Om ni undrar vad jag gör i Lyon är ni inte helt ensamma. Jag är osäker själv, men jag tror det handlar om att agera mänsklig sköld, musa och lunchsällskap till Simon Bank (och Jorge Valdano).
Jag älskar Lyon sedan jag bodde här för några år sedan, för sin frankofilt arroganta attityd till mat, folk och kösystem.
Men Real Madrids spelare har inte särskilt roliga minnen härifrån. Ingen spelare i truppen har vunnit på Gerlandstadion och av kvällens 19 har dessutom Ricardo Carvalho, Xabi Alonso, Cristiano Ronaldo, Kaká och Emmanuel Adebayor varit här med andra lag och ovunnit med dem också. Iker Casillas och Sergio Ramos har torskat här tre gånger. Vill ni att jag ska fortsätta?
Det är ganska spektakulära siffror, det måste man säga, och får de inte ett slut i kväll så har José Mourinho en hel del att filura på inför returen om tre veckor.
Det regnar smådjur över floderna Rhône och Saône och jag hoppas att spanjorerna fått med sig en uppsättning snoods inför debaclet i kväll.

Inför Barcelonas hemmaretur mot Arsenal den 8 mars börjar det dra ihop sig ännu lite mer på krisfronten, men Barças styrande direktiv har inte missat att det också drar ihop sig till internationella kvinnodagen – eller ”den internationella dagen för förvärvsarbetande kvinnor”, som den lite exkluderande heter i Spanien.
De har däremot missat lite vilken dag det är exakt och meddelat att man viker den 5 mars och matchen mot Zaragoza för att fira det täcka könet.
Bara kvinnofolk kommer att sitta på Camp Nous hedersläktare under matchen, vilket innebär att de två klubbarnas samtliga kvinnliga höjdare kommer prata alternativa löpvägar och medelhavsfeminism under 90 minuter.
”För att framhålla kvinnornas roll i klubben” säger en av initiativtagarna och Barças kassör Susana Monje i ett pressutskick.

 FC Barcelona – mer än en kvinna? Foto: Extraconfidencial.com

Varsågoda att ”gilla” away!

Man får tacka för det lilla. Det lilla, som i att Athletic Bilbao kan konsten att fixa skräckfilmsspänning i Barcelona när de har vägarna förbi, men att Barça är förbannat bra på det här med lyckliga slut när det är de som skriver manus. Och det tenderar ju att vara det på Camp Nou.

Hemmalaget gick ut och spelade luffarschack med Bilbao i kväll. Ett kryss här, ett till och kanske ett tredje i rad, men när den fjärde avgörande passningen skulle slås var baskerna ofta imponerande lugna, drog ner tempot några pulsslag och såg ut som att de aldrig gör annat än att spela fotboll på Camp Nou. Jag gillar’t.

Sen är han svårstoppad när när han vaknar till liv, den här nummer tio i Barcelona, det kan man inte protestera mot.

Bilbao har mött Barcelona fyra gånger den här säsongen. På två förluster och två oavgjorda resultat har de kammat noll poäng och lika mycket cupavancemang med sig.
Sett till matchen var Barça så klart värda att vinna. Sett till den poetiska rättvisan kanske Bilbao borde ha fått någon futtig poäng med sig någon endaste gång.

Är det ändå inte något lite skönt provocerande över lag som är så nöjda med oavgjort att deras ambitioner i andra halvlek sträcker sig till att titta upp, få ordning på läget och slå en lite lagom hög tjongboll helt utan adress upp på offensiv planhalva och tänka ”äh, där uppe är det ändå inget drag i kväll”? Jag tycker det. Jag är väl lite mätt på det motsatta kanske.

Barcelona bröt en småjobbig svit i kväll och kan fortsätta att titta ner några poäng i tabellen för att hitta Real Madrid.
Jag undrar om inte José Mourinho satte gazpachon i halsen från sin utpost några gånger i kväll.

Det är inte ofta Barcelona kommer hem till Camp Nou med en oavgjord match och en plump i protokollet, men så är fallet i dag och om bara några minuter ska Messi och de andra visa att det rör sig om ett olycksfall i arbetet.
Barça – Athletic är en speciell match på många sätt. För att baskerna gjort livet surt för Peps pack på slutet förstås, men framför allt för att det är två lag som har samma sätt att resonera kring det här med ursprung.
Athletic Bilbao körde ju länge på bara basker i klubben, tills EU klev in och meddelade att det strider mot internationella diskrimineringsbestämmelser.
Sedan dess ”råkar” Bilbao ha bara basker i truppen år efter år och precis som de extrema yttringarna av separatismen så är man mer hårdför än katalanerna på den punkten.
Barcelona har eventuellt aldrig spelat så bra fotboll som under de senaste årens katalanisering av startelvan, även om både Víctor Valdés och Carles Puyol får avstå dagens match på grund av skada.
Pep har tröttnat lite på att älta Puyis hälsa och när de engelska murvlarna ställde den kanske åttonde frågan om hur det egentligen var ställt med Barças kapten inför matchen mot Arsenal i veckan svarade Filosofen:
– Jo, bara bra, han är hemma med sin flickvän just nu tror jag. 

Om Bilbao lyckas hålla lite i den här bollen som Barcelona så förtvivlat gärna lägger rabarber på i kväll så kan det här bli en ganska spännande historia.
Om inte får vi i alla fall en uppvisning i lokalt tänkande i en global fotbollsvärld från två håll i kväll.

Och Barçafans ska inte misströsta inför skadeläget; en match där José Manuel Pinto står i mål är alltid, rent objektivt, en bra fotbollsmatch.

 Alltid redo. 

Sporting Gijón fortsätter av ruska om la liga på ren inspiration och grejade i dag ett imponerande 0–0-resultat borta mot Valencia, som bjuder in ett stekhett Villarreal till kampen om tredjeplatsen.
Villarreal har dessutom guldläge att ta sig vidare i Europa League efter 0–0 borta mot ännu lite stekhetare Napoli i veckan.
Det går bra nu.

I de finare europeiska rummen ska ju Real Madrid göra upp med sitt åttondelsspöke mot Lyon på tisdag och dagens stensäkra, om än inte så jävla underhållande, seger mot Levante.
På måndag åker Real till Frankrike för att le sitt åttondelsspöke rakt i ansiktet, och Champions League, det är José Mourinhos turnering det.
– Sedan lottningen har jag och min stab jobbat för att lära känna varenda detalj hos Lyon, säger Mou som varit på spionresande fot en hel del på slutet.
Förra helgen siktades portugisen på läktaren vid St. Etienne – Lyon-derbyt och i veckan gjorde han en avstickare till London för att spana in sin gamla klubb Chelsea spela oavgjort mot Fulham på Craven Cottage.
Han hade en bloggbekant partner in crime med sig.

José Mourinho och José Mourinho.

Det här med att spionera på framtida CL-motstånd är något José mer än gärna sysslar med (ja, både junior och senior vad det verkar) men att kolla på Barcelonas match mot  Athletic Bilbao i morgon kväll är inte lika givet att han orkar.
– Jag vet inte om jag ska se matchen. Jag kanske går ut och äter middag med familjen i stället, med tanke på att vi åker till Lyon på måndag, förklarar Mourinho. 

– Jag ser hellre Arsenal på tv än möter dem på plan, sa Pep Guardiola inför kvällens möte på Emirates.

Ibland känns Barcelonas matcher i la liga som nån form av långdragna generalrepetitioner i väntan på mötena med the big boys. I kväll var jag spänd på att se hur mycket 8–0 mot Almería egentligen betyder när det är dags att snacka allvar.
Inte så jefla mycket, förklarade the Gunners pedagogiskt när tio minuter av matchen återstod och Peps pack var på väg att vaggas in i det sedvanliga segerruset.

 Now, this got messy. Foto: Reuters

Det var en rätt hård smäll för spanjackerna, som hade dubbelt så hög passningsprocent en bra bit in i matchen, men det var framför allt kvällens absolut bästa tänkbara resultat för att vi ska få en nervig upplösning i returmatchen. Arsenal åker ingenstans för att ”stänga matcher”, frågan är om de ens är kapabla att stänga dörren till sitt eget omklädningsrum, och hundratusen åskådare kommer att förvänta sig en galasittning på Camp Nou om tre veckor.

Barcelona brukar inte förlora utslagsmatcher på bortaplan särskilt ofta, men de brukar verkligen inte vinna dem heller. Inte sedan den 1 april 2008, då man utmanövrerade Schalke i Gelsenkirchen med 1–0 har katalanerna vunnit en CL-match efter gruppspelet på bortaplan och när de slog engelskt motstånd i fotbollens hemland senast pallar jag inte ens kolla upp, eftersom jag inte har något ob-tillägg på vardagskvällar, men det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.

Nu missar Gerard Piqué returen på Camp Nou, Carles Puyol kommer eventuellt vara nyrehabiliterad och Gabi Militos uppsyn har faktiskt inte gjort någon annan än hans mamma glad på ganska länge.
Vem Pep ska kalla in som backup är jag osäker på, men jag tänker att det är lika bra att dra igång med intervallövningar och lira lite gårdsfotboll på kidsen på gatan de närmaste veckorna utifall att han vill begagna sig av mina tjänster den 8 mars (jag kommer utkräva ersättning för förlorad arbetsinkomst och möjligen ett påslag för att det är internationella kvinnodagen, för protokollet). 

Jag tänker att Víctor Valdés också ska ta snacket med sina stolpar, så att de bestämt vem som ansvarar för vilka luckor tills dess. 

Emmanuel Adebayor har ju gjort en lyckad debut i Real Madrid, det får man säga, men frågan är om han ändå inte är tillbaka på noll hos supportrarna efter att ha filosoferat iväg lite väl fritt på frågan vilka han håller på i kvällens möte mellan Arsenal och Barcelona:
– Jag har mycket vänner i Arsenal, så jag håller på dem till 60 procent. Övriga 40 procent håller jag på Barça.

Veckans huvudperson på bloggen Pedro Pedrito González håller nog också mest på Barça i kväll, även om han menade att det inte finns någon riktig favorit i mötet på Emirates i kväll.
Att sitta ner med Pedro är att sitta ner med ett av Kataloniens största och aldrig upphörande leenden och trots att intervjun drog väl över den halvtimme man normalt sett brukar få var Pedro inte sen att ställa upp på lite bilder – och själv scanna igenom min kamera efteråt för att ge lite feedback.

– Du kan väl skicka artikeln efteråt och bilderna också. Inte för min skull, men Pedro vill nog gärna ha dem, förklarade Barças presschef Txemi efter intervjun.

Ibland tänker jag att någon skulle spräcka nyheten för Pedro att han är en superstjärna i en superklubb.
Sen tänker jag att vad vore den här fotbollsvärlden om det inte fanns några Pedritos som lite omväxling. 

Jag fattar väl att ni, liksom jag, kommer slå er ner med en påse chips och 3D-glasögonen för att se vad Zlatan ska ställa till med mot Tottenham om en liten stund, men för anständighets skull vill jag påminna er om att en bekant från förr är tillbaka på spansk mark för första gången sedan han tog farväl med tårar i ögonen förra året.

Har man en topp tio-samling på Youtube över sina bästa lobbmål så har man gjort rätt många mål ändå.

Och Raúl har visat att den nästintill perversa känslan för mål hänger i vilken tröja han än bär.

 Raúl står när de andra faller.

Och då menar jag inte pervers som i att han ser ut att gå igång på mer än ett sätt när han scorar. Inte bara i alla fall.

God Champions på er! 

Om jag förstår det hela rätt har Sporting Gijón följt min uppmaning i förra inlägget och ställt till med oreda i la liga i kväll.
Därmed sträckte Manolo Preciado ut en hjälpande hand till den enda människa på jorden han garanterat inte vill hjälpa.
Nu hade ju Sporting en världsomvälvande seger runt hörnet och Preciado var lite sur på David Villa för att han ändå förstörde delar av kalaset med målet i slutminuterna.
– Jag ska döda dig! utbrast Preciado kärleksfullt när han sprang på Villa i spelargången efter matchen.
Sportings målskytt David Barral valde en annan strategi efter match och bad helt enkelt om förlåtelse för alla frisparkar och gula kort (de var förvisso färre än Barcelonas) som laget drog på sig på Molinónstadion.
– Jag är ledsen och ber om ursäkt, men det var det enda sättet, säger Barral.
 
 Sorry, men hur skulle vi ha gjort då?

Ursäkt godtagen, säger bloggen som gläds åt att morgondagens match mellan Espanyol och Real Madrid fått helt ny mening. Enligt den nya matematiken kan Real Madrid ligga bara fem poäng efter Barcelona i morgon, och det med ett hemma-Clásico som återstår.

Om mitt redan sargade immunförsvar tillåter lovar jag att rapportera på plats från Cornellà-El Prat nästa gång vi hörs. Det fick sig en törn på ett småkallt San Siro (där jag ändå en gång för alla lämnade ungdomens ideal bakom mig och såg matchen iförd långkalsonger, vojne vojne) som bjöd på bra drag under Zlatan Ibrahimovics överinseende.

Casa Milan är en trevlig arbetsplats när resultaten går klubbens väg. Zlatan, som vanligt sist ut ur duschen, var pratsam om än lite sliten efter matchen, men sken upp när han sprang in i Mino Raiola i mixade zonen och måttade ett vänskapligt slag i solar plexus på sin ”tjocke agent”. Raiola själv jäste runt bland spelarna och pratade med italiensk media som om han själv just slagit Parma på San Siro och lyssnade noga på Ibras ord och Expressen-Orrenius och undertecknads frågor. Möjligen för att han lärt sig svenska sedan jag sprang in i honom senast, men mer troligt för att han gillar att vara med där det händer.

Milan och Zlatan spelar åttondelsfinal i den där jävla Champions på tisdag, Barcelona åker till London för att möta sig själva i Arsenals skepnad och oss emellan, hur mycket mer kan man önska av en fotbollsvecka?
Det är väl hälsan då.
Och att man slipper långkalsongerna i morgon på Cornellà-El Prat. 

Fråga under dagens presskonferens efter Barcelonas träning:
– Pep, vad tycker du om att det skrivs en massa i skvallertidningarna om en av dina spelare?
Pep Guardiola:
– Jag oroar mig inte för det, jag känner att Pedro hanterar det väldigt bra.

Så lätt kan man alltså ta udden av en av årets hetaste spansklatinska romanser när journalisterna inte preciserar sina frågor lite bättre.
Vad Pedro tycker om att bli använd som Gerard Piqués antites av sin tränare är jag osäker på, men han har ett omtalat speciellt förhållande till sin egen míster sedan de kumperade ihop i Barça B och i går när vi hamnade i samma hiss (Pedro alltså) på träningsanläggningen var jag tvungen att kolla av om en av skrönorna stämmer.

Jag:
– Jag har hört att du fick en bok som heter Saber perder (ung. ”Lära sig förlora”) av Pep när du fortfarande spelade i b-laget?
Pedro Pedrito:
– Ja, det fick jag, den var bra.
Jag:
– Tyckte han att du behövde lära dig förlora verkligen?
Pedro:
– Nja, det handlar mer om att hantera motgångar i vardagen.
Jag:
– Aha. Och du gillade den alltså?
Pedro:
– Den är jättebra. Alltså…det var min flickvän som läste den och hon har berättat en del vad den handlar om. Det verkar jättebra.

 Absolute love songs -92.

Jag har en vän som bland många existentiella frågor brukar fundera på om man kan säga att man läst en bok som man lyssnat på som ljudbok.
Enligt the Pedro definition räcker det alltså att någon närstående läst boken.

Jag ska snart ta tag i den kommande fotbollshelgen på allvar, men jag lämnar Barça åt sitt öde på Molinon-stadion i morgon och beger mig till Milano och tänker att det vore festligt om Sporting Gijón av alla lag skulle ha ställt till med oreda när jag kommer tillbaka.
Om inte annat är ju den här (eventuellt Real Madrid-beställda) lilla teasern precis rätt sätt att få konkurrenten i Katalonien att svaja lite.
Det känns osannolikt på gränsen till overkligt att Cesc Fábregas skulle lämna London för Madrid, men håll med om att det vore ett klubbyte i Fernando Torres-klass eller strax däröver.

Vi har Leo mot Crille, Giuseppe Rossi mot Mesut Özil, Dani Alves mot Karim Benzema. Landskampskvällen är full med spännande la liga-bataljer, men Spanien har fått en helt annan huvudperson i veckan.

Gerard Piqué och Shakira har ju firat sina födelsedagar ihop (de fyller samma dag med exakt tio års mellanrum) och när Piqué la ut den berömda bilden från partyt gick spansk press galen.

 Vem är ni? Jag är nog mest hon i röd emofrisyr.

Lite oväntat är det mannen längst ner till höger i bild som hamnat i fokus. Fotbollsentusiaster, skvallersugna och teckentydare har lanserat en uppsjö av tolkningar kring Piqués vän Pipo Torres, på sociala medier mer känd som #eldeloscuadros (ungefär ”han i rutigt”) och hans mystiska fingerbudskap, som om det rörde sig om Da Vinci-koden eller möjligen Mona Lisas leende.
Så mycket att han fått en egen fangrupp på Facebook och dessutom varit tvungen att stänga igen sin egen privata efter en vänskapsförfrågansinvasion. 

I takt med att Pipo blivit kändis i Spanien har erbjudanden från kvalitativa eftermiddags-tv-program rullat in, som gärna vill att Han i rutigt berättar exakt vad vännen Gerard har på gång med den höftiga colombianskan.
Hittills har Pipo valt att tiga, och Piqué själv är inte sen att haka på hajpen och skriver på sin Twitter:

I kväll möts Spanien – Colombia på Bernabéu. Dagens ledtråd: #hanirutigt kommer INTE att slå avsparken!!