Laul vs Lasse EM 2016

av Robbie Lauler

Måndag: ”Han bad mig dra åt skogen
Om tiden då Lars Lagerbäck var svensk förbundskapten.

Tisdag: ”En anfallsövning i skarpt läge
Om genrepet som egentligen var något genrep.

Onsdag: ”På andra sidan taggtråden såg jag honom
Så kan en dag på fältet som EM-reporter också se ut.

Torsdag: ”Kanske snart hyr en trampbåt ihop
Det blev ett kärt (nåja) återseende med Lasse.

Fredag: ”Skojfrisk stämning i den isländska truppen
Ingen oro trots att Portugal vred upp temperaturen.

Lördag: ”Island – allt annat än ett vikingagäng
Bilden av det här landslaget behöver uppdateras.

Söndag: ”Så ska Lagerbäck ‘nolla’ Ronaldo
…och själv blev jag utnämnd till ”Lagerbäck-kännare”.

Måndag: ”Alla missade Lagerbäcks bomb
Erkände plötsligt Det Andra Misstaget.

Tisdag: ”Sagan som blev sann – mot alla odds
Om Eidur Gudjohnsen och ett tv-klipp.

Inför Portugal: ”Lagerbäcks löfte inför premiären
Ser med spänning fram emot att höra om detta.

Efter Portugal: ”Jag ville få fokus på avsparken
Bilderna på Lagerbäcks ”firande” en ny klassiker.

Onsdag: ”Herrejöklur vad han njuter
Därför är detta Lars Lagerbäcks EM.

Torsdag: ”Island – mer sammansvetsade än någonsin
Som en enda stor familj – plus en vid åldersman.

Inför Ungern: ”Islands nästa steg – att vinna…
De vet vad EM är men inte hur man vinner – ännu…

Efter Ungern: ”Just det här Lasse ville undvika”
Självmål och sista minuten-förlust för Island.

Söndag: ”Är smekmånaden över nu, Lagerbäck?
Bussen åkte och Lasse med den.

Måndag: ”Lagerbäck blåste nytt liv i Island
Gav mig hoppet om åttondelsfinal tillbaka.

Tisdag: ”I Island sliter stjärnan mest av alla
Men Island behöver få ut mer av Gylfi Sigurdsson.

Inför Österrike: ”Lagerbäcks sista strid – eller…?
Han kom som Lars Lagerbäck, han kommer lämna som Lars Lagerbäck.

Efter Österrike: ”Fenomenet är ristat i granit
De sprang till och med sönder slutsignalen.

Fredag: ”Det är så vackert
Island mot England, Lasse vs Roy – mer än en match.

Lördag: ”Jaha, nu passar det
Lagerbäcks glada gäng är hett som lava.

Söndag: ”Någon måste reta upp Island
Nio frågor och nio svar inför åttondelen.

Inför England: ”Ska det fjärde torskkriget verkligen bli Lars Lagerbäcks sista strid?
Vi skulle kunna kalla matchen för Cod War IV…

Efter England: ”Ovanför Lasse lyste hans verk: Island-England 2-1
När orden inte räcker till, räckte det att lyfta blicken en liten bit.

Tisdag: ”…och så gick snacket efteråt
Glädje och eufori men också reflektion och eftertanke.

Onsdag: ”Inte ens Lars Lagerbäck kunde se oberörd ut
Om en befängd debatt och ett rörande hyllningstal.

Torsdag: ”De är som folk är mest
”Lars-Heimirs” gäng visar inga divalater.

Fredag: ”Om Lagerbäcks och Islands superkrafter
Är allt en mask, en täckmantel?

Inför Frankrike: ”I morgon åker Island hem, som segrare
Vad är ett hem, och var ligger det?

Efter Frankrike: ”Det slutade med Laul ❤ Lasse
…men kvartsfinalen var över efter 20 minuter.

Analysen: Sverige-Wales 3-0

av Robbie Lauler

Låt oss börja med det mest positiva i EM-genrepet mot Wales (3-0):
Den jämna nivån.

Sverige har under Erik Hamrén haft en förmåga att pendla väldigt mycket i enskilda matcher. Höga berg och djupa dalar. Det har blivit bättre med åren, och mot Wales hade Sverige väldigt få ”svackor” visar statistiken.

Om man delar upp matchen i sex kvartar hade Sverige högre bollinnehav i fem av dem. Endast sista kvarten hade Wales mer boll vilket är naturligt då de låg under med 2-0. MEN och detta är viktigt: Sverige lyckades hålla Wales bollinnehav på egen planhalva största delen av den här perioden också, och jämför man hur mycket tid med boll respektive lag hade på offensiv planhalva sista kvarten är skillnaden inte alls stor mellan lagen (1,03 minuter respektive 1,36 minuter). Wales kom där till fyra avslut men inget skott på mål, Sverige hade ett avslut i mål (Mikael Lustigs snabba crossrensning till John Guidettis första i landslaget).

Övriga fem kvartar dominerade Sverige sett till både bollinnehav och antal anfall, och även om bollinnehav i sig inte behöver betyda något är just en större jämnhet i matchbilden något Sverige letat efter – och hittade perfekt mot Wales.

Enskilda spelare:

* Sebastian Larsson får en del kritik i sociala medier men den statistiska analysen ger en annan bild: Han lyckades med åtta av elva defensiva aktioner, och lyckades med 42 av 54 offensiva aktioner. Passningsprocenten är en bra bit från Oscar Lewickis (97 %) och Emil Forsbergs (90 %) men långt ifrån Marcus Bergs svaga siffra (två lyckade passningar på sex försök): Larsson hittade rätt med 34 av 41 passningar (83 %). Han deltog vid fyra kontringar att jämföra med Forsbergs två.

* Den statistiska analysen visar att Marcus Berg hade en väldigt jobbig match. På 76 minuter var han bara inblandad i spelet 30 gånger (att jämföra med Zlatans 79), och Berg lyckades bara med sex av dessa 30 aktioner. Utan att vara för elak kan vi kalla Bergs insats med boll bedrövlig i dag. Hans till synes givna plats i startelvan kan nog ha blivit lite hotad av John Guidetti.

* Samtliga ytterbackar som spelade har bra siffror, Mikael Lustig har bäst medan det var jämnt mellan Martin Olsson och ersättaren Ludwig Augustinsson. ”Ludde” hade en något högre passningsprocent, och tappade färre bollar offensivt men deltog heller inte i lika många anfall som Olsson. De presterade i princip lika bra på samtliga mätområden. Kanske ett argument för att satsa på den yngre av dem?

* Emil Forsberg lyckades med fem av sex dribblingsförsök.

* Mikael Lustig och Kim Källström var inblandade i flest situationer av de svenska spelarna, och var lyckosamma i närmare 80 procent av aktionerna.

* Mittbackarna Erik Johansson/Andreas Granqvist vann tre av fyra dueller i snitt. Anmärkningsvärt är att Granqvist slog 27 lyckade offensiva passningar. Bara Källström och Zlatan slog fler. ”Granen” framstår som en alltmer komplett mittback.

KÄLLA: Instat.

Ett par ord om Muhammad Ali

av Robbie Lauler

I dag har Muhammad Ali, 74, somnat in efter många år med Parkinsons sjukdom, och jag är egentligen för ung för att med trovärdighet minnas The Greatest.

När Ali besegrade George Foreman i Kinshasa i dåvarande Zaire 1974, Rumble in the jungle, var jag ännu inte planerad (det var jag inte när jag föddes två år senare heller men det är annan historia).

Länge hade jag en tavla på väggen med ett foto på Ali och citatet ”Float like a butterfly, sting like a bee”. Uttalandet gjordes inför just matchen i Kinshasa, var riktat till Foreman och hela citatet lyder: ”Float like a butterfly, sting like a bee. He’s hands can’t hit what his eyes can’t see”.

Den stryktålige Ali vann titelmatchen i åttonde ronden, och året efter besegrade han Joe Frazier i Thrilla in Manila, döpt efter ett annat Ali-uttalande på frågan hur han såg på matchen:
”It will be killa and a thrilla and a chilla, when I get that gorilla in Manila”.

Jag har svårt för boxning som sport, kanske är jag för blödig, men haft lätt att ta till mig Muhammad Ali. Särskilt då hans insatser och ordkonster utanför ringen.

Hur han vägrade ta värvning till Vietnam-kriget med ord som ”I have no quarrel with Vietcong, no vietnamese ever called me a nigger” vilket kostade honom en dom från de amerikanska myndigheterna på fem års fängelse (han benådades senare och fick börja boxas igen).

Tidigare hade han bytt från ”slavnamnet” Cassius Clay till Muhammad Ali, konverterat till Islam, kämpat för de svartas rättigheter ihop med Martin Luther King och slängt OS-guldmedaljen i Ohiofloden när han vägrades servering på en hamburgerrestaurang hemma i Louisville på grund av sin hudfärg.

Sådant kräver mod, övertygelse och beslutsamhet. Särskilt i USA på 1960-talet.

Ett av många arv han lämnar efter sig är just det: Muhammad Ali tog ställning i frågor där insatsen var hög. I dag är få idrottsmän beredda att göra så eftersom det kan påverka varumärket negativt. Vad utöver själva idrottandet förknippar vi dagens största stjärnor med? Bilar, parfymer och välgörenhet kanske. Men det kostar inget, förändrar inget i grunden.

Precis som vingslaget från en fjäril i Amazonas sägs kunna förändra klimatet i Sverige, förändrade Muhammad Ali, med boxningen som plattform, världen till det bättre.

Hans slog inte hårdast men han tålde mest stryk. Riktigt knockad blev han egentligen bara en gång, under en flygresa:
”Buckle up, mr Ali”, sa flygvärdinan.
”Superman don’t need no belt”, svarade Ali varpå flygvärdinnan replikerade blixtsnabbt:
”Superman don´t need no airplane either”.

I boxningsringen flöt Muhammad Ali fram likt en fjäril, i morse flög han vidare efter en tids vistelse på ett sjukhus i Phoenix. Samtidigt spreds hans bevingade uttryck över världen ännu en gång.

Sov gott, champ. Du har förtjänat det.

Det talar för en svensk EM-succé

av Robbie Lauler

För ganska många år sedan skrev jag en krönika om generationen som kan ta VM-guld 2018 i Ryssland.

Det var januari 2012, och handlade om -92:orna som på sätt och vis förekom mig genom att vinna U21-EM tre år senare.

Nu förbereder sig flera av dem – Oskar Hiljemark och John Guidetti bland annat – för EM i Frankrike. En pliktskyldig träningsmatch mot Slovenien har precis klarats av, och där hände inte särskilt mycket att rapportera hem om. Men det var heller inte startelvan som ställs mot Irland i Paris 13 juni (2-1 till Sverige?) som spelade.

Guidetti tror jag får börja på bänken, Marcus Berg startar med Zlatan Ibrahimovic på topp men Hiljemark ser jag gärna i elvan, centralt eller till höger. Och Victor Nilsson Lindelöf, född 1994, är redo.

Efter några mörka år har Erik Hamrén en ganska trevlig trupp som ska kunna göra bra resultat i EM. Tvåa i gruppen, sedan hela vägen till semifinal och väl där…nä, jag ska inte trissa upp förväntningarna för högt. Hamrén har gjort allt han kan för att trycka ner dem genom att säga att hans lag inte går vidare från gruppen. Men jag bevakar Lasse Lagerbäck i detta EM, och kan spekulera bäst jag vill om Sverige.

Sverige har mästerskapsrutin i alla lagdelar, och Hamrén gör knappast om misstaget från 2012 då han petade både Anders Svensson och Chippen i premiären. Isaksson, Lustig, Granqvist, Källström och Zlatan kommer att starta om de är tillgängliga. Där utöver finns en blandning av hyfsat rutinerade mästerskapsdebutanter, ett av turneringens bättre anfallspar samt den begåvade speed från Emil Forsberg som Sverige så länge saknat. Truppen är väl sammansatt, med inhoppare som kan tillföra och kvalitativ bred för att hantera skador (fint inhopp av Pontus Jansson i dag till exempel).

Jag vet inte om jag egentligen har så mycket fog för min spirande optimism, det är egentligen för tidigt för -92-generationen men jag tyckte helheten såg riktigt bra ut mot Danmark, och det är en jäkla styrka att ha med sig att ha överlevt ett play off.

Isaksson, Källström och Ibrahimovic (är han klar för Malmö ännu?), de har spelat VM och EM sedan internet var nytt. I sommar tar deras landslagskarriärer slut.

Min magkänsla säger mig att de får sluta på topp.

Ser inga skäl att sparka Alm

av Robbie Lauler

När det kommer till att söka svar på hur ett bolag eller en fotbollsklubb sköts är det naturliga att titta i toppen, på styrelsen, klubbledningen.

AIK:s högsta höns är i dag Mattias Grundström och Jonny Jergander. Grundström är ordförande i AIK Fotboll AB, Jergander i AIK FF. Jergander valdes till ny ordförande i våras, och har alltså inte suttit länge alls. Det är svårt att så tidigt utkräva något direkt ansvar från Jerganders sida (som även sitter i AB-styrelsen).

Inte heller Grundström har suttit som ordförande särskilt många månader men han har varit vice ordförande bakom Johan Segui desto längre, och ska vi bestämma oss för vilka som sitter på makten i AIK sedan en längre tid är det Grundström och Segui vi landar på.

Det är Grundström och Segui som är ansvariga för att det ser ut som det gör i AIK, oavsett om man tycker att AIK fungerar bra eller dåligt.

Styrelsens viktigaste uppgift i alla bolag är att tillsätta VD för att sköta den dagliga verksamheten. Grundströms och Seguis styrelse anställde i sensomras Mikael Ahlerup som VD. Ahlerup har inte hunnit jobba ett år ännu, vilket är extremt kort tid i VD-sammanhang. Ingen som vet något om bolagsstyrning eller fotbollsklubbar kan med trovärdighet kräva att Ahlerup ska ha hunnit åstadkomma några avgörande resultatförändringar på den tiden. Det enda man med säkerhet kan säga är att om Grundströms och Seguis styrelse skulle vilja göra sig av med VD:n redan efter nio månader så är de ansvariga för en total felrekrytering i somras. Eller så begriper de inte vad en VD:s roll, uppgift och möjligheter i ett aktiebolag/fotbollsklubb är.

Samma sak när det kommer till chefstränaren Andreas Alm. Varken Grundström eller Segui har någon fotbollskompetens att tala om, det tror jag inte ens att de själva skulle påstå. De kan förstås läsa en tabell men ingenstans i deras CV går att hitta något som pekar på några fotbollskunskaper. Inte heller Mikael Ahlerup blev VD i AIK för hans fotbollserfarenheter utan Ahlerup anställdes då han varit framgångsrik som företagsledare inom andra branscher.

Fotbollskompetensen i AIK:s ledning ovanför tränarteamet finns hos sportchefen Björn Wesström. Han har åtminstone en hyfsat gedigen bakgrund inom fotbollen.

Om det är så att Björn Wesström anser att Andreas Alm plötsligt, mitt under pågående säsong, inte längre duger som AIK-tränare, och har rapporterat detta uppåt i organisationen, då är det naturligt att VD Ahlerup och styrelse Grundström/Segui agerar i någon riktning gällande tränarfrågan.

Det är den enda rimliga förklaring VD/styrelse kan komma med om de väljer att göra sig av med Alm.

Det finns ett godtagbart scenario till: Det är om en väsentlig del av spelartruppen har vänt sig mot Alm, och kommunicerat detta till klubbledningen/styrelsen.

Wesström eller spelarna är de enda som med trovärdighet kan begära ett tränarbyte i det här läget. Sedan kan i så fall VD/styrelse agera utifrån det.

Har Björn Wesström slagit larm? Har en väsentlig del av spelartruppen protesterat? Om inte, ja i så fall skulle beslutet enbart tas av personer som inte har kompetens att ta sådana beslut.

Min bild utifrån är glasklar: Andreas Alm har gjort ett mycket bra jobb i AIK under lång tid, han gör fortfarande ett bra jobb med en begränsad spelartrupp. Om det inte finns ett stort missnöje bland spelarna, om Björn Wesström inte har slagit larm, då finns det ingen som helst anledning att AIK sparkar en trotjänare som gjort sitt yttersta för AIK under över sju års tid. För då agerar de som i så fall sparkar honom inte utifrån vad som är sportsligt bäst för bolaget/klubben utan av andra orsaker.

Det finns ytterligare en potentiell utgång av hela historien: Att Andreas Alm helt enkelt förekommer ett beslut om att han ska sparkas genom att säga upp sig själv för att hoppa på ett jobb där styrelsen visar större förtroende för honom. Det får jag i så fall återkomma till i nästa inlägg.

Vad fan håller vi på med?

av Robbie Lauler

Fick mejl från Arne Fredholm, ordförande i Stockholms domarkommitté i går kväll.

Han är upprörd och frustrerad, och det blir jag också när jag läser (även på ordförande Fredholms eget språkbruk om jag ska vara ärlig).

Vad fan håller vi på med?

Den här verkligheten för fotbollsdomare – som SVT också beskrev i en granskning härom veckan – måste vi gemensamt vrida tillbaka.

Det går inte att ha en sådan respektlös attityd mot fotbollsdomare i längden.

Domaren kommer till matchen för att göra sitt bästa – respektera det.

Vi har de domare och den domarkvalitet vi förtjänar – punkt.

Domarkvaliteten i Sverige är skyhög jämfört med de flesta andra fotbollsländer.

Om vi ändå vill förbättra domarstandarden är knappast våld, hot och hat vägen framåt. Konstruktiv kritik, absolut, men lösningen är att göra yrket mer attraktivt, att locka fler multibegåvningar som Jonas Eriksson, att få ett större urval av personer att välja mellan.

Det är dags för en attitydförändring från de aktivas sida, spelare, tränare, från publiken, fansen, från klubbledarna och från medierna. Det går inte att hålla på med uttalanden som Björn Wesströms om snickaren som inte kan slå i spiken. Det är dags att börja acceptera alla domslut, att på allvar förstå att domare kommer göra misstag i matcher men inget blir bättre av att bemöta dessa misstag med våld och hot, hat och raseri.

Att vara fotbollsdomare, särkilt på högre nivå, är fruktansvärt svårt. Om du inte begriper det, ställ där dig själv och döm om du inte är nöjd, svensk fotboll behöver fler domare.

Här är Arnes mejl, jag håller som sagt inte med om allt han skriver, det behöver man inte göra men nog finns här ett perspektiv kring domarnas situation som förtjänar att lyftas, för fotbollens skull:

”Hej!
Jag heter Arne Fredholm och är ordförande i domarkommittén i Stockholms fotbollförbund. En för tillfället väldigt frustrerad sådan. Du, som alla andra, vet vad som hänt i Göteborg de senaste dagarna. Först i matchen mellan Göteborg och Malmö och sedan mellan Häcken och Malmö.

Här i Stockholm fick en 19-årig domare bryta en match i P18/19 efter våld och verbal förnedring. Detta var i fredags kväll. Igår (lördag) blev en 20-årig domare skallad av en spelare som straxt innan hade blivit utvisad. Tidigare i matchen avvisades ledaren i det aktuella laget grovt. Detta var en match i div 7.

Vi inom fotbollen måste agera hårdare mot detta. Även ute i landet har det blivit värre. Där är det dessutom brist på domare. Jag har idag sökt mina kollegor runt om i landet och kan konstatera att av de som svarat (Västernorrland, Uppland, Östergötland och Dalarna) är det bara Norrlänningarna som inte haft några incidenter hittills i år.

Nu måste alla (makthavare, media, klubbar, ledare) gemensamt ta tag i den brist på respekt som finns inom fotbollen.

Läs gärna mina (något frustrerande) rader på http://blog.fredholm.biz

Jag hoppas du kan ta upp detta på ett eller annat sätt”.

Hatkulturen är våldsmännens syre och sammanhang

av Robbie Lauler

I vintras fyllde jag 40. Den största nackdelen med att bli gammal är att håret slutar växa på skallen för att gro på ryggen i stället. Uppe på mitt huvud slår inte ens ogräs rot längre, vad det verkar.

Dessbättre är fördelarna med att bli äldre betydligt fler.

En konkret fördel är att det går att hålla två saker i huvudet samtidigt. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är nödvändigt för att navigera genom den debatt som alltid uppstår i efterdyningarna till att våldsmän på olika sätt förstör allsvenska fotbollsmatcher:

* Å ena sidan riskerar det alltid att bli ordningsstörningar och bråk där stora mängder människor samlas (läs; nattklubbar, festivaler, demonstrationer med mera).

* Å andra sidan, när det kommer till idrott, är problemen överlägset störst runt fotbollens storklubbar, och det beror delvis på att hatkulturen är som starkast där. Det var knappast en slump att det kastades en ”banger” från IFK Göteborgs läktare mot just Malmö FF:s Tobias Sana, och inte mot MFF:s Pa Konate eller Jo Inge Berget. I hatkulturen ingår att hata spelare som lämnat egna storklubben för den andra storklubben.

Hatkulturen tar sig många andra uttryck, den drar till sig män som säkerligen hade stökat i andra sammanhang ändå, den förklarar varför en del supportrar till Blåvitt, Malmö, AIK, Djurgården, Hammarby och Helsingborg med flera slåss mot varandra, medan supportrar till låt säga Sundsvall och Kalmar inte gör det.

Hatkulturen försvaras och förstärks även i bredare supporterlager och supporterklubbar eftersom hatet anses hålla rivaliteten mellan storklubbarna vid liv, och den rivaliteten anses nödvändig för fotbollsupplevelsen.

Men idrott med dess redan inneboende starka känslor är i grunden helt fel forum för hat, rivaliteten runt just fotbollsallsvenskan behöver inte förstärkas utan tonas ned. Hatet blir syret och sammanhanget för män som inte klarar gränsdragningen.

Ett aktivt arbete bland supportrarna för att minska hatet och rivaliteten skulle inte lösa alla problem – i stora folksamlingar finns alltid risken att det sker elände – men våldet runt fotbollsmatcher, på läktare, mellan supportrar hade minskat, man behöver inte ens fyllt 40 för att inse det.

Polis och rättsväsende har en uppgift att identifiera och lagföra individer som begår brottsliga handlingar på och runt arenorna – fotbollen har en stor och bred attitydförändring att göra, det finns otaliga exempel även från klubbföreträdare och i medier där gränser har passerats, där vi har spätt på hat och rivalitet i samband med stormatcher genom dåliga formuleringar (jag är garanterat inte oskyldig själv) men det är aldrig för sent att rannsaka sig, att göra det bättre framöver.

Formulerar tanken: EM-final

av Robbie Lauler

Det börjar dra sig mot fotbolls-EM. Jag vet inte om ni märker av det men här på Sportbladet märks det genom att antalet möten ökar. Fler lär det bli.

Upplägget är klart, och inga överraskningar i startelvan: Bank är chefskrönikör på Sverige, Niva och Orren ska fara runt på de stora matcherna, Flinck, Thorén, Bardell och Sjögren punktbevakar Sverige, Wagner och Wegerup gör motståndarna, vi har folk på plats vid fanscampen i Agay och själv har jag min bas i Annecy, Frankrikes Venedig, nära Genève och den schweiziska gränsen. Här har Lasse Lagerbäck bestämt att hans Island ska hänga inför mästerskapsdebuten mot Portugal i Saint-Étienne 14 juni.

Sommaren med Lasse, precis som förr.

Fast ändå inte. Nu när han själv har en mediekarriär i ryggen kanske han är mer behjälplig med startelvan.

Rent journalistiskt verkar EM kunna bli ett genombrott för Snapchat-journalistiken. Om ni har tyckt att utvecklingen gått åt det snuttifierade och klickfokuserade hållet, vänta bara…

Risken är förstås stor att det här mästerskapet präglas av säkerhetsfrågor. Förhoppningsvis mest inför men nog lär terrorhotet hänga som en skugga över hela festen.

Bortsett från det kretsar mycket av planeringen kring logistik, jag hoppas kunna kuska runt genom Frankrike i en skinande röd Ford Mustang. Men framför allt handlar det om biljetter till presskonferenser och mixade zoner. EM är ganska hopplöst på det sättet, det är en KAMP varje dag om att bli insläppt på de olika pressaktiviteterna. Det brukar lösa sig till slut, man vill ju ha en plats i mixade zonen efter Island-Portugal för att fråga Ronaldo hur han ser på att ha blivit nollad av mr Lagerback – igen.

Island har goda chanser att fixa tredjeplatsen i gruppen: Ett kryss mot antingen Portugal eller Österrike bör Lasse Lava skrapa ihop plus en karg seger över Ungern.

Jag har en bra känsla även vad gäller Sverige, lagom till att Erik Hamrén aviserat sin avgång har han fått ihop laget bättre, jag tycker att Kim Källström är redo nu, Albin Ekdal blir fin bredvid, Zlatan och Marcus Berg funkar ihop längst fram, Andreas Granqvist är mittbacksgeneralen som saknats, Victor Nilsson Lindelöf står för genombrottet, Emil Forsberg tillför speeden som länge saknats, jag ser gärna en centrerande Oscar Hiljemark på en kant, jag blir inte det minsta förvånad om Sverige faktiskt gör ett bra jävla mästerskap.

Avancemang är en rimlig målsättning, det är realistiskt med en åttondelsskräll, att överleva kvarten är inte överoptimism, i semifinalen handlar mycket om fysisk status, varför inte vidga sinnet en aning och åtminstone formulera tanken om att gå hela vägen till final.

Kan det hända? Yes it can.

Nu: Tillbaka till verkligheten, det finns ett OS i Rio att planera också.

För mycket begärt?

av Robbie Lauler

Matchfixning är verkligen en fråga som har svårt att ta tag i människor.

Jag vet inte hur många artiklar och krönikor jag har skrivit i ämnet genom åren men det är många kan jag lova: Den senaste handlar om Uppdrag Gransknings tredje reportage i serien (UG har aldrig tidigare bevakat fotboll så här intensivt vilket är bra).

Men de breda reaktionerna uteblev även denna gång, jag tror inte ens att programmet trendade på Twitter (det berodde kanske på att UG krockade med Champions League och hockeyslutspelet, vad vet jag).

Nu är Twitter visserligen inget bra verktyg för att mäta vad vanligt folk bryr sig om men jag märker ointresset på reaktionerna jag får. Eller inte får, rättare sagt. Inte ens den här initierade beskrivningen väckte någon bredare debatt, trots den ruskiga bild en ung fotbollsspelare målar upp.

Kanske beror det svala mottagandet från allmänheten på att det hittills bara finns en enda fällande dom, kanske beror det på att händelserna som beskrivs sker för långt ner i seriesystemet: Det handlar om division ett och två, men det finns även polisanmälda matcher i superettan och personligen tror jag att det har skett åtminstone en handfull gånger i allsvenskan och svenska cupen men jag har just nu inte på fötter för att peka ut enskilda aktörer och klubbar under utgivaransvar. Det skulle vara allvarliga anklagelser, det är förhållandevis stora föreningar involverade.

Precis som jag skriver i senaste krönikan, önskar jag att spelare, klubbledare och domare gav sin version av vad de har varit indragna i, i den mån det inte hotar någons personliga säkerhet. Matcherna ligger i dag ett par år bak i tiden även om matchfixningen fortfarande antas pågå för fullt i division ett-serierna som ses som ett riskområde enligt Svenska Fotbollförbundet.

Energi och frustration många fans lägger på hederliga domare och diverse konspirationsteorier efter bedömningssituationer som gått favoritlaget emot kan gott kanaliseras till de betydligt färre men mer relevanta avarterna som verkligen är ett hot mot svensk fotboll och svensk fotbolls trovärdighet.

Men det kanske är för mycket begärt att alla fotbollsälskare ska resonera enligt den logiken?

Bara förlorare i Batman vs Superman

av Robbie Lauler

Det börjar begåvat. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” tar vid precis i slutet av ”Man of Steel”, när Superman och General Zod rivit halva Metropolis och lite till. Nu får vi Bruce Waynes perspektiv på förödelsen från marken. Det är snyggt, smart, oväntat.

Jämfört med Christopher Nolans mästerliga The Dark Knight-trilogi är allt mer påkostat i Zack Snyders filmserie. Det är 3D, det är IMAX, det är högre, fler explosioner, fler skurkar, kändare skådisar och bättre koreograferade slagsmålsscener.

Men…det är själlöst.

Det är så långt från Nolans finurliga, mörka och filosofiska ”onda-mot-goda”-kamp att vi verkligen kan tala om två olika universum. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” är skränig, simpel och förutsägbar.

Lite puls blir det när Batman och Superman äntligen möts i en ”man-to-man” men det slutar som väntat utan serietidningsförfattaren Frank Millers listiga knorr.

Jag promenerade till Mall of Scandinavias IMAX-bio för att se filmen med speciella 3D-brillor helt utan förväntningar. Känner mig ändå besviken så här i efterhand. Hoppades att bli positivt överraskad men icke.

Om inledningen var begåvad, är finalen en orgie i oväsen som pågår i evigheter. Om jag säger att slutet är mer segdraget och kletigt än i ”Sagan om konungens återkomst” förstår ni traumat.

Egentligen borde jag bespara er eländet och avslöja allt här och nu men då får jag väl DC-fansen efter mig, och de bör man undvika att stöta sig med så här i premiärtider.

Nä, i stället dömer jag regissören Zack Snyder till somatisk rekonstruktion i 300 cykler, sedan är han välkommen tillbaka för att göra ett nytt försök.

Ben Affleck gör vad han ska som Batman men förutsättningarna är hopplösa och helhetsbetyget på filmen blir svaga L L.

Sida 1 av 393
  • Tjänstgörande redaktör: Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB