Z

Okej, nu tar vi det lilla lugna här. Chansen (eller Risken, om vi ska prata i Zlatan Ibrahimovics och FC Barcelonas termer) att Zlatan spelar i Barcelona nästa höst är alltså ungefär lika stora som att jag gör det.
Men, och det är väl det här som skiljer mig och Zlatan åt (en av kanske tre saker), i Ibrahimovics fall finns det ett kontrakt som gör att han faktiskt tillhör klubben säsongen ut (jag tillhör Aftonbladet säsongen ut, men tidningen saknar köpoption).
”Skattetekniska skäl” var standardssvaret när jag frågade varför man inte sålde av förlustmannen Ibra direkt från Barcelonas håll i slutet av augusti.
Nu hoppas jag att FCB vet vad de pysslar med. Att göra affärer med italienare som bygger på att en affär ”sannolikt” ska gå i lås måste vara ett av de mest briljanta nybörjarmisstag som fotbollsvärlden skådat.
De hade ju lika väl kunnat skriva in ”betalning för spelaren ska sannolikt ske i samband med övergången” när de ändå var i gång.

Vad kan hända då? Ja, Milan kan ju drabbas av en gigantisk ekonomisk kris, Adriano Galliani kan ta hela klubbkassan och sätta sig på ett plan till Barbados och gå under jorden, Silvio Berslusconi kan hamna i klammeri med rättvisan (brukar ju inte påverka klubben nämnvärt) eller så blir Zlatan Ibrahimovic fotbollsinvalid på grund av alla ljumskproblem och måste sluta spela fotboll.
Då kan det bli svettigt att vara Sandro Rosell.

Nej, det kommer ju inte att ske.

Men jag är väl inte sämre än att jag klurat på några icebreakers för Zlatan. Jag tänker:

– Tjena Pep, tror att du missförstod mig lite. Filosof är en bra grej att vara.

– Pep polarn, läget? Den där Solbakken är en hal typ, honom har jag heller aldrig gillat.

Eller kanske bara:

– Trevlig scarfs!

 Kom i min famn, Zlatan: Foto: Eurosport

Herregud, vi har skapat ett monster.

Hänger ni med här?
Det är en av Marcas bloggare som kommit över DN-Lundqvists numer berömda foto och uppmärksammar sina läsare på Facebook-sidan Yo también me quedé traspuesto/a al ver la foto de Ibra y Piqué (typ Vi som slumrade till när vi såg fotot på Ibra och Piqué).
Gruppen var uppe i över elvatusen medlemmar i går kväll, varav någon tycks ha väldigt mycket fritid.
Och vips:

 Ett drama i ännu fler akter?

”Det här är en Facebook-grupp av och för culés som tycker att manlig närhet är det mest naturliga som finns, där vi publicerar ömsinta bilder på Barça-spelarna i olika situationer” är sidans programförklaring.
Och herregud som vi har väntat på den gruppen.

Men. Tydligen skenade vissa kommentarer i väg i oönskad riktning och efter midnatt fick loggen stängas och fotona låsas (det kan ju ha varit Zlatan, Piqué eller påven som kommit med påtryckningar också, så långt sträcker sig inte mina efterforskningar i nuläget).

Men det var ju inte det enda som hände i fotbolls-Spanien i går kväll. Cristiano Ronaldo hade ju en hyfsad dag på jobbet också.

En ledare. Skärmdump: Marca

Barcelonasupportrarna väntar på tre poäng mot Teneriffa.
Svenskarna väntar på att domen över Zlatan ska falla.
Efter matchen mot Villarreal kändes Ibras inblandning i slutstriden av ligan väldigt långt borta. Pep Guardiola väntade till matchens 85:e minut med att byta in honom och det enda Zlatan kunde glädja sig över var de ståpälsframkallande hyllningarna från bortaklacken som sjöng hans namn ända till slutsignal.
Men. Pep Guardiola är också en man med ett aktat namn som är känd för att ha tålamod och mänsklig närvaro som ledord när han bygger lag. Expertåsikterna (journalister älskar att kalla sig ’experter’) går i sär lite, och det läcker aldrig ut någon startelva från Barças omklädningsrum förrän max timmarna innan match, men många tror att Guardiola gör en chansning med Zlatan från start igen.
Leo Messi är helig och Bojan var riktigt bra senast, men Pedro Pedrito är en tacksam periodare i Peps förstaelva, eftersom han aldrig surar ur när han blir petad.

– Det är Pep och man vet aldrig med honom, men risken han tar om han spelar Zlatan är också att han blir utvisslad på Camp Nou och det vill de nog helst undvika, filosoferade en kollega på Catalunya Radio i går.
Samma radiostation ringde upp mig efter matchen i helgen för att fråga vad jag skrev om saken. De skulle göra en grej på temat ’så skriver svensk press om Zlatans petning’ och jag mejlade över några översatta rader av mina åsikter om det hela.
I går stod radion och skvalade när inslaget om synen på Zlatans situation i svensk media påannonserades med orden ”Aftonbladets Johanna Frändén, en av svensk press viktigaste opinionsbildare, skriver så här om Ibrahimovic”.
Det går bra nu.

– Jag har pratat med Zlatan, men det betyder ju inte att jag vill dela med mig av den konversationen till dig, eller hur? frågade Mino Raiola retoriskt när vi (han) pratade på telefon om saken.
(Hade han inte klickat bort mig omgående hade jag ju kunnat påminna honom om att det var lite annat ljud i skällan senast vi sågs.)

Ivriga läsare har uppmärksammat mig på att Sports översättningsverktyg till engelska är något av en guldgruva om man vill veta vad folk egentligen säger. Här ska jag alltid hänga i fortsättningen.

Freud in translation?

Om ni vill chatta med en av Sveriges viktigaste opinionsbildare så finns det seriösa planer på att styra upp något klockan 18. Ställ frågor redan nu.

Jaha. Ja. Nej, det här var ju ungefär det sämsta som kunde hända Zlatan Ibrahimovic i en fotbollskontext just nu.
Visst surras det en hel del här nere om att Pep G har tröttnat lite på sin svenska jätteimport under våren, men det här är ju en misstroendeförklaring av helt nya mått.
Sist Zlatan var petad var mot Stuttgart i Champions League, då Pep motiverade det hela med att han ville behålla startelvan från matchen mot Valencia veckan innan eftersom den funkat så bra.
Det resonemanget får han svårt att hålla fast vid på presskonferensen efter match i dag.

Zlatan värmer upp med Jeffren, Gabi Milito och de andra avbytarna bara några meter nedanför min näsa och ser precis så där demonstrativt oengagerad ut som bara Zlatan riktigt kan.

 ”Jag drar nu, hej på er”. Avd. min mobilkamera äger.

Zlatan har i alla fall fått en gratisresa till sovsamhället Vila-real, som måste ligga hyfsat högt upp på den (berömda) skalan ”störst fotbollslag från minst ort”.
El Madrigal håller på att fyllas till bristningsgränsen och slår tydligen något informellt rekord i antal ackrediterade journalister (76 stycken) från olika länder.

Nu åker vi.

Det är lite hårt ändå det här att Zlatan Ibrahimovic inte får resa med laget till Madrid. Jag hade nog hellre scorat en bra stol på Bernabéu och sett matchen från läktaren än att tvingas sitta hemma och lida framför tv:n. Men regler är regler, inte minst i FC Barcelona.

Om jag själv inte drabbas av tourettes syndrom och säljer min egen plåt till högstbjudande (Zlatan, du får den för 15 000 kronor samt den här lilla svarta Porschen som du brukar köra till träningen och som jag tror skulle passa mig perfekt) så kommer jag alltså att beskåda mitt livs första Clásico på plats i morgon och det här är faktiskt något som till och med en luttrad sportmurvel som jag går i gång på. Men man ska ju inte ropa hej, i höstens Barça–Real-möte satte den spanska kräksjukan tänderna i mig i mitten på andra halvlek och roligare än så blev det inte.

Jag är på plats i Madrid, medan Barça väntar med att resa hit till i morgon bitti. Xavi Hernandez hade därför gott om tid att ta emot Terrassas hedersmedalj i går, som tack för att han spridit sin hemstads rykte ute i världen.
Xavi hade lite svårt att hålla tårarna tillbaka, enligt medier på plats. Man förstår honom, under en dryg veckas tid kommer han alltså ha blivit intervjuad i Sportbladet, fått en hedersmedalj och spelat ett Clásico som kan avgöra ligan. Det är mycket nu.

 A perfect suit. Foto: Mundo Deportivo

– Man måste klä sig perfekt och håret måste vara perfekt, filosoferade Xavi när vi pratade om de höga kraven man lever med som spelare i Barcelona.
Frisyren löser ju Hernandez med ett betongfast vax, men när det kommer till kläder finns det andra i omklädningsrummet som är värre.
– Jag brukar skämta med Piqué, han är ett ”fashion victim”, sa Xavi och när jag frågade lite artigt om han inte var det själv, svarade han:
– Eh nej, kolla på mig!

Piqué reser med laget i morgon, och kommer troligen till spel, medan Real Madrid saknar (eller gör de?) Kaká som är skadad. Men faktum är att Rafael Van Der Vaart och hans vänner ofta gjort det bättre utan brassen i år, så jag är osäker på om det är en försämring faktiskt. 

I Madrid tog sig lillebror Atlético till semifinal i the tournament formerly known as Uefacupen när man spelade 0–0 (ja, ni såg rätt) mot Valencia i går. Snart kan vi alltså få se Atléti triumfera i två cupfinaler (den spanska mot Sevilla och Europa League) samtidigt som man simmar runt i ingenmansland i mitten på Primeras tabell.

Bra skit, Atlético Madrid, alltså. 

– Vem är störst, du eller Messi? frågade en journalist Cristiano Ronaldo på presskonferensen i går.
– Jag är större, eller i alla fall längre, svarade CR9 och när årets riktiga tuppfajt äntligen fått lite fart vet man att det ligger Clásico i luften.

Zlatan Ibrahimovic missar matchen och jag fattar att det tar ner temperaturen en del i Sverige, men jag måste säga att den här matchen känns sinnessjukt het här nere i alla fall.  

I dagens tidning snackar jag loss med Xavi Hernandez inför el Clásico. Artikeln är låst, men om ni vill veta vad Barcelonas mittfältsgeneral tycker om att fylla trettio, vad han och Iker Casillas pratar om innan morgondagens match och vem som är Barças modeoffer numero uno tycker jag att ni ska lägga några slantar på att gå med i Plus och läsa.

Vad som inte framkommer i artikeln är att jag under intervjun med Xavi var tvungen att bryta mot en av mina personliga pressetiska regler rakt av.
Det finns några saker jag är noga med i mitt jobb:
Inte (avsiktligt) ljuga i text.
Redovisa källor.
Inte be fotbollsspelare om autografer.

Det sista får jag ganska många förfrågningar om från vänner och bekanta och släktingar och okända och mejlare och barndomsvänner, men det går inte.
Som Zlatan skulle ha uttryckt saken: ”det känns inte professionellt”.

Nu lever och verkar jag i ett land där många journalister tar alla chanser. Det är kompisar som ska gifta sig och vill ha en Leo Messi-hälsning i bröllopspresent, det är tonåriga brorsdöttrar vars hela liv skulle förändras om de fick en signerad tröja av Gerard Piqué.
Och hade man inte haft så jävla hög moral så hade nog autografjägare varit ett perfekt extraknäck när man ändå träffar Barça-spelarna flera gånger i veckan. För några år sedan avslöjades en snubbe som sökte pressackreditering för en engelsk tidning som inte fanns och levde på att hänga ut i mixade zonen på Camp Nou bara för att ta autografer som han kunde sälja vidare.
Ni hör, det är en potentiell guldgruva.
Men jag säger nej.
Eller, jag sa nej.

För häromveckan var jag i Sevilla och hamnade i ett läge där min överlevnad hängde på en skör tråd. Med det menar jag att en bankomat åt upp mitt kreditkort på kvällen strax innan jag skulle iväg på match och jag hade inga som helst pengar. Jag var helt enkelt fett strandad.
Men jag blev räddad av en vardagshjälte som jag i det läget hade gjort precis vad som helst i gentjänst för och frågade ”vad kan jag göra?”.
– Kan du skaffa Xavi Hernandez autograf till mig?

Så när jag babblat bort nästan en halvtimme med Xavi häromdagen tog jag sats:
– Alltså, jag gillar inte riktigt det här, men en person räddade mitt liv häromdagen och, ja, kan du skriva en hälsning?
– Självklart, sa Xavi, flinade lite, skrev ”varma hälsningar till Jesús från Xavi” på mitt anteckningsblock, och sa:
– Ibland måste man kompromissa lite i livet du vet.

Regler är till för att brytas.

Nu har jag biktat mig. Är vi fortfarande vänner?

Mitt i alla Champions/Clásico-förberedelser ska ju Barcelona spela av lite ligafotboll på Camp Nou i kväll också. Athleterna från Bilbao är ett av få gäng som tagit poäng på Barça i år och deras stora chans är så klart att Peps pack har tankarna någon annanstans i kväll.
Det är inte omöjligt om man ska döma av hur Xavi Hernandez resonerade kring saken när vi satt ner och pratade Arsenal, Clásico, VM och lite Clásico till i går på träningsanläggningen.

Jag: Men, det är ju match i morgon också.
Xavi: Ja, det känns som att det inte är det, eller hur?
Jag: Vänta nu, det är väl en sak att jag känner så, men lite värre om du har glömt?
Xavi: Haha, jo då, vi tänker bara på Bilbao just nu…

Men det var ju roligare att tugga om annat med Barças mittfältselegant, som en gång för alla svarade på frågan jag ofta ställer mig och ännu mer så efter matchen mot Arsenal. Tänker man på hur bra man spelar när man är mitt inne i det?

Xavi hade redan fått skjuta upp vår intervju vid tre tillfällen efter att han blivit skadad varje gång vi bestämt träff (då ger de inga intervjuer av någon anledning som jag inte riktigt har pejl på). När det hände senaste gången tittade Barças presschef Txemi lite skeptiskt på mig och frågade om det var jag som drog otur över mittfältaren.
Men inget dåligt samvete som man inte kan frossa lite till i, tänkte jag, så när Xavi inledde samtalet med: ”Jag är ledsen att det dröjt tre veckor” spelade jag ut martyrregistret och svarade ”fem veckor snarare, men det är lugnt”.

 Fem veckor. Hörde du det?

Zlatan Ibrahimovic fick lite praise från vår man i London häromdagen för sin utmärkta spanska. Undertextnissarna på TV 3 Catalunya är tydligen av en annan åsikt, som efter att ha kämpat med Ibras spitalienska i intervjun direkt efter match helt sonika uppgav ”Omöjligt att förstå” i textraden när Zlatan gick loss. Obetalbart.

Och så kan jag lugna alla Malis (och Gabons) supportrar. L’Équipes utsände nåddes av mina breaking news om Gernot Rohr och vidarebefordrade informationen sms-ledes till Seydou Keita innan maliern hunnit höra av sig hem. Men det var tydligen på håret.

Kvällens stora drama är bara ett par timmar bort och ändå är det osäkert om de egentliga huvudpersonerna spelar.
Cesc Fabregas för att han är en smula skadad och Thierry Henry för att han inte längre är någon stabil startspelare i Barcelona.
Den här typen av matcher skapar ju alltid ett gäng heliga och ett gäng mindre heliga allianser och helt utan att det egentligen finns någon anledning ger sig Robert Pirès in i leken.
– Jag känner verkligen med Titi, som är en stor vän, men jag håller på Arsenal in i döden, säger Pirès till Marca med den logiska bildlösningen att fransmannen poserar halvt dold bakom Cesc Fabregas matchtröja.

 Tittut.

Ska vi prata lite fotboll också? Ja, Eric Abidal är tillbaka i truppen, men lär få svårt att krångla sig rakt in i startelvan det första han gör. Gerard Piqué och Xavi Hernandez ska vara i gång, medan Andy Iniesta har flera veckors rehabilitering framför sig.

Det här kan sluta hursomhelst känns det som, och då brukar ju Barcelona vinna. 

Seydou Keita är kanske inte Barcelonas mest färgstarke spelare på planen, men man måste ge honom att det alltid kommer något oväntat ur hans presskonferenser. Det är som att Keita inte alltid har, ska vi säga, total koll på läget.

– Du såg matchen mellan Real Madrid och Atlético i går, vad säger du om Reals insats? frågade en journalist i dag.
– Nej, jag såg inte matchen. Det var ingen idé tyckte jag, jag visste ändå att Real skulle vinna, svarade Seydou.
Det blev lite tryckt stämning i pressalen, innan någon fattade mikrofonen som går runt mellan murvlarna och frågade Seydou lite försynt:
– Hur tänker du nu?
– Alltså, det känns inte som att de andra lagen går för fullt när de möter Madrid, svarade Seydou.
Här gick först ett sus genom salen när hela presspacket flämtade efter syre (som det ioförsig är ganska dåligt om i den lilla baracken) och till och med Barcelonas pressperson Sergi som satt bredvid för att fördela ordet tittade med stora ögon på Keita.
– Men det är alltså min personliga uppfattning, att det är Barcelona och inte Madrid som alla lag vill slå i år, tillade Keita i ett försök att plåstra ihop den lilla olyckan han ställt till med.
Ungefär här avbröt Sergi presskonferensen och sa ”tack för i dag” till journalisternas stora protester.
– Hallå, vi har rätt till en halvtimmes presskonferens ju, gastade flera reportrar (det är en uppgörelse jag inte kände till och som oavsett inte gäller när Leo Messi sitter på podiet, men det är en helt annan historia). Å andra sidan hade Seydou Keita redan rubriksatt morgondagens tidningar.

Konspirationsteorier är nu ett mycket viktigt inslag i spansk fotboll (eller ska vi säga fotbollsjournalistik) men enligt en av många oskrivna regler är det medierna som ska ägna sig åt detta, medan spelarnas uppgift är att döda tankespökena när de blir tillfrågade.
Seydou Keita spelar inte riktigt enligt de här reglerna uppenbarligen.

Jag frågade l’Équipes utsände, som känner Keita lite privat, om maliern är av en anarkistisk natur, eller bara har dålig koll på läget.
– Dålig koll. Jag frågade honom vad han tyckte om Malis nye förbundskapten Gernot Rohr i dag, och han visste inte ens vem det var, fast det var flera veckor sedan han tog över som hans nye landslagstränare! utbrast min franske kollega.

Väl hemma var jag tvungen att googla grejen. Det kändes lite för corny. Och titta där, Gernot Rohr: ny förbundskapten för – Gabon.
Min franske kollega hade bara tagit ungefär 200 mil fel på land.
Jag känner att jag skulle hiva upp rätt bra med pengar för att få höra Seydous telefonsamtal till Malis fotbollsförbund i kväll.

Och från Mali till Mallis, för jag hoppas att ni inte missade Sportbladets fantasifulla layout i tidningen efter matchen Mallorca – Barcelona.
Jag kan ju ha lite svårt att komma nära intill Zlatan Ibrahimovic ibland. Men inget som inte lite redigering kan råda bot på.

 Freudiansk friläggning? 

För att vara ett lag som aldrig gjort mål på Coliseum Alfonso Pérez får man säga att Real Madrid visade väldigt lite pardon mot Getafe i går. Mest gläds jag åt att Pedro Mosquera äntligen fick komma in och känna på gräsmattan. Killen har ändå tagits ut i Manuel Pellegrinis trupp åtta gånger i år utan att få hoppa in, även om det varit löjligt nära, och när han gjorde det i går blev han faktiskt den förste att plockas upp från de egna leden under Pellegrinis tid i klubben. Mosquera är inte heller den starstuckna (eller?) typen. I stället för att byta tröja med Derek Boateng, som vilken normal kille som helst hade försökt med, tog Mosquera med sig sin hem.
– Jag ska ge den till pappa, säger Pedro till Marca.
Boateng fick ju noll poäng men ganska fina betyg i spanska tidningar med sig från matchen annars.

Just nu känns det som att de två stora, och övriga la liga också, bara går och väntar på att den andre ska göra ett misstag. Jag tyckte man såg det komma på Camp Nou i onsdags, men Pep G plockade tydligen fram hårtorken (eller ska vi säga Alex Ferguson-genen) och helt plötsligt gick Zlatan Ibrahimovic ut på planen och gjorde sitt jobb.
Jag tror inte att vi kan förstå hur viktigt på en skala det var för Ibra att fula in den där bollen, men ett titt på Guardiolas ansiktsuttryck direkt efter målet ger väl en hint.

I morgon står Barcelona inför ett potentiellt olycksfall i arbetet när de reser till Mallorca för att plocka med sig tre riktigt tunga bortapoäng till fastlandet, mot ett lag som bara förlorat en enda match på hemmaplan i ligan i år. Att åka till Mallis är inte en charter.

Själv får jag på köpet äntligen lämna den ljusskygga skara svenskar som inte varit på Mallorca och komma ut på den ljusa sida.
Jag tänker nattklubbar med skumbad, jag tänker Beck-filmer på hotellrummet, jag tänker ’special price for you’.
Det här blir en konceptresa, och jag behöver er hjälp: Var i Palma är man garanterad den mest nordiska atmosfären?