Så mycket kostar det att se ett allsvenskt mål

av Robbie Lauler

Jag påstår inte att frågan om meningen med livet blir besvarad genom detta blogginlägg men det är inte så jävla långt ifrån.

Det är finansiella tjänsten Zmarta (ursäkta reklamen men Fröken Frändéns brorsa Axel råkar visst jobba där) som har räknat ut vad en supporter betalar för att se ett allsvenskt mål.

I undersökningen har Zmarta helt enkelt räknat på respektive förenings pris för säsongskort, halsduk, öl och en kokt/grillad med bröd och ställt detta mot hur många mål som gjorts senaste säsongen i allsvenskan.

Dyrast bland topplagen är det för Elfsborgssupportrarna som måste punga upp med hela 86 kronor per mål. Om detta hänger ihop med den väl tilltagna buffén i pressrummet förtäljer inte historien men kanske är det läge för Guliganerna att kräva en översyn vad pressfikat egentligen kostar.

(Personligen skulle jag se en eventuell inskränkning som en aktiv krigshandling men det är en helt annan historia).

Dyra mål är det även på Tele 2 Arena när Djurgården spelar, och på Friends Arena när AIK är i farten – 85 kronor baljan.

(Djurgården och AIK har dock inga pressbuffér att skylla på: Gnagets pressfika har sett likadant ut sedan Bosse Hansson var ung – vetelängd med blåbärssylt eller marsipan. Djurgården kör på kaffe och småkakor).

Allra tuffast är det dock för Hammarbysupportrarna som pröjsar 177 jävla spänn för ett fotbollsmål. 177 kronor! Och på Hammarbys matcher finns inget pressfika alls, inte ens kaffe.

Föga förvånande toppas listan av BK Häcken vars supportrar pröjsar 48 kronor för ett mål. Återstår att se om vetskapen om denna topplacering kan öka publiktillströmningen till Hisingsklubbens matcher framöver.

Själv är jag på väg till Falkenberg för att jobba på IP för första gången (FFF-MFF). Var där som spelare för många år sedan men aldrig som arbetande journalist. Det blir en ny arena att jacka in i den allsvenska bevakningskolven.

Har inga stora förhoppningar på pressfikat men blir gärna överraskad.

Hela Zmartas allsvenska målindex (allsvenska placeringen i fjol inom parantes):

  1. BK Häcken 48 kr/mål (5)

  2. Halmstads BK 64 kr/mål (10)

  3. IFK Göteborg 70 kr/mål (2)

  4. Örebro SK 74 kr/mål (6)

  5. IFK Norrköping 75 kr/mål (12)

  6. Malmö FF 80 kr/mål (1)

  7. AIK 85 kr/mål (3)

      Djurgårdens IF 85 kr/mål (7)

      GIF Sundsvall 85 kr/mål (nykomling)

10. IF Elfsborg 86 kr/mål (4)

11. Falkenbergs FF 87 kr/mål (13)

12. Gefle IF 89 kr/mål (14)

13. Åtvidaberg 94 kr/mål (8)

14. Helsingborgs IF 113 kr/mål (9)

15. Kalmar FF 114 kr/mål (11)

16. Hammarby IF 177 kr/mål (nykomling)

Hur kommer vi minnas Zlatans karriär?

av Robbie Lauler

Jag påstår inte att karriären vare sig är slut eller på väg utför, jag pekar bara på det uppenbara: Förr eller senare ska den summeras, och så långt borta är det inte.

Hur kommer vi att minnas Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär?

Sveriges bästa spelare genom tiderna menar vissa, och det är förmodligen sant beroende på hur man räknar.

Zlatan har vunnit ligan överallt, och nästan varje år sedan han lämnade Malmö FF 2001 – utöver säsongen 2002/03 med Ajax och de två fråntagna titlarna med Juventus samt 2011/12 med Milan. Snart kan säcken vara tio ligatitlar tung, om PSG vinner Ligue 1 igen (tolv om man räknar med Juventus-åren).

Det är förstås helt enastående.

Men någon Champions League-titel blir det alltså inte i år, knappast framöver heller, och några landslagsmedaljer kommer det aldrig att bli, just det kan vi slå fast.

Ur det perspektivet finns ett helt gäng spelare som skulle gå före Zlatan: Champions League-vinnare som Jesper Blomqvist och Patrik Andersson, bronshjältar som Tomas Brolin och Kennet Andersson bara för att nämna några.

Zlatan får exempelvis häftig kritik i internationella medier just nu efter PSG:s uttåg mot Barcelona: ”En bedragare mot de verkliga toppspelarna”, dundrar Daily Telegraph – i L’Equipe får Zlatan en trea i betyg på tiogradig skala med kommentaren att ”När nivån höjs är Zlatan inte bra nog”.

I svenska medier låter det annorlunda: Fröken Frändén konstaterar att ”Zlatan gjorde vad han kunde, han sjönk ofta ner en bit banan och fördelade bollar” medan Disco på konkurrenten konstaterade att ”Zlatan var väl inte så där lysande som vi hade hoppats”.

Det här blogginlägget är inte någon övergripande genomgång vare sig av Zlatans karriär eller insats i årets Champions League, jag slogs bara av tanken på hur vi kommer minnas hans karriär nu när ämnet är på tal och vissa menar att Zlatan är överskattad och andra hävdar att han är Sveriges bäste någonsin.

Låt oss göra ett experiment.

Ta följande spelare (ett snabbt urval av några av våra stora) och anteckna första tanken när ni läser deras namn:

Henrik Larsson.

Gunnar Nordahl.

Fredrik Ljungberg.

Patrik Andersson.

Tomas Brolin.

Jesper Blomqvist.

Torbjörn Nilsson.

Kennet Andersson.

Martin Dahlin.

Gunnar Gren.

Thomas Ravelli.

Olof Mellberg.

Ralf Edström.

Vad tänkte ni?

Jag tänkte så här:

Henrik Larsson – skottfinten, rastaflätorna, målmaskin i kass liga.

Gunnar Nordahl – skyttekung en jävla massa år, mängder av ligatitlar i Italien.

Fredrik Ljungberg – Arsenal, obesegrade.

Patrik Andersson – Champions League-vinnare.

Tomas Brolin – frisparksvarianten mot Rumänien, snurrhoppmålgesten.

Jesper Blomqvist – Champions League-vinnare, Manchester United, händerna innanför tröjärmarna, San Siro-Sven köper korv.

Torbjörn Nilsson – vägrade slå straff, två Uefacuptitlar (EDIT: han har en).

Martin Dahlin – språngnicken mot Ryssland.

Kennet Andersson – långnicken mot Rumänien, pistolerna.

Gunnar Gren – skott i krysset i VM-final, VM 1958 (EDIT: Gren sköt inte i krysset i VM-finalen, det var Nisse Liedholm).

Thomas Ravelli – straffräddningen, det lustiga löpsteget, skallig.

Olof Mellberg – skägget, blicken, inställningen, fokuset.

Ralf Edström – volleykanonen, armen i luften och va e klockan?

Ungefär så.

Som ni ser är titlar inte allt. Titlar styr inte våra minnen, i alla fall inte mitt. Och det mest unika med Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare – hävdar jag – är hans förmåga att göra makalösa mål.

De går att se överallt på nätet. De kommer att finnas kvar, inte bara i våra minnen, utan för kommande generationer. Det är mål av en karaktär och kvalitet som aldrig blir omoderna inom fotbollen.

Jag undrar om det till slut inte är det som styr oss när vi framöver har den här typen av diskussioner. Att Zlatans konstverk blir det vi lutar oss emot.

Rätt eller fel? Tja, det är lite skit samma, i alla fall i just den här diskussionen.

Vilket mål vi i framtiden kommer att förknippa honom starkast med? Den är fan inte lätt. Bicycletan på Friends eller klacken mot Italien, gissar jag.

Sedan tror jag nog fan att Zlatan avslutar allting där ”himma” om ett par år. Eller tror och tror, jag tror mig veta att han gör det.

Nio lag redan borta från guldet

av Robbie Lauler

En ny allsvensk omgång står för dörren, den fjärde, det är för tidigt att säga om serien satt sig (förstås) men jag hittade intressant statistik på bettingstugan.se angående hur många poäng det blivande guldlaget haft efter fem omgångar.

Så här ser det ut enligt Björn Johnson:

2008 (Kalmar FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2009 (AIK): vinst, vinst, förlust, vinst, vinst = 12 poäng

2010 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, oavgjort, vinst = 11 poäng

2011 (Helsingborg): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

2012 (Elfsborg): vinst, förlust, vinst, vinst, vinst = 12 poäng

2013 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2014 (Malmö FF): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

(Källa: Infostrada).

Alltså kan vi redan nu ta fram – åtminstone statistiskt – vilka lag som fortfarande har chansen, vilka lag som teoretiskt kan nå upp i elva poäng eller fler efter de två kommande omgångarna är spelade:

Vi talar om Elfsborg, Malmö FF, AIK, Hammarby, Gefle, IFK Göteborg och Helsingborg.

De fyra ”stora” alltså, förhandsfavoriterna, och Helsingborg – plus jokrarna Hammarby och Gefle som börjat serien bra.

Nu är det väl ingen som på allvar tror att Gefle vinner allsvenskan, inte Bajen heller för den delen (nykomlingar vinner extremt sällan allsvenskan, det har inte hänt i modern tid även om Djurgården, AIK och just Hammarby har varit nära).

Skulle Henkes HIF vinna vore bara det en gigantisk skräll, trots att guldet hamnade där så sent som 2011.

Kvar alltså Elfsborg, MFF, Gnaget och Blåvitt – som väntat.

Samtliga fyra riskerar att ”tappa guldet” rent statistiskt redan kommande omgång. Ni förstår att jag pratar om statistik nu va? Det som även kallas förbannad lögn.

Men det är förstås intressant att senaste sju årens guldvinnare haft mellan 11 och 13 poäng efter fem spelade omgångar. Vilka av de sju lagen når dit i år?

En första gallring kan ske redan de närmaste dagarna.

Olika bilder av allsvenskan

av Robbie Lauler

Tre omgångar av allsvenskan är spelade, och jag förstår om folk är förvirrade.

I Sportbladet har man kunnat läsa om fotbollsfesterna, om fansens tifon, om en inledning utan våld och stök.

Samtidigt, i P1:s samhällsmagasin Tendens, ställs frågan om fotbollssupportrar är ett hot mot samhället.

I Sport-Expressen har rapporteringen varit snarlik den i Sportbladet, detsamma gäller på fotbollskanalen.se, vars redaktioner också lyft fram matcherna, tifona och publikboomen.

Samtidigt kan vi i Expressen läsa att en allmänkrönikör är så obekväm på en fotbollsläktare att han oroar sig för att få en handgranat i huvudet.

Hur kan bilderna skilja så?

Är det vi fotbollsjournalister som skönmålar – eller är det andra journalister som svartmålar?

Varje krönikör har rätt till sin egen bild, och olika redaktioner väljer de vinklar de anser mest aktuella.

Jag kan egentligen bara svara för hur jag själv resonerar, och hur samtalen går på vår redaktion.

I fjol inleddes allsvenskan med en dödsmisshandel i samband med premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Det kom att påverka en stor del av säsongen, och för en Djurgårdsfamilj blir livet sig aldrig mera likt. Detta dominerade rapporteringen och debatten i medierna i dagar, veckor och månader. Det var en relevant bild av en verklighet som fanns runt inledningen av fjolårets allsvenska.

Om man också ska försöka spegla årets inledning så verklighetstroget som möjligt, då landar jag i att helt andra saker sticker ut, det som ska sticka ut: Fotbollen, fansfesten och publikökningen har varit i centrum.

Otillåten pyroteknik har förekommit i omfattande mängder, något annat går inte att säga, och där har allsvenskan en bra bit kvar till en legal lösning som gör alla nöjda, om det ens går. Men som jag skrivit tidigare: Om bengaler är svensk fotbolls största problem har man kommit ganska långt.

Frågan om polariseringen går förstås att fördjupa ännu mer.

Den här texten kommer inte att delas eller spridas eller diskuteras särskilt intensivt. Den blir en i mängden i en pågående debatt. Däremot, om du beskriver fansens tifon som en tävling med betyg och kommentarer så skapar du reaktioner (mest positiva). Om du målar ut fansen som ett kollektivt hot mot samhället skapar du också reaktioner (mest negativa). Den gemensamma nämnaren är att inget av greppen har ett självklart nyhetsvärde men båda skapar starka reaktioner. I en medietid då engagemang på sociala medier värderas högst, tappas vanliga journalistiska principer lätt bort (inte minst av public service som är ovana vid mycket som är nytt).

Tendens grundfråga, den om språkbruket på arenorna, är ju både relevant och intressant och värd ett fördjupande reportage som leder framåt, det tror jag de flesta fotbollsintresserade håller med om.

Ikväll gungar marken

av Robbie Lauler

Framåt halv sex-snåret i kväll kanske ni känner hur det gungar till under fötterna, en lätt vindpust i ansiktet.
Historiens vingslag, giganternas kamp.
Ettan mot tvåan.

Det var i efterdyningarna till fjolårets allsvenska premiär i Helsingborg, den som förknippades med våld och död, som AIK:s populära men omstridde starke man Johan Segui sa något han tyckte behövde sägas:

 Nu måste vi rakryggat se att hatet och våldet faktiskt hänger ihop. Att hata andra lag betyder inte alltid att man är beredd att använda våld, men det räcker att några få fungerar så, för att hatkulturen ska vara livsfarlig.

Det är ord som väger tungt, som aldrig skadar att upprepas.

Ett år senare har allsvenskan hunnit till tredje omgången. För den Djurgårdsfamilj som mist en älskad blir livet aldrig mera sig likt, för svensk fotboll ser precis allting annorlunda ut.

Premiärhelgen blev en succé på alla plan.

Publiksiffrorna skjuter i höjden.

Intresset är enormt.

En stormatch är spelad, nya bengalgränser har testats, åsikter går isär och saker diskuteras men om otillåten pyroteknik anses vara svensk fotbolls största problem har vi kommit långt.

Ikväll är det dags igen.

IFK Göteborg mot Malmö FF.

Regerande mästarna mot fjolårsutmanaren.

Ettan mot tvåan i maratontabellen.

18-18 i SM-guld.

Sportsligt är det här Sveriges största fotbollsmatch även om AIK-Djurgården, Malmö FF-Helsingborg, IFK Göteborg-AIK och Hammarby-Djurgården väcker starkare känslor och drar större publik.

Där kan man på sina håll tala om hatmöten medan Blåvitt-MFF präglas av sportslig rivalitet.

Och, inbillar jag mig, en sorts grundläggande respekt för varandra. En tyst överenskommelse och trygghet i att ”ja ja, det är ändå vi två som har vunnit mest”.

Sedan att det kommer ältas och tjafsas exakt vem som har tyngst meriter och hur det ska räknas är en annan sak.

Det är en del av charmen, precis som att MFF-fansen brukar hänga upp en himmelsblåvit flaggan med texten ”Pichi Alonso Camp Nou 1986” på Gamla Ullevi*.

Om dagens match finns hur mycket som helst att säga:

* Tobias Sana är tillbaka på Gamla Ullevi, nu i MFF-tröja, det kommer förmodligen att höras från läktaren. Ett bättre argument, om jag får komma med ett tips, är att lugnt konstatera att Sana inte hade platsat i dagens IFK. Han hade inte petat vare sig Jakob Ankersen eller Sören Rieks.

* Emot regerande mästarnas mullrande maskin av individuell klass talar att de har fått en vilodag mindre, och att stormatchen mot AIK även sög mental kraft.

* För regerande mästarna talar att den här mullrande maskinen av individuell klass vill revanschera sig omgående, plus att Enoch Kofi Adu är tillbaka från sin avstängning.

* Om IFK Göteborg skrev konkurrentens Patrick Ekwall efter 2-0-segern mot Örebro att ”Ingenstans hittar du tillstymmelse till något som kan liknas vid attraktivt kombinationsspel och danskarna i laget måste ibland tro att de har hamnat på månen”.

Mot bakgrund av hur Blåvitt sett ut i år skulle jag säga att beskrivningen är direkt felaktig. Under Jörgen Lennartsson har IFK varit bollförande och possessioninriktade på ett helt annat sätt än under Mikael Stahre.

Klarar de att vara det idag också?

Just det återstår att se.

Jämfört med Malmö har Blåvitt inte lika bolltrygga ytterbackar och innermittfältare, något som krävs för att att bygga spel bakifrån när tempot skruvas upp.

Det blir ett test.

* Matchbilden kommer annars handla om hur väl IFK Göteborg kan stå emot Malmö-offensiven. Det handlar inte om att ”stoppa” enskilda spelare, utan likt AIK-insatsen i torsdags måste försvarsspelet fungera över hela planen. Annars har Magnus Wolff Eikrem & Co. förr eller senare ha skrapat ihop tillräckligt med chanser för att öka försprånget i maratontabellen med ytterligare två poäng.

Tifobedömning – rätt eller fel?

av Robbie Lauler

I tisdagens Sportbladet plockade vi upp en av de så kallade snackisarna från premiäromgången: De allsvenska supportergruppernas tifon. Det var ambitiösa arrangemang från Sundsvall i norr till Kalmar i söder. I tidningen och på nätet var det bilder, betyg och små intervjuer…

Skärmavbild 2015-04-08 kl. 00.57.20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…frågorna till tifogrupperna var av ganska enkelt slag och fem till antalet:

1. Hur mycket tid la ni och hur många personer arbetade med premiärtifot?
2. Hur mycket kostade det?
3. Hur föddes idéen till just ert tifo?
4. Vad ville ni förmedla och vad tycker ni om resultatet?
5. Vilken konkurrent sneglade ni avundsjukt på?
´
Vi fick informativa och intressanta svar från Gif Sundsvalls, IFK Norrköpings, Kalmars och Falkenbergs tifogrupper medan Djurgårdens och AIK:s svarade via sina SLO:er. Från supporterklubben Änglarna fick vi ett uttalande men inga svar på frågorna, och Hammarbys tifomakare ville inte svara alls, inte heller via SLO:n.
´
Det är inte så mycket mer med det. Vill man inte svara behöver man inte. Frågan är fri, så också svaret.
                        ´
Det som förvånade mig var de ilskna reaktionerna över att vi ens ställde frågor i samband med att vi lyfte fansens tifon. Här är några tweets jag fick under gårdagen:
´
”Efter att ha pissat på tifofolket i tio år ska ni nu dra klick genom att prata med dem *kräks*”.
”Vi ska absolut inte hjälpa din arbetsgivare att sälja lösnummer. Aftonbladet har sålt alltför många nummer på lögner. Vi bryr oss om laget – ni om profit”.
”Ni vänder som vanligt kappan efter vinden. Tror du lite tifofjäskande kompenserar för år av smutskastning och lögner?”.
´
Jag kanske får skylla mig själv, jag kallade det tonårsfasoner att inte svara, det var lite naivt att tro att den ironin skulle gå fram men jag såg det som komiskt att här kommer gamle murveln och kräver svar av ungdomen. Mitt 17-åriga punkarjag skulle antagligen också bett mitt 39-åriga journalistjag att fara och flyga.
                    ´
Vi är i alla fall inne på att följa upp tifogranskningen med att göra samma sak när övriga åtta lag har hemmamatcher, det vill säga en tifobedömning även av omgång två, till fredagstidningen.
´
Om vi skippar intervjuerna, är alla nöjda då?

Goitoms arm

av Robbie Lauler

Guds hand känner vi till från VM 1986.

När AIK behövde det som mest i allsvenska premiären 2015 var det dags för Goitoms arm att skriva in sig i historieböckerna (nåja).

Anfallaren fick en ganska hopplös, hög passning av Mohamed Bangura men flög före HBK:s försvarare, drog in bröstet, fällde ut armen, fick ner bollen, avslutade en gång, slog egna returen i mål.

1-0 till Gnaget och premiärknutarna lossnade. Johan Blomberg vallade in 2-0 strax efteråt, och det målet blev avgörande.

Men handssituationen då…finns det anledning för AIK:s sportchef Björn Wesström att dra den där om snickaren som inte lyckas slå i sina spikar? Var det en skandal?

Jag tycker inte det.

Ofta när spelare fäller ut armen i den typen av mottagningssituationer så ser det ut som att den tar på överarmen men reprisen visar att det var bröstet ändå.

Jag hade inte blåst av Goitom om jag varit domare, av den enkla anledning att jag inte tycker domare ska chansa. De ska också hellre fria än fälla. Sådana är direktiven, lika för alla.

Den här gången var det solklar arm men jag friar domare Andreas Ekberg ändå. Felbeslut ja, domarskandal nej.

Den här typen av nedtagningar är moraliskt att jämföra med en filmning. Armarna åker ut dels för att hantera balansen, dels för att spelarna vet att det är snudd på omöjligt för domaren att se om armen även hjälper till med själva mottagningen. Kan man skaffa sig en fördel genom armen gör man det, precis som spelare som väljer att filma.

Jag hör inte till dem som blir särskilt upprörd över filmningar heller.

Elfsborgs klassmål

av Robbie Lauler

Det är inget mål som kommer att toppa listorna mot slutet av säsongen men det var ett mål som innehöll så mycket kvalitet att det är värt att nämna i detalj.

Laget är Elfsborg, Per Frick målskytten och så här gick det till:

I nya mittbacksrollen har Anders Svensson en speluppbyggnadsfot som saknar motstycke i allsvenskan. Marginalerna han spelar med är små men Anders slår knappt bort en passning ändå.

Den här gången sökte han Viktor Claesson som befann sig vid ”offensiv” mittcirkeldel, hade markering på sig men Anders litade på Viktor och satte passningen ändå.

Claesson tog emot och vände upp i samma moment, fick loss bollen till fri yta med blicken mot mål och fart i steget.

Snabb passning ut mot Simon Lundevall på vänsterkanten, Claesson följde med sin passning, fick tillbaka bollen efter att Lundevall gjort en rapp tvåfotsdragning, och Claesson kunde lyfta in inlägget.

Simon Hedlund hade kommit in från högerytterposition och nickade mot mål, Per Frick var där han skulle vara, framför målvakten, och styrde bollen i nät med klacken.

Jag räknar till fem spelare  – ett halvt lag – som inte bara gjorde exakt det de skulle i ett och samma anfall: De gjorde det med hög kvalitet också.

Då är det svårt för Djurgården att försvara sig.

Taskig tajming, polisen

av Robbie Lauler

Polismyndighetens nya nationella strategi inför 2015 är att ordningsstörningar bestraffas med förändrad tillståndsgivning.
Redan innan allsvenskan börjat slår det hårt mot AIK: Kapaciteten på norra stå minskas tills vidare med en femtedel.
Vad är det de säger i Sällskapsresan 2?
Taskig tajming.

Bakgrunden uppges vara trängsel vid insläppet, och att trappor inte hållits fria under svenska cupen-derbyt mot Hammarby. Det ska bland annat ha gjort att visitation uteblivit samt dåliga arbetsmiljöförhållanden.
Självklart, personal måste kunna arbeta och visitation behövdes uppenbarligen med tanke på den pyroteknik som tändes under match (märk väl att jag skriver ”under match”, inte ”inför match”).
Det är inte det jag ifrågasätter.
Jag ifrågasätter ett så hårt straff innan allsvenskan ens börjat, mitt under värsta premiärhajpen: Kapaciteten på norra stå minskar från 5500 åskådare till 4500 åskådare (redan 5500 är en avsevärt mindre klack än AIK hade på Råsunda, till exempel).
Man måste komma ihåg att AIK-Hammarby var säsongens första ”riktiga” tävlingsmatch, det hade laddats i ett halvår och det kom 41 000 åskådare till Friends.
De flesta var efteråt överens om att matchen och arrangemanget fungerade bra med tanke på att det var en folksamling på över 40 000 åskådare, dessutom med två rivaliserande fotbollslag inblandade.
Att AIK och deras klacksupportrar straffas hårt innan allsvenskan börjat får mig att tänka på Sällskapsresan 2:
”Vet ni vad ni har, polisen?”
”Nä, vad då?”
”Taskig tajming.”
Hade det verkligen inte räckt med en tydligt formulerad varning från polismyndighetens sida, för att vid upprepade störningar och problem av den här typen i så fall förändra tillståndsgivningen?
Mot vad som är känt uppfattar jag bestraffningen som ett sätt från polisens sida att lansera årets nya, nationella strategi.
Eller handlar det om en permanent anpassning för just AIK på Friends?
Svaret på de frågorna får vi nog först senare i vår då polisen ska utvärdera AIK Fotbolls arbete med frågan.
Jag ber att få återkomma i ärendet.

Stormen före förhandsdagarna

av Robbie Lauler

Det börjar dra ihop sig till avspark i världens hetaste fotbollsliga*, och medan klubbar och föreningar drar ner tempot sista dygnen för att komma i perfekt form till respektive premiärer skruvar vi upp på tv-, radio- och tidningsredaktionerna.

EP-Månsson och jag relanserade folkets podd i veckan – 51 Procent Fotboll – ni hittar den på Itunes och Podcaster och här på sportbladet.se förstås. Vi utser årets värvningar, resonerar kring att 2015 kan bli året då Friends får upprättelse och AIK-fansen börjar trivas bättre där, slår ett slag för Bagdad-Yvonne och dissekerar ett och annat betyg från den allsvenska bibeln. Samt mycket mer förstås under 45 minuter plus en tilläggstid som får det mesta annat i tidsväg att blekna.

I dag skärtorsdag är jag med i P4 Extra för att snacka upp premiären tillsammans med Hammarbysupportern Pernilla Olsson. Ämnena ser väl valda ut, och jag hoppas på god lyssning. Länk kommer vad det lider.

I torsdags höjde jag en lans för att allsvenskan inte bör minskas till tolv lag i SVT Debatt där jag diskuterade mot IFK Göteborgs Mats Gren och Svensk elitfotbolls Lars-Christer Olsson.

I morgon långfredag publiceras den stora granskning om hur allsvenskan blev en konstgräsliga i Sportbladet som jag, Mattias Andersson och Andreas Käck har jobbat med en längre tid. Vågar redan nu utlova intressant läsning där jag bland annat presenterar en snabb och enkel lösning för att vända den pågående utvecklingen.

Senare under fredagen blir det fullt blås för att fylla premiärtidningen, bland annat kommer jag skriva om allsvenskans mörka häst, och på påskafton är jag på plats på Tele 2 Arena för premiären Hammarby-Häcken.

…det bästa med att vara fotbollsjournalist som följer allsvenskan dessa dagar är att du får dubbelt betalt för att slippa fira påsk.

Sedan rullar det vidare i ett bolltempo av den högre skolan:
Söndag är jag på Gamla Ullevi för IFK Göteborg-Åtvidaberg.
Måndag skriver jag Gif Sundsvall-Malmö FF (tyvärr inte på plats då det var snudd på omöjligt att ta sig från Göteborg till Sundsvall på ett vettigt sätt på annandag påsk).
Onsdag besöker jag Borås Arena för Elfsborg-Hammarby.
Torsdag Malmö FF-AIK på Swedbank.
Söndag IFK Göteborg-MFF på Gamla Ullevi innan den intensiva förstaveckan avslutas med Stockholmsderbyt Hammarby-Djurgården på Tele 2.

Det är nära nu.

* Enligt undersökningen Sverige Tycker är allsvenskan den fotbollsliga flest fotbollsintresserade svenskar följer.

Sida 1 av 388
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB