Efter fyra dygn glömde jag bort mig. Dessutom var det så onödigt. Den där meningen hade klarat sig bra utan missförstånd även utan smiley.
Men jag ger inte upp. Klarar jag mig till söndag kväll utan att gömma bort mig igen tycker jag att jag har gjort det bra.
Nu är finalisterna utsedda i tävlingen om Sveriges bästa bloggare som är 50+.
Här kan du gå in och rösta, en gång per dygn fram til den 22 november. (För att rösta på flera kategorier måste du klicka på respektive kategori i högerspalten.)
Kul att se att flera av mina favoriter tagit sig till final.
Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.
1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.
2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.
Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg ”i smyg” användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.
Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?
Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.
Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.
På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:
Några som var på från början har gett upp:
Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:
Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.
Det kan ha att göra med att vi närmar oss ett decennieskifte, eller också bara att internet börjar ha funnits så länge att vi har gemensamma minnen och referenser som kvalar in som äkta nostalgi. Hur som helst, på slutet har jag ramlat över en hel del gamla internetgodingar. Ingen har väl missat ComHem som har gjort det kanske bäst hittills.
Men ännu roligare är det faktiskt att se på originalen, som Ulrika Good sammanställt.
Så sent som idag skapades den här bloggen Internetnostalgi, och jag hoppas att den inte stannar vid en första postning eftersom idén är underbar.
Jag började fundera över egna favoriter. Den video som jag utan tvekan skrattat åt mest och flest gånger framför skärmen måste vara denna;
Men all internetnostalgi finns inte att hämta på Youtube. En del sajter är ju tyvärr försvunna, begravda och bortglömda. Det här är vad jag finner när jag söker efter The Klyscherizer, nån som minns den?
Men Bubbelplasten finns kvar!
Vilka är dina internetfavoriter genom åren? Finns de kvar, eller är de upplösta i inget? Tipsa gärna, antingen i kommentarsfältet här eller genom en egen bloggpost.
Uppdatering: Tack Abbes pappa, här är en fungerande länk till The Klyscherizer.
Jag var tonåring på 80-talet, och då flitig användare av fotoautomater. Mest användes de för att ta kompisbilder. Man trängde in sig med en kompis, krängde av sig ytterkläderna, stoppade i några mynt och väntade. Bilderna blev oftast fruktansvärda, både i kvalitet och hur man själv såg ut, där man försökte hålla en min alldeles för länge tills den stelnade alternativt brast ut i skratt precis när den bländande blixten fyrades av.
Jag skulle tro att Amelie har med saken att göra, att åtminstone min dotter älskar fotoautomater. Men här i Sundsvall finns ingen kvar, inte som jag eller hon känner till i varje fall. Vad nu det spelar för roll, när man kan automatfota sig på nätet.
Jag blir nästan lika förtjust som dottern i La PhotoCabine, sajten som simulerar en gammal fotoautomat, och i sann fransk Amelieanda dessutom, vilket känns ganska mycket charmigare än den gamla apparaten som stod inne på Åhléns i Sundsvall.
Oavsett vem som vinner kan jag påstå att de bloggar som nominerats till Stora Kulturbloggpriset alla är värdiga vinnare. Och för er som funderar på nomineringarna till Stora Bloggpriset är en kik på de nominerade kulturbloggarna ett hett tips.
I slutet av veckan börjar omröstningen, så håll koll på Kulturbloggen och var med och bestäm vilka bloggar som ska utses till vinnare i de olika kategorierna.
(Konstaterar också lite förtjust att Dagens Spotifylista nominerats, en blogg där jag själv bidrar med en och annan postning, med mycket ojämna mellanrum.)
Joakim Jardenberg säger sig missbruka smileys, och har nu initierat en smileyfri vecka, för egen del och för andra som vill haka på.
Jag var sen med att börja använda smileys, tyckte det såg slarvigt ut och kunde ärligt inte förstå varför man inte kunde använda ord för att uttrycka sig utan var tvungen att lägga till små tecken för att flagga för att man skämtade eller var ironisk. Jag har kommit över det, lägger ofta till en liten glad gubbe efter en mening bara för att markera att jag inte är sur eller arg eller menar hundra procent allvar med en putslustig kommentar.
Språket lever och förändras, och i de 140 tecknens tidevarv är det kanske inte så konstigt om vi behöver små genvägar för att förklara sådant som annars skulle kräva en längre utläggning. Jag har accepterat det. Precis som att jag undan för undan och mot min vilja har accepterat ett ibland överdrivet användande av utropstecken i korta meddelanden för att stryka under eller förtydliga något. Så sent som i veckan såg jag någon som twittrade att hon oundviligen tyckte att det kändes som om hennes tweets uppfattades som sura eller arga om hon inte lade till ett utropstecken. Jag tror det var en hon, minns faktiskt inte vem det var som susade förbi i min twitterström…
Jag försöker att inte vara en bakåtsträvare, jag tror på utveckling och språket är inte statiskt eller konstant, vare sig det talade eller det skrivna. Men just därför tycker jag att Jardenbergs exemperiment är intressant, för att kanske få en större förståelse för varför vi använder smileys. Alternativt för att bli än mer stringent när jag skriver mina 140 tecken långa twittermeddelanden.
Fortfarande har jag väldigt svårt för när vuxna män (och kvinnor) skriver *ler* och jag föredrar direkta förkortningar som LOL framför de små asteriskerna. Jag kanske ändrar mig på den punkten också men föreslår ändå att den smileyfria veckan också ska omfatta asterisker…
Härmed deklararer jag att jag deltar i Jardenbergs experiment, om än på andra bevekelsegrunder. Det går också att följa diskussionen på Twitter med hashtaggen #nosmiley. Vilka fler hakar på?
Det här med sociala medier. Jag har sagt det förr. Och jag säger det igen: Har man inte en bra produkt/tjänst att sälja eller kan stå för sin verksamhet, då kan man skippa de sociala medierna. Eller känna sig skräckslagen inför dem.
ComHem är ett lysande exempel på det. Ett företag som ligger i botten när det gäller Svenskt kvalitetsindex. De anlitar en utomstående PR-person för att twittra. För att ha en närvaro i sociala medier och ge ett trevligt intryck. Tyvärr räcker inte det. Det är jävligt illa, om ni frågar mig. För denne utomstående person har inget som helst mandat att lösa kundernas eventuella problem. Han kan svara trevligt på allmänna frågor.
För att sociala medier ska fungera måste man vara transparent och kunna stå för sin produkt eller tjänst. Man måste visa ett engagemang och i de sociala medierna är det munmotmunmetoden som gäller. Har man något bra att sälja kommer folk att berätta om det. Har man något dåligt att sälja kommer folk definitivt att berätta om det.
Jag har haft en hel del problem med ComHem. Idag tappade jag tålamodet. Och Twitter svämmas över, av kommentarer, hejarop, berättelser om ComHem #fail.
I min blogg får jag kommentarer och länkar till fler ComHemhistorier. Söker man på ComHem på Knuff.se får man en hel del träffar och det är inte mycket ros om man säger så.
De sociala medierna är i det här fallet en fiende till ComHem, men det är inte de sociala mediernas fel, utan beror helt och hållet på att ComHem är ett företag som säljer dåliga tjänster till höga priser och skriver avtal som det verkar omöjligt att ta sig ur. Det beror på att ComHem behandlar sina kunder illa när de klagar och ber om support.
Och då hjälper det inte att anställa en stackars twittrare som inte har mandat att hjälpa eller ens ge kunderna relevanta svar på frågor.
Men det ska bli väldigt intressant att se vad som händer. Han är ju också ComHems öron på Twitter och har idag fångat upp kritik och fört den vidare. Jag blev uppringd av ComHems pressansvariga under kvällen och hon lovade återkomma i morgon. Jag ser fram emot det. Och att få pengarna tillbaka för hemtelefonen som varit obrukbar sedan i somras.
Ikväll (torsdag) kommer för övrigt Plus i SVT att handla om ComHem och de ska ha någon därifrån i studion. Här kan du vara med och påverka vilka frågor Sverker ska ställa.
Uppdaterat: Nils Holmlöv har skrivit en bra artikel i Dagens Media om ComHem och deras agerande i sociala medier. Och sätter fingret på det att dubbla budskap inte funkar på nätet – man kommer att avslöjas direkt.