Mästarna från Malmö det är ni

av Robbie Lauler

Det föll ett stilla regn över Malmö när vi vandrade bakom MFF-supportrarna genom Pildammsparken. Vi hade precis stannat till vid Midos livs och bunkrat upp med två dosor snus (man vet ju aldrig vad som händer) och bakom mig i kassakön överhörde jag två tonårstjejer:

– Såg du matchen i går?

– PSG-Barcelona?

– Ja.

– Den var fet.

Det skulle bli fetare.

Eftersom det pratas Champions League i Champions League-staden vände jag mig om och frågade om de inte skulle se den riktiga matchen.

– Jo, på tv, svarade tjejerna.

Det sägs att Malmö hade kunnat sälja tre gånger så många biljetter som de 20 000. Ändå har priserna hållits nere för fansen: Säsongskortsinnehavare och medlemmar har kunnat handla paket till samtliga tre hemmamatcher för 600 kronor.

Jag frågade tjejerna hur de trodde att matchen skulle sluta.

– Inte vet jag, sa den ena.

– Vi kan inte se in i framtiden, sa den andra.

Det är många som har tävlat i att döma ut MFF:s chanser under den här resan. Som Lasse Lava, Viasat (”De klarar inte närkampsspelet i Europa”). Som Markus Johannesson, SVT (”De hade tur”). Som Magnus Sjöholm, författarlandslaget (”De kan inte stå i mur”).

Men inte i kväll, inte i Malmö.

I pressrummet var det mer journalister och tv-folk än på en svensk landskamp. 160 stycken om vi räknar in de sändande kanalernas personal.

MFF hade till och med förstärkt organisationen med Ester Kristiansson från Svenska Fotbollförbundets pressavdelning. Ingen dålig Champions League-värvning.

Alla var där.

Till och med Anders Lindblad från Svenska Dagbladet som lagt ner sin sportredaktion.

Plötsligt gick jag rakt rakt in i en bröstkorg.

– Daj har jag inte sett på länge, var har du hållit hus? undrade Glenn Strömberg.

– Ja det är inte jag som far runt i Europa på de stora fotbollsarenorna, här hemma bevakar vi fotboll på gräsrotsnivå, sa jag.

Fast inte just i kväll.

Det slog mig att jag aldrig har jobbat på en Champions League-match tidigare. På 1990-talet hade jag klippkort till Ullevi fast inte i yrkets vägnar. Dagen efter Estonia sjönk, det var tveksamt om matchen skulle spelas men Blåvitt slog Barcelona med 2-1, Magnus Erlingmark och Jesper Blomqvist gjorde målen.

Det har visserligen spelats Champions League-fotboll i Sverige efter det. AIK:s Nebojsa Novakovic har gjort snyggare mål mot just Barca och Nicklas ”Liatorparn” Persson gjorde det senaste Champions League-målet för ett svenskt klubblag, Helsingborg mot PSG.

Nu, 14 år senare, är det dags att lägga ett nytt namn till vårt kollektiva fotbollsminne:

Tvåmålskytten Markus Rosenberg.

Här och nu minns vi förstås en hel del annat också:

Magnus Erikssons vänsterfot.

Isaac Kiese Thelins huvudspel.

Emil Forsbergs förstatouch och balans.

Erik Johanssons långa ben.

Robin Olsens reflexer.

Och så en sådan som Markus Halsti då, som det bara finns en av i Finland, världen och i Champions League.

Malmö FF mot Olympiakos på det som i de här sammanhangen kallas Malmö New Stadium, med reklamskyltar för ryska Champions League-partnern Gazprom, dock inga Greenpeace-aktivister.

En journalist från någonstans gick runt för att samla ihop tips. Mitt blev 2-2.

– Båda lagen kommer att göra mål.

Jag hade fel.

Drygt tusen Olympiakos-supportrar var på plats, MFF-klacken lät dem hållas till det närmades sig avspark., sedan mullrade det på som vi har börjat vänja oss vid:

Till attack! 

Kämpa på! 

För vår färg är himmelsblå.

Hela vägen ska vi gå.

Och sedan SM-guldet nå.

När spelet väl var igång infann sig den nerv som endast uppstår när två lag på samma nivå möts. Två lag skickliga nog att spela hem segern med tjusningen i en fråga ingen där och då kan svara på: Vem ska göra det?

Malmö FF har inte gått till Champions Leagues gruppspel för att ta reda på hur det är vara i Champions Leagues gruppspel. De har gått dit för att ta sig vidare till slutspel.

Den här gången med Åge Hareide-draget att spela 4-4-2 med Magnus Eriksson till höger på mittfältet. Ett drag Hareide skickligt hade maskerat genom att testa Eriksson på positionen först i andra halvlek mot Mjällby i helgen. Nu i ytan där Ibrahim Afellay aldrig föll ner, framför offensivt skicklige Arthur Masuako som oftast har blicken på offensiv planhalva.

Eriksson skapade sig själv utrymmet, vände inåt, la upp för vänstern och nådde Markus Rosenbergs huvud. Det som gav mål mot Mjällby, det som borde gett 1-0 till MFF redan 25:e minuten Olympiakos.

En individuellt skicklig men dåligt organiserad motståndare skulle släppa till fler chanser. Thelin kunde helt oattackerad skarva vidare en rensning från Robin Olsen, och när mittback och målvakt inte kunde bestämma sig för vem som skulle ta bort bollen, bestämde sig Markus Rosenberg för att skicka den i mål.

På läktarna viftade folk med halsdukar och tröjor. Dimman vilade över arenan. Det var nästan så du saknade en bengal eller två, där och då.

Det skulle spelas en andra halvlek också. Olympiakos ännu lite mer oorganiserade, Malmö FF lite tröttare, lite öppnare men aldrig ur formation. Fler chanser. Fler räddningar av Robin Olsen. Ett långt ben av Erik Johansson igen, nu på mållinjen.

Arthur Masuaku, Olympiakos vänsterback, är en Ricardinho utan den 50-procentiga felprocenten. Det är alltså en hyllning till båda men i andra halvlek fick Anton Tinnerholm till slut stopp på honom.

Olympiakos blev allt mer frustrerade, även deras utsända på pressläktaren. När Giannis Maniatis gick omkull mot just Tinnerholm i straffområdet och varnades för filmning flög en journalist (?) upp från bänkraden framför oss och hötte med näven och skrek. Han hade nog rätt men till ingen större nytta.

Jimmy Durmaz byttes in till applåder från hemmaklacken. Åge Hareide tog av sig kavajen och kopplade på fembackslinjen. Enoch Kofi Adu sopade vidare strax framför. Magnus Eriksson byttes ut till ännu högre jubel, in kom Pawel Cibicki, 20, som röjde undan ett par greker och Rosenberg sköt 2-0 – för spänningens skull via kryssstolpen.

Tio miljoner in på kontot – katjing.

60 millar till när Thelin och Filip Helander säljs i januari.

Eller förlåt, Malmö FF laddar väl för åttondelsfinal då.

”Mästarna från Malmö här är vi”, sjöng Champions League-staden så det ekade ut i fotbollsvärlden.

Mästarna från Malmö det är ni, nickade vi andra.

Agenternas inflytande minskar

av Robbie Lauler

Läsare av denna blogg vet att jag då och då hamnar i konflikt med den moderna nätjournalistiken. Det ser jag som en skyldighet för oss som blivit lite till åren och inte behöver fundera över positioner och karriär på samma sätt som när man var ung och hungrig.

Allt är förstås inte negativt med den nya utvecklingen. En positiv effekt är att agenternas inflytande har minskat. Eller positiv och positiv, det kan man tycka vad man vill om, det finns i alla fall en förändring att notera här.

Nämligen just det att agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat.

Det hänger ihop med att en nyhet inte längre är värd lika mycket. För sportbladet.se spelar det ingen större roll om det är fotbollskanalen.se eller expressen.se som avslöjar något – det skrivs snabbt på vår sajt, för våra läsare. På samma sätt jobbar förstås expressen.se och fotbollskanalen.se om det är sportbladet.se som brejkat en bra story.

Förut sparades nyheterna till papperet, att vara nyhetsjägare var ett hedersuppdrag, tidningen sålde bra över tid om läsarna visste att de fick senaste nytt bara där. Det här existerar inte längre, i dag köper du en papperstidning för att du gillar känslan eller paketeringen och sorteringen av gårdagens viktigaste händelser.

Som exempel kan vi ta utmärkte DN-journalisten Niklas Orrenius nyhetsbomb om Skånepolisens olagliga romregister. 90 procent av alla som läste om det gjorde det via aftonbladet.se. Förutom i journalistkretsar är det säkert få som vet att det var DN som var först med scoopet, ännu färre som vet att det var den gode Orrenius som gjorde allt jobb.

Så ser medielandskapet ut. Självklart vill alla ha en ”Orrenius” på redaktionen men räknat i kronor och ören betyder det inte lika mycket längre.

I alla fall. På den tiden tidningen stod och dog med att vara först med grejer, och nu håller vi oss till sportjournalistiken här, var reportrarnas relation till agenter en högst central del. Been there, done that. Det handlade om att skaka fram så mycket exklusiv information som möjligt, och inget fel med det. Men det innebar också att agenterna hade ett visst grepp över informationen som kom ut. De kunde påverka vad som skulle publiceras, när, hur och varför. Eftersom de satt på informationen, och eftersom nyhetsjägarna var beroende av ny exklusiv information även nästa vecka.

I viss mån förekommer detta fortfarande på sajterna men det är snudd på en marginaliserad del av verksamheten inbillar jag mig.

Det kan å ena sidan tyckas vara dåligt för den enskilda spelaren men positivt för klubbarna eftersom agenten ska företräda spelare mot klubbar. Det har i alla fall inneburit en klar och tydlig förändring då agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat avsevärt. I dag behöver ingen bry sig om vad agenter tycker och tänker om saker och ting så länge du ägnar dig åt god journalistik och följer de pressetiska reglerna. För om nyheten hamnar på expressen.se först spelar egentligen ingen större roll – fem minuter senare ligger den på aftonbladet.se.

Och vice versa.

Det här gäller förstås även klubbledare och andra i maktposition som tidigare haft en stor fördel av att medierna tävlat om att ta del av deras information först och exklusivt, och därmed säkerligen i många fall tvingats till vissa eftergifter kring hur nyheten beskrivits.

Sedan om detta i sin tur har ökat mediernas makt får någon annan spekulera i, och huruvida det i så fall är bra eller dåligt för svensk fotboll. Jag tror nog att det är bra.

Matematikprofessorn spekulerar

av Robbie Lauler

AIK ligger just nu tvåa i tabellen på 44 poäng. Om de går rent – alltså vinner de sex återstående matcherna – kommer de upp i 62 poäng. Elfsborg kan max nå 60 poäng och IFK Göteborg 59 poäng.

Säg för exemplets skull att AIK vinner fem matcher och förlorar en, då slutar de på 59 poäng. Malmö FF behöver bara vinna tre av sex till för att landa på 59 poäng, och har i dag +23 i målskillnad mot AIK:s +12.

Malmös poängsnitt i årets allsvenska är 2,1 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 62-63 poäng vilket i praktiken är ointagligt även om AIK går helt rent.

AIK:s poängsnitt är 1,8 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 55 poäng. Elfsborg stannar enligt samma uträkning på 52-53 poäng och IFK Göteborg på 51 poäng.

Det krävs alltså att lagen i toppen ska bete sig väldigt annorlunda under avslutningen för att Malmö FF inte ska vinna årets allsvenska med god marginal.

Det som kan förändra läget är att MFF, AIK och Elfsborg har kvar att möta varandra. Men grejen är att Malmö kan – som läget är nu – förlora båda dessa matcher och fortfarande nå 62 poäng.

Samma 62 poäng som AIK alltså når först om de vinner samtliga sex återstående matcher.

Jag tror att allsvenskan slutar så här:

1. Malmö FF – 62 poäng.

2. AIK – 57 poäng.

3. IFK Göteborg – 53 poäng.

4. Elfsborg – 52 poäng.

Kanske kan Häcken utmana om plats 3-4, vi får se.

Lita aldrig på en man i Zorromask part II

av Robbie Lauler

Som ett led i att öka säkerhetsmedvetandet på Aftonbladet får vi med jämna mellanrum information hur vi ska göra och tänka när vi vistas på redaktionen. Våren 2012 skedde ett antal datorstölder och i december hade säkerhetsbolaget 2Secure utredningen klar. Pål Johansson, pensionerad chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, bedömde sannolikheten för nya datorstölder till fem på en femgradig skala.

För att undvika att obehöriga vistades fritt i lokalerna sändes följande information ut:

Skärmavbild 2014-09-22 kl. 15.59.32 Budskapet gick knappast att misstolka: Hamnar du öga-mot-öga med en man i Zorromask släpandes på en kofot – släpp inte in honom!

Uppenbarligen var detta inte nog för nu har rutinerna skärpts ytterligare. En ”säkerhetskarusell” har byggts och budskapet går inte att missförstå denna gång heller: Du ska inte kliva in i ”säkerhetskarusellen” ihop med en person klädd i Zorromask.

Särskilt inte om denne döljer en kofot bakom ryggen.

Skärmavbild 2014-09-22 kl. 16.03.05

Veckans spaning

av Robbie Lauler

Ja, som rubriken antyder, veckans spaning.

Det handlar så klart om Friends.

När Uefa skulle utse EM 2020-spelorter valdes Parken i Köpehanhamn framför Friends i Solna och det är lätt att förstå varför: Utöver alla bekymmer som ni känner till och har läst om, kan jag meddela att det fortfarande är en stor jävla byggarbetsplats. Jag var nere vid förbundets kansli i onsdags och miljön är bedrövlig, byggarbetsplats de luxe, och då ska ni veta att arenan invigdes 2012.

Bakslaget för Svenska Fotbollförbundet är så stort att det knappt går att klä i ord. Hela retoriken mot medier och rörelsen när planerna presenterades handlade om att det krävdes en stor och supermodern arena, med mängder av dyra loger, just för att attrahera matcher som i EM 2020. Det var bland annat just därför Sverige behövde en arena för 50 000 åskådare som blev en miljard dyrare än de först beräknade två.

Det är i dag ingen överdrift att säga att nästan allt har gått åt helvete. Friends känns som Sveriges sämst planerade projekt efter Hallandsåstunneln. Har SvFF pengar att betala de 83 miljoner som ska ut sista juni 2015 för 2014 års förlust? 2015 kan fastighetsbolaget bli en förlorare i samma omfattning då de inte verkar få igenom den rekonstruktion Swedbank säger nej till (banken vill inte gärna skriva av 800 miljoner i lån).

Det går att klandra Lars-Åke Lagrell som var den som klubbade beslutet. Men han har fegt och smart flytt fältet sedan länge. Efterträdaren Karl-Erik Nilsson, Den osynlige ordföranden, har hittills inte lyckats ta beslut som räddat upp situationen. Det verkar så ohyggligt dåligt skött allting, och det vittnar om ett fotbollsförbund som har svårt att hantera små frågor får enorma problem med de stora.

Det här påverkar din och min vardag. Sverige måste gå till EM 2016. I stället för att satsa långsiktigt, på de talanger som blommar i Häcken, AIK, Malmö, Djurgården och Helsingborg, tvingas Erik Hamrén att nöta vidare med Mikael Antonsson, Ola Toivonen och Johan Elmander inbillar jag mig. Inte för att Sverige ska ha något att göra i EM i Frankrike, utan för att Sverige måste dit, för att förbundet ska få cashen.

Det riskerar att slå mot de allsvenska talangerna, och därmed mot föreningarna. Den röda tråden i svensk landslagsfotboll synes just nu vara snabba cash, inte utveckling. Förbundskaptenen framstår i det perspektivet som en lydig lakej.

Tyvärr befinner sig svensk sportjournalistik i en förändringens tid. För tio år sedan hade det första samtalet i denna härva gått till Ulrik Ruhnau, vd på franska bolaget Lagardère. Han är Friends och SvFF:s motpart i de pågående förhandlingarna om att bli av med driften, och därmed förhindra en konkurs.

Någon som tror att SvFF:s förhandlingsposition blev bättre av EM 2020-bakslaget?

Jag hade kunnat ringa samtalet, jag har visitkortet, jag kan storyn men i dag är det andra saker som prioriteras. Det samtalet och den artikeln ger inga delningar på Facebook, för delningar på Facebook är det mediehusen prioriterar i dag. Det finns inget förvar för att jag själv inte har lyft luren, annat än att vi alla lever i en miljö där sådant sällan prioriteras. Det är en konkret beskrivning av hur den nya tidens journalistik på sikt kommer att påverka samhället, för att ni läsare lajkar och sprider bagateller.

Därmed kan pamparna glida undan, de lär snart presentera ett avtal som de säger sig vara jättenöjda med fast den stora vinnaren är Lagardère. Svensk fotboll skickar pengar till storägaren Qatar Holdings i stället för att bygga svensk fotboll på sikt.

Så ser kretsloppet ut, så blir Friends en del av att finansiera VM 2022 i Qatar i stället för att bygga en hållbar framtid för svensk fotboll. Och ingen jävel tycks bry sig på riktigt.

Ett hederligt gammalt tjafs

av Robbie Lauler

Var det rätt att starta med Celso Borges som anfallare?
Ja, det hävdade tränaren Andreas Alm efteråt.
Vi får väl se om Borges startar där igen, tänker jag.

Vid seger mot Helsingborg hade AIK haft SM-guldet i egna händer. Visserligen två poäng efter Malmö FF men med hemmamötet på Friends kvar.

Nu blev AIK bortkontrade redan i första halvlek. HIF gjorde tre mål på åtta minuter varav blixtsnabbe David Accam lekte in två.

När Andreas Alm kom till presskonferensen inledde han med en egen analys av vad som hade hänt.

Han pekade på perioden cirka en halvtimme in i matchen där Helsingborg hade en dubbelchans följt av en trippelchans som duktige målvakten Patrik Carlgren räddade med hjälp av stolpen.
– Jag är besviken på att vi inte reagerar mer över de chanserna och greppar matchen, sa Alm.

Faktum är att följande hände:

Direkt efter HIF:s dubbel- och trippelchans skadade sig målvakt Carlgren lätt och det blev ett spelavbrott. Alm fick chansen att samla laget i någon minut för att dela ut nya instruktioner.

Där underkände han sin egen startelva, och drog ner Celso Borges ett par steg i planen i någon form av 4-5-1-uppställning.

Resultatet?

Sju minuter senare gjorde HIF 1-0, efter tolv minuter 2-0 och efter en kvart 3-0. Alla målen hade upprinnelsen i omställningar där AIK hamnade i situationer där de var oorganiserade.

I pausen gjorde Andreas Alm ett par förändringar till: Borges och Ibrahim Moro fick ta hand om centralt mittfält, in kom Kennedy Igboananike bredvid Henok Goitom.

Spelet stabiliseras men närmre än 3-1 kom Gnaget inte. Inhoppare Igboananikes reducering kan ses som en bekräftelse på en kväll där tränaren dribblade bort sig själv.

På presskonferensen frågade jag därför Andreas Alm hur han såg på startelvan som han sedan underkände?
– Hur menar du då? replikerade Alm.
 Ja, att du ändrade den?
– Underkänner man den då, om man ändrar den?
Ja, du behöver inte märka ord men…
 …vänta här nu, om du ställer frågan så, så märker jag ord.
Ja släpp det då: Hur ser du på startelvan du tog ut?
– Jag ser den som ett bra försök att vara tajtare än 3-0 i alla fall.
Ingen anledning till självkritik från dina sida?
– Utifrån startelvan? Inte utifrån syftet. Det var en justering för att vara tätare defensivt.
– Det är inte riktigt så enkelt, det är sällan man ångrar när man har bestämt sig och förberett sig, man är ju väldigt noggrann. Med facit i hand kan allt se väldigt dåligt ut eller väldigt genialt men…jag ångrar ingenting
, sa Alm.

Min Iphone låg på podiebordet för att spela in samtalet. Efter presskonferensen låtsades Andreas Alm vara på väg att stoppa ner den i innerfickan, hindrade sig själv med kommentaren ”Exakt samma skal som jag har”.

Han fortsatte sedan med att söka en diskussion om man underkänner egna startelvan om man gör ändringar i den?
Ja, det tycker jag att man kan säga när det såg ut som på Olympia i går.
Framför allt tycker jag att det på en presskonferens efter en allsvensk match måste handla om att medierna ställer frågor till tränarna, inte tvärtom. Vi är ju där för att sprida tränarnas uttalanden vidare till fansen.

Kvällen avslutades med att Alm gick förbi mig i mixade zonen och undrade om jag inte pratar med honom längre.
Så kan det gå till efter en allsvensk match där Celso Borges har startat som anfallare och AIK har förlorat med 3-1.
Vi får se hur många minuter Borges spelar anfallare i nästa match? Blir det fler eller färre än 30?

Sverige är inte bättre än 1-1 borta mot Österrike

av Robbie Lauler

Sverige har i dag ett ganska tunt spelarmaterial på landslagssidan med ett lysande undantag i Zlatan Ibrahimovic längst fram och ett inte lika lysande men åtminstone nästan alltid väldigt pålitligt längst bak i Andreas Isaksson. Att försöka köra över Österrike borta i en EM-kvalpremiär hade kanske gått. Eller så hade det slutat 8-5 i röva. Mer troligt.

Nu fanns där en klar och tydlig tanke med hur Sverige ville hantera matchen. Försvarsspelet var lågt, positionerna skulle hållas, Zlatan blev isolerad men mot Österrike borta i en EM-kvalpremiär var det inget stort problem. Varken för laget vad jag kunde se eller för honom själv vad jag kunde höra i tv-intervjun efteråt eftersom matchplanen satte säkerheten främst. Jag tycker det var klokt.

Det var inte särskilt underhållande att se på. Och visst hade Österrike fler chanser. Men matchplanen låg där den låg, Sverige trodde på den och till slut satt den rätt bra. Från minut 55 var det en strålande defensiv insats i kombination med att Österrike började tröttna och bli frustrerade. Fram till dess hade Sverige räddats av bra mittbacksspel från Andreas Granqvist och när han inte hängde med: Av just Isaksson.

Centrala mittfältaren Albin Ekdal växte under matchen och kommer förhoppningsvis växa vidare under kvalet, Erkan Zengin blev ett utropstecken (även defensivt) och där får man ge Erik Hamrén cred för fingertoppskänslan. Eller så kan man såga Hamrén för att han egentligen hade tänkta starta med Nabil Bahoui

Skämt åsido, jag gillade det jag såg på Ernst Happel-stadion. Jag gillade vad jag hörde från Anders Svensson också, även om jag misstänker att han får en del kritik (det ska ju expertkommentatorer ha). Men jag tycker han kom med kloka inspel, han behöver släppa försiktigheten men med tiden blir det nog bra.

Sveriges landslag är inte bättre än 1-1 borta mot Österrike just nu men spelade efter resurserna. Den omstarten kan jag inte kritisera.

Nu ska det bara slussas lite fler talanger i formationen och bygga vidare mot EM 2016 så Sverige inte bara kvalificerar sig utan har något där att göra också. Dit är det fortfarande en bra bit kvar.

Om min historia, mitt ansvar och min plikt

av Robbie Lauler

Jag ska inte säga att Sverige-Estland var en speciell fotbollsmatch för mig, däremot finns här en personlig historia att berätta.

Min gammelfarmor och farmor och farmors syster flydde till Sverige från Estland under andra världskriget. Gammelfarmor fick egentligen inte plats på båten som skulle ta dem till Sigtuna men hon ville förstås inte skicka iväg två tioåriga flickor ensamma utan hoppade i vattnet och sam efter båten. En bit ut drog besättningsmännen upp henne, trots att det egentligen inte fanns plats. De hade inte hjärta att låta henne drunkna.

Gammelfarfar fick däremot stanna kvar på bondgården på Ösel för att hålla röda armén stången med högaffel och revär. En tid senare det blev plats på en båt och gammelfarfar kunde fly till Sverige för att förenas med familjen.

Jag har alltså rötter i Estland. Laul betyder sång på estniska. Laula är sjunga och Estlands melodifestival heter Eesti Laul. I år vann Tanja Mihhailova med låten Amazing. Estland har aldrig varit något stort musikland. Inte vidare fotbollsland heller som alla kunde se i går.

Det här var 1944, totalt kom 50 000 ester till Sverige bara det året. Året efter ännu fler med ryssen hack-i-häl. Om det hänt nu, och Jimmie Åkesson haft makten, gissar jag att han satt upp en skylt i Sigtuna: ”Var god vänd, lycka till i Gulag”. Familjen Laul hade aldrig kunnat slå ner bopålarna i Jonsered utanför Göteborg, vi hade inte kostat samhället de pengar vissa anser att människoliv ska ställas emot.

Gammelfarmor och gammelfarfar snodde till sig var sitt jobb på fabriken från de infödda svenskarna, farsan skulle så småningom stjäla ett lärarjobb från någon annan stackars svenne och långt senare stal jag själv ett skrivbord på Sportbladet.

I veckan deltog jag i Aftonbladets stora partiledardebatt. Jag satt i en soffa med Blondinbella och annat löst men trevligt folk. Vi stod för de lite mindre genomtänkta reflektionerna som en andningspaus till Lena Mellin och Karin Pettersson & Co. i expertpanelen.

Efter att soffan samstämmigt dömt ut Jimmie Åkessons utspel i debatten fick vi på fingrarna av en i panelen. Hon var politisk retorikexpert (typ) och menade att Sverigedemokraterna stärks om de kritiseras för mycket och för unisont. Jag tror hon menade att SD ökar ju hårdare etablissemanget ansätter deras partiledare och politik.

Påståendet hörs då och då, jag bemötte det aldrig i tv-sändningen men har funderat på det sedan dess.

Ska jag inte säga vad jag tycker om främlingsfientlighet, rasism och nazism för att det kan ta Åkesson över tio procent? Tystnad i stället för grundläggande värderingar?

Jag ställer inte upp på det.

Låt i så fall SD få de där tio procenten, låt partiet och dess väljare svetsas samman ännu mer för den här frågan handlar inte bara om Sverige 2014, om denna valrörelse, detta val.

1944 kom min släkt till Sverige. 70 år senare är det ingen som ser mig som en kostnad och ett problem. Om ytterligare 70 år hoppas jag att dagens flyktingströmmar betraktas på samma sätt. Det är mitt ansvar, min skyldighet och min plikt för det land som en gång tog emot mina släktingar.

Då går det inte att vika en tum i frågor som rör människoliv och människovärde när populistiska politiker spelar ut de korten.

Inte en tum.

Svenssons utspel: I riktning Hamrén

av Robbie Lauler

Före detta landslagsspelaren, Elfsborg-ikonen och nyblivne tv-experten Anders Svensson levererade i helgen ett uttalande som snabbt fick vingar.

Anders sa apropå den dagen Zlatan Ibrahimovic slutar:

– Många tror att det kommer bli tufft, jag tror precis tvärtom. Jag tror att Sverige kommer bli bättre igen.

Helt klart är att det bor en journalist i Anders. Han är medveten om att uttalandet kommer kritiseras, att han själv riskerar att förlöjligas. Men att det också profilerar honom i hans nya yrkesutövning. Uttalandet är fem plus ur det perspektivet, för någon som vill profilera sig som expert.

För där finns något i grunden som inte går att vifta bort som ett tomt utspel från en expert som vill provocera.

För det första visar Anders direkt att han inte är rädd för att stöta sig med gamla lagkamrater, inte ens med Den Store. Det ger honom tyngd samtidigt som han framstår som en lagspelare: Han sparkar uppåt.

För det andra tror jag att utspelet inte är riktat mot Zlatan egentligen. Anders pekar på ett ledarskapsproblem. Zlatan har inte bara fått en unik särställning i landslaget under Erik Hamrén, det har mer eller mindre blivit Zlatans landslag. Han gör som han vill, spelar där han vill.

Jag tror att Anders begåvade utspel är en känga i riktning Erik Hamrén, och jag tror att han gör det för att han vet att han har många landslagsspelare med sig.

Det Anders efterlyser är inte att Sverige är bättre utan Zlatan, utan ett ledarskap som kan hantera en situation som den Sverige befinner sig: Där en spelare är så mycket större och mer framgångsrik än de andra.

Anders vill helt enkelt svensk landslagsfotbolls bästa.

Även därför är det ett genialt utspel som kommer att leva kvar i spelares och fansens medvetande, som förhoppningsvis tvingar Erik Hamrén att förändra sitt ledarsskap till det bättre. Om han nu är förmögen till det.

Vilka eldas det för?

av Robbie Lauler

Jag lämnade Champions League-staden Malmö efter ett besök som får räknas till ett av de trevligare. Då tänker jag inte bara på Rosenbergs tvåfotare på mållinjen eller Erikssons volleylobb från 35 meter.

Nä, på vägen hem från Swedbank tipsades vi om kebabhaket Sara och den extra stora shawarman med blandad sås.

Snudd på Halsti-klass, snudd på.

På tåget läste jag om Red Bull Salzburg-coachen Adolf Hütter som skyllde förlusten på att hans spelare ”inte reagerat tillräckligt bra på Malmös fysiska och smutsiga spel”.

Man undrar vad en så kallad expert som Lars Lagerbäck tänker om det, fotbollstyckaren som satt i Viasat-studion efter första mötet och dömde ut inte bara Malmö FF utan hela den svenska klubblagsfotbollen för att inte kunna ta närkamper eller försvara sig.

Efter 3-0 till MFF kanske Lagerbäck har lärt sig något nytt: Att det är skillnad på att spela hemma och borta när det kommer till energin. För en fotbollsteoretiker kan sådana samband vara svåra att greppa.

Apropå gamla förbundskaptener drog jag en lans i tidningen för att Åge Hareide vore ett starkare namn än Erik Hamrén. Tidigare har jag lanserat Norges förbundskapten P-M Högmo som en tänkbar efterträdare men han tog norska landslaget i stället.

Varför lyfta alla dess norrmän? undrade någon.

Tja, med undantag från 15-årige supertalangen Martin Ödegaard, ”Den norske Messi”, har landet i princip enbart producerat träben senaste 30 åren. Det ställer höga krav på tränarna som fått slita extremt hårt för att kunna försöka bedriva konkurrenskraftig fotboll. Något som gett resultat i form av skickligare coacher för stunden.

Vad tänker förresten Erik Hamrén nu som hade fyra spelare från danska ligan men bara två från allsvenskan i senaste truppen? Och bara en från Skandinaviens enda Champions League-lag (ja två om man räknar med att Rosenberg tackade nej men ändå)?

På Twitter fortsatte diskussionen om det är ”bra för svensk fotboll” att Malmö FF når Champions League. De är där nu. Dags att växla fokus till övriga lags framtidsstrategier. Jag tror nämligen att det smids en hel del planer. Att gårdagskvällen skulle innebära att allsvenskan på sikt förvandlas till en enlagsliga à la Skottland…ja då lovar jag att gå kläd i kilt i ett halvår.

I kväll är det Elfsborgs tur. De kan nå Europa League. AIK har chansen att köra om i allsvenska toppen då MFF ska föra ett tvåfrontskrig. Sedan kvalar Gnaget till CL 2015…skulle det scenariot vara negativt för svensk fotboll?

Att de uppskattningsvis 180 miljonerna nu hamnar i en svensk fotbollsförening i stället för i ett österrikiskt marknadsföringsprojekt för energidryck kan väl ingen som lyfter blicken invända mot. Vart tog alla som stod på barrikaderna för ”Mot den moderna fotbollen” vägen? Står ”Bra för svensk fotboll”-journalisterna och MFF plötsligt ensamma i den kampen?

En annan sak att fundera på:

Jag tänker inte påstå att bengalbränning är det samma som hat, våld och huliganism. Inte ens i närheten. Jag menar, Rikspolisstyrelsen har ju själva utrett att införa pyroteknikzoner, och svensk fotboll har ställt sig positiva till att testa detta under hösten.

Men där är vi inte ännu och jag har en fråga till de som eldade i Malmö i går (andra som eldar på annat håll får gärna hjälpa mig att förstå).

Vilka eldas det egentligen för?

Malmös demokratiskt valda styrelse (en person, en röst) vill inte ha böterna.

Tränaren Åge Hareide vill inte ens ha personerna på arenan, efter matchen dundrade han om att de som eldar bör portas, att de får sitta ute på gatan.

Spelarna med lagkapten Markus Rosenberg är också kritisk:

– Många gånger var vi inne i ett flow när de inte skapade något och var frustrerade. Då vill du inte att din egen publik ska stoppa upp det flowet. Det är jäkligt frustrerande när du verkligen vill att minuterna ska ticka på, då vill du inte att något ska avbrytas, sa ”Mackan”.

Övriga publiken var rasande på sina håll. En bit bort från mig stod upprörda supportrar och skrek elaka ord i riktning klacken när det brann som mest. Och det var inga slipsar. En stor del av arenan skanderade ”Ut med packet”.

Om klubbledningen inte vill ha något eldande, om tränaren inte vill ha något eldande, om spelarna inte vill ha något eldande och om övriga publiken inte vill ha något eldande – vilka eldades det då för?

Kan någon förklara det för mig ska jag dra igen kebabluckan sedan.

Sida 1 av 383
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB