De klassiska kompositörerna har alltid skrivit musik för julen – den tid på året då det finns värme, ljus och glädje i världens alla hem, och inte minst då vi firar att ett litet barn från Betlehem föddes för över 2000 år sedan. Men julen är också en tid för eftertanke, och detta är något som alltid varit ett vanligt förekommande tema för de klassiska kompositörerna.

När vi går in i december månad börjar jag också lyssna på julens alla klassiker. I det här inlägget tar jag därför med dig på en musikalisk resa där jag tipsar om vilken musik som passar bäst för denna vackra säsong. Och du får inte bara ta del av de mest kända och berömda låtarna, utan också några som du kanske aldrig hört förut. Vi reser helt enkelt långt och brett – både musikaliskt och geografiskt. Trevlig resa!

1. Vi börjar med den otroligt vackra och lyriska ouvertyren från Engelbert Humperdincks opera ”Hans och Greta”. Operan bygger på Bröderna Grimms mest kända saga från 1812, och spelas under december månad i många av världens alla operahus.

2. Vi fortsätter med Adolphe Adams ”Cantique de Noël – Minuit Cretien” – en låt som många, många sångare har sjungit genom åren. Här i den svenska versionen som framförs av en av de mest framstående tenorerna någonsin – Jussi Björling.

3-12. Och här kommer, som en av tungviktarna i den klassiska julmusik-repertoaren – G. F. Händels ”Messias”. Det finns förmodligen ingen kyrka eller konserthall i världen som inte har uppfört detta verk. Det kom till 1741 och är indelat i tre delar. Lustigt nog handlar bara de två första delarna om julen, medan den tredje istället har påsken som tema. Vid julkonserter brukar man, trots detta, ändå framföra de tre delarna tillsammans.

13. Här får du en riktig ”aha-upplevelse”, och det från Jan Jacob Rybas och hans ”Rozmilý slavícku”. Här framfört av den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená – otroligt vacker musik med en eminent sångare!

14. ”O Magnum Mysterium” är en katolsk morgonbön till en julmässa som kommit att musiksättas av en rad olika kompositörer. Det här är Palestrinas fantastiska version som framförs av den engelska sångensemblen The Sixteen, ledda av dirigenten Harry Christophers.

15. ”Ave Maria” är också en katolsk bön, och kanske också en av de mest kända sådana. I den här versionen är det Bach som skrivit ackompanjemanget; det första preludiet från ”Wohtemperiertes Klavier – bok 1”. För melodin står Gounod. Här framförs det på italienska av ingen mindre än Luciano Pavarotti.

16. Vi fortsätter vår tenor-resa med den spanska tenoren Plácido Domingo och dennes version av Cesar Francks ”Panis Angelicus”. Himmelskt bra!

17. Och så avslutar vi tenor-resan med ”El Nacimiento”, från Ramirez moderna klassiker ”Navidad Nuestra”. Ett av de bäst säljande albumen någonsin och i huvudrollen hör vi den spanska tenoren José Carreras.

18. Ingen jul utan ”Silent Night”. Det finns en nästan oändlig lista av versioner att välja på, men jag är och har alltid varit väldigt förtjust i den norska sångerskan Sissel Kyrkjebøs röst och tolkningar – så hennes version vinner!

19-26. Här kommer ett annat verk som det också skyltas för på många olika platser inför julen – nämligen Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. I Alexandre Dumas bearbetning av E. T. A. Hoffmans briljanta julsaga får vi följa den lilla flickan Clara som får vara med om en riktigt äventyrlig dröm (eller är det verkligen en dröm?). Musiken från ”Nötknäpparen” är fullkomligt lysande och kan avnjutas av människor i alla åldrar! Här framförs verket av Chicago Symphony Orchestra som leds av dirigenten Herbert Von Karajan.

27. Vi återvänder till England och den brittiska kompositören och organisten Harold Edwin Darke, som skrev den vackra ”In the bleak midwinter” (med text av Christina Georgina Rossetti). Här framförd av sopranen Rosemary Joshua och tenoren Ian Bostridge.

28. Från de brittiska stränderna reser vi nu istället till Rumänien och mer specifikt till kompositören Evghenie Humulescus, som levde mellan 1870-1931. Här hör vi den rumänska sopranen Angela Gheorghiu framföra den vackra ”Iubi-te-voi Doamne” (”Jag älskar dig”).

29. Gabriel Faurés ”Requiem” är egentligen inget julverk, men ”Pie Jesu” som hämtats därifrån är helt enkelt ett stycke musik jag tycker väldigt mycket om. Och när den framförs så här fint, av den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli, har jag inget annat val än att ligga till den i listan. Vid jul är allt tillåtet – även i den klassiska världen!

30. Nu tar vi en tur förbi Danmark och lyssnar på P. E. Lange-Müllers ”Gammel Julesang”. Han verkade under samma tid som Robert Schumann, vilken var en av hans stora inspirationskällor. Lange-Müllers musik är också oerhört romantisk och vacker. Här framförs klassikern av den danska sångensemblen Musica Ficta som leds av dirigenten Bo Holten.

31. J. S. Bach har skrivit otroligt mycket bra musik och hans Juloratorium hör till de allra bästa. Här framförs öppningstemat av den brittiska kören The English Baroque Soloists, The Monteverdi Choir och deras dirigent John Eliot Gardiner, som också var bland de första att framföra barockmusik på originalvis.

32. Vi landar i Frankrike och lyssnar på Hector Berlioz version av juloratoriet ”L’Enfance du Christ” (”Kristi födelse”). Och det är en utmärkt sådan! Stycket består av tre delar och hade urpremiär i Leipzig i December 1853. Här i den kanske mest kända av delarna: ”The Shepherd´s Farewell” med Choeur de Montreal Orchestra och Charles Dutoit.

33. Den brittiska kompositören och dirigenten Eric Whitacre och hans koral ”Lux Aurumque” (”Golden Light”) har fått en kultliknande status bland sångare och körer runt om i världen. Efter släppet av albumet blev det här stycket oerhört populärt och började spelas över hela världen. Och det förtjänar det! Här framfört av Whitacres egna sångensemble.

34. Palestrinas ”Alma Redemptoris Mater” är ett annat exempel på hur långt de tidiga kompositörerna hade kommit gällande kompositionsteknik. Palestrina komponerade detta i slutet av 1500-talet medan texterna, som firar Jungfru Maria, skrevs nästan 500 år innan dess.

35. Då har vi landat i Ryssland, och om det är något som ryssarna kan så är det att sjunga! Dessutom har de en mycket lång och fin körtradition. Här hör vi St. Petersburgs kammarkör framföra ”Zastupnitse Userdnaya” av Pavel Grigorievitch Tchesnokov.

36. ”Away in an manger” är i min mening en av de absolut vackraste julsångerna, särskilt i denna version med The Sixteen och Harry Christophers. Enjoy!

37. Den walesiska barytonen Bryn Terfel besitter i min mening en av de bästa mörka mansrösterna. Här sjunger han den österrikiska julsången ”Still, still, still. Weils Kindlein schlafen will”.

38-40. Ett av de julverk som jag är mest förtjust i är utan tvekan Corellis ”Concerto Grosso” med undertiteln ”Fatto per la notte di Natale”. Det här är barockmusik av finaste slag – här framförd av en av de ensembler som är starkast på just den här repertoaren, nämligen Il Giardino Armonico.

41. Vi fortsätter till Sverige och den svenska sångkvintetten The Real Group, som också är en av de bästa i sitt slag. När de framför den vackra ”Bereden väg för Herran” kan man verkligen höra deras förmåga att kontrollera de polyfona harmoniseringar, som Monteverdi, Palestrina och Schütz var pionjärer för, för 500 år sedan!

42. Norge – och en av deras största kompositörer, Edward Grieg, blir nästa stopp på resan. Anne-Sophie von Otter har haft en lång internationell karriär, med många imponerande uppdrag. Här hör vi henne framföra Griegs ”Julens Vuggesang” i ackompanjemang av pianisten Bengt Forsberg.

43. Det andra spåret på listan från Bachs ”Juloratorium” är det otroligt vackra mellanspelet ”Sinfonia”. Här kan man verkligen höra Bachs genialitet när det kommer till att komponera musik på olika teman. Här framfört av Virtuosi Saxoniae och Ludwig Güttler.

44. Ett av de mer moderna julverken är Benjamin Brittens ”A Ceremony of Carols” som kom till när Britten reste över Atlanten 1942. Verket skrevs för kör, solist och harpa, där harpan verkligen ger kören och texterna ett helt unikt sound.

45. I december månad är det nästan omöjligt att inte snubbla över låten ”I´m Dreaming of a White Christmas”. Irving Berlins evergreen som efter Bing Crosbys odödliga version av låten, har sålts i över 50 miljoner exemplar. Här framförd av den Nya Zeeländska sopranen Kiri te Kanawa.

46. Nu reser vi tillbaka till barocken och lyssnar till Marc-Antoine Charpentiers ”Messe de Minuit pour Noël” från 1690. Vilken underbar musik!

47. Och nu vidare till en annan utmärkt vokalensemble, enbart bestående av män: The Kings Singers. Här sjunger de ”The Quiet Heart” – vackert och berörande!

48. Vi närmar oss slutet av vår resa, och stannar än en gång till i England. Den här gången med kompositören John Rutter – en av de mest populära samtida brittiska kompositörerna. Vi hämtar fram hans julverk ”A Gaelic Blessing” och lyssnar på ”Meditation”. På harpa hör vi Catrin Finch.

49. Det näst sista spåret kommer ifrån den danska blockflöjts-virtuosen Michala Petri som här spelar underfundiga, roliga och oerhört musikaliska versioner av de älskade danska julpsalmerna ”Dejlig er den himmel blå” och ”Et barn er født i Betlehem”.

50. Och så avslutar vi resan med Giacomo Puccinis mästerverk – ”La Bohéme”. Operan utspelar sig i Paris kring jul, där den unga och tyvärr också mycket sjuka Mimi möter sin stora kärlek Rodolfo. Efter några timmar i detta gripande musikaliska drama avslutar så Mimi sitt unga liv i sällskap av Rodolfo och sina vänner. Här hör vi den ryska sopranen Anna Netrebko som sjunger ”Donde lieta usci” från tredje akten.

Med denna musikaliska resa vill jag önska dig en riktigt God Jul!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigt. Jag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljud. Jag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.

Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.

På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.

Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!

Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!

Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Kristian Schuller / DGG

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Veckans klassiska album i WIMP kommer från den framgångsrika lettiska mezzosopranen Elīna Garanča, och bjuder på en mycket skön och personlig blandning av musik från dennes hemland.

Elīna Garanča – Meditation

”Oavsett vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min egna känslomässiga och psykologiska situation” säger Elīna Garanča. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes senaste. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken, bland annat från flera lettiska kompositörer men också från mer kända namn som: Mozart, Bizet och Mascagni.

På ”Meditation” har hon även samarbetat med sin make, dirigenten Karel Mark Chichon, samt med Deutsche Radio Philharmonie och den lettiska radiokören.

Den musikaliska och historiska utgångspunkten för albumet är den vidunderliga ”Miserere” av Allegri – som själv blev medlem i Urban VIII:s kör 1629. I sina egna kompositioner skapade han musik som nästan ”svävar över våra huvuden” och som på många sätt gjort ett varaktigt intryck. Bland hans mest hängivna fans från den tiden hittar vi bland annat kompositörer som Goethe och Mendelssohn.

Elīna Garanča uppträder på operahus världen över och är en av de få sångerskor som besitter en röst som verkligen kryper in under huden och går rakt in i hjärtat.

Ta dig god tid att njuta av detta vackra album, med en av världens främsta vokala konstnärer. Lyssna helst i WiMP HiFi för en ultimat ljudupplevelse.

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Paul Schirnhofer / DGG

På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com

Veckans klassiska album i WiMP kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som här ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart.

LANG LANG: ”The Mozart Album” 

På det här helt nya albumet, där du kan höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopianosonater, får Lang Lang sällskap av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.

Albumet spelades in i den Gyllene salen i Musikverein i Wien – en av världens mest eftertraktade och besökta konsertsalar som många dessutom känner igen från de årliga, legendariska nyårskonserterna.

Harnoncourt är berömd för sin förmåga att kunna matcha djupa kunskaper om 17- och 1800-talets tonspråk med en enastående originalitet – och den här skivan är inget undantag.

Samarbetet mellan den unga pianostjärnan, och den högt respekterade maestron – som nyligen också tilldelades priset ECHO Klassik Award vid årets utdelning i München – är briljant från början till slut. Harnoncourt uttalades sig för ett tag sedan om Lang Lang och sa då att: ”det är ovanligt att hitta någon som är så öppensinnad”.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © SONY / Harald Hoffmann

Veckans klassiska album i WiMP är den andra delen i ”Legendary Recordings” – jublieumsutgåvan från ”The Originals”-serien.

The Originals – Legendary Recordings – Part II 

Den första utgåvan var fullpackad med legendariska inspelningar av klassiska verk från genrens guldålder. Och den andra utgåvan kommer inte heller att lämna någon besviken.

Den öppnas med Debussy´s stora impressionistiska verk ”La Mer”, som i tre satser beskriver havet:

1. Från gryning till mitten av dagen på havet

2. Vågornas lek

3. Dialogen mellan vind och hav

Debussy skrev verket under åren 1903-05. Det uppfördes för första gången av Orchestre Lamoureux, den 15 oktober 1905 i Paris, och var från början inte någon större succé. Senare har det dock kommit att bli ett av Debussys mest populära och spelade stycken. På den här inspelningen framförs det av Berlinerfilharmonikerna och Herbert von Karajan.

På The Originals – Legendary Recordings – Part II kommer du också att höra stycken som: Bolero från Ravel, Tavlor på en utställning från Mussorgsky, Symfoni nr. 8 & 9 och Slaviska Danser från Dvorak samt Mahlers Femte Symfoni med den underbara fjärde satsen ”Adagietto”.

Utöver detta hittar vi här också det mest sålda klassiska albumet någonsin: inspelningen av Mozarts 21:a pianokonsert med Geza Anda, som också utgör soundtracket till Bo Widerbergs film om Elvira Madigan och Sixten Sparre.

Dyk ner i den här underbara världen av klassiska mästerverk, som med erfaren hand valts ut av ett av världens mest produktiva skivbolag: Deutsche Grammophon.

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

PHOTO: © DGG / Siegfried Lauterwasser

Bono pratar med Joey Ramone.

De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.

De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.

Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.

Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.

”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.

Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.

Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.

På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.

Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.

Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.

Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.

I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.

För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.

”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.

Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.

”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.

Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.

”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.

Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.

För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ’I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.

När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.

När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.

Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.

Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.

”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.

Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.

För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.

”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ’You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.

Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.

Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.

”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.

”Men dåliga saker hände också”, berättar han.

”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.

Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.

”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.

Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of Innocence. Songs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.

Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”

Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.

Bryan Boyd

Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.