Det har gått spikrakt uppåt för Albins låt ’Din Soldat’ feat. Kristin Amparo och mycket har hänt på kort tid. När vi träffar honom har han precis repat inför Allsång på Skansen, en scen han inte hade föreställt sig någonsin att uppträda på. ’Man hinner nästan inte med själv, man får stanna upp och försöka ta in allt som händer.’

Som ung lyssnade han mycket på svensk hip hop och Michael Jackson, men även på Svensk pop. Han lovordar James Blunt som kommer att stå på samma scen och säger att han är en fantastisk musiker. Även svenska Ace Wilder får beröm!

Om 20 år hoppas han fortfarande på att jobba med musik, men är inte säker på att han kommer rappa. ’Jag tycker att det här är det roligaste som finns och hoppas vara kvar i branschen på ett eller annat sätt’.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Sandra Stadelmann har påbörjat sin praktik på WiMP och kommer att vara med oss i sommar. Hennes passioner i livet är möten med människor, simning och soulmusik….. och allt mellan himmel och jord!

Vilken låt skulle beskriva ditt liv?

– Candi Staton med ’Young Hearts Run Free’ (1988). Då givetvis i samma glittriga outfit med tillhörande vita afro som ’Mercutio’ (Harold Perrineau) sjunger och dansar till i Romeo & Julia från 1996.

Varför sökte du till WiMP?

– WiMP kombinerar redaktionellt arbete med musikstreaming och jag gillar den nära kontakten de har med sina lokala artister. WiMP jobbar även med att skapa en personlig relationen mellan kunden och sina editors, något jag tycker saknas på många digitala plattformer idag. Jag vill arbeta på ett företag där jag ges möjligheten att agera ansiktet utåt och jobba med ett team som brinner för det de gör!

Det kommer att bjudas på en hel del soulmusik från min sida, ny som gammal, Skandinavisk och internationell, då jag sedan länge är fast i träsket. Jag ser fram emot att få dela med mig av mina kunskaper och mitt musikintresse!

Vilken musiker skulle du vilja äta middag med – och varför?

– Bobby Womack! Han är en soulveteran som har jobbat med de flesta stora namnen och trots sin klassiska bakgrund i genren ömsar han skin med albumet ’The Bravest Man In The Universe’ (2012) som ligger helt rätt i tiden.

Vilken karl… hans låt ’Dayglo Reflection’ feat. Lana Del Rey kom ut samma år som hennes stora genombrott med låten ’Video Games’. En legend som har koll på sin samtid med andra ord.

Hans version av ’California Dreamin’ (1968) är en stor favorit. Jag tänker mig att vi skulle äta på ett halvsunkigt hak någonstans i New Orleans och sedan lyssna på jazziga toner över en öl!

Vilket album klarar du dig inte utan?

– Den här frågan är lika svår att svara på som ’vad gör du om 40 år’. Jag har haft perioder där jag har lyssnat på hela album non stop, som ’Post Tropical’ (2014) av James Vincent McMorrow eller ’Fear Fun’ (2012) av Father John Misty.

Det är nästan alltid min sinnesstämning som avgör vilken musik som går varm hemma hos mig, oftast sätter jag ihop listor som sedan går på repeat. Ibland har jag sett spelningar där jag ramlat av stolen i ren förtjusning och sedan börjat lyssna på/återupptäckt den artisten. Som Tracy Chapman och hennes spelning på Cirkus i Stockholm, November 2008.

Soulmusiken har dock alltid varit en återkommande genre in mitt liv och får mig alltid på bra humör. Soul är nog genren of my life! När jag inte röjer till ’Latch’ av Disclosure dvs.

Lyssna på Sandras lista ’Moderna Soulfavoriter’ – Ditt soundtrack denna sommar!

Soul är så mycket mer är Stevie Wonder, det produceras fantastisk bra soul musik i modern tid som håller måtten med de gamla veteranerna – för att inte nämna de sköna låtarna som finns att hämta ur Skandinaviskt vatten. Luta er tillbaka och låt er förfaras av dessa soulfulla låtar producerade mellan 2013-2014 (med ett par avstickare). 

Tidigare under året har vi flera gånger kommit tillbaka till George Ezra – det 21-åriga underbarnet från Bristol som fått en given plats på den brittiska folkpopscenen. Idag har vi glädjen att berätta att du nu kan förhandslyssna på George Ezras debutalbum – Wanted On Voyage, bara i WiMP!

Med handklappsvänliga och mer rockiga låtar (”Cassy´O”, ”Did You Hear The Rain”) blandat med lugnare folkballader (”Barcelona”, ”Budapest”, ”Leaving It Up To You” osv) är det här ett album som vi mer än gärna tar med oss in i sommaren.

För dig som vill se mer av George Ezra – glöm inte heller att kolla in liveklippet här nedanför där George framför låten ”Budapest” exklusivt för WiMP.

Varje år arrangeras en mycket speciell konsert på den berömda Schloss Schönbrunn utanför Wien, Österrike. I år var konserten tillsammans med Wienerfilharmonikerna och den berömde pianisten Lang Lang från Kina, och dessutom har  jag valt just den här konserten till veckans klassiska WiMP-album.

 Sommernachtskonzert 2014

Förväntningarna är skyhöga varje år när den årliga ”Sommernachtskonzert” närmar sig och publiken beger sig till det gamla slottet Schönbrunn för att få höra den legendariska orkestern spela under bar himmel. Det är en helt magisk konsert och i år är inget undantag!

I år ägde konserten rum den 29 maj, och den kinesiska pianisten Lang Lang och dirigenten Christoph Eschenbach bjöd på ett mycket varierat program. Trots att vädret var allt annat än optimalt så kom omkring 40.000 personer för att höra konserten med ett varierat program; Bland annat kunde vi höra verk av Hector Berlioz, Franz Liszt och Richard Strauss.

Lang Lang är solist i Burlesque, för piano och orkester, för det här årets 150-års födelsedag; Richard Strauss.

Njut av denna fantastiska konsert; blunda och dröm dig bort till Wien. Enjoy!

Och du, kom ihåg att om du har några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Den kända musikern Don Was, som några kanske känner igen från bandet Was (Not Was), blev 2012 utnämnd till VD för Blue Note Records. Han är också en välkänd producent som bland annat jobbat med ikoner som The Rolling Stones, Bob Dylan, Roy Orbison, Elton John och Brian Wilson samt med nyare talanger som John Mayer och Lucinda Williams. I samband med vårt firande av Blue Notes 75-årsjubileum fick vi möjligheten att prata med musikprofilen – ett samtal som kom att handla om visioner, WiMP HiFi och hur viktigt det är att ”not to make any shitty records”. Och så berättade Was om en planerad Blue Note-release med artisten Ryan Adams.

Vad säger du om skivbolaget du leder idag i förhållande till grundarnas vision?  

– Jag tror att våra grundare skulle varit mer än nöjda med det som vi gör på Blue Note idag. Vid starten 1939, skrev de ett slags manifest som kom att bestämma skivbolagets kurs för de kommande 75 åren. Vi hänvisar ofta till den skriften, och tar den verkligen på allvar. I dessa paragrafer poängterade de sin dedikation till så kallad ”autentisk musik”, och önskade att stå bakom artisternas kompromisslösa uttryck. Definitionen av modern jazz är i ständig förändring, men jag tror att vårt artiststall är lika briljant idag som det var förr i tiden. Bara under de senaste 12 månaderna har vi släppt album med Wayne Shorter, Robert Glasper, Terence Blanchard, Gregory Porter, Ambrose Akinmusire, Brian Blade & The Fellowship Band, Jason Moran, Joe Lovano och Dave Douglas, José James, Takuya Kuroda, Derrick Hodge, Bobby Hutcherson, David Sandborn, Joey DeFrancesco och Ravi Coltrane. Det är möjligt att jag glömmer någon, men vi har en lika fantastisk releaseplan som vilket annat skivbolag som helst! Vi har också utvidgat vår definition av ”autentisk musik” till att inkludera artister med nerv, som Van Morrison, Norah Jones, Annie Lennox, Elvis Costello and The Roots, Rosanne Cash, Ryan Adams och Vintage Trouble. Samtidigt har vi riktat fokus mot vår formidabla katalog, där vi remastrat mer än 100 titlar de senaste året för HiFi-formatet, till exempel för WiMP. WiMP erbjuder en väldigt värdefull tjänst där musiken låter som artisterna menade att den skulle låta från början. Tack ska ni ha för det!

Under de senaste 25 åren har jazzen som uttryck blivit mer öppet och inkluderande. Beror detta på det kommersiella värdet eller finns det en konstnärlig anledning till detta? 

– Om du går tillbaka till Blue Note-artister som totalt ändrat jazzens uttryck, till exempel Thelonious Monk, Sonny Rollins, Art Blakey, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ornette Coleman och Cecil Taylor – hittar man ett mönster av öppenhet där man inkluderat tidsandan av varje epok. På samma sätt passar Robert Glasper och hans hip hop-influerade jazz väl in i Blue Note-traditionen av musik i kontakt utveckling. När du skapar musik med konstnärligt värde ökar samtidigt det kommersiella värdet. Det här sättet att jobba har fungerat väldigt bra för oss under de 75 år vi varit verksamma!

Du har själv en imponerande diskografi, både som artist och producent. Hur kommer det sig att du tog på dig ledarrollen för detta legendariska skivbolag? 

– Jag närmar mig musik på ett liknande sätt, vare sig det är som artist, producent eller som skivbolagschef – ”Try really hard not to make any shitty records!”. Om du skapar musik som framkallar känslomässiga reaktioner, och sätter publiken i kontakt med sina egna känslor, kommer du göra mänskligheten en tjänst och samhället kommer förmodligen låta dig fortsätta göra det du älskar.

På vilket sätt hänger jazz och High Fidelity-fokuset ihop? Och vilka ideal jobbar Blue Note efter när det kommer till ljudproduktion? 

– Hos Blue Note jobbar vi för att ljudet av inspelningarna ska stämma med det emotionella innehållet i musiken. Om det involverar oredigerade råupptagningarna eller genomtänkta mikrofonpositioner, så är det en sak. Om det betyder att man förvränger ljud eller använder sig av lo-fi-element, så är det också roligt. Alla ska ha möjligheten att uppleva musiken så som den lät i studion vid inspelningen – och det viktigaste är att publiken hör musiken så som artisternas hade tänkt att den skulle låta. För mig betyder ”High Fidelity” att vara trogen artistens intentioner.

Våra HiFi-kunder verkar lyssna på till exempel klassiskt och jazz i högre utsträckning än våra andra kunder. Varför tror du att det är så?

– Vi har gjort en del publikundersökningar, och har sett att det finns några väsentliga kundgrupper som är intresserade av vår musik specifikt. Det finns definitivt en sofistikerad grupp fans med hög inkomst som lägger pengar på olika premium-abonnemang. Men vi ser också en yngre, rebellisk och cool grupp av lyssnare som vill lyssna på något mer än topplistor, och som gillar jazz när det väl exponeras för dem. Dessa fans kanske inte har råd eller har intresset för ett fast abonnemang. När du säger att era vanliga kunder lyssnar mindre på jazz är min första reaktion att Blue Note måste försöka göra ett bättre jobb med att få ut vår musik till dem. Våra undersökningar visar att många människor som säger att de inte lyssnar på jazz faktiskt reagerar väldigt positivt när man spelar musiken för dem utan att sätta en stämpel på genren. Musik får dig antingen att känna något, eller inte.

Hur viktigt tror du att det är att nya digitala tjänster utvecklar nya lösningar för att förbättra ljudkvaliteten?

– Försäljningen av fysiska produkter avtar, och många i musikbranschen ser på digitala tjänster som framtiden inom distribution och uppspelning av musik. En av faktorerna som möjligen har hållit tillbaka dessa tjänster från att nå ytterligare framgångar är den medelmåttiga ljudkvaliteten. Oavsett ljudformat kommer du inte lyckas om du inte kan engagera lyssnarna. Det som ni gör med WiMP HiFi tar verkligen utveckligen framåt. Bravo!

Hur lyssnar du själv på album? Sitter du någonsin ner och njuter av ett album från början till slut? 

– Om du ger dig själv ett break från allt mejlande och SMS:ande, slutar oroa dig för framtiden och att ångra ditt förflutna och istället är fullt närvarande i stunden och lyssnar på ett riktigt bra album, så kommer du bli belönad med en upplevelse som kommer att förbättra ditt liv! Det här är inte något billigt säljtrick – utan är till 100 % baserat på bevisade principer inom hjärnforskningen! För att vara ärlig – inom CD-eran fanns många 72-minuters-album som kunde vara utmanande att lyssna igenom. Innan detta var musiken skräddarsydd av artisterna för ett enkelt vinylalbum – 40 minuter fördelat på två sidor med 15-20 musik vardera, enbart designade för att ta med dig på en fantastisk musikalisk resa. Under den senaste tiden har jag gjort en del spellistor som bara är 15 minuter långa. Då tillåter jag mig själv att bli ”swept away” varje dag. Prova det och du kommer återupptäcka hur bra musik det finns!

Vilken produktion från din tid på Blue Note skulle du vilja rekommendera för våra HiFi-användare?

– Haha, den här frågan kan ge mig trubbel med våra artister. Jag kan rekommendera ALLA våra utgivningar, åtminstone för vissa av era användare. Eller så kan jag rekommendera vissa av våra releaser för ALLA era användare! Men vad tror ni om detta: om du lyssnar på Robert Glaspers ”Black Radio”, Gregrory Porters ”Liquid Spirit”, Elvis Costello and The Roots ”Wise Up Ghost” och Wayne Shorters ”Without A Ne” så kan jag personligen garantera att du kommer hitta något som berikar ditt liv! Är det diplomatiskt nog?

Så Mycket Bättre, Pluras Kök och Jills Veranda. Ja, det senaste året har det har mer eller mindre varit omöjligt att inte ta del av Titiyos liv. Tidigare har den svenska sångerskan varit ganska skygg och hållt sig borta från media, men den senaste tiden har hon känt sig både redo och sugen på att få mer uppmärksamhet. Samtidigt som karriären nu går spikrakt uppåt så släpper hon musik på svenska, något hon tidigare fått förfrågan om att göra men inte vågat testa. Igår släpptes första singeln ”Drottningen är tillbaka” och när vi ringer upp Titiyo hörs det tydligt att hon är lycklig.

Hur mår du – du låter väldigt glad?

– Jag är väldigt glad! Livet leker just nu. Det känns så jäkla kul att släppa den här låten och skivan – min första svenska skiva och den blir så bra! Men det är så svårt för det finns också en risk att det inte blir bra, men jag har ändå hittat fram till något som känns bra för mig.

Hur kommer det sig att du gör ett album på svenska?

– Det var lite av ett momentum – jag upptäckte mig själv på svenska i och med min medverkan i ”Så Mycket Bättre”. Jag har fått frågan förut om att göra på svenska men har inte varit säker på om det är något för mig. I och med programmet så fick jag ett bevis på att jag klarar det där samtidigt som jag kan fortsätta vara Titiyo. Jag tog beslutet så sent som i oktober och har jobbat med det här projektet hela vintern tillsammans med Martin Sakarias och Dante.

Det samarbetet känns både otippat och kul. Hur kommer det sig att ni började jobba ihop?

– Jag headhuntade Lorentz & Sakarias för jag tycker dem är så fantastiskt bra och jag kunde se mig själv tillsammans med dem. Dagen efter ringde Martin upp mig och sa ”Ja, men vi kör. Jag känner mig superpeppad”. Sedan var det han som tog med sig Dante, för de har jobbat tillsammans tidigare, som också är en central och viktig del av mitt svenska projekt.

Kan du berätta om den nya singeln ”Drottningen är tillbaka”? Handlar den om dig?

– Först och främst handlar den om Stockholm men just titeln handlar om alla drottningar som delar på en härlig tron. Jag känner att om jag hade varit rappare kanske jag hade sagt att titeln handlar om mig själv, vilket den delvis gör, men det är så många drottningar som tar sin plats just nu; Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Mapei, min syrra Neneh Cherry är bara några av alla drottningar! Jag tycker också att det är grymt med F!s framtågande eftersom det öppnar upp en skön feministisk acceptans. Men sen måste jag också säga att vår drottning Silvia har en självklar plats på tronen. För att summera det hela så handlar den här titeln om en ganska tung plattform med tunga kvinnor.

Känner du att den här singeln är representativ för resten av albumet?

– Ja, men det är den faktiskt! Den sitter bra ihop med resten av albumet, både vad gäller melodier och texter. Jag har skrivit mycket om Solna och Stockholm, och sjunger om mina platser i min stad. Det är första gången som jag kan sjunga om det jag är, inte bara vad gäller känslor utan också praktiskt så som vilka delar jag rör mig i och där jag kommer ifrån.

Tror du att lyssnaren kommer lära känna dig bättre?

– Absolut, det tycker jag. Hela förra året handlade mycket om det och den här skivan ger oss en chans att lära känna varandra bättre.

Det känns som man har sett dig överallt! Var du beredd på den mediauppmärksamhet du skulle få efter att ha varit med i ”Så Mycket Bättre” och ”Pluras Kök”?

– Haha, jag var nog det och jag var inte ens rädd för det. Tidigare har jag hållit mig undan så jag kände mig både beredd och lite sugen på det. I både ”Så Mycket Bättre” och ”Pluras kök” har det varit en fin stämningen som har gjort att jag trivts väldigt bra. Sen är det så klart superkul att det är så många som kommer fram och hälsar på mig som att de känner mig. Jag njuter faktiskt av det!

Hur har det varit att byta från engelska till svenska?

– Det började med en skräckkänsla! Det jag säger nu säger jag med all respekt, men jag var rädd för att fastna i samma fack som Lisa Nilsson, Tommy Nilsson och Mauro Scocco. Det dem gör är väldigt fint men det är inte jag och det viktigaste för mig är att vara min egen och fortsätta vara Titiyo. För att ta reda på vem jag är som svensksjungande artist krävdes mycket forskning och jag insåg bland annat att jag absolut inte kan sjunga på gammelsvenska utan måste sjunga med talspråk. Jag kan absolut inte sjunga ”Jag måste ge mig av” men jag kan sjunga ”Jag måste gå”. Sånt är viktigt att ta reda på för att kunna vara sig själv och inte gå in i en roll som jag inte kan stå för. Ett gott tecken på att jag hittat min roll är att jag inte ens reflekterar över att jag sjunger på svenska utan lyssnar efter detaljer.

Du har nu varit artist väldigt länge och jag undrar om du någonsin funderat över att..

– Lägga av? Haha!

Nej, absolut inte. Men om du känner att det är viktigt att förnya sig själv?

– Människor som säger att det var bättre förr är ett no no och de orkar jag inte ens prata med. Jag går igång på att hitta andan just nu och ibland känner jag mig hemma i det som pågår och i vissa perioder trivs jag inte alls. Nu till exempel så är det en fantastisk timing då det är mycket 90-talskänsla och jag känner mig hemma i min musik.

Skivbolaget berättade att du ville släppa materialet i tysthet men att de tyckte att plattan var alldeles för bra för att gömmas. Var det så?

– Haha, ja det var nog så innan jag hade den här singeln klar. Hur mycket man än vill smyga med den här singeln så kommer det inte gå. Men jag kände nog, som vi pratade om förut, att jag har synts så mycket i media den senaste tiden och kände inget behov av att slå på den stora trumman. Jag var nog inte så svår att övertala och om jag förut ville släppa albumet i smyg så jobbar jag idag för att det ska bli så bra som möjligt och kör i medvind. Jag känner mig trygg!

Slutligen undrar vi om du kan dela mig dig av dina musikfavoriter?

– Jag kommer definitivt lyssna på Dantes platta och Kris Kristofferson. Sen längtar jag tills Seinabo Sey, Mapei och Sabina Ddumba släpper mer musik. Men självklart blir det en total mixmatch av allt.

När musiken från en dansk, klassisk kompositör spelas in av en av de stora internationella symfoniorkestrarna, finns det särskilda skäl för det – nämligen att musiken har format. Och det har verkligen den här veckans klassiska album.

Per Nørgård: Symphonies 1 & 8

Förra året var det Carl Nielsens symfonier som spelades in av New York Philharmonic och nu är det Per Nørgårds namn som står på skivomslaget för de inspelningar som gjorts av en annan berömd symfoniorkester: Wiens filharmoniker. Med den här inspelningen kastar de nytt ljus på en av nordens mest visionära stämma och en av vår tid största symfoniker: Per Nørgård.

Under ledning av den finska dirigenten Sakari Oramo är dessa uppsättningar av Nørgårds symfonier nr 1 och 8 – två symfoniska milstolpar som skrevs med nästan 60 års mellanrum – är det här den legendariska orkesterns första inspelning av modern nordisk musik.

”Musiken jag ville höra, fanns inte där.” Så förklarar Per Nørgård grunden till att han blev kompositör – en attityd som alltid funnits med i hans musicerande.

Under ett långt liv har Nørgård producerat någon av den mest visionära musiken i Norden, varav åtta symfonier skrevs mellan åren 1953 och 2012. Dessa uppstod från Nørgårds enastående förmåga att hitta och uttrycka nya sammanhang – något som gör honom till en av de största symfonikerna av vår tid.

De två symfonierna på albumet är hans första och även hans sista. Trots att de skiljer sig på många plan, förenas de ändå av flera element – både av inre fenomen, som en rumslig dimension i musik, och yttre faktorer så som kopplingen till det nordiska grannlandet Finland.

I Symfoni nr 1 hör man en tydlig koppling till Finlands store kompositör Sibelius. Och 2012 uruppfördes Symfoni nr. 8 av Helsingfors filharmoniker – den orkester som 100 år tidigare uruppförde de flesta av Sibelius symfonier, skriver Jens Cornelius för skivbolaget DaCapo.

Per Nørgård har precis också tilldelats det prestigefulla New Yorker-priset: Marie Josée Kravis Prize for New Music på $ 250.000,- inklusive en beställning på ett nytt orkesterverk. Så man får nog säga att erkännandet av Per Nørgårds unika kompositioner är stort – och välförtjänt!

Lyssna och njut av en av våra största samtida danska kompositörer samt en av världens bästa symfoniorkestrar!

Morten Ernst Lassen

Om du har några frågor eller kommentarer, är du alltid välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

Som vi berättade igår, så besökte vi för ett tag sedan soloartisten och den före detta frontmannen i Florence Valentin: Love Antell. I gårdagens avsnitt berättade Love om hur han ser på sin medverkan i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre, och avslöjade bland annat vilken dag i programserien han ser mest fram emot. Om du missade det, kolla in intervjun här.

I dagens avsnitt berättar Love i stället om sin nya musik – både om nya singeln ”Underhåll oss” och om det kommande, ännu obetitlade albumet (släpps i höst). Dessutom berättar Love om hans planer för sommaren, och Skymtar till i intervjun gör även Pär Wiksten, som de allra flesta känner igen som före detta sångare i The Wannadies, och som producerat Loves nya material.

Med hits som “Vill ha dig”, “Smutser” och “Västra Frölunda” har Kristian Anttila varit verksam som artist i tio år och klassats som en av Sveriges popkungar. I höstas firade han 10 år som artist och gav ut dubbel-CDn “Popruna”. Samtidigt släppte han nya singlarna “Säg nej till mig” och “Minxy” som ingår i något artisten själv väljer att kalla för en anti-video-trilogi.

”Näst efter att kräkas ut genom rutan i sin turnébuss på motorvägen är musikvideo det SÄMSTA med att vara artist. Det brukar vara fasligt tråkigt och det blir alltid kasst.”

Med detta sagt bad Kristian Anttila filmteamet göra musikvideo-trilogin på tre timmar, och idag premiärvisas den sista delen “Leva” i WiMP.