Real Madrid gör i dag sin sista match (för stunden) utan José Mourinho på bänken, eftersom Mous Uefa-avstängning går ut efter mötet med Ajax i dag.
Johan Cruijff har hjälpt sina landsmän att kartlägga kvällens CL-motståndare och lämnar i Marca den mycket uttömmande spionrapporten som gör gällande att ”det är på mittfältet man kan såra dem”.
Ja men då så.

Barcelona har å sin sida landat i Vitryssland, enligt rapporter utan att Pep och Sandro bytt ett ord med varandra, men kollegor som är med på resan hälsar att en mötestid mellan dem två har avtalats. De ska bara kliva upp ur sandlådan, borsta av sig gruset och slå Bate Borisov först.
Det här med öststatslag är ingen dröm för Barça, det minns alla som hängt med i några säsonger, men jag skulle överdriva om jag sa att hemmaopinionen är orolig för att Bate läst Barça sönder och samman.

Spaniens riktiga stjärngäng Real Betis har tagit de flesta med storm hittills i år, och tränaren Pepe Mel tar förlusten mot Getafe med ro och menar att de fortfarande har överraskningsmoment kvar att bjussa på.
– Vi har en plan B, en plan C och en plan D, så det är ingen ko på isen, hälsar tabellettans míster Mel.
(Det är en idiomatisk omskrivning från undertecknad dock. Det är dåligt med kor och ännu sämre med is i Andalusien, men ibland måste man få ha lite kul på jobbet.)

Det här med att Walter Pandiani har det svettigt har tydligen väckt skratt i Sverige och Norge. Härligt. Om jag verkligen skulle berätta hur varmt det är i Barcelona undrar jag vem som skulle skratta sist, men eftersom det här med väderhån känns lite väl 2007 lämnar vi det att bero och hoppas att El Rifle kommer ihåg deodorant inför nästa presskonferens.

42 sekunder.
Så länge höll gårdagens ovation av José Mourinho i sig på gårdagens Real Madrid-möte i huvudstaden, som tog en spontant början när Florentino Pérez nämnde portugisens namn för första gången på gårdagens medlemsmöte. 
– Han är den bäste i världen, konstaterade Flo efter en stund. Real Madrids spelare är också överens om den analysen, om man ska tro Marca, men ställde ändå Mou the man mot väggen förra veckan för att få en förklaring till hans nya beteende.
– Vi vill ha tillbaka vår gamla míster, ska ha varit budskapet från spelartruppen.
Möten är veckans trendig topic i Madrid. Mourinhomöte, medlemsmöte och sedan spelarmöte. Snart är det bara nio europatitlar och lite mer glam som skiljer Real Madrid från vilken hem- och skolaförening som helst.

I kväll ska Real Betis bita sig fast i tabelltoppen när man bortamöter Getafe, men i övrigt var den gångna helgen en återgång till sakernas normala tillstånd i Spanien. Barcelona lämnade en gång för alla den reklamfria tröj-tiden bakom sig och de hardcoreculés jag pratade med efter medlemsmötet var lite nostalgiska.
– Där försvann en del av vår identitet. Nu är vi mer en klubb vilken som, tyckte en vän som var på medlemsmötet och bekräftade att många röstade ja till Qatar-avtalet ”för att Pep sa så”. 
Det säger en del om Guardiolas tyngd i klubben nuförtiden, och det förklarar väl också varför följande uttalande från Barçatränaren skapat viss förvirring hos de Blaugrana.
– Jag känner mycket med Joan Laporta, jag har obegränsat förtroende för honom och jag tycker inte alls att han borde ställas inför rätta.
Under tiden som klubbordförande och a-lagstränare var den en dåligt bevarad hemlighet att Pep och Joan inte var särskilt bekväma i varandras sällskap. Nu, när nye ordförande Sandro Rosells medlemsstämma valt att ställa föregångare Laporta inför lagens långa arm på grund av lite speciella utgiftsposter ut klubbkassan, så väljer Pep helt plötsligt Laportas sida.

– Det visar att Pep börjar bli paranoid. Han börjar se spöken överallt och tror att folk är ute efter honom och det är inte förrän de inte längre bossar över honom som han kan bli deras vän utan förbehåll, viskar en kollega som står den katalanske hövdingen ganska nära.
Att Peps uttalande blir ett sätt att indirekt ifrågasätta Sandro Rosells agenda står utom allt tvivel i alla fall.
Enligt tidningen AS har Barcelonas styrelse bestämt sig för att betrakta Peps utfall som ”ett uttalande av en supporter”, men att Guardiola sa det hela inför halva spanska pressen gör saken delikat.

Dagens viktigaste sist: Spaniens favoritwag Shakira har, tillsammans med Gerard Piqués familj, lagt vantarna på en privat vipbox på Camp Nou. ”Eftersom sångerskan föredrar att hålla en så låg profil som möjligt när hon ser matcherna” skriver Mundo Deportivo.

Jo jo. 

Vi har en fotbollskväll framför oss med så mycket godis att jag inte kan hantera allt på en gång. Så vi får ta det lite pö om pö och konstatera att från klockan 18 och ett par timmar framåt kan Marcelo Bielsa mycket väl ta sina sista andetag som lejontämjare i Baskien. Athletic har börjat ligan katastrofalt och Villarreal är ingen liten eftermiddagstapas att mumsa i sig på San Mamés.
(Det där kan för övrigt ha varit mitt livs mest tillkämpade matmetafor, nästa gång måste ni ryta ifrån.)
Samtidigt går Sevilla en rond om tabelltoppen mot Valencia i en match som handlar om mycket mer än vi tror. José María del Nidos korståg fortsätter med oförändrad kraft trots att Barcelona och Real Madrid ännu inte ryckt iväg i tabelltoppen och mannen som kallat sig själv Sevillas näst viktigaste person efter påven (som ju trots allt inte bor i Sevilla) är säker på att rättvisan ska segra.

Påven själv var för övrigt på besök i den spanska huvudstaden i somras och Real Madrids a-lag ville visa sin uppskattning. Så de satte sig ner och spånade, ritade mindmaps och filurade på en bra present värdig världens mäktigaste religiösa ledare.
Och så plötsligt knäckte någon koden.

Enligt källor i Vatikanen har tröjan nu placerats mellan Dödahavsrullarna och Den heliga graal i Sankt Peterskyrkans katakomber.

Klubbens näst mäktigaste religiösa ledare fick ju en skopa klädkritik på bloggen häromdagen. Jag, och många med mig, såg José Mourinhos stiltapp och jag var tvungen att bita ifrån. Och titta här vilken effekt det fick.

På Camp Nou får vi i kväll bevittna anfallskampen mellan en loppa och en tiger och alla som gick på svenskt dagis på 1970– och –80-talet vet att det alltid är det minsta djuret som vinner såna dueller i fablernas värld.

Pulga y Tigre. Foto: Marca

Men innan dess ska Barcelonas medlemmar votera om huruvida klubben ska fortsätta sponsoravtalet med Qatar Foundation. Om det blir ”ja” kommer klubben casha in 165 miljoner euro under fem och en halv säsong. Det är förstås en högst ideologisk omröstning, där de progressiva ”mer än en klubb”-anhängarna ställs mot de som anser att ska man leka fotbollsklubb får man göra det på kapitalismens villkor.
– Om vi inte skriver kontrakt med Qatar kommer vi vara en fattigare klubb, och vi kommer inte ha råd att behålla nuvarande trupp, säger Sandro Rosell, som går sin tuffaste match som ordförande i Barcelona just i dag.

Barças överstepräst Johan Cruijff och Rosells företrädare Joan Laporta har inte missat ett tillfälle att prata om klubbidentitet och Unicef på slutet och holländaren har vid fler än ett tillfälle insinuerat att Rosells affärer med det lilla arabemiratet är fishy.
Joan Laporta, som nuförtiden sliter för att skilja Katalonien från Spanien med sitt separatistiska kvasisocialistparti i det lokala parlamentet, skickade ju annars i veckan iväg en av sina söner till London.

Jag tror att han behövde mer tid för sig själv helt enkelt.

Gåsleversocialism galore.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

Real Madrid har rest till nordkusten och los Blancos med Cristiano Ronaldo i spetsen fick ett sedvanligt hjärtligt mottagande i Santander.
Crille svarade med ett välavvägt långfinger, men hävdade sedan själv att det var på skämt och riktat till lagkamraten Pepe.

Hej till publiken. Foto: La Sexta

Jag behöver inga förklaringar, man ska inte le mot folk som kastar bajs på en, Crille, jag ger också folk som busvisslar fingret. Jag är helt med dig här, kompis.

I kväll ska Real ta revansch för Levante-torsken mot ett Kennedy-fritt Racing Santander.
Jag säger att publikreaktionen när speakern ropar upp gästernas nummer sju kan bli, well, intressangt.

Jag har ju förklarat för er att jag inte tänker Neymar-blogga mer innan han är i hamn i någon av klubbarna som påstås jaga honom. Men det hindrar ju inte att jag webbskriver lite om saken på lösa och mindre lösa boliner för nyfikna.

Annars har Real Madrid tappat tre poäng sedan vi hördes sist, medan Barcelona spottade upp sig efter Real Sociedad/Milan-krisen. Pep tappade humöret på presskonferensen efter alla frågor om formsvackor och Fifa-virus häromdagen men efter 8–0 på Camp Nou kunde Barcelonas förstefilosof slappna av lite och förklara sig:
– Jag vill bara skydda mina spelare, jag är inte arg, sa Pep, som dessutom berömde Osasunas tränare José Luis Mendilibar för ”visat mod”.
Mobbning av kollega, kallas det visst också.

José Mourinho passade på att ge Sami Khedira en stor portion av skulden för förlusten mot Levante efter att tysken åkt ut och Real fick klara biffen med tio man. Med tanke på hur ofta José Mourinho pratar om att Madrid åker på utvisningar tycker jag att det ändå är snudd på tjänstefel att inte reda ut en sån situation ändå.
Sen blev jag så där svag för Mou igen när det kom fram att han skänker bort sin Ballon d’Or-utmärkelse till Bobby Robsons minne.
Och så var allt ont glömt för den här gången.

Nu ska vi göra saker med vår kväll, både ni och jag, i morgon har vi ett Mestalla-möte på menyn som jag hoppas hårt på.
Jag ville bara kolla att ni lever.
Vaya con Dios.
 

Atlético Madrid hade just hamnat i förstadiet till målkris när islossningen kom och de båda nyförvärven Falcao och Diego prickade nät mot Celtic i Europa League. Atléti såg i går ut som ett riktigt fotbollslag igen och de var inte ensamma om att ge en ny míster lite andningsrum i Spanien.
Det vore synd att påstå att det här klippet gör Iker Muniains 2–1-mål mot slovakerna rättvisa, men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att Marcelo Bielsa sov ganska gott i natt.

Jag är, som ni kanske märkt, inne i en seriös Cristiano Ronaldo-fas i livet, och jag är uppenbarligen inte ensam. Hans fantastiska tv-utspel häromdagen (som hälften av er av obegriplig anledning tolkade som att jag INTE diggar portugisen, men ni är väl bara avundsjuka för att jag är rik, snygg och bra) har fått fötter, och helgens Real Madrid-motståndare Levante är inte sena att hänga på.
– Jag trodde det var mig han pratade om, men men, säger försvararen Juanfran García inför söndagens match, där hans lagkamrat Xavi Torres tydligen fått inspiration från händelsen i Zagreb:
– Ronaldo är en fantastisk spelare och otroligt snabb, om vi måste trycka till honom så får vi göra det, det gäller hela laget.

Nu verkar det tillfället dessvärre inte bjudas för Levante, Cristiano Ronaldo tränade inte i dag och är högst osäker till spel på söndag.

Jag var på förhand lite orolig för hur mina kolleger på Sport och Mundo Deportivo skulle lösa det nya Cesc-läget. För lika mycket som samtliga inblandade är glada över att han lämnat London, lika mycket tappar katalanska tidningar i uppslag när en transfer man spekulerat i under i runda slängar tre års tid, varje dag, året runt.
De gångna säsongerna har Barcelonapressen helt enkelt fyllt nyhetslösa tidningsdagar med en kompott av fakta, önsketänkande och fabulerande på Fàbregas-fronten och när affären väl var i hamn måste man ha tittat på varandra och tänkt: ”Och nu då, qué pasa?”.
Men man har hittat en ny talang (med mer spännande frisyr) att sätta tänderna i och även om jag för egen del funtar på att fixa ett kortkommando för ordet Neymar på mitt tangentbord, så vill jag här och nu utfärda en varning för att det här mycket väl kan bli en långdragen historia.

#Frillboll. Foto: Sport

Om det spanska Luftfartsverket har någon som helst business sense är det nu de lanserar en permament flygbana på El Prat i Barcelona och Barajas i Madrid vikt för direkta privatflygningar till São Paolo i Brasilien. Den kommer att utnyttjas frekvent av fotbollspampar i kostym den närmaste tiden.

Och innan jag glömmer det: ni missade väl inte Andrés Guardados mummamål från mittplan när Deportivo gjorde mos av Barça B i veckan?

Bra. Då är jag lugn. Då kan ni ta helg.

Real Madrid gjorde verkligen inte mer än vad som krävdes av dem, men tog tre poäng av nu-får-vi-lugn-att-gå-vidare-med-våra-liv-karaktär i Zagreb i går.
Men nu måste vi prata lite om klubbens höstgarderob: Röda bortaställ, vad är det för tokigheter? 
Nu har vi pratat färdigt om det.

Cristiano Ronaldo kan ioförsig bära upp rött efter många år i landslaget, men det var inte någon lycklig superstar som klev av planen på Maksimirstadion i går. Kanske var det påminnelsen om att matchen kunde ha spelats på Malmö Stadion som gjorde Crille lite deppig, eller så var det bara den blodutgjutelse i foten (såna obehagligeheter länkar jag inte till, ni får leta upp det själva) som drog ner hans spirits.
Ronaldo är förbannad på att domarna inte skyddar honom och att bortapubliken hatar honom, och på kuppen gav han oss en oneliner som jag kommer planka rakt av när idiotkommentarerna gör entré i kommentatorsfältet på bloggen:
– Ni är bara avundsjuka för att jag är rik, snygg och bra. 

Åh, Crille, lämna aldrig la liga. Evva.

Villarreal fick en motigare start i gruppen som vi kommer att känna som gruppspelets kanske jämnaste vad det lider. Eftersom jag är principiellt emot att zappa mellan CL-matcher (correction; eftersom jag inte har Villarreal-kanalen på min tv) får vi köra ett litet sammandrag här. Jag tänker; ska vi ta det spegelvänt och på tyska?

Annars måste vi konstatera att José Mourinhos nya stiltapp nådde en ny bottenotering i går. Om hans protegé i Real Madrid är rik, snygg och bra är Mourinho snart bara rik och bra (vad händer den dag han bara är rik?).
I mitten på augusti kunde vi konstatera att Mou the man odlat antydan till semestermage och manboobs och förfallet för tränaren som länge utmanat sina spelare om uppmärksamheten och primalskriken från den kvinnliga (och manliga homosexuella) fotbollslobbyn har gått från

 till 
och det på oroväckande kort tid.

Tragiskt är vad det är.

Ja, dåskavise. Då kastar vi det blogginlägget i papperskorgen och börjar om från början, ackompanjerade av mina italienska bänkkamraters ”due-duuuue!”-skrikfest, som påminner om när Mattias Jonson slog in en sen kvittering på Danmark EM-sommaren 2004, även om tonläget är betydligt gladare från spaggarnas håll den här gången.

Jag vet inte vad Barcelona pysslade med i början av den här matchen, annat än att Sergio Busquets såg ut att fundera på om han glömt stänga av spisen och Javier Mascherano om han verkligen kommit ihåg att lämna barnen på dagis. Eller nattis.
Max Allegri gjorde vad han borde; utnyttjade den tillfälliga sinnesförvirringen, och sa till Pato att göra som Forrest Gump: springa. 0–1 var det bästa som kunde hända den här matchen, men för Milans del såg målet helt enkelt ut att komma för tidigt. Barça hann bara vrida upp frustrationsnivån ett snäpp efter Leo Messis stolpboll innan de fick vad sökte.
Att David Villa kan slå frisparkar både när han är i form och inte är egentligen ingen hemlighet, problemet i Barcelona är att det ofta tar ett tag innan det är hans tur i rangordningen.

Milan hade så klart inte ambitionen att föra den här matchen och upplägget i övrigt var gissningsvis i enlighet med både Peps och Max taktikpärmar. (På katalanska blir ”Peps och Max” för övrigt ”Peps i Max” om ni undrar eller bara har riktnummer 031. Å andra sidan är det ju Pep Guardiola och inte Peps Persson som tränar de blågrauna, så jag vet inte vad jag dillar om exakt.)
Sen gjorde Thiago Silva, mittbacken som Barcelona saknar, det hela till ett alldeles karaktäristiskt italienskt drama och ja, Barcelona kan inte skylla på någon här. Antingen tappar Barcelona normalt sett aldrig koncentrationen eller så blir de bara aldrig straffade för det annars, jag kan inte bestämma mig riktigt.

Il calcio ändå. Det är grejer det. Tyvärr alldeles för sällan these days, men det spelar onekligen mindre roll i kväll.

2–2 är Barcelonas vanligaste resultat så här långt in på tävlingssäsongen och varför ska Pep Guardiola alldeles strax få förklara för oss. 

Nå. Bate och Pilsnerlaget spelade oavgjort i Tjeckien och att vi såg ettan och tvåan i Grupp H på Camp Nou i kväll behöver vi inte älta vidare om, va? Vi får helt enkelt konstatera att den här turneringen står och stampar ungefär där den var i går för samtliga fyra inblandade. Grupp H har rent matematiskt alltså i princip inte börjat än.

– 30 procent av supportrarna tycker det är överspelat, 40 procent är upprörda över det han sagt om Pep Guardiola, övriga 30 procent tycker att Zlatan var en bra anfallare.

En kollega på Mundo Deportivo gjorde en empiriskexakt prognos över Zlatan Ibrahimovics välkomnande på Camp Nou i morgon, innan den tunga skadenyheten trillade ner i Italien i dag.
Nu får vi aldrig veta hur el barcelonismo skulle ta emot Ibra, men tror vi att det skulle röra sig om någon form av Figo-feber så tror vi fel. Zlatan gjorde en fullt godkänd säsong i Spanien, sedan började han bråka med sin tränare och sedan lämnade han Katalonien. Därefter har Barcelona haft fullt upp att vinna ligan, spela ut Manchester United i Champions League-finalen och bygga vidare på kom-så-kramas-vi-myten om sig själva. Det har blickats väldigt lite bakåt och levts väldigt mycket i nuet och även om Ibras icke-återkomst var ett av dagens samtalsämnen smällde Mark Van Bommels dito ännu högre.
Van Bommel gjorde saker med Andrés Iniesta i VM-finalen förra året som jag av princip inte länkar till, men väntar ni på busvisslingar på Camp Nou kan nog holländaren ändå fylla vårt Z-tomrum.

Efter Milans första presskommuniké som gjorde gällande att Zlatan lider av en ”lindrig muskelskada” gick konspirationsteoretikerna i Katalonien i spinn (de har en viss historiskt nedärvd vana vid den typen av resonemang, be mig inte utveckla det) och mitt spanska twitterflöde fylldes av mer än övertydliga spekulationer om att Ibrahimovic helt enkelt inte pallar trycket.
Jag vill ju tro att han gör det.
Jag vet å andra sidan att vissa jobbsituationer är så fulla av förväntningar och avgrundsdjupa fällor att man gärna lämnar jobbet till någon annan. Det är väl därför Simon le Bank sitter och skriver morgondagens tidningskrönika mitt emot mig.

Nämenförfan, nu tar vi ett chill pill, jag skojar bara.

Men Milans presstab tog sig samman, förklarade att Zlatans ljumsk/lårproblem var värre än befarat, och därefter finns inte särskilt mycket att tillägga. Zlatan Ibrahimovic saknas i morgon, han reste inte ens med till Barcelona, vilket man kan tycka vad man vill om, och när Max Allegri ställer ut Pato, Boateng och möjligen också Cassano på planen i morgon får han be en bön att Barcelonas dåliga form från Real Sociedad-mötet håller i sig.

Själv gör jag mitt yttersta för att inte känna mig, ja ni fattar.

Andrés Iniesta får be att benknäckarna står honom bi och att vi oavsett får en genomkörare av europeisk toppklass.