Militärmuséets park, Str 31 August 1989, Chisinau, Moldavien, ett par timmar före avspark.

Niva:
– Jag har ju i alla fall jobbat loss Alexander Suvorovs telefonnummer nu.
Bank:
– Vilken av dom?
Niva:
– Relevant jävla fråga. Spelaren.
Bank:
– Hade varit finare med 1700-talsgeneralen.
Niva:
– Stor man. Han förlorade inte ett enda slag, gick igenom karriären obesegrad. Det var han, Djingis Kahn och någon till.
Bank:
– Som… var det Sonny Liston? Nä, Rocky Marciano va?
Niva:
– Rocky Marciano.
Bank:
– Det finns nåt att skriva där.
Niva:
– Om dom obesegrade? Du menar som Arsenals invincibles?
Bank:
– Ja, nåt sånt. Porto. Fast det är ju bättre med Suvorov. Han var inte säsongsbunden på det sättet, han klarade hela karriären utan att förlora. Finns nog inte så många såna i fotbollen. Kanske nån som gått in som tf i nån jävla vikariefunktion.
Niva:
– Jo, men vi kan ju fan inte räkna nån Johan Wiland-typ som gått in och löst sex matcher. Det måste vara som nån förlängning av det där dynasti-inlägget.
Bank:
– Lite så.
Niva:
– Grejen med mitt historieintresse är att det uteslutande handlar om grejer som hänt efter den industriella revolutionen. Och jag är osunt svag för hela den här östestetiken.
Bank:
– Vad har man den här till?
Niva:
– Nåt slags luftvärnsgrej.
Bank:
– Men hur får de upp raketerna? Nåt slags fjäderfunktion? Är fjädrar fortfarande stort i krigsbranschen?
Niva:
– Vet inte. Krig var bättre förr. Det finns inga bra krig längre. Hela den här riktade kliniska krigföringen har förstört krigen. Allt går så snabbt.
Bank:
– Jo, rent publikt är det ju så. Man prioriterar bort den riktiga publiken för tv-publiken, allt händer på tv nu för tiden.
Niva:
– Anpassade avsparkstider, mediala utspel, legoknektar utan lojalitet… Och de små länderna har ingen chans längre. Det är som med fotbollen – det behövs nån sorts utjämningssystem som gör det lite mer oförutsägbart.
Bank:
– Jag kan sakna den medeltida grejen, chevalereska krig som bedömningssport där nån domare fick gå in och avgöra.
Niva:
– Mot den moderna krigföringen!
Bank:
– Det är väl där vi landar.

/Simon Bank

Det är som det är. Jobbet kommer ivägen för jobbet, och bloggandet blir lite lidande. Vi ber om förståelse och så.

Det här skrivs från ett flygplatscafé i Riga, halvvägs till Chisinau. Jag var där för tio år sen och ser uppriktigt fram emot att se vad som hänt, hur mycket som hänt, sedan dess. Ja, en del vet jag ju redan. Matpriserna fortsätter stiga, inflationen rusar, och vägen mot det förlovade Europa är långsammare och gropigare än till och med vissa bakgator i Chisinau.

Om ironi vore pengar hade det gått bättre. Nyligen tecknade Moldavien ett megaavtal med Vitryssland om 102 rälsbussar till huvudstaden, en enorm satsning på infrastrukturen i en stad där kommunikationerna utvecklats oerhört mycket på tio år. Häromveckan anlände den första leveransen – 25 bussar rullade in på Chisinaus gator. Ett par dagar senare konstaterades att 16 av dem var sönder och fick skickas tillbaka igen.

Vi kommer inte att åka rälsbuss, men vi kommer i alla fall att få en halvdag i centrala Chisinau, och rätt mycket tid på Zimbru Stadium. Jag har inte varit där förut, så jag passade på att göra den grundliga research som varje ambitiös journo gör på 2000-talet:

Jag gick in på Wikipedia.

Nu vet jag i alla fall att det kanske inte gör så mycket att Zlatan Ibrahimović inte kommer till spel. Jag menar, folk här har ju vant sig vid att större artister än så tar arenan i anspråk.

/Simon Bank

Erik Niva reder ut de emotionella bakgrundshistorierna som gör kvalfinalen till något mer och större. Jag ser det med andra ord som min plikt att dra ner den igen.

Visst undrar ni lite över Swanseas plats i populärhistorien? Visst är ni lite sugna på att få veta hur det kommer sig att vissa arenor i brittisk fotboll har fyrkantiga hörnflaggor medan andra har triangulära? Och visst har ni alltid varit lite nyfikna på att se hur man får ner en walesisk världsstjärna och hans lillebror i ett väldigt litet badkar?

Jamen dåså.

Sorted.

/Simon Bank

Vilken fullständigt exceptionell fotbollsmatch.

Jag gillade Champions League-finalen som spelades på Wembley i lördags – tro inget annat – men hade du pressat mig att välja så hade jag nog tvingats välja den här.

Genom åren har jag försökt förklara hur det är skillnad på de bästa fotbollsmatcherna och matcherna med högst spelkvalitet, och hur jag personligen är mest intresserad av de förstnämnda.

Fotbollen som Barcelona spelade i lördags var bland det mest högkvalitativa jag någonsin har sett, och det var vidunderligt att skåda. Men – play off-finalen mellan Swansea och Reading var oändligt mycket mer dramatisk och på sitt sätt klart mer intensiv. Den var böljande, svängig, nyckfull och fängslande – och på så sätt en av de allra bästa fotbollsmatcher jag sett på flera år.

Livet på en knivsegg, fram och tillbaka över 90 minuter.

Jag har stor respekt och beundran för Readings sätt att orka resa sig efter mardrömshalvleken från helvetet, men när allting kommer kring är jag ändå glad att det slutade som det slutade och blev som det blev.

4-2 till Swansea. Hattrick av utblommade stortalangen Scott Sinclair.

Kul för Swansea, kul för Wales, kul för Premier League.

Kul för Brendan Rogers, kul för Scott Sinclair – men faktum är att jag glädjer mig allra mest med Martin Sinclair, någonstans däruppe på Wembleys läktare.

Martin Sinclair är alltså storebror till Scott, och hans historia berättades i lördagens Daily Mail. Han är en 24-åring som inte haft någon särskilt enkel resa genom livet. Han föddes cp-skadad, och utvecklade paraplegi, vilket innebar att han haft nedsatt rörelseförmåga på sin vänstra sida. När han var 15 år gammal bröt han sedan höften i en olycka i en vattenrutschbana, vilket förpassade honom till rullstol. I den rullstolen satt han året efter, då han såg bäste kompisen Ben Mason hoppa ner i ett gruvhål fullt med vatten och försvinna.

Han hoppade också i – handikappad eller ej – men kunde inte göra något för att rädda sin drunknande vän.

Ett redan tufft liv blev i ett slag ännu mycket jobbigare.
– Det var den värsta tiden, när jag både bröt höften och förlorade min vän under kort tid. Jag såg honom drunkna. Nu försöker jag hedra hans minne i allt jag gör. Man måste fortsätta framåt, fortsätta le.

Martin Sinclair är Scott Sinclairs största supporter, missar aldrig en match. Den flygande yttern drar i sin tur nytta och lärdom av sin evigt kämpande storebrors livsöde.
– Allt han gått igenom… Ändå bara fortsätter han bara framåt, fortsätter kriga. Hans mentala styrka är otrolig. 

I sommar spelar Scott Sinclair U21-EM för England. Och gissa vad – Martin Sinclair ska också representera sitt land, i VM för cp-skadade i Holland.

/Erik Niva

Lite dialektik för de tredje årtusendets fotboll, då.

1. I maj 2011 är det femtio år sedan Tottenham Hotspur Football Club blev 1900-talets första klubb om att vinna dubbeln. Bobby Smith gjorde ett mål på Wembley, spelade fram till ett, och när han ett par år före sin död såg tillbaka på sin karriär höll han med Jimmy Greaves – att när fotbollsspelare fortfarande tjänade ungefär lika mycket som dem som tittade på såg de sig själva och supportrarna som jämlikar, som bara råkade ha olika jobb.

2. I maj 2011 kan ett par tusen ta sig till Kop Nord i Saint Étienne för att hylla sitt ASSE, sin gamla gruvarbetaridentitet och sitt Magic Fans med den här sortens koreografi.

3. I maj 2011 firar Tottenham-backen Vedran Ćorluka säsongsslutet med att besöka flashiga klubben Whisky Mist i Mayfair. Enligt the Telegraph fick en av servitörerna syn på ”Charlies” diamantprydda Hublot-klocka, värd strax under halvmiljonen, och berömde den.

Charlie tog av sig klockan, visade den för servitören, fick syn på servitörens klocka och sa:
– Vi kan väl byta?

Ja, och så gjorde de det.

/Simon Bank

Play Off-final, och ni har redan hört det mesta om världens mest värdefulla fotbollsmatch, Swanseas återuppståndelse och coming man-tränaren Brendan Rogers uppgörelse med sin gamla klubb.

Men har ni hört om Reading-tränaren Brian McDermott och hans svenska äventyr?

Jaså, det har ni?! OK, men det är likafullt dags för en uppfräschning.

I början av 80-talet var Brian McDermott en lovande ytter, som aldrig riktigt lyckades ta en helt ordinarie plats i Arsenal. Därför kom det sig så att han skickades ut på lån till Norrköping, för att få speltid och samla erfarenhet. Och den viktigaste lärdomen? Den kom från skillnaden mellan Arsenals lösa boliner och den ”ultraprofessionalism” som The Times menar rådde i Norrköping.
– Det var lustigt när jag åkte över. Efter min första träning så höll alla killarna på att stretcha i duschen. Jag frågade vad de sysslade med, och de sa att det var nedvarvning, a warm down. Vi hade aldrig gjort något sådant i Arsenal. Vi åt stek före matcherna, med en pint mjölk och en chokladkaka. Det är ingen överdrift, och det här handlar alltså om en av världens största klubbar.
McDermott fortsätter:
– Det var bra för mig att komma iväg, och jag hade en fin tid däröver. Jag gillar verkligen stället, jag blev utsedd till årets spelare och det var en riktigt fin erfarenhet. 

Så långt citat från den brittiska pressen, men det är som det ofta är – vill man ha lite mer kött på benen får man vända sig till pigga NT-sporten. De fick tag på McDermott efter att han styrt Reading till en cupseger på Anfield häromåret.
– Jag trodde ingen kom ihåg mig i Norrköping. Jag var ju bara där i några månader. Det var en verkligt bra tid i mitt liv. Jag trivdes med staden, klubben och spelet. Janne Hellström och jag fungerade mycket bra ihop på planen. Vi gjorde en del mål tillsammans. Jag gillade också tränaren Lars-Göran Qvist. Han var bra.

Totalt gjorde McDermott sex mål och tre assist på sexton matcher på högeryttern. Han var en stor del i att ”Snoka” nådde SM-slutspelet – som fortfarande fanns på den här tiden – men drog själv tillbaka till Arsenal innan det hann inledas.
– Han kände sig nog lite som en svikare, när han drog precis före slutspelet. Men han var grym på inlägg. Vi lyckades hitta varandra bra på planen och låg bakom en hel del mål. Det var en skön kille, som verkligen lyfte hela laget både på och vid sidan av planen, säger Janne Hellström till NT.

Den 6 september 1984 firade lagkamraterna av Brian McDermott med en kräftskiva i Norrköpings klubbstuga.

I eftermiddag tar han plats i fotbollsvärldens centrum.

/Erik Niva

Inter vinner cuper som om det var 2010, Sammy Eto’o visar vilken ofattbart bra fotbollsspelare han är, 40 000 rosaneri fick åka hem till Palemmo tomhänta – och själv hade jag splittrat fokus eftersom det hände mer ångestladdade saker norr om gränsen.

Monaco är ett Ligue 2-lag, sju år efter att Champions League-finalen i Gelsenkirchen.

En halvsovande Adriano med 20 minuter kvar räckte för att dra ur proppen. Petter Hansson var närmast att rädda dem, men även om hans nick var bra så var Hugo Lloris bättre. Han brukar vara det.

Europas allra mest sinnessjuka säsongsslut, där mer än en tredjedel av seriens lag riskerade nedflyttning sista söndagen, slutade med att inget hände alls. Lyon blev kvar på C1-platsen (Claude Puel lär få gå ändå, Aulas har haft ett imponerande tålamod med honom ändå), Monaco blev kvar under strecket. Petter och Kim Källström satt så fint kvar på gräset och pratade efteråt, en är på väg till Turkiet, en är på väg någon annanstans (till Ligue 2? till Söderhamn?).

Eftersom vi redan gratulerat Lille till titeln så kan vi väl titta bakåt istället och rätta lite gamla prov.
Här är vad jag skrev före säsongen – komplett med facit:

Säsongens yngling:
Jag skrev: André Ayew, OM, och Yacine Brahimi, Rennes.
”Ska jag plocka fram ett långskott så är det Rennes lilla Parispärla Yacine Brahimi, en dribbelgubbe som kanske inte får så mycket speltid, men som kommer att underhålla när han får det”.
Facit: RÄTT.
Well spotted. André Ayew tog plats i OM som 21-åring och gjorde elva mål. Det är bra gjort. Tycker vi ger mig pluspoäng för Brahimi också, som glittrade en hel del i de 13 matcher han gjorde.

Säsongens köp:
Jag skrev: Azpilicueta, OM från Osasuna.
Facit: WO.
Azpi var usel i början, kanon sen. Sen gick korsbandet.

Säsongens ras:
Jag skrev: Nice och Auxerre.
Facit: VISST.
Med 20 minuter kvar av serien låg OGC Nice under strecket. Och Auxerre gick från Champions League till att slåss för sin överlevnad. Monaco tar förstås priset som årets ras, men de var inte ensamma.

Säsongens svensk:
Jag skrev: Petter Hansson.
Facit: FEL:
Kim har haft ytterligare en sån där säsong som han brukar: Utdömd i början, men när allt summeras har han ändå spelat näst mest av alla utespelare i hela truppen. Petter har haft en oerhört märklig säsong. Han skulle bära ASM:s talangbank på sina rutinerade axlar, spelade varenda sekund under Lacombe – men när ASM bytte tränare fick han inte spela en sekund. Mot slutet var han tillbaka i startelvan, och sett över hela året tycker jag han gjort en klart godkänd insats. Trots allt. Men säsongens svensk var han förstås inte.

Säsongens mästare:
Jag skrev: Lyon.
Facit: FEL.
Lille. Lyon var inte nära.

Säsongens svarta häst:
Jag skrev: Lille.
Facit: RÄTT.
Okej då.

Tabellen:
Jag skrev (med facit):
1. Lyon (3)
2. Marseille (2)
3. Bordeaux (7)
4. Lille (1)
5. PSG (4)
6. Rennes (6)
7. Montpellier (14)
8. Toulouse (8)
9. Monaco (18)
10. Valenciennes (12)
11. Auxerre (9)
12. Lens (19)
13. ASSE (10)
14. Lorient (11)
15. Nice (17)
16. Sochaux (5)
17. Caen (15)
—
18.Nancy (13)
19.Brest (16)
20.Arles-Avignon (20)

Placeringarna på nedre halvan är ju bara att ta med en nypa salt. Inför sista omgången skilde i princip ingenting mellan lag arton och lag tio.
På plussidan: Rätt utmanare (OM), rätt skrällgäng (Lille), fem av sex lag rätt på topp-sex och rätt tankar om Auxerre och Nice.
Minus? Missade att Bordeaux kris skulle fortsätta, överskattade Lyon, underskattade Sochaux och var helt snett ute på hur Monacos talangskvadron skulle klara sin uppgift. På det hela taget: Acceptabelt. Inte mer, inte mindre.
Hur gick det för er?

/Simon Bank

En sista ryckning i den här bloggpsykosens post-ryckningar.

Ni får ha överseende. Det är ju ingen vanlig fotbollshelg, det här.

Medan Barcelona firar vidare, medan Palemmo och Inter morgonvärmer, medan Fifas etiska kommitté gör så gott den kan, och medan vi flyger hem till en mer moldav- än Messi-mättad måndag så kan vi väl snabbscanna en helgtriptyk som vi missade medan vi tittade på CL-finalen?

Fint.

Vi tar väl Berlusconi först, eftersom det är enklast så. Hans politiska kris spretar åt alla håll, som bekant, och i fredags var han i Neapel för att kampanja lite i samband med en konsert med singer-songwritern Gigi D’Alessio på Piazza del Plebiscito.

Berlusco är ju inte Neapels populäraste människa, och när han tog plats på scenen rejält försenat möttes han av visslingar och burop. Hans metod för att få tyst på dem?
– Jag har tvingats att lämna ett löfte, förklarar han 1.20 in på det här klippet.
– Milan kommer INTE att värva Hamšik!

Och ja, det är klart att det jublades en del. Men snabbspolar ni två minuter fram till så hör ni när de femtontusen kommer till sans igen och drar igång ett ”Chi non salta rossonero è”.

Han har det jobbigt, Silvio.
•••
Jobbigt är kanske inte rätt ord för att att beskriva hur Ratko Mladić har det. Däremot kan det vara värt att påpeka att han inte har hela världen mot sig. Igår, medan världen tittade mot Wembley, spelade nyblivna bosniska mästarna Borac Banja Luka mot Leotar, och såhär såg det ut på läktaren.

Texten? ”Ratko Mladić – serbisk hjälte”.

•••

Och så, slutligen, en nickning mot en stor musiker.

Ni noterade kanske att Gil Scott-Heron gick bort i fredags. Mannen bakom The Revolution Will Not be Televised lever inte längre, och om ni missat honom så är han värd att lyssna in sig på. Men skälet till att vi rör honom här är ju hans pappa.

Gil Heron dog också nyligen, för två och ett halvt år sen, och han hade sin egen historia. Gil föddes i Kingston, Jamaica, 1921, men flyttade till Kanada som liten och visade sig ha en stor talang i livet:

Han kunde spela fotboll.

1946 var Gil Heron stjärna i Detroit-laget Wolverines, han vann skytteligan och blev mästare i efterkrigsårens temporära påfund the North American Professional Soccer League. Ett par år senare blev han upptäckt av en Celtic-scout, som ordnade ett provspel för honom i Glasgow. Gil Heron gjorde två mål i sin testmatch, fick det tidstypiska smeknamnet the Black Arrow och ett kontrakt med Celtic.
Det är inte helt historiskt bekräftat, men här och var hävdas det att han var Celtics förste svarte spelare någonsin.

/Simon Bank

Mitt i natten: Breaking News i den ännu större fotbollsvärlden.

Mohamed Bin Hammam, Asien-presidenten som skulle utmana Sepp Blatter i Fifas presidentval, har precis meddelat på sin personliga hemsida att han drar tillbaka sin kandidatur.

Vi pratar alltså om en man som byggt sin kandidatur på att kräva större transparens inom Fifa, och som själv just ska stå i förhör inför Fifas etiska kommitté, precis som Blatter.

Fifa har alltså en president, sedan tretton år, som anklagas från alla som som finns för att ha byggt sin tid på korruption och falskspel – som skulle utmanas av en ny kandidat, som i allra sista sekunden ångrar sig efter anklagelser om att ha köpt och försökt köpa röster.
– Jag kan inte tillåta att namnet jag älskat (Fifa, that is) dras ytterligare i smutsen på grund av en tävling mellan två individer, meddelar Bin Hammam.

Ja herrejävlar.
Om världen arrangerade en tävling i korruption så hade Fifa köpt sig förstaplatsen.

/Simon Bank

10.
53.

/Simon Bank