Tess är död och jag känner med hennes anhöriga, och med de båda misstänktas anhöriga. Och – faktiskt – med de misstänkta. De har slagit sönder inte bara Tess liv utan också sina egna.
Men livet går vidare, för oss andra. Jorden fortsätter att snurra.
Andreas Ekström tog häromkvällen (på Twitter, såklart) initiativ till en ny utmärkelse i mediebranschen, nämligen Årets Notis.
Och apropå Twitter så har dess betydelse diskuterats under veckan. Här intressant statistik som visar att många twittrare aldrig twittrar. Oavsett det har ändå Twitter om än inte ensamt, utan tillsammans med andra sociala medier, stor betydelse för utvecklingen. Läs den här texten, How Twitter will change the way we live. Och denna, om att få sitt drömjobb tack vare Twitter.
Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.
Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.
Jag har precis varit på Systembolagetoch inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.
Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)
Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.
Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.
Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.
Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.
Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.
Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.
När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.
Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.
Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.
Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?
Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.
Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?
Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?
Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.
Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.
Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.
Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.
Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.
I morgon bitti klockan sex är det bäst att skynda om du vill ha ditt namn eller alias registrerat på Facebook.
Poängen är i första hand att du ska ha en bekvämare URL att använda för andra som vill hitta till din Facebooksida, som exempelvis http://www.facebook.com/mymlan istället för som nu en massa siffror som inte någon orkar lägga på minnet.
Den här debattartikeln om ateism har diskuterats flitigt idag. En som kommenterar är Anna Serner som berättar hur en debattråd raderats på humanisternas hemsida. (missa inte kommentarerna till Serners inlägg) Apropå de konfirmationsläger som humanisterna arrangerar – här berättar Björk om det läger hon var på förra sommaren.
Stina Lundberg Dabrowski har skrivit en debattartikel om Public Service i det nya medielandskapet, och jag tycker att hon har sina poänger. Jag har själv funderat på om det kanske är Public Service som är framtiden för den ”riktiga journalistiken”. Vassa Eggen kommenterar, liksom Stefan Stenudd som går till hård attack mot SVT. Jag tycker det är lite väl hårt. Själv tittar jag sällan på teve, men när jag gör det är det oftast på SVT. Och när jag lyssnar på radio så är det på SR.
Kanske inte lika kul när man får veta att det är en del i en reklamkampanj för ett försäkringsbolag, men det var kul så länge det varade.
Staffan Erfors, Expressenjournalisten som fick sparken sedan det avslöjats att han har något diffust samröre med Hells Angelspresidenten Thomas Möller, har startat en blogg och ger där sin version av det inträffade.
Så kan det gå när man lägger ut familjefoton på internet.
Jag har roat mig med att kika i Bloggvärldsbloggens arkiv. Den startades för drygt tre år sedan av Sigge Eklund, och det är rätt så underhållande att läsa det han skrev då. Det har hänt väldigt mycket på tre år, samtidigt som det inte verkar ha hänt någonting alls…
Om du inte tycker att du har råd med ett Spotifykonto och inte lyckas komma över en gratisinvite, eller om du saknar möjligheten att lyssna på musiken i din MP3-spelare, kan du alltid testa Chilirec, en tjänst som inte streamar utan där du sparar ner musik från nätradio till din hårddisk, om du använder Windows… Men gratis är det – än så länge, ska tilläggas.
Jag vill också passa på att säga att det finns inget mer värdelöst än kommentarer från personer som inte bemödat sg att läsa inlägget innan de kommenterar. Vad är grejen med det?
Alla har vi dom, få känns vid dem. Eller är det så att det blivit lite inne att till och med kokettera med sina fördomar? Hur som helst är det många som hakat på förra veckans bloggtema om just fördomar, och här kommer en sammanfattning.
Elker skriver att fördomar är jävligt coola. Vidare förklarar han varför och vilka fördomar han själv har gentemot vissa grupper, och han gör det helt utan stolthet.
Smulan har skrivit om fördomar om handikappade, och hur ryktesspridning kan befästa ens fördomar, och om hur man kan skämmas när fördomarna kommer på skam.
Lokesson har sökt i sitt bloggarkiv och hittat ett långt inlägg om stad vs landsbygd, och fördomar kring det. Lokesson är en lantis vilket tydligt framgår av postningen, och kanske en och annan storstadsbo kan låta sig provoceras?
Lilla O har skrivit om sina egna fördomar som kommit på skam och konstaterar att fördomar handlar om okunskap. Ofta är det så, men delvis är det kanske så att vi behöver föromar för att förenkla vår tillvaro, och sortera både människor och intryck? Lite som Petter formulerat det i en kommentar:
Det är med fördomar som med cancertumörer (som jag ser det): det finns benigna och det finns maligna. De benigna är rent pragmatiska; små fördomar om ditt och datt, fördomar som vi håller oss med därför att det är omöjligt att ha kunskap om allt. Våra hjärnor är fullsmäckade med den här typen av fördomar, fördomar som vi behöver. Vi fyller liksom ut de vita fläckarna på kartan med de här fördomarna. Sen finns det alltså de maligna, som bottnar lika mycket i rädsla som i okunskap, fördomar som gör skada. Och det var om en sån där malign fördom som jag skrev häromdan. Och så finns det förstås en stor fet gråzon.
Gunilla har mött fördomar om sorg sedan hon förlorade sin son. Intressant, hur sorg förväntas gå till på ett visst sätt, och vara ungefär lika för alla.
Michis från Norrköping säger sig ha fördomar mot rökare. Jag tycker snarare att hennes åsikt om rökare verkar grunda sig på ganska goda erfarenheter som nästan närmar sig statistiska höjder… Sen är det väl med rökare som med alla andra – alla är inte likadana. Somliga kan uppföra sig, andra inte. Och det är väl det som fördomar bygger mycket på, nämligen att man dömer ut en hel grupp baserat på några få individers beteende.
Malin Collin lättar upp med att berätta att hon starkt ogillar ordet pub och därav människor som använder sig av det. Och ja. Jag förstår faktiskt precis… Jag kan också haka upp mig på fel ordval hos andra. Och givet hakar andra upp sig på mina ord. Inte minst mina barn.
Jag jobbar ständigt på att bli av med mina fördomar, men jag måste i ärlighetens namn säga att de ger mig mycken glädje. Varenda gång det visar sig att jag har fel blir jag glad!
Jag tror att alla har fördomar, och jag tror att det enda man kan göra är att erkänna dem; i alla fall inför sig själv. En person som inser att h*n har fördomar har en möjlighet att övervinna dem. En person som tror att h*n är fördomsfri är antagligen “blind”… gör antagligen ett sämre jobb och trampar på många tår. Därför är dagens läxa att fundera på dina egna fördomar. Därför lägger jag ner mer energi på att fundera på mina än på att skriva om dem.
Anna B är inne på samma sak, om att kämpa och faktiskt anstränga sig för att bli av med fördomar, och framförallt att hjälpa våra barn att bli så fördomsfria som det är möjligt.
Ettie är inne på samma spår, om hur man kan lära sina barn att inte bli fördomsfulla, eller att i varje fall skapa sina egna fördomar och inte bara ärva dem från sina föräldrar. Något jag jobbat väldigt hårt på som förälder, att vara så politiskt och religiöst obunden jag kunnat vara, och frågat mina barn vad de själva tycker istället för att ge dem mina åsikter som någon slags sanning.
Nemo har skrivit utförligt om att det inte ens går att vara fördomsfri även om man försöker. Han har också listat egna fördomar. Själv tror jag inte heller att man kan vara fördomsfri. Men man kan lära sig att inte styras av sina fördomar, och det är skillnad. Det är farligt att säga sig vara utan, för då har man dålig självinsikt, men det är kanske lika illa att bara bejaka sina fördomar och inte försöka göra något åt dem. Framförallt tror jag att man blir en ganska fattig människa då.
Annieellen skriver om hur hon låtit andras fördomar styra henne. Jag tror att vi alla gör det, mer eller mindre omedvetet. Bryr oss och funderar över vad andra ska tycka, spelar spel och försöker anpassa oss, av rädsla för att inte passa in, inte accepteras.
Hultmans har skrivit en fanastisk post om saker jag själv funderat på. Om varför vissa fördomar anses accepterade och andra inte. Om vad det egentligen innebär att ”vara sig själv” om det bara är okej så länge man är som alla andra när man är sig själv.
Den här veckan tänker jag inte försöka påverka med att ställa frågor eller hänvisa till redan skrivna saker. Jag vill helt enkelt att du bloggar om det just du kommer att tänka på när du hör ordet ALKOHOL.
När du gjort det länkar du hit eller droppar en direktlänk till inlägget i kommentarsfältet – annars blir det nästan omöjigt för mig att hitta igen din postning.
Sammanfattning av förra veckans bloggtema om fördomar kommer i eftermiddag.
