Bloggen Bent har skrivit ner sina tankar om Google Wave här. Albertbloggen. Sociala Gerillan skriver.

Elias Betinakis förklarar pedagogiskt och bra.

Här hos Tech Crunch finns den kanske utförligaste beskrivningen, på engelska.

Läs även andra bloggares åsikter om Google Wave

När Blogge Bloggelito igår skrev sin postning ”Du sköna tidningsdöd” visste han inte att tajmingen inte kunde varit bättre, mot bakgrunden att en reporter från Expressen ungefär samtidigt lyckades göra den stora blunder som idag tvingat chefredaktören Thomas Mattson att pudla i sin blogg.

Ganska säkert är att Expressen idag önskar att de inte tryckt nyheten på papper – det som annars i gammelmedia anses vara den allra mest trovärdiga formen av nyhetsförmedling. Tänk tanken att papperstidningen inte funnits, då hade felet med stor sannolikhet rättats till så pass snabbt att det inte varit en lika stor skandal som det nu blivit. Samtidigt som nog en tacksamhetens tanke skänks internet som trots allt gett Expressen möjlighet att relativt snabbt rätta till och be om ursäkt, även om den tryckta tidningen redan var ute i ställen.

Samtidigt vill jag påpeka att det kunde hänt på vlilken redaktion som helst. Precis som Blogge Bloggelito skriver – den tunga grävande journalistiken är det inte många som ägnar sig åt, redaktioner slimmas och till och med ett barn förstår att det också påverkar produkten, som i det här fallet är nyheter.

Frågan är om de ivrigaste internetmotsåndarna har förmågan att se detta, fördelarna med snabbheten på nätet. För nu har vi väl ändå fått bevisat att de filter som ska förhindra dylika incidenter inte alltid fungerar? Det filter som exempelvis gammelgäddan Jan Guillou hänvisade till i den här krönikan. (som jag för övrigt kommenterat här)

Eller om de i likhet med Inger Jalakas kommer att fortsätta att hävda att internet är en farlig plats där pedofiler härjar och det är någon slags vardagsmat med bilder på mördade barn?

Pontus Schultz har skrivit mycket bra idag;

Vi befinner oss i ett skifte som möjliggörs av tekniken, men som är en beteendeförändring med betydligt större konsekvenser än tekniska. Det handlar om att öppenhet och digitalisering förskjuter makten från organisationer till individer, oavsett om de är kunder, anställda, samarbetspartners, medborgare eller aktieägare. Vi måste anpassa oss till en transparent värld, där alla kan jämföra oss med konkurrenter, jämföra våra ord med våra handlingar och välja bort oss med några enkla klick, för att inte tala om den kraft och makt de kan utveckla genom att ta sitt nätverk med sig. Den maktförskjutningen kommer att förändra våra affärer i grunden, vilket industri vi än befinner oss i.

Självklart är personer som har sin försörjning från nyhetsbranschen rädda. Det är en revolution och ingen vet vad den resulterar i. Men istället för att stoppa huvudet i sanden och försöka förneka att det händer är det verkligen läge för alla mediehus och enskilda journalister att ställa sig frågan hur den nya tekniken kan användas på ett bra sätt, och hitta nya vägar att förmedla den seriösa journalistiken. Kanske görs det bäst genom att satsa på den, och inte på den buskagejournalistik som medborgarna och nyhetskonsumenterna blir alltmer kritiskt inställd till, och som dessutom i den stora brådskan resulterar i tabbar som Expressens idag?

Idag publicerar Sydsvenskan en debattartikel skriven av Jonas Gardell, som menar att anonymiteten på nätet leder till pöbelvälde.

Av olika anledningar uppstår det ibland tillstånd där lagen inte kan efterhållas, det kan vara exempelvis krig, naturkatastrofer eller i en storstad något så banalt som ett längre elavbrott – tillstånd då den överenskommelse vi har om hur vi uppför oss gentemot varandra upphör att gälla. Vad som händer då är alltid samma sak: människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel.

När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför.

Det är exakt den situation som nu uppstått via internet.

Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Han skräder inte orden, det finns ingen hejd på vad internet kan ställa till med. Men internet är inte ett krig. Internet är inte någon form av force majoure. Internet är en infrastruktur. En infrastruktur som kan användas till att göra gott, eller mindre gott. Internet är en kniv. En kniv kan användas till att skada och till och med döda. Men i rätt händer kan en kniv rädda liv, eller skapa fantastiska ting. Precis så fungerar internet.

Internet är en fantastisk kanal för alla former av kommunikation. Och visst – om en grupp människor med destruktiva tankar vill dela med sig och åstadkomma skada går det ganska fort att mobilisera med hjälp av nätet. Men det går precis lika fort att mobilisera och skapa opinion för det goda. Internet är ett lika effektivt verktyg för att åstadkomma gott, som att göra ont.

Om man är så rädd för de onda krafterna som finns på nätet att man är beredd att inskränka varje människas personliga integritet och frihet, om man är så rädd att man är beredd att offra vissa grundläggande demokratiska rättigheter, då har man en ganska svart syn på mänskligheten.

Jag hör inte till dem som förespråkar olaglig fildelning. Men jag hör till dem som tror att vi lever i en global revolution, och att det inte går att stoppa teknikutvecklingen. Man fildelar för att det går.

Jag tror på det goda i människan. Jag tror att det är fler som innerst inne vill väl, än som inte vill det. Jag tror på självsanering och frihet under ansvar.

Karl Sigfrid har kommenterat artikeln.

Läs också Rasmus Fleischers utvik om de religiösa referenserna i Gardells text.

För en vecka sedan presenterades sossarnas förslag på ny arbetsmarknadspolitik, något som fick igång bloggvärlden och Aftonbladets läsare.
Men alla jublar inte. Röda Malmö skriver att oppositionen för en tam och menlös politik. Lasse tycker däremot att förslaget känns hoppfullt, och Lars G Linder applåderar detsamma.

Diskussionen om domarens jäv i rättegången mot The Pirate Bay har åter blossat upp efter en granskning som Sveriges Radio har gjort.
Enligt Svensson är det glaskart. Rättegången måste göras om. Annarkia kallar det en rättsskandal utan like.
Samtidigt har kronofogden börjat jaga skadeståndspengar.

När Aftonbladet presenterade sin EU-valtest var det många som upprördes över att vare sig Piratpartiet,
Sverigedemokraterna eller Feministiskt initiativ fanns med bland de partier man kunde visa sig tillhöra.
Varpå testen gjordes om och redaktörer Helin och Jungkvist förklararade sig.

I fredags publicerade DN en artikel om datalagringsdirektivet, som gjorde gällande att ip-adresser ska lagras i ett halvår, enligt en opublicerad lagrådsremiss. Något som tillbakavisas av Beatrice Ask.
Oavsett vad som är sant och inte är står det klart att integritet och demokrati i Sverige är allvarligt hotade genom den långa raden av nya lagar och förslag som föreslagits och i vissa fall också klubbats, på ganska så kort tid.
Beslutet att fildelare i Frankrike ska kunna stängas av från nätet kan också påverka det kommande EU-beslutet om telekompaketet.
Henrik Alexandersson har skrivit Teledatalagring för Dummies, för dig som inte förstår riktigt vad det hela handlar om. Linander försöker också reda ut begreppen.

Marcus Fridholm har för övrigt skrivit en mastodonttext om varför man ska rösta på Piratpartiet i EU-valet. Läsvärd var man än står politiskt.

Även om kampanjen för Dawit Isaak som de fyra tidningarna drivit är avslutad så får vi inte glömma honom. Han sitter fortfarande fängslad. Och hans barn tänker på honom och längtar varje dag.
Se det här inslaget i Lilla Aktuellt, där dottern berättar om dagen när de kom och hämtade hennes pappa.

Funderat på vad som ska hända med din nätnärvaro och allt du lämnar efter dig på internet den dagen du dör? Bisonfredrik har skrivit om webbtestamenten.

I morgon är det dagen D för Aftonbladet blogg. Det nya bloggverktyget ska sjösättas. Jag ser mycket fram emot det och tror att det kommer att bli bra. Framförallt kommer det att bli lättare att länka, något som känns som en viktig funktion för mig.
Jag har också tänkt presentera ett par nyheter här i Bloggvärldsbloggen, så nu håller vi tummarna för att flytten från det gamla till det nya ska flyta smidigt…

Förra veckans utspel från Rupert Murdoch har satt igång en rejäl diskussion om hur och om man ens kan ta betalt för nyheter på nätet.
(hans utspel gick i princip ut på att man måste börja ta betalt för nyheter på nätet) Jag har funderat en del, och det är jag inte ensam om.

Thord Daniel Hedengren har skrivit mycket bra. Tänk om, tänk rätt!
Sören Karlsson, chefredaktör på hd.se, har skrivit en mycket nykter och nyanserad text på temat;

Det är så det är i en revolution, i ett paradigmskifte. Ingen vet faktiskt hur det kommer att bli och det är inte alls säkert att det blir “bättre” än idag.

Tänk. Exakt det brukar jag säga när jag föreläser för journalister om journalistik på nätet…

Jocke Jardenberg har idag skrivit en del att fundera på och gör också ett matteexempel som visar att även om Aftonbladet tjänar en del på sin Plus-tjänst så är den inte lösningen för alla mediaföretag.

Per-Åke Olsson och Per-Ola Mjömark skriver båda på temat att nyheterna måste hitta ut till besökarna och också gör det om de är relevanta.

Jag har inte så mycket att lägga till det som alla smarta personer här ovan skrivit, mer än tanken på länkekonomin. Läsandet på nätet följer helt andra mönster än det på papper. Man bläddrar inte igenom en hel sajt. Man söker inte upp en nyhet som man inte vet att den finns. Man följer länkar. Och länkar tillbaks.
Genom länkandet blir det också snabbt tydligt vilka nyheter som är intressanta och relevanta och engagerar, och ja – nyheterna hittar sina läsare. Att börja låsa in nyheterna på egna sajter som kräver betalning eller inloggning dödar hela länksystemet.
Redan idag ligger de nyheter som inte finns gratis på nätet illa till i den offentliga diskussionen.

Om nyheter på nätet börjar kosta pengar kommer jag alltså att måsta välja.
Välja vilken sajt jag vill kolla, vilket medieföretag som jag tror har den bästa rapporteringen, och avstå från den mångfald och fördjupning som finns idag när man kan traska vidare, till exempel genom länkar till andra sajter som rapporterar om samma sak.

Grejen är den att jag tror att många kommer att avstå från de nyheterna som kostar pengar på nätet, och istället ägna sin uppkopplade tid på sådant som fortfarande är gratis, så som bloggar och sajter som inte tar betalt.

Spekulationer, visst. Men ingen har hittat en modell som funkar, fastän många kloka huvuden lägger väldigt mycket tid på att hitta ”The Affärsmodell” för nyheter på nätet. Att ta betalt är inte nytt, som sagt – Aftonbladet gör det delvis, Dagen.se gör det, andra gjorde det förr men fick inga besökare till sajterna och öppnade upp sitt innehåll.

Hur läser du nyheter på nätet? Är du beredd att betala och i så fall hur mycket och framförallt – för vad är du beredd att betala? Vilken typ av innehåll på internet är du beredd att betala för mer än distributionen?
För när det gäller papperstidningen så är det i praktiken det man betalar för. Tryck och distribution. (kvällstidningarna undantagna) Man betalar för att få tidningen hem i brevlådan.
De flesta betalar redan en hel massa pengar för sitt internet = distribution. Plus att datorn kostar i inköp.
Är det där tidningarna ska gå in? Ta pengar via operatörerna, och i så fall hur? Försök har gjorts även här men vad jag vet utan större framgång.

Den här diskussionen förs ständigt i mediabranschen, men jag hör inte så mycket om vad ni, läsarna egentligen tycker. (mer än ibland någon kommentar om att tidningarna ”bara är ute efter att tjäna pengar”.)

Hur mycket är du beredd att betala för den ”riktiga journalistiken”?

Att Margot Wallström rosar Reinfeldt och hans regering har väckt varierade reaktioner i bloggvärlden.
Moderaten Kent Persson menar föga förvånande att berömmet är trovärdigt och hedervärt.
Norah4you menar att Margots uttalande är en av de sista spikarna i Mona Sahlins kista. Mitt i Nyllet är inne på samma spår.
Stefan Eriksson ser det som ett bra argument för att rösta på modernaterna i EU-valet. Mats Engström tycker att Margot behöver förtydliga vad hon menar.
Kjellberg har fått större förtroende för Margot för att hon ”har integritet nog att inte hänge sig åt partipolitiskt tramsande.”
Socialdemokraten Peter Andersson hoppas att det hela inte ska ta fokus från sakfrågorna inför valet.

Nyheten att Centerns Ungdomsförbund vill avskaffa sexkköpslagen har väckt liv i prostitutionsdebatten. Hanna Wagenius tar åt sig äran eftersom det var hon som motionerade om sexköpslagen inför stämman.
Hon hyllas nu för detta.
Jinge är föga förvånande inte så positiv, och undrar om Centern också vill att man ska få göra avdrag för sexköp. jj.n tycker att det är beklämmande.
Eva-Lena Jansson är motståndare till förslaget och har utgångspunkten att det mest är unga kvinnor och barn som blir handelsvaror.
Bloggen Bent däremot är positiv och refererar till den diskussion som var intensiv under 2007 då också prostituerade Isabellas blogg blev framröstad till årets politiska blogg.
Federley är kort och tydlig:

Jag tycker det är friskt att CUF i helgen vågade ta ställning för ett slopande av sexköpslagen. Grunden för lagen är moralism och felaktigt spelad omsorg om de prostituterade. Fakta och vetenskap är som bortblåsta i den här diskussionen I grunden måste frivilliga val melan två människor vara lagliga och inte kriminaliseras.

Thomas Bodström tror inte på den lyckliga horan. Hans Engnell menar att han är en hycklare.
Jag rekommenderar också den här postningen som Nina Ekman skrivit:

Vad som först och främst irriterar mig, är den rutinmässiga hopklumpningen av all sorts prostitution i en och samma hög. Naturligtvis måste trafficking stoppas, det är en så vidrig företeelse att det inte går med ord att beskriva.
Givetvis måste människor som “sitter fast i prostitution” för att finansiera ett missbruk, få hjälp att ta sig loss, om de nu vill ha hjälp. Eftersom det – som bekant – inte går att hjälpa en människa som ingen hjälp vill ha, oavsett hen är prostituerad eller ej.
Detta vare sig det handlar om missbruk eller andra problem, människor måste – på något plan – vilja ha hjälp, för att överhuvudtaget vara mottagliga nog för att ens lyssna.
Men, oavsett hur mycket många än försöker blunda för det, är långtifrån alla prostituerade offer för vare sig Trafficking, missbruk eller är prostituerade p.g.a. sina “trassliga och trasiga uppväxtförhållanden” och “låga självkänsla”, lika lite som att alla prostituerade är synliga på gator och torg.

Som konstrast till horor och sexuell frigjordhet och annat har kyskheten åter kommit i blickfånget. Somliga jublar.
Felicia häcklar påståendet att kyskhet skulle vara inne, som om man styr sitt samliv enligt vad som anses vara inne.
Apg29 berättar om när han och fästmön sov i varsina tält för att inte frestas att gå över gränsen innan de var gifta. Kristina af Knusselbo tycker det verkar osunt och menar att det är som att köpa grisen i säcken.

Hoten mot Dick Harrison är en annan fråga som fått stor uppmärksamhet i bloggvärlden.
Någon ser dem som bevis för det sekteristiska Piratpartiet och menar att de visar sitt rätta ansikte. Piratpartisten Anna Troberg ger svar på tal.
Daniel Scythe har också intressanta tankar kring hoten och Harrisson, liksom Emma. Göran Widham tycker att Harrisons sambo drar ner debatten till en omöjlig nivå:

Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh skriver i dagens AB om hoten som drabbat henne och hennes sambo.
Om det är ett utslag av att Dick blivit rädd och gömmer sig i hennes kjolar eller om det är ett utslag av en nära anhörigs vrede över kränkningar mot den de älskar låter jag vara osagt.
Däremot är jag mycket kritisk till att hennes inlägg drar ner något som är en samhällsdebatt till en nivå från vilken det är svårt att hämta upp den utan att framstå som ett svin.

Andreas Ekström skriver tänkvärt:

Skiten jag får ta för att jag driver den i mina ögon fullständigt okontroversiella linjen att värna upphovsmännens rätt och möjligheter, samt att man på det hela taget bör följa lagen, är rätt betydande.
Jag brukar få läsa flera gånger i veckan om exakt hur dum i huvudet jag är för att jag tycker fel. Ibland på någon haveristblogg med tolv besök i veckan. Ibland i mejl.

Jag har ett enormt försprång i det att jag är så medievan. Det är arton år sedan jag började skriva i tidningen, och sjutton år sedan någon för allra första gången blev skitarg på mig för något jag hade skrivit. Men ingenting som jag tidigare har gjort – inte rapportering om motorcykelgäng, inte om korruption i universitetsvärlden, inte om ekonomiska skandaler i företag med namngivna personer, inte futtiga grannbråk eller stora världskonflikter – har lett till reaktioner som kan mäta sig med de reaktioner jag har fått när jag har försvarat idén om upphovsrätten.

Jag kan delvis instämma, sällan möts man av så aggressiva reaktioner och svartvita argument som när man skriver om fildelning.
Och det gäller att man är lika svartvit själv, annars hamnar man gärna i en mittfåra där man hatas och hotas av båda sidor. Detta skrev jag en del om på the real mymlan ifjol, och får fortfarande ”skit” för att jag då backade upp Ekström.
Fildelning och upphovsrätt är uppenbarligen mycket känsliga frågor, och det är förvånande att debatten som drivs av mestadels skickliga retoriker och smartskallar så ofta tenderar att bli så svartvit och enögd.
Något som jag tycker delvis fångas upp här av Åsa Jinder. När det gäller fildelning och upphovsrätt måste man tydligen ha en kategorisk åsikt, för att överhuvudtaget få uttala sig. Man blir korsförhörd och tvingas ta ställning.
Själv tycker jag inte att man ska måsta be om ursäkt för att man är velig och osäker och tänker högt.

En annan snackis i bloggvärlden har varit Malin Siwes uttalande om Hanna Löfqvists bröst.
Jag har kommenterat här, och Hanna svarar bra själv här.
Siwe försöker förklara sig på Second Opinion, men jag skulle inte säga att hon lyckas så bra.

På Twitter har det häcklats friskt om Malmö Stads satsning på Second Life. Fredrik Wass analyserar, liksom Daniel på Mindpark.

Apropå diskussionen om bloggar vs gammelmedia, som ärligt talat börjar stå mig upp i halsen, tycker jag att Ola Lindholm uttryckt det hela mycket bra. Glöm nya medier!

Läs också det här, om barn och kreativitet.

Och innan du loggar ut – se till att betala din internetavgift!

Denna veckas bloggare på Dramatenbloggen – Torkel Petersson – tar bloggandet till nya höjder. Eller nåt.

Rasmus Flesicher har skrivit en fantastisk bloggpost om megafonen. Typ heltäckande.

Emma (Opassande) har skrivit en ovanligt kort bloggpost. Ibland behövs inte så många ord för att budskapet gå fram. Det handlar om kärleken till internet.

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

I ett inlägg i måndags skrev jag att en tredjedel av svenskarna som svarat i en undersökning säger att de bloggat den senaste månaden.
En postning som fått en del uppmärksamhet, många har kommenterat den, mer eller mindre okritiskt.

Så var det det här med statstik och hur man kan ljuga med den.
Och så var det det här med internet och möjligheten att länka till sina källor.
Sist är en rubrik en rubrik och den behöver inte ha hundra procent täckning i texten även om det är önskvärt.

Tro inte allt du läser. I synnerhet inte om en siffra tycks bevisa något du gärna vill ska vara sant.
Jag skrev inte att ”en tredjedel av svenskarna bloggar” (förutom i rubriken), utan att ”en tredjedel av dem som svarat i undersökningen säger att de bloggat den senaste månaden”.

Så innan du bestämmer dig för att tro på det som står:
 * Läs hela texten, inte bara rubriken.
 * Klicka på länkar och gå till källan, där kan finnas mer information som sätter saker i ett lite annat ljus.
 * Även om en siffra kan härledas till en statistisk undersökning – fråga dig hur undersökningen är gjord, genom vilket urval, hur frågorna formulerats.

Om vi går till Indikat Internet, min källa till uppgifterna i postningen, så kan man läsa:
”Bloggande och online-spel tillhör också de aktiviteter som ökar i Sverige och vi svenskar använder oss av bloggar i större utsträckning än övriga européer. Nära en tredjedel av svenskarna säger sig blogga minst en gång i månaden. Det är nästan dubbelt så stor andel som i Europa.”

Det man vill belysa här är skillnaden mellan svenskar och övriga européer. Det står också ”nära en tredjedel av svenskarna säger sig blogga minst en gång i månaden”.

Den siffran kan ha tagits fram på olika sätt, själv är jag mest nyfiken på hur frågan som lett till det svaret formulerats. tänk om frågan var: har du den senaste månaden skrivit eller läst en blogg?

I så fall är det inte alls särskilt förvånande om en tredjedel svarat ja. Vilket inte alls betyder att de ”bloggar” i den betydelsen jag tänker mig. Eller att påståendet jag hänvisade till i förra postningen är lögn, det beror som sagt så mycket på hur det tolkas.

En undersökning som jag fördjupat mig mer i, nämligen ”Svenskarna och internet 2008”, som gjorts av WII, (World Internet Institute) säger att nästan en tredjedel av alla tjejer mellan 16 och 18 år bloggar. Den siffran ligger troligen närmare sanningen, om man med blogga menar att man skriver en egen blogg.
(det mest intressanta med den siffran är nog faktiskt att den innebär en fördubbling jämfört med året innan, enligt samma WII)

Här kan du läsa mer om den undersökningen.