Någon föreslog att jag skulle ha moderskap som tema någon vecka. Efter en del tankearbete har jag bestämt mig för att det är ett alldeles ypperligt tema att skriva kring. Alla människor på hela jorden är ju födda av en kvinna, någon gång.
Det går att skriva om sin egen mamma, eller om någon annans, om sitt eget föräldraskap eller om moderskap i största allmänhet.
Skriv hur långt eller kort som helst, eller lägg upp bilder, videos, spotifylistor… Blogga hur du vill, på temat Mamma. Från nu och en vecka framåt. Länka gärna hit eller droppa en länk i kommentarsfältet. Se då till att det är en direktlänk till inlägget, och inte bara till förstasidan i din blogg.
Du kanske har märkt att det varit halvtyst här senaste veckan.
Det är för att det är sommar. Även mymlor som jag behöver ibland ta det lite lugnt och lukta på blommorna. Därför kommer Bloggvärldsbloggen att gå på halvfart från nu och ett par månader framöver.
Jag kommer inte att vara helt tyst. Ramlar jag över något viktigt, vettigt eller bara kul som jag vill tipsa om så kommer jag att göra det, men inte med samma frekvens som tidigare. Några veckosammanfattningar blir det tyvärr inte eftersom jag inte kommer att kunna ha den överblicken.
Veckans bloggtema var ett experiment jag kört i fyra veckor. Mycket lyckat – tack till alla som hakat på! Jag kommer att fortsätta med det under sommaren, fast på fredagarna. Det är alltså fredag-fredag som gäller för den som vill vara med, och sammanfattningarna gör jag när jag hinner…
Någon gång i augusti kommer Bloggvärldsbloggen att öka farten igen, fram till dess – ha en fin sommar, kika gärna in här under regniga dagar och fortsätt tipsa om sådant jag bör känna till.
Gud finns. Om inte annat i våra tankar. Förra veckans bloggtema handlade om Gud, och många har hakat på midsommarfirande till trots. Så många välskrivna, tänkvärda, roliga och mindre roliga blogginlägg har skrivits, här kommer en resumè av dem alla:
Låt mig direkt säga att jag tror på Jesus kärleksfilosofi. På samma sätt tror jag på Plura, Buddha, Nalle Puh och Kakmonstret. Men, också Abraham Lincoln som sa så här:
Det är inte antalet år i våra liv som räknas, utan livet i våra år.
Smulan beskriver en kluvenhet. Och ställer den frågan som jag tror de flesta med ett uns av tro någon gång ställt sig; var finns Gud när exempelvis ett barn dör? Vilket leder mig att ställa ytterligare en fråga: Är Gud god?
Pysan som sedan några år bor på Sicilien där katolicismen är stark ger sin bild av tro, och också Pysan känner sig lite avundsjuk på dem som har en tro, eller en Gud att hoppas på eller för den delen skylla på när något går snett.
Egoinas mamma har postat en kommentar som handlar om Jehovas vittnen. Och så menar hon att det är Gud som Gud. Själv så har jag inga problem med människors personliga tro, men jag har stora problem med Jehovas Vittnens manipulativa metoder och deras uteslutande av personer som inte gör rätt, samt skyddande av personer som gör fel. Allt för att Jehova är större än allt, större än lagen och lojaliteten till honom är och bör vara större än den till den egna familjen, sina barn och så vidare.
Sjumilakliv tror på det goda i människan. Kanske är det just världens samlade godhet som är det vi kallar Gud? Och att ondska och annat inte har ett dugg med ”honom” att göra, att all skit som sker inte minst i religionens namn helt enkelt är det onda i människan, det vi kallar för Djävulen?
om Gud är det samma som att möta sitt barns blick för första gången, att se solen gå upp i sin älskades ögon, att bli frisk när man trodde att allt hopp var förlorat, att känna hur det värker i hjärtat av sorg eller glädje när man hör sin favoritlåt på radion, att få komma hem när man aldrig trodde att vägen skulle ta slut, att man får smaka något som är så gott att man inte kan beskriva det i ord, att känna värmen av solen strålar när man fryser som mest, att ärligt kunna älska sig själv för den man är – ja, då finns Gud – i allra högsta grad
Patrik Risell tror bestämt och menar att meningen med livet är att lära känna Gud. Han hänvisar inte till någon särskild bloggpost men hans blogg berör ämnet ofta. Också Blahonga bloggar ofta om tro men utifrån ett annat perspektiv då h*n inte är troende.
Han är en del i varje soluppgång och solnedgång. En del i höstens piskande regn, sommarens stekande sol och vinterns långsamma snöande. En del i ett nyfötts barns första skrik och en gammal mans sista suck. En del i varje steg och andetag, varje dag, varje minut, varje sekund.
Slutkläm: Min syn på kyrkan har inget att göra med att jag blev relegerad från söndagsskolan på grund av ekivokt språkbruk eller konflikten i barnkören där jag hotade med avhopp om jag inte fick sjunga solo.
Slutkläm II: Pratar vi fotboll är Torbjörn Nilsson Gud, och det är däremot en absolut sanning.
Skriv, du har hela veckan på dig. Länka hit eller droppa en länk (Viktigt att det är en direktlänk till inlägget!) i kommentarsfältet så jag hittar din postning och kan ta med den i sammanfattningen i slutet av denna eller början av nästa vecka.
En som tjuvstartade redan igår, med att skriva detta fantastiska inlägg där hon förklarar att det finns en stor gråskala mellan att vara religiös och ateist, är Elin Grelsson. Håller du inte med henne? Skriv! Håller du med? Skriv!
Jag har precis varit på Systembolagetoch inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.
Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)
Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.
Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.
Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.
Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.
Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.
Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.
När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.
Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.
Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.
Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?
Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.
Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?
Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?
Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.
Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.
Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.
Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.
Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.
Alla har vi dom, få känns vid dem. Eller är det så att det blivit lite inne att till och med kokettera med sina fördomar? Hur som helst är det många som hakat på förra veckans bloggtema om just fördomar, och här kommer en sammanfattning.
Elker skriver att fördomar är jävligt coola. Vidare förklarar han varför och vilka fördomar han själv har gentemot vissa grupper, och han gör det helt utan stolthet.
Smulan har skrivit om fördomar om handikappade, och hur ryktesspridning kan befästa ens fördomar, och om hur man kan skämmas när fördomarna kommer på skam.
Lokesson har sökt i sitt bloggarkiv och hittat ett långt inlägg om stad vs landsbygd, och fördomar kring det. Lokesson är en lantis vilket tydligt framgår av postningen, och kanske en och annan storstadsbo kan låta sig provoceras?
Lilla O har skrivit om sina egna fördomar som kommit på skam och konstaterar att fördomar handlar om okunskap. Ofta är det så, men delvis är det kanske så att vi behöver föromar för att förenkla vår tillvaro, och sortera både människor och intryck? Lite som Petter formulerat det i en kommentar:
Det är med fördomar som med cancertumörer (som jag ser det): det finns benigna och det finns maligna. De benigna är rent pragmatiska; små fördomar om ditt och datt, fördomar som vi håller oss med därför att det är omöjligt att ha kunskap om allt. Våra hjärnor är fullsmäckade med den här typen av fördomar, fördomar som vi behöver. Vi fyller liksom ut de vita fläckarna på kartan med de här fördomarna. Sen finns det alltså de maligna, som bottnar lika mycket i rädsla som i okunskap, fördomar som gör skada. Och det var om en sån där malign fördom som jag skrev häromdan. Och så finns det förstås en stor fet gråzon.
Gunilla har mött fördomar om sorg sedan hon förlorade sin son. Intressant, hur sorg förväntas gå till på ett visst sätt, och vara ungefär lika för alla.
Michis från Norrköping säger sig ha fördomar mot rökare. Jag tycker snarare att hennes åsikt om rökare verkar grunda sig på ganska goda erfarenheter som nästan närmar sig statistiska höjder… Sen är det väl med rökare som med alla andra – alla är inte likadana. Somliga kan uppföra sig, andra inte. Och det är väl det som fördomar bygger mycket på, nämligen att man dömer ut en hel grupp baserat på några få individers beteende.
Malin Collin lättar upp med att berätta att hon starkt ogillar ordet pub och därav människor som använder sig av det. Och ja. Jag förstår faktiskt precis… Jag kan också haka upp mig på fel ordval hos andra. Och givet hakar andra upp sig på mina ord. Inte minst mina barn.
Jag jobbar ständigt på att bli av med mina fördomar, men jag måste i ärlighetens namn säga att de ger mig mycken glädje. Varenda gång det visar sig att jag har fel blir jag glad!
Jag tror att alla har fördomar, och jag tror att det enda man kan göra är att erkänna dem; i alla fall inför sig själv. En person som inser att h*n har fördomar har en möjlighet att övervinna dem. En person som tror att h*n är fördomsfri är antagligen “blind”… gör antagligen ett sämre jobb och trampar på många tår. Därför är dagens läxa att fundera på dina egna fördomar. Därför lägger jag ner mer energi på att fundera på mina än på att skriva om dem.
Anna B är inne på samma sak, om att kämpa och faktiskt anstränga sig för att bli av med fördomar, och framförallt att hjälpa våra barn att bli så fördomsfria som det är möjligt.
Ettie är inne på samma spår, om hur man kan lära sina barn att inte bli fördomsfulla, eller att i varje fall skapa sina egna fördomar och inte bara ärva dem från sina föräldrar. Något jag jobbat väldigt hårt på som förälder, att vara så politiskt och religiöst obunden jag kunnat vara, och frågat mina barn vad de själva tycker istället för att ge dem mina åsikter som någon slags sanning.
Nemo har skrivit utförligt om att det inte ens går att vara fördomsfri även om man försöker. Han har också listat egna fördomar. Själv tror jag inte heller att man kan vara fördomsfri. Men man kan lära sig att inte styras av sina fördomar, och det är skillnad. Det är farligt att säga sig vara utan, för då har man dålig självinsikt, men det är kanske lika illa att bara bejaka sina fördomar och inte försöka göra något åt dem. Framförallt tror jag att man blir en ganska fattig människa då.
Annieellen skriver om hur hon låtit andras fördomar styra henne. Jag tror att vi alla gör det, mer eller mindre omedvetet. Bryr oss och funderar över vad andra ska tycka, spelar spel och försöker anpassa oss, av rädsla för att inte passa in, inte accepteras.
Hultmans har skrivit en fanastisk post om saker jag själv funderat på. Om varför vissa fördomar anses accepterade och andra inte. Om vad det egentligen innebär att ”vara sig själv” om det bara är okej så länge man är som alla andra när man är sig själv.
Den här veckan tänker jag inte försöka påverka med att ställa frågor eller hänvisa till redan skrivna saker. Jag vill helt enkelt att du bloggar om det just du kommer att tänka på när du hör ordet ALKOHOL.
När du gjort det länkar du hit eller droppar en direktlänk till inlägget i kommentarsfältet – annars blir det nästan omöjigt för mig att hitta igen din postning.
Sammanfattning av förra veckans bloggtema om fördomar kommer i eftermiddag.
I många år levde jag i villfarelsen att Skåne var platt. Det fick mig att inte vilja åka dit, eftersom jag avskyr Uppsalaslätten och mår lite dåligt så fort jag närmar mig. Jag trodde dessutom att skåningar generellt talade obegripligt och var lite korkade. Dessutom kan dom ju inte säga R.
Min bild av skåningar hade jag fått via enstaka teveinslag om Sjöbo. Någon gång stötte jag väl på någon skåning men hade ofta fullt sjå att anstränga mig för att förstå vad som sades, alternativt förstod jag nog inte ens att personen var skåning, i de fall de talade helt begripligt, somliga skåningar gör ju det…
För några år sedan hamnade jag ändå i Skåne. Och det var inte alls platt! Det var kuperat och vackert, inte mycket påminde om Uppsalaslätten. Dessutom växte det träd överallt. Och närheten till havet var slående. Jag som norrlänning förknippar jordbrukslandskap med inland, och Skåne med jordbruk, och jag hade nog inte förstått hur litet Skåne var till ytan.
Det senaste året har jag dessutom lärt känna ett gäng fantastiskt trevliga, och smarta skåningar, som pratar begripligt för det allra mesta. Mina fördomar har kommit på skam vad gäller Skåne, och i svaga stunder har jag till och med tänkt tanken att flytta dit.
Vad har du för fördomar? Som du är medveten om alltså… Har du haft fördomar som kommit på skam? Eller som bekräftats? Finns det något bra med fördomar, någon bra anledning att vi har dem, eller vet du något bra knep för att undvika dem? Har du någon gång medvetet utmanat dina fördomar? Eller möter du ofta fördomar om dig själv?
Veckans bloggtema är fördomar. Skriv ett inlägg som på ett eller annat sätt handlar om fördomar, dina eller andras, och länka hit eller droppa en länk i kommentarsfältet.
En gång i tiden var jag krönikör i Sundsvalls Tidning. När jag skrev den sista krönikan fick jag ett brev av en läsare, som ville tacka mig. Jag hade vid ett tidigare tillfälle träffat kvinnan i fråga och intervjuat henne. Hon var gammal. Väldigt mycket äldre än jag. Och hon skrev till mig; när vi satt där på min veranda i somras hade jag ingen aning om att du var en gammal vis själ i en ung kvinnas kropp…
När jag gör sådana Facebooktester som ska avslöja vad ens egentliga ålder är får jag ofta svaret att jag är 87 eller redan borde ligga i graven. Andra gissar ofta att jag är äldre än jag är. Och det är så konstigt. För jag känner mig inuti inte alls så mycket äldre än 16…
Jag är överväldigad av all respons på min uppmaning att blogga om ålder, och här är ett försök att sammanställa och kommentera allt tänkvärt, klokt och intressant som skrivits om veckans bloggtema – ålder.
Pseudonaja har skrivit om ålderskrämpor. Jag känner igen det. Just att jag börjar inse att en del värk, små krämpor och nedsättningar av en del fysiska funktioner faktiskt inte är tillfälliga, utan hör till åldrandet och är sådant jag måste försöka lära mig att leva med. Och jag försöker och hoppas att jag inte ska bli en sån som inte har något bättre att prata om än mina trötta fötter och värkande leder…
Smäm skriver om att gissa ålder. Och att det faktiskt kan vara känsligt för vissa. Jag är en lillasyster som ofta tagits för storasyster. Jag är en sådan vars ålder folk alltid gissat fel på. När jag var 13 trodde andra att jag var 16, när jag var 22 gissade folk att jag var närmare 30 och nu när jag är 36 är det inte sällan jag antas vara i ”fyrtioårsåldern”. När man är 13 vill man att folk ska tro att man är äldre än man är. Jag kan säga att det vill man inte när man är 36…
Frktjatlund är inne på synen på äldre människor. Det att unga har svårt att föreställa sig att en gammal människa någonsin varit ung. Jag försöker tänka på det ibland när jag träffar riktigt gamla människor. Att de faktiskt varit barn, tonåringar och medelålders. Och att de kanske inuti inte alls är så gamla som de ser ut utanpå…
Också Gunilla skriver om hur hon själv åldrades snabbt när hon förlorade sitt barn, men hur det går att ”komma igen”. Jag kan relatera till att det är på andra man förstår att man själv blivit gammal. När man inser att ens barn växt om en, eller framförallt när jag ser foton på mig själv. Jag ser alltid tio år äldre ut på kort än jag gör i spegeln.
Catta har skrivit om sin tonårstid. Och det slår mig att förr blev man vuxen snabbare. Eller var det bara jag? Jag tog ansvar för min ekonomi som 15-åring, drog ensam till Italien på enkel biljett när jag var 16 och flyttade hemifrån när jag var 17. Samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig att mina egna barn skulle göra detsamma…
Smulan skriver trösterikt om att det kan vara skönt att bli lite äldre. Och att livet som så består av olika faser, där det kan vara väldigt mycket bättre att vara 37 än 28. Det är kanske inte i åldern det sitter, ändå?
Karin är 40.Hon förklarar hur det på ett sätt känns bra, men att hon samtidigt inser hur fort det går. Och hur hon saknar tonårstiden. Det gör jag också. Så det gör ont nästan.
Shop til you drop har skrivit bra om samhällsnormer. Om synen på att äldre också ska uppföra sig som om de är äldre – vad det nu egentligen innebär? Att ta ansvar när man har ansvar är att vara vuxen, men behöver man bli tråkig för det? Och är man 73 utan ansvar för någon annan än sig själv, borde man inte vara fri att göra precis vad man vill då, så länge det inte skadar någon annan? Jag kommer osökt att tänka på ”Den tatuerade änkan” och om någon inte skulle ha sett den filmen vill jag varmt rekommendera den!
Anna Toss har skrivit ett inlägg som heter ”Sanningen om sjuttiotalisterna”. Som sjuttiotalist måste jag faktiskt få protestera! Jag är inte det minsta tyst eller väluppfostrad när jag är på fest, så det så.
Rutan har skrivit en lång rad blogginlägg på temat ”Tant söker farbror”. Om att söka och hitta kärleken när man inte är en tonåring längre. Mycket intressant!
M K skriver om åldersskillnad i relationer. Om att falla för någon 18 år yngre än en själv, om gubbsjuka och kulturkrockar som kan uppstå. På slutet nämner han något om att mannen ligger tio år efter kvinnan i mental ålder. Vad innebär det i de fall där en kvinna har en 18 år yngre man, tro?
Lotten har skrivit mycket bra om att det kanske inte hänger på åldern, snarare på individen. Utgångsläget är frågan om det är bra eller dåligt att börja skolan ett år tidigare än alla andra och därmed alltid vara ett år yngre. Pysseliten hakar på och beskriver hur det kan vara att börja studera flera år senare än de flesta andra.
Nemo reflekterar över om livet är något som ska förvaltas eller levas, och vilka mellanlägen det finns mellan total ansvarslöshet och att vara vuxen på riktigt. Typ. Nåt sånt. Läs själva…
Grät hejdlöst hela min trettioårsdag. Hade nyligen blivit mamma och tänkte att detta går aldrig samt var helt knäckt över att jag helt plötsligt blivit så gammal och gjort så lite. Häromdagen fyllde jag trrettiofem som jag lite firade på lite samma sätt, gråtandes från morgon till kväll dock med den skillnaden att jag grät över att jag ville ha fler barn, eftersom det varit så roligt och gått så bra, samt att jag grät lättnadstårar över att jag ger blanka fan i om jag har gjort mkt eller lite i livet. Det är ingen fara att åldras, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta, av att man blir äldre och klokare……det är klart det här med att hamna på ålderdomshem, det bävar man ju för, men det är ju ett tag tills dess…..se där nu börjar åldersnojan igen…
Spock skriver tvåposter ur en mer humoristisk vinkel. Men med något slags allvar i botten.
Christer Magister har tagit min uppmaning på största allvar och skrivit en mycket bra postning om att identifiera sig som vuxen, och litegrann om samhällsnormerna och hur man placeras i olika fack beroende på ålder.
Margareta har skrivit och reflekterar över arbetsgivare som söker unga människor med stor erfarenhet. En nästan omöjlig ekvation. Men hon tar också upp åldrandet, de ökade riskerna för sjukdomar, och ja hon lyckas peta in väldigt många aspekter i sin postning – så läs den!
Charlotte skriver också så himla bra. Om att vara liten och maktlös. Om att vara utlämnad åt andras ansvar och beslut.
Annieellen skriver om att dömas utifrån sin ålder.Det påminner mig om den text jag skickade in till en tävling som Bonniers hade när jag var femton, och jag skrev om åldersdiskriminering. Om att vara femton och inte tas på allvar. Min text antogs och publicerades i en antologi full med texter skrivna av unga människor. Och min text hade dom illustrerat med en massa läppstiftsmärken. Det kändes förnedrande på ett konstigt vis och jag kände mig aldrig särskilt stolt över den där boken.
Har just startat en blogg, och det jag hittills har skrivit får mig just nu mest av allt att tänka på hur många bortslösade år det har blivit. Över två decennier av mitt liv har gått förlorade. Så dumt och så onödigt. Och så svårt att ta sig ur det jag just upptäckt är en sjukdom. Hoppas jag kan hjälpa andra som kanske inte vet vad de lider av att sluta i tid och använda livet bättre.
Farmor Anka har skrivit en rad postningar som behandlar ålder och åldrande, och om hur vi ser på andra. Mycket bra. Jag hoppas att yngre kvinnor läser det hon skriver. (hon är 55)
Kidneybönan skriver;”Jag önskar att någon hade talat om för mig att det inte är så allvarligt, att man kan byta yrke/stad/partner flera gånger under sin livstid, att det kommer att hända mycket som man varken kan styra eller förutse. Att man ska våga lita på sin magkänsla”.
Och jag tänker att – visst var det väl folk som berättade? Visst har väl äldre människor i alla tider försökt leda ungdomen rätt, ge goda råd och dela med sig av sin livserfarenhet? Bara att de unga sällan tar till sig. De hör inte. Och det kanske är någon mening med det?
När Brunchrapporten uppmanade sina lyssnare att blogga om när de var en av dom andra skrevs en lång rad läsvärda postningar, om utanförskap. Väldigt olika men med ett gemensamt – någon form av upplevt utanförskap.
Jag gillar tanken att många olika personer skriver om samma ämne, ur sina olika perspektiv. Därför uppmanar jag nu alla er om läser detta och har en egen blogg att haka på veckans bloggtema. (det är väldigtpopulärt med fototeman, men nu tänkte jag att vi skulle testa med text…)
Inspirerad av Marie Göranzon och min egen dotter Björk, vill jag att veckans ämne ska vara ålder. Skriv vad du vill, om åldersångest, om att bli gammal, om att vara ung, om att vara odödlig eller om åldersfixering i samhället. Eller om du kommer på något helt annat som på ett eller annat sätt har med ålder att göra.
Länka gärna hit eller droppa en kommentar med länk till ditt inlägg så jag hittar igen det och kan samla bidragen i en postning till helgen.