Åh herregud.

Förstår ni vad som håller på att hända i Frankrike? Mediapart, en betaltidning på nätet, går alltså ut i en tillsynes ambitiös och genomarbetad rapport och berättat om en sanktionerad och uppenbart rasistisk framtidsplan inom fransk landslagsfotboll.

Akademierna, de som byggt hela det franska fotbollsundret, de som låg bakom det där VM-guldet som togs av det förment integrationssymboliska black-blanc-beur-laget 1998, ska ha fått order om att skära ner antalet antagna tolv-trettonåringar med afrikansk eller arabisk bakgrund. Laurent Blanc anklagas för uttalanden i gränslandet mellan fördom och rasism, man avslöjar olika former av diskriminering som drabbat muslimer i landslagen (bönemattor som konfiskerats, halal har förbjudits), François Blaquart (mannen som tog över efter Houllier som teknisk chef i förbundet) tillskrivs en nyckelroll i ett nytt system som i princup handlar om att förvita fransk fotboll.
– Spanjorerna har inga problem. De säger ”vi har inga svarta”.

Det är svårt att förstå omfattning av den här skandalen om det är sant, om Mediaparts uppgifter står sig genom den granskning som kommer att ta vid i Frankrike.

Det enda jag kan tänka mig att jämföra med är Calciopoli, det är så det känns. Det känns som de första dagarna av skandalen, den där upplevelsen av ”tänk om det verkligen är så här, tänk om allt som sagts är sant”.

Rasismen i fransk fotboll är ett enormt debattämne. Har varit länge. Det har skrivits böcker om det. Under VM 2006 kunde både Le Figaro och de stora tv-kanalerna ge utrymme åt en pseudorasistisk provokatör som Eric Zemmour, som kallade Togo–Frankrike för ”det enda afrikanska derbyt i VM” och pratade om hur svårt det var för (vita) fans att identifiera sig med (de svarta) landslagsspelarna. Jag har skrivit förut om Alain Finkielkraut, högerfilosofen som förut fick mothugg när han hävdade att ”folk säger att det franska landslaget beundras eftersom det är black-blanc-beur (svart-vitt-arabiskt). I själva verket är landslaget idag svart-svart-svart, och hela Europa skrattar åt det”.

I somras hördes han plötsligt igen, och då lyssnade folk:
– Man drömde med Zidane-generationens lag. Idag vill man snarare kräkas med gangster-generationen.

Att Finkielkraut pratade om religiös splittring, maffia-moral och ”folk som skiter i Frankrike” var en sak.

Att så många verkade hålla med var något helt nytt.
– Det är uppenbart att landslaget impregnerats av förortskulturen, av knulla-din-mamma-kulturen, förklarade sportsociologen Jean-Marie Brohm.

Parallaller drogs till det nya Frankrike, även utanför planen. Konfliktinriktat, amoraliskt, inriktat på pengar.
– Det är en avbild av en blingbling-republik, arrogant och penga-perverterad.

För några år sen satt Front National och jublade när Frankrike åkte ur VM, eftersom laget ändå inte var deras. Sedan kom Knysna, spelarrevolten och skammen i VM förra sommarne. Och nu det här. Det här är något annat. I les banlieus brinner bilar, där pratar man om ett grundproblem som består av en hel generation unga män som känner sig diskriminerade och hatade av det centrala Frankrike, av (den företrädesvis vita) makten och de mäktiga.

I vintras skrev jag om en intervju som Les Inrocks gjorde med Nicolas Anelka och rapparen Booba, där de gjorde upp med ett Frankrike de inte kunde känna någon stolthet över och alltså inte ville ha med att göra.

Att det finns rasism och tysta system som är rasistiska är ställt utom alla tvivel. Men tänk om det är mer än så? Tänk om Anelka hade rätt inte bara känslomässigt, utan rätt om allt? Tänk om fransk fotboll, 13 år efter les blacks-blancs-beurs bestämt sig för att deras problem handlar om hudfärg? Tänk om de, systematiskt, bestämt sig för att stänga till den enda dörr som åtminstone chimärt stått öppen för alla som ser ut som Gallas, Nasri, Anelka, Thuram, Zidane?

Vi kan inte ens försöka föreställa oss vilka följder det skulle få.

/Simon Bank

Estadio Saniago Bernabéu, den 27 april 2011:

/Simon Bank

PS. Den mest fascinerande antimatch jag sett på 29 år. Första halvtimmen var en pjäs. Mikrodrama, makrodrama, psykodrama, kamp, kris, krig, kontrollkaos, kaoskontroll, katarsis, allt. En för hårt dömd utvisning ändrade spelplanen, cynikern straffades av domaren och blev ännu lite mer rebell, ännu lite vackrare rebell. Nån som har en biljett över till presskonferenserna?

Jo, jag vet ju vad ni tänker. Idag är det Madrid. Idag är det Mou Time. Och visst, jag är ju inte dummare än att jag kan uppskatta ett perfekt utfört knivstick lika mycket som the next guy. Efter ett års flitigt försökande hittade han en öm punkt – han anklagade St Pep för att vara O-HED-ER-LIG – och sånt ska ju premieras.

Men vet ni vad jag säger då?
Jag har inte tid. Jag låter tidningens svar på Batman och Robin sköta det där

Jag sitter nämligen på Düsseldorfs flygplats, och jag har ett veckogammalt nummer av France Football framför mig, med matiga införreportage inför ligacup-finalen mellan Montpellier och Marseille. Det gör förstås att invända att den där matchen redan är spelad och att OM vann den, och att reportagen därmed känns lite lätt daterade.

Men vet ni vad jag säger då?

Jag bryr mig inte.

FÖR DOM HAR EN STOR INTERVJU MED LOULOU NICOLLIN!

Om ni inte är helt nya i bloggkretsen så har ni ju läst om Montpellier-presidenten förut. Ni vet att han är en illiterat, smällfet sopåkningsmagnat som gett fan i det här med både hyfs och utbildning. Han är homofob, smårasist och så politiskt inkorrekt att Flashback skulle rodna om han fick för sig att doppa lilltån i deras forum. Och han har styrt Montpellier i 37 år.

FF har gjort intervjun i en form de gillar, när gamla bekanta och berömda får ställa varsin fråga till objektet. Jag tänker inte ställa mig i vägen för underhållningen. Här har ni lite best-off, ett minimalt klipp ur en evighetslång intervju. Framåt halvnie ikväll tänker jag börja intressera mig för Champions League igen.

Francis Andreau, klubbledare i Montpellier på 70-80-talet, frågar om hans syn på att sponsorer nio gånger av tio väljer bort klubben på grund av att dess president (that’s Loulou) är en osäker pr-investering.
Loulou:
– Jag bryr mig inte ett jävla skit! Jag springer inte efter sponsorer och jag har aldrig sprungit efter dom.
– Det här är en bra klubb, en fin stad. Man säger mig ofta att de snyggaste tjejerna i Frankrike finns i Toulouse, men jag säger att de finns här. Vi har havet på nära håll. Om Montpellier inte passar så kan dom väl sponsra Roubaix-Tourcoing. Jag sa inte Lens eller Lille, va!

Claude Barrabé, målvakt på 90-talet som fortfarande mest är ökänd för en sanslös tavla mot Manchester United i cupvinnarcupen 1991, frågar om han fortfarande brinner på samma sätt, trots att den moderna fotbollen är kontrollerad.
Loulou:
– Han snackar bra, den där Manchester-grabben. Inga problem, jag brinner fortfarande.

Fabrice Divert, gammal landslagsman och spelare i MHSC på 90-talet, undrar a) om Loulou minns honom.
Loulou:
– Han är en idiot, den där! Det är klart att jag minns honom, och hans fru också, hon var riktigt snygg. Jag minns en gång när jag fick gömma Divert i bagageluckan på min bil, under EM i Sverige 1992, så att han kunde träffa sin tjej. Han spelade i landslaget och de hade utegångsförbud.

Kader Ferhaoui, spelare i MHSC på 80-och 90-talet, undrar hur han lyckas fortsätta vara så rak i sitt sätt.
Loulou:
– Det är inte så komplicerat, när man säger precis vad man tycker. Det svåraste är att vara som politiker, som säger vad de inte tycker, som använder en massa svåra ord och allt det där tjafset. Jag är inte sån. Det funkar, eller så funkar det inte. Och jag bryr mig inte ett skit om det passar eller inte!

/Simon Bank

Sir Alex Ferguson, presskonferens, 23.07, på fråga om Manuel Neuer:
– Under min tid i United är det förmodligen den bästa målvaktsinsats som någon gjort mot oss.

Sir Alex Ferguson har varit med ett tag, om ni undrade. Sett ett par målvakter och så. Han är inte Carlos Banda eller så.

/Simon Bank

Nya tider, nya metoder. I onsdags morse gick Manu Neuer ut på Facebook och berättade det alla undrat väldigt länge. Efter 20 år i Schalke hade han bestämt sig för att prova något nytt.
– Jag har sagt till klubben att jag inte kommer att förlänga mitt kontrakt, skrev han.

Fansen svarade upprört. I lördags mötte han dem för första gången efter beskedet, Schalke spelade mot Kaiserslautern och Neuer hade ingen aning om vad som väntade honom.
I Nordkurve, sektionen där han själv stått match ut och match in som tonåring, höll fans upp plakat med texten ”Som målvakt nummer 1, som människa en 0” – men de andra var fler. Av den stora massan fick han flest applåder av alla blå spelare.

Ikväll såg ni varför.

I en timme och lite till höll Manu Neuer liv i den här matchen. I 66 minuter var han en jävla enmans-armé som tog allt som Manchester United kastade mot honom. Och de kastade mycket.
Schalke hade sina ambitioner, för så funkar Ralf Rangnick, men det ledde också till att han skickade ut ett lag där flera spelare var med nästan enbart för sina offensiva kvalitéer. Det ledde till att United kunde börja sina anfall högt upp, med att leta vägar från Giggs och Carrick mot löpskvadronen Chicharito-Rooney-Park-Valencia.

Om de kungsblå hade haft en mänsklig målvakt hade det här varit över efter en halvtimme. Nu hade de Manu Neuer, som stod och gjorde ABC:ets alla livräddningsknep på sina lagkamrater. Till slut gick det ju inte.

Fenomenet Ryan Giggs (han har gjort mål i femton upplagor av den här cupen nu, precis som Raúl) hade just svarat för matchens finaste miss – han sköt bollen fem meter utanför med högerfoten – när han rann igenom i ytterligare ett av alla frilägen. Neuer kapitulerade, Rooney gjorde ett till, och the Famous Man United are going to Wem-ber-lee.

De kommer att gå igenom årets CL utan att ha släppt in ett enda mål på bortaplan, men det här var deras bästa bortamatch på evigheter.
Nu får de spela final hemma i England. Och, just det, nästa säsong behöver de en ny målvakt.

/Simon Bank

PS. Ni såg kanske att Rangnick bytte in Julian Draxler på slutet. Det är lite roligt med Draxler. På inrådan av Felix Magath slutade han skolan för att satsa på fotbollen, vilket fick hans lärare att göra rättssak av alltihop. I lagen om barnarbete framgår att man inte får arbeta efter klockan åtta på kvällen. Draxler är bara 17, klockan var långt efter tio när han kom in.

Matchmorgon, med allt vad det innebär. Förväntan och sirener, frukost och spekulationer. Innan jag ger mig ut och gör Gelsenkirchen snabbskummar jag igenom vad som skrivs hemma, och det är nu så att det mesta handlar om ett knallskott.

Jag kan ju känna att det är hög tid att göra en Lotito och sätta en task force på fallet. Det finns ju folk med specialkunskaper som skulle kunna reda ut ett och annat på våra läktare.

Hur som helst. Mitt i snabbläsningen av tidningarna så snubblade jag över det här kvinnogeniala tilltaget. Barbie i naturlig storlek. Idealen inte bara under förstoringsglas, utan i förstoringsmaskin. När jag tittade på det där kom jag ihåg senaste gången jag reagerade över Barbie-dockor (det är inget som händer frekvent, gången dessförinnan kan ha varit när jag och Anette i grannhuset gjorde kaos med naken-Barbie och naken-Ken för drygt tretti år sen). För tre månader sen hölls den stora lekskaksmässan i Nürnberg.

Mattel, det amerikanska företaget som producerar dockorna, har gått på knäna lite de senaste åren. Ett av motdragen de presenterat, och som de drog hårt på i Nürnberg, är att göra minibarbies av kända kvinnor. Bland annat gjorde de en replica av vår kronprinsessa, vilket noterades förtjust i svensk press. Det lätt sinnessjuka i att avbilda Victoria, en överpresterande ung kvinna som lidit av ätstörningar, med världens smalaste armar och midja rördes det inte så mycket vid.

Det var hur som helst inte bara Vickan som blev docka.

Mässan hölls ju i Tyskland, ett par månader före dam-VM, och Mattel var inte dummare än att de tänkte lägga ihop ett och ett. Alltså framställde de två dockor till, en som föreställde den tyska förbundskaptenen Silvia Neid (världens främsta damlagstränare i fjol) och en som föreställde den eviga målmaskinen Birgit Prinz. Neid gestaltades i tajt, svart dräkt med en rosett på kavajslaget och fina små pärlörhängen.
– Vi är lika, men jag är orolig att min Barbie är lite vigare än jag är…, skrattade Neid.

Det hade hon nog rätt i. Det är så jag minns det från när jag och Anette lekte.

Birgit Prinz, däremot, var inte där. Sjuk, tydligen. Återbud. Men ni vet ju hur hon ser ut; stor, kraftfull, funktionell, stark. Birgit Prinz är en av de främsta idrottskvinnor Tyskland haft de senaste femton åren tack vare sin snabbhet och sin kropp, hon är dessutom utbildad massör och arbetar med skadebehandling. Stephen Wegener, pr-man på Mattel, hyllade både Prinz och Neid:
– De är perfekta ambassadörer för sin sport. Med sin passion ses de som förebilder för många flickor och kvinnor.

Fast… så väldigt perfekta var de kanske inte, om man nu tänker efter.

Så här ser Birgit Prinz ut när hon spelar fotboll:

Så här såg hon ut när Barbie fått putsa en smula på henne:

/Simon Bank

För sisådär ett år sedan satt jag i någon av alla dessa webb-tv-studios och redogjorde för ett snack jag haft med min snubbe i den smutsiga pr-branschen.

Det var nämligen så att han fått i uppdrag att putsa upp den allmänna svenskbilden av Vladimir Antonov, den småskumma ryska oligarken som försökte ta över Saab. Utan att bry mig om bisaker som etik och moral uppmanade jag att råda ryssen att investera i en av de klassiska svenska fotbollsklubbarna, typ Hammarby.

I ett fotbollsekonomiskt u-land som Sverige skulle det ju innebära maximal positiv exponering för ett relativt litet utlägg. Det skulle ju knappt ens krävas 100 miljoner kronor för att förvandla en opålitlig jojoklubb till nationens dominant. Ett par framgångsrika säsonger – med tillhörande medial uppmärksamhet – skulle göra den sjavige gangsterfifflaren Antonov till den visionäre företagsmecenaten Antonov.

Jag tror nu inte att mina synpunkter någonsin nådde fram till Vladimir Antonov, men oavsett vilket så visar han i alla fall vara en tillräckligt kompetent omvärldsanalytiker för att inse värdet av fotbollens rentvättande kraft. Han tänker bara lite större, lite mer globalt.

Samtidigt som den svenska regeringen bjuder in honom och hans pengasäckar till förhandlingsbordet – och han håller på att genomgå metamorfosen från ekobuse till affärsängel – kommer nu nyheten om att Vladimir Antonov är mer eller mindre klar som den nya ägaren av den fallna klassikerklubben Portsmouth FC.

/Erik Niva

Sommar i Gelsenkirchen, fågelkvitter genom fönstret på andra våning. Öldrickare och pensionärer utanför, en del öldrickande pensionärer också.
Runt hörnet, i Duisburg, håller Hertha på att ta ett gulliverkliv till mot Bundesliga, men här handlar det om andra ligor.
Schalke 04 är i semifinal i Champions, det är ju fantastiskt på alla sätt som finns. För Ruhr, för klubben, för ett samhälle som fått sina smällar. För Raúl. För Manu Neuer som ska härifrån. Och för mig, som får komma hit, plocka på mig en tvåkilos bunt tidningar och magasin ur en av världens tre bästa fotbollsfaunor (Holland och Frankrike tävlar) och plöja igenom i behagligt tempo.

Aprilnumret av fenomenala 11Freunde pryds av Prinz Poldi, jag ska ägna lite nattid åt ett reportage om supporterdemokrati (det här är ett bra land för det också – särskilt för de av oss som funderar på vart svensk fotboll är på väg) och jag har hittills mest hunnit med att skumma resten.
En av texterna handlar om en historia vi känner till väldigt väl. 11Freunde har träffat Martin Bengtsson för att berätta om ungdomsproffset som inte passade in, som försökte ta sitt liv och räddade sig genom att flytta till Berlin och hitta musiken, konsten, allt det andra.

Har ni läst Martins bok eller hört honom föreläsa så vet ni redan allt om vad som hände i Inter och i honom. Han berättar om vägen tillbaka, om att sluta fred med sig själv. Intervjun i 11Freunde är mest en uppdatering, en fortsättning på vad-hände-sedan-historien om livet efter nästandöden.

Jag visste inte att Martin Bengtsson till slut återvände till Milano, men det gjorde han. I fjol våras åkte pojken som skulle bli Inter-stjärna dit med sitt musikprojekt Waldemaar. De skulle spela på en klubb, spelningen gick igång ovanligt tidigt och inför en väldigt liten publik.

När de lämnade krogen var gatorna så gott som folktomma, trots att klockan inte var mer än strax efter tio på kvällen. Martin Bengtsson blev inte det han kunde blivit, jag vet inte om han blivit det han borde bli eller om han blivit det han vill vara.

Men nu vet jag att han den 22 maj 2010 gick hemåt från en spelning i Milano medan gatorna låg öde, eftersom alla andra just då satt hemma framför sina tv-apparater och såg Inter slå Bayern München i Champions League-finalen i fotboll.

/Simon Bank

Aux Armes! Bra högtid, påsk.

Påsk och grejer. Dags att fundera över synden, offret och återuppståndelsen. Tid att läsa ohyfsat långa texter om fotboll.

Jo, det är klart att vi kan hitta en kombo för det. Förra helgen hade Ronaldinho en kanonchans att ge Flamengo en bekväm väg i Carioca-mästerskapen. Fla mötte Macaé hemma, och hade 1–1 när de en bra bit in på stopptid fick straff. Ronnie fram, bollen upp på punkten – och så den sämsta bollträff som brasiliansk fotboll sett sen Roberto Baggio sköt mot dem 1994.

Resultatet betydde inte att de missade Taça Rio-slutspelet, bara att de fick en tuffare lottning där. I natt möter de inte Olaria – de möter arvienden Fluminense.

Fla-Flu spelas idag, och lagom tills den börjar borde ha hunnit traggla er igenom ett dokument jag skrev om Flamengos president häromveckan. Då var det inlåst, men nu är det påsk och alla ska vara vänner. Väl bekomme.

•••

För två år sedan blev Patricia Amorim den första kvinnliga presidenten i Flamengos 115-åriga historia. Hon väntade sig ett tufft jobb. Hon väntade sig inte att hamna i en härva av mord och perversa sexorgier, knarklangare och automatvapen.

Decemberkvällen hade hunnit närma sig natt när omröstningen var klar i Hélio Mauricio-hallen i södra Rio.
När allt var över lyftes en 40-årig kvinna i vit t-shirt upp på hoppande axlar. Brasiliens största fotbollsklubb hade bytt ledning, 35 miljoner fans hade fått en ny president. För första gången på 115 år hade de valt en kvinna.

Brasilien har fått en kvinnlig statschef (Dilma Rousseff) sedan dess, men nio av tio kongressledamöter är män, och i FN:s färskaste kartläggning av jämställdheten rankas Brasilien på plats 80 av 138 länder. En kvinnlig president i Flamengo var en skräll.
– Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag trott det här, jublade Patricia Amorim.
Hon hade vunnit valet med en marginal på 93 taniga röster.
Inte ens i sina vildaste mardrömmar hade hon kunnat tänka sig vad som väntade.
•••
•••
När Patricia Amorim var fem år simmade hon tvärs över Guanarabukten i Rio, mer än en och en halv kilometer i öppet vatten.
– Hon var inte ett dugg rädd, berättar mamma Tania.
Simningen blev Patricias barndom och ungdom – som nittonåring simmade hon lagkapp i Seoul-OS – men hon slutade aldrig tävla. När karriären var över kastade hon sig in i politiken och valdes snabbt in i Rios kommunfullmäktige, innan hon bestämde sig för att kandidera för ett av landets tyngsta ämbeten.

Den där kvällen, när hon valdes till klubbpresident, såg allt ganska ljust ut. Flamengo hade precis vunnit sin första nationella ligatitel på 17 år. Bruno, lagets målvaktsstjärna och kapten, hade lyft klubbens ”hexa”, deras efterlängtade sjätte mästerskap.
Klubben hade tunga skulder, över en miljard, men tonläget var ändå positivt.
Andra dagen på jobbet ringde Patricia Amorims telefon. Det var kaptenen.
– Vi går inte på bussen, vi tränar inte om vi inte får resten av våra segerpremier, sa Bruno.
Presidenten tog konflikten direkt, fick alla spelarna att träna, och förklarade att hon ”hatar den här sortens slappa attityd”. Ett par månader senare hade styrelsen för första gången sett till att skriva in skötsamhetsklausuler i alla spelares kontrakt.
De hade goda skäl.
•••
•••
I april i fjol tog Amorim emot pressen för att summera sina första hundra dagar som president.
– Folk tycker synd om mig, sa hon. Men jag har valt att ha den här positionen. Jag är inte här för att vara ett offer.
Ingen hade kunnat kritisera henne om hon försökt.
Hon hade mött en hel del tvivlare när hon tog över, både supportrar och tyckare hade ifrågasatt det lämpliga i att låta en kvinna få den sortens ansvar.
– I början kändes det som att det var lite pinsamt för alla de här stora männen, att ha en kvinna som president, förklarade hon.
Hennes enda möjlighet var att bevisa att de hade fel. Hon tog tag i den nedgångna träningsanläggningen, skickade dit 30 lastbilar som körde bort nio ton skräp och bråte. Hon anställde legendaren Zico som sportchef. Hon såg till att vara närvarande överallt, att alltid svara i telefon och röra sig bland klubbens aktiva.
– Här brukade ledarna hålla sig borta från klubben för att de var rädda för kritik. Jag älskar att gå runt nere på anläggningen, i gymnastikhallen eller på planerna.
Den nya presidenten var politiskt aktiv, drev på möten med förbund och sponsorer. Hon gjorde rätt med det mesta hon rimligen kunde påverka.
Det var allt annat som var problemet.
Det var allt annat som gick käpprätt åt helvete.
•••
•••
Att laget ägnade 2010 åt att dansa kring nedflyttningsstrecket var en sak, det som hände utanför planen var mil värre.
Inlånade landslagsstjärnan Vagner Love festade med knarkbaroner ute i favelan och fastnade på bilder med kriminella som poserade med automatvapen och granatgevär. En Rio-tidning skrev sex sidor om depraverade drog- och sexorgier hemma hos Adriano. Samtidigt misstänktes en högt uppsatt Fla-ledare för pedofili.
När det kom uppgifter om att Adriano slagit sin flickvän under en av allt för många baile funk (gatufester i favelan) ställde sig Bruno, Flamengos kapten, framför kamerorna och försvarade honom.
– Vilken man har inte slagit sin fru? flinade han.
Presidenten hörde, och agerade.
– När jag hörde det där blev jag chockad. Har han ingen mamma? Ingen fru? Ingen president? Bruno kom till mitt kontor och kysste min hand. Jag kände att han ångrade sig. Men den sortens uppträdande skadar klubbens image, sa hon.
Det var illa. Det skulle bli mycket värre.
•••
•••
Polischefen Allan Turnowski suckade när han pratade om Flamengo och deras stjärnor:
– Det är svårt att förklara för våra barn att deras idoler hänger med beväpnade människor, dåliga människor, människor som mördar och langar knark.
Seriespelet pågick, Flamengo slogs för att klara sig kvar, men för Patricia Amorim var det en period då hon åt sömntabletter för att sova, då läktarna skrek efter hennes avgång och hela la Naçao Rubo Negra skakades i grunden.
När Amorim talade så var det om en värld i fritt moraliskt fall.
– Man skulle ha tagit tag i det här tidigare, när spelarna utbildades. Den här generationen har vuxit upp med dåliga förebilder som idoler, som Romário och Edmundi. Men den tidens rötägg var en annan sort, mer listiga och mindre våldsamma, sa hon.
– Det har blivit värre. Förut hade dom många kvinnor, barn utanför äktenskapet, men de tog i alla fall hand om barnen. Idag är det här en värld där de slår sina kvinnor och håller sjuka fester, med åsnor och dvärgar (en referens till en påstådd sexorgie hemma hos Adriano). Vem är förebilden i dagens Flamengo?
•••
•••
Den 4 juni 2010 skickade 25-åriga ex-modellen Eliza Samudio ett sms till sin advokat. Hon hade äntligen fått Bruno, Flamengos lagkapten, att erkänna faderskapet till hennes son, lille Bruninho.
Sedan dess har ingen hört något från henne.
Enligt utredningen och vittnesmålen hade Bruno, med hjälp av en före detta polis, kidnappat och misshandlat sin älskarinna. Misshandeln hade avslutats med att Eliza Samudio strypts, styckats och getts som mat till hundar.
– Hela Brasilien är chockade av det här barbariska och perversa brottet, sa Dilma Rousseff, som sedan nyår är Brasiliens president.
Flamengo hade blivit synonymt med kriminalitet och kaos. Längst fram stod Patricia Amorim och försökte ösa vatten ur ett sjunkande skepp.
Men hon ångrade aldrig att hon tagit jobbet.
– Häromdagen kom en äldre kvinna fram och sa ”det måste vara hemskt”, och jag sa att ”nä, jag är precis där jag vill vara”. Flamengo är större än Bruno, det är en tradition, en historia, en enorm marknadskraft, publiken. Flamengo är en skatt.
Ett år senare har klubben kommit på fötter igen. I natt spelar Fla bortamatch mot Fluminense i Carioca-mästerskapen, de har inte förlorat på fem månader.
Patricia Amorim har värvat Ronaldinho framför näsan på Grêmio när alla trodde det var omöjligt, hon har träffat Barack Obama och gett honom en Fla-tröja, och häromveckan lyckades hon få förbundet att officiellt erkänna Flamengos ligatitel från 1987.
– Det här är den lyckligaste dagen sedan jag blev president, jublade hon. Jag skulle säga att det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag vill lyfta fram bedriften som 87-spelarna gjorde på planen, men om någon fortfarande tvivlade på arbetet som den här styrelsen lägger ner ner så är det tvivlet nu borta.
Ingen tvivlar på fru president längre.
Hon går in på sin tredje mandatperiod som politiker, hon driver tre lokala simskolor som sysselsätter 800 barn, hon är mamma till fyra små barn och gift med gamle volleybollstjärnan Fernando Sihman, och hon är mycket populär president i en rödsvart nation. I en opinionsmätning bland Flamengos medlemmar uppgav 77 procent att de hade stort förtroende för henne.
– Jag lever min dröm, har hon förklarat. Men det vore härligt att hinna gå på bio nån gång.

/Simon Bank

Jag gillar Cyril Rool så mycket att jag ibland inte vet var han börjar och jag slutar.

Vad jag vill ha sagt med det? Att jag inte är den som nödvändigtvis bryr mig om huruvida jag är tvåa på bollen eller inte. De här bilderna från Madrid i morse är ju så fantastiska att man inte har råd att göra sig till. Bussen kom hem mot eviga firarplatsen Cibeles i centrala Majrit en bit efter fyra, och det var ju inte så att folk hade gått och lagt sig eller så. Har man vunnit kungcupen för första gången på arton år, och gjort det på ett sånt sätt att man bekräftat mytologin kring världens bäste fotbollstränares magi så måste man fira.

Det är Sergio Ramos som håller bucklan, men han tappar bort den som om den vore Gareth Bale, och gör det så konstnärligt att den landar just under höger fram.
– La copa se ha caído! ytterbacksbeklagade han. Bucklan har fallit.

Men sen kom de ihåg att det hade visst Barça också gjort, och då kändes allt bättre igen.

/Simon Bank