiska prylar.

Tillsammans med våra kompisar på EMI Music och Playalistic tävlar vi ut The Dark Side Of The Moon – Immersion Edition. Vad döljer sig bakom den respektingivande titeln? Först och främst 3 CD-skivor, 2 DVD’er och en Blu-Ray-skiva. Men även diverse specialgjort, exklusivt memorabilia. Bilden här ovan visar det hela i all sin prakt.

Så hur gör du för att vinna härligheten? Klicka här och tävla på vår Facebook-sida!

Det är inte lätt att älska Pink Floyd. En eller två epoker från den långa karriären kan man väl hänga med på, men jag tvivlar på att någon kan omfamna alla aspekter av den brittiska gruppen med den sällsynt dåliga personkemin. Jag menar, hur skulle man kunna gilla både den första LSD-trippande psykedeliska inkarnationen och den sista epokens sömnigt svulstiga arenarock. Eller så här: går det att gilla både den excentriska Syd Barrett och surdegen Roger Waters?

Själv drar jag ett tjock stoppstreck efter Wish you were here. Ibland är jag så hårdnackad att jag till och med drar det efter The dark side of the moon, ett album som trots odiskutabla kvaliteter tillhör de mer överskattade i rockhistorien. Fast det är klart, den drömskt dimmiga stämmning som framkallas i spår som Breathe (in the air), Time och den helt ljuvligt atmosfäriska Us and them (och fortsättningen med Any colour you like) utövar samma magiska dragningskraft varje gång man råkar på dem.

Men alltså, så här är det: fram till TDSOTM och WYWH var Floyd en grupp att räkna med, en kreativ och psykedeliskt oförutsägbar progrockgrupp man inte riktigt visste var man hade. Efter det blev det bara Roger Waters-misär, gigantiska stadium-turnéer och interna bråk för hela slanten.

Texten fortsätter under spellistan

Gruppens mest attraktiva tid – inte minst visuellt – var förstås den korta men extremt utflippade epoken med Syd Barrett. De två album med input från Barrett, The piper at the gates of dawn och A saucerful of secrets, är psykedeliska milstolpar man inte kommer undan, men de efterföljande tre – More, Ummagummma och Atom heart mother – är faktiskt minst lika bra. Fast på ett annat sätt. Meddle och Obscured by clouds har definitivt sina stunder de också men lever kanske inte riktigt upp till de fina omslagen.

Ett lite undanskymt album som förtjänar att lyftas fram är Atom heart mother. Dels för det fullkomligt lysande Hipgnosis-omslaget med kossorna, dels för det underbart märkliga titelspåret. Alldeles extra underbart är det suggestiva körpartiet som är så mycket excentriskt brittiskt 70-tal att man känner hur skägget och håret börjar växa och gamla gulnade nummer av Melody Maker och New Musical Express virvlar omkring för den inre synen samtidigt som den flummiga doften av gräs sprider sig i rummet.

Annat att lyfta fram är Careful with that axe, Eugene, från Ummagumma (med ett av världens snyggaste vinylomslag), och The Nile song, från soundtracket till filmen More. Båda två kan ses som tidiga exempel på de postrockiga ljudmattor som Mogwai och andra band i samma skola skulle komma att utveckla tre decennier senare.

Syd Barrets två märkliga soloalbum kan förstås inte räknas till Floyd-katalogen men är ändå sammanbunden med gruppens turbulenta historia. Med sin märkliga blandning av psykedeliskt vansinne och stunder av avklarnad musikalisk genialitet bör de ingå i varje anständig skivsamling.

När det gäller David Gilmours senaste soloalbum, On an island från 2006, kan man konstatera att det med sin drömskt baleariska stämning låter som det bästa Pink Floyd-albumet sedan Wish you were here.

 – Dan Backman

Dan Backman är musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet. Hans främsta Pink Floyd-meriter är att han såg dem på Konserthuset 1970 och att han en gång blev förväxlad med Rick Wright på den grekiska ön Syros. Kusinerna i Ludvika, som var riktiga hardcore-fans redan i mitten av 60-talet, hjälpte till att boosta intresset. De hade bland annat en fransk ep-utgåva med Arnold Layne, Candy and a currant bun och Interstellar overdrive. Den är extremt sällsynt och eftertraktad idag.

När punken svepte över mig 1977 gjorde jag misstaget att sälja en massa strålande plattor i genrer som jazz och symfonirock. Pink Floyd klarade lyckligtvis utrensningen. Möjligen eftersom de var så svåra att kategorisera. Tidiga Pink Floyd, med den älskvärde galningen Syd Barrett som sångare, godkändes av de som i slutet av 1970-talet föll för punk och ny våg. Senare tiders Pink Floyd, med Roger Waters som älskvärd svårmodig despot, hatades av merparten av de som nu plötsligt bara godkände Ebba Grön och Patti Smith.

Jag var inte lika säker. ”Floyd”, vi sa så hemma i Norrlandsbyn, hade trots det episka anslaget också något nervigt, hjärnskrynklat, engagerat. ”Dark Side Of The Moon” och de andra mästerverken fick bli kvar i hyllan.

Men en platta åkte all världens väg. Eller om jag inte ens köpte den. ”The Wall”. Ett dubbelt konceptalbum när jag kunde lyssna på Joy Division och Ramones? Med en låt, ”Another Brick In The Wall”, som lekte fuskdisco? Nej, det kändes inte aktuellt.

Trevligt nog ledde den ignoransen många år senare till att jag drabbades av Pink Floyd i en attack som ännu sitter i. När bandet 2001 släppte samlingen ”Echoes” insåg jag vilken fatal miss jag gjort. Spår från ”The Wall” – som ”Comfortably Numb” och ”Hey You” – tillhör de bästa psykoanalyser som rockmusiken skänkt oss. Dessutom: skolkören i ”Another Brick In The Wall” gör att jag ryser bara jag tänker på den. Tur man växte upp.

– Lars Nylin

Vi är jätteglada och stolta för möjligheten att erbjuda Pink Floyds katalog i en ljudkvalitet uppdaterad och anpassad till vår tid. För detta är inte bara en angelägenhet för folk med en vurm för progressiv musik och jättedyra högtalare, det är lika mycket en liten sensation för popmusiken.

>> Här hittar du de 14 remastrade originalalbumen med Pink Floyd

För musik av Pink Floyds kaliber kräver att man anpassar förutsättningarna vartefter tiden går. Musiken är helt enkelt så genomtänkt och har så hög verkshöjd att den, ur ett rent ljudperspektiv, måste följa med i utvecklingen. För låtarna har ju gjort det. Helt utan upputsning och anpassning så står dessa låtar ut bland alla miljoner av popsånger som skrivits sedan urminnes poptider.

Det är det som gör Pink Floyd lika relevanta idag som för dryga 40 år sedan. Albumet The Wall kunde varit skrivet idag och behandla förtrycket som altjämt existerar i vår värld, om än applicerat på andra maktstrukturer och andra geografiska områden.

Under hela hösten kommer vi på WiMP att lägga upp spännande material av Pink Floyd. T.ex. kommer vi publicera en serie krönikor här på bloggen där artister, journalister och andra med en vass penna kommer att berätta om sitt förhållande till bandet. Dessutom kommer vi löpande lägga upp nya intervjuer med människor i bandets närhet och spellistor med det absolut bästa låtarna.

Något både för dig som redan är bekant med Pink Floyd men även en perfekt introduktion till en fantastisk, och väldigt omfattande, musikkatalog.

Först ut på bloggen berättar journalisten Lars Nylin om att vara Floyd-fan i Norrland på den tid då det begav sig. Lars delar förstås även med sig av en spellista med sina favoritlåtar med Pink Floyd.

Mycket nöje!

– Fredrik Zmuda, Musikredaktör WiMP Sverige

OutKast, Lil’ Wayne och T.I., Master P, Lil’ Jon och T-Pain. Sydstatsrapparna har på gott och ont dominerat det senaste årtiondet inom amerikansk hiphop. Östkust-fansen förtvivlar och beskyller dirty south för att vara fördummande och bekräfta negativa stereotyper. Vår egen Niklas Krigslund har tittat närmare på genren och snackat fördomar med den amerikanska journalisten och dirty south-experten Ben Westhoff.

När OutKast gick på scenen under Source Awards i 1995 buades det friskt i Paramount Theatre i Madison Square Garden. Luften vibrerade av aggression från den eskalerande konflikten mellan öst- och västkust. Men när André 3000 och Big Boi reste sig för att ta emot priset för bästa nya grupp hittade salens två fraktioner plötsligt en gemensam fiende i den flamboyanta duon från “den tredje kusten”.

Särskilt de lokala newyorkarna hade svårt att dela rampljuset med två okända sydstatsexcentriker som med sin tillbakalutade funk och släpiga lantisdialekt representerade en främmande estetik milslångt ifrån dåtidens hårdkokta boom bap-rap. Och i deras hemstad – hiphoppens vagga!

“Jag är trött på människor, trångsynta människor” sa en tydligt skakad André 3000 när visselstormen hade lagt sig. “Det är som om vi hade gjort en demo som ingen vill lyssna på. Men The Southhar något att säga. Och det är allt jag har att säga.” sa han och lämnade scenen, förmodligen ovetande om det profetiska i sitt uttalande.

Den milt sagt tumultartade prisutdelningen kommer vi framför allt ihåg som kvällen där hatet mellan Tupac og Biggie flammade upp och senare resulterade i att de båda mördades 1996 och 1997. Men OutKasts pris och André 3000’s indignerade tacktal pekade fram mot annan och mer genomgripande utveckling i amerikansk hiphop – den sydliga förskjutningen av maktbalansen som på allvar tog fart några år senare, när dirty south plötsligt stormade in på hitlistorna i en diamantbesatt stridsvagn signerat Master P och hans No Limit Records. Deras slogan Make ’em say ugh! fick håren att resa sig på östkustens språkmedvetna etablissemang. New Orleans-konkurrenterna Cash Money Records följde snabbt upp med storsäljande skivor från Hot Boys, B.G och Juvenile fram till 2005, innan trap-rappare som T.I., Gucci Mane och Young Jeezy tog över hitlistorna. Och så har vi förstås Lil Wayne, som med sitt esoteriska bildspråk och föränderliga flow av många – och helt säkert av honom själv – räknas som världens bästa rappare.

Trots deras kommersiella succé är forhållandet mellan de mer enkelspåriga sydstatsrapparna och östkusteliten fortfarande inte speciellt avslappnat. Newyorkers som Nas, Ghostface Killah och andra Wu-Tang Clan-medlemmar håller fast vid att deras rimtekniskt komplicerade, socialt medvetna och samplebaserade, organiska hiphop är på en annan nivå än sydstatsgängets syntetiska 808-beats och enkla textunivers. Ett textunivers som ofta beskylls för att bekräfta vita fördomar om den svarta underklassen genom att handla om att äta chicken wings och bli hög på hostmedicin, ackompagnerat av videos där artisterna uppför sig, ja, stereotypt. Nas gick faktiskt så långt som att erklära att hiphoppen var död i en YouTube-video med titeln “Eat That Watermelon”. Skälet: Fördummande sydstatsrap som upprätthåller rasstereotyper för att underhålla vita förortskids, ungefär enligt samma recept som 1800-talets minstrel shows.

Texten fortsätter under spellistan.

För att titta närmare på om de här anklagelserna mot dirty south håller vatten har vi pratat med Ben Westhoff, musikredaktör på LA Weekly och författare till boken ‘Dirty South’.

#1: DET ÄR DUMT

Det här håller jag inte alls med om. Musiken må vara simpel och avskalad, ibland är det bara ett 808-beat och knipsande, men jag vill inte kalla det dumt bara för att det är minimalistiskt. Många av låtarna är genialiska just därför att de är så simpla och catchy. Det är en konstform i sig.

#2: DET BEKRÄFTAR FÖRDOMAR OM DEN SVARTA UNDERKLASSEN

Det finns helt säkert exempel på detta, och jag kan förstå att man har den uppfattningen. Till exempel upprördes många av videon till “Fry That Chicken” med Ms. Peachez. Men jag har pratat med dom som gjorde den, och det är definitivt inte deras intention att förstärka negativa stereotyper. De vill bara ha kul och göra folk glada. Det samma gäller “Laffy Taffy”, som också fick utstå mycket kritik. Men oavsett vad syftet är så missförstås man, och därför är det svårt att argumentera mot påståendet.

#3: DET ÄR ‘RINGSIGNALSRAP”

Ja, det är svårt att inte hålla med om det. Faktiskt myntades uttrycket “ringtone rap” för att beskriva southern hiphop, och jag tror att Soulja Boy’s ‘Crank Dat’ har rekordet som den mest nedladdade ringsignalen någonsin i USA. Det är sjävklart simplistiskt, men som sagt så behöver inte det vara dåligt. Jag gillar att det är ett sound som inte är fast i 80- och 90-talet.

Men det är en grov generalisering att använda det här begreppet om hela genren. Det finns miljoner av sub-genrer: bounce, bass, crunk, snap. Och sen är den amerikanska södern ett enormt geografiskt område. Ljudet av Houston kunde inte vara mer annorlunda än ljudet av Miami. Det finns en intellektuell rappare för varje simpel; T.I., Scarface, Big Boi – dem kan du omöjligt kalla simpla.

#4: DET ÄR CHAUVINISTISKT OCH GLORIFIERAR VÅLD OCH DROGER

Det är sant i en viss utsträckning när det gäller Young Jeezy, T.I. och Gucci Mane. Men jag tror att de känner att de presenterar verkligheten som den ser ut från deras perspektiv. De skulle säga att de har växt upp i bostadsområden som har övergivits av polis och myndigheter, där det har varit upp till de kriminella att skydda och ta hand om dom dom bor där. Det behöver man inte hålla med om, men det år så de ser på saken. När det är sagt så är det ingen tvekan om att det finns en viss glorifiering, och det är inget jag tycker speciellt mycket om.

#5: DET APPELLERAR TILL DEN LÄGSTA GEMENSAMMA NÄMNAREN

Well, för mig talar musiken till barnet i mig. Jag älskar musik som fångar dig direkt, och där alla kan vara med. Du blir på gott humör, och jag föredrar det framför “intellektuell” musik som försöker att träffa hjärnan i stället för hjärtat.

– Niklas Krigslund, redaktör, WiMP Danmark

Öppna vår specialsida i WiMP med musiken från superåret 1991

1991 är året då ett gäng etablerade artister ger ut några av sina mest exceptionella album. Det här är året då R.E.M. för allvar tar steget från undergroundfavoriter till världsstjärnor med Out Of Time, Red Hot Chili Peppers gör det samma med Blood Sugar Sex Magik (som tyvärr inte får streamas) och U2 levererar sitt kanske starkaste album någonsin med Achtung Baby.

1991 är också året då en rad yngre band ger ut album som verkligen förändrar förutsättningarna i musikbranschen. I augusti ger Pearl Jam ut Ten, och i september kommer Nirvanas Nevermind. Plötsligt vänder alla blicken mot Seattle. Inte minst skivbolagen, som i jakten på ”nästa Nirvana” sajnar varenda deppiga unge med en gitarr i Seattle-området. 1991 är helt enkelt en vattendelare för den alternativa rockens genomslag på hitlistorna och i musikbranschen. I förlängningen av grunge-vågen hamnade även etablerade amerikanska alternativrockare som Dinosaur Jr. och Sonic Youth på större skivbolag.

Läs vidare under spellistan.

I England kommer My Bloody Valentines Loveless, en skiva som etablerade både bandet och shoegaze-genren på riktigt. Massive Attack skapar mer eller mindre egenhändigt trip-hop (och Bristol-scenen) med Blue Lines, minst ett par-tre år innan genren överhuvudtaget fick ett namn.

Grungevågen med sina krav på äkthet och antikommersialism innebar mer eller mindre spiken i kistan för den redan halvt avsomnade pudelrocken. Men för Guns N’ Roses var 1991 året då ambitiösa Use Your Illusion I & II blev en såväl kommersiell som konstnärlig succé. Men i den hårdare änden av skalan kan inget mäta sig med Metallica och deras Black Album (ej tillgängligt för streaming). Med hits som ”Enter Sandman” och ”Nothing Else Matters” gick skivan direkt in på förstaplatsen i USA och i nio andra länder. Producent Bob Rocks omdefinition av gruppens sound var en sådan succé att skivan hittils har sålt över 25 miljoner ex.

1991 var ett avgörande år även för hiphop och elektronisk musik. Det ska vi återkomma till.

Får många känns det som en evighet sedan, men när vi spolar tillbaka till musikåret 1991 är det nästan som om tiden har stått stilla. 1991 var överhuvudtaget ett alldeles ovanligt bra musikår.

Öppna vår specialsida i WiMP med musiken från superåret 1991

Bjørn Hammershaug, musikredaktör WiMP Norge och Fredrik Zmuda, musikredaktör WiMP Sverige

Det är någonting med 1991. Jag kan minnas att det var varmt i augusti, att det var mörkt på vägen till replokalen i september. Jag minns smygrökning vid en container utanför min skola och jag minns att jag hade kängor och en engelsk lodenrock på mig. Jag minns att mellan våren och hösten 1991 suddades gränserna för vad som gjorde att man kanske klassats som en udda fågel ut något. På MTV kunde man dagtid se en video där en av dom tillsynes gaut-castade dansarna hade en anarkistsymbol på sin cheerleader-dräkt.  Jag minns att vi satt utanför Sjöhistoriska och lyssnade på just detta band spela. Teenage Fanclub var förband, tror jag. Jag minns att jag plockade ut riffet till Smells Like Teen Spirit på min gitarr och att vi spelade den i en bygghutt i skogen. Den och Paranoid och Back In Black. Låten fick omedelbart samma status som dessa odödliga paradnummer i vår bok. Tidningen Slitz (som på den tiden delvis drevs av en kvinna) skrev om musik och mode och gjorde modejobb på flanellskjortor. Jag hade väldigt många flanellskjortor. Och kängor. Och kortbyxor från Ghetto Wear.

Varför kommer jag ihåg allt det här när jag inte kommer ihåg saker som ligger mycket närmare tiden? Jag tror att en förklaring ligger i att musiken jag lyssnade på det året fortfarande är relevant och fortfarande spelas. Den fungerar som en Proustsk Madeleinekaka för mig. Musiken låter mig liksom inte glömma året då jag gick från att vara barn till att bli åtminstone något mer vuxen, och då alternativmusiken flöt ihop med mainstream, och musikvärlden ändrades i grunden.

Fredrik Zmuda, musikredaktör WiMP Sverige