När jag för första gången träffar Jimmy Page för att diskutera det pågående projektet med att remastra Led Zeppelins studioalbum, börjar han med att bjuda mig på kaffe.

– Jag behöver en koffein-injektion, säger Page och hoppar upp ur soffan i vardagsrummet i hans hotellrum i SoHo i New York.

Vi sitter med knäna riktade mot varandra, vilket både känns avväpnande men framförallt trevligt. Och snart blir det också tydligt att Page känner stort engagemang för det pågående remastrings-projektet.

– Det är enormt mycket att göra, men du vet… jag gillar att göra saker som aldrig gjorts tidigare. Då kan man titta tillbaka på det i efterhand och tänka ”Just det, ingen annan har gjort det här förut”.

Page erkänner dock att det fanns en påtaglig känsla av frustration inför uppgiften att göra om hela katalogen.

”För tjugo år sedan gjorde vi musiken med tanke på CD-formatet, samt att vi hade de analoga tejparna för vinyl. Så det fanns mycket att gå igenom nu. Saker förändras hela tiden – bara på fem år hinner mycket hända. Det är viktigt att mastra sin musik så att det låter som man själv hade tänkt att det. Annars gör någon annan det på sitt sätt, och det kan förstöra allt. Det var vad som hände när Atlantic släppte våra första CD-skivor. De var hemska! Och det var också förödmjukande, eftersom att det viktigaste för Led Zeppelin alltid har varit kvalitet.

Page berättar också att han tidigt visste att han var den rätte personen, och kanske den enda, som kunde ta sig an det omfattande projektet.

– Jag började fundera och tänkte: ”Vad kommer hända i fall någon annan gör det här?”. Jag kan ju verkligen musiken utan och innan, kanske till och med bättre än de andra i bandet. Jag har alla referenspunkter i huvudet, och jag vet till exempel hur jag ska balansera ”Immigrant Song” med en annan version. Jag passade helt enkelt bäst för uppgiften, så jag gjorde det. Och om jag klarade av det så skulle jag även vara den första som lyckades färdigställa något sådant. Det var unikt. Och jag gillar den typen av utmaningar.

Under de flertal tillfällen vi träffas, visar det sig att Page inte bara är ett fan av hans tidigare bands musik, utan också har en detaljerad minnesbild av hur deras studioinspelningar såg ut. Dessutom är han en stor beundrare av de tidigare bandmedlemmarna Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham.

– Visst är det ett underbart band? Inga andra spelade som oss. Det är så uppiggande att lyssna på. Alla gjorde sitt yttersta, och det är ju så det ska vara. Vi spelade alltid in live – på alla våra album. Alla spelade in sina instrument, och de flesta av gångerna så sjöng Robert också. Så spelar man inte in plattor idag. I och med det här projektet har jag fått återvända till den tiden, vilket varit väldigt roligt. Men jag vet också vad som händer framöver. Det kommer att dyka upp några överraskningar, även för fansen som tror att de redan har allt. Jag vet att allt material är bra, men det var också viktigt att tidigt klargöra att man inte bara kommer kunna lyssna på originalalbumen i bästa kvalitet, utan att vi även kommer inkludera bonusalbum som ger en bättre bild av vår tid som band och vart vi befann oss på ett kreativt plan. Och det är inte bara ett par bonusspår. Det här var ett stort projekt, som jag lade ner mycket energi på.

Det senaste tillägget till serien är en förlängd deluxe-version av Led Zeppelins mästerverk Physical Graffiti från 1975. Förutom den remastrade versionen av originalalbumet, innehåller versionen också en tidig mix av ”Trampled Under Foot” – som då hette ”Brandy 6 Coke”, en ruffig orkestral mix av ”Kashmir” som då hette ”Driving Through Kashmir” samt en helt annorlunda version av ”In The Light” tagen från tiden då låten fortfarande kallades för ”Everybody Makes It Through”.

– De här versionerna visar på hur galet kreativa vi var just då. Det var som att alla hade så mycket lyskraft. Jag är så glad över att kunna dela med mig av de här mixarna. Allt det här kom också till i samband med att vi spelade in de respektive albumen, och eftersom jag var ansvarig så var det jag som hade kvar alla demo-tejpar från den tiden. På dessa kan man verkligen höra låtarnas skelett, men samtidigt vet man ju också hur de blev i slutändan.

Page är också tydlig med att de här albumen inte ska ses som något skämtsamt extramaterial utan som viktiga följeslagare till de färdigställda originalalbumen.

– Min målsättning var att det skulle kännas väldigt modernt, och att människor ska få en inblick i vad som hände med bandet vid den tiden. Alla bonusalbumen visar varför jag är så stolt över hela den här serien.

Och även för de mest inbitna fansen kommer de nya albumen att bjuda på helt nya upptäckter. Page säger sig vara väl insatt i vad som florerat på den svarta marknaden, och att han var försiktig med att använda något som redan cirkulerat runt bland samlare.

– Ja, herregud, under många år har Led Zeppelin varit en stor del av bootleg-industrin. Men jag ville göra det ordentligt och även ge musiken ett sammanhang. Med återutgivningen av katalogen, från Zeppelin II och framåt, har vi satsat på ovanliga studioinspelningar, versioner av låtarna och mixar. Om man tänker på vad som släppts under de senaste åren, så är det också det som har saknats. Det andra har bara varit live-grejer, men nu har vi material från studion. Förutom bonusalbumet till Led Zeppelin I då, där vi har med en livekonsert.

Page menar också att han lagt ner mycket arbete på att det nya materialet ska kännas genomarbetat.

– Jag lade ner hundratals timmar på att lyssna igenom allt material, men samtidigt kollade jag även igenom vilka bootlegs som redan fanns ute, då jag ville vara säker på att vi bara tog med det bästa. Det var en stor lättnad, eftersom jag snart upptäckte att vi satt på det bästa materialet. Men det var tvunget att göras, annars hade det kanske bara blivit en samling av grejer som redan fanns ute. Vissa grejer skulle kanske kunna låta bättre rent kvalitetsmässigt, men jag var mer ute efter att göra något som kunde få människor att reagera och känna ”oj, det här var någonting helt annat”. Och det tycker jag att vi lyckades med. Det enda problemet var egentligen det första albumet, säger Page och refererar till Led Zeppelin I vars bonusalbum inte innehåller något studiomaterial utan istället en livekonsert från Paris.

– Jag hörde talas om den där Paris-konserten i en bootleg-affär i Japan och blev helt ställd: ”Vad var det här?”. Det visade sig vara en Paris-spelning från 1969 som hade sänts i radio ungefär samtidigt som vi gjorde O2-konserten 2007. Till slut lyckades radiostationen som spelat in konserten få fram original-filerna, vilket också blev bonusalbumet till Led Zeppelin I. Till det albumet hade vi väldigt lite extramaterial från studion, och det som fanns hade vi redan släppt på en annan box.

En av de mest eftersökta och utmärkande versionerna i serien är annars den kända Sunset Sound-mixen av ”Stairway To Heaven”, som finns med på Led Zeppelin IV.

– Här finns fortfarande summan av alla delarna, men den är ändå väldigt annorlunda. På Sunset Sound har de naturliga ekokammare, vilket ger väldigt mycket ambience och rumslighet – därför känns den nästan också som en audiofil-mix. Man hör hela tiden hur olika lager vecklar ut sig – det är nästan som 3D.

– Jag vet att den lät bra redan då, men vi beslöt oss ändå för att hålla på den. När vi spelade den på Olympic så var hela systemet väldigt middle-y och vi bara ”Vad är det som har hänt?”. Ingenting hade ju hänt med mixen, men det fanns ändå en oro. Resten av bandet gillade den inte. Jag visste att den var riktigt bra, men det fanns vissa delar som vi ville ändra på.

– Det är annorlunda med mixen av ”Misty Mountain”, fortsätter Page och berättar mer om studio-sessionerna för Zeppelins bäst säljande album, som också kom att bli det näst bäst säljande albumet i USA.

– I versionen som hörs på bonusalbumet hade vi inte heller gjort klar ”Battle Of Evermore”. Men det fanns andra saker som också mixades på Sunset. ”Night Flight”, ”Down By the Seaside” och ”Boogie with Stu” till exempel. Om man börjar tänka på det så skulle alla de också ha varit med på ”IV”.

Som ett fan till en av de mindre kända hjältarna från Rolling Stones, frågar jag också Page om Ian Stuart – som först var keyboardist i Stones och senare blev turnémanager för Led Zeppelin. Page berättar ingående om inspelningen av Physical Graffiti som ägde rum i Headley Grange i Hampshire, England.

– Vi hade varit så produktiva under inspelningen av vårt fjärde album, och vi kunde knappt vänta på att få komma tillbaka till Headly Grange. Stewart hälsade på under inspelningen och inspirerade oss att skriva ”Boogie With Stu”. Det fanns en mindre flygel i vardagsrummet där, och jag och John Paul Jones hoppades på att det skulle vara ett sådan där gammal och fin konsertflygel. Men den var i riktigt dåligt skick – den hade förmodligen inte stämts på över 20 år, och var väldigt dammig – riktigt skitig när jag tänker efter. Men Stu satte sig ändå ner och började spela. Han spelade underbar boogie-woogie, vilket han också var expert på. Han hade en helt otrolig känsla för det. Jag visste att han aldrig skulle spela in ett soloalbum, och eftersom vi hade så kul tänkte jag att jag skulle spela in honom.

När man träffar Page får man överlag intrycket av en väldigt pigg och kvicktänkt person. Vid de tillfällen vi träffats har han alltid dykt upp klädd i svart, med en elegant väst samt lång scarf över den krispiga skjortan. Han är smal och ser ut att må väldigt bra – speciellt när man pratar om hans favoritämne: det älskade bandet. Han är både stolt över vad Zeppelin åstadkommit, men också klar över varför han passade så bra  som ledare för det här projektet.

– Eftersom jag var producent spenderade jag mer tid i studion än de andra. Dessutom mixade jag alltihopa. När vi sedan gjorde större inspelningar skaffade vi en ljudtekniker, men då var jag fortfarande med och mixade – speciellt på Houses of the Holy och Physical Graffiti, där det fanns många spår och effektkanaler. Man jobbade inte på samma sätt som idag, när allting är mycket enklare.

– Jag hade en klar vision av vad jag villa åstadkomma med det här projektet. Att remastra albumen skulle inte räcka. Jag menar, alla gör ju det. Jag ville göra något speciellt. Det vi har skapat kan liknas vid en portal som leder lyssnaren till den tiden då musiken spelades in.

Målsättningen med projektet var att bevara Led Zeppelin som fenomen, och föra det vidare i musikhistorien. Som Page själv sade så har bandet också alltid satt kvaliteten i det främsta rummet.

– I och med det här projektet finns nu vår katalog tillgänglig för alla, oavsett vilket format de väljer att lyssna på. Jag har även gjort versioner i ”super high resolution”, och i den processen insåg jag att det fanns detaljer i musiken som jag aldrig tidigare lagt märke till. Det bästa sättet att höra dessa vore annars att lyssna på original-tejparna, men tyvärr kan ju inte alla komma hem till mig och lyssna på dem. Men jag tror att det här är så nära som det går att komma.

Dessutom berättar Page att fansen har mycket att se fram emot när Presence, In Through The Out Door och Coda återutges senare i år.  Nyligen upptäckte han en fullständig och alternativ mix av Presence som kommer att finnas med på bonusalbumet. Men mest stolt säger Page ändå vara över den nya versionen av Physical Graffiti.

– Vi ville släppa ett album som skulle ”knock everybody’s socks off”. Och det är sannerligen ett exceptionellt verk.

Text: Jeff Slate

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.

Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.

Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.

Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.

Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.

Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?

– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.

Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?

– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.

Minns du dina första musikaliska upplevelser?

– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.

När började du intressera dig för musik?

– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.

Hur upptäckte du musik?

– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.

I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?

– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.

Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?

– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.

Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till –  hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?

– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.

Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?

– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.

Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?

– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.

Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?

– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.

Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?

– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.

Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?

– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.

Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.

– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.

Jonas Kleinschmidt

jonas.kleinschmidt@wimpmusic.com

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Efter att världsstjärnan Lorde handplockat honom till soundtracket för Hunger Games Mockingjay fick världen upp ögonen för XOV. Idag släpper det svenska stjärnskottet debut-EP:n Lucifer, och spås samtidigt få en lysande internationell karriär.

Det började med ett meddelande på Twitter. Världsstjärnan Lordes namn poppade upp i inkorgen, men XOV, eller Damian Ardestani som han heter på riktigt, var helt övertygad om att det var ett misstag.

– Jag trodde att det var ett spam. Det är precis som att Kanye West skulle skicka ett mejl till en. Det händer ju liksom inte. Jag tänkte att jag skulle få ett sådant där ”Thanks Mr, you have won 3000 dollars”-meddelande om jag svarade, så jag sket helt enkelt i det.

Men Damians manager var inte lika säker, och övertygade honom om att kolla upp saken. Det visade sig mycket riktigt vara den riktiga Lorde som hade skrivit till honom, och att hon redan var ett stort XOV-fan. Dessutom ville hon få med en av hans låtar på soundtracket till filmen ”Hunger Games Mockingjay”.

– Hon ville ha med ”Lucifer”, men efter strul med filmbolaget blev det till slut ”Animal” som kom med. Men det var sjukt roligt så klart. Och Lorde är en fantastisk person – väldigt rak, peppande och trevlig.

Damian växte upp i Tensta utanför Stockholm – en plats han fortfarande ser som en del av sig själv även om besöken blivit allt färre under de senaste åren. Uppväxten präglades av tragedier och splittringar inom familjen, vilket fick sitt klimax med pappans narkotikamissbruk. Trots detta lyckades Damian ta sig fram i livet och redan som 16-åring fick han sitt första jobb som säljare.

– Det visade sig att jag hade talang för det. Jag hade grymma business-skills och vid 23 var jag VD. Pengar, tillgångar, karriär – jag hade plötsligt allt som man förknippar med framgång. Men jag var inte lycklig.

Musiken hade alltid funnits vid Damian sida och det var också hit som han nu sökte sig. Men att så drastiskt byta väg i livet var inte helt enkelt, och det har varit en lång process att ta sig dit Damian är idag.

– Låtarna till EP:n skrevs för jättelänge sedan, men att hitta rätt sound och stil tog aslång tid. Jag och min producent Kono hade svåra vredesutbrott på varandra och det var rätt jobbigt faktiskt. Jag är ultraperfektionist och det var överhuvudtaget svårt att släppa in en annan person i mitt arbete. Jag tror vi gjorde om ”Lucifer” cirka 70 gånger.

Det går inte att prata om XOV:s musik utan att nämna dess hitpotential. Många av låtarna på EP:n sätter sig efter en lyssning – lyssna till exempel på hitten ”Boys Don´t Cry” eller den suggestiva ”Blood Honey”. Men här finns också något djupare och mer personligt. Och enligt Damian ryms det ett större mörker på EP:n än vad många kanske tror.

– Jag tror att mycket av detta kommer ifrån min barndom och allt som hände då. Jag känner i alla fall att jag alltid burit på ett mörker. Och det kommer ut i min musik. Därför mår jag också så bra av att göra musik – det är min kanal för att ventilera känslor.

Den största delen av arbetet med plattan skedde i Los Angeles, där Damian också varit bosatt under de senaste åren. Då många släktingar redan bodde i USA var det inget stort steg för Damian att flytta från Sverige. Los Angeles är också platsen där han säger sig ha den största delen av sitt sociala umgänge idag.

Men kärleken till Sverige har aldrig försvunnit och sedan en tid tillbaka har Damian en stuga ute i Stockholms skärgård. Med sin avskildhet är det en plats dit han kommer för att vara för sig själv och kunna ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Men helt ensam är han inte. Vid sin sida har han ständigt jack russell-hunden Everly, som också syns på många av Damians bilder i sociala medier.

– Hon följer med mig överallt, på mina resor och till studion. Det är en riktig jetset-hund, haha. Men bäst trivs hon ute i skärgården. Hon betyder väldigt mycket för mig.

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Inom jazzscenen vet de flesta vem han är – detta både som en del i framgångsgruppen Oddjob samt som musiker på otaliga svenska jazzalbum. I veckan släppte Daniel Karlsson och hans trio sin nya platta ”Fusion For Fish”. 

Daniel Karlsson står och kokar spaghetti när jag ringer upp. Sedan många år tillbaka bor han och familjen ute på Runmarö i Stockholms skärgård, varifrån han också driver ett litet rederi med taxibåtar.

– Härifrån kör vi mest ut till Sandhamn och Nämndö. I perioder blir det mycket, men just nu är det rätt lugnt, berättar Daniel Karlsson.

Taxiverksamheten har fungerat som deltidsjobb vid sidan av musiken, men har också fått agera inspiration. I höstas släppte Daniel Karlssons Trio, med basisten Kristian Lind och trummisen Fredrik Rundqvist sitt debutalbum, med det mycket passande namnet ”Das Taxibåt”. När de nu återvänder finns vatten- och sjölivsreferenserna kvar – på ”Fusion for Fish” hittar vi förutom titelspåret också låtar med namn som ”Freshwater Tourist” och ”Mrs Mermaid”.

– Det är nog inte så medvetet gjort som på ”Das Taxibåt”, men jag gillar att ha ganska lättsamma titlar. Det ska nästan kännas lite ”corny”, och inte för svårt, säger Daniel Karlsson.

Att göra saker på ett lättsamt och enkelt sätt har också varit viktigt under hela arbetet med plattan. Istället för att hyra in sig i en studio bestämde gruppen sig för att spela in låtarna i en mer bekant miljö – nämligen i Daniel Karlssons eget vardagsrum.

– Det är skönt att spela in hemma – det blir mer som en partyhelg än en jobbhelg, och man slipper stressa för att bli klar. Familjen fick fly hemmet några dagar, men annars gick det jättebra, säger Daniel Karlsson.

Göran Pettersson från skivbolaget Brus & Knaster hjälpte till vid inspelningen och stod också för studio när det var dags för efterarbetet, där bland annat basar och orglar lades på. Inspirationen till soundet på plattan menar Daniel Karlsson kommer från spritt skilda saker och väldigt olika typer av musik.

– Jag inspireras mycket av Weather Report, Keith Jarrett och Herbie Hancock. Men här hemma spelar mina barn mest Veronica Maggio och The Fooo just nu! Jag har väldigt bred smak, och det är klart att allt man lyssnar på har en påverkan.

I en recension av skivan menas det på att ni spelar ”gladjazz”, håller du med om det?

– Ja, men det gör jag nog. För ett tag sen upptäckte jag att alla låtar faktiskt går i dur och skivan är ju väldigt lättillgänglig. Det finns också en hel del poppiga inslag och ibland går det nästan att urskilja vers och refräng. Så absolut, det är en form av modern gladjazz, och jag har inget emot den etiketten.

Förutom trion så spelar du också i flera andra konstellationer – vilket projekt är roligast?

– Det som ligger mig varmast om hjärtat är nog Oddjob. Vi har spelat ihop i 17 år, och bandet har varit en stor del av hela min professionella karriär. Vi har jobbat hårt under många år, även om vi också har haft otroligt roligt ihop.

Hur får du tiden att räcka till för alla band?

– Tid finns, det är inga problem! I så fall är det väl snarare pengarna som inte alltid räcker till…

Det kanske är en fördom, men är inte jazzpubliken fortfarande duktiga på att köpa skivor?

– Nej, det är skitsvårt. Det är faktiskt helt kört – man säljer inte några plattor alls längre. Och det finns inte heller någonstans att sälja dem. Jag lever helt och hållet på livespelningar, men för att få jobb behöver man göra album, och det är ingen som bekostar inspelningar längre, så det är något av ett moment 22. Den enda fördelen där är väl att det är betydligt billigare att producera en skiva idag än förut.

Vad händer i höst – blir det någon turné?

– Jag hoppas verkligen att vi får spela, men just nu har vi inga gig inbokade i höst. Det kanske blir till våren. Men däremot har vi redan nästa skivinspelning inbokad, så det blir jätteroligt!