I helgen träffade jag en del släkt, bland annat ett kusinbarn som läser juridik och vi kom att tala om språk, och juridikspråk kontra journalistens.

I juridiken är det väldigt exakt, det får inte finnas utrymme för feltolkning eller missförstånd. Det var kusinbarnets argument för att språket är så invecklat och stundvis fullständigt obegripligt. Eller så är det egentligen inte obegripligt, men ibland kan det kräva en hel del tankearbete för att förstå och tolka en text skriven av en jurist.

I journalistiken ska det vara sant och relevant, däremot behöver det inte vara så exakt att det ej kan missförstås. Journalistiken har samtidigt som uppdrag att göra svåra och krångliga saker begripliga och paketerade så att det ska gå att ta till sig utan allt för stor ansträngning. Men alltid på ett begränsat antal tecken, och ska man ta på hängslen och livrem gällande sanning och eventuellt utrymme för feltolkning så kan man behöva fler ord…

Jurister beskriver och journalister förenklar. Ibland blir det lite väl enkelt eftersom verkligheten oftast är mer komplicerad att förklara än vad som ryms i en artikel på 1200 tecken.

Nu vill Juridikbloggen försöka rätta till missförstånden som uppstår då icke juridiskt kompetenta journalister förenklar, och förklara juridiken på ett någorlunda lättbegripligt sätt, sätta den i sammanhang och analysera konsekvenser. Den vill låta juridiken tala till punkt.

Än så länge finns bara två inlägg, en programförklaring och så en text utifrån gårdagens nyhet att hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet skjuts upp, med rubriken ”Rättegången som politisk taktik”.

Det ska bli spännande att se vilket genomslag juridikbloggen får, skribenterna är inte precis några duvungar. Bland dem kan nämnas Sten Heckscher, Mark Klamberg och John Billing.

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Nu riktas misstankar om jäv mot domaren i The Pirate Bay-rättegången.

Domaren Tomas Norström är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt, tillsammans med alla målsägarnas advokater.
Han sitter dessutom med i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Norström själv säger till SvD att han inte anser att engagemangen påverkar hans roll i rättegången, medan advokat Leif Silbersky föga förvånande anser att det är jäv.

Peter Sundes advokat Peter Althin kräver på grund av detta att rättegången tas om.

Reaktionerna i bloggvärlden är många, och de flesta verkar tycka att saken är klar. Enligt Stefan Stenudd är det hela solklart. Domaren var jävig flera gånger om. Svensson skriver att det är direkt olämpligt och att det vore mycket underligt om detta inte anses vara jäv.
Tomas Hartman tycker att domaren uppför sig extremt arrogant.
Mark Klamberg är djupt oroad, inte minst mot bakgrund att det är Rune Lavin, tidigare ordförande i regeringsrätten, som uttryckt oro över den information som nu kommer fram om Norström.

Scaber Nestor ställer en relevant fråga: ”Är det någon som vågar komma med påståendet att denna domen inte diskuterats fram tillsammans och i samförstånd mellan rådman Thomas Norström och representanterna för upphovsrättsindustrin?”

Kulturbloggen menar att det hela är en rättsskandal.

Mårten Schultz skriver en nyanserad och mycket informativ postning och ifrågasätter de uppgifter som ligger till grund för anklagelsen om jäv, och påpekar också att samtliga nämndemän i rätten är tillsatta av de partier som röstat för Ipred, och på fler sätt tar ställning för upphovsrätten ”om man nu vill leta efter neutralitetsundergrävande föreningsmedlemsskap”.

Själv så ställer jag mig frågan om rättegången faktiskt handlar om att vara för eller emot upphovsrätt.
Jag är för upphovsrätt, men anser att man inte kan sätta dit den som tillhandahåller något som i praktiken är en sökmotor eller tillhandahållande av en tjänst, som kan användas till brott mot upphovsrätten.
I så fall är listan lång över företag som borde fällas för medhjälp i och med att de tillhandahållit varor och tjänster som kan användas till kriminella handlingar.
Men nu kom jag ifrån ämnet…

Uppdaterat:
Ännu märkligare än ovanstående är det faktum att domaren Tomas Norström var delaktig i den här razzian, vilket direkt borde diskvalificerat honom från att döma i målet.

Badlands hyena har skrivit en klockren analys.

Sedan domen föll mot de fyra åtalade i The Pirate Bay-målet har jag flera gånger reagerat över de starka reaktioner som visar ilska, besvikelse och i det närmaste sorg, och alla de som verkar i det närmaste förkrossade över att de fyra ska behöva sitta i fängelse.

Med anledning av det tänkte jag bara helt kort förklara hur det fungerar när det gäller rättvisan i Sverige.

De fyra fälldes alltså av tingsrätten, som är första instans.
I tingsrätten är det nämndemän som dömer, det vill säga ”vanliga” människor som inte har juridisk utbildning.
En dom i tingsrätten betyder inte mycket alls, särskilt inte i ett så pass avancerat mål som The Pirate Bay är.
Det enda den säger är att de lekmän som satt och halvsov under rättegången anser att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de fyra gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott, men med tanke på rättens ledamöters kunskaper om upphovsrätt och it-teknik är den inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

Det finns alltså ingen anledning till panik, för er som håller på TPB.

Tingsrättsdomen betyder ingenting i praktiken förrän den vunnit laga kraft. Innan den gör det måste både åtalade och målsägande – i det här fallet bolagen – ges möjlighet att överklaga.
Innan den tiden löpt ut är de dömda visserligen dömda, men ingen kommer att kasta dem i fängelse, inte heller kommer någon att kasta sig över deras bankkonton.

Domen kommer i detta fall att överklagas. I och med det kommer den inte heller att vinna laga kraft.
Alltså: Allt börjar om från början. Hela målet är nollat, kan man säga.
Och det blir en repris av alltihop i hovrätten, där det till skillnad från i tingsrätten är jurister som dömer.

I och med att domen är överklagad gäller den alltså inte förrän hovrätten sagt sitt, och deras dom vinner laga kraft.

Men oavsett utfall i hovrätten kommer även den domen att överklagas till Högsta Domstolen, det är jag alldeles övertygad om.
Bolagen kommer inte att finna sig i ett eventuellt friande, och TPB-personerna kommer att överklaga en fällande dom.

För att ärendet ska tas upp av HD krävs särskilda omständigheter, som att domen i sig kan bli prejudicerande för andra liknande fall, eller att fallet på annat sätt är särskilt komplicerat.
Det råder ingen tvekan om att det här målet oavsett utgång i hovrätten kommer att beviljas prövning i HD. (jag skulle i varje fall bli mycket förvånad om den inte gjorde det) 

Den här processen kan ta många år.
Under tiden kan mycket hända. Både på internet och i nöjesindustrin.
Alltså – ingen ko på isen.

Med detta menar jag inte att diskussionen kring upphovsrätt och fildelning inte är intressant. Det är den, i allra högsta grad. Och den kommer pågå dagligen under mycket lång tid framöver.

Men just precis nu finns det betydligt mer brådskande ärenden att fokusera på och debattera.
Så som till exempel Telekompaketet.
Eller varför inte Dawit Isaaks frigivande.

Jag har bråkat med mitt bredband i över ett dygn nu.
Därför har jag inte kunnat skriva om vad som hänt i veckan.
Jag har inte haft möjlighet att kommentera Telekompaketet, medlemsanstormningen till Piratpartiet, eller de skriverier som fortfarande dominerar – kommentarerna till The Pirate Bay-domen.
Jag har inte kunnat skriva om Fattigbloggens ”avslutning”, om Federleys fejkblogginlägg, eller om den Kristdemokratiska fejkbloggen.
Jag har inte kunnat kommentera den här dumma diskussionen eller tipsa om hur du döljer ditt twittrande för chefen. (varför man nu skulle behöva göra det…)

Ett par tips tänker jag i varje fall dela med mig av innan mitt tillfälligt av grannen tjuvade bredband sviker igen.
Apropå foton vill jag att ni ska spana in detta.
Och apropå The Pirate Bay måste ni läsa detta.
Sen kan det vara kul kanske att se vad Gudrun Schyman och Blondinbella tänker om det hela.
Apropå Telekompaketet – läs detta.

 I morgon ska jag förhoppningsvis får ordning på min uppkoppling, ses då, hoppas jag.

Det har skrivit en hel del läsvärt om domen mot de fyra åtalade i The Pirate Bay-rättegången.

Fredrik Söderling har skrivit en nyanserad text i DN. För den som inte orkar läsa, här kommer ett par utdrag:

I sämsta fall leder domen till att fler gömmer sin identitet på nätet. Visionen om ett öppet internet, adjö! Det vore synd. Lagstiftarnas prioritet ett borde i stället vara att påskynda en uppdatering av upphovsrätten, och innehållsleverantörerna borde skapa de bästa lagliga fildelartjänsterna som världen skådat. Det hade en friande dom kunnat bidra till.

Fildelningen upphör förstås inte med Pirate Bay-domen. Varken i tingsrätten, hovrätten eller i Högsta domstolen. Författaren Paulo Coelho påpekar att människan i alla tider har delat med sig av information. Något av en naturlig drift, omöjlig att stoppa. Så är det nog, i längden blir det svårt att begränsa internet till en betal-tv-kanal.

Helena Giertta skriver i Journalisten och ser domen som en seger för upphovsrätten. Karl Sigfrid menar att domen utgör ett hot mot sociala medier som enligt honom kommer att behöva lagskydd.

Youtube är en av nätets populäraste sociala sajter eftersom den erbjuder människor möjligheten att dela videoupplevelser med varandra.
Nu spekuleras det i att Youtube kan bli upphovsrättsindustrins nästa offer. Även om Youtube-administratörerna regelbundet rensar bort material efter klagomål från upphovsrättsinnehavare kan de aldrig garantera en webbplats utan otillåtet material. Åtminstone inte med mindre än att varje videoklipp förhandsgranskas innan det kan läggas upp.
En sådan byråkrati skulle förstöra hela konceptet och kväva deltagarkulturen.
I samma juridiska läge befinner sig blogghotellen – de webbplatser som låter vem som helst utan kostnad publicera texter på nätet. Inget blogghotell kan genomsöka alla användares bloggar efter upphovsrättsskyddat material, eller att gå igenom varje läsarkommentar för att hålla rent från exempelvis förtal.

Thomas Selig har polisanmält Sveriges Radio för medhjälp till upphovsrättsintrång, för att påvisa det orimliga i att döma TPB för medhjälp till brott då de endast tillhandahållit en service för andra som vill dela med sig. Selig som för övrigt när FRA-domen klubbades sökte asyl i Norge…

Piratpartiet fick under gårdagen flera tusen nya medlemmar, och har nu gått om tre av riksdagspartierna i medlemsantal.
Något som i och för sig inte säger så mycket om det antal röster de kommer att få när det är valdag.

Andreas Ekström som läst domen konstaterar krasst att såvitt han kan se har Tingsrätten dömt enligt gällande lagar.
Erik Hultin har inte läst domen, men tycker att den är absurd i ljuset av det tillhandahållande av upphovsrättsskyddat material som exempelvis Google bidrar med.

Björn Ulvaeus kommenterar domen och gör sig till talesman för alla upphovsmän, något som Andra sidan reagerat starkt emot.

På ett sätt kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Björn Ulvaeus. Han känns lite grann som en musikvärldens Jan Guillou, en människa som som är så inskränkt och föråldrad i sitt tankesätt att när folk skäller på honom för hans åsikter blir han bara än mer övertygad om att alla utom han är komplett dumma i huvudet.
Men precis som med Guillou kan jag inte låta medömkan bli en förmildrande omständighet eftersom människor som dem förstör för andra.
Tala för er själva, för i helvete. Ni må ha uträttat storverk genom åren, men det ger er fan inte rätten att utnyttja era positioner som kändisar för att vinkla viktiga debatter åt fel håll.

Anders Mildner skriver det som så ofta är sant när en dom faller, vad än målet handlar om. Ingen är vinnare.

Två veckor efter Ipred-lagen trädd i kraft hade trafiken på internet gått ner – ordentligt.
Antipiratbyråns Henrik Pontén sa då följande till Metro Teknik: ” …effektmässigt var det nog ingen som hade trott att trafikminskningen skulle bli så kraftig. Eller att den skulle hänga kvar så länge”.

Jag tycker att det var ett intressant uttalande.
För om Antipiratbyrån inte trodde att lagen skulle påverka användarnas beteende, vad skulle då krävas för att uppnå målet att stoppa den illegala fildelningen?

Sanningen är att det kommer att krävas en snabb följd av strängare lagar, en utbyggd övervakning av människors kommunikation på internet, en flora av integritetskränkande åtgärder och – till sist – ett förbud mot att vara anonym på internet för att ens komma en bit på vägen.
Ja, sanningen är faktiskt att INGENTING RÄCKER.

Peter Kadhammar skriver och påpekar att TPB:s affärsidé är att tillhandahålla upphovsrättsskyddat material för nedladdning. Därmed skulle deras uppsåt vara orsaken till den fällande domen. Han nämner också att det redan finns fina lagliga sätt att dela med sig och lyssna på musik via nätet.

Ny teknik vinner inte alltid över juridiken, men ny teknik vinner alltid över gammal. Skivbolagen som så länge skinnat sina kunder och tagit hutlöst betalt för cd-skivor är snart frånåkta av utvecklingen. Vi lyssnar redan – hederligt – på musik på nytt sätt, till exempel via det fantastiska programmet Spotify. Inom några år betalar vi kanske nätlicens ungefär som tevelicens, en utveckling de stora skivbolagen är livrädda för eftersom det innebär mer pengar till musikerna och mindre till direktörerna. Så ser den nya världen ut. Snart är männen bakom Pirate Bay de enda som betalar feta pengar till underhållningsindustrin – nämligen 30 miljoner kronor i skadestånd.

Slutligen – läs Isobel. Älskade internet.

Att de fyra åtalade i The Pirate Bay-rättegången fälldes är knappast överraskande. En fällande dom var väntad.
Men som Sam Sundberg och Expressens ledare konstaterar – straffet – ett års fängelse för samtliga och cirka 30 miljoner kronor i böter, är mycket hårt.

Vad som är viktigt att påpeka är dock att detta är den första domen, av Tingsrätten utdömd, och det kommer flera.

Självklart kommer domen att överklagas, och jag skulle bli mycket förvånad om inte detta mål traskar hela vägen upp till Högsta Domstolen.
På Twitter har reaktionerna varit varierande. Och som vanligt är Twitter en utmärkt kanal för att få reda på det senaste snabbast möjligt.
En av ”höjdpunkterna” var nyheten att SVT publicerade fel artikel om domen…

Piratpartiet jublar. De ser domen som sin biljett in i Europaparlamentet.
Författaren Unni Drougge menar att de fyra dömda kommer att gå till historien som hjältar, medan kulturbloggen omskriver dem som framtida martyrer.

Opassande tackar de dömda för att de orkat. Hennes postning bör vara obligatorisk läsning idag.

Men vad säger de fyra fällda om domen?

I den här Bambuserkanalen sänds just nu en presskonferens, som även går att se i efterhand.

Fler reaktioner i bloggvärlden:
Madonnan tycker synd om killarna.
apg29 skriver att domen avslöjar människans girighet.
Catta menar att alla är medhjälpare, och kan inte riktigt se logiken i domen.
Att älska Alex Schulman är överraskad och tycker att domen är en rättsskandal.
 Stationsvakt påpekar att straffet måste sättas i proportion inte bara till brottet utan även till andra brott och straff.
Andreas Karlsson tar upp jämförelsen mellan TPB och Google.
Jinge skriver om domen som politisk och refererar Reinfeldt som sa att man inte ska jaga en hel generation. Jinge länkar också till domen som PDF, för den som vill läsa Tingsrättens argumentation.

Som många andra redan konstaterat – sista ordet är långt ifrån sagt.
Det har faktiskt bara börjat. Och innan fallet nått så långt som till Högsta Domstolen lär så mycket ha hänt både i skivbranschen, filmbranschen, på nätet, med upphovsrätten och politiken att det idag är i praktiken omöjligt att ens försöka sia om hur detta kommer att sluta.
Det är en spännande tid vi lever i.

Det är kul med språk, och jag kan i perioder gå igång som en riktig språkpolis. Det behöver inte tas på allt för stort allvar dock, att jag irriterar mig på att vissa inte kan skilja på de eller dem är inte allvarligare än att andra irriterar sig på folk som har strumpor i sandalerna eller liknande.

Jag brukar i varje fall irritera mig på människor som är så lata att de inte orkar skriva ut hela ord, som skriver lr istället för eller, eller oxå istället för också. Jag ogillar förkortningar i största allmänhet, och alla som skrivit för en tidning vet att förkortningar är mer eller mindre bannlysta i tidningstext, om det inte är väldigt vedertagna förkortningar på företagsnamn som SAS. Däremot bör man inte skriva iofs utan i och för sig.

Varför är detta ett sånt oskick då? För att läsflytet försvinner, och för att man inte ska räkna med att alla förstår ens förkortningar.

Jag kan ha viss förståelse för förkortningar ibland, när man har utrymmesbrist, som när man ska skriva ett sms eller en tweet på Twitter där man är begränsad till 140 tecken. Men också i sådana sammanhang bör förkortningar användas med försiktighet.

De flesta håller inte med mig. Hela internet svämmar över av förkortningar. Framförallt den yngre generationen har ett helt språk av förkortningar, som används flitigt i msn-chattar och även i dagligt tal.

Det är okej. Det är språkutveckling, och olika grupperingar av människor har alltid utvecklat egna ord och uttryck som förenar och som förstås internt. Men låt oss skilja på intern och offentlig kommunikation, för det är där, i den offentliga kommunikationen, som jag irriterar mig på språkslarvet.

I en blogg till exempel, som man vill ska läsas av fler än kretsen av de närmaste, bör man vara försiktig med slang och förkortningar, och i en längre löpande text finns ingen anledning att skriva ”Lol, den där clownen var kewl”.

Men det är ju jag som tycker det, och jag har inga illusioner om att någon ska lyssna och lyda. Även om det ju handlar om i vilken grad man vill bli läst och förstådd. Vill man ha många läsare och vill man att de ska förstå vad man skriver så kan det löna sig att använda ett språk som fler förstår.
Men som sagt – eftersom man inte kan stoppa utvecklingen försöker i varje fall jag att lära mig det nya språket.
Något som åklagaren Håkan Roswall också borde ha gjort innan han satte sig i rättssalen med The Pirate Bay-snubbarna.

Inför hovrättsförhandlingarna (knappast någon tvivlar väl på att målet kommer att gå vidare till hovrätten) rekommenderar jag Roswall och alla andra i rätten att läsa på, och idag ramlade jag över den här sidan som samlar internetslang och förkortningar och förklarar deras betydelse.

Mycket användbar och pedagogisk för den som blir förvirrad av text som innehåller förkortningar som ROTFFLMFAO, även om jag tycker att det krävs lite för många klick för att få tolkningen av ett enskilt ord.
Sidan innehåller (än så länge) så pass få uttryck att det borde räcka med att ha en sida per bokstav och få upp alla ord, så man slipper klicka på varje ord och backa tillbaks och ja ni fattar.
Så här ser det ut om man slår upp förkortningen YaRLY:

Jag vill inte bli en gammelgädda eller vara bakåtsträvande. Därför sväljer jag min irritation över slarvet och rekommenderar andra att göra detsamma. Nästa gång du dyker på ett uttryck eller en förkortning du inte känner igen – önska dig inte tillbaks i tiden – läs på istället!