Jag säger bara: Crister Fuglesang.

Den här veckan tänkte jag att vi skulle snacka sex i bloggvärlden.

Du kanske tycker att det snackas för mycket? Eller för lite? Eller fokuseras på fel saker? Är samhället översexualiserat? Är sex överskattat? Borde sex vara privat eller är det något religiöst påhitt som borde utrotas? Är det naturliga egentligen att vi ligger var som helst och hur som helst med den vi känner för att göra det med? Hur skiljer sig manlig och kvinnlig sexualitet? Eller är det ingen skillnad?

Jag har ingen aning om vad just du tänker eller tycker, men jag skulle tycka att det vore väldigt intressant att få reda på det.

Skriv i din egen blogg, länka hit/droppa en länk i kommentarsfältet. Glöm inte att ge mig en direktlänk till postningen, en länk till bloggens förstasida hjälper mig inte mycket när jag ska sammanställa.

Kort och gott, några läsvärda grejer jag ramlat över på nätet:

Därför tänker jag inte vaccinera mig – Anna Toss skriver om svininfluensan. Om immunförsvar, om nackdelarna med vaccinering och om att skydda sig från smitta.

Tid – Jerry Silfwer skriver om tiden, om att använda den och välja själv. Och om bristande förståelse hos omvärlden. Stor igenkänning även om jag inte är alls lika effektiv som Jerry och behöver massor av göraingentingtid och ställtid. Och när jag ändå var inne på alfahanne.se hittade jag Jerrys Spotifylistor. Rekommenderas för dig som behöver lite nytt (eller gammalt) i sjysta blandningar.

Jag fastnar ofta i musiklyssnade, snöar in på saker och har svårt att hitta nya riktigt bra grejer. Därför älskar jag sånt här. Jan Gradvall som har dokumenterat bra smak listar årets hittills bästa album.

Jacob Dahlin charmar Boy George – Älskade Dumburk har rotat i arkivet, igen.

Man ska inte fildela, ska det vara så svårt att fatta?! – Josh tipsar om strålande satir.

Erik Laakso tar över stafettpinnen från muminmuggar.se och erbjuder Laakso-rabatt på femton procent för er som missade mymlanrabatten under juli månad. Erik har också skrivit en postning om snus och hur det kan bli mer miljövänligt. Sommartorka kanske. Eller också bara bra.

Är du också rädd för tjejen i reklamen? Har du missat Facebookgruppen för er som behöver tala ut om detta?

För den debattsugne rekommenderar jag den här postningen om hur man ska benämna en tjejs könsorgan. (och om en vuxen mans kön kan kallas snopp) Karin föreslår slida, själv håller jag på sköte.

Sen så tycker jag att Elin har skrivit en fin kärleksförklaring till sin mamma.

Jag bokmärker ofta bloggar jag ramlar över, för att tipsa om dem vid något lämpligt tillfälle. Två av dem som funnits på min tipslista ett tag har den senaste veckan korsat mina vägar på det underligaste sätt och därför känner jag att jag inte längre kan undanhålla er dem.

Den första är Tillägnat min moder. Bara avataren gör bloggen värd ett besök eller två.

Men den är välskriven, underfundig och förtjänar att läsas av många andra orsaker än avataren.

Den andra bloggen har faktiskt också en underbar avatar.

Bloggen heter Faschings eskapader och jag tror att han särskilt vill att ni ska läsa hans inlägg om Cheesecake.

Och som vanligt – jag tar gärna emot tips på bloggar som förtjänar mer uppmärksamhet än de får.

Diskussionen om döden på nätet och digitala testamenten verkar angelägen och viktig för många, som hakat på och kommenterar.

Alla är inte eniga, somliga vill radera alla spår och andra tycker det är självklart att finnas kvar på nätet också efter döden.

Jag håller med Josh när han skriver att det vore synd om diskussionerna upphör bara för att han inte finns kvar och kan delta. Däremot ställer jag mig liksom han tvivlande till att skapa ”minnessajter” där de döda glorifieras. Gunilla som började blogga när hennes son dog tänker lite tvärtom – hon uppskattar mycket de minnessidor som skapas i efterhand.

Maleandro menar att det vore skillnad om han vore något ”stort” som hade viktig kunskap att lämna efter sig. JN föredrar att hans avlidna vänner finns kvar på nätet.

Scaber Nestor skrev helt enkelt sitt eget digitala testamente i bloggen, och han kör en mellanvariant. Han vill att bloggen ska finnas kvar men att kommentarsfunktionen ska stängas. Den som vill skriva minnesord eller dylikt får starta en Facebookgrupp eller liknande istället. Han resonerar också kring Alter Ego och hennes nerstängda blogg, som han liksom jag saknar. Tonårsmorsa berättar att Alter Ego ville att bloggen skulle ligga kvar, men att den stängdes ner på grund av missförstånd kring obetald räkning till webbhotellet, vilket gör det hela ännu sorgligare på något sätt.

Pysan som lever med döden knackande på axeln har skrivit. Hennes man vet precis vad som ska göras den dagen hon dör, och hon vill att bloggen ska finnas kvar medan övriga nätkonton raderas.

Det jag tycker är allra intressantast med den här diskussionen är våra olika sätt att se på sorg, och förhålla oss till döden i allmänhet. Det finns en tydlig skillnad mellan dem som har behov av att uttrycka och dela sorg och dem som tycker att det är något väldigt privat. Jag får känslan av att den yngre generationen är mer för kollektiva sorgeyttringar medan de äldre håller döden mer privat.

Somliga tycker att när man är död är man död och därmed borta, medan andra tilltalas av tanken på att leva kvar i någon form, i andras minne. En del ser sin egen bortgång som något för de anhöriga att bestämma över medan andra är bestämda med den egna viljan.

Erfarenheten säger mig att det ändå är bra att uttrycka en egen vilja eftersom de anhöriga ofta inte är helt överens om hur saker ska gå till, och det sista jag själv vill är att min död ska skapa konflikter och oenighet bland mina efterlevande…

Jag kan ändå hålla med om att en sån sak som webwill är lite onödig, det borde vara minst lika effektivt att skriva en lista på sina konton med lösenord, som uppdateras vid behov och förvaras där andra viktiga papper finns. Det borde ingå i begravningsbyråns service att ta hand om den delen också ifall det skulle kännas jobbigt för anhöriga att gå in i mailkonton och annat.

Fortsätt gärna diskutera, och om du inte redan gjort det – skriv ditt eget digitala testamente. Även om du är ung och frisk idag är det alldeles säkert att inte ens du är odödlig.

Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.

Jag försöker komma ur mitt semesterkoma och gör det genom att ge er en av mina absoluta bloggfavoriter.

Kurrylin. Eller Karin som hon heter.

Jag hittade henne för flera år sedan, då jag bloggade på Passagen och hon kommenterade hos mig. Sedan har jag följt henne från bloggen på Passagen via Metrobloggen till Wordpress.com.

Jag har på långt håll haft koll på Karin och hennes liv. Från jobbet som personlig assistent, genom graviditet och barnafödande, föräldraskapsfunderingar och journaliststudier. Genom alltihop lyser hennes tankar om feminism och jämställdhet igenom. Och hon går jävlarimig från klarhet till klarhet.

Så rak. Så naturlig. Så prestigelös och redig, resonerar hon med sig själv och omvärlden om stort och smått, högt och lågt. Karin låter oss vara med när hon tvivlar, när hon är osäker på sig själv, när hon är tvärsäker och när hon söker svar. Och hon lyckas göra det på sitt sätt. Hon kompromissar inte med det hon tror på, eller med sig själv.

Hon är snäll och gullig och duktig på att berömma och lyfta fram andra, men tvekar inte att säga ifrån när hon tycker att något är galet.

Några av mina favoritinlägg:

När fröken blir arg blir hon arg på riktigt.

Jag är inte kränkt men lite sur.

Män är roligare än kvinnor och andra idiotiska uttalanden.

Dagens tips och netikett enligt Kurry.

Jag har materialen men inte verktygen.

Om du inte upptäckt Kurry tidigare – gör det nu. Hon är grym.

Är du arbetslös och gillar Idol?

I så fall kanske detta är jobbet för dig, som Idol-bloggare.

Det är kul att så många hakar på Bloggvärldsbloggens teman, även om jag själv varit lite sommarslö några veckor…

Idag är det i varje fall hög tid att sammanfatta vad som skrivits på temat Böcker.

Monica har en egen kategori i sin blogg för bokrecensioner, hon lämnar också ett hett boktips just nu; Ett land i gryningen av Dennis Lehane.

Anjelina tipsar om De små tingens Gud, av Arundati Roy. Den läste jag för massor av år sedan och blir nästan sugen på att läsa den igen. Minns inte så mycket men minns att jag tyckte mycket om den.

Ingrid skriver om sitt förhållande till läsning och böcker, och i texten finns flera tips och länkar.

Hyllan är en blogg som innehåller uteslutande bokrecensioner och tips om bra läsning. Också Alwilda skriver en blogg som handlar om böcker. Bara det, inte så bara alltså. Matilda har också hon en blogg som handlar allra mest om böcker som hon läst. Liksom Linda. Jenny har en blogg som handlar om barn och ungdomsböcker.

SMÄM får skrivkramp när hon ska skriva om böcker. Men skriver ändå. Yvonne skriver att hon aldrig varit någon bokslukare av rang, men ber om tips på intressanta självbiografier. Om någon har ett sånt så kila in til Yvonne och droppa en kommentar! Annars kanske denna som Felicia tipsar om kan vara något.

Hos Irrhönan finns ett enormt frågeformulär om böcker, som jag råder alla bokmalar att sno och svara på i respektive bloggar. Kan bli rolig läsning.

Smulan tipsar om ett par böcker i sin blogg. Själv undrar jag när man hinner läsa om man har sju barn, jag tycker knappt jag har tid fast jag bara har tre…

Trebarnsmamman är en semesterläsare och hon hänvisar till den här boken i sin postning, Bergdorfblondiner av Plum Sykes. Recensionen är skriven av Bea som skrivit en lång men väldigt läsvärd postning om böckernas betydelse för henne.

Gunilla har skrivit om de egna böckernas tillkomst.  Steve Lando promotar sin egen bok med erotiska dikter. Erotica.

Kistlight skriver även han om sin egen bok. Också Carina Dahl passar på att pusha för sitt eget verk. Något som även David tar chansen att göra.

Britta länkar till en äldre postning om bokens betydelse för henne, och om barndomens lycka då bokbussen kom.

Syltan länkar hit, ett inlägg som avslutas med ett boktips.

Frktjatlund har skrivit om begagnade eller nya böcker och om ordning i bokhyllorna.

Snowflake skriver en del om böcker. Här ger hon sitt allra bästa boktips, Det blåser på månen. Och här om att dela in böckerna efter färg. Någon som hon inte är ensam om. Också Lilla O skriver mycket om böcker, och här en postning dedikerat till det här temat, om att vara en bokaholic. Lilla O har också skrivit en lista på hundra böcker hon tycker att just du ska läsa.

Michaela tycker att vi ska läsa Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Sandra har en nätt lista med några höjdartips.

Lisa skriver om böcker i allmänhet och en alldeles särskild läsupplevelse i synnerhet. Annieellen skriver om sitt förhållande till böcker och avslutar med några boktips. Guldfisken sätter lite fingret på vad läsning är, flykten till en annan värld.

Anna berättar om en skämsbok. En sån som hon skäms både för att hon läst den men också för att den överhuvudtagen är skriven och publicerad.

Friskhetstecken älskar böcker. Det gör Kent Persson också, som får avsluta med sina tips.

När jag bestämde mig för detta tema hade jag ingen aning om att jag några dagar senare skulle finnas i Hultsfred och diskutera framtid. Inte heller att den uppföljande bloggstafetten skulle komma att handla om främst bokbranschen. För er som är intresserade inte bara av läsningen utan också om branschfrågor och framtid rekommenderar jag läsning av de inlägg som skrivits i anslutning till mötet i Hultsfred.

Johanna, Daniel, Bo, Jag själv, Fredrik, Mattias, Mattias igen, Richard. Diskussionen handlar en hel del om vad som ska hända med bokbranschen i framtiden, då när ALLT finns tillgängligt, och kanske betalningsviljan inte längre finns.

En sak är i varje fall jag säker på. Boken är inte död. Den kommer inte att dö heller. Däremot kommer distribution och betalningsmodeller att se annorlunda ut inom en inte alls avlägsen framtid, riktigt hur däremot, det diskutera de lärde om och ingen vet vem som kommer att få rätt. Precis hur spännande som helst.

Det är väldigt enkelt. Det enda du behöver göra är att tipsa om en bra upplevelse. Det kan vara allt ifrån en bok till en spellista på Spotify.

Intresserad? Kila in till Erik Laakso som utlyst tävlingen och delta.