För dig som gillar sånt som är roligt och lite knasigt med ingrediensen succé är det här bloggen för dig. The Succeed Blog samlar som det står i underrubriken ”the world’s most epic, awesome, mind blowing Succeeds”.

Den varvar bilder på lyckade byggnadsverk av lego eller ost med videos från Youtube som visar lyckade arrangemang som denna Donkey Kong-imitation av Postit-lappar:

Kanske inte en blogg att läsa varje dag, men nån gång i veckan kan man kika in och fascineras, och kanske också inspireras till egna ganska meningslösa men kreativa projekt?

Man kanske inte borde bli förvånad. Kanske är det så här folk är. Precis så här folk tänker. Även om de flesta kanske är smarta nog att hålla käften. Jag tappar orden. Blir mållös. För att jag trodde att de allra flesta innerst inne faktiskt bar på någon form av solidarisk grundinställning, åtminstone vad gällde barn. Och jag blir så bestört varje gång jag inser att jag har fel.

Men som sagt. Jag borde inte bli förvånad. Jag har varit på vanliga föräldramöten där vanliga människor som jag trodde var mänskliga på fullt allvar hävdat att det barn vars förälder inte har råd att pynta in en massa pengar till en klasskassa inte heller ska få följa med på skolresa.

Som tur är det finns det fortfarande människor som tänker. Och känner. Och kan kombinera förnuft och känsla. Som Andreas. Och Andreas. Och ganska många till.

En annan sak som förvånar mig är en del upprörda kommentarer jag sett till det här inlägget. Det är så klockrent, huvudet på spiken, det är så bra och det är humor, intelligens och det har något att säga. Ändå lyckas folk bli provocerade.

Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på – ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?

Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.

Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.

På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:

Några som var på från början har gett upp:

Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:

Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.

Dom som inte har fått en invite till Google Wave trånar och längtar, i varje fall somliga av dem. Jag kan säga att det är inte så mycket att tråna efter. Inte i dagsläget.

Google Wave är enkelt förklarat som ett mejlprogram, så som det skulle ha sett ut om mejlen uppfanns idag. Det kombinerar mejl, chatt och möjlighet till masskommunikation till allas beskådan i realtid. Det förenklar om man behöver dela länkar, bilder och andra dokument.

Men. Det är en beta. Det går segt. Det är ganska rörigt och inte helt logiskt hur det fungerar. Och fortfarande under uppbyggnad så saker förändras från dag till dag.

Den som väntar behöver inte känna sig ledsen eller exkluderad. Google Wave har stor potential, därom råder ingen tvekan. Men jag tar det lugnt och väntar på ett skarpt läge för att få den där aha-upplevelsen och inse vidden av vilken nytta jag själv kan ha av ”vågen”.

För dig som ändå är väldigt nyfiken eller för dig som fått ett konto men inte förstår hur du ska använda det hittade jag den här upplysnade och instruerande videon. Inte särskilt poppig, men poppigare än så är inte Google Wave i dagsläget. (men den allra sista delen av filmen är ändå galet fascinerande)

Har du en blogg och ett Twitterkonto?

Då är det läge att skapa ett automatiskt flöde för länkar från din blogg till Twitter, om du inte redan gjort det. Det är ett bra sätt att få läsare till bloggen, i varje fall får jag stora delar av trafiken till mina bloggar från Twitter.

Det finns många sätt att göra det på men den tjänst jag använder heter Twitterfeed.

Gå dit och registrera dig. Sedan klickar du på ”create new feed”.

Steg 1 är att autentisera ditt Twitterkonto. Alltså visa att du är rätt person så att ingen annan börjar posta knasiga länkar från ditt konto.

I Steg 2 bestämmer du ett namn på feeden och lägger in länken till ditt RSS-flöde.

Adressen till RSS-flödet är ofta bloggadressen och så /feed eller /rrs på slutet. Är du osäker så leta efter en RSS-symbol och klicka på den så hittar du rätt adress att lägga in som RSS Feed URL.

RSS-symbolen är den lilla orangea som syns ovan i fält nummer två.

Sedan kan du gå till ”advanced settings” och där bestämma exempelvis hur ofta du vill scanna efter nya inlägg från din blogg, en gång i timmen, varannan timme eller varje halvtimme.

Du kan också bestämma ett prefix för ditt flöde, som då syns först i tweeten. I exemplen nedan är det ”Från therealmymlan” och ”Nytt på SSBD” som är prefixen, dom syns varje gång ett nytt inlägg postas till Twitter.

När du är klar med dina inställningar är det bara att klicka på ”create feed” så ska länkar postas automatiskt till Twitter när du postar ett inlägg i din blogg, och det kan se ut så här:

Fiffigt va?

Det går också att använda tjänsten till att posta sina länkar till Facebook.

Det kan ha att göra med att vi närmar oss ett decennieskifte, eller också bara att internet börjar ha funnits så länge att vi har gemensamma minnen och referenser som kvalar in som äkta nostalgi. Hur som helst, på slutet har jag ramlat över en hel del gamla internetgodingar. Ingen har väl missat ComHem som har gjort det kanske bäst hittills.

Men ännu roligare är det faktiskt att se på originalen, som Ulrika Good sammanställt.

Så sent som idag skapades den här bloggen Internetnostalgi, och jag hoppas att den inte stannar vid en första postning eftersom idén är underbar.

Jag började fundera över egna favoriter. Den video som jag utan tvekan skrattat åt mest och flest gånger framför skärmen måste vara denna;

Men all internetnostalgi finns inte att hämta på Youtube. En del sajter är ju tyvärr försvunna, begravda och bortglömda. Det här är vad jag finner när jag söker efter The Klyscherizer, nån som minns den?

Men Bubbelplasten finns kvar!

Vilka är dina internetfavoriter genom åren? Finns de kvar, eller är de upplösta i inget? Tipsa gärna, antingen i kommentarsfältet här eller genom en egen bloggpost.

Uppdatering: Tack Abbes pappa, här är en fungerande länk till The Klyscherizer.

Jag var tonåring på 80-talet, och då flitig användare av fotoautomater. Mest användes de för att ta kompisbilder. Man trängde in sig med en kompis, krängde av sig ytterkläderna, stoppade i några mynt och väntade. Bilderna blev oftast fruktansvärda, både i kvalitet och hur man själv såg ut, där man försökte hålla en min alldeles för länge tills den stelnade alternativt brast ut i skratt precis när den bländande blixten fyrades av.

Jag skulle tro att Amelie har med saken att göra, att åtminstone min dotter älskar fotoautomater. Men här i Sundsvall finns ingen kvar, inte som jag eller hon känner till i varje fall. Vad nu det spelar för roll, när man kan automatfota sig på nätet.

Jag blir nästan lika förtjust som dottern i La PhotoCabine, sajten som simulerar en gammal fotoautomat, och i sann fransk Amelieanda dessutom, vilket känns ganska mycket charmigare än den gamla apparaten som stod inne på Åhléns i Sundsvall.

Idag tipsar jag om en nyvaken blogg som heter Idas Konsumentblogg.

Ida delar med sig av tips, en del gnäll men även riktigt bra svar på en del frågor man kan tänkas ha som i det här fallet NIX. Och så en hel del humor.

Så kila nu in till Ida och läs om rädsla för att klaga på restaurang, eller varför inte om ComHem? Och ge henne lite feedback, det behöver vi alla för att få inspiration att fortsätta.

Oavsett vem som vinner kan jag påstå att de bloggar som nominerats till Stora Kulturbloggpriset alla är värdiga vinnare. Och för er som funderar på nomineringarna till Stora Bloggpriset är en kik på de nominerade kulturbloggarna ett hett tips.

I slutet av veckan börjar omröstningen, så håll koll på Kulturbloggen och var med och bestäm vilka bloggar som ska utses till vinnare i de olika kategorierna.

(Konstaterar också lite förtjust att Dagens Spotifylista nominerats, en blogg där jag själv bidrar med en och annan postning, med mycket ojämna mellanrum.)

Den här uppmaningen att köra en smileyfri vecka har orsakat en del het diskussion, både på Twitter och i kommentarerna till diverse blogginlägg.

Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.

1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.

2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.

3. Jag är inte emot smileys som fenomen.

4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.

5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.

6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.

7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.

8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills. 

9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.