I veckan släppte hårdrocksgruppen Crucified Barbara sitt nya album ”In The Red”, som redan hyllats av såväl kritiker som fans.  I samband med detta lät vi medlemmarna ta över vårt WiMP-konto på Instagram, vilket resulterade i en fullspäckad bildkavalkad där vi bland annat fick följa med bandet på deras releasefest. Här nedan kan du se några av höjdpunkterna från bandets instagram-vecka hos WiMP!

Och för dig som inte redan följer oss på Instagram, kolla in vårt konto på WiMP_SE – där hittar du varje dag musiknyheter, kändisbilder och andra tips!

Veckan började med lite pepp inför skivsläppet:

Så blev det dags för releasedag och soundcheck inför bandets releasegig på Obaren i Stockholm:

Sedan drog tjejerna vidare för en signering på Sound Pollution:

Sedan blev det dags för releasegigget och bandet postade en video med en release-lycklig skål – kolla in den här!

Under veckan visade bandet också prov på vilka dedikerade fans de har:

Vi tackar Crucified Barbara för den här veckan! Har du inte lyssnat in bandets nya album ”In The Red” än så hittar du det här:

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

På den unga stjärnpianisten Alice Sara Otts nya album har hon valt att samarbeta med kollegan Francesco Tristano. De är båda otroligt talangfulla och kända för att jobba med innovativa projekt.

Alice Sara Ott / Francesco Tristano: ”Scandale”

Albumet med titeln ”Scandale” har fått sitt namn från skandalen som inträffade den 29 maj 1913 på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, vid urpremiären av Stravinskijs ”Le Sacre du Printemps”. Detta var vid tiden en mycket uppmärksammad händelse.

Stravinskij, Ballet Russes och deras ledare Sergej Diaghilev hade under åren före detta haft jätteframgångar med baletterna ”Eldfågeln” och ”Petrushka”, men Sacre var något helt nytt både musikaliskt och koreografiskt, och föll inte de kräsna parisierna i smaken. Samarbetet mellan Diaghilev och Stravinskij slutade också efter detta. Trots det är detta idag ett av de mest spelade konsertstyckena världen över, och dessutom ett som klingar väldigt ”nytt” och innovativt – nästan som om det var skrivet i går!

Och när två så framträdande unga musiker väljer att spela stycket för två klaviaturer, finns det verkligen anledning att spetsa öronen! På albumet framför de, utöver Sacre de Printemps, också Ravels ”La Valse”, Rimsky-Korsakovs ”Scheherazade” samt en fräsch komposition av Tristano själv.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer är du alltid välkommen att höra av dig till mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Marie Staggat / DGG

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Veckans klassiska album i WiMP kommer från violinisten Daniel Hope, som bjuder på musik från världens största filmstad – Hollywood.

Daniel Hope: Escape to Paradise – The Hollywood Album

På det här albumet tar Daniel Hope med oss på en musikalisk resa där han uppsöker arvet från landsförvisade kompositörer som kom att verka i filmvärldens mecka – Hollywood. Miklos Rózsa, John Waxman, Hanns Eisler och Erich Wolfgang Korngold är bara några av dessa, där Korngolds vidunderliga violinkonsert står som albumets centrala punkt.

Albumet innehåller också några moderna soundtrack-klassiker med musik från Schindler’s List, American Beauty och Cinema Paradiso – detta för att belysa vilket starkt inflytande exilkompositörerna hade och fortfarande har på nutida kompositörer inom filmmusik.

Gästar på albumet gör ingen mindre än Sting, som sjunger på ”The Secret Marriage” – med egen text och musik av Hanns Eissler. Här hör vi också det tyska sångfenomenet Max Raabe som framför den berömda ”Speak Low” av Kurt Weill.

Rakt igenom hör vi Stockholms Kungliga Filharmoniker ackompanjera Hope, under ledning av dirigenten Alexander Shelley.

Escape To Paradise är både ett historiskt och musikaliskt koncept, och ett tema som Daniel Hope själv har personliga kopplingar till: hans morföräldrar flydde från Hitlers Tyskland till Sydafrika, och hans föräldrar flydde på samma sätt från apartheidregimen till England.

Lyssna och njut av ett enastående album, framfört av en fantastisk konstnär!

Läs också intervjun som WiMP gjorde med Daniel Hope för några veckor sedan.

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Margaret Malandruccolo / DGG

Hösten har inte bara knackat på dörren utan även lyckats ta sig in. Denna årstid innebär inte bara kallare och mörkare nätter utan det är även den tid på året då det fullkomligt haglar in ny musik på WiMP-redaktionen. Äntligen kan vi skrota alla sommarlistor och istället bjuda er på våra höstfavoriter. Här nedan följer två personliga listor från redaktörerna Felizia Uggla och Nora Lindkvist – och vi hoppas dessa spellistor ska kunna lysa upp höstens regnigaste dagar!

Felizia Uggla: Let’s face the fact: Sommarens varma festivalperiod är över och vi väntar in ett antal för många månader av kyla. Sommaren innebär för mig sömnlösa nätter och spring i benen tillsammans med alldeles för hög upptempo-musik. Nu kommer hösten och då vill jag helst bara tända hundratals ljus, krypa ner under en filt med min kära och lyssna på allt annat än powerfyllda hits. Den här hösten är inget undantag och här bjuder jag på min personliga mixtape bestående av lugnare electro och kraftfulla akustiska gitarrer.

Bland annat omger jag mig av nyheter från Tycho, Emilie Nicholas, JJ, Coldplay och Ben Howard. Listan innehåller även ett par guldkorn som jag tror kan bli höstens största debutanter:  Ji Nilsson, Troye Sivan och Lily & Madeleine. Samtidigt kunde jag inte undgå att slänga in några favoriter från sommaren med Sam Smith, Lana Del Rey, Lorents och Tove Lo. Här har du listan och nu är det bara att sno den, spara den och missbruka lika mycket som jag.

Nora Lindkvist: Dags för en ny musikhöst, och visst ser det ut att bli en tämligen bra sådan också! I min lista har jag både tagit med några favoriter från den senaste tidens albumsläpp men också valt ut några spår från artister som kommer bjuda på mycket mer framöver.

Just nu lyssnar jag överdrivet mycket på Blonde Redhead, som i mitt tycke gjort ett av årets bästa album. Här hittar vi också Kvamie Liv – en ny och mer funkig Lana Del Rey, polska dansfenomenet Kamp!, den coola Doja Cat, årets snackis FKA Twigs (vars LP1 också är månadens HiFi-album i WiMP), den nyskapande jazztrion The Bad Plus och Robert Plants fantastiska ”Rainbow”.

I listan hittar vi också singlar från exempelvis Karen O, Emilie Nicolas och Ben Howard, som alla planerar att släppa album lite senare i höst. Detsamma gäller för Ryan Adams, som redan nu levt upp till alla förväntningar med finfina låtsläpp. Jag ser också fram emot att höra mer från psykadelia-pop-duon Peaking Lights, indiegrabbarna i Alt-J och redan så hajpade Kindness, vars singel ”World Restart” gått på repeat på redaktionen.

Och mycket mer så klart – det här är en liten tårtbit av vad som snurrar i mina lurar just nu. Trevlig lyssning!

Att Elvis Costello fyller 60 år måste absolut lyftas fram här i WiMP, men när jag beslöt mig för att sätta ihop en lista med 60 av hans bästa låtar upptäckte jag snabbt att flera viktiga album inte finns tillgängliga för streaming. Titlar som My Aim Is True (1977), Almost Blue (1981), Imperial Bedroom (1982) och min favorit, den allmänt dissade Punch Clock(1983), lyser alla med sin frånvaro, och vissa viktiga singlar och B-sidor likaså. Jag började helt enkelt tvivla på idén med att sätta ihop en lista.

Men nej! När jag började tänka på alternativa lösningar slog det mig rätt snabbt att Costello faktiskt är ett slags musikernas musiker, högt aktad och respekterad av sina kollegor – där många har gjort versioner av jubilarens låtar. Och inte bara det. Costello har också skrivit, producerat och samarbetat med en rad olika artister. Så med allt detta i åtanke, var det bara att sätta igång. Problemet var att vara begränsa listan till 60 låtar.

Jag tror att jag har lyckats ganska väl med att ge en representativ översikt av Costellos karriär. Denna sträcker sig från den blygsamma starten 1977, då han var en Buddy Holly-glasögonprydd rocker, till en fortsatt resa genom alla tänkbara genrer – country, jazz, klassiskt, soul och oändligt mycket mer – till punkten där han är idag – en ”grand old man” som inte visat några signifikanta tecken på åldrande. Costello musikaliska nyfikenhet verkar konstant och ostoppbar, och han borde vara en förebild för alla som arbetar med musik.

Jag har lämnat ut några skivor som vissa kanske hävdar är viktiga, bland annat The Juliet Brev som han gjorde tillsammans med stråkkvartetten The Brodsky Quartet 1993 och outgrundliga North (2003) som jag helt enkelt aldrig har kommit särskilt nära.

De 60 låtarna visar på en enorm räckvidd som jag tror att få konstnärer någonsin visat på. De som tolkat hans låtar (Johnny Cash, Ute Lemper, Roy Orbison, Robert Wyatt och fler) ger dem utan tvekan en personlig touch och där Costello själv gör covers av andras låtar har han på samma sätt satt sin egen prägel.

Vi önskar Elvis Costello (född Declan Patrick Aloysius MacManus den 25 augusti 1954) ett stort grattis på födelsedagen!

Erik Valebrakk

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Denna veckas klassiska album är inspelad av den unga brittiska pianisten Benjamin Grosvenor, en person som redan har satt sitt namn på den internationella konsertscenen. Här ska det dansas…

Benjamin Grosvenor: DANCES

Och på detta album, hans andra soloalbum på skivbolaget Decca, komponerar Benjamin Grosvenor ihop ett fantasifullt och inspirerande program med pianomusik inspirerad av olika dansformer. Du kommer bland annat kunna höra influenser från vals, mazurkas, tango samt boogie woogie.

Fokuset är riktat mot musik med dans-karaktär men detta album är även inspirerad av ett brev från den store pianisten och kompositören Ferruccio Busoni till hans tidigare elev Egon Petri. I brevet föreslår Busoni sina unga elever att göra en ”dans” som tema för en konsert . Detta koncept tyckte Benjamin Grosvenor verkade så intressant att han satte ihop en liknande till sin debutkonsert i Queen Elizabeth Hall i 2012.

Både konserten och många, många av hans tidigare konserter har väckt odelad kritik för den unge pianisten som nu gäster allehanda konserthus och festivaler.

Lyssna på Grosvenor tolkningar av bland andra Bach, Chopin, Scriabin och Granados och bjud någon som du älskar (eller dig själv!) upp till en dans. Enjoy!

Kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Sådana skivor görs inte längre säger man. Johodå, det görs de visst det. Man sade så redan 1994 och så gick Jeff Buckley och gjorde en ”sån skiva” i alla fall. Så man ska akta sig för att vara alltför definitiv, för är det något som stora artister alltid kommer att göra så är det att vända ut och in på definitioner.

När Grace gavs ut för tjugo år sedan lät den inte som något annat. Den låter fortfarande inte som något annat, och om du skulle höra något dylikt är det för att något annat i så fall låter som Grace. Jeff Buckley framstod som ett eget väsen varhelst han spelade och sjöng; en sångröst som skapt för att trollbinda, ett utseende som gjort för en modellkarriär, en kreativitet som avsedd för storverk, ett uttryck som inte var av denna världen. De låtar han själv skrev drog inspiration från all sorts musik, såväl psalmer som hårdrock, precis som hans breda palett av covers vilka han helt omformade till sina egna. Grace satte glasögon på en närsynt värld, och plötsligt kunde den se detaljer inga linser tidigare kunnat urskilja.

Albumet var så före sin tid att världen dessutom behövde lite tid för att inse dess storhet. “Bandet” Jeff Buckley (för det var ett band, enligt frontfigurens eget sätt att se det) spelade det under nästan tre års turnerande i takt med att intresset ökade. Några år senare skulle det äntligen göras en uppföljare med titeln My Sweetheart, The Drunk, och ingen förväntade sig något annat än att nivån skulle höjas ytterligare ett snäpp från debutalbumet. I Jeff Buckley såg världen ett underbarn, en artist och person som var kapabel till så gott som allt förutom att gå på vatten. En förmåga man, som det så ödesdigert skulle utveckla sig, ironiskt nog önskar att han också hade besuttit.

En som i högsta grad var med och skapade Grace var danske basisten Mick Grondahl (född Michael Grøndahl), den person som på allra närmast håll såg förloppet från ax till limpa. Grondahl och Buckley träffades i ett skede där Buckley började skapa sig ett namn på mindre klubbar i New York, mest noterbart kaféet Sin-é i East Village. När ryktet hade börjat sprida sig om den trollbindande underhållaren med den flygande sångrösten började skivbolagen flockas och det blev till slut Sony Music som drog det längsta strået. Grondahl minns sitt första möte med Buckley:

– Jeff och jag träffades första gången i källaren till en kyrka på Columbiauniversitetets område. Jag hade gått backstage för att hänga med bandet, Glim, som jag kommit för att se den kvällen. Jag kände hur jag sakta drogs mot en gestalt bredvid mig som omsorgsfullt satt och gjorde i ordning sin gitarr. Bilden av honom där i neonljusets sken är fortfarande tydligare än någonsin – klädd i rutig skjorta, ytterst koncentrerad, svepandes nerför gitarrhalsen, helt oberörd av människorna runt omkring. Senare den kvällen genomförde han en vacker spelning. På efterfesten kom vi i samspråk om bluesmusik. Några månader efteråt såg jag att han skulle spela på New Music Seminar. Innan spelningen vandrade han runt i lokalen och jag hörde honom sjunga ”LA Woman”, så jag stämde in och sjöng sista versen. Han kände igen mig och vi bytte telefonnummer. När vi träffades hemma hos honom och jammade uppstod helt enkelt en känsla av möjligheter. Han gillade att jag var dämpad och spelade enkelt. Jag tyckte väl att han redan var ett enmansband, så min inställning var ”håll det enkelt och utöka vartefter det förhoppningsvis utvecklar sig framåt”.

Att döma av hans musik verkade Jeff vara en sårbar, introvert artist, men det var inte alls så han var, eller hur?

– Jeff var många saker, och hans person innehade en sårbarhet som gjorde honom stark och beredd att ta risker. Jeff var som en flod. Han gav och gav samtidigt som han sög åt sig av omgivningen. Han var född ledare och kapabel att fängsla de som fanns i hans omgivning med sin humor och sin blotta närvaro.

En tidig inspirationskälla var före detta Captain Beefheart-gitarristen Gary Lucas, som Buckley träffade 1991 i samband med en hyllningskonsert till sin far – den kultförklarade sångaren och låtskrivaren Tim. Även om han hela tiden sett styvfadern Ron Moorhead som sin riktige far kunde arvet från Tim tydligt urskiljas av andra, men han hade själv tidigare inte velat kännas vid detta. En isig yta som nu börjat smältas ner en aning. Efter hyllningskonserten blev Jeff under en period medlem i Gary Lucas band Gods and Monsters (som han snart skulle växa ur), och albumets två inledande låtar ”Mojo Pin” och ”Grace” påbörjades av de båda musikerna tillsammans.

I vilken utsträckning anser du att Lucas influenser kan höras på resten av albumet?

– Jag kan inte påstå att jag hör Gary mer än på de två spår han skrev med Jeff. Jag gillar det han gjorde med Captain Beefheart och hans senaste skiva. Låtar som ”Last Goodbye” och ”Eternal Life” skrevs långt före deras samarbete. ”Lover You Should Have Come Over” skrevs innan vi träffades medan ”Dream Brother” och ”So Real” skrevs under respektive efter tiden för inspelningarna av Grace i Bearsville Studios i Woodstock.

Bearsville Studios blev alltså platsen där Grace skulle komma att spelas in tillsammans med den numera legendariske, då glödhete producenten Andy Wallace, som hade varit ljudtekniker på Nirvanas Nevermind. Går man igenom Wallaces meritlista står Grace verkligen ut bland all grunge och alternativrock i mittfåran.

– Att jobba med Andy i Bearsville var en höjdare. Jag var mest van vid 8- eller kanske 16-kanalsstudios. Andy kunde förvalta den kreativa energin och styra låtarna mot en mer koncentrerad insats. Till exempel hade ”Lover You Should…” en ytterligare vers som ströks trots att den hade varit lika fängslande som de kvarvarande.

“Grace” var i min bok en extraordinär låt, full med olika lager av atonala ackord och allt. Vad tror du gjorde att den fungerade så bra?

– Ja, jag har själv alltid beundrat vad Jeff gjorde med Garys olika riff. Men jag vet inte riktigt vad som fick den att fungera. Jag menar, den går i valstakt, 3/4, och vi försökte undvika dess begränsningar. Vad jag gillar är bildspråket Jeff använder i sångtexten, arrangemanget och trumspelet Matt Johnson bidrog med, för att inte tala om Jeffs röst och att han gick med på ett bassolo!

Apropå bassolo, var det ditt basriff i inledningen av “Last Goodbye”?

– Faktum är att basriffet i inledningen av ”Last Goodbye” var det enda Jeff instruerade mig att spela, så han var den som låg bakom det. Resten av låten arbetade vi fram tillsammans och jag ändrade basgångar vartefter vi spelade in.

Jeff har sagt att den vackra ”Dream Brother” var första låten ni skrev tillsammans med Matt Johnson. Hur kom den till?

– “Dream Brother” kom till första gången vi någonsin träffade Matt i studion. Jeff frågade mig om jag hade några riff. Jag funderade lite och började sedan spela basgången som jag hade skrivit hemma medan jag repade. Min uppfattning var att det var ett intressant stycke och att det upplät mycket utrymme åt andra instrument. Jeff tog det till sig direkt och började spela slingan man kan höra på skivan, medan Matt fyllde i låtens skelett och lade sedan på vibrafon. Det, vårt första rep, var en fantastiskt sammansvetsande upplevelse.

Trots all sin prakt var Grace inte helt utan brister. Till exempel passade den otympliga, grungiga ”Eternal Life” inte riktigt in, och borde enligt undertecknad ha varit den låt som skulle ha tagits bort för att ge rum åt ”So Real”, vilken skrevs och lades till i sista stund på bekostnad av den minst lika bedårande ”Forget Her”. En uppfattning som delas av Grondahl:

– Jag håller med dig om “Eternal Life”. Den versionen har inte åldrats väl. Instrumentalt är den bra framförd, men den saknar bettet som den hade när vi körde den live. Med facit i hand hade det varit bättre att behålla ”Forget Her”. Jeff hade dock invändningar mot den sången av personliga skäl. Den påminde honom om en tjej han ville…ja, glömma.

När Sony signade Buckley gjorde man det på väldigt lösa grunder. Han hade knappt några egna låtar, han hade inget band, han visste inte vilken riktning hans musik skulle ta. Men det rådde inga som helst tvivel på vilken unik talang han besatt, inte minst bevisat med hjälp av alla covers han omvandlade på sitt vis i sina fängslande liveframträdanden.

Jeff var känd för sin stora repertoar av covers. Finns det några som ännu inte har sett dagens ljus, eller finns det någon specifik cover som du önskar hade spelats in?
 
– Jag tror inte att det finns några Jeff-covers som väntar på att bli upptäckta. Vem vet? Någon kan ha en bootleg av en av hans tidigaste spelningar innehållande någon cover. Men jag tror att de alla finns tillgängliga. Jeff kunde göra om nästan vilken låt han ville sett till hans omfång och förmåga att imitera. Jag hade gärna hört honom sjunga Lennons ”Jealous Guy” eller ”#9 Dream”.

”Hallelujah” är tveklöst ett av de mest rörande framföranden som någonsin spelats in. Tycker du att den har fått sina rättmätiga hyllningar, eller har den överexponerats med åren?

– ”Hallelujah” är en sång som jag med stolthet kan säga att jag såg honom sjunga mer än någon annan levande människa. Jag brukade göra det till en grej att gå ut i publiken för att höra den och hans improvisationer. Så jag tycker att den har hyllats rättmätigt och att hans versioner kommer att leva vidare. 

David Bowie har sagt att Grace är hans favoritalbum genom tiderna. Kommentar?

– Det är en ära när någon som Bowie håller den här skivan så högt. Jag träffade honom en gång och han verkade, för att vara britt, vara ganska entusiastisk.

Allt såg ut att kunna bli en fortsatt framgångssaga och karriären, som trots allt var i sin linda, skulle ta nästa steg med Grace uppföljare My Sweetheart, The Drunk. Jeff hade rest till Memphis före bandet för att installera sig, och samma kväll som de övriga satte sig på flyget dit åkte han och en roadie ner till strandkanten vid Wolf River, en biflod till Mississippifloden. Med sig hade de en bergsprängare och i ett infall gav han sig till tonerna av barndomshjältarna Led Zeppelins ”Whole Lotta Love” fullt påklädd ut i vattnet för en simtur, men försvann under ytan när han drogs ned av strömvirvlarna från en förbipasserande båt. Hans kropp påträffades sex dagar senare vid stranden där bluesens centrum, Beale Street, möter floden. Om det var en chock för omvärlden går det knappast att föreställa sig vilket trauma det måste ha varit för Grondahl och de andra vännerna i bandet vid ankomsten till Memphis den kvällen:

– Beträffande hans bortgång kan jag bara säga att ordet ”trauma” är väldigt passande. Under minst 12 år tänkte jag på honom varje dag. Som man säger, alla handskas olika med döden. Tack och lov fick jag en dotter och nu tänker jag på Jeff varannan dag.
 
Trots att Grace tillsammans med den föregående EP:n Live At Sin-é var de enda officiella skivor som gavs ut under hans korta karriär har det flödat ut desto fler under åren som gått sedan hans bortgång, såväl deluxeutgåvor som liveinspelningar, samlingar och demos. Fans och skivbolag försöker gärna lyfta på varenda sten i jakten på rariteter, vilket kanske inte alltid är av godo.

– De postuma utgåvorna har blivit lite för många. Samtidigt, med internets generösa natur, är det ändå inte mer än rätt att de inspelningarna också ges ut i något format, menar Grondahl.

Vad saknar du mest hos Jeff?

– Det jag saknar mest hos honom är hans närvaro och hur han fick dig att känna dig som den enda personen i rummet eller varhelst vi umgicks. Han hade en stark förmåga att vara sympatisk mot alla och, som det verkade, han kunde förstå dina känslor så att du inte kände dig ensam. Hans medkänsla var genuin. Professionellt, tja, där räcker det med att säga att han var otrolig att jobba med och han hade bra idéer för våra låtar. Han kunde lyfta vilken idé som helst till en ny värld. Han var väldigt öppen, välkomnande och försökte få fram det bästa hos människor. Jeff var inte tävlingsinriktad på det där småaktiga sättet man ofta ser inom musik eller livet i övrigt. Han var en verklig människa som levde sitt liv längs en helt annan tidslinje.

Sorgen och saknaden efter någon har ingen ände, men så länge man vårdar minnena ges man möjligheten att glädjas när man plockar fram dem från gång till annan. För oss som inte fick förmånen att lära känna människan Jeff Buckley är Grace det allra finaste minnet vi har av honom. Så vårda det ömt. Och plocka fram den då och då. Som hans mor Mary Guibert är inne på i texthäftet till den sedermera utgivna ‘Sketches for’ My Sweetheart, The Drunk: det är musiken som är det sanna arvet efter honom.

Tommy Juto

songsforwhoever@hotmail.com

Foton: Jimmy Ienner, JR./Sony Music Entertainment