Ikväll delas Stora Journalistpriset ut av Bonnier.

Jag är särskilt nyfiken på vem som kammar hem priset i kategorin Årets Förnyare. De nomierade är Kinga Sandén, utrikesredaktör på Sydsvenskan, som är nominerad för sitt twittrande från Iran i somras, Newsmill och slutligen Språktidningen.

Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag är en stor vän av Twitter. Jag följer Kinga Sanden och tycker att hon ska få priset, vilket jag också skrivit om på just Newsmill, som idag anklagas för stöld och upphovsrättsintrång. De har publicerat ett rätt så kort citat från en artikel som Ali Esbati skrivit på Aftonbladet debatt, så här ser det ut:

Jag är också en vän av Newsmill men undrar ändå.

Jag kan inte med all vilja i världen få ovanstående citat att kvala in som upphovsrättsintrång, däremot förstår jag verkligen inte varför Newsmill väljer att publicera så att det ser ut som en artikel. Varför inte skriva ett blogginlägg i Newsmillbloggen och kommentera debattartikeln där, inklusive det citat som syns ovan? Det känns faktiskt väldigt dumt som upplägget är nu, och snopet att klicka på inlägget även om jag förstår poängen att ni vill vara öppna och modiga och släppa in kritik mot den egna sajten. Den poängen hade kunnat göras betydligt snyggare.

Hur som helst, diskussionen förs i branschen, priset är definitivt en snackis i medievärlden, men jag är nyfiken på hur läsarna ser på spektaklet.

Om man nu är av uppfattningen att journalister jobbar i allmänhetens tjänst, för att upplysa, informera och granska makten, hur tänker då allmänheten om vem som förtjänar priset?

Om ni tänker att priset ska gå till en förnyare (förra året gick det till Fredrik Strage för hans Youtubiana), vem av ovanstående är mest lämpad?

Förra året var jag kritisk till att Strage fick priset, men Emanuel Karlsten har en poäng i det han skriver här, även om Strage har gjort andra betydligt mer förtjänstfulla insatser som journalist än att komma på idén att man kan göra en hundralista med klipp från Youtube. På samma sätt som Kinga Sanden är en utmärkt journalist vars twittrande är en mikroskopisk del av hennes gärning.

Så frågan är om priset i kategorin förnyare ska gå till den journalistiskt allra bästa prestationen, eller till den som faktiskt testat något nytt och lyckats inspirera andra?

När jag hade mamma som bloggtema var det några som undrade vad det var för fel på att skriva om pappor. Det är självklart inget fel, den här veckan vill jag att ni skriver om Pappa. Om er egen pappa. Eller någon annans. Eller om papparollen generellt, kanske i ett politiskt eller historiskt perspektiv?

Inspiration kanske kan fås på Newsmill, där bland andra Andreas Ekström, Nils Claesson och Erik Wijk skrivit om pappor. Hanna Hellquist har också skrivit, liksom hennes pappa som dog plötsligt i somras, något som Hanna skrivit om här.

Jag har också skrivit om min pappa.

Annars kanske någon av de här pappabloggarna kan inspirera, och när du ändå är inne hos Penny kan du passa på att rösta fram den bästa pappabloggen.

Uppdatering: Snowracer tipsar om ett inlägg han skrev 2005. Läs, och missa inte kommentarerna.

Idag fyller debattsajten Newsmill ett år. Jag hör till dem som ivrigt hejade på i starten och verkligen gillar initiativet, och jag gläds åt deras framgångar. Så sent som i söndags sjösattes ett nytt samarbete, mellan Newsmill och Expressen. Det är Newsmillredaktionen som en gång i veckan ska sammanfatta debatten på Newsmill för Expressens läsare.

Tidigare finns ett samarbete mellan Newsmill och Dagens Nyheter. I praktiken handlar det om att DN länkar till lämpliga debattartiklar på Newsmill i samband med egna artiklar. Intressanta sätt att försöka knyta ihop gammelmedia med den folkets röst som hörs allt högre på nätet.

Men när PM Nilsson skriver i dag att Newsmill var den första sociala mediesajten som spinner vidare kring nyheter och debatt blir jag förvånad. Antingen har PM missuppfattat begreppet Sociala Medier, eller också har han hållit sig undan från alla de debattsajter och forum som funnits på nätet sedan begynnelsen, som definitivt spunnit vidare kring nyheter och debatt. Eller som Axel Andén på tidningen Medievärlden uttryckte det: ”för mig är knuff både före och bättre”.

Hur som helst – Newsmill har visat att det går att förmedla nyheter och driva debatt, de blandar högt och lågt och låter många komma till tals som inte vanligtvis syns på de stora tidningarnas debattsidor. Det är något bra, och jag önskar Newsmill ett kommande år minst lika bra som det gångna.

Om du är nyfiken på vad jag skrivit hos Newsmill kan du kika på mymill.

I somras fick jag också den stora äran att sommarskriva, Newsmills motsvarighet till Sveriges Radios sommarprat. Den som vill veta mer om mig eller min väg till journalistiken kan läsa mitt sommarskriv här, som sig bör varvat med bra musik.

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.

Förra veckan var det Alex Schulmans uttalande om bloggar som provocerade och hällde vatten på blogghatarkvarnarna som fortsätter veva på mot strömmen.

Idag gör DN en grej av att Carolina Gynning slutar blogga. Jahaja.

Jag har tidigare kommenterat näthatet i samband med att Jonas Gardell spydde galla över sörjan i Sydsvenskan. Och slutar inte riktigt förvånas över att diskussionen fortsätter så onyanserad som den är, och att DN verkar älska att driva den…

Om näthat särskilt riktat mot kvinnor har jag skrivit här. Och tydligen tål det att upprepas. Internet är inte boven. Internet är inte farligt, i varje fall inte farligare än verkligheten. Internet är inte ondskans budbärare.

Internet är fullt av generositet och kärlek. Det bara svämmar över, och det gäller även bloggvärlden. Därför förstår jag inte varför gammelmedia envisas med att så ofta skildra baksidorna med nätet. Dom finns såklart, men de är inte i majoritet. Jag har fått ut så mycket mer positivt av internet än jag fått skit. Och de flesta jag talar med delar den erfarenheten.

Internet är fullt av värme.

Tonårsmorsa uppmanar du bloggvärlden att sprida sina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet – och jag uppmuntrar såklart initiativet. Abbes pappa ger oss ett konkret exempel på den ständigt närvarande nätkärleken.

Här har jag skrivit mer om näthat, sexism och Carolina Gynning.

Idag lanseras nyhetssajten Second Opinion.

I ett pressmeddelande skriver de så här:

”Inspirerat av wikipedia ska Second Opinion granska, komplettera och korrigera nyheter genom att samarbeta i nätverk. Vår vision är att höja kvaliteten på nyhetsflödet.”

Och på sajten förklaras vad en ”Second Opinion” är för något:

”En second opinion är en korrigering, komplettering eller fördjupning av en publicerad nyhet. En second opinion måste alltid referera till originalnyheten med en länk. En second opinion bidrar till mer kunskap och breddar det allmänna nyhetsflödet.”

En liknande sajt som funnits sedan i höstas är Newsmill, där vem som helst kan publicera en debattartikel, och tillföra nya ståndpunkter om aktuella ämnen. Många bloggare har publicerats på Newsmill, och de försöker också lyfta upp blogglänkar på sajten så att det ska löna sig att länka till deras artiklar.

Men där Newsmill tar upp vitt skilda ämnen och släpper debatten fri är Second Opinion mer inriktade på att faktiskt korrigera och kommentera sådant som skrivs i det som i bloggvärlden kallas gammelmedia.

På Second Opinion kan man registrera sig antingen som privatperson eller företag/organisation, och tycka till om nyhetsrapportering. Ibland skriver också Second Opinions redaktion, idag till exempel skriver Jannike Runqvist om Kina och dess brist på den demokrati som bland andra Second Opinion står för, apropå Carl Bildts besök där.

Second Opinion använder sig av Twinglytjänsten så att den som bloggar om en text på sajten får en blogglänk i anslutning till artikeln.

Detta är en förlängning av det jag skrev igår apropå DN och FRA-debatten – de etablerade medierna kan inte längre sätta agendan, de kan inte hårdvinkla nyheter och förvänta sig att det som skrivs ska uppfattas som den enda sanningen. I och med den kommunikationsrevoultion som internet skapat och möjligheten för alla att publicera sig snabbt och enkelt är det idag ingen – vare sig bloggare eller gammelmedia – som kan påstå eller hävda en sanning oemotsagd.

Det är bra. Bra för demokratin, bra för nyhetsförmedlingen och bra för journalistiken.