Då den ligger bakom Plus-galler antar jag att en stor andel av er aldrig kommer att läsa den, men min summerande matchtext från Old Trafford handlade i alla fall om den oundvikliga restaureringen av Chelsea.

Och så om Ryan Giggs, förstås, men det tar vi en annan gång.

Nu var det ju de blå lejonen från SW6 vi skulle diskutera, tänkte jag. En era tog ju slut igår – Romans första imperium har fallit – och miljardrubelsfrågan är såklart vart klubben tar vägen nu. Ett hjärta måste transplanteras, en offensiv måste regenereras.

Men för att vara sluta med metaforerna – detta övervärderade tilltyg – och istället bli lite konkret: Vad behöver egentligen göras?

This is how I see it.

Målvakt:
Egentligen inga problem. Petr Cech ramlade visserligen ner en halv klassnivå efter den där otäcka huvudskadan, men han förblir en keeper av högt europeiskt snitt och är fortfarande bara 28 år gammal. Har han bara lusten kvar kan han stå i mål för Chelsea i många år än.

Försvar:
Det minst akuta operationsområdet ute på planen. David Luiz är redan inhandlad, och Ivanovic och Alex är två tunga, trygga spelare i rätt ålder. Kanske behöver en specialiserad högerback införskaffas, och ett framtidsalternativ till Ashley Cole måste utses och börja fasas in inom kort.

I tidningen skrev jag att John Terry knappast kommer att få vinna Champions League med sitt Chelsea, men det grundar jag mest på att den uppskjutna renoveringen av laget kommer att ta så många säsonger att det är tveksamt om han är med på andra sidan. Vad gäller hans egen kvalitet har kaptenen fortfarande ett kontrakt till i kroppen, och vad gäller kontinuiteten är såklart hans närvaro i nästa projekt livsviktig.

Mittfält:
Ett större problem än det kanske framstår som vid första anblicken. Michael Essien är fortfarande bara 28, men konspiratörerna har ju nu börjat viska om att rör sig om ”afrikanska 28”. Det må tolkas bildligt eller bokstavligt – i takt med skadorna tycks Essiens energinivåer ha sjunkit den senaste säsongen, och han är ännu en sån där spelare som just nu framstår som en äldre fotbollsspelare än människa. John Obi Mikel? Bara 23 år gammal, visst, men hur bra är han egentligen?

Och så då Super Frankie Lampard. Givetvis ett superproffs i allt han gör och företar sig, men tyvärr är tiden nu på väg att nå ikapp de där patenterade box-to-box-löpningarna. Som någon av de engelska tidningarna mycket riktigt påpekade nu i morse – Lampard är fortfarande bra, men då han tidigare var en spelare som låg på en åtta eller nia i betyg match efter match så ligger han numera på sexor och sjuor. Och han blir ju inte bättre.

Ramires kommer ju att göra mycket nytta, men i övrigt måste vi hela vägen ner till Josh McEachran innan vi hittar en framtidsmittfältare i Chelseas trupp. Och även om 18-åringen är exceptionellt begåvad så är han en byggd för ett helt annat spelsätt än den kraftfotboll som Chelsea länge byggt sitt mittfält på.

Anfall
Enligt vedertagen fotbollssanning bör ett fungerande anfallsspel baseras på yngre spelare. De tar fortfarande de obekväma löpningarna, de hugger ivrigt på de där chanserna som egentligen inte finns. På Old Trafford bestod Chelseas offensiv av Drogba (33 år), Anelka (32), Malouda (30) och så fotbollsvärldens mest slutkörda 27-åring.

Det är fullt möjligt – kanske till och med troligt – att både Anelka och Drogba försvinner till sommaren. Malouda i nuvarande form kan kvitta, och Salomon Kalou kommer tyvärr aldrig bli mer än en inhoppsspelare på den här nivån.

Kvar står vi då med halvmiljardsmannen Fernando Torres, och vart vi ska ta vägen med honom har jag ingen som helst aning om. Går det att bygga ett anfallsspel runt honom framöver? Är det här prestationsnivån han kommer att ligga på är det naturligtvis omöjligt, men hur ser i så fall alternativen ut för spelare och klubb?

Daniel Sturridge kommer såklart tillbaka redan till sommaren. Bra. Gaêl Kakuta? Möjligen. Men sedan är det ju tomt. Chelsea har inte skött sin föryngring, och ska det bli stuns i offensiven igen kommer Roman återigen att tvingas handla, och handla dyrt.

Får han för Uefa? Vill han? Orkar han?

***

Och så var det förresten en kille jag vill att ni ska träffa. I en söder-om-söder-förort till Stockholm bor numera Gabriel Kuhn, en snubbe som en gång i tiden satt på bänken när FC Kufstein var några få matcher ifrån att gå upp i den österrikiska högstaligan, men som numera alltså tillsammans med Franz Kafka sorteras in under samlingstiteln ”Austrian anarchists” på Wikipedia.

I skärningen mellan hans förra identitet och hans nuvarande liv har han sammanställt boken ”Soccer vs The State – tackling football and radical politics”.
– På ett personligt plan var anledningen enkel. Under en lång tid har jag försökt försona min djupt rotade passion för fotboll med mina politiska övertygelser, skriver Kuhn i förordet.

Ikväll berättar Gabriel Kuhn om hur han fått ihop det hela, om hur han ser på världens mest populära idrott ur sitt autonoma vänsterperspektiv. Kapsylen är en lokal som ligger ovanpå Kafé 44 på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm, och där presenterar Kuhn sin bok från och med klockan 18 ikväll.

Ni hinner dit innan ni ser Tottenham åka ur Champions League, och jag tror att ni kommer att få en påminnelse om varför vi både hatar och älskar den här sporten så mycket.

/Erik Niva

Shall we make a dvd? Jo, om det nu vore så att Carletto Ancelotti vore någon annan än Carletto Ancelotti just ikväll så hade han älskat att se en repris av den här matchens första 75 minuter när han kom hem i natt. Han vet ju hur man spelar Champions League, hur man vinner Champions League, och det som Manchester United gjorde så gott som hela den här kvällen var så oerhört nära en perfekt match.

Snyggt? Nä. Sprudlande? Nä. Smart? Ja, herregud.

Det är inte så många år sedan som United fortfarande inte riktigt visste hur man skulle agera på bortaplan i Europa, de bytte spelsätt, blev lite försiktigare utan att riktigt kunna hantera det. Nu är de Europas bästa bortalag. De lärde sig. Ikväll spelade de på Old Trafford, men efter 1–0 borta påminde förutsättningarna, lite ironiskt, om en bortamatch. Resultatspel mer än röj, smartness mer än svängfotboll.

Ancelotti körde sin uppställning från Old Trafford i fjol, med Drogba (vi pratar mycket om Torres elvatimmarstorka, men Drogba hade inte gjort mål på åtta raka slutspelsmatcher före den här) på bänken men en ännu mer oortodox tremannakedja. Den meningslöse Abramovitj-presenten Torres som ren spets, Anelka som halvforward och Lampard som… ja, halvytter.

Minns ni VM i somras? De taktiskt mest intressanta lagen var de som byggde på att bryta blocktänkandet. Mexiko. Chile, framför allt. Argentina. De hade ytterbackar som spelade som anfallare, innermittfältare som sjönk ner mellan mittbackarna, halva anfallare, tvåvägsmittfältare, halva backar.

Såg ni Manchester United FC ikväll? Såg ni blocken där?

Den som vill reda ut det där i en GIH-föreläsning måste skicka i sig en karta blå valium innan han lägger upp sina overhead-bilder på ljuset. Evra är lika mycket ytter som back, han ligger bara ett par meter ifrån Nani och låser hela Chelseas högerkant. De har en hjärna (Giggs, han är mycket äldre än mig) och en fot (Carrick) som håller sig hyfsat lugna i mitten. Wayne Rooney är en defensiv mittfältare ibland, en skuggstriker ibland, en avslutare ibland. Ji-Sung Park vill jag gifta mig med, hans grodsaftsdynamo är engelsk fotboll för 2010-talet.

Man brukar tala om att ”komma rätt i positionerna”. Det som United – och även Chelsea, med Ramires pendellöpningar – gör är att hela tiden komma rätt UR positionerna. Giggs smyger iväg, Park rusar iväg, Rooney är omnipresent, den lilla ärtan är som han är, och ytterbackarna sticker.

Ett lag som gör sånt utan att veta hur kommer att rasa ihop som ett Palermo. Ett lag som gör det med en tanke och en total taktisk trygghet kommer att vara oerhört svårt att möta, stoppa, skada.

Chelsea gjorde många saker bra, men är inte kreativt nog. Drogba-petningen var dum och konstig, men ibland är det är inte svårare än så. De mötte ett bättre lag. De mötte en gammal skotsk tjurgubbe som är en fusion av pappas grovarbetar-arv och pappas bokläsar-arv. Han slutar aldrig vara nyfiken, slutar aldrig utvecklas. Om han kisar lite kan han se en ny trippel, den är ingen omöjlighet längre.

2–1. En perfekt match i 75 minuter. Job well done, sir.

/Simon Bank

PS. Eftersom jag sjukat ner mig såg jag matchen på tv istället för på plats. Det gjorde att jag missade trycket på drömteatern, men istället fick jag ju höra diskussioner om ”kroppsmassa” i samband med offside-målen. Intressant, det tycker jag verkligen. Spännande grej, kroppsmassan. Men den har verkligen ingenting med någon befintlig offside-regel att göra. Alla kroppsdelar du kan göra mål med (alltså allt utom armarna) räknas. Om vi nu ens ska diskutera det i situationer som inget mänskligt öga kan registrera på ett exakt sätt.

Ingen Drogba, ingen Berbatov – och som svensk får man ju ta vad man får numera.

Lite kul är det ju faktiskt ändå att komma till Old Trafford, plocka upp matchprogrammet och notera en 18-åring från Malmö i den generöst tilltagna Chelsea-truppen.

Närmare en Champions League-kvart kom vi inte den här säsongen.

/Erik Niva

För första gången någonsin är jag överklädd i Manchester.

Det brukar inte spela någon roll hur blå himlen än är genom fönstret – när man väl kommer ut på gatorna så är det lik förbannat alltid smygregn och en sidvind som får benmärgen att rossla. Men under över alla jävla under, idag är det faktiskt t-shirtvarmt på riktigt.

Jaja, väderbulletin över – utan krystade kopplingar till hur det våras för Sir Alex Ferguson eller blåser snålt runt Roberto Mancini.

Här finns tillräckligt med alldeles äkta dramatik. Det ska spelas Champions League-fotboll här ikväll, och av allt att döma står Carlo Ancelottis jobb på spel. Vi vet inte mycket om hur Roman Abramovitj tänker sig framtiden, men vi vet i alla fall en del om hur han har resonerat tidigare. För lite knappt tre år sedan träffades rysk ägare och italiensk tränare på ett hotell i Genève för att diskutera eventuell anställning. Abramovitj förklarade att han strävade efter ett lag med ”en tydlig identitet”.
– Som Manchester United, Liverpool eller Milan. Sannerligen inte som mitt Chelsea. Min kära Ancelotti, jag vill vinna. Jag vill vinna allt.

Några veckor senare träffades de två igen, på Hotel George V i Paris. Och enligt Ancelottis egen självbiografi var det återigen samma ämne som Abramovitj presenterade som ett bekymmer – lagets brist på stil och karisma – garnerat med ett missnöje över en rekorddyr skyttekung som inte levererat som förväntat.
– Jag kan inte förstå varför inte Andrij Sjevtjenko spelar. Ända sedan vi tog honom till Chelsea så är han inte den riktiga ”Sjeva” längre. Jag vet inte varför han har såna problem.
Ancelotti förklarade sin egen vision för Chelsea, hur han ville göra laget mindre fysiskt och mer spelande. Abramovitj lyssnade och betonade återigen sin besvikelse över hur hans lag fungerade.
– Vi förlorade Champions League-finalen, vi tappade ligaguldet. Jag har ingenting att glädja mig åt. Chelsea verkar sakna personlighet. Min ambition är att laget ska vinna varje match vi spelar, men just nu känner jag bara inte igen mitt lag.

När vårspurten 2008 summerades stod Chelsea helt utan bucklor, och det är den enda gången de senaste sex säsongerna det hänt. Ändå gick det ju hela vägen till Champions League-final och slutade på en andraplats i ligan. Om inte de blå vänder kvartsfinalen ikväll gör de sin sämsta säsong sedan Abramovitj köpte klubben, trots att ägaren som bekant investerat en dryg halvmiljard i en anfallare som inte gjort mål på tio matcher.

Om inte Roman Abramovitjs hela tankesystem gjort en helomvändning de senaste åren har nog Carlo Ancelotti en ganska god idé om hur han resonerar just nu.

/Erik Niva

Scouser Riot, that was.

Tre jävla noll, Carlitos skadad. Tung De Jong-saknad. Kaos och katastrof. Om vi fått för oss att City fått något slags islossning av den på alla plan fantastiska Sunderland-kölhalningen så hade vi fel. De har spelat tio raka utan att vinna borta nu, och även om jag fortfarande tror att de har trupp och spelprogram nog för att dra hem den där CL-platsen så… ja, så är väl marginalerna borta nu.

Hur som helst.

Om ni undrar varför det varit lite tyst från den här halvan av bloggkollektivet Goda Viljan så beror det på att jag dragit på mig någon svårbotad form av antingen mul- och klövsjuka (från någon fyrfotad kollega) eller spansk sjuka (från Lerdala). Jag kunde faktiskt ha dött.

Men nu har det gått ett par dagar av nedbäddad självömkan, då jag kunnat – eller inte kunnat annat än att – fundera över ett och annat framför tv-matcherna.

Matchen ikväll inleddes ju med en (knäpp)tyst minut för att hedra minnet av Hillsborough. Vi har sett det förut, det är mer än en gest för Anfield och kommer alltid att vara det. Jag och Erik upptäckte, i samband med att vi klippte ihop urvalet till bokifieringen av bloggen, att vi tenderar att skriva väldigt mycket om sorg och död, men det här var en helg då de stora gesterna tog mycket plats överallt.

Vi skrev ju om Valencia-målvakten Vicente Guatia förra helgen, om hur hans pappa Francisco – själv gammal målvakt – avlidit precis före bortamatchen mot Getafe och hur medspelarna visade sitt stöd. Under derbyt igår var det klubbens tur, och supportrarnas. Vicente satt på bänken, medan curvan höll upp bilder av hans pappa och Ultra Yomus höll upp två banderoller med texten ”Muere un portero – Nace una leyenda”, ”En målvakt dör – en legend föds”. Sedan gick Valencia ut och vann derbyt med 5–0.

Om ni läst nyhetssidorna i veckan så har ni annars läst om torsdagens massaker i en skola i Rio. En 24-årig ex-elev gick in och sköt vilt: tio flickor dog, två pojkar. Regeringen utlyste tre dagars landssorg. I går spelade de fotboll igen.

Corinthians spelade sin match med andra namn på ryggarna, startelvan och en avbytare bar offrens namn på sina dräkter. Över hela landet hölls tysta minuter på arenorna. Och när Ronaldinho ledde Flamengo in till derbyt mot Botafogo gjorde han det med Iago Dias, en av skolpojkarna som överlevde massakern, bredvid sig.
Patricia Amorim, Flamengos presidenta, lämnar en Fla-tröja till tolvårige Alan, en av de skottskadade i massakern.

Man kan tycka vad man vill om den här sortens stora gester, men allra oftast tycker jag om dem, och tycker att vi är svaga på det i Sverige. När en arena håller en tyst minut för en gammal spelare som försvunnit ger man sina nya spelare och sin nya publik en plats i en historia, och ett ansvar för den historien. När en arena tar in en samhällshändelse på fotbollsplanen ger man klubben och spelarna en plats, ett ansvar och en funktion i samma samhälle. Det blir inte alltid rätt, men det blir sällan fel.

I Europa har vi ju också sett andra sorters demonstrationer från fans. På Gärdet i Stockholm protesterade olika grupper Hammarby-ultras utanför TV4, i en fortsättning på den relevanta, internationella ultra-kampen Our Game, Our Time. Samma veckor som publikidrotten fotboll gjort stenstark comeback i både superetta och allsvenska förde de fram samma budskap i Sverige: Tv-bolagen dikterar för mycket, läktarpubliken (som på många sätt skapar mervärdet, intresset och tv-fonden) kommer i kläm.

Just samma dag arrangerades också en supporterdemo i Frankrike. Jag har skrivit en del (här, här och här) om den franska fotbollens val av en engelskt repressiv modell för att få bort våldet från fotbollen (och om varför vi inte ska önska oss godtyckliga regelverk i Sverige), och i veckan kom en konkretisering från ligaförening och regering.

Kampanjen Sortons la Violence du Stade (Få bort våldet från arenan) handlar om att det är dags för den hårda sortens kärlek. De räknar upp fakta: 2009 portade England 3000 supportrar från arenorna, medan Frankrike räknade in 200 avstängningar. Och de visar en ny prislista för dem som missköter sig: Hat- eller våldsinitiativ på arenan? Ett år i fängelse, 150 000 kronor i böter. Tar du in bengaler eller rökbomber? Tre års fängelse, 150 000 i böter.

I söndags möttes Montpellier och OGC Nice på La Mosson (1–1). Derby sudiste. Heta känslor. Le Gyms största supportergrupp BSN var en av dem som upplöstes av regeringen i fjol. Vad de gjorde igår? De slog sällskap med sina derbyfiender – det är fullt jämförbart med att se MFF och HIF gå sida vid sida – och demonstrerade mot de nya regelverken. En av supporterkulturens viktigaste ödesfrågor att bli vuxen nog att kunna göra politik av sina protester istället för att göra protester av sin politik. Här, och på annat håll.

/Simon Bank

Barcelona slår Sjachtar Donetsk med 5-1, och jag vet en person som nog grämer sig mer än de flesta i västeuropa. Han heter Jakob Preuss och har precis gjort färdigt ”The Other Chelsea”, en dokumentärfilm om framväxten av fotbollens nya maktfaktor. Filmen är givetvis sevärd alldeles oavsett, men den kommer nu aldrig att få draghjälpslyftet som ytterligare en Sjachtar-framgång inneburit.

Men nu har i alla fall bloggen gjort sitt för att uppmärksamma en film ni borde se – och i dessa ”Fotbollens Sista Proletärer”-tider ser vi även tillfället att tipsa om ytterligare en drös hyggligt nya fotbollsfilmer som kanske kan intressera er.

Jag ger er en hög trailers, och sedan får ni snåra er igenom djungeln själv. Ibland räcker det med engelska, men ofta krävs viss kunskap i andra språk. Vissa går att köpa på dvd, andra går att ladda ner mer eller mindre lagligt och somliga har knappt ens hunnit gå upp på bio ännu.

Blue Moon Rising
En sämre ”Blådårar”, om vi ska vara ärliga. Det är alltid fascinerande med någon form av inifrån-perspektiv från de stora Premier League-klubbarna, men den här är lite för officiellt sanktionerad för att berätta något avslöjande.

Das Leben Ist Kein Heimspiel
Spännande och välgjord tysk dokumentär om hur Hoffenheim gått från byaklubb till etablerad Bundesliga-bjässe.

Ojos Rojos
Extraordinärt närgången och sevärd skildring av det chilenska landslagets smärtsamma väg mot VM 2010. 

Asi Ruh
En dokumentär om Beşiktaş-fansen i Çarşı. Man bör ju prata turkiska för att få ut max av filmen, men publikbilderna är å andra sidan ofta så mäktiga att de skär över de lingvistiska gränserna.

Argentina Futbol Club
Sociokulturell upptäcktsresa genom den argentinska fotbollskulturen – och mindre pretentiöst än jag just fick det att låta.

One Night In Turin
Den här har ni väl redan sett?! Om ni inte har gjort det så borde ni. Tillbakablickande nostalgidokumentär på brytningspunkten varpå engelsk fotboll förändrades för alltid – VM 1990. 

Gegengerade
En tysk ”Football Factory”, typ. Spelfilm om tre vänner i St Paulis mest hårdföra supporterkretsar, som går upp på tyska biografer i detta nu.

Un Sogno Serio
Italiensk film som i första hand skildrar livet i den lilla staden Albinoleffe, i andra hand fotbollslaget som genom satsningen mot Serie A lyfte hela samhället med sig.

Hauptsache Fussball
Varför bryr sig så jävla många människor om fotboll så jävla mycket? Den här tyska filmen tar en sociologisk ansats i jakten efter svaret.

Togo
Några år gammal nu, men berättelsen om det togolesiska landslag som nådde VM 2006 är värd att plöja igenom. I synnerhet om du förstår franska.

Eisern Vereint
Jag skrev ganska nyligen om Union Berlin, och om hur deras supportrar vägrade lämna sitt hem utan istället själva byggde om den egna arenan. Det här är den historien i filmad form.

Das Rudel
Ytterligare en film om Union Berlins fans.

Søn af fodboldstjerne
En sorts dansk variant på storyn om Martin Bengtsson, om än inte fullt lika demoraliserande. Morten Nielsen är son till ex-landslagsspelaren Benny Nielsen och värvades till Chelsea av Frank Arnesen. Sedan gick det som det gick.

Das Schiff des Torjägers
En helt otrolig historia om hur Wolfsburg så sent som 2001 sa upp kontraktet med sin skyttekung Jonathan Akpobori, efter att det framkommit att han ägde en båt som skeppade slavar till Gabon.

Argentina y su Fábrica de Fútbol
Dokumentär om den argentinska talangutvecklingen.

A Different Pitch
Just nu håller ett svenskt filmteam på att göra en dokumentär om my big man Albert Bunjaki, den svensk-albanske förbundskapten för Kosovo. Det här är föregångarfilmen; en film om fotbollsförbättraren Scotty Lees resa genom Kosovo. 

Rise and Shine
Historien om Jay DeMerit, killen som kämpade sig hela vägen från amatörfotbollen till Premier League och VM. ”What if you found a Rocky that played soccer”, frågar sig den flåsiga trailern. Storyn är bra, men utan att ha sett filmen är jag lite rädd för den Hollywoodiserade känslan som omger den.

Jag hade några fler på lager, men nu måste jag rusa och hämta my small man Hugo på dagis. Ni borde ha att göra fram till det att jag kanske uppdaterar listan med ytterligare några titlar.

/Erik Niva

Saker jag gjorde igår:
Vaknade tidigt, tog en lång promenad i Retiroparken, kände livet i kroppen, sögs in i ett enormt demonstrationståg i den svettiga hettan på Paseo de la Castellana bland fyratusen fackligt engagerade basker, katalaner och galicier som protesterade mot statliga sociala reformer. Såg ikurriñorna vaja i vinden utanför arbetsmarknadsdepartementet, såg fackföreningsfanor som dansade och lyssnade till taktfasta rop om independentzia. Åt långlunch med Spaniens drottning som närmaste bordsgranne, och sprang rakt in i Sara Carbonero utanför stadion.

Nä, det var verkligen ingen dag att lägga på minnet.
Real Madrid–Tottenham 4–0.

Nu vänder vi blad. Jag har luffat upp till Katalonien för att se Barcelona visa upp sig mot Sjakhtar, och det är ju alltid fint att komma tillbaka hit även om man kan känna sig lite bortkommen ibland, som om man inte riktigt vet vart man ska fästa blicken, som om man inte vet om folk ler med en eller åt en.

Jo, jag vet att du förstår mig, Txigri.

/Simon Bank

PS. Senast pratade vi ju om att världens genom tiderna förmodligen största artist, Justin Bieber, gästat Madrid i lite udda kläder. Det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle dyka upp rörliga bilder av hans fritt flödande fotbollsspel. Jag skulle säga att han ser ut att ha riktigt bra teknik, men lite sämre fysik. Han kanske valde rätt tröja ändån.

Nämen, det här vänder vi säkert.

Härlig utmaning.

Kul.

/Erik Niva

Så var vi i Madrid då.

För en bild av hur långt vi har kommit och en påminnelse till er som var med: Den här veckan för prick tio år sedan åkte vi ner till Highbury och förlorade derbyt som vanligt. 2-0 till Arsenal, men det var väldigt smickrande siffror för oss.

Laget? Jo, en otroligt illa balanserad 3-5-2-uppställning med Neil Sullivan i mål, bakom de tre mittbackarna Gary Doherty, Anthony Gardner och Chris Perry. Av någon anledning spelade Luke Young och Steffen Iversen wing-backs. Innermittfältet stagades upp av Alton Thelwell, Steffen Freund och Simon Davies. Åsså då Willem Korsten och en 34-årig Les Ferdinand på topp. När vi behövde in inhoppare slängde vi in John Piercy, snarare än Ian Hillier eller Steven Ferguson, som alltså också satt på bänken.

Så jävla illa var det.

Vi visste inte vem som ägde klubben, bara att Alan Sugar precis blivit utköpt. Vi hade ingen manager, då hopplöse George Graham precis fått gå.

Ikväll spelar vi kvartsfinal mot Real Madrid på Estadio Santiago Bernabéu.

Enjoy the moment.

/Erik Niva

Allsvensk premiär, och jag fattar väl att det kanske är en illa vald dag att sätta sig på ett plan och lämna landet – men det lät sig inte göras på annat sätt.

Det är ju match i Madrid imorgon.

Det är rätt spänt, förstås, efter den historiska käftsmällen mot Sporting av alla lag i helgen, men Champions League är något annat, och det pratas om att C-Ron ska in och styra upp den här svajande gamla båten. Och apropå flickidoler så är det ju en unik vecka för alla unga hjärtan här i Madrid. Inte nog med att Cristiano Ronaldo ska visa upp sig – idag landade dessutom ytterligare en av världens absolut största flickidoler.

Nä. Inte Peter Crouch.

Justin Bieber, 17-årig kanadensiskt popkultursfenomen och kanske världens absolut största artist genom alla tider, har tagit mark och det är – jag skämtar inte nu – på många sätt en mer uppmärksammad händelse än att Real Madrid ska spela fotboll mot Tottenham Hotspur Football Club.

Justin har ägnat dagen åt att lyssna till småtjejsskrik och att köra ett litet träningspass här i Madrid. Och… man kan ju tycka att nån av hans pressmänniskor borde hört efter hur fotbollsmodet ser ut just i den här stan.

/Simon Bank