Vad vill du säga till Athletic Bilbaos fans som börjar känna tvivel?
– Att det är rättfärdigat.

Marcelo Bielsa är inte typen som lägger skulden på andra. Han är inte typen som svarar kort heller, men jag besparar er den uppskattningsvis 15 minuter långa utläggning som följde på svaret.
För 25 år sedan upptäckte Bielsa en 14-årig Mauricio Pochettino och plockade honom till det argentinska storlaget Newell’s Old Boys som han tränade då.
Sedan dess har ingen av dem riktigt släppt taget.
– Han är som en andra pappa för mig. Jag ser saker jag lärt mig av honom i mitt eget coachande, sa Pochettino inför matchen i kväll och på presskonferensen efteråt såg han lite skamsen ut över att utmanövrerat sin ledsagare här i livet.

Förväntningarna på Bielsas Bilbao är höga och tillsammans med spelarmaterialet han förfogar över är det helt rätt. Iker Muniain ska, efter att förra året nått lite av en platå i utvecklingen, blomma ut som det lilla baskiska underbarn han är i år. Javi Martínez ska visa att han växt i sitt sexpack.
Tillsammans med lillkillen Ander ska de vara brothers in arms and booze resten av livet (”Alkohol, alkohol, alkohol, alkohol, alkohol”).

Men kryss mot Rayo Vallecano på San Mamés och torsk mot Espanyol borta är en start som gör läget lite svettigt för den äldre argentinaren, som ändå är helgonförklarad av en betydande del av chilenarna.

Vill han trösta sig med något så är det svettigt för oss andra också i Barcelona, när jag anläde till Cornellà i kväll var jag osäker på om jag simmat dit eller tagit tuben. Men jag vet att jag inte brukar få medkänsla när man klagar på medelhavsvädret hemma, så vi går vidare.

Espanyol har möblerat om rejält i sin startelva i år, tunga pjäser som Osvaldo och Luís García är borta, men kompenserar med en entusiastisk hemmapublik och ett friskt humör som hållit i sig över sommaren.
Thievy Bifouma är ett glatt offensivt tonårstillskott för los pericos (han är ganska bra på Play Station också, säger l’Équipes utsände som tog sin landsman under sina vingar i somras) och Sergio García hängde två på ren inspiration. 

I dag firar Katalonien nationaldag, vilket innebär att folk och fä (mest folk) promenerar runt med flaggor över axlarna och önskar frihet från resten av Spanien. Espanyol gav sina supportrar den bästa uppvaktning på bemärkelsedagen man kunde be dem om.

Men nu måste jag sova. I morgon kommer Zlatan Ibrahimovic till stan och jag har lovat att ta emot med blommor på flygplatsen.

Säsongsstarter. Visst älskar man dem som sina närmaste släktingar? I Spanien är det lika bra att ta vara på omgång ett till typ fyra, innan tabellen tråkat till sig och blivit vad den brukar.

Alltså, FC Barcelona i går.
Barcelona i dag arbetar utifrån teorin att till och med i den rätt ojämna la liga så skördar det så kallade Fifa-viruset sina offer på hög nivå, vilket alltså innebär att man lägger skulden på de landskampsläger som i stort sett hela lagets startelva var iväg på förra veckan, medan lag som Real Sociedad får behålla sina spelare hemma.
Jag funtar på om det var den sämsta andra halvlek Barça presterat sedan jag lärde känna dem, det var i alla fall en topp-tre-insats på den skalan (eller bott-tre, om ni hellre vill). La Real, å sin sida, är ett solidariskt bygge som redan under förra årets återuppståndelse i Primeran visade att de inte tänkte ligga och skava i närheten av nedflyttningsplatserna bara för att få spänning i vardagen.

Peps pack fick dessutom Alexis Sánchez skadad och borta i två månader. Jåvigt. 
Å andra sidan, ibland riskerar det här laget att lyda under överflödets förbannelse och det Barcelona behöver nu är en auktoritär ledargestalt på planen. Jag tänker att någon borde ringa Carles Puyol och höra hur han känner inför uppgiften.

Ju fler kockar desto sämre gazpacho. Foto: Mundo Deportivo

Real Madrid la nästan inget emellan, Cristiano Ronaldo gjorde en lyckad ”piscina” (spanska för ”swimmingpool” och likaledes en metafor för att dyka dramatiskt på plan) strax utanför straffområdet och Ben ze cat har återigen visat att han är Ben ze man. Mål nummer två var snyggt, framspelningen utomjordisk och ja, helt plötsligt har Real ligasegern helt i egna händer.
Vinner de bara återstående omgångar plockar de hem bucklan i maj nästa år.
Rafflande.

Atlético Madrid har fått precis den start de inte behövde på säsongen. Det normalt (åt båda håll förvisso) målglada gänget från huvudstaden har inte satt en strut sedan Falcao fick förtroendet framåt. Valencia å sin sida blir inte lätta att slå i år och Roberto Soldado är snart tillbaka och sniffar på en plats i landslaget.

Men skit i allt det där, för i kväll kommer Marcelo ”El Loco” Bielsa på besök till Cornellà och oavsett resultat kommer jag dyka ner på presskonferensen efter match och bara mysa. Bielsa ger inga individuella intervjuer, men är ändå känd för att presskonferensprata tills siste man faller, vilket innebär att hans möten med medierna ibland drar iväg uppåt en tre, fyra timmar.
Om ni inte hört något från mig i morgon bitti behöver ni med andra ord inte ringa polisen.

Om allt går enligt Real Madrids planer kommer det inte vara mycket kvar av Getafe på Bernabéustadion vid tiosnåret i kväll. Att la liga är en hyfsat ojämn historia är ju lite av veckans tema i Spanien där JM del Nido står på barrikaderna (av solidaritet eller bara egenintresse?) och det blir ju inte lättare av kontrakt som hindrar de bästa spelarna från att möta sina gamla arbetsgivare.
I dag är det Pedro León som får titta på när lagkamraterna eventuellt blir svårt påhoppade av Real. León har inte bara en inte-prata-om-Mourinho-klausul i kontraktet, utan också en inte-spela-mot-Mourinho-dito. Om inte Getafe hostar upp två miljoner kronor och lägger på Florentinos bord. Loco.

Dagens huvudroll är det väl annars tänkt att en annan portugis ska spela. Jag var ju på sponsorjippo med Cristiano Ronaldo i onsdags där vi fick spana in filmen där hans färdigheter på planen bryts ner på ett vetenskapligt plan.
Det var rätt ball att se Crille nicka in frisparkar med perfekt precision i mörker och det säger jag inte för att hans sponsor Castrol betalar mig för det (men Castrol, om ni vill att jag ska säga det igen så kommer det kosta pengar, ska jag säga det flera gånger igen kan det bli tal om mängdrabatt).

Det intressanta med att träffa superstars är ju ofta hur deras entourage beter sig. I Ronnies fall – hysteriskt. Men när de inbjudna journalisterna slagit sig ner, säkerhetspersonal roddat färdigt i sina hörsnäckor och presskonferenskvinnorna gjort klart att man fick ställa ”ONE question each”  var det en rakt igenom trevlig pratstund Ronaldo bjöd på.
Förutom de där nationalförankrade frågorna (”Vad vill du säga till dina fans i Thailand?”, ”Kommer du någonsin spela för en rysk klubb?”) bjöd, logiskt nog, den tillreste tyske murveln på bäst underhållning:

– Vad tycker du om Mario Götze?
– Hm. Jag vet inte vem det är, svarade Ronaldo lite skamset.

En fråga är en fråga och det var inte förrän Gazzetta dello sports Madrid-korre Filippo Ricci tog saken i egna händer och förkunnade ”du får ställa en till!” som tillrest tysk tog till orda igen:
– Vem är din tyska favoritspelare då?
– Özil! utbrast Crille.
– Tyskar och deras respekt för regler, muttrade Ricci.

Jag gillar Crille, har alltid gjort, och det är ju inte så att jag inte stött på honom tidigare under tiden i Spanien, men att sitta ner i någorlunda lugn och ro under en halvtimme är ändå en helt annat historia.
Portugisen svarade tålmodigt på alla frågor (”Jag vill hälsa fansen i Thailand att jag är glad att de håller på mig, fansen är det viktigaste jag har”), log när det var läge att le och pratade om sig själv i tredje person så ofta tillfälle bjöds.
Om Leo Messi är en fotbollsstjärna är Cristiano Ronaldo en superstjärna, en fotbollens Michael Jackson (inte bara för att de båda lyckats med konststycket att yngla av sig med okända mödrar) med en alldeles unik utstrålning. 
Kort sagt: Cristiano Ronaldo hade fått ligga även om han inte var känd.
Messi? Känns mer oklart.

Det känns framför allt lite perverst att jag ska svara på den frågan, så vi glömmer den. För det här var inte det enda jag satt och tänkte på med Crille en och en halv meter framför mig, det vill jag föra till protokollet. När jag frågade hur det är att vakna med pressen varje dag och om han inte skulle vilja vara någon annan då och då svarade Ronaldo uppriktigt och lite överraskande:
– Jo, det är klart. Det är inte alltid lätt att vara Cristiano.

(meddelande till Aftonbladets bloggteknikverkstad: Det här med bildlöst bloggande, det är inte min grej. Kom i luckan nu!) 

José María del Nidos upprorsmöte fortsätter, efter att dagens presskonferens visat att de tolv ”indignerade klubbarna” suttit ner och pratat utan att komma fram till något särskilt, mer än att de ska ses igen.
– Det finns ingen väg tillbaka, den här rörelsen är ostoppbar, mässar del Nido som den lätt teatraliske andalus han ändå är.
Nästa gång är dessutom Real Madrid och Barcelona välkomna att delta i revolutionen (oklart vad de ska bidra med, men ändån) och skandera slagord bäst de vill.

(här hade jag publicerat en bild på Del Nido om inte bloggverktyget kukat ur)

Det är skönt att Sevillas starke man håller nyhetsflödet intakt när ligan gör landskampsuppehåll, men efter vad som känns som en mindre evighet drar la liga i gång på riktigt i helgen.
Och vi har ju att göra med lite mer utspritt spelschema och matchtider på slutet i la liga. Jag har trott att det uteslutande handlat om att anpassa sig till den asiatiska marknaden tills jag sprang på en alternativ förklaringsmodell i Marca i dag. Det är intresseföreningen med det smidiga namnet La comisión nacional para la racionalización de los horarios españoles, vi kan kalla dem Nationella komissionen för rationalisering av spanska tider, som är ute och viftar. 
Ni har kanske märkt att de spanska mat- och sovtiderna inte direkt är ställda efter Skalmans önskemål. Ja, det har en liten del av den spanska befolkningen också, och nu tycker ovan nämnda grupp att det är dags att sätta ner foten. De kräver att omgångens Primera-matcher som väcker störst intresse (läs Reals och Barças) ska sparkas igång innan klockan 22.

Om vi tycker att det del Nido och hans kamrater pysslar med är fotbollsrevolutionärt så vet jag inte var vi ska placera det här förslaget på skalan.
Däremot överväger jag att stöda komissionen med anonyma donationer månadsvis. Min egen livskvalitet – och arbetsinsats – skulle stiga med gissningsvis någonstans mellan åtta och 25 procent om jag slapp sitta och klippa med ögonen nära midnatt i andra halvlek på Camp Nou.

Annars har Pep Guardiola tagit emot det katalanska parlamentets hedersmedalj i dag (det är ett mindre mysterium att han inte fått den tidigare), och hållit ett fint tacktal som ni inte kommer fatta om ni inte kan katalanska, men desto viktigare visat upp sin ganska skygga familj för män i otidsenliga hattar.

Ni såg ju att Enzo Zidane gjorde a-lagsträningsdebut under pappa Zizous vakande öga.
I går hängde lillebror Luca Zidane på låset för att se a-lagets träning och jag vet inte med er, men jag har en känsla av att det snart kan krylla av z:n i la liga igen. Om de nu plockar fram pappas efternamn, under hela skolningen i Real Madrids barn- och ungdomslag har de två gossebarnen fått heta Fernández i efternamn, efter sin mamma för att inte väcka för mycket uppståndelse. Något säger mig att det inte kommer skapa så där stenhård anonymitet i fortsättningen.

(och här får ni föreställa er en på Zinedine Zidane och hans söner)

Spanien är i EM, kidsen levererar, José María del Nído tänker störta kungahuset (båda två) och Marcelo Bielsa annonserar tre timmars träning med Bilbao för att ”förbättra förstatouchen”.

Allt är alltså precis som det ska i Spanien. I alla fall om man med det menar att det ligger kaos runt hörnet, för sån är fotbollsordningen denna säsong i la liga.
Iván Alonso är den senaste spelaren i raden att gå ut och offentligt kräva sin klubb på pengar. Alonso menar att Espanyol är skyldig honom i runda slängar en miljon euro, där 700 000 är Iváns del för uteblivna löner sedan säsongen 08/09 och 213 000 euro är en skuld till hans pappa och agent Daniel.
Espanyol nekar inte alls till detta, men klubbens president Joan Collet tycker att Alonsos utspel visar på ”dåligt omdöme”.
– Vi har satt oss ner och börjat förhandla med honom, men han har säkert sina skäl att ange oss så här i alla fall. Vår ambition är att han ska få pengarna, säger Collet.

Ge mig mina pengar, coño!

Man kan ju tycka att man inte borde behöva förhandla om att få ut en redan överenskommen summa om cirkus en miljon euro, men det ger en bild av hur läget är i klubbkassorna i Spanien just nu.
– Jag tycker att han borde uppskatta vad Espanyol gjort för honom, vi var klubben som tog honom till Primera División efter fem säsonger i Segunda. Vi är en av få klubbar som i juli hade betalat alla våra spelare. Det finns många andra klubbar som inte kan säga detsamma, säger Collet.
Han tycker helt enkelt att Iván Alonso ska vara kåt glad och tacksam.

Nej, nu måste jag springa ut i ett 34-gradigt Madrid. Jag ska hänga ut lite med den här killen. Ni kan väl ringa lagom till efterrätten och kolla av läget, ifall dialogen blir styltig och jag vill dra därifrån? Fint.

José María del Nido har dragit ihop ett rebellmöte i bästa upprorsanda efter Real och Barças respektive manglingar i första omgången.
Har ni läsglasögonen på kan ni möjligen tyda en kartläggning av fördelningen av tv-pengar i samtliga stora ligor i Europa (minus Italien, där går pengarna oavkortat till Silvio).
Det är ju inte som att Robin Hood har haft vägarna förbi Spanien på länge.

Hur kan då la liga se så abnormt snedfördelad ut jämfört med övriga? För att de två tunga elefanterna har ganska mycket att sätta emot i den här typen av förhandling förstås.
Jag tänker:
Klubb 3-20 i tabellen: ”Nu får det vara nog!”
Klubb 1–2 i tabellen: ”Vad sött av er, men då kanske vi bara tar och startar en Europaliga på en gång så är saken löst en gång för alla”

Utöver Jorge Valdano, som lämpligt nog ändrat sig i frågan sedan han lämnade Real Mourinho, är det så tyst från Barcelona och Real Madrids sida att man hade hört Pep Guardiola hosta hela vägen till huvudstaden. 

Inte så konstigt, tycker ni, man vårdar ju sina intressen?
Kanske det, säger jag, men vem vinner egentligen på resultat som de i förra helgen (förutom alla livebettare som spelar på fantasiresultat som allt oftare slår in i Spanien)?

Annars är Neymar-såpan lite av den mest underhållande just nu, inte sant? Antingen underskattar Santos president Luis Álvaro de Oliveira sociala medier och snabba webbnyheter eller så tyckte han bara att hans uttalande hos radio Rac 1 i går kväll om att Neymar är närmare Barcelona än Real Madrid behövde kryddas några minuter senare i radio Marca med en dementi.

Ett nej är inte alltid ett nej. Foto: Mundo Deportivo

Ni frågar mig hur jag skulle värdera Neymar i la liga. Förutom gårdagens brassematch mot Ghana har jag inte sett mycket mer av honom än de Youtube-klipp som ni också dreglat till.
Jag konstaterar dock att Neymar har två attribut som generellt är oumbärliga för brassesuccé i Europa:
* En avkomma innan tonåren är över
* En stabil frisyr

Om vi var oroliga hur Digeo Forlán skulle klara flytten till Italien med alla divorna kan vi andas ut och vara lugna på den fronten. Forlán gör i det närmaste en Ibrahimovicsk sorti när han avtackar sin förre tränare:
– Han är en señor som haft problem i alla lag han tränat. Alla vet vem som är Quique och vem som är Forlán. 

Ja, man vill bara glömma den här landskampshelgen (samtidigt som man kramar Oscar Wendt hårt och aldrig släpper taget) men det finns faktiskt andra öden än de svenska.
Primerapojkarna gjorde till exempel succé runt om i världen.
Främst för att Spanien plockade fram Andrés Iniesta ur skjortärmen, vände underläge och slog Chile i Schweiz. Det resultatet kändes rättvist (i alla fall ända tills jag googlade på ”Spanien slog Chile” och fick upp tunga texter om Sydamerikas historia, nu känner jag att det kanske vore Chiles tur att slå tillbaka, men så blev det alltså inte).
Däremot blev det lite småfult runt Andresito och i den frågan vet ni var ni har mig nånstans.
Jag tolererar det inte.

Stop being so bloody nosy. Foto: Marca

Cesc Fábregas vill en gång för alla sätta ner foten i dag och säger att det inte finns några Clásico-relaterade problem i la Rojas omklädningsrum. Jag säger inte att det inte stämmer, jag hoppas verkligen att Vicente del Bosque lyckats vädra ut alla latenta konflikter så att Real- och Barçafalangen inte längre har några oplockade gäss med varandra.
Jag säger däremot att det här gänget borde kunna hitta nyare saker att göra på landslagssamlingarna än att gå på schweizisk restaurang med varandra.
Och ändå:

Vin- och skumpa- och t-shirtsfrossa. Omelett! Foto: Twitter

I alla fulla fall. Cristiano Ronaldo åkte hem med två strutar mot Cypern och Leo Messi fick kaptensbindeln i matchen mot Venezuela och en stad uppkallad efter sig i Indien.
Hans kompis Kun har ju egentligen lämnat våra breddgrader och därmed också bloggens bevakningsområde i och med flykten från Madrid.
Men eftersom jag gjort mig rolig på hans bekostnad tidigare känner jag att det är hög tid för tröjupprättelse för Benjamins farsa.

Alla vill veta var du köpt din tröja. Foto: Líder Deportes

Spaniens landslag försöker ju som bekant lappa ihop relationerna mellan Barça– och Real-falangerna. I kväll gör gänget en första gruppterapisession i vänskapsmatchen mot Chile, där Xavi Hernández exempelvis ska ta det stora steget om Raúl González i antal landskamper. 102 stycken pratar vi om.
Men landslagssamlingar ger ju också tid för en hel del annat.
Fernando Llorente och David Villa klev till exempel ut i ett skyltfönster tillhörande ett ganska stort klädmärke som de båda sponsras av mitt i Barcelonas centrum och gjorde förbipasserande shoppare så här glada.

Fernando Llorente: ”Vilket håll tittar du Guaje?”
David Villa: ”Rakt fram.”
DV: ”Oi, kompis, din gylf är öppen.”
FL (kontrollerar reflexmässigt gylfen): ”Den är det va?” 

Bilbaobjässen är för övrigt ny på Twitter och börjar med att be om ursäkt för att han valt tröja nummer 19 eftersom hans vanliga 9 var upptagen. Det är okej vännen, känner jag spontant.

I Barcelona är också Gerard Piqué fast i skadeträsket och får vara glad att han i alla fall har en hobby att ägna sig åt. I går betalade little Gerard 5 000 euro i entréavgift för Poker All Stars-turneringen i Texas Hold’em No Limit Turbo (det låter som en krigsleksak, I know, men det är tydligen en form av pokerspel) på casinot i Barcelona. Han kom hem med en tredjeplacering i turneringen och 40 950 euro rikare. Det måste vara den svenska jantelagen som gör att jag inte rakt igenom gläds med honom.
Men kvällens stora glädjeämne var ju ändå Piqués försök till maskering på mammas gata. Jag tittar och tittar och ser ändå ingen likhet mellan Barcelonas mittback och mannen bakom de där hörlurarna.

Nä men jag snackade med Shakiras sminkteam och de fixade biffen. Bra grejer, solglajjor. Foto: MD

Casinot i Barcelona är lite av Piqués stamhak och tro inte att gårdagens fullträff var en lycklig slump. Jag har en själv en polare som förlorat 400 surt förvärvade euro här till Barçabacken som kanske ändå inte tillhör de mest behövande i låglönespanien.

Sånt här kan man ju aldrig riktigt värja sig mot. I Barcelona viskas det om att Luís García blev en rätt gnällig jävel i omklädningsrummet när han blev bänkad i Espanyol, men ingen kan säga att han inte lämnar klubben under värdiga former. Nu tar i stället Zaragoza emot en av spansk fotbolls riktiga gentlemän, som var stor nog att tacka alla, inklusive Mauricio Pochettino som ändå är den som gör sig av med klubbens kapten i sista minuten. Då ska vi komma ihåg att García blev utnämnd till förstekapten för mindre än två veckor sedan.

Det är något med kaptensskapet i Espanyol som inte står riktigt rätt till. Det verkar vila en förbannelse över hela prylen.
Ät det här:

Raúl Tamudo var kapten, blev av med bindeln, och startade ett mindre inbördeskrig som ledde till en plats i frysdisken och en transfer till Real Sociedad.
Dani Jarque dog. 
Iván de la Peña blev kroniskt skadad och bänkad så fort bindeln satt på hans överarm.
Luís García såldes alltså vidare tio dagar efter att han utsetts till ny kapten.

Inte vara ledsen, det händer alla. Förbannade kapten.

Om García är stor nog att tacka sin míster är Pedro León av lite annan kaliber. Getafe-hemvändaren brydde sig inte ens om att dementera uppgifterna om att han är kontraktsbunden att inte prata om José Mourinho. Nu är ju inte fotbollsmiljonärer generellt en grupp som vi tycker så synd om här på bloggen, men jag kan ändå känna att vissa grundlagsskyddade rättigheter borde gälla alla.
Om det stämmer, och det hävdar många journalister att det gör, så ger det en hyfsad bild av hur Mou styr den vita klubben just nu. Var med mig eller var emot mig. Men prata inte om mig.

– Jag har haft stöd av lagkamraterna där hela tiden, Real Madrids omklädningsrum är fantastiskt. Jag har inte ett ont ord att säga om dem, och inte heller om Florentino Pérez (Real Madrids ordförande), José Ángel Sánchez (klubbdirektör), Jorge Valdano (sparkad sportchef) eller Miguel Pardeza (sportdirektör), sa León och gick igenom varenda kansligubbe på Santiago Bernabéustadion utan att pricka in José Mourinho i skaran.
Å andra sidan, får man inte prata om någon så får man inte.

Mourinho har redan anklagats för att ha bänkat i tur och ordning Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Iker Casillas på grund av uttalanden de gjort om sin míster, eller om sin místers spelfilosofi, eller om Barcelona.
Börjar det gå dåligt för Real i höst kommer omklädningsrummet på Valdebebas bli en tryckkokare där det egentligen räcker att en person tar det berömda bladet från munnen.
Men än så länge är portugisen kapten på skutan och känner vi honom rätt kommer han att vara det i maj 2012 också.
Sen drar han iväg på nya betesmarker. 

Det fina med att dela tillfällig bostad med kolleger är att de bästa sillisarna trillar in i realtid direkt över arbetsbordet.

L’Équipes utsände alldeles nyss på telefon till Sevillas ivorian Romaric: ”Hur blir det nu med klubbytet, Espanyol eller Zaragoza?” 
Romaric: ”Jag kan inte kommentera det just nu, jag sitter i slutförhandlingar.”
L’Équipes utsände: ”Okej, jag fattar. Var är du nånstans?”
Romaric: ”I Barcelona.”

Snart i en klubb nära mig.