Man ska kalla saker vid dess rätta namn. Ingen kan förvänta sig att Betis från Segunda ska ha något att sätta emot Barça på bortaplan. Därför måste man imponeras lite av hur andaluserna ändå klev ut på Camp Nou med fradgan rinnande i mungiporna, bröstet blottat och inte en tanke på att hålla tillbaka.
Men åt Leo Messi finns inte så mycket att göra just nu och det som såg ut att bli en förvånansvärt jämn historia blev en vanlig promenad i lekparken för Barça.

Leo fick stående ovationer och hyllades som en Messias redan innan matchen då han sa hej till publiken och på hedersläktaren på Camp Nou fanns i dag både mamma och pappa Messi.
Leo är annars het i dubbel bemärkelse, i alla fall om man ska tro de katalanska skvallerblaskorna Sport och Mundo Deportivo som hävdar att förhållandet med hans Antonella är över. Jag vet inte så mycket om Leos preferenser hos det motsatta könet, mer än att ”kort” och ”söt” verkar vara två ledord när han letar.
Har vi några tjejer i läsekretsen som stämmer in på den beskrivningen och är intresserade så lovar jag att lämna över era kontaktuppgifter.

 Boy with golden balls. Foto: Marca

Annars var årets första match på Camp Nou för egen del väldigt mycket som vanligt. Vi bolmade på på pressläktaren som om inget rökförbud fanns, Hristo Stoitchkov strök längs väggarna i baren bakom pressläktaren (nej, strök är fel ord, han tar ganska mycket plats var han än befinner sig) och de tillresta journalisterna från Sevilla skrek sig hesa om offside, uteblivna gula kort och om domaren som tydligen är son till en kvinna som säljer sexuella tjänster.

Om Real gör vad de brukar och slår Atlético i cupderbyt så tyder mycket på att vi får oss ett Clásico i finalen den 20 april. Vilken fiesta. 

Real Madrid sitter lite illa i båten (i sjön?) efter att först ha tappat en månad på Gonzalo Higuaíns diskbråckbråk om huruvida el Pipita behöver opereras eller inte och nu alltså får klara sig i fyra månader till utan argentinaren. Dessutom säger läkaren Richard Fessler att det kan ta upp till ett år innan Higge är tillbaka i fullt slag.
Hur lång tid Karim Benzema har kvar innan han är i fullt slag är svårt att veta, men Real Madrid-anhängarna börjar tröttna. Ben tycks aldrig bli ze man hos marängerna.

I morgon möter Real Atlético i spanska cupen och enligt (ganska vaga, men ändå) uppgifter i spanska Sport i dag är Sergio Agüero nästa måltavla för att fylla ut den vita anfallskostymen, sedan försöken med Fernando Llorente och Emmanuel Adebayor strandat.
Det är förstås en alldeles briljant idé. Som idé. ’Kun’ är 22 år gammal (fortfarande, känns det inte som att han varit det de senaste tre åren?), har spelat, och vunnit, europafinaler och är redo att ta det berömda nästa steget (känns det inte som att han varit det också de senaste tre åren?).
Hur mycket man än gillar Atlético Madrid, och man gillar dem ju, det är svårt att låta bli, så är det inte ett ställe att investera sin framtid i om man inte tycker att ”högst osäker tillväxt” och ”unika räntesvängningar” känns lockande.
Med andra ord: Kun måste vidare och det ganska snart.

Ni hör ju: Real Madrid behöver Kun, Kun behöver Real Madrid.
Problemen då? Ja, for starters så spelar ju Kun i Galaxernas lokalkonkurrenter och ett Atléti som redan säger sig totalt ovilligt att sälja argentinaren lär inte bli mer sugna på att göra det när det dessutom skulle göda storebror på kuppen. Å andra sidan brukar Florentinos flis prata ganska bra för sig själva och även om Agüero förlängde med klubben typ förra veckan så sänktes hans utköpsklausul rejält i och med det nya kontraktet.

 Yo? Al Madrith? 

För egen del tycker jag att man borde lägga rabarber på Kun redan i vinter. Sergio själv har ingen anledning att stanna; Atlético är ute ur Europa League, de har förlorat titelracet i la liga och de ska alltså möta Real Madrid i spanska cupen, ett derby som lillasyster inte vunnit sedan Kun Agüero använde blöjor.

Agüero vore en fantastisk förstärkning för Real Madrid. Real Madrid vore en fantastisk karriärsklättring för Agüero. Det skulle bli en match made in Madrid.

Och får Real inte loss argentinaren så är det hög tid att ta en titt på nästa generation. 

Leo Messi må ha vunnit Guldbollen två gånger, men Marta Vieira da Silva tog hem priset för femte gången i går. Där har Messi en bit kvar.

 Han har lite sämre armmuskler också, men men. Foto: Fifa

Priset till utnämningen av mest udda samling länder eller Freakbollen, som den också kallas, går till David Villa. Om han inte kommer närmre Ballon d’Or än i dag kan han i alla fall berätta för barnbarnen att han kammade hem rösterna från Guyana, Hong Kong, Thailand, Mongoliet, Mauritius, Filippinerna, Kenya och Tanzania.
En prestation i sig.

Och för er som, liksom jag, trodde att det var Messi som tog hem priset förra året så stod det så här längst ner på Wikipedias lista över guldbollenvinnare i natt:

Glada nyheter.

Jag hade inte lagt min röst på Leo Messi, det hade jag inte, men det är svårt att argumentera mot vad lagkaptener, förbundskaptener och journalister (här är vi eventuellt inte helt överens) runt hela världen tycker.
Leo Messi uträttar underverk nästan varje vecka i ligan, fair enough.
Här i Spanien tycker många att ett VM-guld borde innebära att guldbollen går till en landslagsman som varit med och bärgat det och inte minst Iker Casillas har ridit ut för den ståndpunkten.

Casillas egen röst, i egenskap av lagkapten, föll på Arjen Robben, Wesley Sneijder och Cristiano Ronaldo. Ser man på, en lagkamrat och två före detta. Ingen Messi.

Zlatan Ibrahimovic lämnade Barcelona med buller och bång i somras, men två före detta lagkamrater fick plats på hans topp tre som lyder: Andrés Iniesta, Wesley Sneijder och Xavi Hernández. Ingen Messi där heller.
(Zlatan-bonus: José Mourinho, Vicente del Bosque och Carlo Ancelotti är världens bästa tränare enligt Ibra. Ingen Filosof där inte)

Erik Hamrén tyckte att Wesley Sneijder, Carles Puyol och Diego Forlán var bäst i år. Ingen Messi där heller.

Men Messi blev det och kvällens stoltaste madre hade tagit plats bredvid Xavis och Andrés mammor, som hon dessutom hade färgtajmat kvällens blåsa med. Snyggt jobbat.

 Vi kör på svart och vitt, då? Foto: Fifa 

Och helt plötsligt har man fått en väldigt naturlig bakgrundsförklaring till Andresitos ljusa hy. 

I detta nu sätter sig fler katalanska familjer än ni kan föreställa er framför tv:n för att följa Guldbollengalan 2011. Och de behöver inte vara nervösa, priset till världens bäste spelare har blivit en helbarcelonsk historia.

Dagens stora samtalsämne är så klart om det ska gå till en liten målmagiker från Argentina, en mittfältselegant från Terrassa eller till mannen från Albacete som tog hem det första VM-guldet till Spanien.

Leo Messi behöver ingen närmare presentation. Han är avgudad på Camp Nou och i resten av världen och ingen i Katalonien skulle få för sig att protestera om han får sin andra raka guldboll i kväll. Bonusinfo: han har fluga på galan i Zürich i kväll.

Xavi Hernández är killen som fick världens just nu bästa fotbollsklubb med sig i modersmjölken, som fostrades i en superculéfamilj och är omåttligt populär i sin hemstad. Han är 30 och många här tycker att han förtjänar priset också för lång och trogen tjänst.

Andrés Iniesta kom till Barcelona som 13-åring, och har behållit uppsynen hos en liten försynt pojke via ligatitlar, Champions League-finaler och VM-guld. Han är så älskad som en man från centrala Spanien kan vara i Barcelona och han har fått applåder på bortaarenor hela hösten för sitt avgörande mål i finalen i Sydafrika.

Det är klart att Barçasupportrarna har olika favoriter bland de sina, det spännande är att hemmaopinionen fördelar sig ganska lika mellan Leo, Xavi och Andrés (i alla fall om ni vågar lita på mina empiriska nedslag) möjligen med ett litet litet övertag för senyor Hernández.
Men kvällens gala är en angelägenhet långt utanför arenorna och i dag diskuteras de tre finalisterna på gator, nyhetsprogram och pensionärsträffar i Barcelona. Tänk er att Dagens Eko på P1 skulle avsluta nyhetsrapporteringen med att nyhetsuppläsaren argumenterar lite för sin favorit och får mothugg av övriga i studion. Där nånstans är vi.

Nej, nu låter vi den här galan sköta snacket.

Villarreal var väldigt roliga att se i 45 minuter i kväll, inte sant? Det hopplösa med la liga är ju att både basker och gula ubåtar kan stå för världens mest imponerande insatser mot Real och Barça, de får ändå inte ut något för det. 
Katalanerna har dessutom redan klarat av de flesta slitiga bortamatcherna redan i höstas, medan marängerna har både San Mamés, Sanchéz Pizjuán, Mestalla och Madrigalstadion kvar att bocka av på spelschemat.

Kvällens random statements:
* Kakás återkomst i vitt ser ut att bli en schlager trots allt. Eller en aria av Plácido Domingo kanske.
* Om jag var Karim Benzema skulle jag inte dra iväg en vänförfrågan till José Mourinho på Facebook när jag kommer hem efter match i kväll.
* Cristiano Ronaldo är i full färd att göra sin bästa säsong i karriären. Det kan inte ens Leo Messi ta ifrån honom.

Det fina med José Mourinho är ju att varje presskonferens är en mindre cirkus och att man bara behöver lösa biljett, hitta en sittplats på första parkett och slå på sin diktafon för att fånga upp vad som, med nittio procents sannolikhet, kommer bli den kommande veckans stora samtalsämne i fotbollsspanien.
Juan Carlos Garrido gav portugisen en match i tabloida haranger i kväll när han slaktade domaren David Fernández Borbaláns insats, men då stod José gissningsvis i kulisserna med ett leende på läpparna och skrockade ”bra försök kompis, men jag tar hem den här matchen också” för sig själv.
Mou hade ju grundat ganska bra med att driva Villarreal-bänken till vansinne genom att fira Kakás 4–2-mål med ansiktet mot motståndarbåset och jag vet inte riktigt hur vi ska hantera förklaringen efteråt.
– Det var min son jag ville fira med och han satt där bakom Villarreal-bänken. Jag gillar mina barn och jag svär på att det var honom jag firade med, hävdade alltså Real Madrid-tränaren på presskonferensen efter match och där nånstans annonserades det att utrymmet för frågor var slut.
”Jag gillar mina barn”, det är rätt jävla briljant sagt ändå. 

Manolo Preciado, tränare i Sporting Gijón och Mourinhoantagonist av stora mått, missade självfallet inte läget att rida lite på portugisens svallvågor.
– Gör Madrid mål mot Sporting är det bäst för Mourinho att hans son har födelsedag, hälsar Preciado.

Antagligen kände Reals pressfolk att de ville ducka följdfrågan ”och varför i hela helvetet har du fixat biljetter till familjemedlemmar i höjd med motståndarnas bänk?”.
Ingen journalist som jag känner lyckades heller efter match spåra ner José Junior Mourinho (ange gärna i kommentatorsfältet hur förvånade ni är över att Mou döpt sin son till samma namn som sig själv) för att gå till botten med det hela.

 Bra familjeplanering?

Undrar om José Junior Mourinho har chans på många tjejer på sin skola?

Tydligen utlyste flera bloggläsare någon form av fatwa över mig för att jag la ut förra årets julhälsning från Real Madrid (jag vill passa på att önska er en god jul, ett gott nytt år och ett liv!).

Årets lyckoönskningar från det vita lägret är lite för styltiga för min smak, men om ni orkar vänta ut Karim Benzema och Lass Diarras magiska samspel knappt tre minuter in så får ni ändå lite valuta för pengarna. Hala.

Barcelona laddade för morgondagens klubbfest, a.k.a Guldbollengalan Galore, på ett inte helt oävet sätt i La Coruña, där i alla fall två av guldgossarna själva fick visa varför de är nominerade.
Jag tycker ändå lite synd om Eric Abidal som av bara farten slog in sitt andra mål för klubben i går, men blev avblåst för offside.
I dag fick de ett kungligt mottagande på den öppna träningen på Mini Estadi bredvid Camp Nou och jag kan känna att om 15 000 människor hälsar en med applåder en vanlig dag på kontoret så är det kanske inte så svårt att vara bra på sitt jobb.

Frédéric Kanouté var bra på sitt jobb i går också.

Anyhoo, vi är ju i Madrid, där José Mourinho tvingas sätta Karim Benzema på ett hyfsat prov mot Villarreal, mest eftersom han inte har så många alternativ. På bänken sitter Kaká som ende anfallare och frågan är om Florentino Perez är disciplinerad nog att hålla i plånboken, eller om han ger efter för Mous inte så hemliga önskemål och handlar en striker i veckan som kommer.
Villarreal är i fin form, men för egen del tror jag att Marchena, Nilmar och Senna hade behövts för att den gula ubåten skulle kunna ställa till trubbel Real. 
Stämningen hos tabelltrean är ändå optimistisk. ”En bra dag för en liten överraskning” twittrar Gonzalo Rodríguez och mannen, kvinnan och hunden på gatan i Madrid tycks överens om att det kommer att bli åka av för de vita på Bernabéu i kväll.
Giuseppe Rossi är i fantastisk form och kommer till huvudstaden som klubbens mesta målgörare någonsin. Med sina två pärlor i spanska cupen i veckan gick han om Diego Forlán som tidigare hade rekordet när han hängde mål 60 och 61 i Villarreal.
Jag hängde ju själv loss lite med Rossi innan jul och pratade om gli azzurri, Sopranos och varför han blivit bättre på fotboll sedan hans pappa dog förra året.

Villarreal är en stor klubb i en liten skrud, och har typ samma bemanning på sin pressavdelning som en genomsnittlig allsvensk klubb, men det hindrade dem inte från att skicka årets roligaste julkort till sina supportar.

 O sole mio.

Real Madrid har en presstab på säkert 15 pers, men lyckades inte sätta ihop något mer spektakulärt än det här inför jul.
Upplys mig gärna om det är något jag missat, men tycks inte Cristiano Ronaldo ha en väldigt egen humor?

Atlético Madrid har inte slagit Real sedan Raúl González just blivit byxmyndig och ni kan gissa om los Colchoneros tackade fru Fortuna när de får möta storebror i spanska cupens kvartsfinal.
Ni får gissa alltså, jag vet inte hur de ser på det än, men jag i Madrid för att höra efter. Och för att jobba lite.
På söndag ska Mous mannar ut på Bernabéu och ta emot en svårsänkbar gul ubåt och det med Pepe och Pipíta på skadelistan. Gonzalo Higuaín ska opereras i Chicago på tisdag och var väl lite skakig så där som man kan vara och ville helst ha mamma vid sin sida (han är bara 23 år gammal och det är för övrigt en inställning vi aldrig ifrågasätter på bloggen).
Men medan Higge har ett franskt pass som förenklar inresa i the US of A betydligt är hans päron hänvisade till den vanliga byråkratiska diplomatin, som inte behagar dela ut inresevisum hur som helst.
Real-anfallaren får helt enkelt klara sig själv under ingreppet.

Även om Villarreal imponerande vände ett 0–2-underläge, med en Giuseppe Rossi i storform (den enda form han besitter i år) lagom till mötet med Real Madrid på söndag så måste jag få berömma Almería, där Henok Goitom för tillfället frusit fast på bänken, för bedriften att komma till Mallorca med 4–3 från första mötet och upprepa siffrorna på Mallis, där hemmalaget brukar vara löjligt svåra att göra mål på. 4–0 i paus fick Michael Laudrup att tappa det lite.

– Med all respekt, man får inte släppa in åtta mål på Almería på två matcher, frustade dansken efter matchen och det är väl inte ett helt oseedat tips att Laudrup byter arbetsgivare ganska snart.

En som gjort just det och skrivit på för Valencia är den franske halvguden/försvararen Adil Rami.
Rami har fler strängar på sin tvättbräda än bara fotboll och bjussar fotbollsspanien på en ganska oväntad och högst välkommen nakenchock.

Och ja, om ni har målsmans underskrift får ni titta på bakom kameran-klippet också.

Har man spelat i Barcelona mer än en säsong utan att ha gjort mål tillhör man onekligen någon form av minoritet. Eric Abidal hade förvisso sällskap av José Manuel Pinto, men i övrigt är det tunnsått med mållösa Barçaspelare och gårdagen var ett ytterst väl valt tillfälle att bryta torkan för den franske försvararen.
– Jag kom knappt ihåg hur det var att göra mål. Snart är det bara som mittforward jag inte har spelat, skojade Abidal, som uppenbarligen tycker att har man spelat vänsterback och mittback så har man spelat överallt.
– Vi ville hissa Abidal efteråt, men det var för lågt i tak, förklarar Pep Guardiola. 

Det köper jag dessvärre inte alls om nu inte San Mamés-stadion, som normalt hyser la ligas resligaste startelva, också har ett omklädningsrum anpassat för barn där Barcelona hamnade av misstag i går. Det finns inte en chans att minimänniskorna Xavi, Messi, Iniesta, Pedro och Villa, för att nämna några, inte skulle få plats att hissa en lagkamrat på sina små armar.
Det enda alternativet är att Bilbaos bortaomklädningsrum är byggt avsiktligt litet som någon form av initial psykning inför match. Sofistikerat i så fall.
Abidal är hursomhelst dagens självklare kung. Gerard Piqué tog fasta på det och krönte sin backkamrat i omklädningsrummet i dag innan han la ut mästerverket på Twitter.

 Abidaltasar. Foto: Twitter

Jag gillade matchen i går. Athletic Bilbao sitter inne på Spaniens bästa hemmapublik (myntkastare apart), på la ligas mest solidariska startelva, på landets bästa Fernando och på fotbollsvärldens skönaste målvaktsnamn. Baskerna gav inte bort en millimeter mer än nödvändigt i hemmakatedralen och bröt uppspel och tiqui-taqa-tendenser av Peps pack innan det hann börja brinna i Gorka Iraizoz stolpar.
Men Barça brukar ju vinna även jämna tillställningar och herregud, lite blind är man ju när man tycker att en match där bortalaget har 65 procents bollinnehav är jämn.

Det är trettondagsafton och spanjorerna vill helst av allt vara hemma och dela ut klappar, men det ska ju spelas fotboll också och redan klockan 12.00 i dag sparkar Getafe i gång returen mot Betis i spanska cupen. Lunchfotboll kommer aldrig få någon större fanbase i Spanien, men i dag bjuckas vi på match klockan 12, 16, 18, 20 och 22.
Så mycket får man inte titta på fotboll, då ploppar ögonen ut, men får jag tipsa om ett möte i kväll så är det så klart Valencia-derbyt där Villarreal har 0–0 från första mötet och fördel av hemmaplan i kväll.
Och är ni oroliga för hur Real Madrid ska reda ut 8–0-överläget inför returen mot Levante i kväll måste jag meddela att José Mourinho inte verkar ta motståndet på riktigt allvar och låter CR7, Casillas, Özil, Albiol, Di Maria, Xabi och Marcelo stanna hemma.

Alldeles nyss drog det helandalusiska returmötet i spanska cupen mellan Sevilla och Málaga i gång och frågan är om det blir en upprepning av första matchens hela-havet-stormar-resultat där Gregorio Manzanos gäng vann med 5–3 på el Nervión.
Sevilla har fått tillbaka Jesús Navas, medan Manuel Pellegrini gått på mellandagsrean och shoppat ett helt gäng spelare till Málaga varav fyrklövern Enzo Maresca (känd från just Sevilla), Sergio Asenjo och Ignacio Camacho (kända från Atlético Madrid) och Bayern München-utlånade Martin Demichelis kan starta redan i kväll.

Är det förresten inte magiskt hur tysk argentinaren lyckas se ut efter sju år i Bundesliga?

 It’s all about the sideburns.

Julio Baptista får klara av första dagen i nya klassen från läktaren. Och eftersom det firas Trettondagsafton för fulla muggar i dagarna i Spanien så får vi skicka en önskning till de tre vise männen att Baptista dyker upp i sin orientaliska skrud på läktaren.

 Kaspar, Melchior eller Balthazar? Foto: Marca

FC Barcelona har inget som helst målkalas att falla tillbaka på på San Mamés i kväll och ska Peps pack vara kvar i turneringen måste de skjuta skarpt och rätt i kväll och dessutom stoppa en Fernando Llorente vars formkurva är stigande.
Förslagsvis är det de här pjucken som kvällens mål ska komma ifrån.
Det är Leo Messi som donerat sina fotbollsskor till ett museum i Barcelona och innan ni frågar honom hur gammal han var när han använde dem så kan jag förekomma den potentiellt pinsamma situationen och berätta att de är från förra säsongen. 

 Storlek 27? Foto: MD

Skor är annars veckans stora tema i Barça (jag är själv lite ambivalent inställd till ämnet om ni minns) och efter ett gäng uppladdade bilder på Gerard Piqués Twitter och lika många missförstånd bestämde sig Gerard och hans wingman Puyol för att outa vem i omklädningsrummet som egentligen kommit med de här dojorna på sig.

Vem tror ni?
Ni får inte gå in och läsa artikeln, då blire ju inge rolit!