Det är inte någon dussinmatch vi laddar för i Madrid. Det är slutet på en tränarcykel i Barcelona som vi kommer behöva några år på oss att smälta för att förstå vad det egentligen var som hände när 00-tal blev 10-tal i Spanien. Pep Guardiola borde egentligen inte ha något kvar att bevisa i Barça, men påpassligt nog är den här säsongen avsteget i hans framgångssaga och helt plötsligt är en cupfinal mot Athletic Bilbao det enda sättet att rädda ansiktet innan han säger ’a deu’ och drar på sabbatsår i New York (om man ska tro Mundo Deportivo).

Jåvigt läge för Marcelo Bielsa med andra ord. The brains of Bilbao har en förlorad Europa League-final för ett par veckor sedan att ta revansch på och det som såg ut som en kanonsäsong, trots ett visst magplask i ligan, kan nu bli en bara nära-säsong för baskerna, om de inte överträffar sig själva i kväll. Å andra sidan är Bielsa en hederns man, och Guardiolas störste beundrare och idol, och har säkert lite dubbla känslor inför att förstöra Peps sista kväll på scenen. Jag skulle helt enkelt vilja ställa frågan: vågar Bielsa vinna den här matchen?

Esperanza Aguirre, de lärde tvistar om hur hennes titel bäst översätts till svenska, men ”chef över Madridregionens autonoma regering” är väl i närheten, har skapat lite kaoz med ett politiskt utspel inför de två separatistromantiska lagens final. Och vill ni ha en kvalificerad gissning så blir den att det kommer att visslas och buas ännu mer än supportrarna först tänkt sig i kväll. Att de får chansen att göra det i den kungliga huvudstaden gör inte saken sämre så att säga.
Aguirre själv dyker i alla fall inte upp i kväll.
– Jag beklagar att presidentskan inte kommer på matchen, sa Guardiola i går, och även om man gått på om hur viktigt det är att alla tror på hans ord, så var nog just den frasen inte hans mest ärliga hittills.

Hans gamla chef Joan Laporta skriver själv lite småfyndigt på Twitter: ”Kan inte bärga mig för att få höra det här visslas igång”. Matchen eller nationalsången? Döm själva.

Madrid är alldeles proppfullt av fotbollströjor som man inte brukar se här (och högljudda hejarramsor som vore vi i England) och enligt prognoserna är mer än dubbelt så många på Vicente Calderón Athletic Club-anhängare i kväll.

Det bästa med Copa del Rey och Barcelona är ju att José Manuel Pinto får sina välförtjänta femton i strålkastaren, han värmde upp i orange plastsolglasögon förresten, och den här gången är han ackompanjerad av en backlinje som, efter tunga skadeåterbud på Carles Puyol och Dani Alves, andas lite nödlösning.
Pinto; Montoya, Piqué, Mascherano, Adriano; Busquets, Xavi, Iniesta; Pedro, Alexis och Messi får starta för Guardiola, medan El Loco Bielsa plockat ut en ännu okänd hop lirare, men det ryktas om ”onze de gala” – bästa elvan, helt enkelt. Håll utkik.

Mer än så har vi inte att bjuda på från Madrid just nu, jag litar på att ni förstår hur stor den här matchen är av samtliga hundra anledningar.

Det är inte i Spanien det händer den här veckan, det är andra campeones som fått ta konsekvenserna av detta-gör-jag-med-min-frisyr-om-vi-vinner-vaden före helgen, men visst förtjänar Fernando Torres EM-plats en liten skuggblogg.

El Niño har ju den alldeles speciella status i sitt hemland som spanska spelare antagligen bara kan ha om de slagit igenom som 17-åringar, inte spelat i Barça eller Real, lämnat Spanien i ung ålder och avgjord kritiska VM-matcher.
Fernando Torres är helt enkelt underbar och älskad av alla, men på jobbet har det inte gått så bra det här året. Fram tills att Vicente De Bosque gjorde det otänkbara och petade El Niño från den senaste vänskapslandskampstruppen i februari.
Där och då fick Chelseas blondaste man någon form av indikation på att det här EM-slutspelet, det var han inte garanterad att få vara med på. Som lax på löken gjorde hans ersättare Roberto Soldado hattrick mot Venezuela, samtidigt som Fernando Llorente flög fram i Athletic Bilbao och allt såg plötsigt väldigt mörkt ut för Fernando.
Men så kickade Torres ut Barcelona ur Champions League och vann hela turneringen med ett lag som var så otippat att det i princip bara var denna bloggs upphovskvinna som spikade dem på förhand, och så levde de lyckliga i alla sina dagar igen.

Fernando Torres kommer att starta i La Roja i Spanien om inget oförutsett händer, det är min känsla. Inte tar VDB ut det lilla barnet för att sätta honom på bänken när han av allt att döma dessutom inte har David Villa tillgänglig.

Men det riktigt stora är förstås att landslagsledningen i dag bara presenterar Torres och hans wingman Juan Mata som klara för EM, men i övrigt låter skuggridåerna bestå. Resten av truppen togs ut den 15 maj och innehåller inga spelare från Barcelona eller Athletic Bilbao, eftersom de spelar cupfinal på fredag, och det är träningslandskamp för La Roja redan dagen därpå (och här vill jag applådera den fantastiska spanska planeringen).
Det kan därför diskuteras om det här rent existentiellt kan kallas en EM-trupp. Ergo; vi har ingen spansk EM-trupp ännu, men vi har två uttagna och färdiga spelare; Juan Mata och Fernando Torres.
I värsta fall får VDB spela tvåmanna i Polen/Ukraina.
Jag tror att Spanien skulle ha en ganska god chans ändå.

Visst hade man en liten känsla av att Cristiano Ronaldo skulle kunna hota Leo Messis brutala skytteligaseger när han dängde in 1–0 mot Mallorca i dag. Det var ju bara fem upp där och då, men Crille fick nöja sig med att ha skramlat ihop ofattbara 100 poäng för Real Madrid när den här säsongen tog slut på Bernabéustadion.
Och José Mourinho lyssnade till klubbens vädjan om att alla skulle dyka upp som blancos och satte på sig en vit skjorta dagen till ära.
Sedan gick han ner på knä inför sina spelare.

Men kvällens drama hittade vi ju någon helt annanstans, många hundra mil bort från sista minuten-slaget och Manchester, men inte utan andra likheter.
Rayo Vallecano startade matchen mot Granada med nästippen ovanför vattenytan och ena foten kvar i Primera División. Men när Zaragoza tog ledningen mot Getafe var madridgrannen Rayo på nedflyttningsplats. Man var kvar där tills klockan hade tickat iväg över 90 minuter. Då gjorde Raúl Tamudo vad Raúl Tamudo uppenbarligen föddes för; fick sitt huvud på en boll som gled in i mål bakom Granadas målvakt Julio Cesar och plockade upp Rayo i ettan igen. Offside. Bara så där. Heja Youtube.

 Det går bra nu. Foto: MD

– Den här matchen blir vår Champions League-final, sa Rayos tränare José Ramón Sandoval inför matchen.
Blir Champions League-finalen på lördag i närheten av lika spännande ska vi vara djupt tacksamma.

Och så kastade Falcao ut Villarreal ur Primeran (heja heja), till nästan ingen nytta alls, eftersom Málaga ändå knep den fjärde CL-kvalplatsen och hur Atlético Madrid ska motivera Tigern från Colombia att stanna kvar för spel i Europas andradivision övergår mitt förstånd, men jag gissar att de kommer att försöka.

Vad Málaga har att hämta i Champions League och vad Levante ska göra i Europa överhuvudtaget får vi nästan återkomma till, men man kan säga att det är två klubbar som med helt olika tillvägagångssätt visat att inget är omöjligt om man bara har en plan och lite tro på sig själv. 

Det håller på att dra ihop sig till det sista av det sista i la liga och när Real Sociedad, Valencia, Betis och Barcelona tjuvstartar omgång 38 i kväll är det för att ingen av dem är inblandad i någon streckstrid, annat än Leo Messi som nog ganska så gärna vill säkra skytteligan när övriga pokaler lyser med sin frånvaro i år.
Ludas har fem mål upp på Cristiano Ronaldo och mot alla andra kombattanter i världen skulle man ju vara ganska lugn även om man gick mållös av matchen mot Betis i kväll.

I Barças sjukstuga är annars Eric Abidal på väg att checka ut, medan Carles Puyol just checkat in.
”Abi” kommer att lämna sjukhuset under veckan som kommer och Puyi twittrade själv i dag från operationssalen om ett lyckat ingrepp i knäet.
Båda två är oavsett detta helt borta från sommarens EM-slutspel, Abidal möjligen borta från all professionell fotboll i resten av livet, och att hitta en ny lekkamrat till Gerard Piqué i La Rojas mittlås är nu vårens stora uppgift för Vicente Del Bosque. Det mesta tyder så klart på att Sergio Ramos tar steget in från högerkanten, precis som i Real Madrid, och att det blir ytterbacksplatserna som är up for grabs.

Jag vill ändå vara väldigt tydlig med att en frånvarande Carles Puyol är ett jättetapp för Spanien. Puyi må vara 34 år gammal och ha passerat zenit, men hans härföraregenskaper är svåra att ersätta. Säg den match som Spanien eller Barcelona legat under och Carles Puyol inte klivit fram och klappat igång sina lagkamrater. Den matchen finns inte. Så ni kan vara helt tysta.

Mer operationsnytt. Ni minns kanske hur Granadas Carlos Martíns tvåårige son Gustavo konstaterats i behov av en ryggmärgstransplantation för några månader sedan. Nu har en donator lokaliserats, lagom till att Granada spelar för sin överlevnad i Primeran mot Rayo Vallecano i morgon.

 Foto: Marca

I morgon kan vän bli fiende och tvärtom i en sedvanligt spännande nedflyttningssträckomgång i la liga, för att inte tala om kampen om europaplatserna där Atlético Madrid, glory to them, har ett knivigt läge att nå Champions League nästa år, eftersom man måste slå Villarreal på bortaplan samtidigt som Málaga tappar poäng.
Real Madrid ska mest springa hem applåder på Bernabéu i morgon och det vore synd att säga att läget var spänt på träningsanläggningen Valdebebas i dag.
José Mourinho, som inte direkt spritt egna presksonferenser kring sig i år, plockade ut hela hjärntrusten till presskonferens och ihop med hjälptränarna José Morais, Silvino Louro och Rui Faria hetsade han sin närmaste assisterande Aitor Karanka med en liten sång som föreslår att han också borde byta nationalitet.

Karanka har dragit ett hyfsat tungt lass mediemässigt på slutet, där han ersatt Mourinho nästan femtio gånger på presskonferenser då Real Madrids förstetränare varit i blåsväder, bedrivit silenzio stampa eller bara inte haft lust.

– Vi är här allihopa för att vi jobbar ihop och för att samtliga, plus några till som inte kunde komma, har lika stor del i framgången den här säsongen, förklarar José, och efter att ha varit vrång i nästan en hel säsong så avslutade han fotbollsåret som Mou – mysgubben. Det är ett av hans många ansikten som jag gillar.

Ska vi säga så så länge?

Spanien har gått från att vara ett land där man spelar viktig fotboll till ett land där man pratar om fotboll sedan ligaavgörandet och uttågen ur Champions League för giganterna.

Jag har själv börjat tagga ner och fasa ut blogwise så att ni långsamt ska vänja er vid vad som kommer efter säsongen: nada.

Men. I kväll har vi en match att spela igen och jag skulle ljuga om jag sa att kände mig blasé inför Europa League-finalen mellan Spaniens två atleter.
Det är så sällan två lag som inte heter Real Madrid eller Barcelona får hela spotlighten i hemlandet att hela presskåren tycks skina upp. Helt plötsligt finns det NYA VINKLAR.
Dessvärre finns det också nya införvideoklipp från de båda klubbarna som båda lyckas med konststycket att leverera en crossover mellan dålig Hollywood-dramaturgi och reklam för Kristdemokraterna i Huskvarna. På 1980-talet.
(Egentligen finns det inget ni behöver förstå mer än att det rör sig om vita, generationsöverskridande och oqueera kärnfamiljer och pojkar och pappor som pratar fotboll.)

Så. Nu ska vi prata kvällens match i stället, och vi börjar väl med kvällens huvudrollsinnehavare.
Jag vill ju hävda att Radamel Falcao är det i Atlético Madrid och att döma av hans twittrande på slutet är han helt inne på min linje. 

Följer man colombianen har man de senaste dygnen fått sig en orgie av uppladdningsbilder, utlottningstävlingar avatarbyte (till en EL-logga så klart) och, förstås, några bibelord på vägen.
Atléticos Tiger packar nämligen tre saker vart han än åker (exakt samma saker som undertecknad för övrigt). Träningskläder, Den Heliga Skriften och Colombias flagga.

Falcao kan bli dubbelhistorisk i dag och hans insatser på Atlétis europaresa i år kan inte överskattas. Falcao har i princip ensam täppt igen hålet efter två av världens bästa anfallare och när Los Colchoneros springer ut på gräset i Bukarest i dag är det ju herregud i lagets andra europafinal på tre år. Även om lirare som Arda Turán och Diego Simeone själv har ett par fingrar med i spelet så är det falktigern från Colombia som fått vara lagets omslagspojke i år.

Hos motståndarna heter den personen Marcelo Bielsa. Det kan han inte hjälpa själv, men den mytomspunne argentinarens framfart med två finaler redan första säsongen i Athletic Club gör att Fernando Llorente och Iker Muniain snällt fått stå åt sidan när El loco Bielsa så mycket som harklat sig i mediernas närvaro. Eller spelarnas.

Man förtjänar förstås det när man coachar brallorna av Alex Ferguson i två raka matcher och det mest intressanta i kväll blir att se hur Cholo Simeones gäng beväpnar sig taktiskt.

Om det blir Atléticos Tiger eller Bielsas baskiska lejon som tar hem det här återstår att se, men det ger mig en väldigt bra anledning att länka till min absoluta favorit-hiphop från Sri Lanka. I kommentatorsfältet kan ni länka till er egen och berätta vad ni tror om kvällens resultat. Man får en resa med luftballong över Barcelona om man tippar rätt slutresultat samt första målskytt. Eller ett omnämnande på bloggen. Har inte bestämt mig.

Jag tycker kvällens match är svårtippad, men har efter mycket velande bestämt mig för att gå all in på rödvit seger.

Av olika skäl befinner jag mig på andra breddgrader än de spanska och för första gången på tre år får spanjackerna ro hem ligatiteln utan Juanita på plats.
Som de ska sörja det.
Needless to say är det ett vitt, stolt gäng som bryter den treåriga sviten mot Marcelo Bielsas lejon i kväll.

Längre söderut vann ihärdiga Betis det prestigefulla Sevilla-derbyt, men de får nöja sig med den uppmärksamheten på bloggen för både Barcelona och Real Madrid sprang hem den här säsongen på mycket karaktäristiska sätt.

Barcelona genom att deras lyckohäst Leo kickade in ett hattrick på Camp Nou och höll drömmen vid liv ett par timmar till. Messi har slagit rätt många rekord i år, och bor man i Spanien så är det ingen hejd på påhittigheten att skapa nya noteringar.
Det är ”flest mål av spelare under 25 i Spanien” och det är ”flest mål på nick i andra halvlek” och det är ”flest mål med fel fot på bortaplan”.
I dag krossade Ludas självaste Gerd Müllers rekord i antal mål på en säsong i en europeisk liga och det tycker jag att han ska få fira lite faktiskt.
Han fick ju det också tills nästa tronpretendent klev upp på hästen i Baskien, började med att bränna en straff, men åtta minuter senare spelade fram Mesut Özil så snyggt att jag dog lite, och i andra halvlek sy ihop gottepåsen själv.
Cristiano Ronaldo heter han, han har just vunnit sin första stora titel med Real Madrid (kungens cup får ursäkta) och har till slut klivit ut ur den långa skugga Leo Messi kastar från Katalonien. (Det där var en metafor, jag vet också att Messis skugga aldrig blir längre än 1,20 meter hur lågt solen än står).

Och vet ni – tuppfajten om skytteligan är inte över än. Min gissning är att José Mourinho ger övriga tio man ganska tydliga instruktioner i de två återstående omgångarna om att sätta Crille i farliga målpositioner och bollen på hans fötter.

Den äldre av de två portugiserna har gjort ett magnifikt jobb med Real Madrid den här säsongen. För ganska exakt ett år sedan hade han just klivit ur tre veckor lång Clásico-kvadrupel-bubbla som den klara förloraren (kungens cup får, återigen, ursäkta) och var ungefär två hårstrån ifrån att bli ihågkommen som en mycket dålig sådan.
Innan den här säsongen petade han Barcelonas blivande tränare Tito Vilanova i ögat och när det var dags för nytt Clásico på hemmaplan var Real Madrid så där uddlösa igen, som de bara blir när de ställs mot Barcelona.
Eller blev, för för två veckor sedan hade det hänt något och Real klev in på Camp Nou med den där självklara pondus laget gjort sig känt för i historien, och vann för första gången på väldigt länge en match mot Barcelona genom att vara klart bättre.

Barça lämnar sin älskade mister Pep till lite välförtjänt vila och om några år, kanske mindre, kommer den stora fotbollspubliken förhoppningsvis kunna ta till sig vad Guardiola gjort för den här sportens utveckling, utan att prata om ”självspelande pianon” och ”världens mest lättränade lag”.
Om Johan Cruijff revolutionerade fotbollen i Barça med sitt totaltänk har Pep förädlat och idiotsäkrat hans arv och det med en fotboll som de romantiskt lagda kanske bara kommer få drömma om de närmaste tjugo åren.

Själv kan jag som vanligt vid den här årstiden bara tacka alla inblandade krafter för att jag fått följa med på den spanska ligaresan under tre alldeles omtumlande år.

Det finns mer att älta om la liga 2011/2012, men just nu finns det bara en sak att säga:

Den uppmärksamme läsare såg att jag gjorde ett litet smitningsförsök i senaste inlägget. Det gick så där, dagen därpå var jag beordrad tillbaka i Europa League-tjänst (Aupa!) och i dag har tydligen Barcelonas tränare något viktigt att delge oss.

I går fick jag ett läsarmejl från en person som satt ”med tårar i ögonen” över uppgifterna om att Pep Guaridola är på väg att lämna FC Barcelona.
Klockan halv två ska Barças míster och Sandro Rosell hålla presskonferens på Camp Nou och det mesta tyder på att tårarna kommer att flöda i Katalonien i dag också.
I går kväll visste ingen mer än dessa två (correction update: Tito Vilanova kan ha känt till det) exakt hur det ligger till med den saken. I dag tycks Marca ha pratat med någon i spelartruppen efter morgonens samling och att Pep säger tack och hej är just nu det mest spelade tipset på landets bettingsajter.
– Jag drar killar, ska Pep ha sagt till truppen när de samlades i morse 

Jag kommer att vänta till strax efter halv två innan jag börjar spekulera i en eventuell ersättare till Guardiola. Däremot skulle jag vilja påstå att Barcelonas tredje riktigt tunga tapp på mindre än en vecka skulle bli betydligt värre att bära för los Culés än både förlusten i el Clásico och uttåget i Champions League.

Josep Guardiola har blivit så synonym med Barças framgångar att folk bara har suddiga minnen av hur det var innan han satte sid på tränarbänken, kickade i gång jobbet med att vinna varenda pokal som stod på spel redan den första säsongen, och fortsatte jobbet med att förvandal FC Barcelona från ett europeiskt topplag till världens enskilt bästa.

Peps professionella storhet har legat i det taktiska kunnandet och förmågan att kunna motivera sina spelare till stordåd match efter match efter match.
Det är just de två sakerna som svajat i år, när Barcelonas offensiva spelmodell drabbats av inflation i sidledspassningar och där styrkan att värka fram ett avgörande 2–1-mål på en kylslagen fotbollsplan i Pamplona en lördagkväll i februari inte funnits där.
Guardiolas omvittnade förmåga att få en grupp med potentiellt bortskämda mångmiljonärer att dra åt samma håll och lyssna på sin míster i alla lägen har också fått sig en mindre törn i år och det berättas i de egna partiorganen Mundo Deportivo och Sport att det under våren funnits småkonflikter mellan Pep och ”vissa viktiga spelare” (så dags att meddela det nu, kollegor).

Det spelar ingen roll. Pep Guardiola kommer, om han nu lämnar sin post efter säsongen, bli ihågkommen som den moderna fotbollens mest framgångsrike tränare. Ingen har på så kort tid tagit ett lag till lika många segrar som Barça-tränaren och samtidigt fått folk över hela världen att hänföras över sättet man gjort det på.

Men viktigast av allt för Guardiolas enorma popularitet i nordöstra Spanien är att han är en mönsterkatalan, en kille som föddes in i klubbens akademi La Masía, och en gentleman som kan varenda regel, skriven och oskriven, som råder inom FC Barcelona.

Jobb 24 timmar om dygnet med småbarn på hemmaplan, ständig mediebevakning och hårda sjukdomsfall med Eric Abidal och hjälptränaren Tito Vilanova uppges som orsakerna till varför Pep vill hoppa av.
Att han snälla snälla snälla ska skriva nytt kontrakt har varit en angelägenhet långt utanför fotbollsvärlden den här våren.
Pep Guardiola har gått från att vara FC Barcelonas tränare till att vara FC Barcelona.

Blir det ett Pep-nej i dag står fotbollsvärldens mest attraktiva jobb ledigt.
Jag skulle inte rekommendera min värsta fiende att söka det.

”Achtung achtung. Vi vill uppmana Bayern Münchens supportrar att stanna på läktaren” säger mannen i speakern på Santiago Bernabéu-stadion just nu (lite annat också, som min treveckorstyska inte hann simultantolka).
Real Madrids publik vill inte gå hem heller. De står kvar och och glor lite sadomasochistiskt på Bayern-spelarna medan de gör ärevarv och dansar små grodorna framför sin hemmaläktare. 

Det här var det värsta av det värsta.
Vi får börja bakifrån.

Cristiano Ronaldo. Denna alldeles enastående fotbollsspelare som räddat det här Real Madrid så många gånger om, i sena matchminuter mot Osasuna, i cupfinaler mot Barcelona. I dag går en av världens säkraste straffläggare fram och skjuter bort Real Madrid från Champions League-finalen från elva meter. Eller, han inleder bortskjutandet, Kaká hakar ju mest på i sympati, och egentligen finns det väl bara en person Cristiano Ronaldo kan ringa för att få den exakta förståelsen för det han genomlider just nu. Kort kille i Katalonien, Crille. Leo i förnamn.

Ronaldo och Messi brukar gå hand i hand när det kommer till utslagsmatcher och målrekord och annat. Därför är de båda förlorare den här veckan. Men de är i alla fall världens två största förlorare.

Men vi tar ett steg bakåt nu, för jag måste få fundera på om jag någonsin i tjänsten fått se en mer spännande fotbollsmatch. Eller en bättre.

José Mourinhos Real Madrid gjorde precis allt de kunde för att vara i München den 19 maj, utom att de lät den här matchen gå till straffar då. 
Lika bra att vi tar hand om det, vi är ju ändå redan där då, tänkte Bayern München. Trodde man. Kändes det som.
Men när Iker Casillas skrämt upp Toni Kroos och Philipp Lahm till felbeslut fick Real Madrid en chans till, en som de nästan inte förtjänade. Sergio Ramos insåg nog det och var uppriktig nog att klippa av den sköra tråd som hela Florentino Pérez superbygge hängde på.

Madre mia.

Och från att ha haft en helspansk drömfinal i sikte får nu Bayern München göra lidandet kort med Chelsea i stället. De har hemmaplan och så, som om de skulle behöva fler fördelar inför den clashen.

Och moi-même? Äh, jag reder mig. Lite sol och bad, en bra bok och så är jag snart på banan igen. Det är ju EM i Östeuropa i sommar har jag hört.

Efter en kraftigt försenad flight från ett molnigt och deppigt Barcelona till ett molnigt och hoppfullt Madrid är det strax dags att stämpla in på jobbet igen.
Bernabéustadion står som scen för kvällens drama och låt mig gissa att gårdagens resultat i Katalonien inte gjort de vita i huvudstaden mindre segervissa.
Bayern München har ett resultat med sig att försvara men Real Madrid har också drygt en och en halv timme på sig att hitta en lucka och det kan, som Marca föreslår, lätt kännas som ganska så mycket tid.

Tyskan har uppenbarligen tagit över i den spanska huvudstaden, inte mig emot alls, och så här såg det ut när jag landade på Barajas för en liten stund sedan.

Och mer än så hinner vi inte förhandsgrotta ner oss i dag, men häng med på Sportbladets liverapportering från matchen på Berra, så lovar jag att bjuda på några twitterska gästspel.

FC Barcelona, lagens lag, fotbollens tårtglasyr och hela Qatars älsklingar är utslagna ur Champions League.
Den här gången gick vägen inte hela biten fram till München och det kan ni säga vad ni vill om, att brända straffar och stolpskott och ett bollinnehav uppe på procentsatser värdiga valsegrar i Nordkorea borde skrapa ihop till ett avancemang, men så är inte spelets regler och så här tio minuter efter slutsignal är nästan hela Camp Nou, där 95 000 människor trängdes nyss, tom.
Kvar är en hylla av vita sjungande engelsmän som jag verkligen önskar all lycka och framgång, men hoppas slippa möta på vägen ut.

Den här matchen har jag sett en gång förut på plats. Då var det José Mourinhos Inter som var på besök i CL-semin och de spikade igen sitt eget mål på exakt samma sätt som Chelsea gjorde i dag.
Det är ju, förstås, också José Mourinho som är vinnaren i kväll. Om hans Real Madrid går till final i Champions Leauge vill säga, för då får de möta ett lag vars stomme han kan utan och innan, och med tre riktigt tunga startspelare avstängda i München om en knapp månad.

Barcelona då? Ja, de som spekulerar i att klubbens världsherravälde är över fick nytt vatten på sin kvarn i kväll. Å andra sidan vill jag hävda att det inte ska vara möjligt att hålla den nivå katalanerna gjort jämfört med övriga fotobllseuropa de senaste tre, fyra säsongerna.

Jag vet inte varför, men jag tänker lite på Cesc Fàbregas i kväll. Efter att ha tillbringat några år på språkresa i England där han aldrig fick några vidare troféer kom han till slut hem för att ändra på den saken.
Vet du vad du har Cesc? Du har taskig tajming.

Och Fernando Torres väg tillbaka till spanska landslaget blev just lite längre igen.

Över och ut och ner i mixad zon. Håll ställningarna.