Mitt diplom

av Robbie Lauler

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.
5. Min dröm.

Vi kan kalla honom Uffe.
I 14 månader hade han hade varit på behandling för alkoholmissbruk, ditskickad av arbetsgivaren.

Uffe missade inte ett möte, gjorde alla uppgifter.
Han sa inte så mycket, i princip ingenting. Var han tvungen att prata höll han sig kort.
Men han gick till behandlingen vecka ut och vecka in, han satt på sin stol och lyssnade, han gjorde det han skulle.
Efter 14 månader var det tid för utskrivning.
Uffe lämnade det sista blodprovet, han tog emot sin medalj och sitt diplom, sedan klev han in på alkoholterapeutens kontor, sträckte fram näven och sa innan han gick ut genom dörren för sista gången:
– Tack för den här tiden. Nu ska det bli jävligt gott med en whisky.

Jag tar inte gift på att historien är hundra procent sann men den brukar berättas av terapeuterna på behandlingen där jag själv går. För Uffe slutade det tragiskt, han ska ha supit ihjäl sig bara några år senare.
Och så ser det ju ut, de flesta trillar dit igen. Majoriteten dör i den här sjukdomen.
I dag var mina 14 månader över.
Det som började i en kaotisk beslutsamhet för ett drygt år sedan tog slut i dag, när jag kramade om mina behandlingskamrater, och sa adjö till terapeuterna.
Jag gjorde inte som Uffe.
Jag tänker fortsätta göra allt jag kan för att leva ett nyktert liv. Och jag ska hänga upp det här diplomet på väggen, för det är det finaste diplom jag har fått i hela mitt liv:

skarmavbild-2016-12-08-kl-12-23-38

 

Min dröm

av Robbie Lauler

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.

Det har varit ett otroligt arbetsår för mig personligen. Det började med granskningen av nätkasinon och spelmissbruk. Fortsatte med Laul vs Lasse under fotbolls-EM i Frankrike. Sedan åkte Laulinho till OS i Brasilien. Och till sist: Jag bevakade USA-valet på plats. Däremellan fullt fokus på allsvenskan.

Nu?

Nu har det blivit dags att städa skrivbordet, som det heter.

I röran hittade jag mitt första anställningsavtal med Aftonbladet, från maj 2001. 16 år sedan. Nästan 17. I princip hela den vuxna delen av mitt 40-åriga liv.

Hög tid för ett nytt kapitel.

Från årskiftet är jag tjänstledig, och kommer att befinna mig i Washington, som hemmaman. Jag tror att alla moderna män mår bra av att sköta markservicen åt en kvinna åtminstone ett år av sitt liv. Fokus på pajbak, tvättmaskinen och dammsugning.

I december tar behandlingen slut som jag gått på sedan oktober 2015. Då är jag om inte friskförklarad så i alla fall färdigbehandlad. Alkoholism går inte att bota men den går att behandla. Jag blir aldrig frisk men jag kan leva ett friskt liv så länge jag inte tar det första glaset. Vi alkoholister behöver nämligen aldrig bekymra oss för andra eller femte eller tionde glaset, det räcker att vi håller oss ifrån första glaset. Så funkar den här sjukdomen på gott och ont.

Under behandlingen har jag lärt mig att leva i nuet: En dag i taget. Jag är nykter en dag i taget, jag lever en dag i taget, det viktigaste först. Försöker ta tag i de problem som uppstår, njuter av de glädjeämnen som erbjuds.

Står detta i vägen för framtidsdrömmar?

Nej.

Jag har drömmar, jag har mål. En dröm går i uppfyllelse nu. Jag får chansen att bo utomlands utan att behöva jobba, utan bojor och begär, bokstavligen. Jag tillhör de privilegierades skara men börjar för första gången på länge känna mig fri i själen också. Jobbstress och beroende är utbytt mot en tjej jag älskar, ett förhållande jag vill satsa på, ett nyttigt och hälsosamt liv (nåja).

Ett annat mål är mer materiellt. Jag har sedan tidiga tonåren varit intresserad av motorfordon. Jag minns den euforiska känslan när jag första gången körde moped. Jag var tolv år, fick prova Kalle Ljungs handväxlade Crescent Compact på en parkeringsplats i Jonsered. Jag fastnade direkt, och satte ribban högt: Till min 15-årsdag skulle jag spara ihop till en splitter ny Honda MT5:a. I tre vintrar sålde jag jultidningar för att nå högsta premiegruppen. Sedan krängde jag premierna också (det var en stereo, ett tv-spel och något jag inte minns). I februari 1991 hade jag sparat ihop de 12 000 kronorna som behövdes för lås och hjälm också, det var en förmögenhet för mig. Men det gick, och en vitröd MT5:a var äntligen min. Oj vilken lycka.

Motorintresset har hängt med sedan dess. Jag trimmade moppen, jag skaffade cross, jag jag tog så småningom körkort när jag kunde finansiera det, jag har haft en rad olika bilar men en dröm har aldrig blivit av: Att äga en Ford Mustang.

När jag så gick in i behandling i oktober i fjol funderade jag på något projekt vid sidan av, och jag behövde inte grubbla länge: Om jag kunde lägga undan de stålar jag tidigare brukade bränna på krogen, hur lång tid skulle det ta att spara ihop till en sprillans Mustang, en röd?

På ett drygt år har jag fått ihop runt 150 000 kronor vilket är en bra grundplåt, och lagom till USA-flytten är den beställd:
En röd Ford Mustang.
Med den mindre, miljövänligare turbofyran förstås.

This is allsvenskan

av Robbie Lauler

Jag har gnällt en hel del på allsvenskan i år.
Jag har sett tendenser länge som inte har känts bra.
Årets sista kvalmatch blev tyvärr ännu en sorglig bekräftelse att min dåliga känsla är rätt.
////
Halmstads BK är klara för allsvenskan efter en heroisk ”sista minuterna”-vändning, 0-1 till 2-1, jag gratulerar HBK, jag gläds med min gamle tränare från Ljungskile SK, Janne Jönsson, som varit en starkt bidragande orsak till framgången.

Tyvärr är det inte Halmstads triumf vi pratar om nu, utan de svarta scenerna på Olympia där ett gäng fega kryp gav sig på Helsingborgs enda målskytt i matchen, Jordan Larsson, efter slutsignalen.

Tränarens son, Henkes pojk, familjen Larsson som har gjort så oerhört mycket gott för HIF i ett större perspektiv. Det var deras insatser som maskerade våldsmännen i dag pissade på. Fy fan.

Var var vakterna, polisen, säkerheten? Det är oförsvarbart uselt av arrangerade förening Helsingborgs IF. Och hur kunde klubbdirektören knappt få en enda fråga om det i tv-sändningen efteråt? Det är en av de största skandalerna vi har sett i allsvenskan – igen. Maskerade fans använder våld – slag utdelades – mot egen spelare.

De maskerade våldsmännen kan egentligen aldrig kallas för supportrar. Enligt sunt förnuft ska deras agerande diskvalificera dem.

Men så fungerar det inte runt svensk fotboll.

I deras skruvade verklighet har de agerat som de allra trognaste fansen. I firmakulturen som finns runt storklubbarna ingår det nämligen att markera på ett så här sjukt sätt. Vi såg liknande scener på Tele 2 Arena i höstas när Djurgårdshuliganer försökte bryta ett derby genom att slåss med polis. Firmakulturen är alltjämnt stark runt allsvenskan.

Det här kommer inte att försvinna, tvärtom. Det är en del av svensk fotboll. Blir resultaten tillräckligt dåliga för det egna laget så accepteras det bredare. Då rycker även en del riktiga, engagerade, supportrar, på axlarna, ger sitt tysta stöd. Är resultaten tillräckligt usla…bra att någon gör något…och så vidare.

Ingen blir gladare än jag om det här har förändrats, eller om det är på vägt att förändras men det är tyvärr inte de signaler jag får. Och det var inte det vi såg på Olympia denna sorgliga eftermiddag när våldsscener och maskerade män satte punkt för allsvenskan 2016.

Östersunds FK och Falkarna – nydanande inom supporterkultur

av Robbie Lauler

Det kom ett mejl från Tony. Jag tycker hans tankar är värda att spridas.

”Hej Robert,

Östersund är banbrytande på många sätt när det handlar om värderingsfrågor. Den allsvenska fotbollsklubben blir först att HBTQ-certifiera sig. Klubben driver också en rad andra projekt för mångfald, integration och socialt ansvarstagande.

Den nya supporterförningen, Falkarna, går i samma fotspår som klubbledningen. Istället för att skrämma bort publik har klacken en välkomnande attityd. Till bortamatchen mot ärekrivalen GIF Sundsvall hade supporterföreningen gjort en banderoll med texten: ‘Kämpa tills ni blöder – Norrlandsbröder’.

Graham Potters fru fick ett eget tifo. När har det förr hänt att en tränarfru hyllats? 

Lasershowen hemma mot Hammarby var mäktig och ett nytänk istället för bengaliska eldar. Nu var det ljuseffekter, rökmaskiner, supportrar med flaggor på planen, allt godkänt och kontrollerat. Till och med flyget hade kontaktats för att förvarnas..! Så ska en slipsten dras. Även motståndarna, Hammarby, välkomnades genom att en del av lasershowen gick i grönt.

Jag är inte själv från Östersund men hamnade på Östersunds-Postens hemsida när jag ville läsa om ryktena att Potter var aktuell för Djurgården. Hade aldrig hört talas om Falkarna tidigare. Men jag fastnade och läste allt jag hittade om supporterföreningen.

Är inte detta värt att lyfta fram som ett gott exempel? Då kanske vi skapar en annan supporterkultur inom fotbollen. Kanske även i storstäderna.

Själva möttes exempelvis Östersundsfans och Östersundsspelare av banderollen; ‘Ingen historia, ingen kultur – hoppas ni åker ur’ när de spelade mot IFK Göteborg. Järnkaminerna sjöng om hur de hatade Norrland när Djurgården gästade Jämtkraft Arena men möttes ändå av kärlek.

Detta bör lyftas fram. Tycker jag.
MVH
Tony Berglund, Piteå/Hemmingsmark/Älvsbyn”.

Fest eller kolera?

av Robbie Lauler

Okej, jag erkänner. Det här blogginlägget skriver jag enbart för att rubriken är för bra för att vara sann…fast den är helt sann.

Och för att svaret är oväntat:

Jag väljer kolera.

Så här ligger det nämligen till. På måndag kan Malmö FF bli mästare i kostym. Det förutsätter att de själva vinner mot Östersund, att IFK Norrköping förlorar mot Falkenberg och att AIK förlorar mot IFK Göteborg.

I så fall leder MFF allsvenskan med tio poäng före Gnaget och ”Peking” med nio poäng kvar att spela om.

Inte särskilt troligt men faktum är att det kan bli allsvensk guldfest redan på måndag kväll, och därmed ska en guldkrönika levereras av er allsvenska favoritröst.

Men på måndag befinner jag mig i Washington.

Jag är på väg dit just nu. Anledningen är att min flickvän har fått kolera. Hon åkte till Haiti för att rapportera för SVT och åkte därifrån med denna gräsliga farsot. Efter några dygn på sjukhus i Washington är hon visserligen hyfsat på fötter igen men jag packade ändå en ryggsäck (två faktiskt) för att åka dit och stötta upp henne i en vecka.

Därför blir det ingen eventuell guldfest för mig på måndag, och jag hoppas att jag inte blir smittad av kolera heller. Men hellre det än pest, så mycket tror jag mig veta nu.

Jag kommer förstås att leverera allsvenska krönikor till helgen ändå, även om det blir från datorskärmen.

Räknar med att vara tillbaka i Sverige nästa onsdag, då det är mer troligt att Malmö FF säkrar guldet, mot Falkenberg borta. Spelar förresten utlånade Felipe Carvalho för FFF då?

Krönikan som aldrig kunde publiceras

av Robbie Lauler

Jag ska bjuda på en inblick i hur det fungerar.

Jag var på Stockholmsderbyt i går och levererade följande krönika, ”Det är så här vi har det i allsvenskan”, som i princip enbart handlar om skandalscenerna på Tele 2 Arena som startade i 80:e minuten.

Vissa tror att det är vad vi journalister vill skriva om.

Inget kan vara mer fel.

Det finns inget som är så jävla deprimerande som att skriva ännu en krönika om en avbruten match. Men det är en skyldighet att som krönikör förhålla sig till det som har störst nyhetsvärde.

Eftersom vi lever i snabbtyckstider hade jag i princip skrivit klart den krönika jag ville skriva, och jag tänkte faktiskt publicera den här eftersom jag har kvar den på datorn.

I 80:e minuten hoppade huliganerna ner från läktaren, och det var bara att sätta nytt papper i maskin.

Så har hade det sett ut om inte om varit…

En betydelselös match mellan tabelltian och tabellnian i den allsvenska mittenlunken?

Glöm.

Ett Stockholmsderby är aldrig betydelselöst.

Den som påstår det har aldrig varit på plats, aldrig sett tifona och intensiteten, hört sångerna och måljublen. 

Kvällens drabbning var inget undantag, återigen särskilt inramat av att Djurgården inte vunnit ett Stockholmsderby på fem år. 

Ja mot Hammarby hade de inte vunnit på över 3300 dagar, sedan 2007: I derbysammanhang känns det lika länge sedan som Titanic blev film.

Efter så många försök har djurgårdare ställt sig frågan lika många gånger: Vad krävs egentligen för att bryta den här förbannade förbannelsen? 

Svaret är enkelt att formulera men svårare att förverkliga: Det krävs något extra.

Det krävs en Mathias Ranégie som vinner allt i luften, en Alexander Faltsetas som tar två hammarbyare plus boll med samma tackling och en Kevin Walker som fullföljer hela vägen in mellan Bajens nykomponerade mittbackspar.

Det var exakt detta Djurgården gjorde första halvtimmen: Luftbollarna matades mot Ranégie – fyrtornsfotboll i dess renaste form – och de få gånger bollen ramlade ner hos motståndaren var lagkamraterna där för att sätta press. Hammarby fick inte någon tid alls att bygga anfall, eller ens att ställa om.

Det var en perfekt matchplan, det gav 2-0 genom Walker på genombrott och Ranégie på nick, och Djurgården hade derbyspöket i en ask.

De glömde spika igen locket.

Medvetet eller omedvetet tog de ett steg tillbaka i stället för att fortsätta kliva på framåt, Hammarby kom närmare straffområdet, Johan Persson hittade en lucka, Erik Israelsson en till och Romulo sköt mot felplacerade resermålvakten Kenneth Höie – det var reducerat.

Fem minuter senare: Frispark av Kennedy Bakircioglü är alltid en potentiell målchans, och Arnor Smárason förvaltade den i tomrummet som uppstod framför en den här gången chanslös Höie – det var kvitterat.

Det var inte bara kvitterat: Det var en ny match. Djurgården förmådde inte längre att göra det där extra som de inlett med.

Eller närmare bestämt: Hammarby tillät de inte att spela den fotbollen längre.

Om första halvlek var en explosion i alla riktningar, blev den andra ett exempel på när Hammarby tog tillbaka kontrollen.

Brassesamarbetet Alex till Romulo betydde både 3-2 och 4-2, Jacob Une Larsson bjöd på ett friläge men sista målet var bara hög omställningsklass i ett läge då Djurgården tryckte på för en kvittering. Domaren Andreas Ekberg hade däremellan missat vad som såg ut som en klar straff när Johan Perssons handflaxande framför Ranégie, det var en kväll då Djurgården hade både historien och samtiden emot sig.

Om det varit en vanlig fotbollsmatch hade Djurgården kunnat ta med sig att de gjorde 30 fina minuter, att Andreas Isakssons skada på uppvärmningen blev avgörande, att ett individuellt försvarsmisstag bäddade för en förlust.

Det hade inte varit någon katastrof på något sätt.

Nu blev det i stället en klassisk derbymatch åt andra hållet, ett derby där Djurgården hade chansen att ta första segern mot Hammarby sedan 2007 men tappade en 2-0-ledning, och får vänta ytterligare en säsong på nästa försök.

De som kallar matchen betydelselös underskattar glädjen i Hammarbylägret över detta simpla faktum”.

Ungefär så skulle det sett ut. Lite mer Bajen-glädje, en passande ingress, en positiv rubbe.

Nu blev det tyvärr något helt annat både på nätet och i papperstidningen. Det beror inte på mig utan på de våldsmän som hoppade ner från Djurgårdsläktaren, och på de personer i Djurgårdsklacken som kastade in bengaler på planen.

Problemen som tagit tio år att lösa

av Robbie Lauler

Glömt allt ni har läst, hört och sett tidigare om den här landslagssamlingen.

När landslagshösten 2016 summeras, när vi blickar tillbaka till september/oktober så kommer vi varken prata om Ola Toivonen, John Guidetti eller svaga publiksiffror. Det är frågor som lever vidare, som kommer få nytt liv på olika sätt.

Nä, när vi tittar tillbaka om ett par år så kommer vi att prata om hur svensk landslagsfotboll äntligen löste två av dess absolut största problem senaste tio åren.

Problem som gäckat både Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén, problem som Hamrén aldrig lyckades lösa, problem som Lars-Jan nu inte bara fått ordning på utan redan har gjutit i cement.

Det beror mest på att fotbollsgudarna vill Sverige väl, och på att pendeln har börjat slå i en annan riktning än att Lars-Jan gjort några fantastiska genidrag.

Jag talar förstås om svensk landslagsfotbolls gordiska knutar: Högerbacksfrågan och mittbacksparet.

Nu har Sverige för första gången under -10-talet en trupp med två högerbackar, och ett mittbackspar som håller hög kvalitet på riktigt.

Det här är inga små saker, det har tagit tio jävla år att komma hit.

Ni vet hur det sett ut: Mikael Lustig är ofta skadad, och när han varit borta har yttermittfältare, vänsterbackar och mittbackar fått rycka ut till höger. Det har kort sagt varit omöjligt att få fram ett vettigt alternativ till den skadeplågade stackars Lustig. Det har pratats om Mattias Johansson, Anton Tinnerholm och Emil Salomonsson men ingen av dem har över tid visat sig tillför tillräckligt för en svensk A-landslagsplats.

Mot Bulgarien stod han plötsligt där, lika ung som självklar: Emil Krafth, 21. Ordinarie i Bologna, högt hållen internt av landslagsledningen. Klart godkänd i defensiven, bidragande i offensiven (assist till 2-0) och bäst av allt: Bakom Krafth trycker IFK Norrköpings Linus Wahlqvist, 19, på, med ännu större potential.

Inget ont om Tinnerholm och Salomonsson men det finns en anledning till att de har fyllt både 25 och 27, och fortfarande är kvar i allsvenskan: De är fansfavoriter, inte landslagsmässiga fotbollsspelare. Tyvärr har en del lokaljournalister gått på hajpen (ping @markuswulcan).

I alla fall: Nu har Sverige två dugliga högerbackar i en och samma landslagsstrupp. När hände det senast? Micke Nilsson var också en nödlösning från början även om han utvecklades till en bra högerback.

Nästa glädjebesked gäller mittbacksparet. Hur länge sedan är inte DET? Med Erik Johansson/Andreas Granqvist var Erik Hamrén något på spåren men Johansson slutade i landslaget innan det han bli något av det.

I dag har Sverige ett respektabelt mittbackspar i Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist. ”Vigge” och ”Granen”.

Vi får backa till Olof Mellbergs/Daniel Majstorovics dagar men även de svajade en del, och fan vet om inte Mellberg/Petter Hansson egentligen var Sveriges senaste gedigna mittbackspar som höll över tid. Vi pratar 2008.

Så nog är det två extremt viktiga bitar som har löst sig under senaste landslagssamlingarna.

När det gäller resten – vem som ska spela bredvid Marcus Berg, hur publiksiffrorna ska ökas, varför Johan Guidetti och Jimmy Durmaz (!) duckade medierna efteråt (”Skulle hämta familjen…”) – så kommer allt det där att diskuteras vidare, och ta nya vändningar och turer.

Jag är inte till exempel inte helt säker på att Ola Toivonen startar mot Frankrike, då kan Guidetti mycket väl vara tillbaka i elvan. Och vad gäller publiksiffran 21 777 är inte den så dålig en regnig måndagkväll för ett landslag som inte hade bevisat något alls. Dessutom när ett fullständigt anonymt och generalblekt Bulgarien stod för motståndet

3-0 är bästa sättet att försäkra sig om att de som var på plats i går kommer tillbaka, och lockar med sig ytterligare ett par tusen till nästa match. En fotbollsnation av Sveriges kaliber kan inte ta för givet att landslaget ska dra 40 000 åskådare per kvalmatch som snittet var på Zlatans tid.

Jag tycker 20 000-25 000 åskådare är en normal siffra i en sådan här match, sedan kan den säkert stiga när det handlar om mer namnkunnigt motstånd.

Den kan stiga ytterligare om svensk fotboll får fram ett par ”Superswedes” igen, ”Vigge” är på god väg, matchens bästa spelare igår (ja, jag var med i juryn). U21-landslaget gör allt man kan begära av dem – och lite till. Joel Asoro och Alex Isak är spelare som redan ställt sig i ”Superswedes”-kön, och Carlos Strandberg står där sedan tidigare. För att nämna några.

Jag gör mig inga illusioner om att Sverige ska nå VM 2018, det får bli en bonus men EM 2020 ser jag redan fram emot.

Till sist: Alla som vill ha större rubriker om planstormaren som sprang in på Friends efter slutsignal: Vill ni verkligen ha större rubriker än de här? Det är ju skrattretande. Jämför ni det verkligen med den här jätteskandalen i allsvenskan? I så fall är mitt tips: Tänk om, tänk rätt.

Vi måste prata om Vigge

av Robbie Lauler

Först hade jag inte tänkt blogga om Luxemburg-Sverige, vinsten var så förväntad. Lars-Jans första seger, en typisk Lars-Jan seger: 1-0 borta när alla förväntar sig större segersiffror.

Anfallsparet, kom det i gång? Nä, inte riktigt. Högerbacken Mikael Lustig skickade bollen i mål efter hörna, bra avslut visserligen, och cool assist av Marcus Berg som la upp för skottläget smart och kallt.

Berg var helt okej (Marcus alltså, inte Carina) men John Guidetti syntes egentligen bara tre gånger: Under nationalsången, vid haveriet till synkroniserad discomålgest (vem avgår?) och när han blev utbytt. Guidetti kan göra mycket nytta med sina löpningar men det här var inte hans typ av match, för låg motståndare.

(Apropå nationalsången noterade jag att ett par av spelarna inte sjöng, och det är glädjande att se att vi har ett landslag där alla inte är tvingade att göra samma sak).

I paus ringde jag sex olika telefonnummer för att få tag på Janne Anderssons fru, borde förbundskaptenen byta in Ola Toivonen redan i halvtid? Jag fick aldrig tag på Ulrika vilket var synd, övertygad om att hon hade levererat.

Efter slutsignalen twittrade jag att det här var fan inte mycket att skriva hem om, grattis Janne till första segern, sedan hyllade jag Victor Nilsson Lindelöf som inte satte en fot fel på den här nivån. Den unge mittbacken hyllades även av förbundskapten Andersson i Simon Banks tv-studio efteråt: ”Victor kommer bli en storspelare om han inte redan är det”, sa Janne och Kim Källström lät honom prata till punkt, det var hyggligt. Källström hade inför matchen avbrutit Bank två gånger, kanske var det Simon som pratade för länge, de får jobba på samhandlingen, som det heter. Kim är en lovande expert, han är till och med riktigt bra redan men hur relevant känns han om något år, när han är långt från landslaget?

…just det ja, då har inte Discovery kvar rättigheterna längre så det är inget problem.

Jag håller fortfarande Hans Backe som Sveriges bästa tv-expert om vi enbart tittar på yrkesskickligheten, själva hantverket.

Men nu var det inte tv-experter vi skulle prata om utan Victor Nilsson Lindelöf. Vi måste prata om Nilsson Lindelöf. Har den totala hyllningen ännu skrivits? Jag har i alla fall inte läst den.

Den kommer här.

(Först ett snabbt resonemang om vad han heter: Han har ett långt och krångligt jävla namn, Källström snubblade på det åtminstone tre gånger och då har de ändå spelat ihop. Victor Nilsson Lindelöf, det är ett helt alfabet, det går inte. Sedan det här VNL som dyker upp här och var…det funkar inte heller, det är ett djävulens påfund. VNL låter som en venerisk sjukdom alternativt en holländsk fotbollsliga så lägg ner.
Lösningen är mycket enkel:
I Västerås kallas han för ”Vigge”. Victor Nilsson Lindelöf = ”Vigge”. Kan någon se problemet här? Inte? Bra, kör på ”Vigge” då).

Nästa fråga: Har alla verkligen förstått vilken mittback svensk fotboll fått fram här? Grabben är nyss 22 år fyllda och spelar redan som när Nesta stod på toppen av sin elegans (nåja). Titta hur sällan ”Vigge” hamnar fel, hur rent han kliver in i alla dueller, hur modernt han transporterar bollen framåt i planen. Han är så närvarande i matchen att fokuset på nästa duell alltid kommer naturligt. Han agerar i stället för att reagera. Se och lär, kids.

Han är snabb, elegant, bollskicklig, fysisk, spelintelligent, ja allt som svensk landslagsfotboll just nu törstar efter återfinns i en och samma fotbollskropp: Victor Nilsson Lindelöfs.

Eller ”Vigge” som han kallas.

Han är snygg också, det är inte heller fel. Det finns nämligen två typer av mittbackar: Snygga mittbackar och fula mittbackar. Båda fyller sin funktion på planen. ”Vigge” hör till de snygga.

Ovanpå allt detta har han förutsättningar att bli ett stort affischnamn utåt för svensk fotboll. Det handlar inte bara om ”Vigge” själv utan hans flickvän (eller fästmö om hon fick bestämma själv): Maja Nilsson. Fotbollsfrun 2.0. Driver ett väldigt underhållande Twitter-konto, och har precis börjat blogga. Nu väntar vi bara på att Maja ska bli sist i världen med en podd också. Men hon skriver med finness, tillräckligt privat för att det ska bli en intressant inblick i ett liv. Det bästa av allt: Landslagschef Lasse Richt kan inte göra ett skit.

Jag hoppas att de hänger ihop i tider då institutioner som Brangelina havererat och Berg har flyttat ut (Carina alltså, inte Marcus). Frågan är vad de sedan ska heta: Victor Nilsson Nilsson? Eller Maja Nilsson Lindelöf?

Om ni inte har fattat det ännu: Sverige har fått fram en mittback som Benfica kan kränga för sisådär 200 miljoner i vinter, vars talang är plågsamt överlägsen landslagskamraternas, som dessutom har alla förutsättningar att väcka liv i det avsomnade gamla konceptet ”Superswedes”.

Får svensk fotboll fram två till inom de närmaste åren kan EM 2020 bli ett roligt mästerskap. Några som redan ställt sig i kön är Joel Asoro och Alex Isak.

Min styrka

av Robbie Lauler

1Mitt ansvar. 
2Mitt bidrag.
3Min plan.

En fråga jag ofta får:
– Har’u något sug eller?

Det är förstås individuellt men nej, jag har inget sug. För ett år sedan bombarderades jag av tankar. Tankar på kvarterskrogen där jag brukade hänga. På Systembolaget när jag promenerade förbi. På alkohol, helt enkelt.

Jag hittade ett sätt att stoppa tankarna. Genom att fullfölja dem. Tänka hela vägen. Visst, de första glasen kommer sitta som en keps. Men sedan då? Ingen kontroll. Dagen efter: Allt jag har börjat bygga upp skulle vara bortkastat. Eller jag skulle i alla fall vara tillbaka på ruta ett på många sätt. Det vill jag inte. Jag vill inte det.

Tankarna har mer eller mindre försvunnit, och utan dem inget sug. Självklart önskar jag att jag kunde dricka normalt, som ni andra men det kan jag inte. Jag kan inte dricka alls. Inte med den här sjukdomen. Då är valet så enkelt att det blivit en känsla: Jag vill inte dricka.

Jag har varit nykter ganska exakt ett år nu, 365 dagar snart. En dag i taget. I min position handlar det också om att ta ansvar. Mitt ansvar är att göra allt som står i min makt för att inte dricka igen. Min behandling har pågått i tolv månader av tjugo, parallellt med den går jag i en självhjälpsgrupp. Det var ännu intensivare de första månaderna, idag lägger jag 10-20 timmar i veckan på mitt tillfrisknande. Jag kan inte vrida tillbaka klockan men jag kan se till att mitt missbruk aldrig mer får negativa konsekvenser, varken för mig själv eller någon annan.

Jag har förändrats som journalist under det här året. Jag är mindre ängslig. Jag skriver om sånt jag tycker är viktigt och intressant, ibland för att locka till debatt och ibland för att hålla uppe intresset kring fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet. Jag är tacksam för allt det stöd jag får. Jag har många fiender också. En modig journalist ska ha det tänker jag. Ju mäktigare fiender, desto bättre.

Jag reagerar som så många andra på vad som händer i samhället. Frustrationen och maktlösheten när främlingsfientlighet, rasism och nazism griper kring är svår att hantera men jag har lärt mig i behandlingen och programmet att jag aldrig kan göra mer än min del: Försöka skapa så mycket glädje och kärlek för så många som möjligt i allt jag gör. Jag är långt ifrån perfekt men det är ledstjärnor att bära med sig, ledstjärnor som går rakt emot allt vad nationalismen står för. Jag vet att många har liknande problem som jag, och ännu fler är anhöriga. Min mejl (robert.laul@aftonbladet.se) är alltid öppen för er.

Det har varit ett fantastiskt år. Jag har träffat en tjej jag älskar, jag har utvecklats som människa, en konkret skillnad är att jag i dag har en självkänsla.

Tidigare visste jag knappt skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Nu vet jag att självförtroende är det jag gör, självkänsla är det jag är.

Fram till för ett år sedan hade mitt liv hängt ihop tack vare en framgångsrik fotbollskarriär och mina journalistiska bidrag i Aftonbladet/Sportbladet. Jag var det jag gjorde.

Idag är jag nykter.

Jag har vänt min största svaghet (alkoholism) till en gigantiskt styrka (nykterhet). Det är bara jag som kan förstöra för mig själv nu genom att dricka. Ingen annan kan riva det jag har byggt upp under det här året. Det är bara jag som kan rasera allt. Det är en jättestyrka.

Det är min styrka.

Bloggen är död, länge leve bloggen

av Robbie Lauler

Ett ögonblick, Sportbladets Patrik Brenning, 30…
Skärmavbild 2016-09-28 kl. 13.37.04

 

…som elva år senare har startat bloggen ”Brenning”: Vad ska den handla om? 

– ”All skit på nätet som inte får plats någon annanstans” är arbetsnamnet. Men i grunden handlar det om att samla guldkornen från sportvärlden som inte har en naturlig plats i en artikel. Sköna anekdoter, galna fotbollsidioter, det bästa från sociala medier blandat med personliga reflektioner och åsikter. Som min Twitter fast mer beständig och överskådlig.

2005 var det ett jävla liv här på redaktionen: ”Vi måste ha bloggar!”. Linda Skugge och Carl Bildt var hetast i medie-Stockholm. Sedan dess har de flesta personliga bloggar gått i graven: Banks & Nivas har tystnat helt, själv skriver jag allt mer sällan och lillebror Ros får inte heller ur sig mycket (inget nytt iofs). Sociala medier och snabbare publiceringsvägar på nätet gör bloggarna överflödiga tänker jag – hur tänker du?
– Är man inte först med något kan man lika gärna vara sist. Jag förstår att du ser formatet som dött och jag kan hålla med om att den klassiska boggen med 10 000 tecken om dina nya skinnskor från Australia Luxe Collective inte känns superhett längre (även fast jag vill läsa mer om Carl Bildts kavajer) men planen är att göra något annat av det. Något annat mer socialt fast i en blogg-kostym. Exakt vad får tiden utvisa.

Hur mår bloggosfären nuförtiden?
– Efter att ha fått googla ”Bloggosfär” kan jag konstatera att den är tvärdöd. Det finns väl egentligen bara en blogg som lever i Sverige i dag och det är Sillybloggen. En förhoppning är att det här ska bli något liknande med mycket åergivning av kul internationellt material som de som inte har betalt för att stirra på Twitter nio timmar om dagen kanske missar. Med en hel del silly så klart.

Läser du själv några bloggar, och i så fall vilka?
– Nej, bloggen är död.

Beskriv din tänkta tonalitet i bloggen?
– Förhoppningen är att hitta samma språk som jag använder på min Twitter. Den blev en revolution för mig i den betydelsen att jag kunde vara både ironisk, raljant och ibland rent taskig i text. Något som endast du lyckats bemästra på nyhetsplats.

Jag har trots allt hållit igång min blogg i elva år men nu läggs den ner i och med att jag flyttar till USA. Hur ser du på den utmaningen, är Brennings blogg still going strong 2027?
– ”Hållit igång” kan vi nog diskutera men visst har du gått stark i många år. Jag hoppas att jag fortfarande har en plats för mer personliga texter 2027, sen om det kallas bloggosfär eller något annat är väl upp till någon överbetald konsult från framtidens Framtidsfabriken att bestämma. Jag vill inte blåsa dem på den fakturan.

2005 var Djurgården ett topplag i svensk fotboll och Brangelina hade precis börjat dejta – vad kommer vi att minnas starkast från 2016, tror du?
– Att Robert Laul flyttade till USA, intensifierade bevakningen kring MLS och fick 10 000 förbannade LA Galaxy-supportrar efter sig. Det är min förhoppning i alla fall.

Till sist: Du hette Sjögren fram till häromdagen, nu har du uppenbarligen bytt till Brenning – hur tänkte du där?
– Bendtner var redan taget.

Sida 1 av 394
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB