Expressen har räknat ut att Erik Hamrén är Sveriges näst bäste förbundskapten genom tiderna efter Tommy Söderberg. Det har de kommit fram till genom att jämföra segerprocenten i tävlingsmatcher. Söderbergs segerprocent är 63,63 procent, Hamréns 63,15 procent, ”Lars-Tommys” 62,96 och så vidare. Bronschefen Tommy Svensson är först på sjätte plats med en tävlingsmatchsegerprocent på 53,84.

Personligen tycker jag att denna uträkning är ungefär lika relevant som när någon tog fram siffror på att Sverige vinner fler matcher utan Zlatan Ibrahimovic än med Zlatan Ibrahimovic och höll det som bevis för att Sverige är ett bättre fotbollslandslag utan Zlatan.

I alla fall, om detta hamnade jag i en intressant diskussion med Sveriges presschef på Twitter som skrev:

Niklas Bodell
Hamrén – Sveriges näst bäste förbundskapten genom tiderna. Intressant kartläggning av @kvpMattias.

Robert Laul
Tycker du verkligen det, Niklas? Tycker du uträkningen säger något särskilt relevant? Där vi står nu?

Niklas Bodell
Ja, självklart. Varför skulle det inte vara det? All sann fakta är relevant fakta. Precis som i all journalistik.

Robert Laul
Ja lite självbedrägeri är ju aldrig fel. Hamrén en bättre förbundskapten än Tommy Svensson? Jomenvisst.

Niklas Bodell
Nu är du luddig, Laul. Det var ju utifrån Xp:s faktasammanställning listan kom till. Eller vem idkar självbedrägeri menar du?

Robert Laul
Jag frågade om du tyckte det, och du svarade självklart. Om du nu inte tycker att han är Sveriges näst bäste förbundskapten efter Tommy Söderberg betyder ju siffrorna inget, eller hur ska du ha det?

Niklas Bodell
Nu blurrar du, Laul;-) Vilken fråga är det du egentligen vill ha svar på? Siffrornas relevans? Bäste fbk? Nåt annat?

Robert Laul
Svara på: Tycker du siffrorna visar att Hamrén är Sveriges näst bästa förbundskapen genom tiderna?

Niklas Bodell
Jag tycker följande: ska man diskutera den frågan, så ska man naturligtvis addera en rad andra aspekter också.

Med det lät jag mig nöjas.

Expressen ställde även frågan till ett antal ”experter” om Erik Hamrén är rätt man att leda landslaget i dagsläget. Sedan konstaterar de upprymt att svaret blev ”Ett rungande ja”.

Det är också en ganska märklig journalistik. Mig veterligen finns överhuvudtaget ingen diskussion (bland de som analyserar fotbollen professionellt) som ens andats att Hamrén bör avgå nu. Eller vem har fört fram det?

Så länge VM-slutspelet finns inom räckhåll ska Erik självklart köra vidare.

Det är ungefär som att ställa frågan: ”Tycker du att Zlatan ska spela vidare i landslaget?” och sedan göra en poäng av att svaret blev ”Ett rungande ja”.

Slut på dagens mediekritik.

Det har varit mycket reaktioner i mejlkorgen senaste dagarna, ett av de mest intressanta kommer från Anders som läst mitt senaste blogginlägg. Håller ni med honom?

”I dagens krönika har du en viktig poäng! Rasmus Elm och Kim Källström ägde mittfältet (mot Österrike) fram till försvaret havererade!

Faktum är att Elm hade 100 procent koll på Alaba fram till Jonas Olssons misstag till 0-1. När försvaret sedan blev nervöst och föll ner 20 meter var Rasmus nödsakad att backa ner för att avståndet backlinje/mittfältet inte skulle bli för stort. Att Alaba då kunde backa ner i luckan som uppstod var givet men inte mittfältarnas ‘fel’. Det borde varit Erik Hamréns uppgift att se till att backlinjen höll rätt höjd, för att ge Elm/Källström chansen att fortsätta föra matchen.

Elm har ju alltid ‘målet’ i matcherna att först kontrollera för att växa in i matcherna.  Att ständigt ‘jaga’ Elm om att han inte lyckas fullt ut i landslaget känns bara onödigt. Kanske skall man fundera över hur han skall få fullt självförtroende när andra tilldelas uppgifter som är ‘hans’ normalt sett!

Efter att ha dragit in en otagbar mot Argentina i sista minuten har han väl inte slagit en frispark från någon position? Faktum är att Hamrén känns väldigt otydlig och direkta ‘kappvändartendenser’ finns. Han antyder att Rasmus är hans komplettaste mittfältare men ger honom inte chansen att lyckas? Jag tycker Hamren skulle tagit på sig förlusten mot Österrike ännu tydligare genom att förklara problemen som uppstod för mittfältet genom att han inte fick backlinjen i rätt höjd.

Sedan rasar ju anfallet automatiskt när inga dirigenter ges chansen att dirigera. Nu fick alla chansen att ‘hänga spelarna’ igen vilket knappast gynnar spelarna. Att påstå att spelare på den nivån skall tåla ständiga ‘sågningar’ är bara löjligt, för just det kommer alltid att vara olika!.

/Anders”.

Sverige har spelat sex matcher i det pågående VM-kvalet, de har fortfarande inte gjort en enda där helheten kan sägas ha varit bra. Alltså prestationen.

En fenomenal avslutning mot Tyskland, en hållen nolla mot Irland, en skaplig bortaprestation mot Österrike och en godkänd inledning mot Färöarna hemma.

Någon mer matchperiod/detalj i det här kvalet som förtjänar att nämnas?

Tveksamt.

Sex matcher utan att Sverige får till det ordentligt. Hur ska vi analysera det? Hur ska vi hantera det?

Det beror givetvis på vad vi har för förväntningar på det svenska landslaget.

När kvalet lottades ställde jag frågan redan i rubriken: ”Blir Sverige ens tvåa i kvalgrupp C?”.

Mina VM-förhoppningar har därmed aldrig varit särskilt höga, för även om Sverige nu blir tvåa ska de fixa ett play off också.

Därför tyckte jag inte att 0-0 mot Irland i mars var så illa som många andra, och jag tyckte att mötet med Österrike häromdagen var ett fall framåt.

Men det här?

När Sverige inte ens klarar att prestera mer än en dryg halvtimmes bra fotboll hemma mot Färöarna, då håller det inte att titta på enskilda spelare som inte levererar – då måste vi börja tala om ett systemfel.

När gjorde Sverige senast en bra tävlingslandskamp under Erik Hamrén?

2-0 mot Frankrike i EM var bra. Men hur mycket handlade det om att fransmännen redan var klara för kvartsfinal?

3-2 mot Holland i förra kvalet var också bra? Men hur mycket handlade det om att Holland redan var EM-klart?

Hur många tävlingslandskamper har Sverige egentligen presterat på topp gjort under Erik Hamrén?

Ingen i det pågående VM-kvalet, storsegrarna mot San Marino i EM-kvalet, 5-0 hemma mot Finland sommaren 2011, 4-1 borta mot Moldavien under våren och Hamréns EM-kvalpremiär mot Ungern 2-0 hösten 2010.

Högt räknat sju matcher, alltså.

Då är två mot San Marino, en mot Finland, en mot Moldavien. Ingen i det pågående VM-kvalet.

Högt räknat sju bra matcher – på tre år. Sju bra matcher – av 19. Blåbärsmotståndare medräknade.

Så låga förväntningar har inte ens jag på det befintliga spelarmaterialet.

Jag fruktar att förklaringen inte är mer komplicerad än att Sveriges landslag inte passar ihop med förbundskaptenen.

Eller möjligen tvärtom.

Mycket reaktioner på mitt blogginlägg om startelvan, för mig är det självklarheter men eftersom vissa läsare kanske följer landslaget mer sporadiskt, borde jag ha redogjort för hur jag ser på bakgrunden också.

Fakta är att Sverige har ett spelarmaterial som inte håller samma klass som det gjorde för ett par år sedan. Sverige har varken en stark försvarslinje att luta sig emot eller särskilt många vettiga anfallsalternativ utöver Zlatan Ibrahimovic.

Fakta är att Sverige har en förbundskapten som samtidigt gillar att prata om medaljer i mästerskap och tog sin an det här landslaget med en vilja att göra det till ett mer offensivt och spelförande lag.

Fakta är att det här krockade redan i EM-kvalet, och den enda lösningen på en sådan krock var rimligen att ta ett par steg tillbaka, att spela mer efter resurserna, något förbundskaptenen vid flera tillfällen till slut har tvingats att förändra (dock har han fortsatt att prata om medaljer men man kan inte få allt på en gång).

Landslagsfotbollen skiljer sig från klubblagsfotbollen, och som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollen innebär den att försöka skapa ett lagbygge där de bästa alltid spelar, där rollerna är tydliga, där alla vet exakt vad de ska göra. Att snabbt komma bort från hur det fungerar i klubblaget till att direkt ställa om till landslagets sätt att spela.

Eftersom tiden är begränsad i ett landslag och matcherna är få blir kontinuiteten överordnad eventuell dagsform när det kommer till laguttagningar. Inte in absurdum men som huvudprincip. I ett klubblag kan du oftare förändra från match till match eftersom du har betydligt mer tid till träning samt fler matcher.

Går man in i ett mästerskapskval med ett uttalat mittbackspar får man helt enkelt hålla fast vid det mittbacksparet så långt det är möjligt (skador och avstängningar kommer alltid att ställa till det ändå).

Om det efter en tid är helt uppenbart att en av mittbackarna inte duger, ja då ska han petas för gott, inte från en match till en annan eller för att en reserv råkar vara i bättre form för dagen. Det är enligt min mening ett slags nybörjarperspektiv på landslagsverksamheten, att hoppas att det blir bättre bara för att man kastar in något nytt.

Om Erik Hamrén nu anser att Jonas Olsson inte duger som mittback i ett svenskt landslag kan jag inte förstå hur Olsson kunde anses duga för en startplats för fyra dagar sedan, mot Österrike? I ett landslag ska inte laguttagningarna styras av enskilda misstag från en match till en annan. Det är det som motiverar att en förbundskapten har kontrakt och bär lön, att han ska se den stora bilden tidigare och bättre än vi som sitter på läktaren och framför tv-apparaterna. Det faller på förbundskaptenens ansvar att kunna avgöra vem som är bäst, alldeles oavsett ett grovt, individuellt, avgörande misstag som vem fan som helst kan notera.

…fakta är att vem som än kommer in i stället, det kan vara Per Nilsson, Olof Mellberg eller Thiago Silva, kan alla spelare göra – och gör – misstag i matcher, vissa blir mer avgörande än andra. Men laguttagningen ska inte vila på det, laguttagningen ska vila på vem som är bäst i ett helhetsperspektiv. Är det Per Nilsson? Okej, men då förutsätter jag att han spelar samtliga matcher resten av det här kvalet nu när bytt är bytt.

Om bytet endast är för den här matchen handlar det snarare om att Hamrén vill straffa den enskilda spelaren eller gå fans och medier till mötes som ofta kräver snabba och konkreta förändringar.

Om det handlar om att testa Per Nilsson, ja då kan jag säga att jag kräver mer av en förbundskapten än att han testar en mittback mitt under ett VM-kval – han ska ha bättre koll än så på helheten.

Om det handlar om att Hamrén anser att Per Nilssons passningsfötter – uppspelsfötter – anses vara bättre, då borde vi verkligen fått se honom redan mot Österrike där backlinjens spelskicklighet definitivt utmanades mot ett vilt pressande hemmalag. I kväll handlar det om att putta fram bollen till centralt mittfält mot en lågt stående motståndare, det fixade till och med Petter Hansson på hans tid.

Om det handlar om att Pelle är målfarlig, släng upp honom i kedjan i så fall, där saknas det målskyttar.

OBS! Det sista var ett skämt

Allt sammantaget innebär detta att petningen av Jonas Olsson är anmärkningsvärd, åtminstone som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollens mekanismer.

Alternativet är att jag är ute och cyklar, och så kan det förstås vara. Då får jag väl käka upp det här vid något tillfälle men jag tycker alltså inte att man ska petas för ett enskilt misstag utan för att man inte duger – ändrades det på fyra dagar gällande Jonas Olsson?

Men skit samma, nu kör vi, Sverige-Färöarna 4-0, Zlatan Ibrahimovic tre, Pelle Nilsson ett.