Veckans klassiska album i WIMP kommer från den framgångsrika lettiska mezzosopranen Elīna Garanča, och bjuder på en mycket skön och personlig blandning av musik från dennes hemland.
”Oavsett vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min egna känslomässiga och psykologiska situation” säger Elīna Garanča. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes senaste. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken, bland annat från flera lettiska kompositörer men också från mer kända namn som: Mozart, Bizet och Mascagni.
På ”Meditation” har hon även samarbetat med sin make, dirigenten Karel Mark Chichon, samt med Deutsche Radio Philharmonie och den lettiska radiokören.
Den musikaliska och historiska utgångspunkten för albumet är den vidunderliga ”Miserere” av Allegri – som själv blev medlem i Urban VIII:s kör 1629. I sina egna kompositioner skapade han musik som nästan ”svävar över våra huvuden” och som på många sätt gjort ett varaktigt intryck. Bland hans mest hängivna fans från den tiden hittar vi bland annat kompositörer som Goethe och Mendelssohn.
Elīna Garanča uppträder på operahus världen över och är en av de få sångerskor som besitter en röst som verkligen kryper in under huden och går rakt in i hjärtat.
Ta dig god tid att njuta av detta vackra album, med en av världens främsta vokala konstnärer. Lyssna helst i WiMP HiFi för en ultimat ljudupplevelse.
På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.
I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.
Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?
– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.
Betyder det att du är mindre optimistisk idag?
– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.
Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?
– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.
Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?
– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.
Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?
– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.
Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?
– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.
Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?
– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.
Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?
– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.
Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?
– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.
Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?
– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.
Veckans klassiska album i WiMP kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som här ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart.
På det här helt nya albumet, där du kan höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopianosonater, får Lang Lang sällskap av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.
Albumet spelades in i den Gyllene salen i Musikverein i Wien – en av världens mest eftertraktade och besökta konsertsalar som många dessutom känner igen från de årliga, legendariska nyårskonserterna.
Harnoncourt är berömd för sin förmåga att kunna matcha djupa kunskaper om 17- och 1800-talets tonspråk med en enastående originalitet – och den här skivan är inget undantag.
Samarbetet mellan den unga pianostjärnan, och den högt respekterade maestron – som nyligen också tilldelades priset ECHO Klassik Award vid årets utdelning i München – är briljant från början till slut. Harnoncourt uttalades sig för ett tag sedan om Lang Lang och sa då att: ”det är ovanligt att hitta någon som är så öppensinnad”.
Den första utgåvan var fullpackad med legendariska inspelningar av klassiska verk från genrens guldålder. Och den andra utgåvan kommer inte heller att lämna någon besviken.
Den öppnas med Debussy´s stora impressionistiska verk ”La Mer”, som i tre satser beskriver havet:
1. Från gryning till mitten av dagen på havet
2. Vågornas lek
3. Dialogen mellan vind och hav
Debussy skrev verket under åren 1903-05. Det uppfördes för första gången av Orchestre Lamoureux, den 15 oktober 1905 i Paris, och var från början inte någon större succé. Senare har det dock kommit att bli ett av Debussys mest populära och spelade stycken. På den här inspelningen framförs det av Berlinerfilharmonikerna och Herbert von Karajan.
På The Originals – Legendary Recordings – Part II kommer du också att höra stycken som: Bolero från Ravel, Tavlor på en utställning frånMussorgsky, Symfoni nr. 8 & 9 och Slaviska Danser från Dvorak samt Mahlers Femte Symfoni med den underbara fjärde satsen ”Adagietto”.
Utöver detta hittar vi här också det mest sålda klassiska albumet någonsin: inspelningen av Mozarts 21:a pianokonsert med Geza Anda, som också utgör soundtracket till Bo Widerbergs film om Elvira Madigan och Sixten Sparre.
Dyk ner i den här underbara världen av klassiska mästerverk, som med erfaren hand valts ut av ett av världens mest produktiva skivbolag: Deutsche Grammophon.
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.
De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.
Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.
Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.
”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.
Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.
Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.
På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.
Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.
Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.
Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.
I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.
För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.
”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.
Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.
”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.
Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.
”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.
Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.
För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ’I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.
När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.
När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.
Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.
Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.
”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.
Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.
För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.
”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ’You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.
Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.
Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.
”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.
”Men dåliga saker hände också”, berättar han.
”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.
Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.
”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.
Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of Innocence. Songs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.
Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”
Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.
Bryan Boyd
Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.
Med anledning av det nya albumet St. Petersburg fick WiMP en exklusiv intervju med den italienska superstjärnan, mezzosopranen Cecilia Bartoli. Det resulterade i en mycket personlig och rolig pratstund som kom att handla om musik, flamenco, livet som sångerska och mycket mer. Läs gärna den exklusiva intervjun medan du lyssnar på Bartolis nya album.
På scenen går det att likna Cecilia Bartoli vid ett fyrverkeri, och när jag sitter och pratar med henne får jag samma känsla av intensitet och närvaro som jag har känt vid de tillfällen då jag sett henne live. Hon har helt enkelt ett otroligt engagemang, och jag känner bara till ett fåtal andra artister som går upp så mycket i sitt yrke och som besitter förmågan att arbeta kreativt och ständigt utforska ny musik.
Med glimten i ögat frågar jag om det går att likna henne vid en musikalisk arkeolog.
– Jag har verkligen en genuin passion för att utforska och hitta glömda och gömda skatter. Och så var det även med St. Petersburg. Jag fick, som en av de första någonsin, tillgång till det fantastiska arkivet vid teatern Marinskij i St. Petersburg och hittade musik som världen helt har försummat och glömt bort. Det var en mycket, mycket stor upptäckt! Men jag älskar också att kombinera mer kända verk av kompositörer som Rossini, Vivaldi, Mozart eller Händel med mindre kända. Vi talar om musik, som på den tiden var jämförbar med dagens popmusik – alla kompositörer var superstjärnor, men idag är det helt borta. Det fascinerar mig – det är musikens mirakel!”
Kan du berätta historien bakom St. Petersburg?
– Ja, absolut! Musiken kommer från italienska kompositörer som bjöds in till det dåvarande ryska hovet, för att skriva musik för de stora tsarinnorna: Anna, Elizabeth och Katarina den stora. Det är barockmusik av mycket hög kvalitet, fylld av känslor, färger och innehåller en mycket ovanlig kombination av den italienska kompositörs-konsten och den ryska själen. Jag sjunger också en aria på ryska för första gången i min karriär, och det är verkligen en utmaning.
Cecilia Bartoli brister i skratt… vilket är ett återkommande drag under hela intervjun. Bartoli är idag en av världens mest eftertraktade sångare och gör konserter världen över. Hon är dessutom konstnärlig ledare för Whitsun Festival i Salzburg, där hon både uppträder och sköter det administrativa. För Bartoli tar det emot att sätta sig på ett flygplan, och under arbetet med St. Petersburg tog hon flera gånger färjan för att slippa transporten i luften.
Cecilia Bartoli växte upp i en musikalisk familj där båda föräldrarna var operasångare. Därför är det kanske naturligt att hon valde att gå samma väg, även om det inte alltid var ett självklart yrkesval…
– Jag ville egentligen bli flamencodansare! Flamenco-musiken har alltid tilltalat mig, och jag älskar att dansa men även att titta på dans. Men jag hade redan påbörjat mina musikstudier, och jag insåg snabbt att sångare har mer fritid än vad dansare har. Man kan säga att generna styrde och att det kanske redan var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli sångerska.
Cecilia Bartoli säger sig lyssna på många olika genrer av musik; jazz, pop och flamenco. Men det är den klassiska musiken som vunnit hennes hjärta, och det är ingen hemlighet vilken hennes favoritmusik är.
– Under min uppväxt i Rom lyssnade jag på de mer romantiska kompositörerna som Verdi, Puccini och Mascagni. Men första gången jag hörde Mozart blev jag otroligt rörd. Därför måste jag säga att hans Cosi Fan Tutte tillhör min absoluta favoritmusik. Jag har också, på grund av min kärlek till denna opera, sjungit alla tre kvinnliga roller i operan: Fiordiligi, Dorabella och Despina. Så i ett annat liv kommer jag säkert också att kunna sjunga Don Alfonso, Ferrando och Guglielmo (de tre manliga rollerna i operan. Reds. anm). Det kommer dock att kräva att jag är en man, men å andra sidan är detta något jag har redan försökt i och med mitt album ”Sacrificium” där jag sjöng arior för kastrater, så kanske det inte är så långt borta i alla fall.
Och så skrattar hon så där hjärtligt igen… Jag tackar henne så mycket för vårt samtal som avslutas med ett rungande: ”Ciao”
Lyssna och njut av Cecilia Bartolis nya album St. Petersburg i WiMP!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.
Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?
– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!
I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?
– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.
I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?
– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!
Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?
– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!
I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean–except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all. I know it’s crazy, but that’s the only thing I’d really like to be. I know it’s crazy.
– J.D. Salinger, The Catcher In The Rye
”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue about that; I’m right and I’ll be proved right. We’re more popular than Jesus now.”
– John Lennon, 1966
När John Lennon och Yoko Ono anlände till Dakota Building på Manhattan på kvällen den 8 december 1980, stod Mark Chapman och väntade på dem. Chapman hade stött på paret tidigare under eftermiddagen och fått sig ett signerat exemplar av Double Fantasy, som hade getts ut bara tre veckor tidigare. Den mentalt förvirrade Chapman hade med sig en pistol samt ett exemplar av J.D Salingers The Catcher In The Rye, där orden ”This is my statement” hade antecknats ner på omslaget. Han var besatt av boken och såg sig själv som en slags modern variant av dess protagonist Holden Caulfield. ”Lennon was a phony of the highest degree” sade Chapman direkt efter att han begått den bestialiska handlingen, också det inspirerat av Caulfield.
Från att i ungdomen själv ha varit ett Beatles-fan, blev Chapman en pånyttfödd kristen med många motgångar i sitt liv. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som personifierades av John Lennon, som han senare också bestämde sig för att ta livet av.
Många har försökt att förklara Chapmans handlingar i ljuset av den bok som han lugnt stod och bläddrade i när polisen ankom till Dakota Building den där mörka decemberkvällen. 1983 försökte författaren Daniel Stashower beskriva bakgrunden till det som hade hänt, och kom bland annat fram till den här slutsatsen: ”Holden Caulfield and Mark Chapman were faced with the same crisis: an assault on innocence. Holden Caulfield could not find a way to preserve innocence forever and was forced to entertain the notion of growing up. If I am correct in my speculation, Chapman found a way. Taking as a model the only character in The Catcher in the Rye who achieved perpetual innocence, Chapman found his course clear. For John Lennon’s innocence – which was essential to Chapman’s own spiritual well-being – to remain intact, Lennon himself would have to die. Only then could his innocence, like Allie’s (den döda bror som han stod så nära, symbolen för barndomens oskuldsfullhet. Reds. anm), be preserved forever”.
När John Lennon föll ner i snödrivorna utanför sitt hem, med Yoko Ono vid sin sida, föll också en av pophistoriens största ikoner. Lennon kom till världen då mullret från andra världskrigets bombregn ekade över världen. Han växte upp under enkla förhållande i Liverpool, och kom inte bara att uppleva populärkulturens framväxt utan blev också själv en av de viktigaste drivkrafterna förr dess utveckling – från skifflemusik till avancerad psykadelia inom loppet av ett decennium. Det är intressant att fundera över vilken förvandling The Beatles gick igenom på så kort tid, men också på hur annorlunda världen såg ut då de sedan splittrades. Det är omöjligt att tänka sig pophistoria, eller modern historia för den delen, utan The Beatles. Och det är helt omöjligt att tänka sig ett The Beatles utan Lennon.
Lennons ”andra” del av karriären varade alltså ungefär lika lång, eller kort tid. Men hans tio år som soloartist var också mer innehållsrika än de flesta artisters karriärer. 1969 gifte sig Lennon med Yoko Ono, vilket många ser som orsaken till The Beatles fall. Men det kan lika gärna ses som Lennons dragning mot en annan, mer radikal konstnärlig sfär än vad The Beatles kunde generera vid den tidpunkten. Ono, japansk konstnär, avantgardist och fredsaktivist, blev en livspartner och själsfrände som kunde ge Lennon utlopp för detta – och tillsammans lämnade de 60-talet på en bädd av fred och det konceptuella projektet Plastic Ono Band, som efter tre releaser under kort tid skulle komma att leda till en stabilare och mer solocentrerad karriär.
Lennons första ”riktiga” soloalbum efter The Beatles blev John Lennon/Plastic Ono Band (som kom ut samma dag som Yoko Ono/Plastic Ono Band) som spelades in på Abbey Road hösten 1970. Det räknas inte bara till ett av hans bästa album, men är också ett av de starkaste soloalbumen post-Beatles och en milstolpe för 70-talsmusiken. Det är en högst personlig och ärlig uppgörelse, där inre smärta möter universella melodier. Musikkritikern Greil Marcus menade på sin tid att: ”The record was a full, blistering statement of fury, resentment and self-pity, and Lennon’s proof that the true power of rock as music is to be found in stripping it as bare as primal therapy was supposed to strip the soul”.
Året efter släpptes Imagine som var mjukare i kanterna och dominerat av en större produktion. Det blev också ett av Lennons allra populäraste soloalbum. Albumet präglades av en inre oro och en bitterhet i förhållandet till Paul McCartney (”How Do You Sleep”), men också av en stark kärleksförklaring till sin fru, och självklart av det universella, hoppfulla fredsbudskapet som så tydligt förmedlas i titelspåret.
Med sina två första album satte John Lennon en hög standard för sin konstnärliga karriär efter The Beatles – en standard han dock inte klarade av att hålla fullt ut – i vart fall inte i form av så helgjutna konceptalbum.
Under 1971 bosatte sig Lennon och Ono i Greenwich Village, och började engagera sig allt mer i den upproriska antikrigsrörelsen där de blev några av motkulturens främst stjärnor. Detta var ett engagemang som inte föll i lika god jord hos myndigheterna, som aktivt jobbade för att slänga ut den radikala långhårige mannen ur landet. I samband med detta släpptes Some Time In New York (juni 1972) – ett dubbelalbum som både bestod av studio- och liveinspelningar (däribland live-jams tillsammans med Frank Zappa, Keith Moon och George Harrison i olika roller). Albumet fick hård kritik av recensenter och fans, där Lennons politiska åtaganden saknade den nödvändiga bredden, och där musiken saknade det nödvändiga engagemanget. Så här skrev Stephen Holden i Rolling Stone: ”A disastrous double album of simplistic sloganeering and senseless live jamming. Lennon’s early wit and gift for aphorisms had temporarily turned into agitprop rhetoric that numbed the mind.”
Som titeln på efterföljande Mind Games (1973) indikerar vände sig Lennon sedan mer inåt igen. Musikaliskt sett är det en blandad platta med såväl vackra ballader som rock’n’roll, samt med en del av Phil Spectors produktionstekniker – även om detta var Lennons första album utan Spector i producentstolen.
Lennons sista studioalbum med nytt material, innan hans mångåriga exil, blev Walls And Bridges, som kom till i en turbulent period då Lennon var separerad från sin Yoko. Detta präglar också albumet, eller som kritikern Stehan Thomas Erlewine säger: ”a mess itself, containing equal amounts of brilliance and nonsense” (All Music Guide). Albumet innehöll oavsett två av Lennons största hits som soloartist: ”No. 9 Dream” och ”Whatever Gets You Through The Night” (i duett med Elton John).
Kaotiska studieförhållanden och rättstvister överskuggade Lennons sista 70-talsalbum. Rock ’n’ Roll påbörjades under 1973 och består till sin helhet av gamla rock ’n’ roll-låtar från 1950- och 60-talet. Än en gång var Phil Spector ansvarig för produktionen. Spector var redan då en relativt strulig person, som dök upp beväpnad i studion (han sköt hål i taket) för att sedan försvinna med alla mastertejpar. Samtidigt var Lennon också involverad i en rättstvist mot Morris Levy (en lång historia som handlade om rättigheterna till ”Come Together” där Levy krävde att Lennon skulle inkludera tre av hans låtar på albumet), som till slut resulterade i att Lennon var tvungen att göra om hela inspelningen under det följande året. Mastertejparna som Spector hade försvunnit med dök också upp igen, vilket hade dragit ut på tiden på grund av Spectors period i koma efter en bilolycka. Först 1975 såg albumet dagens ljus, då med en blandning av gamla och nya inspelningar. Och det fick också blandad kritik, även om albumet faktiskt sålde ganska bra.
Sedan försvann John Lennon hem.
I några år var han ”bara” familjefar, make och människa. Fem lugna år blev det tillsammans med Yoko och sonen Sean, innan han återvände till scenen 1980 med Double Fantasy – ett album som präglas av större harmoni och inre lugn än tidigare: ”Lennon’s best songs here cement the last part of his legend, capturing him at peace and in love. According to some reports, that perception was a bit of a fantasy, but sometimes the fantasy means more than the reality, and that’s certainly the case here” (Allmusic).
48 timmar innan John Lennon blev skjuten och mördad ställde han upp på en intervju med Andy Peebles i BBC Radio One. Det blev ett tre timmar långt samtal som senare också har givits ut i bokform – The Lennon Tapes. Det här samtalet, som återgetts in i minsta detalj, ger en grundlig inblick i en unik karriär.
I slutet av intervjun frågar Peebles om parets känslor kring säkerhet.
Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…
Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…
John: Exactly…
Andy: Is it the same for John and Yoko?
John: …she told me that ”yes you can walk on the street you know”, she just don´t ”you won´t be able to walk it”, but I would be walking on tensely and waiting for somebody to say something, don´t know, jump on me and like that, and it took me two years to unwind, just to ”I can go out of this door now, and I can go into a restaurant” – do you wanna know how great that is? Or go to the movies? I mean, people come up and ask for an autograph or say hi, but they won´t bug you, you know. They just say ”Ahh, hey hey, i like your record” or whatever, you know that, because we got a record out now, but before they´d shout ”how´re you doing?” you know ”how´s the baby?”. Oh great thanks, how are you?
J.D Salinger förutsåg framväxten av den nya ungdomskulturen, ett nytt ungdomsspråk med Catcher In The Rye. Detta var en kultur och ett språk som fick sin främsta talesperson i John Lennon. Men Lennon överskrev ungdomskulturens ramar, skapade nya och fann också efter hand sin egen väg in i artistlivet som vuxen man. Han blev bara 40 år gammal, men lämnade efter sig ett musikaliskt arv som närmast är av ofattbart stort värde. Det är därför med stor glädje som jag idag kan berätta att vi nu kan erbjuda hela John Lennons katalog i WiMP.
Inom jazzkretsar vet de flesta vem Rigmor Gustafsson är. Med sin sköna röst och en utstrålning få förunnad har hon kommit att bli en av landets mest framgångsrika vokalister inom genren. När vi ringer upp befinner sig Rigmor ute på en miniturné – vid sidan av de större spelningarna blir det många små gig, ofta i duo- eller trioformat.
– Det blir en mix av olika spelningar just nu. Men det jag ser fram emot mest i höst är självklart öppningskonserten på Stockholm Jazz Festival där jag spelar med orkestern från nya skivan!, säger Rigmor.
För en månad sedan släppte Rigmor sitt nya album When You Make Me Smile som hon spelat in tillsammans med Dalasinfoniettan. Drömmen om att göra ett album med en stråkorkester hade funnits länge men blev först verklighet då medproducenten och låtskrivaren Ollie Olsson hörde av sig och var intresserad av att göra något liknande.
– Ollie är en väldigt entusiastisk person, och det var ett lockande och roligt projekt. Vi började skriva låtar, och sedan kom Dalasinfoniettan snabbt in i bilden, berättar Rigmor.
Inspelningsprocessen tog sin början, men samtidigt fick Rigmor problem med sitt skivbolag då hennes kontrakt precis hade löpt ut. Detta ledde till att en stor del av arbetet med albumet föll på henne själv.
– Det var helt enkelt mycket som blev mitt jobb, kanske mer än vad jag egentligen hade velat. Samtidigt har jag svårt att släppa kontrollen också. Det är inte som att jag har mixat någon skiva direkt, men jag är väldigt petig när det kommer till detaljer gällande sound och ljud. Men det är tur att det inte bara var jag som drog i spakarna, för då hade vi aldrig blivit klara, berättar Rigmor med ett skratt.
Tillsammans med Ollie Olsson och Tomas Bäcklund har Rigmor skrivit sex av låtarna på albumet. Förutom detta innehåller plattan ett par covers, samt duetten ”Let It Go” som Rigmor gör tillsammans med självaste Eagle Eye Cherry.
– Den låten är skriven av Ollie. Vi pratade om vem jag skulle göra den tillsammans med och kom direkt att tänka på Eagle Eye. Han tackade ja på en gång, vilket var otroligt kul, säger Rigmor.
Många recensenter har pekat på att det nya albumet går mer mot popmusiken, medan det klassiska jazzsoundet fått stå tillbaka lite. Men detta är inte något som Rigmor själv ser som något negativt.
– Nu har jag gjort den här plattan och den låter så här. Jag satsade väldigt mycket på melodierna, samtidigt som det inte fick kännas klyschigt. För mig är inte genre så viktigt, och jag bryr mig inte heller så mycket om vad folk tycker och tänker.
Hur nästa album kommer låta är dock inte Rigmor helt säker på. Efter det hårda arbetet med When You Make Me Smile var sångerskan ett tag tveksam till om det överhuvudtaget skulle komma att bli fler plattor.
– Man inser hur mycket jobb det är. Trots att jag har agenter i såväl Tyskland som Sverige så känns det som att det bara blir mer och mer jobb hela tiden. Först tänkte jag ”shit, undrar om det här blir det sista man gör?”, men nu när plattan äntligen är ute har jag faktiskt börjat fundera på vad jag ska göra härnäst. Det blir nog fler album.
Rigmor menar att hon fortfarande har ett stort intresse för musiken i sig, och att hon aldrig tröttnar på att sjunga eller skriva låtar. Men arbetet runt omkring tar mycket tid, och är också något som helt enkelt inte intresserar henne.
– Häromdagen träffade jag en person som jobbar med PR som sa ”åh, vad jag älskar media”. Det förstår jag bara inte! Jag tycker att sociala medier är jättetråkigt. Flera av mina kollegor tycker att det är superkul att sitta och uppdatera hemsidor och Facebook, men jag har aldrig fastnat för det där.
Sedan Rigmor började jobba professionellt med musik har också mycket inom branschen förändrats, och hon beskriver dagens musikindustri som hård och skoningslös. Det som för 10 år sedan var en hoppfull och positiv miljö att verka i har idag utvecklats till en allt dystrare verklighet.
– Det är svårt att få konserter, och omöjligt att sälja skivor – det är en hård väg att gå om man vill lyckas idag. Jazzklubbarna har väldigt lite pengar, och många jobbar ideellt. Samtidigt kan man väl säga att ordet ”jazz” i sig blivit mer etablerat. Människor är mer öppna för det och det finns en större bredd. Så det är både positivt och negativt kan man väl säga, säger Rigmor.
Under hösten väntar förutom spelningen på Stockholm Jazz Festival mer turnerande, bland annat i Tyskland. En stor del av Rigmors tid spenderas ute på vägarna, vilket har varit hennes vardag i många år. Att resa i jobbet är något som hon alltid har tyckt om, men under de senaste åren har Rigmor hittat en hobby som allt mer fått henne att längta hem.
– Jag har börjat rida, och gör det mycket mer regelbundet nuförtiden. Det har fått mig att inse att jag faktiskt vill försöka vara hemma mer. Men samtidigt – varje gång jag står där på Arlanda är det också en härlig känsla!
Rigmor Gustafsson och Dalasinfoniettan öppnar Stockholm Jazz Festival den 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.
Bill Frisell, en av vår tids mest framstående jazzgitarrister, har producerat ett album som sjuder av skimrande briljans och obestridlig nostalgi. Det är också ett av virtuosens mest personliga verk, där han gör ett återbesök hos musiken som en gång kom att definiera hans barndom, nämligen surf- och garagerocken från 50- och 60-talet.
Efterkrigstiden brukar ofta beskrivas som en av de mest dynamiska perioderna i modern amerikansk historia. Frisell brukar också ofta nämna att han föddes just år 1951 – samma år som den ikoniska gitarren Fender Telecaster såg dagens ljus. Det var den kommersiella distributören av denna modell – tillsammans med Stratocaster (1954) och Gibson Les Paul (1952), som hjälpte till att skapa ett intresse för elgitarren och starta upp den första gulåldern för ett instrument som fortfarande är ett av de mest vanligt förekommande.
Frisell är känd för att vara lika bra på att skriva musik som att tolka andras låtar. Och på Guitar in the Space Age har han gjort sina egna versioner på några av de klassiska spår som definierade en period som i sin tur också definierades av gitarren som instrument. The Beach Boys klassiker ”Surfer Girl” och öppningsspåret ”Pipeline” av The Chantay är båda låtar som sätter fingret på känslan som den frisinnade surfrocken förmedlade. Hans versioner av Junior Wells ”Messin´ With the Kid” och Mere Travis ”Cannonball Rag” skänker rättvisa till de parallella rörelserna där bluesen och countryn växte fram.
På den provokativa sidan måste man också nämna Frisells tolkningar på The Kinks ”Tired of Waiting For You” och The Byrds populära version av Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Frisell har också lagt till två av sina egna låtar – ”Shortest Day” och ”Lift Off” som båda visar på hans förmåga att förkroppsliga och återge sitt eget sound med total kontroll.
Med över 50 år bakom gitarren, har Bill Frisell nu inspirerats av tiden som en gång också lade grunden för hans eget musikintresse, och som blev en kritisk vändpunkt i kultur- och musikhistorien. Man bör dock inte missta Guitar in the Space Age för att vara en vanlig hyllnings- eller coverplatta. Det här är istället ett album som visar på en musikalisk mästare som försöker närma sig sina egna musikaliska rötter och undersöka dess innersta rum.
Med sitt gedigna musikaliska hantverk har vi utsett Guitar in the Space Age till månadens HiFi-album i WiMP. Det härär en platta som bjuder på ett universum av detaljer och en ljudbild av bottenlöst djup. Därför bör man också se till att lyssna på det i hög ljudkvalitet.
För att bevisa att en välljudande platta inte behöver någon större efterbearbetning, har hela albumet spelats in live i studion. Här bör man också nämna Frisells högra hand – producenten Lee Townsend och hans band (som Frisell själv kallat ”one of the best bands I´ve ever had.”) bestående av Greg Leisz (pedal steel och gitarr), Tony Scherr (bas och akustisk gitarr) samt Kenny Wolleson (trummor och vibrafon).
Njut av det här fantastiska albumet med WiMP HiFi! Håll också utkik efter vår kommande intervju med Bill Frisell själv.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
