Det som för Real Madrid gick lätt som en flamenco blev trögt och grötigt för Barcelona i dag. Ligan är vunnen för katalanerna, men några gigantiska glädjeyttringar var det inte tal om på Camp Nou.
Därmed slår jag fast att José Mourinho även vunnit mellanronden i Clásicokavalkaden och kan fira resten av helgen med att måla ägg och äta godis.

Insatsen mot Osasuna var en av Barças blekaste i år, men vi ska inte snacka bort värdet av att David Villa av alla människor fick bryta sin elva matcher långa måltorka lagom till Champions-semin och dessutom skänka lite wag-glädje till vipläktaren.

”Hotell W, vad kan jag hjälpa till med?”
”Hej, Gerard här, skulle behöva ett rum. Pronto.”
”Absolut, en eller flera nätter?”
”En. Timme. Eller två.”
”Självklart señor Piqué.”

Och så gjorde Leo Messi sitt 50:e mål för säsongen. 50. Två gånger 25. Hälften av 100. Madre mia.

I övrigt: förstår ni vilka rysare vi har framför oss? Jag menar, ska man satsa på att köpa Figo och Guardiola direkt, eller spara pengarna och satsa på billighetsalternativ som Bernd Schuster i stället och hoppas att motståndaren inte bygger hotell på finlirarna?

Se där ja. Det spelar tydligen ingen roll att Real Madrid ställer ut åtta reserver av elva. På Mestalla kan de inte förlora just nu. Låt mig påminna er om att Valencia är tabelltrea i Spanien.

Barçaborgen badar i kvällssol och varenda barnfamilj i Katalonien har hittat hit. Vamonos!

Det låter overkligt, jag vet, men i morgon ska Real Madrid och Barcelona spela fotboll igen, och det är INTE mot varandra.
Men jag är fortfarande lite hög på onsdagens match och tänkte samla upp smulorna.
Det är ju lite så där med dygnsrytmen i Spanien och självklart var hela stan vaken när cuphjältarna tog mark i Madrid någon gång strax innan gryningen.
Iker Casillas får väl bara hoppas att Sara Carbonara inte såg att han vänstrade lite med en annan Madrid-brud klockan fyra på morgonen (Sara är Atlético-supporter, så kanske kom han undan).

För er som oroat er över bucklan som flög ur Sergio Ramos händer (”lätt att tappa greppet när det regnar”, skriver tidningen AS till Ramos försvar, ”lätt att tappa greppet när alla möjliga vätskor flödar” tänker Hola Barcelona) har Rubén de la Red twittrat i väg ett lagom lugnande svar.

 Alive and kicking.

Cupresultatet var eventuellt det bästa som kunde hända inför Champions League-clashen nästa vecka. Barçaseger i onsdags och Real Madrid hade tagit emot katalanerna med fler frågor än svar på hemmaplan. Nu är det helt plötsligt upp till Pep Guardiola att visa att han är lika mycket utslagstränare som José Mourinho, och det med en overkligt smal trupp.

Jag vet inte vad det är med Barcelona men de sista åren har man i princip bara satsat på en stjärnspäckad startelva, ett par killar strax utanför (Keita, Afellay, Mascherano) och rena ungdomsspelare som kallats upp i a-truppen när Guardiola känt att det varit dags för dem att putsa Leo Messis skor och se Getafes gräsplan från bänken. Det är förresten kanske sista gången jag får chans att gnälla på Getafes gräsplan. Madrids tredjelag är på väg att köpas upp av Abu Dhabi-pengar och slipper vi bara Burger King-reklamen på tröjorna tänker jag inte ha några som helst moraliska invändningar mot det.

Var var jag? Jo, truppen. Pep. Kidsen. Skadorna.
Barcelona dras nu med ett gäng skador i försvaret (Abidal och Puyol) och rejäla formdippar i anfallet (Pedro och Villa) och helt plötsligt finns ingen plan b.
Alla Peps tänkbara rokader i strartelvan påverkar liksom nästa lagdel. Det är ett dominospel vi laborerar med:
Ska Andrés Iniesta ta en plats i ett tremannaanfall nu när Bojan hoppar på kryckor? Jag tycker kanske det.
Men då måste Keita gå in på mittfältet. Och eftersom Javier Mascherano förmodligen behövs bredvid Gerard Piqué får Sergio Busquets vid gud inte åka på en sträckning på uppvärmningen. Då får Pep ta hans plats själv.

José Mourinho har inte de problemen. Han firar påsk med fullt hus och bra backup på i princip varje position.
Däremot kanske han ska köpa upp rättigheterna till Youtube och fundera på vad han vill att omvärlden ska minnas och glömma.

UPPDATERAT 2

För er som tror att jag inte gjorde något mer än att bildgoogla firarbilder i går kväll.

UPPDATERAT 1

Bloggen, nu på lättläst svenska, med bildförklaringar:

”Hej alla vänner. Det där med bucklan är ett missförstånd, det var inte jag som tappade bucklan… Det var den som hoppade ner när den såg så mycket madridistas på Cibeles”
Sergio Ramos på Twitter

Fotboll är rätt jävla fantastiskt ändå. Hala.

– Under hela min karriär har jag fått utstå kritik av små, mediokra människor. Det rör mig inte, säger José Mourinho efter kritiken mot den defensiva uppställningen på Bernabéu i lördags.

 
Tjenare kungen!

Sant Joan Despí, presskonferens inför morgondagens cupfinal mot Real Madrid.

Sergio Nogueras, gravallvarlig pressmänniska, FCB:
– Vi stoppar frågorna där. En mikrofon har trillat här på podiet, kan vi få assistans?
Pep Guardiola, tränare, FCB, tittar storögt på mikrofonen trettio centimeter i från honom, utan att rycka in.
Txemi Teres, gravallvarlig pressmänniska nummer två, löper fram, meckar med mikrofonen som om det var en atombomb som när som helst kan detonera.
Sergi Nogueras:
– Mikrofon åtgärdad. Vi kan fortsätta.

Det är långt till skratt just nu i Barcelona.

Leo Messis långboll upp på läktaren vid slutsignal får symbolisera Real Madrids ”Clásicotriumf” som hemmamedia pratar om dagen efter match.
För mig visar den snarare att Leo Messi inte står ut med tanken på att inte slå Real, samtidigt som Real Madrid tycker att oavgjort på hemmaplan, när de hade sista chansen att blåsa liv i ligan, är bra.

”E du go, elle?”
”Grabbar, grabbar, så ja”

José Mourinho gjorde ungefär vad man kunde vänta sig av honom efter match och även om portugisen ofta är underhållande när han får spel blir jag lite förbluffad när läsare och tv-tittare på riktigt tycker att det är han som är offret i kriget mot medierna. Jag känner att här får ni ta och kamma till er.

Vi kan dra det i korthet:

* När José Mourinho går ut på en presskonferens och demonstrativt sätter sig tyst inför journalisterna med motiveringen att ”det blir så mycket rubriker annars” då måste ni förstå att han inte gör det för att han tror att det ska bli mindre rubriker. Det kan ingen behöva övertygas om, va? Fint, vi går vidare:

* När José Mourinho meddelar att han inte tänker prata är det inte så att Real Madrid-reportrarna för egen del sörjer så mycket. De ser honom dag ut och dag in och är lika trötta på honom som man var på NO-lärarna i nian.
Men de har lyssnare, läsare och dyrt betalande betalkanaltittare att tillfredsställa och det gör man inte genom att visa en presskonferens med Aitor Karanka dagen innan årets största match i Spanien. Det är helt enkelt inte tillräckligt bra uppladdning när 400 miljoner människor väntar på duellen Mou/Pep.

* Marca, som initierade ”strejken” meddelade för övrigt Real Madrid på förhand att protesten inte handlade om andretränaren Aitor Karanka på något sätt. Den handlade om att Real (och många klubbar med dem) gör uppgiften att bevaka dem på ett vettigt sätt svårare och svårare. Som journalist kan man säga ”skit samma” eller ställa krav på klubben för att kunna göra en bra tidning till Clásico-dagen. Det är inte vi som förlorar på att Mourinho inte dyker upp, det är ni som laddat inför det här mötet i flera veckor och rimligtvis är intresserade av vad han har att säga dagen innan match. 

* Därmed inte sagt att det aldrig begås övertramp av tidningar och tv-kanaler gentemot spelare och tränare. Det sker nån gång på alla redaktioner, det här yrket är av den naturen, och journalist blir man herregud inte för att bli älskad (bloggning däremot har ofta den effekten).

Det är inte bara Real Madrid och Barcelona som går in på ligaupploppet, även om det onekligen känns så ibland.
Sevilla hänger på en skör europaspelstråd efter förlusten mot Getafe, medan Kun och kompani grejade oavgjort mot Espanyol och har lika många poäng som Sevilla, medan andragänget från Barcelona släpar precis efter på åttonde plats. Min nyfunne vän Martin F tog också flyget från Madrid till Katalonien i dag för att kolla till David De Gea i Atlético-målet. Undrar om han precis som jag fick hänga i Iberias informationsdisk på flygplatsen och fylla i blanketter över förlorat bagage, eller om Man United löser den typen av saker åt sina högdjur. 

Mhm. Jaha. Jaja.
Oavgjort var väl det mest logiska resultatet i den här matchen, men hörrni, det var lite av det sämsta som kunde hända.
Det var, förvisso, ett större styrkebesked av Real Madrid än av Barcelona.
I tjugo minuter visade Real upp en fotboll som det inte kommer att skrivas några fotbollsböcker om.
– De spelar ju som ett italienskt lag för trettio år sedan, konstaterade min spagge, bänkgranne och gode vän Andrea på tidningen Repubblica.

Sedan lossnade något och det var inte förrän Raúl Albiol, som stod för kvällens minst bejublade comeback på Bernabéustadion, tog stryptag på David Villa som saken började kännas hopplös för hemmalaget igen.
Men Real Madrid fick sitt wildcard, och CR7 sköt dem fantastiskt snyggt in i matchen igen och därefter såg i alla fall inte jag att de hade en man mindre på plan. Real har tagit ett gäng steg framåt sedan 0–5-torsken på Camp Nou i höstas, allt annat vore väl konstigt, och ska man göra en kvantitetsanalys av läget känner jag att de lär ta hem minst en av kvarvarande tre klassiker som kommer i strid ström nu.

Bernabéustadion står upp och hyllar sitt hemmalag just nu. Det är ett lite märkligt beteende när de just förlorat ligan till Barcelona, men det visar hur efterlängtad den här ickeförlusten mot Barça ändå var.

Det hade varit roligare att springa ner i pressalen med en vinnare när vi bockar av Clásico numero uno av fyra. Men det är mitt jobb, så jag springer väl ner ändå.
Men först kastar jag in tre euro på liveoddset att José Mourinho på sin presskonferens kommer nämna att han alltid drabbas av utvisningar mot Barcelona. 

Så här startar Pep och Mou i kväll och jag tvingas, som de flesta andra journos, konstaterade att jag bommade ett par namn i Real Madrids elva men att jag ta mig tusan satte Barças rakt av i tidningen i dag. Jag ska medge det, att Puyol var en svår nöt att knäcka.
Att el capità är tillbaka för Barcelona är ju goda nyheter mentalt så klart, men klarar han hålla matchtempo efter tre månaders frånvaro? Normalt sett skulle jag säga nej, men Puyi är Puyi och är det någon som lyckas vara skadad och fulltrimmad fysiskt samtidigt är det han.

Mourinho tycker att Pepe är ett säkrare kort för att plocka bort Leo Messi centralt än de andra varianterna, och därmed ryker Mesut Özil all världens väg. Det måste kännas så där för tysken som varit årets stora utropstecken för marängerna.

Barcelona har just joggat in på planen till publikens måttliga förtjusning, själv har jag laddat med Manchester City – Manchester United i Martin Fergusons sällskap av alla (han höll humöret skapligt uppe, trots förlusten och ställde till och med några artighetsfrågor om allsvenskan) och nu är det bara att ta tre djupa, glömma alla bekymmer och hoppas att det blir åka av.
Vamos.