Alla träd växer till himlen

av Robbie Lauler

Jag minns min första intervju med honom. Det var stort. Jag hade som ung fotbollsspelare, precis som många andra, följt och inspirerats av ”Klabbe” i både Blåvitt och landslaget. Skottet som smet strax utanför bortre stolpen mot Costa Rica VM 1990. Hur han växte till ”Baltikums Maradona” under VM 1994 och blev en av de viktigaste bronshjältarna.

Det var januari 2002. Klas var 33 år och skulle sluta med elitfotbollen. Jag hade precis börjat som fotbollsjournalist. Ett av mina tidiga större jobb för Aftonbladet. Jag ville att det skulle bli bra.

På fotograf Lars Rosengrens bild sitter han på en stubbe, armarna över knäna, bössan vilandes mot axeln, blicken riktad in mot skogen. Det är en rofylld bild. En bild av ett Sverige som inte längre finns. Klas nämner tre saker som varit viktiga i hans liv:
– Fotboll, Italien och skogen. Skogen har alltid varit min stora passion.

Jag frågade om karriären verkligen var över? Han var fri från kontraktet med Marseille men Elfsborg, IFK Göteborg och IFK Norrköping hade erbjudit nya:
– Ja, jag svär vid mina barn. Du får komma upp och skjuta mig om jag ljuger, sa Klas och skrattade på sitt karaktäristiska vis. 

I stället tänkte han spela med Ödeshög IK i division fem. Elitfotbollskarriären var över:
– Det skulle vara om Barcelona ringde och behövde mig, då lovar jag att fundera på det, flinade Klabbe.

Han hade humor. Det var en person du lyssnade på. Inspirerades av. Litade på. Tyckte om. Och då kände jag honom inte ens. Jag kan inte föreställa mig vilken förlust det måste vara för alla som stod Klas Ingesson nära.

Våren 2009 skrev jag om honom igen. Cancerbeskedet kom som en chock. Klabbe? WTF? Det var den siste man trodde att sådant bet på. ”Jag hoppas att du vinner den här fajten också”, skrev jag här på bloggen.

Han vann. Hela tiden. Varje dag. 2000 dagar och nätter i rad besegrade Klas Ingesson cancern. Han tränade till och med Elfsborg med framgång under tiden. Sjösatte ett projekt som är att av svensk fotbolls mest intressanta. Samtidigt besegrade han cancern med vänstran.

Klas Ingesson hade i början av karriären en begränsad teknisk talang. Men med okuvlig vilja och inställning i träning och match förädlades han till en av våra största fotbollsspelare i modern tid. Han var skicklig med bollen även om den gamla stämpeln emellanåt levde sitt eget liv.

Det sägs att inga träd får växa till himlen.

Klas Ingesson hade nog svarat att det beror på vilken inställning de har.

I dag har han flyttat vidare, och frågar ni mig är det bara en tidsfråga innan det växer en hel jävla skog där uppe.

Så att Klabbe kan vila i frid.

Operation: Historieskrivning

av Robbie Lauler

Redan när Sportbladets långa intervju med Friends-vd:n Thomas Perslund publicerades härom månaden tyckte jag att det osade katt.

Inget fel på intervjun, absolut inte, men jag reagerade på en formulering som återkom: Att Friends ledning inte hade svarat på kritik på två år.

Den föreföll märklig eftersom det bara i Aftonbladets textarkiv finns ett tiotal artiklar senaste två åren där just Perslund pressas på att förklara olika problem. Vilket han även gjort i en lång rad andra medier. Jag förstod snart att det var viktigt att det formulerades exakt så, att Friends ledning svarade på kritik ”för första gången”.

En omstart, en nystart.

Bilden klarnar allt mer.

Samtidigt som det raljerades och drevs med Perslunds uttalanden bland förståsigpåare och allmänt intresserade på sociala medier antar jag att artikeln fick exakt den spridning och det genomslag Thomas Perslund och PR-byrån (?) som hjälper Friends hade önskat.

Thomas Perslund använde ett vid första anblicken befängt uttryck – att Friends skulle vara ”en gudagåva”. Varför säger karln så? Det var lätt att tycka att han gjorde sig till allmänt åtlöje men måste givetvis varit noga planerat och väl genomtänkt, och inget han råkade haspla ur sig. Friends-vd:n kan säkert anklagas för mycket ogenomtänkt men nog fanns en tanke bakom intervjun, och en plan vad som skulle sägas. På Twitter och Facebook visste ironin inga gränser, och artikeln spreds precis som vd och PR-folket rimligen hoppades på. De sociala medierna och kapitalet i samma båt.

Allt kändes där och då som en del av en större räddningsaktion för Friends varumärke, ett första steg i att börja tvätta bort ett skamfilat rykte. Där strupen tycktes blottad men det i själva verket var garden som höjdes.

Det blev mer uppenbart när jag läste den normalt kritiskt inställda och ambitiösa Idrottens Affärer-bloggaren Dan Perssons inlägg i morse: ”Friends Arena, på väg mot fas 2″.

Innehållet har ett visst nyhetsvärde, nämligen att det blir Peab som tar över hela Svenska Fotbollförbundets ägarandel i fastighetsbolaget. Att SvFF skulle göra sig av med innehavet under 2014 är i sig inte nytt, det nya är Perssons tydliga spekulation att det blir Peab som tar över de sista elva procenten (även om det är just en spekulation).

Vidare skriver Dan Persson att förhandlingarna med franska Lagardère om ett övertagande av driftsbolaget snart är i hamn vilket får ses som ett logiskt antagande då allt ska vara klart innan årsskiftet. Alternativet skulle vara att förhandlingarna håller på att braka samman.

Men det är uppenbart att Dan Persson har kommit över information om vad som är i görningen men inte har hela bilden klar för sig. Den mest intressanta formuleringen är nämligen denna:
”Problemet för Friends nu handlar om bilden av arena i media och hos konsumenterna. Här finns det anledning för ägarna att ha is i magen och påbörja en relansering först när man vet att det går att leverera på alla områden. Det är klart att arenan om två-fyra år kan börja ses som den nationalarena den är skapad att bli. Det har gjorts massor med misstag med Friends. De är ältade många gånger och det finns ingen anledning att upprepa dem”.

Den relanseringen tycks i allra högsta grad påbörjad. Dels genom Thomas Perslunds långa intervju, dels genom Perssons eget blogginlägg där han plötsligt svänger från en tidigare kritisk hållning till en betydligt mer positiv. Alla journalister går att köpa, för rätt mängd information. Det ligger i journalistikens natur och behöver inte ens vara något negativt. Fas två kanske blir en succé?

Efter ekonomin är Friends största problem den usla gräsmattan. Men i Dan Perssons blogg levereras plötsligt ett häpnadsväckande påstående, att problemen är mer eller mindre över:
Rätt tydliga indikationer på att gräsmatteproblemen är på väg att bli lösta kommer också. Kan vara så illa att det rört sig om fel skötsel men nu har det kommit in mer kompetens”

Mer ingående än så utvecklas alltså inte det som på alla sätt vore en enorm nyhet: Att Friends efter tio olika gräsmattor från lika många länder (typ) plötsligt skulle ha löst alla problem.

Om det får man tro vad man vill men det slår mig att det hölls en presskonferens i Borås häromveckan. Där demonstrerades en ny form av hybridgräsmatta. Men det kanske bara råkar sammanfalla i tid.

Allt ovanstående sammanfaller i alla fall med den nyhetsintensiva period som nu väntar. Bokslut och årsredovisningar ska färdigställas, avtal ska slutas, historieskrivningen pågår för fulla muggar.

Vad alla inblandade parter lär försöka få fotbollsrörelsen att tänka mindre på är att SvFF sålde Råsundas mark för 500 miljoner kronor, löste skulder för 150 miljoner och investerade 350 miljoner i en ny nationalarena. Om några månader vet vi vad de förmodligen fick för de 350 miljonerna: Förmånen att vara hyresgäster.

Samtidigt kan ägarna Peab, Solna Stad och Fabege täcka ägarförluster genom arenastaden som ju måste bli klar någon gång.

Men har inte SvFF långt mycket bättre kommersiella möjligheter med Friends över tid än man någonsin skulle fått med Råsunda? Jo, men med 350 satsade och förlorade miljoner gäller att det finns ett landslag som levererar och fyller arenan. Annars blir Friends bara ett monument över ett förbund som satte sprätt varenda spänn utan att få särskilt mycket tillbaka.

Det får beskrivas som en god sportslig utmaning för Erik Hamrén & Co, trots allt.

Legalisering vs förbud: 960-37

av Robbie Lauler

Jag skriver om allsvenskan på bloggen, i tidningen och på nätet. Följaktligen inbillar jag mig att mina följare på Twitter – de är snart 40 000 plus alla som avföljt av olika anledningar men ändå är där och kikar emellanåt – är den typ av fotbollsfans som är intresserad av just allsvenskan.

Det är liksom ingen mening att följa @robbielauler på Twitter för att få senaste nytt om Real Madrid eller PSG eller någon annan del av den genomkommersialiserade och pengasjuka internationella klubblagsfotbollen.

Jag koncentrerar mig på svensk fotboll i alla dess former. Men det är en annan diskussion.

I dag fick jag ett förslag av en följare att göra en bengalpoll. Det var problem och elände på Borås Arena igår, en pjäs exploderade just framför en stackars brandman som riskerar att bli invalidiserad, uppskjuten avspark och förlängd halvtidsvila, hårda ord av Elfsborgs ordförande Bosse Johansson, Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson talade mer lösningsinriktat om polisanmälningar, långa tillträdesförbud och individer som får ta böterna.

Min bild är egentligen att fotbollen är mer överens än tidigare. Sef, SFSU och polisen jobbar tillsammans för att hitta en tillåten och laglig väg som majoriteten sedan ska kunnas enas kring (där ingår givetvis inga så kallade ”bangers” om jag ska vara övertydlig). Tyvärr inträffar skandalscener som i går plus diverse kraftutspel från allt från samordnare till journalister till klubbledare som gör att det känns som att frågan är tillbaka på ruta ett minst en gång i veckan.

Men jag tror att det går framåt, mot en en hederlig svensk gammal kompromiss.

Bengaler och pyroteknik behöver per definition inte vara ett problem även om det förstås ska hanteras varsamt. Det här var det ingen som tyckte var något problem, snarare smart och snyggt…

Skärmavbild 2014-10-23 kl. 14.54.59

 

 

 

 

 

 

…igår var det däremot problem, det verkar alla vara överens om.

Mig ger bengaler ingenting. Jag går inte på fotboll för att se pyroteknik, tifon eller lyssna på sånger – jag går dit för att jag är en fotbollsnörd. Jag vill se om Party-Janne spelar 4-4-2 eller 4-2-3-1 och hur skillnaden blir med Andreas Johansson som mittback.

Jag går dit för att se Simon Gustafson flyta fram över planen och röra vid bollen som om den vore en övermogen frukt som faller sönder om den inte behandlas varsamt nog.

Jag går dit för att se Markus Halsti äga ett mittfält, Lasse Vibe utmana en backlinje på egen hand och Kenneth Höije nolla ännu ett lag.

För att se lilla Utsikten kliva upp i eliten för att de varit smartare än många Göteborgskonkurrenter, för att se Ljungskile utmana stora Hammarby men också för att se den glädje det kommer att skapa när Bajen tar steget upp. För att se Vasalunds 03:or lära sig niomanna.

Det och mycket annat går jag på fotboll för. Oftast för att jag jobbar med fotboll.

Men det är jag det.

Jag förstår att andra går dit för andra saker, det är kanon, det gör fotbollen mer levande, attraherar fler men just elden och röken och framför allt de förbannade smällarna skrämmer tyvärr bort en och annan också.

Jag är gammal punkare och minns hur jag själv resonerade om nån jävel hade synpunkter på att man spelade musik eller drack folköl på fel ställe. Nu är jag några år äldre, och ser att båda sidor behöver kamma till sig lite i den här frågan för att komma överens. Jag tycker bilden ovan är ett bra exempel, det var inga hårda ord från myndigheter och klubbföreträdare då. Ultrasgrupperna har funnits i 10-15 år nu och behöver inte ta i så att det ser ut som slaget vid Lützen, det skapar bara massa onödig irritation och spänningar och försenade avsparkar.

På uppmaning av en av mina Twitterföljare gjorde jag i alla fall en sådan där förhatlig ”Favoritmarkera om du dricker mjölk ur glas, retweeta om du dricker direkt ur paketet”-undersökning.

Frågan löd: På allmän begäran: En bengalpoll. Pyroteknik – bu eller bä? Favoritmarkera för ”Legalisera nu!”, retweeta för ”Förbudet kvar – tuffare tag”.

Av resultatet att döma är majoriteten av mina 40 000 Twitterföljare ointresserade av frågan. Men bland de som är intresserade, är majoriteten starkt för en legalisering. På sju timmar blev ställningen 960-37. 96 procent av de som orkade engagera sig vill alltså hitta en tillåten väg.

Det behöver förstås inte säga så mycket men det stärker min inställning i frågan: Hitta en tillåten och laglig väg inför 2015, låt det sedan brinna under ordnade och kontrollerade former.

Funkar inte det, tja då får man väl pröva något annat.

Allsvenska drömelvan 2014

av Robbie Lauler

Formationen är enkel.

4-4-2. Lasse Vibe och Markus Rosenberg måste med.

Därför börjar vi där, med två anfallare.

Målvakt har varit svårast, Patrik Carlgren är nog årets genombrott men har släppt in för många mål, Robin Olsen har briljerat men främst i Champions League.

This is the fuckin’ allsvenskan.

Så det får bli Kevin Stuhr Ellegaard. Ni kan kritisera mig för det valet, varsågoda.

Man vill ju ha med en sådan som Guilermo Molins egentligen men han har gjort för få matcher. Man vill ha med Anton Tinnerholm också men då skulle inte Johan Larsson få plats. Lurigt. Det blev det offensivaste valet, jag vet inte om det är rätt.

När jag tog ut vårens elva fick jag säckvis med skit från AIK:arna för att Celso Borges inte platsade, det gör han inte nu heller, inte ens nära, inte ens på bänken. Jag hade rätt där, ni hade fel, detta har inte varit Borges allsvenska år, hur grym han än var i VM.

David Accam? Ja ja ja men vem ska han peta?

Jag vill egentligen ha Alexander Axén som årets tränare men det går ju inte att komma runt att Åge Hareide har gjort det ingen lyckats med, nämligen att försvara ett guld. Axén är Årets Högmo, det är ingen dålig utmärkelse det heller.

…och tänk om Henrik Larsson räddar kvar Falkenberg, tränarkonkurrensen är hård i år.

Nog tjafsat, den allsvenska elvan 2014 är denna:

Kevin Stuhr Ellegaard (Elfsborg)

Johan Larsson (Elfsborg), Filip Helander (MFF), Erik Johanson (MFF), Ludwig Augustinsson (Blåvitt)

Nabil Bahoui (AIK), Markus Halsti (MFF), Simon Gustafson (Häcken), Emil Forsberg (MFF)

Markus Rosenberg (MFF), Lasse Vibe (Blåvitt)

Tränare: Åge Hareide (MFF).

Bänk: Robin Olsen (MFF), Anton Tinnerholm (MFF), Kari Arkivou (Häcken), Sebastian Holmén (Elfsborg), Jakob Johansson (Blåvittt), Oscar Lewicki (Häcken), Enoch Kofi Adu (MFF), David Accam (HIF), Crespo Kamara (ÖSK), Henok Goitom (AIK).

Synd att Markus Halsti är från Finland bara, annars är nog detta lag jämnbra med Erik Hamréns landslagsgäng. Zlatan i stället för Vibe, Isaksson i stället för Ellegaard, sedan snackar vi. Men utan Halsti rämnar bygget. Med Halsti i laget hade Brasilien antagligen vunnit över Tyskland i VM.

Om nazismen och Johan Segui

av Robbie Lauler

Det är som det är med juridik.

Vi kan tycka att tre nazister som ska ha knivhuggit en ”färgad” man bör låsas in för gott, släng bort nyckeln.

Bevisen höll inte,

Jag har bevakat – och medverkat – vid tillräckligt många rättegångar för att förstå att om bevisningen inte håller så är det viktigare ur ett samhällsperspektiv att de misstänkta släpps fria.

Vår anklagelsepunkt kvarstår, de är nazister.

Nazister är definitionen på samhällets mest misslyckade människor.

När inga alternativ finns kvar, då blir du nazist.

Ingen föds till att bli nazist.

Det är det alternativ som kvartstår i en till drivet ond och förvirrad hjärna när du ruttnat på allt.

Idag går tre nazister fria, det juridiska samhället lyckades inte knyta dem till ett brott.

Men de är fortfarande nazister, hjältar i deras läger.

AIK:s ordförande Johan Segui myntade uttrycket ”Ge dem en kram” om supportrar som hamnat snett: Han må ha ha använt kontroversiella metoder – och det gör han fortfarande – och jag vet ärligt talat inte om han är en hjälte eller skurk men jag förstår resonemanget.

Vi har i dag nazister på våra gator, en ”färgad” man har blivit knivhuggen, tre av samhällets mest misslyckade människor stod åtalade.

Finns det en väg tillbaka?

Kanske, om vi ger dem en kram.

Vi kan och vi ska vara stenhårt principfasta i vår avsky och vårt avståndstagande mot denna vidriga rörelse som attraherar samhällets mest misslyckade men för att komma någonstans enligt Seguis logik: Ge dem värme och kärlek.

Nu mer än någonsin tidigare.

På allmän begäran – Blåvitt eller MFF?

av Robbie Lauler

I dag går det undan.

Jag kommer ihåg en ordväxling jag hade med min kollega Simon Bank, jag minns inte ämnet men jag sa:
– Fan, det här kommer vi att diskutera länge.
Bank, som så ofta ett steg före, svarade:
– Nä. I morgon är det en Twitterstorm om något nytt.

Det går så fort idag, i medierna och i de sociala nätdiskussionerna att den ena debatten hinner knappt börja innan nästa tar vid.

”Face down”-generationen – som även många av oss lite äldre plötsligt är en del av – behöver födas. När det inte händer något på ena skärmen sträcker vi oss snabbt efter en annan.

Till och med en vanligtvis klok, gammal man som Lasse Lava kapitulerade fullständigt i Viasat-studion i går kväll där han började med att säga att matchen mot Atletico Madrid inte var någon omöjlighet för MFF, skrockade nöjt i pausen över 0-0 för att efteråt falla ut i en rasande sågning mot Ricardinho i synnerhet och försvarsspelet i allmänhet. Lasse Lava spekulerade vilt i att MFF inte tagit sig an matchen med tillräcklig respekt för motståndarna och ifrågasatte Åge Hareides och lagets fokus och förberedelser. Men om Lasse Lava hängt med på vad Hareide och spelarna sa på pressträffarna före matchen hade han sluppit spekulera. Där framgick klart och tydligt att Hareide upprepade gånger beskrev Atletico Madrid som ett av världens bästa klubblag, och att fokus låg på att stoppa kantspelet och fasta situationer. Jag förstår att man pressas att hitta snabba svar och förklaringar i en tv-studio men den riktiga analysen var ju att när Diego Simeones mannar gick på pumpen i första halvlek så skruvade de om positionerna till andra. Efter ett mentalt tungt 0-1-mål rasade MFF ihop bit för bit. Men förberedelserna? Nej du, Lasse, inget fel på dem med tanke på hur det såg ut första 45. Faktum är att Malmö har gjort fem bra Champions League-halvlekar och en dålig. Där står vi just nu.

Det är som det är med det. Tiderna förändras, inget att bli gråhårig över.

Det var mot den bakgrunden jag i förra veckan bestämde mig för att plocka upp en av svensk fotbolls eviga frågeställningar: Vilket är Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna – IFK Göteborg eller Malmö FF? Frågan har kommit och gått sedan slutet av 1970- början av -80-talet (kanske längre än så) och aktualiseras dels genom MFF:s Champions League-medverkan, dels genom att de ”kvitterade” till 18-18 i vunna SM-guld (då håller jag mig till Svenska Fotbollförbundets officiella räknesätt).

Min tanke var att ta avstamp i historien, få bekräftat att Blåvitt är Sveriges mest framgångsrika lag genom tiderna, konstatera att Malmö dominerar just nu och sedan låta reportaget glida över i hur Göteborg ska göra för att resa sig och försöka ta igen det försprång Malmö nu har skaffat. Ett klassiskt reportageupplägg som egentligen handlade mer om Blåvitt än Malmö, det var själva poängen eftersom jag tidigare i år gjort flera långa läsningar om MFF, Djurgården och AIK bland annat.

Jag insåg inte riktigt sprängkraften. En vecka senare diskuteras detta fortfarande flitigt i både IFK- och MFF-läger.

Är det inte fantastiskt som kontrast?

Men i det nya tidevarvet avkrävs även vi journalister på detaljerade svar i allt från var vi står i bengalfrågan till hur många plus senaste kebablunchen får. Så på allmän begäran, om jag får uttrycka mig lite högtravande, och helt oavhängigt att jag själv är född och uppvuxen i Göteborg och nu har bott i Stockholm i 14 år: Så här tänker jag kring vilken som är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening genom tiderna:

IFK Göteborg. Övriga kommentarer överflödiga.

Nästa ämne?

Ursäkta, det blev ju 0-5?

av Robbie Lauler

Det är på många sätt fantastiskt att följa den här Malmö FF-resan. Därför att du ser utvecklingen så tydligt från match till annan.

Från lite lätt chockskadade mot Salzburg borta men med ett bra resultat och tro på sig själva mot Salzburg hemma.

Och 1-2 blev 3-0.

Från försiktiga, ängsliga och försvarsinriktade mot Juventus borta till en ”De är inte bättre än oss”-attityd mot Olympiakos hemma.

Och 0-2 blev 2-0.

Och i kväll, borta mot fjolårsfinalisten Atletico Madrid, fortfarande försvarsinriktade (annat vore korkat) men med modet och beslutsamheten att flytta upp laget, få längd i anfallen, komma till avslut.

Ursäkta, det blev ju 0-5?

Visst, men första målet var mer än något annat väldigt onödigt. Sedan hamnade MFF i obalans i några minuter, pressen släppte för Atletico Madrid, två snabba till och plötsligt 0-3, matchen över. I slutet rasade MFF ihop, 0-5 är inget roligt resultat.

Men vi ska inte glömma att det är en riktigt dålig halvlek av sex hittills. Jag ser det mest som ännu en nyttig lektion, en instruktion i vad som händer när man tappar fokus på den här nivån och ett kvitto på att laget behöver en bättre vänsterback och kanske börjar bli lite slitet efter en lång säsong.

Det förändrar inte helheten, att det Malmö gör just nu är väldigt imponerande.

Malmö FF har inte bara öppnat Champions League-dörren på glänt, de har rivit ner hela jävla väggen på två månader. Det är bra för Malmö FF i det korta perspektivet, i det långa är det en fantastisk nyckel och möjlighet för svensk fotboll och framför allt övriga allsvenska topplag.

Jag påstår inte att Malmö ska hota de största och bästa. Men de fick fjolårsfinalisten att känna oro i åtminstone en halvlek. I match efter match visar MFF att de förtjänar  att vara i detta gruppspel.

För Malmö FF finns inga gränser, i alla fall inga som inte går att flytta en liten bit i varje match. Det gjorde det inte för IFK Göteborg på 1980- och -90-talet heller. Det behöver aldrig finnas några gränser för svensk klubblagsfotboll. Malmö FF har påmint alla om det.

Tiden då svensk fotboll på avstånd betraktade Champions League och Europa League som ointagliga fort är för alltid förbi. Det är bara för någon annan att plocka upp handsken och bli nästa lag som tar sig dit. Annars kommer Malmö att göra det igen.

Svensk fotboll har gått in i en ny fas även om det kanske inte känns så just i kväll.

Om den historiska matchfixningsdomen i Jönköping

av Robbie Lauler

Den åtalade 24-åringen friades men kan ändå dömas till två års avstängning av Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd.
Logiskt?
Ja, faktiskt.

Att 24-åringen som stod åtalad för grovt givande av muta skulle frikännas hade inte ens gett pengarna tillbaka om det gått att spela på utfallet.
Jönköpings tingsrätt tog fasta på att inte någon av de tre IFK Värnamo-spelare som utsattes för mutförsöket vittnade om att de pratat pengar med 24-åringen. Pengar nämndes först vid ett möte med två andra okända män.
Inte ens insatsen tillbaka på två satsade backar läsk, som sagt.

Men sista ordet är inte sagt i den här historien:

Dels kan åklagaren välja att överklaga vilket skulle vara intressant eftersom det fortfarande finns många stenar att vända på även vad gäller IFK Värnamos roll i härvan.

* Dels ska SvFF:s disciplinnämnd säga sitt en gång till. De har redan stängt av 24-åringen i två år men beslutet är interimistiskt. Nu plockas det upp igen eftersom ny information har tillförts.

Att 24-åringen – som är hemmahörande i en mellanhög fotbollsdivision – frias för grovt givande av muta är en sak: Det disciplinnämnden har att ta ställning till är om han  m e d v e r k a t  till att försöka få IFK Värnamo-spelarna att lägga sig.

I domen slås nämligen följande fast:
”Tingsrätten finner mot denna bakgrund övertygande visat att XX (den åtalade) var den person som träffade XX, XX och XX (IFK Värnamo-spelarna) på den aktuella parkeringsplatsen i Värnamo och där ställde frågan till spelarna om de var intresserade av att medverka till en läggmatch mot GAIS den 13 september 2013″.

Jag blir inte förvånad om Khennet Tallingers disciplinnämnd kommer fram till att den tvååriga fotbollsavstängningen kvarstår men jag tycker det är klokt att frågan prövas igen.

Det ser kanske ologiskt ut vid första anblicken men så länge disciplinnämnden gör en ny prövning, med den nya information som finns tillgänglig, är det faktiskt fullt logiskt att idrottsförbund och domstolar kan komma till olika beslut eftersom de inte nödvändigtvis tittar på exakt samma sak.

Rättsprocessen har fått stor uppmärksamhet och säkerligen varit jobbigt för alla inblandade. Att 24-åringen frias för grovt givande av muta förefaller klokt mot den bevisning åklagaren presenterade.

Men att något hände kring den aktuella matchen står bortom allt rimligt tvivel. Därför är fotbollen och idrotten den stora vinnaren. Ju mer uppmärksamhet sådana här saker får, desto besvärligare att genomföra i det fördolda i framtiden.

Jag tror att många idag har dragit öronen åt sig, både lättledda och dåligt betalda fotbollsspelare och de kriminella nätverk som tycks anstränga för att förstöra idrotten.

DETTA HAR HÄNT

* Tre spelare i IFK Värnamo ska ha först ha blivit erbjudna pengar, sedan pressade och till sist hotade för att förlora med två mål mot Gais i superettan i fjol. Matchen slutade 2-0 till Gais men var polisanmäld redan två dagar före avspark.

* Polisen kom senare en 24-årig man på spåren som åtalades för grovt givande av muta men på onsdagen friades han av Jönköpings tingsrätt.

* Tingsrätten konstaterar att 24-åringen hade ett möte med spelarna men att pengar aldrig nämndes. Pengarna nämndes först vid ett möte med två andra, okända män. Vid det mötet närvarade aldrig 24-åringen. Åklagaren lyckades aldrig bevisa någon koppling mellan 24-åringen och de okända männen, enligt en enig tingsrätt.

Kan Nanne locka Rasmus Elm till Söder?

av Robbie Lauler

Malmö FF är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening just nu. De har under ett par år haft också haft allsvenskans högsta omsättning (182 miljoner 2013).

MFF:s matchintäkter ökade 2013 till 43 miljoner kronor – sponsor- och reklamintäkter låg kvar på drygt 62 miljoner – medan souvenirförsäljningen ökade till 11,5 miljoner kronor.

Publiksnittet låg 2013 på 16 000 åskådare på Swedbank stadion, en arena MFF äger till 75 procent men samtidigt bär stora ränte- och amorteringskostnader för.

Hammarby – som precis besegrade Östersund med 4-2 efter tre mål av Nahir Besara – gör i år sin första hela säsong på Tele 2 Arena. Deras publiksnitt närmar sig på 20 000 per match. Det ska bli väldigt intressant att läsa bokslutet för 2014.

När det gäller Bajen pratar många om betydelsen för allsvenskan utifrån att de skulle höja hela seriens publiksnitt: Dels genom hemmapubliken, dels genom att det blir ytterligare ett lag med stort bortafölje.

Det är nog dags att börja prata om den ekonomiska kraft som är på väg upp också. Mellan 2012 och 2013 ökade inte Hammarbys intäkter, de sjönk från 57,5 till till 55,9 miljoner (exklusive spelarförsäljningar) men det lär se annorlunda ut efter den här säsongen. Och framför allt kommande år om föreningen spelar korten rätt.

När jag intervjuade MFF:s ekonomichef Henrik Carlsson och vd Niclas Carlnén varnade båda för Bajen på sikt, även om varken de eller jag vet exakt vad årets publiksuccé betyder rent ekonomiskt.

Utmaningen om Hammarby når allsvenskan blir att hålla i framgångsvågen, så att det inte plötsligt tvärvänder och allt hamnar i gungning för att starten är för dålig. Det svänger fort i fotboll, och särskilt i storklubbarna.

Därför behöver spelartruppen spetsas till ordentligt. Hammarby är i dag kvalitetsmässigt på jämn nivå med Gif Sundsvall och Ljungskile, två lag ingen skulle tippa särskilt högt om de också går upp i allsvenskan.

Sportchefen Mats Jingblad har säkert redan spanat in både Jonas Lindberg och Markus Gustafsson, och kanske ett par till från Ljungskile, men Bajen skulle må bra av ett par namn med erfarenhet från riktigt hög nivå.

Kan Nanne Bergstrand kanske locka Rasmus Elm till en nystart på Söder? Det var nog inte för inte som Nanne lyfte fram Rasmus som den bästa spelare han någonsin tränat i Olof Lundhs podd. Mittfältarens kontrakt med CSKA Moskva går ut till sommaren men han har inte tränat med klubben nu i höst på grund av sina sjukdomsproblem. Är jag för fantasifullt lagd om jag får ett plus ett till två där?

I am Finland

av Robbie Lauler

Har tillbringat helgen i Jönköping, bland annat för att skriva det här reportaget och den här sidotexten, om matchfixningshärvan som rullats upp runt IFK Värnamo och polisens mobiltrafikanalys. Historisk rättegång i Jönköpings tingsrätt på måndag, jag är på plats och kanske till och med liverapporterar, vi får se.

…tyvärr är intresset för den typen av mer granskande sportjournalistik extremt lågt. Jag måste nog hålla med chefredaktör Jan Helin: ”Folk säger att de vill läsa en sak, sedan läser de något helt annat”. Men jag kämpar på, jag tycker det är roligt att jobba med lite mer grävande och längre saker, det är utvecklande. Och framför allt: Det behövs samhällsbärande journalistik även på sportsidorna.

På hotellet tidigare under kvällen kopplade jag av i bubbelpoolen, följt av bastun. När jag satt där och svettades vinglade en tungt salongsberusad man in, helt näck, med en pilsner i näven. Efter ett tag grymtade han missnöjt och pekade på hinken med vatten. När jag tömt det mesta över aggregatet grymtade han igen, nu mer avslappnat. Själv har jag aldrig varit någon stor bastubadare och fick strax fly. Precis när jag bytt om och skulle lämna omklädningsrummet kom mannen ut för att fylla upp hinken. Han pekade på sig själv, skrattade och sa: ”I am Finland”.

Det var dagens mest överflödiga kommentar.

Skämt åsido, man ska väl inte raljera kring fördomar på det här sättet men historien är sann in i minsta detalj. Det verkade vara en skön lirare dessutom.

Två dagar i Jönköping har annars inneburit två besök på två av stadens många kebabrestauranger. Här har ni betygen:

*Evergreen åt jag en kebabpizza vid namn Batman (kebabkött, skinka, sås). Ett utmärkt namn på en pizza förstås, och jag blev inte besviken. Den går dock inte in på min topplista. Det blir L L L för den goda intentionen och ett grundkoncept jag sympatiserar med men råvarorna höll inte samma klass.

*San Marino dagen efter blev det en vanlig, rak standardkebab och betyget stannar på L L L där också. Bättre råvaror men inget sting i såsen.

Om Malmö är Sveriges bästa kebabstad, Stockholm den sämsta och Göteborg har ett par enskilt starka kort men saknar Malmös bredd så bedömer jag Jönköping som en intressant utmanare. Men det finns en hel del att jobba på.

Är inte det här en fotbollsblogg?

Jo just det, det var Sverige-Liechtenstein det skulle handla om. Johan Elmander i stället för Branimir Hrgota var snackisen i startelvan, och det var fascinerande att på avstånd betrakta hur fans och experter slet sitt hår i förtvivlan över detta på Twitter. Inför en match mot Liechtenstein, alltså. Liechtenstein.

Jag tycker precis tvärtom.

Varje beslut Erik Hamrén tar som inte kan anklagas för att vara rakt igenom populistiskt bör hyllas. Om Zlatan är förstaforward, Ola Toivonen andraforward, Johan Elmander tredjeforward och Branimir Hrgota fjärdeforward, och de två första saknas, då är det klart att Elmander ska starta. Dessutom passar han på många sätt bättre till den förväntade matchbilden. Nä, den här gången var det Hamrén som visade ledarskap medan experterna gick på den populistiska linjen. Jag är helt övertygad om att internt bland spelarna var detta Hamrén-beslut logiskt, givet och självklart. Däremot hade det nog suckats och gnisslats en del om förbundskapten ”gjort som journalisterna vill” ännu en gång. Sedan att Elmander blev för stillastående och isolerad är en annan sak. Det var hans och lagets brist i matchen, inte ett felbeslut av Hamrén.

Om jag skulle haft någon synpunkt på startelvan, vore det varför inte Sebastian Larsson spelade högerback i stället för Pierre Bengtsson. Det är konstigt på riktigt (om det nu inte var så att Larsson sa nej).

Men ska man inte satsa ungt och nytt? Det kan man absolut göra. Nabil Bahoui gjorde bra ifrån sig senast, Emil Forsberg i dag. Men det är ingen naturlag att nya spelare måste starta för att växa in i en landslagskostym. Det fungerar utmärkt med ett relevant inhopp, och till slut fick Hrgota sina 25 minuter och skapade bra chanser – men inga mål – mot ett utspritt, tröttkört och svagt motstånd. Hans tid kommer.

Sverige vann med 2-0, Forsberg skulle varit med i målprotokollet, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz gick för tredje matchen i rad i främsta ledet för det nya svenska landslaget, Zengin snodde en frispark från Kim Källström av bara farten, succéexperten Anders Svensson bjöd på en gräslig ordvits, till slut sköt Liechtenstein ett skott på mål, Jarelind bommade Svenssons helikopterfint-skämt och det lät som att de drygt 20 000 på Friends till och med sjöng emellanåt.

Det var en helt okej kväll framför tv:n nu när det inte gick någon Beck-film på fyran.

Sida 1 av 384
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB