Jag kanske också är på väg…

av Robbie Lauler

”I’m on my way” skriver Zlatan Ibrahimovic på sociala medier (var det möjligen via det där Instagramkontot hans parfym sköter?) och snart kanske jag får anledning att säga det samma.

Redan igår föreslog jag för Nätchefen (som blivit Sportchef) att vi kanske borde ta ett annorlunda grepp inför Malmös nya Champions League-äventyr: Laul flyttar dit” (lite som Berg flyttar in” fast ändå inte).

Nätchefen (som blivit Sportchef) flög väl inte upp ur stolen direkt men vi kom överens om att suga på karamellen ett par dagar.

När vi hördes efter Lottningen, alltså den lottning som innebär att MFF ska möta PSG och Real Madrid (och Sjachtar Donetsk) – och Zlatan Ibrahimovic kommer him till Malmö – fick jag snabbt följande svar:
– Det kan vara ett jävligt piggt grepp när jag tänkt en minut till…

Zlatan Ibrahimovic säljer så klart men min tanke var aldrig på Zlatan, jag lanserade idén för att hjälpa min vän och kollega mr Flinch och Sportbladets expert på skånska att punktbevaka Malmö FF nu när Champions League blivit vardag i stan.

Frågan är bara var man ska bo? Mr Flinch har ett någorlunda isolerat garage i Helsingborg och Sportbladets expert på skånska äger en kolonilott nånstans utanför Malmö. Skulle duga gott om det inte blir för mycket snö.

…synd att Zlatan sålt sin kåk, annars kunde jag kanske hyrt den för en symbolisk slant.

Eller inte.

Lottningen ja. Jag utvecklar mina tankar om Drömmarnas grupp i tidningen i morgon men Zlatans PSG har en ganska bra chans att vinna den, särskilt som Real Madrid måste klara sig utan Eero Markkanen vad det verkar.

Vad gäller MFF:s chanser blir det så klart svårt mot PSG och Real, åtminstone på bortaplan men när det gäller Sjachtar Donetsk säger jag som dåvarande Djurgårdstränaren Zoran Lukic sa när Trelleborg gick upp i allsvenskan 2004: ”Sex säkra poäng”.

Jag vet inte om Malmö eller övriga Sverige har förstått hur stor matchen mot PSG kan bli? Om vi leker med tanken, jag betonar det, leker med tanken, att hoppet lever för Malmö när Zlatan ska dit i november, och PSG fortfarande inte är hundra klara, ja då är det definitivt årets största idrottshändelse för svenskt vidkommande, större än U21-EM-guld och om A-landslaget skulle nå EM (möjligen kan Sarah Sjöströms insats i sim-VM hota).

…förutsättningarna behöver inte ens spela någon roll, det kommer bli gigantiskt ändå.

Eller säg så här: Alla som redan nu tycker det är för mycket MFF och Zlatan i medierna, risken är att you ain’t seen nothing yet.

Matchen? Tja, om Carvalho får i uppdrag att markera Ibrahimovic, är det enda vi kan vara helt säkra på att endast en av dem kommer att lämna planen för egen maskin.

Malmö är en skön stad enligt min uppfattning, de har ett för jävla bra kebabställe som heter Saras, och så mycket mer vet jag inte om man behöver ha koll på under den begränsade tid det här ändå skulle handla om. Det skulle vara nånstans att köpa snus då, och kanske blanda sig en bättre påse löst.

Från Malmö är det dessutom snudd på cykelavstånd till Göteborg och Borås, så att följa allsvenska guldstriden blir inget problem. Det är Stockholmslagen som får stryka på foten i så fall men de har min poddvän EP-Månsson stenkoll på.

Veckans avsnitt av 51 procent fotboll – Folkets podd – hittar ni här, btw. Spetsiga utspel lovas.

Skarpt läge för allsvenskan när MFF dundrar vidare i Europa

av Robbie Lauler

Jag ska inte inbilla mig att jag kan sätta ord på känslorna som föreningen Malmö FF och alla deras supportrar måste ha känt i går kväll: Celtic var aldrig ens nära.
Som neutral betraktare kände jag stolthet över ett allsvenskt lag som presterar på den här nivån, som neutral betraktare känner jag också att det finns en sak som behöver diskuteras:
Vad händer nu med allsvenskan?

Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att Malmö FF gör det igen. Mest avgörande är att en sönderköpt trupp blev ett LAG bestående av spelare från jordens alla hörn på bara några månader.

Norges bästa tränare, Åge Hareide, och Sveriges skickligaste värvare, Daniel Andersson, kan inte – jag upprepar kan inte – hyllas nog för det.

Bolltrygga och mentalt starka spelare som Nikola Djurdjic och Vladimir Rodic tog Malmö in i matchen i Glasgow, de löste upp knutarna offensivt hemma i Malmö.

Enoch Kofi Adu kom tillbaka från avstängning för att dominera mittfältet och Malmösonen Markus Rosenberg var (som alltid när det gäller som mest) kronan på verket i det här internationella fotbollsbygget.

Det var så hörnan som tog Malmö FF till Champions League skapades, det var på den hörnan Yoshimar Yotun hittade Markus Rosenbergs axel, en axel som tog Malmö FF till Champions League igen.

Andra spelare tog mer uppoffrande huvudroller: Oscar Lewicki gav bort en halv kind, Anton Tinnerholm satte klockspelet i pant, Jo Inge Berget orkade knappt ta sig av planen när han byttes ut på tilläggstid efter att ha sprungit som det inte fanns någon morgondag och Felipe Carvalho…ja ni såg ju själva satsningen efter 2-0 när han kastade sig över kameramän och publikvärdar rakt in i folkhavet.

Publiken ja. De är förstås värda ett eget kapitel. De hoppade och sjöng, vrålade och visslade så att den där hemmaborgen måste rubbats i sitt fundament. Framför allt läste de spelet föredömligt när de uppmärksammade domaren på att Celtics viktigaste försvarsspeleare Virgil van Dijk petat undan en boll som gått död. Holländaren fick spela större delen av matchen med ett gult kort i bakhuvudet.

När Malmö FF nu stormar in i den galet penningstinna Champions League-turneringen för andra året i följd – och garanteras ytterligare 150 miljoner att lägga till ett eget kapital som vid årskiftet låg på över 200 millar – är det klart att vi måste kunna diskutera vad det innebär för maktbalansen i svensk fotboll på kort och lång sikt. Hur påverkas den traditionellt jämna och breda toppstriden i allsvenskan, det som varit ligans signum och styrka utöver publikintresset?

Är det som var bra för svensk fotboll igår, dåligt för svensk fotboll i morgon?

Innan jag ger mig in i den debatten vill jag påminna om alternativen: Det fanns inga.

Malmö har tagit sig dit de är på egen kraft, andra föreningar hade samma möjligheter att lyckas. På så sätt är diskussionen som nu uppstår meningslös, det fanns inga andra alternativ.

Malmö FF har heller inte stått i vägen för något lag.

IFK Göteborg, AIK och Elfsborg hade chansen att kvalificera sig för Europa League i år men lyckades inte med det. Deras satsningar höll inte, värvningarna för svaga, tränarnas taktik inte tillräcklig, intäkterna för låga, sponsorerna för få och så vidare, och så vidare. Malmö har under två års tid varit bättre på allt det där, se och lär.

Varken Blåvitt, Gnaget eller Elfsborg lyckades ta ett mindre steg i år än det steg Malmö FF tog i fjol för att den vägen närma sig, här finns alltså inte något att klaga på, de andra har sig själva att skylla.

Egentligen ska de tacka Malmö FF som nu ror hem viktiga rankingpoäng för framtiden.

Med det sagt så räcker det att titta på staplarna här för att inse att saker kommer att förändras ytterligare i och med gårdagskvällen.

Ett CL-år är inget CL-år men två CL-år innebär så stora intäkter och en så överlägsen position gentemot konkurrenterna att det känns som att MFF nästan måste haverera fullständigt för att inte dominera allsvenskan de närmaste fem åren, typ.

Bra eller dåligt för svensk fotboll?

Mest bra förstås eftersom motsatsen varit sämre och alternativen inte var några alternativ men det ställer stora krav på toppkonkurrenterna här och nu, med start i dag:

Den som vinner årets allsvenska (Malmö lär inte göra det, för långt efter och för många lag framför) har en satsning mot Champions League att rodda ihop. De som tar hand om Europaplatserna behöver klara en satsning mot Europa League för att jämna ut sakernas tillstånd.

Det finns inga marginaler längre, det är skarpt läge när det gäller att ta rygg på Malmö FF.

Lathund i spelarbetyg

av Robbie Lauler

1. Ett matchbetyg är en bedömning av en spelares enskilda match, inte en sammanfattning av en enskild spelares karriär.

2. Jag ser cirka hundra matcher live per år med olika lag. Det involverar ditt lags spelare men också alla andra spelare.

3. Ni ser ibland matcherna i en hoppande, sjungande, rykande klack, eller på tv – jag sitter på arenans mest överskådliga plats (att bedöma en fotbollsmatch från tv:n är i princip omöjligt, kameran följer bollen och en spelare har bollen i snitt en minut av 90 men fotboll och betygsättning handlar handlar väldigt mycket om spelet utan boll).

4. För mig är allt objektivt. Jag har inga favoriter när det gäller betygsättning. Jag försöker bara göra en så rättvis bedömning som möjligt. Jag sågar när det behöver sågas, och hyllar när det är förtjänat.

5. Jag har ingen dold agenda, jag ser allt för vad det är.

6. Jag konfererar med väl insatta kollegor, och vi kommer fram till konsensus i alla betyg.

7. Matchbetyg är ingen exakt vetenskap, det är ett diskussionsunderlag fast inte diskussioner med mig på Twitter i absurdum, utan helst kompisar emellan som när ni diskuterar om en film varit bra eller dålig efter bion.

8. Kriterierna för betyg på Sportbladet för allsvenskan i fotboll är:
+ – Dålig.
++ – Godkänd.
+++ – Bra.
++++ – Mycket bra.
+++++ – Landslagsklass.
(Mål eller direkt avgörande prestationer, även defensivt, kan per automatik ge ett extra plus, precis som direkt avgörande misstag kan sänka ett betyg).

9. Jag har ibland funderat på betygen i upp till tre timmar innan publicering, och kommer bara i extrema undantagsfall (eller vid tryckfel) att ändra mig. Redan när jag ser startelvan börjar jag fundera på vad denna position i denna match kommer att innebära för den enskilda spelaren.

10. Att jag ska behöva ägna upp till 14 timmar efter publicering för att diskutera ett enskilt betyg med olika fans är inte rimligt men jag är beredd att ta det för att försvara mitt betyg. Anton Tinnerholm var en etta mot Celtic men kan ändå vara närmare landslaget än vad Emil Salomonsson är, se punkt ett.

Självklart att Zlatan ska granskas hårdast

av Robbie Lauler

TV4-journalisten Olof Lundh skrev en artikel i magasinet Café häromdagen.

Den möttes av en del uppmuntrande tillrop från andra sansade journalister, och jag blandade mig i debatten på sociala medier. Det skulle jag förstås aldrig gjort, eftersom att ge sig in i Twitter-debatter bara leder till ännu mer huvudvärk.

I alla fall, nu får jag stå mitt kast då jag lovade att återkomma med en text i ämnet.

Lundh skriver att ”Ingen vågar ifrågasätta” Zlatan, och det var det jag reagerade på, för det är inte sant.

Man behöver inte gå längre än till textarkiven för att kontrollera den saken.

…artikelarkiven är öppna på de flesta tidningar i dag, Aftonbladets är till exempel enkelt att söka igenom.

Däremot kan saker alltid bli bättre, och den mäktige Zlatan borde förstås granskas hårdast av våra idrottsstjärnor, han precis som alla andra personer med makt i samhället. Det är inget specifikt för Zlatan att han ”kommer undan” oftare i dag.

Nästa tveksamma punkt i Lundhs kritik är det här med att ”inte våga”. Det är modet som saknas, enligt Lundh. Folk är rädda.

Rädda för vad? undrar jag.

Det här är en vanligt återkommande angreppsteknik mot journalister, i synnerhet förekommer den inom den politiska journalistiken från högerextremt håll att sanningar om diverse missförhållanden påstås förtigas. Personligen kan jag bara säga så här: Det finns ingenting som är sant, relevant och intressant om Zlatan Ibrahimovic eller om någon annan som jag inte skulle våga skriva. Däremot aktar sig de flesta seriösa medier sig för att publicera obekräftade rykten.

Jag tycker fler journalister borde ställa sig upp och med rak rygg säga: Jag vågar skriva vad som helst så länge det är bekräftat och kontrollerat. För så är det, det vet Olof Lundh mycket väl.

Jag har jobbat på Aftonbladet i 15 år, och jag har hittills aldrig varit med om att vi suttit på en bra story där innehållet varit sant, relevant och intressant och vi resonerat: ”Nej, vi vågar nog fan inte publicera det här för att Zlatan (eller valfri annan kändis) blir arg”.

Tvärtom har vi ibland varit för snabba att köra ut stories som borde ha kollats ett par varv extra, som borde ha jobbats igenom mer noggrant men motsatsen – att vi skulle sitta och hålla på massa skitbra journalistik som hade skapat engagemang, klick och lösnummerförsäljning? Kom igen, den tanken är så dum så att klockorna stannar, det vore emot hela affärsidén. Någon sa att det aldrig skrivs om hovet, mig veterligen släpptes det nyligen en bok som handlade om XVIs eventuella kvinnoaffärer. En inte alls obetydande del av det materialet gick rakt ut i medierna. Vad har konsekvenserna blivit för chefredaktörer och reportrar? Mig veterligen inga alls.

Vad jag tror är anledningen till att Zlatan – och många andra av maktens män – ”kommer undan” med mer idag beror på nätjournalistiken. Idag fungerar inte nyhetsvärderingen på samma sätt längre. En nyhet blir mer sällan stor för att den är stor, den blir stor för att den sker nu, i ett aldrig sinande flöde, styrt av datastatistik vad folk klickar mest på. Det enda som är relevant är det som händer här och nu – JUST NU. Om du är en dag sen med att haka på en story så ges det knappt längre något utrymme för att plocka upp den, även om den i sig är mer relevant än det som händer JUST NU.

Den som vill bromsa upp, backa bandet, fan det här missade vi – hen får göra det på oavlönad övertid. Så ser ekonomin ut på landets tidningar. Att det ser ut så borde inte minst Sportbladets chefer fundera ett par varv på: Vad vill vi egentligen göra för sorts journalistik? Är det inte dags att börja driva den kritiskt granskande sportjournalistiken framåt igen? Vi har ju resurser att göra skillnad, särskilt när det kommer till landslagsbevakningen. Det är ju bara att lägga upp en plan och göra det, vi vet ju hur man gör.

Ett exempel: När jag pratade med Olof bad jag jag honom ge mig exempel på vad jag borde plocka upp, vad är det jag och andra inte skulle våga kritisera Zlatan för? Jag fick då ett exempel: Varför hade vi inte hakat på Olofs eget avslöjande om hur Zlatan-”dokumentären” kom till (det som egentligen är en tillrättalagd och rätt ointressant reklamfilm om ni frågar mig). Varför skrev inte Aftonbladet om att Zlatan själv ägde 50 procent av rättigheterna och SvFF 50 procent?

Jag håller med Olof om att nyheten är relevant men anade direkt vad det handlade om: Jo, att detta skrivits på fotbollskanalen.se ett antal dagar efter att dokumentären sänts. Nyhetsvärdet enligt den nya medielogiken för en halvstor grej om en uppenbart okritisk reklamfilm fick knappast landets nyhetsredaktörer att gå upp i brygga av upphetsning när själva filmen redan var gammal skåpmat. Däremot skrev Sportbladet om det när det kom upp på en presskonferens i samband med en landskamp en stund senare, när det återaktualiserades av en ny händelse. Om nu ”ingen vågar”, hur kom sig det då att det skrevs om det i flera medier? Jag får inte ihop det, Olof.

Åter: Jag håller med om att grejen borde gjorts med mer kraft från början även av Sportbladet men jag vet också hur det funkar: Gamla grejer måste vara större för att slå sig fram i dagens brus. Jag tycker också att det är skittrist, för det har gjort journalistiken sämre men det har inte ett dugg med Zlatan Ibrahimovic att göra.

Nu är reklamfilmen på tapeten igen, eftersom den har nominerats som Årets dokumentärprogram till Kristallen-galan. Även Zlatans pappa Sefik kan vinna ett pris som årets tv-personlighet.

…att Sefik kan få pris är inga konstigheter, men det är jättekonstigt att den SvFF/Zlatan-ägda produktionen har kvalat in som ”dokumentärprogram”. Det känns helsnett, som jag skrev tidigare är det mer att betrakta som en reklamfilm som kommit till under numera välkända förutsättningar.

Det är en kritik man med kraft kan rikta mot Kristallens nomineringsjury, och när jag nu gör det så får vi se om ni hittar mig nedgrävd i en svart sopsäck nånstans i utkanten av Glasgow i morgon.

…jag är dock rädd att jag tvingas göra er besvikna på den punkten: Det kommer inte att hända.

Hatten av för gott

av Robbie Lauler

Malmö FF, Markus Rosenberg och de stormande fansen på Swedbank stadion har av egen kraft kvalificerat sig för Europa League, de har åter chansen att nå Champions League, svensk klubblagsfotboll visar på nytt att den är att räkna med i Europaspelet, det finns säkert bakåtsträvare (är det rätt ord?) som fortfarande menar att detta inte är bra men om man då menar att motsatsen vore bättre så anmäler åtminstone jag en avvikande inställning.

Jag skrev efter första mötet mellan Malmö FF och Red Bull Salzburg att den demokratiska föreningen hade närmat sig groggvirkeaktiebolaget jämfört med i fjol: Då kanske Malmö vann en av tio matcher, nu tre av tio. Efter i dag är jag beredd att säga att de vinner sex av tio men då kanske jag överdriver.

I fjol var Malmös Europasuccé en tillfällighet, i år är det en trend.

Tre mål på en halvlek räckte i alla fall för att jag skulle ta av mig hatten, och lägga undan den för gott.

I andra halvlek såg vi förvisso ett juniormisstag av Adu vid utvisningen men utöver det spelade MFF ungefär så cyniskt som lag på den här nivån brukar göra, det var inte den vackraste fotbollen för en objektiv betraktare men jag tror att Malmö och de stormande fansen på Swedbank stadion skiter rätt blankt i det i dag – vilket lag och vilken supporter hade inte gjort det om de varit i motsvarande situation?

Lika stark som den här prestationen var – att vända 0-2 till 3-2 och avancemang utan Markus Halsti – lika tveksam måste ju MFF:s inställning till allsvenskan betraktas. Och tur är väl det eftersom något annat lag lär vinna den, variation är en dygd.

Oavsett MFF:s succéinsats i kväll så behöver de troligen fortfarande vinna tio av tolv återstående matcher, jag har som sagt att svårt att se det hända om det inte sker en remarkabel attitydförändring till matcher som Åtvidaberg borta.

I övrigt har jag inte så mycket mer att tillägga än att påminna om den krönika jag skrev i Sportbladet häromveckan, den som handlade om allsvenskan som en ny stormakt i Europa. Fortfarande lätt tillspetsad men klart relevant.

…som Rosenberg sa i tv-intervjun nyss när på frågan hur vändningen varit möjlig?
– Vi vet hur man gör det.

Ja de vet ju det, Malmö FF, Markus Rosenberg och de stormande fansen på Swedbank stadion.

Fortfarande inte en tum

av Robbie Lauler

Nästan varje dag reser jag kors och tvärs i Sverige, det är en stor del av mitt yrke. Jag ser matcher med spelare från världens alla håll och kanter, jag pratar med människor från när och fjärran som kommit hit för att jobba som fotbollsspelare.

Många har det väldigt bra, andra har det ganska bra, vissa har det normalt, andra mindre bra och en del rätt knackigt med svenska mått mätt.

Det är min privilegierade verklighet och vardag.

Det här är inga konstigheter, om det här finns ingen diskussion eller debatt, svensk fotboll genomför just nu en kampanj ”Alla är olika – Olika är bra” som består av att lagen inför match håller upp en banderoll och speakern läser en text som förtydligar budskapet.

Jag vet att vissa tycker sådant är trams, jag tycker det är relevant, inte minst då vi lever i en tid där grundläggande värderingar och allas lika värde attackeras av ett riksdagsparti, av tidningen Dagens Industri som valt en chockerande väg i debatten samt en del ledarskribenter och åsiktsmaskiner som plötsligt ser det som sitt kall att uppmuntra till mindre tolerans och en mer exkluderande grundsyn.

När det slängs upp en reklamkampanj på en av Stockholms tunnelbanestationer som får stort genomslag i medierna så beskrivs partiet bakom som PR-genier men anledningen till att denna felstavade kampanj får genomslag tror jag är att den passerar anständighetens gräns, och då reagerar människor som förmår att se vart budskapet leder: Mot en avhumanisering av samhällets allra svagaste baserat på myter.

Det är klart att dessa protester och mediernas rapportering om polariseringen gör att kampanjen sprids och sprids och sprids…men alternativet – att hålla käft – tycker jag inte är något alternativ när det gäller grundläggande värderingar och allas lika värde.

Då går det inte att vika en tum.

Inte en tum.

Fotbollen har sina bekymmer och strukturer men fotbollen har också börjat lyckas göra ursprung och hudfärg till den icke-fråga det borde vara enligt mig, dels i rörelsen men snart sagt också överallt på läktarna (det finns förskräckliga undantag, jag vet, inte direkt i Sverige men på andra håll).

Denna öppna och välkomnande attityd till människor oavsett var de kommer ifrån och hur de ser ut delar fotbollen tyvärr inte med en skrämmande stor del av övriga Sverige just nu vad det verkar.

”Ja men de är ju bra på fotboll, då är de välkomna”, kanske SD och deras gelikar svarar.

Okej, men den som inte har mat för dagen ska det slås ner på, spottas och sparkas?

Mindre domarfokus = bättre fotboll

av Robbie Lauler

Jag vet inte om jag inbillar mig men jag inbillar mig att många lag/tränare/spelare lägger alltför stort fokus på domaren i årets allsvenska?

Två konkreta exempel i närtid: IFK Göteborgs frustrerade insats mot IFK Norrköping som kostade fyra gula kort för snack – IFK Norrköpings mot AIK i går som bidrog till förlusten.

Blåvitts tränare Jörgen Lennartsson var tydlig efteråt att det inte funkar att lägga så mycket energi på domarinsatsen, och sedan dess har hans spelare fokuserat på att spela boll i stället.

Janne Andersson ägnade tvärtom presskonferensen åt att att förstärka bilden av att det var ”domarens fel”, jag vet inte om det är rätt taktik? Det återstår att se vad ”Peking” har fokus på i fortsättningen.

Andreas Johanssons förstärkning såg jag inte under matchen, han lurade mig med sin extremt starka reaktion (att döma av reprisbilderna) men han lurade faktiskt inte domare Al-Hakim.

Då Mohamed Bangura inte fick gult kort så är situationen ganska ointressant. Det hade varit en helt annan sak om Johansson verkligen lyckats lura domaren till ett gult kort på Bangura.

…sedan att Johansson kunde fått ett gult kort är en annan sak, nu gjorde inte domaren den bedömningen och Johansson var knappast ensam i den här matchen om att ligga och vrida sig i plågor för att en halvminut senare studsa upp på friska ben. I efteranalysen är det inte heller den mest relevanta diskussionen för matchutgången, min analys var att Johansson la för mycket energi på domaren snarare än att spela fotboll. Plus att det förstås är värre att försöka fuska fram en utvisning på en motståndare än att överdriva i en duell.

Jag tyckte att domarna inledde säsongen lite svajigt men senaste matcherna har mer varit svårdömda än att samma domare gjort upprepade, grova misstag, jag köper inte den bilden.

När det blir intensivt, viktigt och är mycket folk på plats skruvas känslorna upp, och jag tror att det lag som kan fokusera på spelet i stället för besluten har en fördel framöver. Sedan vad fansen hojtar om på läktaren är en annan sak, att de reagerar, fräser och svär hör ju till.

Men det är ett feltänk det här med att domare ska stängas av för mindre bra insatser eftersom det innebär att vi till slut skulle få fylla på med domare från superettan och division ett som inte är vana vid ett högre tempo. Domare med erfarenhet från Europamatcher är att föredra i allsvenskan förutsatt att de inte tappar formen fullständigt, och där är vi inte just nu vad jag kan se.

Själv har jag som princip att inte ägna mina matchkrönikor åt domarmisstag så länge det inte är situationer som förtjänar en principdiskussion, eller att samma domare tar upprepade grova felbeslut eller ”tappar matcherna”, det vill säga att båda lagen upplever att han inte håller en konsekvent nivå, att spelet blir lidande.

Det var så jag själv resonerade som spelare, det är så jag resonerar nu, och om det inte uppskattas av läsarna, varsågoda att följa en annan sportjournalist, det finns många att välja mellan.

Att ägna en krönika åt domarens insats är betydligt tråkigare än att skriva om själva spelet, jag tänker att det också måste vara mer givande att läsa om vad lagen och tränarna presterar än om domaren.

Sedan kan jag inte styra vad tidningar, tv och radio väljer att vinkla på, jag kan enbart styra det jag själv skriver i min krönika. Bara för att man råkar jobba på en tidning, så bestämmer man inte över chefer och redaktörer, det kan inte poängteras nog ofta.

Dagens mejl

av Robbie Lauler

Hej Robert.

Jag är Elfsborgssupporter, det ska sägas direkt. Jag påstår inte att jag är objektiv i mina reaktioner här, men jag vill ändå påpeka några saker där jag tycker att du är helt fel på det.

De senaste dagarna har du nämnt Elfsborg i tre sammanhang. 

Det första var i en krönika efter matchen mellan AIK och Elfsborg. Där skriver du att Elfsborg får ge sig först i guldracet. Motiveringen? Att laget har svaga resultat på naturgräs.

Du har rätt i att resultaten på det underlaget inte varit bra i år. Och man kan inte förneka att Elfsborg är svagare generellt på gräs än på konstgräs. Det är rätt naturligt när man tränar och spelar mest på konstgräs. Däremot tror jag att du och många andra drar alldeles för stora växlar på de fyra naturgräsmatcher Elfsborg spelat den här säsongen. 

2012 var det samma snack efter halva serien. Elfsborg skulle tappa på grund av gräset. Några poäng tappades, men se, alla lag i allsvenskan tappar. En del för att de är svaga borta, en del för att de är svaga hemma. En del för att de saknar bredd i truppen, andra för att det råder osämja eller tränaren är svag taktisk. Alla lag har svagheter. Och 2012 vann Elfsborg serien.

Det är inte alls säkert att Elfsborg gör det i år. Men din tes om att Elfsborgtappar på grund av att de spelar svagt på gräs håller ju knappast som motivering. Det är troligare att Blåvitt får ge sig först eftersom de tappar Vibe, MFF för att de köpts sönder, DIF för att Radetinac gått sönder och Mushekwis framtid är osäker, Norrköping för att de saknar rutin från guldfajter och AIK för att de över en säsong är alldeles för instabila.

Gräset har blivit en enkel grej att skriva i en text, en quick fix som man vet att de flesta sväljer. 

Det finns också due-due tendenser i ditt och andras resonemang kring årets fyra gräsmatcher. Ni förutsätter att orsaken är gräset, utan att egentligen ha sett matcherna och dra slutsatser utifrån det vad som blev avgörande. Titta t ex på 2-2 matchen mot Falkenberg. Det är varken ork eller kunnande som brister för Elfsborg, det är faktiskt tillfälligheter, och ett kämpastarkt FFF, det tror jag du kan hålla med om. 

Och nej, jag säger alltså inte att det är en slump över en hel säsong, däremot är det en tillfällighet i en enskild match. Jämför med matchen Elfsborg vann på konstgräs borta mot Sundsvall efter att ha varit utspelade i 80 minuter. Den var inte ett bevis på att Elfsborg är bra på konstgräs.

Andra tillfället du nämnde Elfsborg var i podden 51 %, där pratade ni om attElfsborg är ”profillöst” och ”bara flyter med”. Låt mig fråga; vad tror du att det beror på, om det nu skulle vara så? Beror det inte på att ni i så fall delvis misslyckats med ert uppdrag? Ni har ett topplag som levererar år efter år. Som har flera av landets mest lovande spelare. Ett lag med Anders Svensson, Lasse Nilsson, Arber Zeneli mfl kallas profillöst, det känns lite magstarkt. 

Ni har lyckats göra ”profiler” av en skygg kille som Ofori, en ganska okarismatisk Djurgårdselva och ett helt slätstruket Bajen. Är Elfsborgprofillöst så påstår jag att den största skulden för det ligger på er.

Här ska du helt gratis få några journalistiska vinklar att använda kringElfsborg: Lasse Nilsson, som kaxade upp sig rejält inför säsongen, är nu tredjeval i anfallet. Det finns garanterat åsikter både här och där kring det.

Simon Hedlund får starta trots Lundevalls många succéinhopp, vad händer?

Varför inte fråga ut Haglund om varför laget inte är bättre på naturgräs. Låt honom inte slippa undan med överslätningar.

Elfsborg har haft mittbackskris i flera år i rad, men ingen ny tas in, varför?

Du kan säkert komma på minst lika bra vinklar själv. 

Det tredje sammanhanget du nämnde Elfsborg var i din blogg om Europa League. Där konstaterar du att Sportbladet, liksom Viasat för övrigt, väljer att följa MFF, Blåvitt och AIK i deras Europaspel. Men inte Elfsborg. Varför? ”Elfsborg hamnar tyvärr lite i skymundan, de får överträffa konkurrenterna så ändras maktbalansen.”

Vänta nu, vilken maktbalans? Publikmängd? Mediamakten? Vad syftar du på? Elfsborg är det av de kvarvarande lagen som oddsmässigt har störst chans att gå vidare. Ändå väljs laget bort av er.

Jag tror inte att ni har någon agenda att inte rapportera om Elfsborg, verkligen inte. Men jag tror att du förstår att sådana här saker som jag tagit upp här är sådant som åsyftas när medier i allmänhet och Sportbladet i synnerhet anklagas för att vara storstadsfokuserade.

Jag tror att ni kan bättre.

MVH
Samuel

Snygg-Roggan – trevligast i Sverige

av Robbie Lauler

Det blev en kul story det där med att Belenenses vakter misstog murveldrevet för att vara Blåvitts spelartrupp, ni kan läsa om det här – de trodde uppenbarligen att jag var Lasse Vibes ersättare…

…sportchefen Mats Gren är hemma i Göteborg för att jaga mr X, han missade uppenbarligen att mr XXL fanns på plats i Lissabon, redo att lura skjotan av hela Belenenses som förening.

Apropå skjortor: Har Gren tvättat klart snart?

Det är 28 grader och sol här nere, avspark 20.00 lokal tid, Belenenses ville egentligen spela 21.45, jag vet att diskussionerna fördes inom Blåvitt om den saken också men tv styr.

Malmö FF förlorade 2-0 mot Salzburg, jag såg inte matchen men enligt rapporter från folk jag litar på – och mina egna slutsatser – har MFF ändå närmat sig Salzburg. I fjol hade vunnit en av tio matcher, nu vinner de tre av tio matcher. Ungefär så.

…lik förbannat: 0-2 tror jag inte att MFF vänder men dörren till Europa League är inte alls stängd för det.

Många undrar varför jag inte följer regerande mästarnas CL-kval men vi delade upp det så att min vän och kollega Mr Flinch tar Malmö (han bor nånstans i Skåne), EP-Månsson har hand om AIK (han är expert på Stockholm numera) och själv följer jag alltså Blåvitt som inbäddad reporter. Elfsborg hamnar tyvärr lite i skymundan, de får överträffa konkurrenterna så ändras maktbalansen.

I vårt färska comebackavsnitt av 51 Procent Fotboll utser vi Gefles tränare Roger Sandberg till allsvenskans trevligaste – och snyggaste – tränare och människa. Får jag ta med mig en människa till en öde ö är det Roger.

…kort därpå damp följande SMS in från en kvinnlig kollega:
”Jag hade ju Roger Sandberg som lärare och tränare i Fryshuset på gymnasiet. När jag bröt foten hoppades jag innerligt att de inte skulle få tag i pappa så att Roger kunde följa med till sjukhuset i stället. Snygg-Roggan! Och alltid lika trevlig när man träffar honom”.

Snygg-Roggan! Folkets podd vet vad de kvinnliga poddlyssnarna vill ha. Det gläder oss.

IFK Göteborgs taktik i kväll tror jag är enkel: Då man inte vet exakt vad som väntar handlar det om att växa in i matchen. Organisation, hålla bollen långt från eget straffområde, fokus på fasta, för att sedan låta fysiken dominera. Belenenses har inte spelat en enda tävlingsmatch efter sommaruppehållet, de har ny tränare – det måste vara en fördel för Blåvitt. Och ett argument i debatten om vår/höst – höst/vår. Självklart ska vi kunna utnyttja att våra lag har matchtempo i kroppen när våra motståndare inte har det.

…men är inte Blåvitt slitna då? Nja, jag frågade Gustav Engvall om den saken i går:
– Jag känner mig jävligt pigg. Det är jävligt kul att spela fotboll nu. Vad jag förstått är alla andra pigga också. Vi har inte många träningar nu, det är någon lugn träning dagen före match bara. Det är egentligen det mentala som är det tuffa, att man måste prestera hela tiden. Det är tufft men jag tycker vi har löst det hittills.

Exakt så. Jag tror den mentala utmaningen är tuffare än den fysiska, att ladda om var fjärde dag. Det är något man måste vara med om för att lära sig vad som krävs.

Nu ska jag ut och steka i solen samt se vad Lissabon erbjuder i kebabväg.

Sätt galningen på plats, Blåvitt

av Robbie Lauler

Nyförvärv hit och Vibe-ersättare dit.
Medan fansen drömmer och spekulerar har IFK Göteborg viktigare saker att fokusera på i dag:
De ska sätta en galning på plats.

Temperaturen inför tredje kvalomgången till Europa League har i ärlighetens namn varit ganska sval. Snacket har mest handlat om Blåvitt skulle få klart med en ersättare till Lasse Vibe eller inte.

Så när spelare och ledare landade i Lissabon under onsdagen var sportchefen Mats Gren kvar hemma i Göteborg för att kontraktera en ny anfallare (passande nog hade Gren tvättid också).

Men onsdagen blev torsdag utan avslut, och därför blir det Gustav Engvall och Mikael Boman som får göra jobbet på topp i kväll också. Det gick ju bra senast.

I stället hettade det till på ett mer oväntat sätt när Blåvitts scout Alf Westerberg avslöjade rävspelet som pågått mellan klubbarna senaste veckan. Westerberg stoppades från att scouta Belenenses träningsmatch mot Nacional på plats i Lissabon, Blåvitt svarade med att inte ge portugiserna biljetter till matchen mot Slask Wroclaw i Göteborg.
– Det var ett jävla rackarspel, sammanfattade tränaren Jörgen Lennartsson den lilla cirkusen.

Bakom beslutet att stoppa Blåvitt från första början finns Belenenses nye tränare Ricardo Sá Pinto, 42. Om namnet klingar bekant är det anfallaren som 1997 petades ur Portugals landslagstrupp av dåvarande förbundskaptenen Artur Jorge. Sá Pinto begav sig då till träningsanläggningen och gav förbundskaptenen en smäll på käften, på ren svenska.

För detta blev han avstängd från all fotboll i ett år.

Det är inte enda gången Sá Pinto varit i slagsmål i fotbollssammanhang. Som teknisk direktör i Sporting Lissabon rök han ihop med anfallaren Liedson i omklädningsrummet efter en inhemsk cupfinal vilket utmynnade i ett regelrätt slagsmål. Sá Pinto tvingades lämna klubben direkt.

Tränare har han bara varit i fyra år, och i Belenenses endast en månad. Jag frågade en portugisisk journalist om Sá Pinto lugnat ner sig med åren men han skakade på huvudet.
– Han är ungefär likadan i dag.

Med andra ord ett utmärkt tillfälle för IFK Göteborg att sätta galningen på plats, om det patriotiska uttrycket tillåts.

Belenenses är en liten klubb från den rikare delen av Lissabon, Belém, och arenan Estadio do Restelo ligger insprängd bland lyxkåkar och ambassadvillor med vacker utsikt över Atlanten. För ett drygt år sedan förlorade Tyresö Champions League-finalen mot Wolfsburg just här.

I ligan drar Belenenses drygt 3000 åskådare/match (arenan tar 25 000), de är stadens tredjeklubb efter Benfica och Sporting.
Lissabons Öis, typ.

Precis som Blåvitt har Belenenses nyligen blivit av med bäste målskytten Deyverson, och de inhemska journalisterna är tveksamma till ersättaren Camarás storhet (stor är han visserligen men kvaliteten är kanske inte lika hög).

Stefan Schwarz, som bor i Cascais en timmes bilfärd bort, var på plats vid IFK Göteborgs träning. Legendaren beskrev Belenenses som ett typiskt, portugisiskt bolltrillande lag där passningarna inte alltid går framåt.
– 50/50, svarade Schwarz på frågan vilka som går vidare.

Med tanke på de positiva tongångarna inför Malmö FF:s kval mot Salzburg i går, förlust 2-0 hemma, är det kanske klokast att ligga nånstans där på förhand: 0-0 borta, 1-0 hemma?

Både Jörgen Lennartsson och Ricardo Sá Pinto ägnade dessutom respektive presskonferens åt att lägga över favoritskapet på motståndaren.

Det blir lätt så när man inte vet så mycket om varandra.

Sida 1 av 390
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB