När en av mina söner var liten och fick frågan om vad han ville bli när han blev stor svarade han: ”Superhjälte. Som Spindelmannen eller Batman eller Forrest Gump”.

Så vad är egentligen en hjälte? Vilka kriterier måste uppfyllas för att någon ska få kallas hjälte, finns det överhuvudtaget mänskliga hjältar? Josh vet vad han tycker i varje fall.

Just nu kan du nominera någon till Aftonbladets (i samarbete med TV4 och Rädda Barnen) utmärkelse Svenska Hjältar, som delas ut den 14 december på Cirkus i Stockholm. Jan Helin berättar mer om galan här.

På hjältesajten går det att läsa om alla möjliga olika sorters hjältar, alltifrån den glada busschauffören till sådana som räddat livet på någon. Det finns också en Hjälteblogg där det skrivs om arbetet med nomineringarna och om hjätarna.

Och nu tänkte jag att du skulle skriva. Om din hjälte. Kan vara en fantasihjälte, en seriefigur från barndomen eller någon som du anser vara en riktig superhjälte, eller vardagshjälte. Det kan vara om vilken hjälte du själv skulle vilja vara eller kanske en betraktelse i största allmänhet om vårt behov av hjältar och övermänniskor. Om det nu finns sådana.

Skriv och länka hit, droppa en kommentar med direktlänk till inlägget, så att jag enkelt kan hitta den när det blir dags att sammanfatta.

 

Det var inte alls särskilt lyckat att ha Finanskrisen som bloggtema.

Ord som uttjatat och svårt har dykt upp, och vad jag kan se på Brunchrapportens sida är det ingen som länkat dit på temat.Eller som William Wistam uttrycker det hela: Jag tänker att det här med finanskris ju kanske inte är så populärt att skriva om för att ämnet är så genompentrerat i alla media. Och det är ju inte mödomshinnan.

Men några av er har tagit sig an ämnet, och deras postningar finner ni här:

Att leva ihop med en finanskris – en nostalgitripp.

Vårat största problem – vi är inte ensamma.

Den ekonomiska krisen – ska den få rätt?

Bloggtema – finanskrisen, av Mia.

En liten aktienörd.

Bloggtema – finanskrisen, av smulan.

Det värsta är ögonen. Islandsmamman som skriver om erfarenheter från Island där ordet finanskris kanske är ett understatement…

Tack ni som ställde upp och bloggade trots temat. I morgon utlovas ett roligare och kanske något lättsammare ämne att blogga om. Ha nu en skön söndagkväll!

Och om ni även om det inte verkar så skulle vara intresserade av att fördjupa er mer i finanskrisen – missa inte Brunchrapporten special i morgon, 10.02-16.00 i P3.

 

Den här veckan gör jag gemensam sak med Brunchrapporten i P3, som måndagen den 5 oktober gör en specialsändning på temat ”Den ekonomiska krisen”.

Läs mer här.

Alltså – har du något att berätta om den ekonomiska krisen, som du vill dela med dig till radiolyssnarna och Bloggvärldsbloggens läsare? Skriv!

Det finns också en Twitter hashtag för den som vill diskutera ämnet på Twitter. #P3ekonomi är det som gäller.

Jag tror att alla bär på sorg i någon form. En del av oss har många sorger, andra få. Några är tyngre att bära, andra något lättare. Ibland är sorgen öppen, skoningslös. Andra gånger lågmäld, instängd, men likväl gör den ont. Ibland läker tiden. Andra gånger inte. Men jag tror att sorg förändras över tid. Ändrar skepnad, och kanske gör lite mindre ont, även om den aldrig försvinner helt.

Det är svårt att skriva om sorg. Vi får sällan lära oss att riktigt sätta ord på de starka känslor som sorgen innebär, och inte minst får vi lära oss att inte belasta andra med våra sorger. Vem har inte varit med om att träffa en bekant i sorg och inte finna orden? Vem har inte varit med om att kroppen minns fastän ord inte kan förklara?

Och vem har inte fått höra att det inte är okej att sörja? Att tårar inte leder någon vart, att man ska rycka upp sig, skaka av sig och gå vidare? Men även om ingen blir lycklig av att gräva ner sig i sin sorg tror jag att det är viktigt att våga möta den. Och som ni har gjort den här veckan – sätta ord på den.

Därför är jag full av beundran inför alla er som deltagit i veckans bloggtema och skrivit om sorg. Privat, utlämnande och modigt. Och era texter är viktiga, för jag tror att sorg blir enklare att leva med när man kan dela, och när man får ta del av andras tankar och känslor inför det svåra. Jag vet inte alls hur jag ska lyckas sammanfatta utan att det känns futtigt och förminskande, men jag gör ett försök:

Thérèse Nilsson har skrivit om sorg över andra, och om sorg som gick så långt att hon inte längre ville leva.

Karibien berättar om hur en mobiltelefon fick henne att börja förstå, det hon redan visste. Att hennes älskade valt döden. Att han inte fanns längre. I hennes inlägg finns länkar till äldre poster, som tillsammans ger en smärtsam inblick i sorgeprocessen.

A.M.O skriver om sorgen efter sin pappa.

Anna Widerberg har nyligen förlorat sin bäste vän. Och de senaste postningarna i hennes blogg är alla relaterade till det, bearbetning av hennes stora förlust.

Friskhetstecken sörjer att hon inte lyckats få barn. Men konstaterar att det är en sorg med inslag av hopp.

Deckarruth skriver:

Min största sorg går jag igenom just nu. På ett år har jag förlorat min mamma (cancer), pappa (stroke) och syster (självmord). Befinner mig just nu i en ond dröm känns det som. Högt blodtryck, depression och sömnproblem hör nu till min vardag. Sjukskriven på halvtid. Känns bra, får lite tid att läka, sörja och minnas. Mitt i allt detta har jag också varit tvungen att avliva tre katter, mamma och pappas katt (som jag haft sedan jag var 13 år) min egen katt (som jag haft i 15 år) och nu senast min systers katt, den stackarn var 21 år, vankade omkring ensam i hennes lägenhet, jamandes och vanskött. Hur hemskt det än låter så var det nästan lika jobbigt. Att avliva den där lilla stackaren, smal och orolig, hasade omkring i en missbrukares lägenhet. Usch det var tungt. I morgon fyller mamma år! Tänder ett ljus för henne och minns henne utan cancer och smärta.
Ta vara på varandra.

Tonårsmorsa bidrar med ett inlägg hon skrev förra året, när hennes dotter förlorade sin pappa.

Lissento skriver om sina sorger, och konstaterar också något viktigt – att man inte kan mäta sorg, inte tala om för någon annan vad som är okej att sörja eller ej.

David Gottlieb tar det ett steg längre – detta om att jämföra sorg. Om vems sorg som väger tyngst.

Nemo skriver om oförlöst sorg. Sorg som tystats ner, som inte fått komma ut.

Annami om den sorg man kan känna som förälder när ens barn har det jobbigt och svårt.

Sagoelin om sorgen efter sin pappa. Om att vilja ringa, om att vilja berätta. Önskan om en plats att gå till.

Mumarie saknar sin älskade farfar.

Karin Berg bidrar med en dikt hon skrivit:

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Mcsarcne skriver om sitt livs sorg. Som har mer med livet än döden att göra.

Också Steve Lando bidrar med en dikt.

Victoria var femton år när hon förlorade sin mamma.

Arhammar skriver om sin dotter Josefine. Om att lämna förlossningen utan att få ett barn med sig. Om ett barn som dog innan hon fick börja leva.

Gunilla är en av dem som använt bloggen för att bearbeta sin sorg. För att formulera den. Hennes son dog i en olycka för fyra år sedan.

Smäm om hur sorg kan vara grogrund för sådant som är vackert.

Victoria om sorg som inte känns när man är mitt i den, men slår en i uppvaknandet.

Henrika skriver om sorgen över ett barn hon valde att inte föda.

Trollhare skriver angeläget om sorgen över att han föddes som pojke i en flickas kropp.

Vargen nämner olika sorters sorg, men mest sorgen efter en fyrfota vän.

Lindström skriver om sorgen över förlorade drömmar – eller det där som inte blev som han trott.

Läs Jessica. Om Melissa, dottern som dog. Om ett hål i hjärtat.

Kristina var tretton när hennes bror dog. Hon skriver om overkligheten, och om den dubbla sorgen när föräldrarna mitt i sin förtvivlan glömde bort sina levande barn.

Någons mamma – någons dotter skriver om sorg över sin mammas fängelsestraff. Läs här och här.

Citronfjärilen använder sig av poesi när hon skriver om sorg.

Karin Friberg skriver om sin bror. Sorg över någon som lever. Den lille pojken.

Lotten skriver på det där viset som bara Lotten kan. Om sonens sorg när Michael Jacksson dog.

Wettexvärlden bidrar med en stark text om när hennes syster valde att ta sitt liv.

Och Ensamma pappan skriver – som bara han kan. Ett brev till sina barn. Om att vara föräldralös.

Göran på Självkunskapsbloggen om att våga stanna i sin sorg.

Alabama minns.

Smulan kastar sig in i minnena och delar med sig av olika sorger hon bär på.

Annieellen känner sig osäker på vad som är sorg, egentligen, av alla känslor som virvlar.

Eva har letat i arkivet och funnit en post om sin livssorg.

Skatan sörjer sin vän Margith. På ett oväntat sätt.

Ulrica tänker högt om sin morfar, och om att sorg och glädje går hand i hand.

Sandra delar med sig ur sin bok Maskrosungen. Lästvång.

Jag låter Newyn avsluta sorgtemat med följande ord: ”Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.”

Gensvaret har varit enormt för veckans bloggtema – sorg.

Många har skrivit, och texterna är nästan uteslutande djupt personliga, berörande och skrivna så att det inte går att ta in dem alla samtidigt. Jag får läsa i små portioner. Ni är fantastiska, verkligen, som delar med er på detta sätt!

Det slår mig också att det finns mängder av bloggar därute som fötts ur sorg. Bloggar som kommit till i djupaste sorg och stora livskriser, och som fungerat som terapi, som hjälp för skribenten att klara en dag till. Och inte minst för att den som bloggar om sin sorg via bloggen ofta träffar andra med liknande erfarenheter, andra som kommit lite längre i processen, eller som nyss råkat ut för det värsta som kan hända. Det ger bloggen en dimension som en dagbok aldrig kan få. Det är nog så att många katastrofer blir enklare att ta sig igenom om man vet att man inte är ensam.

Vill du också blogga och finnas med i sammanfattningen om sorg så har du idag på dig. I morgon samlar jag ihop alla inlägg, med näsdukarna till hands…

 

 

Den här veckan tänkte jag att vi skulle bli lite allvarliga, och skriva om sorg.

Vilken är ditt livs största sorg?

Sorg kan ju vara alltifrån sorg över någon som är död till sorg över att ha valt fel, förlorat ett jobb, eller som i mitt fall – sorg över en pappa som aldrig var.  Sorg kan vara diffus eller tydlig, den kan vara stark eller svag. Den kan komma och gå, den kan ta över och utvecklas till bitterhet, eller leva sitt eget liv sida vid sida om lycka.

Det går att sörja en skilsmässa, det går att sörja en katt, somliga sörjer sin ungdom, andra sörjer över att vara just unga. Man kan sörja en idol, någon man inte känner.

Vad är egentligen sorg? Ge mig dina tankar. Ge mig din berättelse. Länka hit och droppa en länk i en kommentar, och försök att göra ämnet till ditt, känn dig inte låst av mina frågeställningar.

 

Det har blivit dags att sammanfatta veckans bloggtema, om Jante-lagen. Jag kan säga att det som skrivits ger mig gott hopp om att den är på väg att utrotas ur våra svenska själar, sakta men säkert.

Om du händelsevis inte orkar klicka på en massa länkar vill jag ändå rekommendera Jonas aka Silverfiskens bidrag. Läs det och läs det igen som om det vore riktat till dig personligen.

För så här är det.

Du är något.

Du är helt jävla unik och ingen kan ta det ifrån dig. Enbart du har det perspektiv du har på livet och det tro fan att du har nåt att erbjuda världen. Du kan erövra världen, visa den att du har saker att komma med.

Visst, du behöver inte gå runt och tro att du är bättre än någon annan, men glöm aldrig att du har något att komma med. Och låt aldrig någon tala om för dig att du inte har något att komma med.

Du är bäst i hela världen på att vara du.

Och det är jävlar i mig värt en applåd bara det.

Em har skrivit en något försiktig lista där hon beskriver både vad hon är bra och mindre bra på. Det är ju inte sällan så att en och samma egenskap kan vara både bra och dålig, beroende på i vilket sammanhang den plockas fram.

Gunilla skriver en helt skamlös lista över sådant hon är bra på. Heja! Emilia skriver en helt egen lag – Emilialagen.Tanketerroristen delar med sig av lite gammalt skryt.

Byggblasket uppmanar helt enkelt till att bryta mot lagen. Anette gör precis det.

Smulan skriver väldigt tänkvärt om det dubbla i Jantelagen. Vare sig man tror att man är något eller man erkänner att man inte klarar allt får man höra de där orden… Novellbloggen försöker hitta en gyllene medelväg, ett sätt att hantera lagen. Göran skriver om anitjantelagen och att inte låta sig styras helt av vare sig den eller Jante. Islandsmamman är inne på samma spår. Om empati.

Batbut om Jante, avundsjuka och rädsla.

Annieellen skriver om hur hon styrts av Jantelagen fast hon knappt känt till den. En viktig signal om att vi kanske måste prata om den. Listoplisto för ett resonemang om Jantelagen och hur den påverkar, och vilka delar hon lyckats övervinna. Skatan ger oss ett historiskt perspektiv.

Ingrid skriver personligt, och går igenom varje punkt i Jantelagen utifrån sig själv och sina erfarenheter. Charlotte skriver och säger att Jantelagen inte är lika stark i storstäderna. Kanske ligger något i det, vad säger ni andra? Charlotte fortsätter med en postning om sin briljans, och så en med egenskaper hon kanske inte är lika stolt över.

Columbus lögn har skrivit till sitt ofödda barn. Du är viktig. Lilla O ger oss Jäntelagen och en egen skrytlista. Krubb listar också vad han kan. Barn ombord har gjort två listor. Miss M trotsar också Jante med en lista över sånt hon är bra på.

Kjellberg skriver om Mona Sahlin som offer för Jantelagen. Susanne Fellbrink skriver om Jantelagen och sina erfarenheter av den som kvinna i nöjesbranschen.

Läs Trollhare. Om Anna Ankas uppbrott från ”Jantelandet”. Nemo refererar också till Anna Anka, och vänder sig emot tanken på att vi har brister som ska rättas till. Eva förstår inte vad Anna Ankas tankar har med Jantelagen att göra överhuvudtaget.

Sist vill jag klippa in en kommentar till bloggposten där jag uppmanade att skriva om Jante, kommentera gärna:

 

 

Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

 

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!

Senast på lördag bör du skriva ditt bidrag till veckans bloggtema om du vill vara med i sammanfattningen på söndag.

Temat den här veckan är Jante, många fina bidrag har redan strömmat in och som ketchup på moset fick vi dessutom diskussionen om Anna Anka att referera till. Kan kanske inspirera någon.

Den här veckan tänkte jag att vi skulle ha Jantelagen som tema.

Eller kanske snarare de föreställningar vi har om densamma, och hur den finns med i våra respektive liv.

Jag har inspirerats av Christinas bloggstafett, där hon uppmanar briljanta kvinnor att räkna upp sina mindre smickrande sidor, för att vi ska inse att ingen är perfekt, att alla har dåliga dagar och att ingen är så rakt igenom lyckad som det ibland ser ut på ytan. Christina har i sin tur inspirerats av Karin, och jag har med viss tvekan svarat på deras uppmaning.

Men eftersom jag inte är så förtjust i jante, eftersom jag redan är duktig på att rada upp mina fel och brister och därför nästan blir blind för det jag kan, eftersom jag ibland är en slav under jante och van att mötas av argument ur jantelagen när jag någon gång säger något fint om mig själv bestämde jag mig för att göra en motlista.

Och nu uppmanar jag dig, just dig, att skriva om jante utifrån ditt alldeles eget perspektiv. Du kan filosofera fritt kring Jantelagen, alternativt skriva en egen lista, på dina dåliga sidor. Eller utmana Jantes lärljungar och skryt!

Här är Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.