Hon är en av Sveriges mest hajpade kvinnliga artister just nu, även om det tog ett tag för henne att hitta sin egen plats i musikbranschen. WiMP-redaktionen fick en liten pratstund med Marlene innan hennes hyllade gig på årets Way Out West. 

Om jag har förstått det rätt så skrev du mycket för andra förut. Vilka var det, och var det annorlunda musik från den du gör idag?

– Ja, alltså det var mest sådan här europeisk skit, haha. Alexandra Burke till exempel. Och Sebjak, fast han är inte skit förstås. Men det gjorde jag mest för att jag ville komma igång och skriva, då jag aldrig hade gjort det förut.

Hur kommer det sig att du tog steget ut och blev artist själv?

– För att jag hittade vad jag vill göra och det kändes som rätt tid. Jag väntade på det ögonblicket. Först krigade jag runt själv, åkte till London bara för att man ”skulle det” och så. Men det blev aldrig bra, och jag hittade inte min grej. Sedan träffade jag Josefina (också känd som artisten Ji Nilsson, red. anm) som jag började jobba med. Vi delade samma referenser och det funkade verkligen hur bra som helst. Då började jag känna ett större lugn – det kändes rätt.

Men ni har aldrig funderat på att skapa en duo?

– Nej inte direkt. Vi är nog båda soloartister, även om vi älskar att jobba tillsammans.

Jag tycker att du har en cool stil, och det känns som att kläder är viktigt för dig. Har det alltid varit så?

– Jag har alltid varit intresserad av kläder, även om det säkert varit många misslyckade försök under åren, haha. Då körde man bara men i efterhand fattar man att det inte var en själv liksom.

Finns det något du aldrig skulle ta på dig?

– Typ en söt, prickig 50-tals-klänning. Dock hade jag ju det för 7 år sedan!

Har du någon du ser upp till inom musiken?

– I så fall är det nog FKA Twigs. Hon är ju ett paket av coolness typ. Hon har verkligen ett uttryck som fastnar.

Nu går det bra för dig med musiken. Men skulle du kunna tänka dig att byta bana?

– Det enda jag har lovat mig själv är att testa det här. Men sedan vet man inte om man kommer gå in i väggen någonstans på vägen. Skulle jag börja bli olycklig av musiken så lägger jag ner. Livet är för kort liksom. Men musiken kommer nog alltid hänga med.

Har du någon otippad hobby?

– Oj, jag vet inte. Vad är en hobby numera liksom? Jag gillar att sy och fika, men annars är ju musik min hobby. Förut ville jag bli kostymör men det blev inget.

Hur gör man för att våga förvandla sin hobby till ett jobb? 

– Jag har alltid valt den osäkra vägen, även om det inte alltid varit ”det smartaste valet”. När jag inte haft pengar så har jag hellre åkt till Italien och plockat oliver, för då har man ändå haft det mer nice än om man bara går omkring  hemma. Jag kommer nog mycket från det tänket, att jag hellre satsar på något som verkar kul även om man inte vet ifall det kommer leda nånstans. Det är samma sak med musiken, vi får se hur det går.

Idag släppte brittiska The Magic Numbers sitt femte album, Alias. När gruppen besökte Stockholm Music & Arts tidigare i augusti fick WiMP en exklusiv intervju. Med champagneglas i handen pratade vi bland annat om Argentina, låten Shot In The Dark och om hur det är att spela i ett band med sina syskon. Nedan följer ett textreferat, ovan kan du se intervjun i videoformat.

”It was very, very warm”. Trots en lätt solbränna är The Magic Numbers på sprudlande humör efter spelningen på Stockholm Music & Arts. Det är inte första gången de spelar i Stockholm, faktum är att de har varit här cirka 15 gånger tidigare och deras första spelning utanför London var på Riché vid Stureplan. Dock är det första gången de är här under sommaren, ”… it’s amazing to see so many people out”.

De har varit på turné med Neil Young och hans Crazy Horse Show – Neil som gick upp på scen efter The Magic Numbers. ”They’ve been incredible, some of the best shows we’ve done. So moving… the lyrics you hear are so inspirational. We’ve had a great time during those shows, everybody in that crew is so nice”.

Nu tävlar vi ut signerade The Magic Numbers-prylar! Läs mer på vår Facebook-sida.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Den här veckans klassiska album kommer från en av de mest produktiva kompositörerna någonsin. Genom alla tider har musiker kommit att inspireras av honom – vi pratar naturligtvis om Johann Sebastian Bach, här tolkad av konstnären och pianisten Igor Levit.

Igor Levit: Bach Partitas

Den 27-åriga rysk-tyska pianisten Igor Levit är just nu aktuell med sitt andra album som innehåller musik av Bach; nämligen Bachs Partitas- BWV 825-830. Levit anses vara en av sin generations största talanger och har redan tagit emot många hyllningar och lovord.

Levit började spela piano som tre-åring och hade redan som barn egna konserter, varav den första spelades i hemstadenNizjnij Novgorod (tidigare Gorkij). 1995 flyttade familjen till Hannover och unga Igor började 1999 sina studier vid Mozarteum i Wien. Sedan han tog sin examen 2010 har han vunnit flera utmärkelser och tävlingar och spelar nu i konserthus och på festivaler världen över.

Om Bach och albumet säger Igor Levit: ”Det är helt enkelt otroligt vad Bach kunde – han hade en otrolig kontroll över formen – något som ingen annan har överträffat. Det är musik av högsta klass…”.

Lyssna och njut av den här veckans klassiska album – gärna i högsta HiFi-kvalitet.

Och kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.

Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.

– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.

– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.

.– Vi kommer från känslan av att vara ett  band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:

– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.

Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.

Idag lyssnar de flesta människor på sin favoritmusik i mp3-format, och funderar kanske inte så mycket över vad som går förlorat när musiken komprimerats. Detta är utgångspunkten i teknikföretaget Harmans nya minidokumentär ”Distortion Of Sound”, där vi bland annat ser musikprofiler som Slash, Linkin Park, Quincy Jones, Hans Zimmer och Steve Aoki – alla övertygade om att dagens sätt att konsumera musik måste förändras.

Detta är helt klart en mycket sevärd liten film, som verkligen sätter fingret på poängen med okomprimerat ljud –  att lyssna på musiken så som artisten och producenten själva hade tänkt att den skulle låta när den spelades in i studion.

Ta 20 minuter av din tid och kolla in filmen!

Passa dessutom på att testa WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet, gratis i 7 dagar.

> För dig som redan har WiMP – klicka här för att utnyttja erbjudandet.

> Har du inte WiMP? Klicka här för att registrera dig och utnyttja erbjudandet.

Inom jazzscenen vet de flesta vem han är – detta både som en del i framgångsgruppen Oddjob samt som musiker på otaliga svenska jazzalbum. I veckan släppte Daniel Karlsson och hans trio sin nya platta ”Fusion For Fish”. 

Daniel Karlsson står och kokar spaghetti när jag ringer upp. Sedan många år tillbaka bor han och familjen ute på Runmarö i Stockholms skärgård, varifrån han också driver ett litet rederi med taxibåtar.

– Härifrån kör vi mest ut till Sandhamn och Nämndö. I perioder blir det mycket, men just nu är det rätt lugnt, berättar Daniel Karlsson.

Taxiverksamheten har fungerat som deltidsjobb vid sidan av musiken, men har också fått agera inspiration. I höstas släppte Daniel Karlssons Trio, med basisten Kristian Lind och trummisen Fredrik Rundqvist sitt debutalbum, med det mycket passande namnet ”Das Taxibåt”. När de nu återvänder finns vatten- och sjölivsreferenserna kvar – på ”Fusion for Fish” hittar vi förutom titelspåret också låtar med namn som ”Freshwater Tourist” och ”Mrs Mermaid”.

– Det är nog inte så medvetet gjort som på ”Das Taxibåt”, men jag gillar att ha ganska lättsamma titlar. Det ska nästan kännas lite ”corny”, och inte för svårt, säger Daniel Karlsson.

Att göra saker på ett lättsamt och enkelt sätt har också varit viktigt under hela arbetet med plattan. Istället för att hyra in sig i en studio bestämde gruppen sig för att spela in låtarna i en mer bekant miljö – nämligen i Daniel Karlssons eget vardagsrum.

– Det är skönt att spela in hemma – det blir mer som en partyhelg än en jobbhelg, och man slipper stressa för att bli klar. Familjen fick fly hemmet några dagar, men annars gick det jättebra, säger Daniel Karlsson.

Göran Pettersson från skivbolaget Brus & Knaster hjälpte till vid inspelningen och stod också för studio när det var dags för efterarbetet, där bland annat basar och orglar lades på. Inspirationen till soundet på plattan menar Daniel Karlsson kommer från spritt skilda saker och väldigt olika typer av musik.

– Jag inspireras mycket av Weather Report, Keith Jarrett och Herbie Hancock. Men här hemma spelar mina barn mest Veronica Maggio och The Fooo just nu! Jag har väldigt bred smak, och det är klart att allt man lyssnar på har en påverkan.

I en recension av skivan menas det på att ni spelar ”gladjazz”, håller du med om det?

– Ja, men det gör jag nog. För ett tag sen upptäckte jag att alla låtar faktiskt går i dur och skivan är ju väldigt lättillgänglig. Det finns också en hel del poppiga inslag och ibland går det nästan att urskilja vers och refräng. Så absolut, det är en form av modern gladjazz, och jag har inget emot den etiketten.

Förutom trion så spelar du också i flera andra konstellationer – vilket projekt är roligast?

– Det som ligger mig varmast om hjärtat är nog Oddjob. Vi har spelat ihop i 17 år, och bandet har varit en stor del av hela min professionella karriär. Vi har jobbat hårt under många år, även om vi också har haft otroligt roligt ihop.

Hur får du tiden att räcka till för alla band?

– Tid finns, det är inga problem! I så fall är det väl snarare pengarna som inte alltid räcker till…

Det kanske är en fördom, men är inte jazzpubliken fortfarande duktiga på att köpa skivor?

– Nej, det är skitsvårt. Det är faktiskt helt kört – man säljer inte några plattor alls längre. Och det finns inte heller någonstans att sälja dem. Jag lever helt och hållet på livespelningar, men för att få jobb behöver man göra album, och det är ingen som bekostar inspelningar längre, så det är något av ett moment 22. Den enda fördelen där är väl att det är betydligt billigare att producera en skiva idag än förut.

Vad händer i höst – blir det någon turné?

– Jag hoppas verkligen att vi får spela, men just nu har vi inga gig inbokade i höst. Det kanske blir till våren. Men däremot har vi redan nästa skivinspelning inbokad, så det blir jätteroligt!

Dante har spelat på de flesta svenska festivalerna, men även ett par tyska festivaler samt amerikanska. Han tycker att den tyska publiken är bättre lyssnare, som efteråt kan kommentera på små detaljer i en spelning.

Svårast är publiken i Stockholm och Malmö, som enligt Dante ”står och kollar på varandra uppifrån och ner”. Den bästa publiken är de som ”är avslappnade, dansar och har kul”.

Att få jobba med musik har alltid varit hans dröm. När han var tio år gammal brukade han drömma om hur det skulle se ut när han tog emot Grammys och priser. Med sin dansanta låt ”Whitney” är han minst sagt omtalad och har etablerat sig som artist på såväl hemmaplan som utomlands.

Som mest har Dante snöat in sig på reggae, men även tagit ut svängarna i musikgenres så som country. När vi träffas spelas det hårdrock i lobbyn, se vad Dante tyckte om det i #musikminuten.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.  

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.

Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.

Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com