Pep Guardiola hade redan tidigare en del att ta ställning till inför tisdagens monstermatch mot Arsenal. Nu har han en anfallare mindre tillgänglig, men lyckligt nog en knappt byxmyndig hembakad dito i fin form. Efter förra årets genombrott har Bojan mest varit flickidol i år (det finns ingen som drar ner så mycket primalvrål från Barcelonas fjortisfanbase som Krkic) och jag tror att han behövde gårdagens islossning mer än vad man kan tänka sig.

Pep själv hade ju anlitat ett extreme make over-team när han lanserade gårdagens startelva, och kunde inte låta bli att skämta lite om det själv efter match.
– Vilken uppställning, va! Såg ni, Tjigrinskij från start! tokade Pep loss på presskonferensen.

En som ändå inte fick plats från start är Pedro Pedrito, som gjorde sitt bästa för att låtsas som att det regnade i mixade zonen. Ja, bildligt alltså, den är belägen inomhus.
– Ibland från man spela, ibland inte, sa Pedro.
– Men blev du inte förvånad, du har ju startat de flesta matcherna på slutet? undrade den mixade zonens obestridliga leading lady Gemma Herrero på tidningen Marca.
– Nej, jag blev inte förvånad. Det finns ju så många bra spelare, svarade Barças lilla kanariefågel, varpå Gemma fick nog och utbrast:
– Vid Gud, säg någonting som jag kan använda. Något! Nån gång!
Pedro är inte känd för att vara Barças verbala killer direkt och såg lite olyckligt och ursäktande på sin överkvinna i mixade innan han tassade vidare till de väntande radiostationerna, med Gemmas sista ord ringande i öronen:
– Herregud, man får ju gräva ur dig orden Pedro!
Hårda bud.

 Bättre med boll än med ord. Foto: Spanish Sports & Football

Vi noterar också att Antonio Álvarez fick med sig sin första trepoängare som míster för Sevilla och att både Luis Fabianos och José Carlos nätkänningar var riktigt ruggiga. 

Vet du vad du har Zlatan, du har taskig tajming.

Och uppenbarligen ett sinne för drama utöver det vanliga. Minns ni hur vi tillbringade veckan före Inter-matchen och el Clásico i november förra året med att leka gissningsleken angående Zlatans medverkan?
Jag tyckte att veckan som kommer var intressant nog på förhand som den var.
Det här känns väldigt 2009.

Mitt i alla Champions/Clásico-förberedelser ska ju Barcelona spela av lite ligafotboll på Camp Nou i kväll också. Athleterna från Bilbao är ett av få gäng som tagit poäng på Barça i år och deras stora chans är så klart att Peps pack har tankarna någon annanstans i kväll.
Det är inte omöjligt om man ska döma av hur Xavi Hernandez resonerade kring saken när vi satt ner och pratade Arsenal, Clásico, VM och lite Clásico till i går på träningsanläggningen.

Jag: Men, det är ju match i morgon också.
Xavi: Ja, det känns som att det inte är det, eller hur?
Jag: Vänta nu, det är väl en sak att jag känner så, men lite värre om du har glömt?
Xavi: Haha, jo då, vi tänker bara på Bilbao just nu…

Men det var ju roligare att tugga om annat med Barças mittfältselegant, som en gång för alla svarade på frågan jag ofta ställer mig och ännu mer så efter matchen mot Arsenal. Tänker man på hur bra man spelar när man är mitt inne i det?

Xavi hade redan fått skjuta upp vår intervju vid tre tillfällen efter att han blivit skadad varje gång vi bestämt träff (då ger de inga intervjuer av någon anledning som jag inte riktigt har pejl på). När det hände senaste gången tittade Barças presschef Txemi lite skeptiskt på mig och frågade om det var jag som drog otur över mittfältaren.
Men inget dåligt samvete som man inte kan frossa lite till i, tänkte jag, så när Xavi inledde samtalet med: ”Jag är ledsen att det dröjt tre veckor” spelade jag ut martyrregistret och svarade ”fem veckor snarare, men det är lugnt”.

 Fem veckor. Hörde du det?

Zlatan Ibrahimovic fick lite praise från vår man i London häromdagen för sin utmärkta spanska. Undertextnissarna på TV 3 Catalunya är tydligen av en annan åsikt, som efter att ha kämpat med Ibras spitalienska i intervjun direkt efter match helt sonika uppgav ”Omöjligt att förstå” i textraden när Zlatan gick loss. Obetalbart.

Och så kan jag lugna alla Malis (och Gabons) supportrar. L’Équipes utsände nåddes av mina breaking news om Gernot Rohr och vidarebefordrade informationen sms-ledes till Seydou Keita innan maliern hunnit höra av sig hem. Men det var tydligen på håret.

Och så här såg Andrés Iniesta matchen i går.

Polotröjan!
Hundarna!
Kuddöverdragen!

Ja jävlar. Det är nyttigt att se en Barcelona-match på en pub i gott sällskap ibland. För att man slås av att det här är bland det porrigaste fotboll har att bjuda på just nu. Och för att man inser att även det ljuvaste livet drabbas av en baksmälla ibland.

Även om jag skulle avkatalaniseras totalt i kväll skulle jag nog hävda att 2–2 mellan Arsenal och Barcelona var mer poetiskt än rättvist. Men Cesc fick hosta in den där straffen som gör att matchen lever till nästa vecka och det är inget att säga om.

Zlatan Ibrahimovic gjorde två Zlatan Ibrahimovic-mål och det kan lord Nelson, drottning Elizabeth II och Gordon Brown aldrig ta ifrån honom. Ett grattis kanske är på sin plats.

Nu har Barcelona precis allt i sina händer, medan Arsenal har precis allt att vinna.
Och i ett längre perspektiv kan vi konstatera att Barcelona inte har något direkt tillförlitligt mittlås att ställa upp i returmötet om mindre än en vecka. Puyol och Piqué får titta på. Dimitro Tjigrinskij får inte spela i Europa. Rafa Marquez har klippt sig men inte börjat sköta sitt jobb, Gabi Milito är okej.

Det kan blir en mycket spännande retur på Camp Nou.

Kvällens stora drama är bara ett par timmar bort och ändå är det osäkert om de egentliga huvudpersonerna spelar.
Cesc Fabregas för att han är en smula skadad och Thierry Henry för att han inte längre är någon stabil startspelare i Barcelona.
Den här typen av matcher skapar ju alltid ett gäng heliga och ett gäng mindre heliga allianser och helt utan att det egentligen finns någon anledning ger sig Robert Pirès in i leken.
– Jag känner verkligen med Titi, som är en stor vän, men jag håller på Arsenal in i döden, säger Pirès till Marca med den logiska bildlösningen att fransmannen poserar halvt dold bakom Cesc Fabregas matchtröja.

 Tittut.

Ska vi prata lite fotboll också? Ja, Eric Abidal är tillbaka i truppen, men lär få svårt att krångla sig rakt in i startelvan det första han gör. Gerard Piqué och Xavi Hernandez ska vara i gång, medan Andy Iniesta har flera veckors rehabilitering framför sig.

Det här kan sluta hursomhelst känns det som, och då brukar ju Barcelona vinna. 

Seydou Keita är kanske inte Barcelonas mest färgstarke spelare på planen, men man måste ge honom att det alltid kommer något oväntat ur hans presskonferenser. Det är som att Keita inte alltid har, ska vi säga, total koll på läget.

– Du såg matchen mellan Real Madrid och Atlético i går, vad säger du om Reals insats? frågade en journalist i dag.
– Nej, jag såg inte matchen. Det var ingen idé tyckte jag, jag visste ändå att Real skulle vinna, svarade Seydou.
Det blev lite tryckt stämning i pressalen, innan någon fattade mikrofonen som går runt mellan murvlarna och frågade Seydou lite försynt:
– Hur tänker du nu?
– Alltså, det känns inte som att de andra lagen går för fullt när de möter Madrid, svarade Seydou.
Här gick först ett sus genom salen när hela presspacket flämtade efter syre (som det ioförsig är ganska dåligt om i den lilla baracken) och till och med Barcelonas pressperson Sergi som satt bredvid för att fördela ordet tittade med stora ögon på Keita.
– Men det är alltså min personliga uppfattning, att det är Barcelona och inte Madrid som alla lag vill slå i år, tillade Keita i ett försök att plåstra ihop den lilla olyckan han ställt till med.
Ungefär här avbröt Sergi presskonferensen och sa ”tack för i dag” till journalisternas stora protester.
– Hallå, vi har rätt till en halvtimmes presskonferens ju, gastade flera reportrar (det är en uppgörelse jag inte kände till och som oavsett inte gäller när Leo Messi sitter på podiet, men det är en helt annan historia). Å andra sidan hade Seydou Keita redan rubriksatt morgondagens tidningar.

Konspirationsteorier är nu ett mycket viktigt inslag i spansk fotboll (eller ska vi säga fotbollsjournalistik) men enligt en av många oskrivna regler är det medierna som ska ägna sig åt detta, medan spelarnas uppgift är att döda tankespökena när de blir tillfrågade.
Seydou Keita spelar inte riktigt enligt de här reglerna uppenbarligen.

Jag frågade l’Équipes utsände, som känner Keita lite privat, om maliern är av en anarkistisk natur, eller bara har dålig koll på läget.
– Dålig koll. Jag frågade honom vad han tyckte om Malis nye förbundskapten Gernot Rohr i dag, och han visste inte ens vem det var, fast det var flera veckor sedan han tog över som hans nye landslagstränare! utbrast min franske kollega.

Väl hemma var jag tvungen att googla grejen. Det kändes lite för corny. Och titta där, Gernot Rohr: ny förbundskapten för – Gabon.
Min franske kollega hade bara tagit ungefär 200 mil fel på land.
Jag känner att jag skulle hiva upp rätt bra med pengar för att få höra Seydous telefonsamtal till Malis fotbollsförbund i kväll.

Och från Mali till Mallis, för jag hoppas att ni inte missade Sportbladets fantasifulla layout i tidningen efter matchen Mallorca – Barcelona.
Jag kan ju ha lite svårt att komma nära intill Zlatan Ibrahimovic ibland. Men inget som inte lite redigering kan råda bot på.

 Freudiansk friläggning? 

Real Madrid ställer upp med en startelva som, förutom överraskningen Gago, känns rätt väntad sett till den senaste tiden. Är det Diego Armando Maradonas förtäckta hot som letat sig fram till Manuel Pellegrinis medvetande?
Reals intellektuella alibi Esteban Granero har smugit sig in i startelvan genom tålmodigt väntande och säkert spel när han fått chansen, precis som Rafael Van der Vaart, som i dag får sitt första riktigt stora förtroende från start. Holländaren har ändå varit en av Marängernas bästa spelare på slutet, så den som har protester får lufta dem nu eller tiga för evigt.
Guti på bänken är så klart de vitas dödligaste motgift, alla som vet något om den hårfagre mittfältseleganten vet att det är i inhopp och små doser han smakar bäst.

Om Atléticos uppställning finns inte mycket att säga. Forlán är granne med Kun och José Antonio Reyes står för trolleritricken på högerkanten.

34 poäng skiljer lagen åt, det är ett historiskt stort tabellavstånd, men om någon har missat det så är Atléti i final i spanska cupen och slog Barcelona på hemmaplan för några veckor sedan.

Men, innan vi fäster all fokus på Santiago och Pavarotti: vad är det som pågår i Andalusien?

Ni kanske inte har tänkt så långt framåt, men det har jag. Så: Zlatans mål kan mycket väl ha varit det som avgör la liga den här säsongen.
Det här var inte årets svåraste bortamatch när spelprogrammet trycktes i somras, men med Mallorcas fantastiska hemmafacit så här sju månader senare är det snyggt att Barcelona går all in.
Även om Zlatan då ryggade lite inför uppgiften (jag har en Gbg-lobby att tillfredsställa, och så är det med det).
För mig var det den detaljen som avgjorde frågan. När Zlatan hittar på hittills nästan ogjorda assistmetoder är han i form. Och hör sen.
– Johanna, hur säger man rygg på svenska, var en fråga som mer än en kollega poppade efter match (correction: de kallar mig ’Juanita’ vilket inte har med något att göra, men nu vet ni).
Vad blir Ibras nästa framspelningsattribut? Näsan?

Men nu tappade jag tråden. Det här var Barcelonas sista riktigt knepiga uppgift innan el Clásico, medan Real Madrid i morgon möter lillasyster Atléti i årets andra derby och det är en match som man inte kan förutspå. Inte för att Real Madrids spel inte går att deciffrera just nu, utan för att Atlético aldrig befinner sig i den form man tror. De har faktiskt sällan någon form alls, så fort man börjar ana ett mönster i los Colchoneros uppförande så motbevisar de en. Kaos är granne med Kun och så (och med det menar jag faktiskt inte Maradona, som säkert är krävande nog att ha som svärfar och förbundskapten ett VM-år som detta). 
I veckan spelade Agüero sitt livs fotboll, medan Diego Forlán blev så provocerad av sina egna supportrar att han gav dem orala tips helt utan att de faktiskt hade frågat.

Och på samma tema så blev El Chupete Suazo (vi kan kalla honom Nappen) utbytt utan att ha gjort mål för Zaragoza, men det hade tre andra lagkamrater fixat när Zaragoza förnedrade tabelltrean Valencia på hemmaplan.
Jag fattar ju att det inte är kul att hamna i kölvattnet efter Barcelona och Real, men hallå, man kan väl låtsas att man bryr sig i alla fall?

Pep Guardiola har tagit det tuffa beslutet att vila Leo Messi i dag, trots att Barcelona möter la ligas bästa hemmalag. Det är klart att Leo inte kan spela hela tiden, men personligen kanske jag hellre skulle sätta honom på bänken i bortamötet med Xerez om ni förstår hur jag menar.
Allt för spänningen verkar Pep resonera och det är väl inte dagens vildaste gissning att Messi kommer in i andra om matchen behöver avgöras.
Däremot gör Jeffren en storstilad comeback och efter att inte ha blivit uttagen i a-laget på över en månad går han rakt in i startelvan. Ibra är där, men det visste vi ju redan.

Några semesterfirande svenskar har jag spårat ner på arenan, men annars måste jag säga att ön står upp rätt klent mot mina förväntningar. Själv gör jag mitt bästa för att leva upp till Mallis förväntningar på nordborna och tog årets första dopp i Medelhavet för några timmar sedan. Vi kan säga att det var friskt.

Annars delade jag flyg med ett helt gäng glada Hells Angel’s-spanjorer som av den lilla läderklädda folksamlingen på flygplatsen att döma har någon form av gathering här.
Man måste ju beundra nytänket i att lägga en motorcykelkonferens på ett av få ställen i Spanien dit man absolut inte kan hoja.

Mallorca har återigen häng på en Champions League-plats efter att Sevilla verkar lagt ner säsongen i förskott. Borja Valero och hans posse kommer att sälja sig dyrt i kväll, det är jag ganska säker på.

För övrigt är kvällens match ett av få katalanska derbyn, rent lingvistiskt i alla fall.
Visca Mallorca i visca el Barca!