Tidigare ikväll kom en glad nyhet. Nu kan man sända live från Bambuser direkt till Facebook.

Bambuser är en tjänst för livestreamad video, eller för att tala svenska – direktsänd video från mobiltelefon eller webbkamera. Det är enkelt att använda för vem som helst, men har kunnat vara lite svårt att nå ut med sina sändningar. I och med den nya kopplingen till Facebook känns Bambuser ännu mer användbart än tidigare, då sändningen bäddas in som en statusuppdatering och syns direkt för alla vänner som är online på Facebook.

Jag var tvungen att testa och förutom lite rundgång som visade sig inte ha ett dugg med Facebook att göra funkade det alldeles utmärkt.

Vill du också testa att visa dina vänner live när du lagar mat, sjunger, promenerar, föder barn eller annat intressant – registrera en användare på Bambuser, gå till settings och 3:rd party services. Klicka på Facebook-ikonen och sen behöver du bara klicka okej i rutorna som kommer upp.

Sedan ska kopplingen funka så att så fort du kör igång en Bambusersändning så syns den i ditt Facebook-flöde. Kul va?

 

Även om ingen kommenterat fredagens krönika på Aftonbladet.se så har den fått massvis av kommentarer. På Twitter.

De flesta kommentarerna är berömmande, många tycker att alla politiker borde läsa den, andra begränsar sig till partiledarna, men här vill jag skjuta in att alla politiker är inte partiledare. Alla politiker sitter inte i riksdagen. Och Twitter en utmärkt kanal för hobbypolitiker, kommunalpolitiker, sådana som kandiderar till riksdagen för första gången. Att det sedan vore bra om alla partiledare fanns där är en annan femma.

Och vad gäller just partiledarna – flera ifrågasätter hur de ska ha tid. Och Martin Hansson tar det ett steg till och menar att det till och med skulle kunna vara kontraproduktivt att försöka bygga relationer på Twitter om man inte har tid att följa upp och svara alla.

Jag tror att de flesta twittrare har full förståelse för att exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin inte har tid att sitta och tramsa på Twitter. Att de inte hinner kommentera så mycket av det andra säger och inte heller svara på alla kommentarer. Man behöver inte vara partiledare för att inte hinna med att bemöta allt som sägs om/till en på Twitter.

Jag hör inte heller till dem som tycker att man måste följa alla tillbaks. Om jag väljer att följa Mona Sahlin så har jag full förståelse för att hon väljer att inte ha mitt trams och slams i sitt flöde. Det finns visserligen bra sätt att filtrera sina flöden så att man bara ser det man vill se, men redan där blir det en liten form av överkurs och att skapa dessa filter kan i sig vara en tröskel som känns jobbig att ta sig över.

Mitt förslag till hur en partiledare (eller för den delen annan strängt upptagen person) som vill använda Twitter för att skapa relationer och konversera med folk ska göra är följande:

Skapa ett twitterkonto. Börja följ andra intressanta personer. Intressanta för dig. Partiledarna borde till exempel ha koll på varandras twittrande, andra politiker, och ledarskribenter till exempel. Twittra ett par gånger om dagen. Jag ser ingen poäng med att ständigt uppdatera, och förstår inte de som ber om ursäkt för att de varit borta ett tag från Twitter. Har man inget att säga är det lika bra att vara tyst.

Twittrandet kan bestå av enkel information om stundande eller avverkade möten, gärna med någon lite personlig kuriosa. Twittra också gärna länkar till egna debattartiklar, bloggposter och ibland till andras artiklar och bloggposter med liten kommentar. Jag vet att också partiledare läser tidningar på nätet och när man ändå är i farten är det inte svårt att skicka ut en länk på Twitter. Det tar inte särskilt mycket tid i anspråk, men ger mig som följer twittrandet en chans att få inblick i vad min partiledare har för sig och engagerar sig i idag.

Kommentera och bemöt gärna andra i flödet, häromkvällen pågick en spännande diskussion på Twitter mellan Göran Hägglund och Gudrun Schyman, och jag vet att den typen av samtal kan vara givande för både dem som för det och för oss som ser på och har möjlighet att lägga oss i.

Och om andra lägger sig i – man behöver inte svara på allmänna kommentarer, hejarop och åsikter. Däremot – om någon ställer en rak fråga eller hårt kritiserar en – då bör man svara.

Man behöver inte vara partiledare för att ha ont om tid. Men rätt använt sparar de sociala medierna tid, och Twitter är ett bra sätt för en själv att få en bra överblick av vad som diskuteras just nu. Det är en snabb väg till kontakt på ens egna villkor, och för mig har det rationaliserat bort en hel del både telefonsamtal och mejl som tar betydligt mer tid i anspråk.

Är man upptagen och inte har tid att kolla Twitter dygnet runt – det kan räcka att gå in en stund eller ett par om dagen för att se vilken respons man fått och bemöta den. Det går också alldeles utmärkt att skicka sina egna tweets från mobilen.

Jag köper helt enkelt inte tidsargumentet.

Att sedan Twitter kanske inte är den bästa kanalen om man som Mona vill sprida propaganda eller nå de stora massorna – det är en annan sak. Men allt oftare ser vi både nyheter och offentlig debatt ha sitt ursprung i och utvecklas på Twitter, så det är faktiskt bara korkat av politiker att inte vara med på den arenan.

Några politiker som inte är partiledare som jag rekommenderar er att följa för att de deltar i konversationen är Lilith Svensson (KD), Kent Persson (M), Mary X Jensen (M) och Peter Andersson (S). Dem kan man följa oavsett egen partitillhörighet, om man är intresserad av politik och vill få svar på frågor.

Tipsa gärna om fler politiker att följa i kommentarerna!

Kurry skriver:

”Ibland blir ens inlägg länkat av andra bloggar. Det är inte alltid det blir pingback på de inlägg som länkas. Det står inte heller alltid i kontrollpanelen (jag har då wordpress som bloggportal) Finns det något sätt att alltid kunna se vilka som länkar till en, utan att behöva googla sig själv eller leka detektiv?”

Mitt svar:

Det finns lite olika sätt. Men ett bra sätt är att lägga in en widget från Knuff, som fångar upp de allra flesta länkar. Här finns widgets och instruktioner om hur man lägger in en sådan i bloggen. Länkarna kan dock ha en viss fördröjning, så att man inte ser ens samma dag vilka som länkar.

Du kan också skapa en RSS-prenumeration från Knuff, och då prenumerera på alla bloggar som nämner din, även då de inte länkar. Gå till Knuff.se, gör en sökning på till exempel Kurry, och klicka på RSS-knappen för att prenumerera. På det här sättet får man också en del irrelevanta träffar, lite beroende på hur unikt namn man har på bloggen. Prenumerera på flera olika, både Kurry, Kurrlylin och ditt fullständiga namn.

Samma typ av RSS-prenumeration kan man göra hos Twingly som ibland fångar upp länkar som inte hittas av Knuff.

 

Har du också en fråga som gäller bloggande, Twitter eller andra sociala medier? Ställ den till mig i kommentarsfältet eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se.

Nu börjar det på riktigt.

Nomineringsjuryn för Stora Bloggpriset 2009 är klar. Hundra bloggare som ska nominera andra bloggar i de olika kategorierna. De som får flest nomineringar går vidare, och sedan är det upp till läsarna att rösta fram den av fem bloggar i varje kategori som ska ta hem priset.

 

I dagens krönika skriver jag om twittrande politiker. Om att twittra om frukost och banaliteter. Om Mona Sahin och ”vanligt folk”.

Läs den här.

Jag rekommenderar också Per Torbergers lilla korrigering här, angående de 140 tecknen. Han har så himla rätt.

Jag har fått fin respons på förra veckans bloggtema om kroppen, sammanfattning kommer här;

Jag börjar med Karin som ger oss självpepp och tankeövningar att ta till när det känns som om magen ramlar ut över bikinitrosorna.

Christina skriver om hetsen, om olika motionsformer, dieter, om storvulna projekt och misslyckanden, och har kommit fram till att man kanske inte ska krångla till det så himla mycket.

William tycker att perfektion är något som bör eftersträvas vad gäller kropp och utseende, och han lyfter fram Michael Jacksson som gott exempel. Men. Dog inte han nyss, i förtid, utmärglad och med en ganska trasig kropp?

Wettexvärlden skriver om kampen mot fetman. Och hur hon lärt sig tycka om sin kropp sedan hon träffade Mannen som dyrkar den. Alla sätt är bra utom dom dåliga och jag känner igen det, att man kan känna sig vackrare när man ser på sig själv genom någon annans ögon, någon som älskar en. Men samtidigt tycker jag att det är trist att det ska vara så, kan ingen ge mig ett sätt att tycka om mig själv utan andras bekräftelse? Det här fungerar nämligen omvänt också, om någon dissar eller ratar mig ser jag mig genom den personens ögon också och känner mig ful och vill helst gömma mig…

Henrika om att acceptera sin kropp, vara lite mer överseende och ta hand om den istället för att späka den.

Missa inte Ingrids historia om utstående öron, plastikoperationer, sneda tänder eldsmärken och fula ärr.  Sådant som givits henne av den kropp som nu funnits för henne i snart 70 år.

Grayling skriver om kampen för att få en kropp lik en vinthunds, och om hur det fick henne att gå in i väggen. Det var alls inte värt det, och idag får hon höra att de tio kilo hon lagt på sig klär henne.

Helena om kroppen som hem för en ny liten människa, hur fantastiskt är inte det?

Trollhare skriver om sin kropp, och om hur folk tar sig rätten att ställa frågor om det mest intima, om kampen för att acceptera sig själv. Läs! Och för dig som inte upptäckt Trollhare kan jag varmt rekommendera läsning av hela hans blogg.

Lairama delar med sig av en gammal skoluppsats, 24 år och fem barn tidigare. Min kropp och jag.

Diamantsplitter skriver om önskan att vara en sån som gillar att röra på sig, som tycker det är skönt att jogga eller gå och träna. Åh så jag känner igen mig.

Kurry skriver fantastiskt bra om ideal, och om hur hon gått från att se sin kropp som något naturligt och bra till att skyla och skämmas. Om hur hon låtit sig påverkas av idealen, och om hur förbannad hon är för att det ska vara så.

Em skriver om att ha en kropp som begränsar och hindrar. En kropp med en sjukdom, en kropp som inte räcker till.

BeBest skriver smått raljerande och ironiskt om anti-bodybuilding.

Mumari skriver om att skämmas för att inte vara stolt över sin kropp.

Smulan skriver om sin kropp, som gått från att vara ranglig och smal till att visa spår av sju barn, som var och en lämnat några kilon kvar.

Skatan om att bli äldre och försöka komma överens med kroppen som gör lite som den vill.

Trebarnsmamman sätter fingret på att det viktigaste nog är att kroppen faktiskt fungerar.

Gunilla har fått influensavaccin i sin kropp, och rekommenderar oss att läsa de kommentarer hon fått om vad hon egentligen fått i sig.

Thérèse skriver om hur hon misshandlade sin kropp under tio år, om ätstörningar, och om ärren som finns kvar.

Marie skriver om smalhetesidealet och om hur kanske framförallt kvinnor inte kan slappna av utan ständigt tänker på vikten.

Pysseliten om dagen med stomipåse som ett försök att sätta sig in i sin dotters situation.

Annamaran gör det modigaste – hon lägger ut en nakenbild på sig själv och pekar ut alla de skavankner hon dragit på sig efter barnafödande. (det modigaste enligt mig alltså, som inte ens vågar visa mig naken för andra kvinnor i ett omklädningsrum)

Pysan går igenom sin kropp bit för bit och de märken hon fått. Om bröstet som saknas, om operationsärr, om mage efter barnafödande. Listan är ganska lång. Men Pysan älskar sin kropp, och jag skäms för att jag är så missnöjd med min.

Catya berättar om hur hon gjorde för att gå ner från storlek 54 till 38.

Veronica skriver ett långt och väldigt viktigt inlägg, om hur hon varit osams med sin kropp. Om hur hon hatat den men samtidigt använt det som maktmedel, om hur hon så småningom lärt sig acceptera den.

Lilla O skriver om att lyssna till sin kropp.

Emma om saker hon inte förstår, som hur man skulle kunna vara immun mot svininfluensa om man haft en annan influensa orsakad av ett annat virus.

Sjumilakliv om hur sjukdomar och medicin gjort henne överviktig. Om att hon skjuter upp jobbet med kroppen till förmån för jobbet med psyket.

Anna om hur barnafödandet plötsligt gjorde att hon fick upp ögonen för sin kropp.

Maja skriver fint om att älska sin kropp och vara snäll mot den, så är den snäll tillbaks.

Inece skriver om fötterna och vikten av att ta hand om dem, en som hon upplever det bortglömd del av kroppen.

Jmelena skriver något jag känner igen mig i. Om hur hon tittar tillbaks på bilder från förr, hur söt hon var, fast hon då inte kunde se det. Och jag blir igen så arg även om jag inte vet var min ilska ska riktas, över att så många unga kvinnor är så missnöjda och ägnar tid och energi åt att ha ångest över hur de ser ut.

Newyn skriver om kroppsideal och om hur fel hon är och kommer också in på modeindustrin, och om hur kläder framförallt för kvinnor sys efter en idealkropp. Är man lite för kort, för lång, för bred eller för smal, har man för stor byst eller för liten är det svårt att hitta kläder som sitter snyggt. Men kan vi alla vara överens om att det inte är våra kroppar det är fel på utan kläderna?

Avslutningsvis – LillaJohanna tipsar om ett fantastiskt inlägg, och Martin Ezpeleta skriver så bra att jag snor hela texten rakt av eftersom jag vet att många av er inte orkar klicka på länkarna här;

Lyssna på din kropp, älskade dotter

Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.

Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.
Det är ditt eget språk. Din identitet.

Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.
Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.

Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.

Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!

Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.
Försvara din kropp.

När du inte vill.
Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.
Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler –
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill.
Res med vit flagg!
Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!
För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

För dig om ännu inte bloggat om denna veckas tema stress – du har hela helgen på dig, sammanfattning kommer måndag.

Emilia frågar:

BTW – varför blir jag klassad som anonym, jag fyller ju i alla fälten??

Hon syftar alltså till när hon postar en kommentar på Aftonbladet blogg, och ser ut att vara anonym när den postas.

Mitt svar:

Jag vet inte. Jag vet att det ser ut så när man postar, men när kommentaren publiceras syns namnet. Alltså: även om din kommentar ser ut att vara anonym är den inte det när jag har modererat och publicerat. Man behöver alltså inte skriva om och förklara vem man är, och alla sådana kommentarer tar jag bort för att det ser lite konstigt ut.

Det här är egentligen en fråga för Göran på Supportbloggen, men har du andra frågor om internet, bloggar, nät-etikett eller Twitter – ställ dem här så svarar jag. Eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se

 

 

I helgen träffade jag en del släkt, bland annat ett kusinbarn som läser juridik och vi kom att tala om språk, och juridikspråk kontra journalistens.

I juridiken är det väldigt exakt, det får inte finnas utrymme för feltolkning eller missförstånd. Det var kusinbarnets argument för att språket är så invecklat och stundvis fullständigt obegripligt. Eller så är det egentligen inte obegripligt, men ibland kan det kräva en hel del tankearbete för att förstå och tolka en text skriven av en jurist.

I journalistiken ska det vara sant och relevant, däremot behöver det inte vara så exakt att det ej kan missförstås. Journalistiken har samtidigt som uppdrag att göra svåra och krångliga saker begripliga och paketerade så att det ska gå att ta till sig utan allt för stor ansträngning. Men alltid på ett begränsat antal tecken, och ska man ta på hängslen och livrem gällande sanning och eventuellt utrymme för feltolkning så kan man behöva fler ord…

Jurister beskriver och journalister förenklar. Ibland blir det lite väl enkelt eftersom verkligheten oftast är mer komplicerad att förklara än vad som ryms i en artikel på 1200 tecken.

Nu vill Juridikbloggen försöka rätta till missförstånden som uppstår då icke juridiskt kompetenta journalister förenklar, och förklara juridiken på ett någorlunda lättbegripligt sätt, sätta den i sammanhang och analysera konsekvenser. Den vill låta juridiken tala till punkt.

Än så länge finns bara två inlägg, en programförklaring och så en text utifrån gårdagens nyhet att hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet skjuts upp, med rubriken ”Rättegången som politisk taktik”.

Det ska bli spännande att se vilket genomslag juridikbloggen får, skribenterna är inte precis några duvungar. Bland dem kan nämnas Sten Heckscher, Mark Klamberg och John Billing.

Idag befinner jag mig här, på Dispruptive Media-konferensen om realtidswebben. Jag kommer att sitta med i en paneldiskussion om Twitter.

Den som inte är på plats kan ändå följa konferensen i realtid, dels via Twitter på hashtagen #realconf eller också via livestreamvideo.

Har du ingen koll på Twitter? Slå på teven nu och spana in Nyhetsmorgon, där pågår twitterskola hela morgonen, och jag kommer nog att delta från tåget på väg till Stockholm. Hashtagen för Nyhetsmorgon är #nymo.

Här kan du följa mig på Twitter.

För inte så väldigt länge sedan såg det ut så här när SD annonserade.

Så om någon gått på deras snack om att de inte är rasister och tycker att de bara ”står för en sund invandringspolitik” – tänk om! Om inte den gamla annonsen lyckas övertyga kanske den här purfärska debattartikeln gör det.

Den har föga förvånande mött starka reaktioner i bloggvärlden, som mer eller mindre tackar Åkesson för att han äntligen bekänner färg. Jag gillar den här slutsatsen – att Åkessons retorik borde innebära ett omfamnande av kristna flyktingar. Men det finns också anhängare som tycker om Jimmie Åkessons utspel.

Sven-Åke Olofsson på Helsingborgs Dagblad är kritisk till Aftonbladet och publiceringen av artikeln. Hans argument är att artikeln gränsar til hets mot folkgrupp, och att det vore självmål av Aftonbladet om de eventuellt fälls för det, utifrån att de sagt nej till annonser från partiet. (Flera chefredaktörer ger sin syn på saken här) Men det här är ju ett av problemen med Sverigedemokraterna och som jag ser det – med lagen om hets mot folkgrupp. Den rapportering som oftast sker om och ifrån Sverigedemokraterna är så pass sminkad och välfriserad att deras rätta agenda inte riktigt kommer fram, och så får de fler sympatisörer, än om de som nu faktiskt outar sin egentliga agenda. Och det beror också på att herr Åkesson på något mystiskt vis lyckas linda reportrar runt sitt lillfinger.

Jag kan också tycka att det är sorgligt att SD på ett sätt kommit att äga frågan om migrationspolitik, och utifrån deras allt starkare väljarstöd borde övriga partier förstå att det är viktigt att våga ta i svåra frågor om integration, istället för att föra den pseudodiskussion som nu handlar om SD eller inte SD, och vem som eventuellt kan tänka sig att samarbeta med dem.

Ta ifrån dem ordet istället, diskutera invandring, segregering, främlingsfientlighet utan att sätta frågorna i relation till SD och deras politik. Skaffa egna agendor i frågorna!

Nu blev jag lite väl politisk vilket kanske inte är syftet med den här bloggen, men jag kunde inte låta bli.

Uppdaterat: Jag har utvecklat mina tankar i min privata blogg. Blondinbella skriver och är riktigt upprörd. Martin Jönsson skriver bra på SvD.se om sin syn på publiceringen och Jan Helin bloggar också. Svensson skriver kort och kärnfullt.

Aftonbladet har föga förvånande anmälts för hets mot folkgrupp. Ulf Nilson skriver på Newsmill och anser att Aftonbladet och Helin gör Sverige en tjänst när de publicerar Åkessons artikel.

Uppdatering: Nu skriver Jimmie Åkesson på Newsmill och menar att det är Aftonbladets rubrik som bär skulden för hur hans artikel tolkats. Han lyckas inge vidare, om det inte är så att Newsmillredaktörerna förvanskat texten han skrivit där…

Personligen önskar jag att alla tidningsläsare en gång för alla kunde förstå att det ytterst sällan är skribenten som sätter rubriken. Ofta handlar morgonmötesdiskussioner på redaktioner om just rubriksättning, reportern är missnöjd med nattredaktionens val av rubrik. En rubrik ska ha täckning i texten, och rubriksättare kan vara ganska långsökta bara det blir en bra rubrik. Jag kan också berätta att rubriken inte bara ska vara spännande och locka till läsning, den ska passa in rent typografiskt också. Det vill säga vara lagom många tecken, utan bindestreck och så vidare. Inte alltid helt lätt.

På Newsmill skriver också Mariam Osman Sherifay om varför hon polisanmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp.