Eftersom det är min födelsedag i dag slog jag till på en mala från Soul of Maia. Tanken är att det ska användas vid meditation, det finns 108 pärlor och varje gång fingrarna glider över en ska ett mantra upprepas. Utöver det kan det förstås användas som halsband.

Det sägs att det är viktigt att känna sig dragen till malan, att välja det som ögonen tycker om. Men det är lika viktigt att stenarna stämmer in med ens intention. Det som jag valde är amazonit och den beskrivs då här: Ökar medvetenheten om våra känslor och handlingar gentemot andra människor. Det är en sten för den som vill gå sin egen väg och själv ta ansvar för sitt liv.  

Här kommer ett kort härlig yogaflöde om någon känner sig manad under helgen!
Kram från 27-åringen.

Jag har läst så mycket om kålchips och tänkt att jag också ska testa någon gång. Problemet har väl varit den ständiga bristen på grönkål här hemma, men i måndags köpte jag en stor påse. Jag blandade grönkål, flingsalt och olivolja. In i ugnen på 200 grader i 10 minuter eller lite mer. Jättegott! Jag satte dock alldeles för mycket olivolja. Gör inte det. Ta bara en liten skvätt, annars blir det rinnigt.

Sedan svängde jag ihop en naturlig deodorant också i all hast. Hittills har jag bara hittat en deo som funkar riktigt bra för mig och det är Vichy, och den kostar 100 spänn på apoteket för en yttepytteliten flaska, vilket blir rätt dyrt i längden. Jag har läst så mycket bra om den här och att den funkat för så många så nu tänker jag att jag också gör ett försök.

Blanda:

1/2 dl kallpressad kokosolja

1/2 dl bikarbonat

1/2 dl maizena

Jag hade också i 3-4 droppar pepparmintsolja, bara för doftens skull men det är ju en smaksak.

Strök på efter duschen i går kväll och än så länge är det succé!

Jisses vilken känslofest efter kvällens yoga.

En stark känsla jag haft ikväll och återkommande den senaste tiden: jag saknar kyrkliga sammanhang. Konfirmationslägret och den utbildning som jag gick året efter för att bli ”storasyskon”, någon form av ungdomsledare på lägrena.

Det var så snäll och öppen atmosfär. Jag saknar att sitta i matsalen på kvällarna och doppa smörgåsen i te med mjölk. Jag saknar kvällsgudtjänsterna. Jag saknar att ledarna kom in och sjöng på kvällarna och ibland stannade de kvar och berättade så läskiga historier att det kändes som att hela kroppen blev stel och kall.

Jag har funderat flera gånger på att gå på en allhelgonamässa på Söder.

På något vis saknar jag det andliga rummet. Den stillheten som finns i kyrkor … ja, den finns ju inte direkt på waynes coffee på t-centralen.

När jag var i New York för två år sedan så hade jag en dag ensam då jag skulle gå runt och se nedre Manhattan och financial district, men på vägen dit hittade jag en stor kyrka. Jag minns att jag damp ner vid de främre bänkraderna och bara satt och blundade. Jag tänkte: här kan jag sitta för evigt. Sorlet i huvudet var borta. Allt var tyst och på något vis var det som om tiden inte existerade. Den bästa meditationen jag haft.

Min önskan är verkligen att så många som möjligt ger yoga en chans. 

Jag tror på riktigt att det är ett steg mot en bättre och snällare värld.

Jag vet att det var menat att jag skulle börja yoga. Jag ser det så tydligt nu i efterhand.

Jag var på semester i Mexiko. En underbar resa som jag skrivit om här. Vi var ute på västkusten och prövade på att surfa för första gången i våra liv. Det var frustrerande och svårt. Jag hade styrketränat från och till i 10 år, men det hade jag ingen hjälp av nu. Nu behövde jag förlita mig på att havet skulle ta mig framåt. Jag kunde inte ta i allt vad jag orkade utan jag behövde släppa taget och bara andas med rörelserna. Någonstans där dök en känsla upp i kroppen: jag ska börja yoga. 

Med tanke på hur stel och eländig jag alltid varit så var det här en rätt så märklig idé. Men känslan var så envis och stark! Den sa: när du kommer hem ska du inte styrketräna, du ska yoga. Jahapp. Jag var så rädd första gången jag skulle gå in i yogasalen på Sats Zenit. Flera gånger kände jag: nej, det här går inte. Jag går tillbaka till omklädningsrummet. Det här var dumt.

Nåväl, slutligen hamnade jag i alla fall där på mattan. 

Så här i efterhand kan jag säga att jag hade ingen koll på vad jag gav mig in på. Jag trodde att jag skulle göra lite solhälsningar och stretcha kroppen här och var och att det sedan skulle det vara bra med den saken. 

Det jag inte över huvud taget fattade var vad det skulle göra med mitt psyke. Första gången hände väl inget särskilt, inte andra heller. Men jag fortsatte att gå och där någon gång efter 10-15 gången så började jag märka att mina tankar började skingras. Jag blev lugn. 

När jag yogat kanske 20-30 gånger så var jag alldeles salig efter klasserna.

Ju mer jag andades under klasserna desto mer saker hände inom mig. Jag tog på min kropp på ett helt annat sätt, mer kärleksfullt och med mer vördnad än jag någonsin tidigare gjort. Jag började bli mer och mer medveten om att det var samma gamla tankarna som malde på i mitt huvud, dag efter dag, på repeat: jag är inte tillräckligt bra, jag duger inte, jag måste bli annorlunda (även om min hjärna förstås hittade på lite olika kreativa sätt att formulera tankarna på så var det ändå samma budskap). Jag såg också hur trångsynt, dömande och enkelspårig jag varit i en hel del situationer i livet.

Kort sagt: jag såg allt skit jag gav mig själv, och andra. Hur orättvis och hård jag varit och jag förstod också att jag måste lägga av och bli snäll mot mig själv, för att också kunna bli … tja … en bättre, mer sann människa.

Det tog inte länge innan jag insåg andra saker. Att jag måste säga upp mig till exempel. Att den där tröttsamma och motiga tunga känslan handlade om att jag gått för länge på ett jobb när jag egentligen innerst inne drömt om att göra någonting annat. Det var en jobbig insikt, för jag hade ett fast jobb och en massa härliga kollegor. Det var krångligt, och ibland kändes det nästan vanvettigt, men det var ett steg jag var tvungen att ta, för min egen skull.

Yoga är så mycket för mig och för så många, många andra. Det känns löjligt att ens kalla det en träningsform. För det är terapi, en plats att hämta styrka och kraft ifrån. Yogan är en god vän som håller mig i handen. Yogan lärde mig att känna inåt och det är där svaren finns.

Har du inte testat yoga, eller kanske testat för många år sedan och inte riktigt kände att det funkade då? Testa! Jag gick en kurs i avslappningsyoga när jag var 20 och det blev inte så mycket med det. Jag låg på mattan och sov mig igenom klasserna.

Strunta i om huvudet säger att du är för gammal eller för ung eller har för ont eller är för stel.

Till en början behöver inte ens en yogamatta för att yoga. Det är bara att sätta dig på golvet och börja andas. Känn efter vad kroppen vill göra. Vill den stretcha nacken? Sträcka ut ryggen? Vill den försöka stå på händer? Gör det. Glöm inte att andas. Långa djupa andetag. Räkna till fem på inandning och fem på utandning. Blunda en stund och känner efter hur det känns.

Vilka tankar dyker upp?

Känner du dig fånig och dum? Bra! Det innebär förmodligen att du ofta går runt i livet och har svårt att ta dig själv på allvar. Där har du någonting att jobba med (jag har jobbat mycket med precis just det).

Känner du dig arg? Bra! Då är det just den ilskan som behöver komma ut. Låt den göra det! Tryck inte undan den som du antagligen gör till vardags.

Känner du dig evinnerligt trött? Ja, då behöver du troligtvis se över dina rutiner. Hur äter du, hur sover du, hur tränar du?

Det är det här som är det fina. Yogan tar fram allt. 

Jag har gått hos fem, kanske sex olika psykologer, kuratorer och en psykiater och det har väl liksom varit bra, men INGET har hjälpt mig att komma i kontakt med mig själv och få ett sånt lugn som yogan. 

Jag dissar inte andra träningsformer, jag utvecklades enormt genom styrketräningen och det blev ett sätt för mig att koppla bort verkligheten. Jag har läst om människor som gör Nordic military training och som menar att de är gladare, starkare och vågar lita mer på andra människor. Jag tror kampsport kan bota många rädslor och löpning kan vara oerhört meditativt. Yoga är bara det som funkar bäst för mig (och många andra) när det gäller att förena den yttre världen med den inre.

Yoga KAN vara alla roliga och invecklade positioner du ser på Instagram och Facebook, men det kan också vara att sitta ner och bara andas och sträcka ut handlederna. Om det är just det du behöver. Men det gör sig förstås inte lika snyggt på bild 🙂

Undrar du någonting, litet som stort, så är det bara att fråga i kommentarsfältet eller mejla (zlundberg@gmail.com). Om olika klasser eller yogamattor eller rädslor eller vad som. Jag blir så glad och vill så gärna försöka hjälpa. Vill du få mer inspiration kan du läsa om olika positioner och varför de är bra på Yoga journal. 

Oj, oj, oj! Jag trillade över Brené Brown och blev helt tagen av henne och hennes undersökning.

Den handlar om hur viktigt det är att visa sig sårbar. Vilken talare hon är! Jisses. Gillar du det lika mycket som jag gjorde så finns också ett uppföljningstal efter den första Ted-succén.

Här är hennes tio ”riktlinjer” för ett helhjärtat liv (hittat och översatt av Det känsliga barnet):

1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet.
4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet.
6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil.
9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”.
10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning).

Vi kom till den här positionen på ashtangayogan i går. Min stora fiende/lärare beroende på hur man väljer att se det.

Det sägs ofta att så som vi hanterar saker i yogan så hanterar vi också verkliga livet. 

Jag är stel i baksida lår. Jag upplever det som att jag inte kommer någonstans. Men skulle jag gå tillbaka ett år och titta på hur det såg ut då är det förstås stor skillnad. Då kunde jag knappt sitta med benen utsträckta, ryggen upprätt och händerna på låren. I dag kan jag fälla framåt så att jag med nöd och näppe når tårna. Men jag tycker förstås att jag borde kommit längre. 

Jag blir medveten om så mycket om mig själv i den här positionen.

När jag sitter där med smärtande och stela baksidalårmuskler känner jag mig otillräcklig, jag tänker att alla andra är bättre än jag. Jag pushar mig själv för hårt vilket gör att jag får ont, vilket gör att jag blir arg, vilket i sin tur gör att jag blir less och vill ge upp allting. 

Och jag VET, om jag verkligen rannsakar mig själv, att det är så här jag har hanterat mycket i livet. Under flera år har jag till exempel inte velat lära mig något nytt. Jag har skyllt på ointresse när det egentligen handlat om rädsla.

För ska jag lära mig någonting från grunden så innebär det att jag måste gå in som nybörjare. Och jag vill inte vara nybörjare! Jag vill kunna allting. Jag vill inte vara dålig. Jag vill vara bra.

Men för att bli bra krävs det ju en resa dit.

Jag ser det väldigt tydligt nu när jag försöker skriva min bok. Jag skriver och känner mig otillräcklig. Jag känner att det finns 1000000 andra som gör det bättre än jag. Jag vill ge upp, för jag är ändå bara dålig. Lika bra att inte försöka för då behöver jag i alla fall inte bli ledsen om den aldrig blir utgiven, kan jag tänka.

Och det här är ju ett bra sätt att tänka – om jag aldrig vill åstadkomma något mer i livet. Om jag av rädsla att misslyckas bestämmer mig för att ge upp redan innan jag gett det ett seriöst försök.

På så vis är den här sittande framfällningen en symbol för så mycket.

Ger jag upp om den ger jag upp om allting annat också.

Det finns en speciell tomhetskänsla som uppstår på morgonen. Eftermiddagarna och kvällarna går oftast bra, men morgonen är allra värst. Jag vaknar och inser på nytt varje morgon att det inte ska vara vi, att det är över. Och det känns så fruktansvärt tomt och sorgligt.

Jag låter mig känna så mycket det bara går, jag inbillar mig att det går över snabbare då.

Men det finns en tanke som jag försöker hålla fast vid, även när det känns som allra jobbigast: det kommer inte alltid att vara så här. Min tillvaro kommer inte att vara att jag sitter ensam och känner mig ledsen i all evighet. Det kommer att komma någonting annat. All energi och kraft jag lagt på att försöka hålla ihop vår relation kommer att kanaliseras på något annat sätt. Till vad kan jag inte veta helt säkert, och det är förmodligen där mycket av rädslorna ligger. Jag kan den tillvaron vi har haft. Även om den inte är bra så är den i alla fall trygg. Och det är väl därför människor håller fast vid saker. Jobb, relationer. Till och med missbruk.

Den här nya tillvaron vet jag inte vad är. Jag kan omöjligt förutse hur den kommer att vara, jag måste bara lita på att det kommer att bli bra. Jag kan välja att tro att det kan bli helt fantastiskt. 

Om ett par år kan jag troligtvis se tillbaka på det här med vetskapen om vad alltihop ledde till. Då har jag facit, men det har jag inte nu. Även om jag så gärna skulle vilja få hem en lapp på posten där det står exakt vad som kommer att hända i mitt liv framöver. Men det funkar ju inte så.

Därför är tilliten och tron det enda jag kan luta mig mot. Det krävs mod att tro, och det modet har jag som tur är för det allra mesta. Det är en trygg punkt inom mig som bara vet.

Allt blir bra. 

Kanske blir det till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.

Jag förmodar att det är viktigt att ha någonting att tro på.

Jag har valt att tro på kärleken. Ibland nästan helt blint.

Det har gjort att jag valt att se vissa saker i ett guldskimrande ljus och andra saker har jag trängt undan ner till någon fuktig källarlokal i mitt innersta.

Jag tror jag alltid har gjort så här. Nästan krampaktigt hållit mig fast vid tron. Ibland kanske till och med förälskat mig mer i själva idén om kärleken än en faktisk person.

Det här är väldigt tydligt när jag ser tillbaka till tonåren. Jag träffade en kille som jag i vanlig ordning blev helt besatt av. Jag skulle gå under om han inte älskade mig. Hela historien från början till slut var oerhört destruktiv och vi bråkade var och varannan dag. Grät och skrek och blev tillsammans och hade det helt underbart för några timmar (alltid som bäst precis efter att vi bråkat). Sedan gjorde han slut om inte jag hann före, och så där höll vi på. Allt gjorde ont. Det gjorde ont för att vi bråkade och det gjorde ont att tycka om honom.

Sen en dag var jag så urbota less på alltihop så jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Och då, när jag bestämt mig, då bröts förtrollningen totalt.

Det var som att jag såg honom rakt upp och ner för vem och vad han var: en haschrökande självisk slashas med spelproblem och utan några som helst ambitioner med livet över huvud taget.

Så jag gick vidare, till nästa relation som var i princip likadan men där höll jag ut i två år.

Sedan valde jag att börja träffa mer ordningsamma personer. Men jag blev så uttråkad av att det där onda inte fanns där.

Ja…

I en relation är jag väldigt krävande. Jag vill ha så mycket. Jag får i alla fall känslan av att jag ofta kräver det omöjliga. Det jag vill ha är närvaro, men tillsammans med den jag älskar känner jag mig ofta som ett litet barn som aldrig riktigt lyckas få kontakt med sina föräldrar för att de är så stressade och fullt uppe i sina liv. Jag vill bli sedd, men jag får aldrig nog. Det gör att jag konstant går runt med känslan av att vara stött, bortvald och sårad.

Och det här, inser jag, är något som jag måste jobba med. Det är en brist som finns inom mig och de relationer jag haft under åren har gjort att jag äntligen kommit till insikt om hur stor den faktiskt är.

Det bästa med det är att jag har möjlighet att läka det.

Men det är mitt och bara mitt jobb. Inte någon annans.

I går tog jag med mig den här lille och åkte på fikakurs på fikakurs vid Årsta torg.

Fikakurs innebär att först träna hundarna i stökiga miljöer bland barn, cyklar, inlines och andra hundar för att få till bättre fokus och lydnad. Efteråt är det fika och hundarna får träna passivitet, att bara ligga och vila tillsammans (kan vara rätt svårt det också). Herregud vad jag älskar hundar, det är inte klokt.

Och vad glad jag är över att det i Stockholm finns så många ställen där hundar är välkomna. Det gör mitt liv så mycket enklare. På lördag till exempel, ska både jag och Stoffe gå på födelsedagsmiddag på restaurang. Jag ringde dit och kollade om det var okej att ta med sig hunden och de bara ”javisst, självklart”!

Sajten hundvänliga Stockholm är också jättebra.

Jag blev så fruktansvärt glad i går när jag hittade en yinyoga-app. För mig som är rätt stel i baksida lår och rygg så är yinyoga verkligen jättebra hemmagöra. Samtidigt stillar det rastlöshet och oro. Jag har boken ”Vila dig i form med yinyoga” och tycker verkligen jättemycket om den, men med den här appen blir det nästan som en riktig yogaklass.

Magdalena Mecweld guidar genom de olika positionerna. I appen går det att välja olika pass så som till exempel ”Rygghelare”, ”Detox och energi”, ”Efter löpning”, ”Sömnproblem”. De är mellan 10 minuter till över en timme långa. När jag kom hem i går gjorde jag passet ”Lätt & mjukt” (20 minuter).

Christian kom in genom dörren och stirrade på mig när jag låg i barnet med stöd och jag kom på mig själv lite med vad jag faktiskt höll på med och tänkte att så här nära mormors avslappningskassetter har jag nog aldrig varit.

Appen kostade 75 kronor och det är mer än vad jag någonsin har betalt för en app. Å andra sidan kostar det 180 kronor att gå på en yinyogaklass med Magdalena i Stockholm så på så vis är det ju ett riktigt kap!