Crille R har åkt på en ny skada, som jag personligen befarar blir avgörande för Real Madrid i slutstriden, och Villarreal har jobbat sig upp till Valencias höjder i tabellen efter att Sevilla tog tre hyfsat oförtjänta poäng på Mestalla.

Men vi skiter i det nu, för Kennedy Bakircioglü gjorde i kväll årets snyggaste svenskmål i la liga. Som en parentes i sammanhanget kan nämnas att Racing slog Real Sociedad också.

Jag säger som tjejerna i high school-filmerna.

Camp Nou reste sig unisont och hyllade Eric Abidal med applåder i matchens 22:a minut i kväll.
Då hade Dani Alves redan bombat in sitt snyggaste mål i år på Getafe.

Alves ligger i rätt svettiga kontraktsförhandlingar med Barcelona och ena veckan verkar lösningen vara nära för att veckan därpå hamna i ett nytt dödläge och snack om andra klubbar.
Tidningen Sport surrade med Alves förra veckan och presenterade teorin att Alves fru Dinora trivs så bra i Barcelona att klubbens direktörer är ganska lugna med att han inte kommer att lämna.
– Jag är ingen machosnubbe alls, hemma är det hon som bestämmer, men min fru åker med mig dit där jag jobbar. Hon trivdes väldigt bra i Sevilla också, svarade Alves och Barças direktörer fick återigen problem med nattsömnen.
Kvällens mål firade Alves med att peka på tatueringen tillägnad Dinora och förklarade efteråt i spansk tv:
– Det var för min fru, jag vill tillägna henne målet eftersom det är fars dag i dag.

Det är nu inte fars dag i Spanien förrän i morgon söndag, och det är kanske inte det enda som brister rent logiskt i Alves resonemang. Men vi gillar’t, det gör vi.

You’ll never walk alone, Dani. Foto: Fanpop.com

Alves är helt fundamental för Barcelonas höga offensiva defensiv, om ni hänger med mig, och det vore så klart en smäll av gigantiska mått om de inte lyckas lösa brassens papper till nästa säsong. Inte minst när halva den ordinarie backlinjen ligger på rehab eller leker waka waka på småtimmarna.
I kommentatorsfältet har jag uppmärksammat att många tycker att Gerard Piqué tappat lite i skärpa sedan han slog sig ner med Shakira. I Barcelona viskas det snarare om att den spansksvenska fotomodellen Malena Costa Sjögren har dåligt inflytande på renlevnadsmänniskan Carles Puyol och att det blivit mer party än pilates på slutet. Framför allt har det blivit väldigt mycket längre rehabiliteringstid än vad som först beräknades.
Har man levt ett vuxet liv som bestått av att dricka vatten, träna biceps och spela Playstation med Iván de la Peña på helgerna, så tycker jag nog att Carles ändå förtjänar lite kul.

Barcelona hade inga problem utan el capitán i kväll och segern mot Getafe såg så där kassaskåpssäker som den bara kunde, tills Getafe plötsligt fick ordet tre minuter från slutsignalen. 
Men detta var mest en prolog till kvällens riktiga happening i Spanien. Kasta ett öga för min räkning så springer jag ner i mixade zonen och knegar.

Ni behöver en Agüero/Maradona-duett att ladda upp med? Ja ja, jag är väl inte den som är den.

Vi är på Camp Nou och Real Madrid har just fått applåder av hela publiken. På tv-skärmar visades lagets hyllningströjor till Eric Abidal efter matchen mot Lyon upp och helt plötsligt hade fotbollen den där förbrödrande effekten som man ganska sällan ändå ser.
Smukt, tycker jag.

Nu rullar vi. 

Jahapp. Då får vi en helspansk semifinal i Champions League. Eller?

Säg så här: Slår Sjaktar Donetsk (och det är väl nu nånstans som vi måste enas om en stavningsmodell på tidningen) ut Barcelona har vi att göra med en knall bortom knallar. Det ska inte gå och jag tänker bara kasta in en liten brasklapp här: Minns ni hur Barcelona brukar uppträda när de ställs mot lag från öst? Om inte kan ni spana in resultatraden från mötena med Rubin Kazan och Dynamo Kiev. Det är inte en schlager.
Men. Jobbigast för Barcelona har varit att springa runt i minusgrader och termobrallor på vindpinade arenor i Tatarstan. I april inbillar jag mig att de kommer att mötas av lite varmare väder. Och därmed borde saken vara biff.
Jag tänker att det här var ett rätt schyst sätt av Gary Lineker att tacka sitt gamla Barça för åren där i mitten på 80-talet.
Och så får Dimitro Tjigrinskij säga hej till publiken på Camp Nou igen.

Real Madrid har bra flyt just nu och det finns all anledning att tro att mötet med Tottenham blir omgångens mest sevärda dubbelmatch. Jag säger att Real reder ut det här om de ser till att släppa noll mål på hemmaplan, något som José Mourinho brukar vara bra på att styra upp.
Real har dödat åttondelsspöket och kommer inte att lägga något som helst emellan för att få chansen att slå ut Barcelona i en semifinal.

Mumma.

Och när vi ändå är i Europa; den gula ubåten ångar vidare mot nya triumfer. Twente grejar de lätt i nästa omgång.

Eric Abidal har en tumör i levern och plötsligt blev veckans dopningsinsinuationer och poängtapp i Sevilla ganska perifera problem i FC Barcelona.
Fransmannen är en av lagets mest omtyckta spelare i omklädningsrummet, han var en av dem som uppskattade Zlatan Ibrahimovic (”även om killen är komplett galen”, som han anförtrodde en fransk kollega en gång) men som lika gärna kan dyka ner vid ett bord i kaféet på Sant Joan Despí för att ta en kaffe med Andrés Iniesta efter en träning. Eric Abidal är för övrigt den spelare jag själv alltid har roligast med när vi byter några ord, det vet ni redan.

Varken det ena eller det andra spelar så klart någon som helst roll i det här sammanhanget. Men det ger en förklaring till den enorma översvämning av hälsningar från lagkamrater, kollegor i andra länder och ligor och spanska och franska popstjärnor som Eric Abidal fått ta emot via sociala nätverk och sportsajter de senaste 24 timmarna.
– Det här är det värsta jag upplevt i ett omklädningsrum. Vi hade ingen lust alls att träna i dag, men Abi själv ville att vi gjorde det. Han är otroligt stark, det var nästan han som tröstade oss i dag, säger Xavi Hernández på dagens presskonferens.

 #animsabidal. Foto: AFP

Real Madrid, med Abidals kompis Karim Benzema i jätteform, möter i kväll Abidals förra klubb Lyon och Uefa visar sig från sin allra minst humana och flexibla sida och hotar med böter om spelarna bär tröjor med hälsningar till Barçabacken.
– Jag tycker att det är omänskligt av dem, säger en ovanligt rättfram Xavi om beslutet.
Återstår att se om Real Madrid är beredda att ta böter för att hylla Barcelonaspelaren.

Om några timmar vet vi, när spelarna springer ut ungefär tjugo meter under min näsa på pressläktaren på Bernabéustadion.
Karim Benzema var bänkad i förra mötet med sin förra klubb, men fick hoppa in och göra spanjorernas enda mål.
Senast kände Karim på sig att han inte skulle få starta och sa till sin mamma att inte dyka upp på Stade de Gerland eftersom han skulle sitta på bänken. Den här gången känner Ben att han nog lär vara ze man från start och har bjudit in familjen till Madrid på förhand. Tyvärr hittade han inget bra flyg från Lyon till Madrid för sin mamma, som därför, om man ska tro Marca, får se matchen hemma. Igen.

Cristiano Ronaldo spelar i kväll så klart. José Mourinho hade ställt ut sin landsman på Santiago Bernabéu med dubbelsidig lunginflammation om det var vad som krävdes för att ta sig vidare i Champions League. 

Det pågår fullt krig i la liga.
Det är inte just om tabellplaceringarna (men tack Sevilla för att vi får lite drag igen) eller Champions League.
Det handlar om dopning och det bedrivs av spansk media.

Ämnet är überkänsligt så klart, i Spanien åker idrottare fast i parti och minut och även om fotbollen varit ganska skonad från bekräftade fall så är ryktena många.
Katalanska tidningar går i dag ut med uppmaningen att Real Madrid borde skämmas för sin ”anti-Barça-kampanj”, samtidigt som det visar sig det är Florentino Pérez själv, och inte Real Madrid som klubb, som rider ut för hårdare tester.
Barcelona (och Valencia) är under attack och den katalanska klubben har ingen vidare trackrecord om man ska prata otillåtna substanser.
Flera spelare har genom åren åkt fast i dopningskontroller, ofta med ämnen nandrolon i blodet, men lyckats överklaga med framgång (Franck de Boer) eller åkt fast sedan de lämnat klubben och börjat spela i nya länder där testerna anses mer frekventa och effektiva (Pep Guardiola).

Ni hör själva. Det är ett känsligt ämne och i letandet i bildarkivet för att hitta en Barçabild som kunde passa valde nyhetssajten ABC, rätt kreativt, det får man medge, den här…

…som de fick dra tillbaka ganska så omedelbart.

Annars är det en annan bild som det pratas rätt mycket om i Barcelona just nu.

 Waka waka.

– Vad säger du om bilden med Shakira, frågade en journalist Gerard Piqué i går när han lanserades som klädkedjan Mangos manliga ansikte.
– Jag har nog inte sett den, svarade Gerard, varpå journalisten plockade fram och visade upp skvallerblaskans förstasida.
– Ah. Det där är en bra kyss.
– Bättre än Ikers och Saras?
– Nej nej, svarade Piqué, det går inte att slå den kyssen. Det var så mycket intensitet och känslor med. 

José Mourinho talade klarspråk inför kvällens match mot Hércules. 
– Nästa gång vi tappar en poäng så är chansen att vinna ligan borta, spekulerade Mou och fick fart på sitt manskap som vägrade gå på Barcelonas mina mot gänget från Alicante.
Nu är det ju sällan man tappar mindre än två poäng i en fotbollsmatch, det kan ni upplysa Mou om nästa gång ni ser honom.

Real Madrids värvning av Karim Benzema var nyligen en hårsmån från att dömas ut som en av 2000-talets sämsta hos de vita och Míster Mous tålamod hade för längesen börjat tryta, när fransosen själv tog tag i taktpinnen (det heter, för övrigt, ”baguette” på franska) och började dirigera huvudstadens symfoniorkester själv.
Oj, vad roligt det är att spela fotboll när man gör snygga mål. 

 Det svänger ju, katten!

Därmed har Real Madrid återigen småhäng på Barça som har en rätt tuff uppgift att ro hem tre poäng (eller i alla fall två då, enligt Mourinhos logik) på Sanchéz Pizjuán i morgon.
– Det är där jag tillbringat mina värsta 20 minuter som tränare, sa Pep Guardiola i dag och hänvisade till förra årets ligamatch, där Barcelona ledde med 3–0, men släppte in Sevilla i matchen, som ändå slutade 3–2.
Oklart varför ingen påminde honom om att Sevilla faktiskt slog ut Barça ur spanska cupen där förra året. Man kan ju tycka att de minuterna borde vara värre.

Det är annars en hel del som borde vara annorlunda i la liga just nu.
Att (ett visserligen lite reservbetonat) Valencia går in i den depression och förlorar med 0–4 mot Zaragoza är nästan lite för konstigt för att inte vara direkt suspekt. Villarreal är därmed återigen några andetag från den tredje och direktkvalificerande CL-platsen. Hej och hå.

Att Kun Agüero gör en stormatch är inga konstigheter, eftersom killen sluppit svara på jobbiga frågor hela veckan, och att Henok Goitom ändå får sista ordet är väl som det ska om man känner Atlético Madrid i alla fall.

Jag vet att jag inte brukar få era sympatier när jag gnäller på vissa konsekvenser med mitt jobb, men jag gör ett försök till.
Efter Barça-Arsenal-mangligen i tisdags hann jag slå i huvudet i kudden ganska exakt 45 minuter innan jag skulle upp och ta sjuflyget till Madrid.
Ögonen är inte så vackra just där och just då och framför allt är skallen inte helt, ska vi säga, med på noterna.
Och det är nu ni tänker ”men stackars människa”.

Men. Sitter Kun Agüero och väntar på en så gör han. (Och det är nu ni tycker att det inte är så jävla synd om mig ändå, om jag känner er rätt).

Jag stämplade in på Atléticos träningsanläggning i Majadahonda ungefär samtidigt som Kicki Flores drog i gång dagens träning.
Diego Forlán lallade runt lite i sin ensamhet, som för att späda på den senaste tidens rykten, men vi som följer honom på Twitter vet ju att han hade lite annat att funta på.
Diego ska gifta sig med sin Zaira Nara och i går kväll hade de lyckliga tu fullt upp med att synka det glada beskedet på Twitter.

 Ska vi säga det nu, elle?

Atléticos lätt paranoida presskvinnor var så där glada över att se mig. De undrade varför jag inte skickat mina frågor till Kun på förhand, för överinseende av klubben.
– Jag jobbar inte så, en intervju är ett samtal och vad som dyker upp då vet man aldrig, förmedlade jag under pressetikens flagg, en flagg som Atlético Madrid inte var särskilt intresserade av att hissa alls.
Träningsanläggningens klubbflaggor var i och för sig redan hissade på halv stång, eftersom klubbens meste målskytt genom alla tider Adrian Escudero just dött, så det fanns väl helt enkelt inte plats.

Nåväl. Frågor om intresse från andra klubbar var inget Kun tänkte svara på, det fick jag helt enkelt stryka, förklarade presskvinnorna varav den ena satt med under hela intervjun, och jag fick mygla in spörsmål om framtiden på annat sätt.
Under normala omständigheter gör jag aldrig intervjuer som riggats med förbehåll på förhand, i andra spanska klubbar har jag heller aldrig varit med om några tillsägelser, men ska man snacka fotboll med en av världens mest påpassade lirare får man helt enkelt finna sig i läget eller skita i det, men ändå markera lite (o)snyggt:
– Så här säger de aldrig när man intervjuar spelare i Barcelona, förklarade jag för presskvinna ett.
– Vi har väl olika politik då, svarade presskvinna ett.
– Ni har ju lite olika framgång på planen också, sa jag inte, men jag var löjligt frestad.

Men jag hade inte gått upp klockan 04.45 för att komma hem tomhänt, om vi säger så.
Dessutom tullade jag lite på mina principer en gång förra året, så vi får väl säga att den här säsongens kvot härmed också är fylld.

Sedan gled jag in till Kun, slog mig ner på stolen bredvid honom (”han vill helst sitta ner när vi tar bilder, det handlar om att han känner sig lite kort” förklarade presskvinna två) och blev hälsad med varje journalists drömvälkomnande:
– Det här tar inte så lång tid va, undrade Kun.

Men han tinade upp en aning när jag bröt isen med lite frågor om Benjamin och hans kommande karriär.
– Självklart vill jag att han ska bli fotbollsspelare, förklarade Kun, som om frågan var den mest absurda han någonsin fått.

 Vadå andra yrken? Jag förstår inte frågan. Du kan stryka den också.

Sedan drog Kun i väg på lunch med sina lagkamrater, helt utan att fråga om jag var hungrig, medan jag drog en repa på spelarparkeringen och lämnade Majadahonda för att sova och aldrig mer göra något annat än sova.
45 minuters nattsömn mellan jobb och jobb, prova inte det hemma, amigos.

Bonusinfo: Atlético-backen Tomas Ujfalusi rattar en svart Ferrari.

Nu är det ni som berättar vad ni gjorde på jobbet i går. 

Om jag säger att inget i min ödmjuka uppenbarelse kräver mer av mitt jobb än matcher som den på Camp Nou i kväll, fattar ni vad jag menar då?

Barcelona – Arsenal var en åttondelsfinal som såg ut som en final som såg ut som en kavalkad i kontroversiella domslut, straffsituationer, gula kort, självmål, snyggmål. Det var mer än något annat en nästan hundra minuters lång nervpers som kommer att skörda sina offer.
Jag tror att katalanska arbetsgivare har överseende med en hel del sovmorgnar i morgon bitti.

När matchen var över var spelarna så slut att de knappt ens orkade jubla. 

Men Eric Abidal hade lite wits kvar i reserven och på frågan direkt efteråt i spanska TV5 om vilka han vill möta i kvartsfinal svarade fransmannen:
– Lyon. För det innebär att de har slagit ut Real Madrid. 

Det finns skäl att tro att en kvartsfinal inte kommer att kunna leva upp till de här två rövarhistorierna som Arsenal (tack för visat intresse) och Barcelona (tack för att jag kommer ha lite jobb i vår) fabulerade ihop.

Det finns skäl att tro att vissa anglofiler kommer att gnälla på domare, gräsmatta och Gud efter utvisningen på Robin van Persie (och herregud, vad pysslade domaren med, och Gud?).
Efteråt kan de ta en titt på matchstatistiken som läser: 20 – 0 i målchanser och 76% – 24% i bollinnehav.
Det är inte bollinnehav som vinner matcher säger ni?
Mot Arsenal är det bollinnehav som vinner matcher säger jag.

Leo Messi är en rätt kul kille på sitt sätt.

Det finns all anledning att tro på en match utöver det vanliga i kväll.
Och så finns det en anledning för Barcelonas supportrar att oroa sig lite extra.

Carles Puyol är skadad och kan inte spela och pratar man med hans lagkamrater förstår man vem Puyi är för barcelonismen.
Jag frågade Gerard Piqué för mer än ett år sedan hur det var att spela bredvid Barças lagkapten och hur han kände inför att peta honom från startelvan (vilket faktiskt hade hänt vid ett par tillfällen i början av förra säsongen, fast det känns väldigt fjärran just nu):
– Det är jobbigt. Han är ju inte bara en fantastisk spelare, han är min idol och en legendar, svarade Piqué.
I somras pressade jag Henrik Larsson på Barça-anekdoter när han hälsade på oss i VM-studion och frågade om han tagit snacket med Carles Puyol om hans frisyr.
– Man ifrågasätter aldrig el capitán, svarade Henke gravallvarligt.

Det säger en del om Puyols tyngd i omklädningsrummet. Resten säger statistiken rätt bra.
Den krullige mittbacken har inte spelat i någon av lagets förluster eller oavgjorda matcher den här säsongen.
Under de 21 matcher som Carles varit på planen har Barcelona snittat smått otroliga 3,3 mål per match.
De tio matcher han missat sjönk siffran till 1,8. 

Carles själv utmanar sina anhängare att ha tålamod genom att twittra ut den finaste bild han kunde hitta.

 Bear with me, amigos.

Arsène Wengers infall att ta med Robin van Persie till Spanien fick ganska exakt de reaktioner man hade kunnat tänka sig i Katalonien.
– Skadad i går, spelklart i dag. I morgon flyger väl Theo Walcott in i privatplan, filosoferade Filosofen i går. 

Katalanska karikatyrtecknare hade inte direkt brist på uppslag när de skred till verket i går.

Om Gud, Camp Nou och mitt mobila bredband vill så twittrar jag live från matchen ihop med Marcus Leifby i kväll.

Happy Champions på er!