När Mark Ronson gör ett album, så gör han verkligen ett album. På Uptown Special, som är månadens HiFi-album i WiMP visar den prisbelönta producenten, som också jobbat med artister som Lily Allen och Paul McCartney, vad han egentligen går för.

Till stor del inspirerad av funk- och soulmusik från 60- och 70-talet, är Uptown Special hans funkigaste album, men också Ronsons mest fulländade soloalbum så här långt. Ronson växte upp i New York, där han också gjorde karriär som DJ i början av 90-talet. Den här perioden är också något som helt klart inspirerat hans sound. På den tiden var han ständigt på jakt efter begagnade vinyler med antingen hiphop, funk, eller rnb.

– Biggie, Chaka Khan, Amerie, Boz Scaggs, Missy, Earth Wind & Fire, N.O.R.E… Snacket handlade till stor del om låtarna som satte eld på dansgolvet. På den tiden var New Yorks klubbscen fylld av killar, tjejer, dansare, dealare, rappare, modeller och skejtare, och alla kom dit av en enda anledning: för att dansa. Om låten var bra – om den hade ett coolt beat, om den hade soul- då dansade de. Med Uptown Special försökte jag återskapa känslan från dessa kvällar i New York, säger Ronson.

Albumet tog över 18 månader att göra och spelades in i studios i London, Memphis, Los Angeles och New York. Som producent valde Ronson vännen och Grammy-vinnaren Jeff Bhasker (Kanye West, Drake och Alicia Keys). Texterna är, förutom titelspåret, skrivna av Ronsons favoritförfattare Michael Chabon. Bland gästerna hittar vi bland annat storheter som Kevin Parker och Stevie Wonder – där den senare av dem både fått äran att inleda och avsluta albumet.

Ronson och Bhasker reste dessutom runt över hela USA för att hitta den kvinnliga vokalist de hade sett framför sig. I samband med att de gick för att kolla in en  gospelkör i Jackson, Mississippi upptäckte de så den 23-åriga talangen Keyone Starr. De blev imponerande över Starrs omfång och närvaro, och bjöd in henne till den legendariska Royal Studios i Memphis där hon spelade in leadsång på tre av låtarna.

Ronson dedikerade Uptown Special till Amy Winehouse, rnb-gitarristen Teenie Hodges och den franska hiphop-producenten DJ Medhi. Om Winehouse – som med sitt legendariska album Back To Black också gav Ronson tre Grammys år 2008, skrev han: “I’m always thinking of you, inspired by you and your music lives on in myself and everyone who ever felt it. Love, Mark”.

Vi fick en pratstund med Mark Ronson, vilket resulterade i samtal om 60-talsmusik, hans syn på producentrollen och om hur han fick Stevie Wonder att ställa upp på en inspelning.

Uptown Special är månadens HiFi-album i WIMP! Detta då vi tycker att det demonstrerar ett exceptionellt väl utfört arbete när det kommer till ljud och detaljer. Vad är bra ljud för dig?

– Även om jag tycker att låten i sig är det viktigaste, är det mitt jobb att få musiken att låta bra. Förut brukade man se på teknik som ett verktyg för att vara nyskapande, men nu är det mer ett verktyg för att göra saker och ting lättare. Förut köpte folk ofta den senaste multi-track-maskinen eller en Linn Drum [trummaskin] för att göra musiken så spännande och progressiv som möjligt. Idag använder människor ny teknik och datorprogram för att fixa tekniska misstag, dålig sång och för att de är lata.

När jag plockar fram ett trumset –  och detta är definitivt något jag har lärt mig mycket om från Dap Kings – handlar det om att ge låten lite extra omsorg. Det är nästan en bortglömd konstform: den att veta exakt var man ska placera mikrofonerna, hur man stämmer trumsetet och hur trummisen ska spela på det. Alla dessa saker är viktiga och det är också därför vi älskar de låtarna [från DAP Kings].

Det är inte bara ljudet av 60-talet jag älskar, utan också ljudet av hiphop-album där man samplat original-trumljud. Om du exempelvis köper ett datapaket med Ableton så kommer du hitta massor av trumbreaks som låter precis som på 60-talet. Detta var också den viktigaste referensen för trumsoundet på plattan.

Jag vet att ljudmässiga detaljer är en av de saker som skiljer mina plattor från andras, och det är helt klart något som är viktigt för mig. Jag behöver absolut inte få det att låta helt perfekt. Jag försökte inte att göra ett Daft Punk-album – en sådan platta som folk kommer att testa stereosystem med för 100 år framöver. Jag ville att det skulle låta lite mer smutsigt. Det ska både låta som Wu-Tang och Motown – samtidigt.

För mig pågår hela tiden en slags musikalisk upptäcktsfärd. Ibland vet jag exakt vilka ljud jag vill ha, och andra gånger hittar jag saker av ren tillfällighet. Jag kan inte förklara varför jag gillar ett visst ljud. När jag hör det så vet jag bara.

Du är först och främst känd som producent – är det så du ser på dig själv också?

– Ja, jag ser mig först och främst som producent. Och förhoppningsvis kommer jag fortfarande göra det om 20 eller 30 år. Jag kommer fortfarande att producera plattor, det är det jag gör. Jag är väldigt glad att jag då och då får göra mina egna plattor – då får jag uttrycka mig kreativt genom att skriva musik, vilket är något jag sällan får göra på andras album.

På dina album hörs alltid många gäster, nästan på varje spår. Ser du dig själv som en ledare för en stor show?

– Tja, jag är ju beroende av vokalister, eftersom jag inte kan sjunga själv. Men även om saker och ting blir kaotiska ibland, ser jag nog inte mig själv som en ledare. Det handlar mer om att samla olika människor och sedan låta dem göra sin egen grej. Människor bidrar på olika sätt, medan jag måste hålla ihop allting och få det att låta som mitt album.

På Uptown Special verkar det som att du begränsat gästlistan eller använt dessa artister på flera spår. Fanns det en anledning till det?

– Ja, på det här albumet ville jag jobba med färre artister. Jämfört med mina förra platta har jag nog halverat antalet gäster – där var det ju två gäster med på varje spår. Kevin gjorde tre låtar, Andrew är med på flera stycken, Keyone [Starr] är med på några. Jag ville att albumet skulle bli mer sammanhängande, vilket jag också tror att jag lyckats med.

Stevie Wonder är med och spelar munspel på öppningsspåret. Hur var det att höra honom spela en av dina låtar?

– Det var helt galet! Jag har aldrig upplevt något liknande. I min vildaste fantasi kunde jag aldrig ens föreställa mig att Stevie Wonder skulle spela på något jag gjort. Jag hade skrivit melodin och kände hela tiden att Stevie Wonder helt enkelt var tvungen att spela på den här låten. Så då skrev jag till honom, men fick inte svar. Samtidigt funderade jag på om någon annan kanske kunde spela det. Men i sista sekund, precis innan albumets deadline fick jag svaret: “Stevie has the song, he likes it, he’s ready to play it”. Helt vansinnigt!

Den brittiska musikscenen har verkligen fått ett uppsving, och har på senaste också lyckats locka till sig flera stora amerikanska artister. För ett tag sedan reste till exempel Mary J. Blige till London för att spela in sitt nya album. Man kan kanske säga att du har en fot på vardera sidan av havet – vad är dina tankar om detta musikaliska utbyte?

– Det varierar, men just nu tror jag att det mest spännande inom populärmusiken sker i Storbritannien. De stora albumen kommer från USA, men England är för tillfället centrum för det mest banbrytande inom musikbranschen. Här ser vi till exempel FKA Twigs, Arca, Hudson Mohawke och Rustie – artister som jag gillar väldigt mycket. På den mer kommersiella sidan har vi också Sam Smith. England har dessutom alltid varit positivt inställda till soulmusik. Folk blir ofta begeistrade över den musiken då den inte kommer härifrån. När artister som Mary J kommer över tror jag att hon tänker: “Nice. They really get my shit over here”.

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren Trio som är aktuella med albumet Bertheléville. Vi fick en pratstund med bandets gitarrist Martin Widlund som också gjorde en spellista med sina personliga favoriter (se längre ner i inlägget).

Här ovan kan du också se en minidokumentär om hur inspelningen gick till! (fungerar ej om du surfar via mobil men går även att se här).

Hej Martin! Du är gitarrist på skivan ”Bertheléville” med Gustav Lundgren Trio som nyligen släpptes på skivbolaget Lundgren Music. Kan du berätta lite om albumet?
– Skivan spelades in i Frankrike, vilket också är hemlandet för denna typ av jazz. Innan vi påbörjade inspelningen spenderade vi två veckor i Paris och besökte den årliga Django Reinhardt-festivalen för inspiration och uppladdning. Vi hade lånat ett hus i den lilla byn Bertheléville ute på den franska landsbygden och där på loftet satte vi upp vår mobila studioutrustning. Skivan spelades in under en vecka i den mobila studion utan att några pålägg gjordes.

Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?

– På skivan finns inga gästartister utan det du hör är så som vi låter live. Låtarna på skivan är Gustav Lundgrens egna kompositioner blandat med covers av bland annat Tom Waits, Nora Jones och så klart några Django Reinhardt-original.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Stéfane Grappelli på fiol, Django Reinhardt på gitarr, Angelo Debarre på gitarr, Samson Schmitt även han på gitarr samt Sani Van Mullem på bas.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår bra! Särskilt den gren av jazz som förknippas med Django Reinhardt har fått sig ett uppsving här i Sverige de senaste åren. Djangofestivalen är numera en del av Stockholm Jazzfestival och i både Stockholm, Göteborg och Malmö har det dykt upp yngre gitarrister som har tagit till sig stilen.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Jag uppskattar så klart bra ljudkvalitet! Den här skivan släpps i digitalt format samt CD och vinyl så här finns något för alla smaker och lyssningstillfällen.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Så jävla bra!

På veckans klassiska album i WiMP hör vi två av den klassiska världens mest tongivande musiker:

Martha Argerich & Claudio Abbado: ”Complete Concerto Recordings”

Claudio Abbado och Martha Argerich lärde känna varandra genom vännen och pianisten Friedrich Gulda som de båda studerade tillsammans med under den senare delen av 1950-talet. Deras musikaliska samarbete tog vid redan 1967 när Argerich spelade in sitt debutalbum, där hon spelade Prokofievs 3:e och Ravels pianokonsert i G-dur. Sedan dess har de båda musikerna rönt stora framgångar och hyllats av såväl kritiker som publik.

Martha Argerich föddes i Buenos Aires, och redan som femåring började hon ta pianolektioner för Vicenzo Scaramuzza. 1955 flyttade familjen Argerich till Europa vilket blev avgörande för Marthas val att sedan studera i Wien (där hon också mötte Abbado och Gulda).

Argerich ställde tidigt upp i olika pianotävlingar, och vann också många av dessa. Men det var vinsten vid The Chopin Competion i Warsava 1965 som blev avgörande för hennes fortsatta karriär. Sedan dess har hon varit, och är en av världens mest framstående pianister.

Claudio Abbado föddes 1933 i Milano, och växte upp i en mycket musikalisk och konstnärlig familj. Han studerade piano, komposition och dirigering vid The Giuseppe Verdi Conservatory i Milano innan han under 50-talet flyttade till Wien och fortsatte sina dirigent-studier för Hans Swarowsky.

Abbados bidrag till det internationella musiklivet måste ses som enastående. Under många år var han chefsdirigent för Berliner Philharmoniker, samtidigt som han jobbade hårt för unga musiker – Abbado var en av grundarna till Gustav Mahler Jugend Orchester, en orkester bestående av några av de mest talangfulla unga musikerna – handplockade från olika konservatorier. Efter en längre tids sjukdom avled Claudio Abbado under 2014. Men han fortsätter att vara saknad!

På veckans klassiska album hör vi Argerich och Abaddos briljanta samspel i pianokonserter från Chopin, Liszt, Tchaikovsky och Prokofiev. Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

FOTO: © Ilse Buhs /DGG

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

På veckans klassiska album i WiMP hör du Tchaikovskys sista opera – Iolanta, med den kända sångerskan Anna Netrebko i huvudrollen.

När Tchaikovsky påbörjade arbetet med Iolanta var han nog inte medveten om att det också skulle komma att bli hans sista opera. Mindre än ett år efter premiären – som ägde rum på den berömda Marinskijteatern i St. Petersburg i december 1892, avled nämligen den legendariska kompositören.

Iolanta är baserad på pjäsen ”Kung Renés Dotter” från den danska poeten Henrik Hertz, och librettot skrevs av Tchaikovskys bror – Modest Tchaikovsky. Operan utspelar sig i 1400-talets Frankrike och berättar historien om Kung Rene´s blinda dotter Iolanta som genom dramatiska prövningar återfår såväl sin syn som sin spirituella kraft.

Och även om operan fick ett varmt mottagande vid premiären, var Tchaikovsky själv rätt missnöjd och menade att han hade förlorat förmågan att skriva en bra opera. Några år innan Iolanta hade Tchaivkovsky haft otroliga framgångar med Spader Dam, som kan ses som ett dramatiskt och kompositörsmässigt mästerverk.

Iolanta, som dessvärre inte spelas särskilt ofta på världens operascener längre, innehåller endast en akt och består av nio scener. På veckans album hör vi Anna Netrebko – som också kan ses göra framställningen vid åtta tillfällen på The Met i New York i höst, i titelrollen. Med dess gåtfulla, passionerade och samtidigt stämningsfulla karaktär är det här en roll som passar Netrebko helt perfekt.

Här har Netrebko även fått fint sällskap av bland annat Sergey Skorokhodov, Alexey Markov, Vitalij Kowaljow samt Slovenian Philharmonic Orchestra som leds av dirigenten Emmanuel Villaume.

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot jazzbandet Je Suis som nyligen släppt det hyllade albumet Ça va? (Live at Fasching) samt LP:n Ça va pas du tout!. Vi tog kontakt med medlemmen Niklas Barnö och pratade om arbetet med plattorna, bandets utveckling samt ljudkvalitet. Dessutom tipsade Niklas om sina favoritlåtar just nu, som du hittar i spellistan längre ner.

Hej Niklas! Ditt band Je Suis! har precis släppt albumet Ça va?” (Live at Fasching) samt LP:n ”Ça va pas du tout!” (Live from Umeå Fazz Festival). Kan du berätta lite om plattorna?

– Blod, svett och många tårar samlade på två skivor. Je Suis!’s sista dödsryckningar eller början på något ännu större? Musiken är full av desperation, ångest och glädje, har flera ansikten och kommer definitivt störa på det ena eller andra sättet. Hur mår du? Jag mår skit!

Hur skiljer sig dessa album från tidigare saker ni gjort?

– Att spela in skivorna live har haft stor betydelse. Je Suis! är ett liveband och gör sig bäst med en lyssnande skara människor att spela för eller med. Gruppen har utvecklats väldigt mycket sen senaste skivan och samspelet har tagits till en ny nivå.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du välja då?

– Jag har väldigt svårt att tänka i de här banorna. Ofta föredrar jag att lyssna på magiska musiker. Det finns en stor risk att jag går in och förstör annars. Med det sagt så hade det varit en dröm att få jamma lite med Don Cherry, Charlie Haden och Carlos Falanga. Tror det hade varit en mycket speciell upplevelse!

[wimp type=”playlist” id=”8831fda1-4499-44bc-963f-8dc47d32aa9c”]Jazzapparat: Niklas Barnös favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Musikaliskt mår den väldigt bra. Det finns oerhört mycket produktivt folk som skapar ny spännande jazz hela tiden. Nu gäller det bara för samhället att hänga med och skapa speltillfällen samt bättre förutsättningar för turnéverksamhet så alla dessa begåvade människor kan få ge sig ut i Sverige/Europa/världen/rymden och förgylla folks liv!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Självklart är det viktigt att saker man lyssnar på återges på ett kvalitativt sätt. Jag tycker det finns fördelar med de olika alternativ till lyssning som erbjuds idag (CD, LP, WIMP, osv.) Det är viktigt att inte ljudkvaliteten glöms bort – speciellt då jazz ofta har en akustisk approach.

Hur skulle du beskriva din playlist med tre ord?

– Svulstig, svängig, spektakulär!

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

I våra High Fidelity-spellistor samlar vi den mest välljudande musiken – och under 2014 har det blivit ett helt gäng med listor. När ett helt år nu har gått tycker vi också att det är på sin plats att faktiskt lyfta fram några låtar som utmärkt sig lite extra när det kommer till bra ljud och intressanta produktioner. Här vill vi också belysa de producenter som ägnat åtskilliga timmar, dagar och månader till att få musiken att låta så där fantastisk.

Vi på WiMP tycker att musik ska få låta som den gjorde när den spelades in i studion, och därför har vi också tagit fram vårt WiMP HiFi-abonnemang – streaming i lossless CD-kvalitet. Vill du testa på WiMP HiFi? Läs mer här.

Röyksopp & Robyn – Monument

Producent: Röyksopp / Robyn

En av årets största ljudupplevelser kom utan tvekan från den norska electronica-duon Röyksopp och deras samarbete med Robyn på EP:n Do It Again. Det catchiga titelspåret snurrade på radion största delen av året, men det var med den 10 minuter långa ”Monument” som trion kom att på riktigt svetsa sig fast i ljudhistorien. Det här är mycket väldimensionerat, och trots den massiva ljudbilden finns det en given plats för varenda liten detalj. Med dimmiga saxofonpassager, ett monotont driv och Robyns svala röst befinner vi oss snart på jazzklubb i Röyksopps electronica-rike.

Caribou – Can´t Do Without You

Producent: Dan Snaith (Caribou)

Snyggt är bara förnamnet när man pratar om Dan Snaith aka Caribous senaste album Our Love. För att vara ett electronica-album rymmer plattan också oväntat mycket värme, personlighet och närhet, vilket kanske också varit vägen till Caribous stora kommersiella succé. ”Can´t Do Without You” är en experimentell electronica-hymn där Snaith använder sig av många av de effekter som finns på en producents palett. De repetitiva vokalinslagen bidrar till dess sköna och tillbakalutade uttryck, och uppfyller också själva meningen med låten – känslan av att inte kunna sluta tänka på någon.

Beck – Blue Moon

Producent: Beck

Ett av våra favoritalbum från 2014 var helt klart Becks album Morning Phase, där den nu 44-åriga gamla popikonen satsat på ett betydligt mer lågmält och organiskt sound. På ”Blue Moon” bjuds vi på drömsk folktronica, som gjord för vackra solnedgångs-bilfärder längs amerikanska highways. En stor ljudbild – både på djupet och på bredden, som ger lyssnaren känslan av att själv stå på scenen till en av Becks arenaspelningar.

Pink Floyd – Side 1, Pt 2 – It´s What We Do

Producent: David Gilmour / Youth / Andy Jackson / Phil Manzanera

När man frågar människor vilken musik som egentligen låter bäst, svarar många Pink Floyd. Det brittiska rockfenomenet kom också att tidigt bli affischnamn för HiFi-utrustning, där deras album i många fall användes för att testa ut marknadens nya stereos. När David Gilmour & Co så bestämde sig för att 2014 sammanställa deras sista skiva, var intresset från publiken självklart skyhögt. Även om The Endless River kanske inte kan mäta sig mot klassiker som Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, hittar vi här många ljudmässiga diamanter. Som till exempel på ”Side 1, Pt 2 It´s What We Do” där vi tas med på en närmast science fiction-liknande resa genom Floyds magnifika ljuduniversum. Dessutom årets snyggaste gitarrpartier. Se till att också kolla in vår intervju med producenten Andy Jackson och gitarristen Nick Mason där de berättar mer om hur plattan kom till.

Lykke Li – Gunshot

Producent: Lykke Li / Greg Kurstin / Björn Yttling

Sveriges egen indiedrottning återvände under 2014 med ännu ett hyllat album. Och I Never Learn blev också det album som på riktigt markerade sångerskans övergång från quirky pop a la ”Little Bit” till nattsvart voodoo-indie. Vår favorit är utan tvekan  ”Gunshot” med dess massiva och ödesmättade sound, tillsvarvat av stjärnproducenterna Greg Kurstin och Björn Yttling. De avskalade verserna med orgel, percussion och sång bygger upp spänningen i låten som sedan fullkomligt exploderar i de stora refrängerna, som trots sin rymd är otroligt fokuserade.

Daniel Lanois – Opera

Producent: Daniel Lanois

Daniel Lanois kanske är mest känd som producent, där han jobbat med storheter som U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris. Men så gör han egen musik också! På 2014 års Flesh And Machine, beger sig Lanois in i den ambienta världen , där han försöker hitta nya och aldrig tidigare upptäckta ljuduniversum. Ett ambitiöst projekt som också kom att bli en riktig fullträff. Vårt favoritspår ”Opera” går i ett högt tempo och bjuder galna panoreringar, men lyckas ändå kännas sakral. Med en Roland 808-trummaskin som grund bygger Lanois sedan på lager för lager och skapar en skön ljudbild. Här har Lanois också medvetet använt fasfel och utnyttjat det som en effekt som skapar ytterligare en dimension i musiken. Detta är annars mycket ovanligt inom musikproduktion, men fungerar förvånande bra i det här fallet. Lyssnar man på hela plattan är också efterföljande ”Aquatic” en perfekt fortsättning härifrån. Här kan du kolla in vår track-by-track-special där Daniel Lanois själv beskriver plattan.

Tycho – Awake

Producent: Scott Hansen (Tycho)

Fantastisk indietronica kommer lastad. Scott Hansen aka. Tycho vet hur man samplar instrument och använder dessa för att bygga upp vackra ljudlandskap. Titelspåret från ”Awake” bjuder på ett precist och imponerande hantverk där Tycho direkt lockar in lyssnaren i sitt valv av drömsk melankoli. Och sedan kan man inte sluta lyssna. Tycho använder sig av gamla synthar och hårdvarueffekter så som Rolands legendariska Space Echo vilket förstärker den varma ljudbilden. Det var längesedan instrumental musik kändes så o-instrumental, och så tilltalande.

José James – U R The 1

Producent: José James / Brian Bender

Ett av våra favoritalbum i år kom från Blue Note-artisten José James som många gånger om hyllats för sitt innovativa sätt att blanda jazz med hip hop, electronica, pop och funk. Producerat av honom själv tillsammans med sitt band och ljudteknikern Brian Bender har While You Were Sleeping fått den personliga touch som man så ofta letar efter hos sådana här artister. Det känns aldrig platt eller musikhögskole-slickt utan kul, lekfullt och catchigt. På ”U R The 1” får vi skön, tillbakalutad och jazzig soul där släpiga trummor, enkla synth- och gitarrackord ligger till grund för James sömndruckna och sensuella röst. Ett exempel på hur en enkel ljudbild kan gripa tag i lyssnaren mycket mer än det överproducerade.

FKA Twigs – Pendulum

Producent: FKA Twigs / Paul Epworth / Joseph Hartwell Jones

En av årets mest hyllade nykomlingar blev utan tvekan FKA Twigs, eller Tahliah Barnett som den brittiska 26-åringen egentligen heter. Efter en framgångsrik danskarriär gick Tahliah över till musiken – något som kom att bli ett genidrag. Debutalbumet har hyllats av en enig kritikerkår och blev även utnämnt till Månadens HiFi-album i WiMP i augusti. Den snygga balladen ”Pendulum” bjuder på en innovativ produktion från Paul Epworth och Joseph Hartwell Jones, som blandar industriell percussion med sköna synthar och sparsmakade gitarrer. Och Tahliahs fantastiska röst förstås. Här har man dessutom jobbat mycket med pauser i musiken som blir en del av rytmen, vilket också fungerar utmärkt i sammanhanget. Lyssna och njut!

Eric Clapton feat. John Mayer – Lies

Producent: Eric Clapton, Simon Climie

Eric Claptons album The Breeze – An Appreciation Of J.J Cale var ett av årets mest populära album bland våra WiMP HiFi-användare. Och det med rätta. På ”Lies” – som också blev plattans mest populära spår, har Clapton bjudit in gitarrhjälten och kollegan John Mayer, också han populär i ljudnörds-kretsarna. Tillsammans kokar de ihop glittrande bluespop med obligatoriskt gitarrskryt och souliga körer. Clapton stormtrivs i den klassiska och punchiga ljudbilden. Riktigt snyggt.

Jessie Ware – Tough Love

Producent: BenZel

Årets snyggaste röst? Ja, många skulle nog hålla med mig om att Jessie Ware i alla fall ligger i toppskiktet av 2014 års vokalister. För titelspåret från senaste albumet Tough Love teamade Jessie Ware ihop sig med producent-duon BenZel (en något mystisk konstellation som enligt rykten består av två 18-åringar från Osaka), vilket visade sig vara lyckat. Från inledningens enkla driv, där distade trummor för låten framåt, till de drömska syntharna i sticket och den crescendo-liknande avslutningen, är det här rakt igenom en mjuk men samtidigt industriell produktion som passar perfekt till Wares sammetslena röst.

Sam Smith – Stay With Me

Producent: Jimmy Napes / Steve Fitzmaurice

Kanske en av decenniets vackraste låtar? Och dessutom ännu ett tydligt exempel på varför avskalad musik så ofta är det som också låter absolut bäst. I alla fall om man kan sjunga som Sam Smith. Jimmy Napes, som skrev låten tillsammans med William Phelps och Smith, har under de senaste åren haft hela tre förstaplaceringar på den brittiska topplistan: ”Stay With Me”, Clean Bandit & Jess Glynnes ”Rather Be” samt Naughty Boys ”La La La” som också gästades av Sam Smith. Napes hade dessutom en avgörande roll i  electronica-gruppen Disclosures sound på succéplattan Settle. Bra fingertoppskänsla alltså! Och en sångare vi kommer få se mycket mer av under de kommande åren.

Woven Hand – The Refractory

Producent: Sanford Parker

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) i spetsen har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer och musikaliska stilar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, bjöd 2014 års Refractory Obdurate på musik som berörde på många olika punkter. Som på den mörka ”The Refractory” där bandet hittat den perfekta kombinationen av melodisk folk och suggestiv rock. En stor eloge till producenten Sanford Parker (Buried at Sea, Nachtmystium, Krieg, Pelican) som trots sin särpräglade metal-bakgrund lyckats kombinera och förvalta bandets olika uttryck så väl.

SBTRKT feat. Sampha – Temporary View

Producent: SBTRKT

Aaron Jerome aka. SBTRKT har kommit att bli en av electronica-världens mest hyllade artister och producenter. Men trots detta föredrar britten att hålla sig i bakgrunden och uppträder alltid i mask samt låter andra sjunga hans låtar. Däribland Sampha, som varit en frekvent samarbetspartner sedan debuten 2011. Tillsammans gjorde de också ett av de bästa spåren på 2014 års album Wonder Where We Land – den softa och souliga ”Temporary View”. Med trummaskin, orgel och arpeggio-synth bygger SBTRKT upp en enkel och luftig produktion för Samphas lena röst. Otroligt bra!

Neneh Cherry – Spit Three Times

Producent: Four Tet

Producent: Kiasmos

Isländska artister brukar vara duktiga på att avfärda att de influerats av sitt hemlands dramatiska och karga miljö. Men frågan är om det inte alltid hörs på något sätt ändå. Så är i alla fall fallet med Kiasmos som utgörs av den bejublade piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds samt den elektroniska producenten Janus Rasmussen. Från deras debut hämtar vi den melankoliska ”Dragged” där piano, drömska synthar och stråkar bygger upp ett fantastiskt vackert ljudlandskap som för tankarna till, just det, Island. Kolla även in intervjun vi gjorde med Kiasmos tidigare i år.

Opeth – Moon Above, Sun Below

Producent: Mikael Åkerfeldt

Det svenska metalbandet Opeth har alltid gått sin egen väg. Detta blev också tydligt på 2014 års Pale Communion som hyllades för sin känslosamma och 70-tals-doftande mellotronrock. ”Moon Above, Sun Below”  känns korrekt producerad ”by the book”, men bjuder samtidigt på intressanta och innovativa detaljer. Komplex låtstruktur som går från mangel till folkloristisk stämningssång till mystiskt 70-tals-mörker. Spännande och kul!

Röyksopp & Jamie Irrepressible – Here She Comes

Producent: Röyksopp

Efter succén med Robyn-samarbetet på Do It Again EP, fick Röyksopp nytt syre till att sätta ihop sitt album The Inevitable End, som precis som titeln antyder också kom att bli duons sista. Får vi inte höra något mer från Norges mest kända electronica-duo så måste ändå detta ses som ett värdigt avsked. Det snygga spåret ”Here She Comes Again” är som en kreativ lek med ljud, eller ett kaos när det är som mest organiserat.  Som att duon bara fastnat för en enkel grej, och sedan behållit den som den är – här enkla synthar med mycket reverb. Det är modigt, och fungerar hur bra som helst.

Kwamie Liv – 5 am

Producent: Baby Duka / Kwamie Liv

Danmarks nästa stora musikexport kan mycket väl komma att bli den unga talangen Kwamie Liv. Med ett sound som för tankarna till såväl Lana Del Rey som till M.I.A. tog det bara några minuter innan vi förstod storheten i Livs debut-EP. Den lågmälda ”5 am ”tillhör en av våra favoritlåtar från 2014, och bjuder också på en riktigt cool produktion. Den relativt okända producenten Baby Duka imponerar stort, och bör kunna gå en ljus framtid till mötes.

Damon Albarn – Everyday Robots

Producent: Richard Russell / Damon Albarn

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först på 2014 års soloalbum Everyday Robots brände till ordentligt. Plattan är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Titelspåret briljerar såväl ljud- som textmässigt, eller vad sägs om textrader som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”.

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat!

Så går den upplyftande refrängen till årets mest spelade låt i WiMP, nämligen ”Din Soldat” från Albin!

Och det kanske inte kom som en så stor överraskning. Sedan låten, som skrivits av Mattias Andréasson (E.M.D) och Albin, började snurra på radion i våras har den legat högt på de flesta svenska topplistor, samt på WiMP Topp 100. Och för den debuterande rapparen från Nacka kom framgångarna som en total överraskning.

– Varken jag eller Mattias trodde nog att det skulle gå så här bra. Vi tyckte väl att låten hade hit-potential, men förväntade oss inte att få så mycket respons. Men sedan exploderade det, säger Albin när vi dyker upp på skivbolagets kontor för att dela ut priset för årets mest spelade låt.

Efter genombrottet gav sig Albin sedan ut på en omfattande Sverigeturné, som för övrigt fortfarande pågår. Och ett av hans mest minnesvärda ögonblick från året kommer också från en livespelning, nämligen den på årets upplaga av Östersunds-festivalen Storsjöyran.

– Det var 30 minuter av ren lycka kopplad mellan oss på scenen och de i publiken. Det var helt klart en av årets höjdpunkter.

Vem tycker du själv har varit bäst i år?

– Åh det finns många. Och det har kommit väldigt mycket starka låtar i år. Men om jag ska nämna någon speciell så säger jag nog Tove Lo. Hon är grym!

Nedan hittar du fler bilder från prisutdelningen.

Sedan vill vi även passa på att gratulera gruppen som hade det mest spelade albumet i WiMP 2014 – nämligen Kent med Tigerdrottningen! Grattis!

Och så tar vi en titt på hur det sett ut i våra WiMP-grannländer.

I Norge fick reggaeartisten Admiral P ta emot priset för årets mest spelade låt för hans hit ”Engel”. Admiral P satsar nu också på en karriär i Sverige, så håll ögonen öppna! Priset för årets mest spelade album gick till Highasakite för Silent Treatment.

I Danmark var det den populära danska artisten Rasmus Seebach som kammade hem priset för årets mest spelade album i WiMP med sitt Ingen kan love dig i morgen. Sångerskan Medina knep priset för årets mest spelade låt för hitten ”Jalousi”.