Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Glädjande nyheter! Från och med idag kan du höra Seinabo Seys nya remix-EP exklusivt i WiMP. På EPn hör du bland annat remixer av Toyboy & Robyn, S.P.Y. och inte minst den omtalade danska Hedegaard.

Efter en spelning i Vitabergsparken och ett Facebook-meddelande från popkungen, låtskrivaren och producenten Oskar Linnros tog karriären fart. Seinabo Sey kom som en blixt från klarblå himmel och omfamnade hela musikvärlden. Debutsingeln ”Younger” kändes som en aptitretare och intresset ökade explosionsartat. Girigt frågade varje musikälskare ”När får vi höra mer?” .

Och det dröjde inte länge förrän vi fick den andra singeln ”Hard Time” och även om förväntningarna var överväldigande så levde hon upp till sin debutinsats. Endast 23 år gammal har hon jobbat med svenska storheter som Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll. Hon har körat och turnerat tillsammans med Oskar Linnros och efter knappt ett år som soloartist känns hon som Sveriges största musikhopp.

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Veckan börjar på bästa sätt – från och med idag kan du nämligen förhandslyssna på den svenska poptrion fjärilseffektens nya singel ”Brinner upp” i WiMP! I maj förra året släppte bandet sin första EP ”Dansa som en idiot”, som fick ett väldigt varmt mottagande. Och nu är alltså Hannes Wiklund, Hampus Blomberg och Anton Fernandez tillbaka – den här gången med en singel som handlar om en passion som nästan tar kål på en. Vi ringde upp bandet för att få veta lite mer.

Vad handlar låten om?

– Låten handlar om att stå ut med någonting som är jobbigt, därför att man har en stor passion för det. Det kan till exempel vara en olycklig relation, men också en slitsam hobby som man älskar.

I låten liknar ni den här känslan med att ”brinna upp” och beskriver kärleken som en eld. Hur kom ni på det?

– Vi blev inspirerade av en saga om Kung Midas som förvandlar allt han rör vid till guld. Ganska snart inser kungen dock att det inte fungerar så bra när han försöker röra vid människor han bryr sig om. Vi ville fånga den känslan – elden är dels passionen och dels ett destruktivt element.

Har ni utvecklat ert sound på något sätt?

– Ja, det har vi verkligen. Och det är något som framförallt hörs på de låtar vi håller på med just nu. Eftersom vi gör allting själva, från att skriva till att spela in och producera så är det också en naturlig utveckling. I början visste vi knappt hur man mickade upp en gitarr och så vidare. Vi utvecklas hela tiden och går framåt både text- och soundmässigt.

Det produceras väldigt mycket pop på svenska just nu – känner ni av någon konkurrens?

– Nej, vi tycker att det är kul att det görs så mycket bra svensk pop just nu. Vi tänker inte på konkurrensen utan är mest glada att vi har möjligheten att jobba med musik på heltid. Det känns som att det är ett bra och roligt musikklimat i Sverige för tillfället.

Har ni själva något tips på hur man lyckas i sin relation utan att ”brinna upp”?

– Vi vet allihopa hur det känns att slita ut sig för någonting och också hur det känns att blir bränd av någon annan. Det man kan lära sig är väl att det oftast inte finns någon avsiktlig ondska bakom det, utan att det är något som bara uppstår. För att lyckas med en relation utan att ”brinna upp” är ärlighet och kommunikation det absolut viktigaste. Om man ska applicera låtens mening på oss som band så försöker vi alltid vara ärliga och komma ihåg vad som är viktigt med musiken. Det är inte ett vanligt jobb och därför försöker vi hålla en slags distans till det, vilket vi tror är sunt.

Vad händer framöver?

– Den 24 mars släpps ”Brinner upp”, och då släpper vi också en lyrics-video på YouTube. Utan att säga för mycket så illustrerar den ganska väl hur vi tänkt med låten. Sedan håller vi på att spela in och hoppas snart kunna släppa en andra singel. Vi har börjat jobba mer med video också och planerar att släppa lite fler live-videos och extramaterial snart, så håll ögonen öppna!

Brittiska dubstep-popstjärnan Kathleen Anne Brien, mer känd som Katy B, debuterade för två år sedan med hyllade EP:n Danger och det efterföljande albumet ”On A Mission”. Hon nominerades till flera priser, bland andra MTV Europe Music Awards, MOBO Awards och Q Awards. Den 7 februari släpper hon sitt nya album ”Little Red” men redan i dag kan du smyglyssna på albumet i WiMP!

Vi ringde upp Katy B för att prata lite om plattan. När vi ringer sitter hon i ett bås och har precis spelat in lite demo-sång till en producent.

– Men jag vågar inte säga vem det är med risk för att jinxa att det inte blir något. Det är någon jag verkligen gillar och jag är rädd att det inte kommer med på deras skiva, säger hon.

Okej, men berätta lite mer om din skiva ”Little Red” som är klar och släpps nu i dagarna!

– Det här är det jag har jobbat med de senaste två åren. Skivan handlar om att vara en ung 20-någonting i London. Mycket av min musik är inspirerad av klubblivet men på den här skivan finns det också några låtar där jag bara gick in i studion och började skriva med producenter jag gillar.

– ”Little Red” är en skiva om kärlek, svartsjuka och passion – därav namnet. Det är inte bara för att jag är liten och rödhårig.

Hur kommer det sig att du valde just dansmusiken?

– Det började med att kompisar som gjorde musik frågade om jag kunde lägga sång på deras låtar och sedan sjöng jag dem på olika klubbar. Jag började hänga på klubbar mycket väldigt tidigt så jag har liksom vuxit upp med den musiken.

Är du fortfarande en klubbråtta?

– Ja, men kanske inte lika ofta som jag brukade, jag hinner inte det nu. Ibland känner jag mig lite gammal. Men i julas var jag ute hur mycket som helst – det är som terapi för mig.

Så är det på klubbar du vill att man ska spela din musik?

– Absolut! Fast gärna på andra ställen också. Jag älskar när någon kommer fram till mig och säger att ”jag lyssnar på din musik på gymmet”. Det betyder att de blir peppade och glada av den och det är precis det jag vill!

Var du inte där? Då när Band of Horses spelade på The Ryman och gav gåshud till publiken? Nu har bandet försökt att fånga den energin och elektriciteten som de upplevde på sina två kvällar på The Ryman i april förra året, så att även vi som inte var där ska kunna dela upplevelsen.

”Acoustic at The Ryman” är ett av en handfull album som varken är klassiskt eller jazz men ändå är mixade och mastrade i DSD-format och det hörs.

”The game plan was to keep it wild and expressive like the show while capturing it with highest resolution available,” säger bandets Bill Reynolds. ”The electricity in The Ryman was off the charts. If that makes it to the listener, then we’ll consider this a success.”

Läs gärna vår intervju vi gjorde med Ben Bridwell, sångare i Band of Horses, inför släppet av skivan.

Den 11 december släpper Jay Smith sitt andra album. Men redan nu kan du höra albumet i WiMP. Vi tog chansen och ställde fem snabba frågor till Jay om arbetet med albumet.

Vad har hänt sedan debutalbumet 2011?

– Efter att ha turnerat med mitt band Von Benzo runt om i landet 2011, släppte vi skivan Yes kids! It’s true. Efter det har  jag jobbat på min nya skiva King of Man. Fansen kan förvänta sig ett lite mer nedtonat bluesigt sound den här gången.

Vad har varit det bästa med arbetet med albumet ”King of man”?

– Det bästa med artbetet med nya skivan har varit att utforska nya tongångar och att försöka hitta mitt sound.

I helgen är det dags för idolfinalen – Hur har din medverkan i idol påverkat din karriär? 

– Idol var ett sätt för mig att komma ut och möta de som jag hoppades kunde bli min publik.

Vad ser du fram emot nu?

– Jag ser fram emot att släppa denna skiva som har varit ett hårt men givande arbete, att turnera och spela mer i Tyskland och England. Kanske till
och med korsa atlanten.

Sprunget ur de norrländska skogarna kommer nybildade bandet The New Man, som utforskar genrerna alternative, psykedelia och indie-rock. Bandets sångare – Olle Nyman – har ett förflutet som soulig singer/songwriter med två släppta album i bagaget, bland andra den hyllade skivan Venture.

Trots att han började få en allt större publik bestämde sig Olle för att ändra inriktning. The New Man är, precis som namnet säger, någonting helt nytt. Det började som ett experimentellt sidoprojekt som nu växt till ett huvudspår för Nyman och hans band.

The New Mans låtar är nyskapande och tillsammans med Olles svävande sång och förmåga att skapa hjärtskärande häpnadsväckande låtar, fyllda av den enorma skönheten och kargheten som kännetecknar landskapet han härstammar från, kan de inte bli annat än succé.

Från och med i dag kan du förhandslyssna på The New Mans debutskiva The Fathomless & The Infinite hos oss i WiMP (officiell release är den 30 oktober).

Den 16 oktober släpper den amerikanske singer/songwritern Gavin DeGraw sitt nya album ”Make A Move” men redan nu hör du hela plattan i WiMP!

Gavin DeGraw slog igenom 2003 då låten ”I Don´t Want To Be” valdes ut som vinjett till den kända TV-serien One Tree Hill. Sedan dess har stjärnan sålt över en miljon plattor och turnerat världen över.

”Make A Move” är Gavin DeGraws fjärde album, och visar upp en helt ny sida av artisten. Tillsammans med Butch Walker (Taylor Swift, Pink) och Ryan Tedder (One Republic) har Gavin DeGraw helt klart gjort en av årets bästa popplattor.

Lyssna här:

I fredags släpptes Aviciis debutplatta (ja, svårt att tro att det var debuten med tanke på hur länge Tim Bergling legat på topplistorna). Plattan är rätt countryinspirerad och kanske är det därför som Avicii har fått ovanligt bra kritik för en houseproducent.

Men till det viktigaste! Vi har fått en låt som BARA finns i WiMP – Always On The Run. Låten spelas flitigt av Avicii själv, bland annat på senaste Tomorrowland, men den finns alltså bara att streama hos oss. Enjoy!

Sist på den här plattan hittar du exklusiva Always On The Run: