Linköping får klara sig utan sin bästa spelare under delar av vårsäsongen.
Danskan Pernille Harder har ådragit sig en utmattningsfraktur i foten och blir borta i upp till tre månader.

Fjolårets tabelltrea, Linköping, såg ut att kunna bli en intressant utmanare till tippade guldkandidaterna FC Rosengård och Tyresö i årets damallsvenska toppstrid.
Men efter ett par tunga avbräck ser läget inte lika ljust ut för östgötalaget.

I januari ådrog sig finska landslagsforwarden Linda Sällström en korsbandsskada (den tredje i ordningen) under lagets träningsläger i Thailand.
Och i lördags drabbades klubben av ett nytt, tungt bakslag när danska landslagsmittfältaren Pernille Harder gick sönder.

Det var i träningsmatchen mot AIK som olyckan var framme.
Harder ådrog sig en utmattningsfraktur i foten och tvingas nu till operation och rehabilitering.

Därmed har Linköping tappat två viktiga kuggar i sitt lagbygge, den allra viktigaste bara en månad före säsongsstarten, och en topplacering i Damallsvenskan ser betydligt svårare ut att nå.

Det har varit på gång ett tag, men i dag blev det officiellt.
Lisa Lantz lämnar Umeå Södra och Elitettan för Umeå IK och Damallsvenskan.

Att Umeå har varit på jakt efter en försvarsspelare är ingen hemlighet.
Ända sedan isländskan Katrin Jonsdottir la skorna på hyllan och Alexandra Nilsson valde att flytta till Skellefteå har UIK letat efter en försvarsspelare.

Sanna Svensson var på tapeten, men hon hamnade till slut i Vittsö. En annan kandidat var nigerianskan Gladys Nnenena Akpa, men pappersstrul hindrade och hindrar fortfarande henne från att komma till norra Sverige för provspel.

Men nu är jakten på en försvarsförstärkning över.
Lisa Lantz har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över den kommande säsongen.

Lantz är en spelare som jag känner väl. Mycket väl till och med.
Hon var en av de första spelarna som värvades till Sundsvalls DFF, som jag tränade, inför återkomsten till Norrettan 2005.

Jag minns faktiskt första mötet med den då unga, blyga och lite valpiga tjejen från Delsbo som med stora ögon och gapande mun klev in på och tittade ut över sin nya hemmaplan, Norrporten Arena.

Lika väl minns jag hur den där hälsingetjejen, begåvad med enorm drivkraft, stor potential och ett sjuhelvetes tillslag, tog stora utvecklingskliv under sin debutsäsong i Sundsvalls blå tröja.

Sedan dess har hon så klart utvecklats en hel massa, både som människa och som spelare. Valpigheten är borta sedan länge, men drivkraften och det blytunga skottet finns kvar – precis som den tuffa spelstilen.

Och det är de egenskaperna som har tagit henne till Umeå IK, den klubb som hon tränade med under några dagar sommaren 2006 och då drömde om att få spela för någon gång.

Avbräcken avlöser varandra för Kopparbergs/Göteborg.
I går kom beskedet att Johanna Almgren tvingas till ännu en knäoperation.
I dag meddelade Stina Segerström att hon lägger ner fotbollssatsningen.

Bakslagen duggar tätt för Stefan Rehns Göteborg.

Landslagsmittfältaren Johanna Almgren blir borta ytterligare en tid eftersom hon kommer att genomgå ytterligare en knäoperation – den sjätte i ordningen.
Men det stannar inte där.

Under eftermiddagen meddelade Kopparbergs/Göteborg att också landslagsbacken Stina Segerström blir borta säsongen 2014.
Anledningen är att hon är gravid.

Därmed får Göteborgsklubben klara sig utan två väldigt viktiga kuggar under våren  – och minst en nyckelspelare under hela året.

Stort grattis, Stina.

Jag har inte hunnit med att blogga så mycket som jag skulle önska nu i OS-tider. Jobbet med våra rosa tv-sändningar har sitt pris, kan man väl säga. Men jag tänkte kasta ur mig några reflektioner och nyheter i korthet i alla fall.

Landslagsspelaren Johanna Almgren missade EM och stora delar av fjolårssäsongen till följd av en knäskada. Efter att ha slitit för att ta sig tillbaka till planen igen tvingas hon nu genomgå en operation av sitt i sitt redan hårt prövade knä – den sjätte i ordningen.Almgrens sargade knä kommer därmed att hålla henne borta från planen ytterligare en tid, vilket naturligtvis innebär ett stort avbräck för Kopparbergs/Göteborg

Jag lider verkligen med Almgren som fått så många säsonger spolierade till följd av skador och som jag vet har slitit  hårt för att ta sig tillbaka från den senaste. Hoppas verkligen att hon kan och orkar komma tillbaka ännu en gång, för Johanna Almgren behövs i Göteborgslaget och i Damallsvenskan.

…………………………….

Sunnanås målvakt Susanne Nilsson har gjort landslagsdebut – för Serbien.
Nilsson vaktade målet när Serbien besegrade Malta med 3–0 i VM-kvalmötet tidigare i dag.

Därmed är Kristianstadstjejen förlorad för det svenska landslaget.

…………………………….

Apropå landslaget så presenterades ju truppen till Algarve Cup i går.
Assisterande förbundskapten Lilie Persson bjöd inte på några direkta jätteskrällar vid presskonferensen, men hon släppte ändå ett par överraskningar.

Jag hade till exempel inte trott att Piteås Emilia Appelqvist  skulle komma med i truppen och jag hade definitivt räknat in Umeås Lina Hurtig i densamma.

Den förstnämnda fanns med, precis som i mötet med Frankrike förra helgen, medan Hurtig saknades. Nu förklarade Persson på förbundets hemsida att man, efter dialog med F19-förbundskaptenen Calle Barrling, valt att låta Umeåforwarden spela med F19-landslaget i La Manga istället för att ge henne rikligt med speltid inför lagets kommande EM-kvalmatcher.

Jag kan säga att jag förstår Persson och Barrlings resonemang, men därmed inte sagt att jag håller med helt och fullt.

Lina Hurtig är en stor talang som kan gå en riktigt fin framtid till mötes. Men det är viktigt att komma ihåg att hon fortfarande har flera kliv kvar att ta innan hon är en fullfjädrad seniorspelare på  internationell nivå.

Men hade inte Algarve Cup varit ett perfekt tillfälle för Pia Sundhage och kollegan Persson att ge UIK-spelaren chansen, att börja slussa in henne i damlandslaget och se vad hon faktiskt håller för?

Om man har planer att använda sig av Hurtig i nästa års VM-slutspel så hade jag gärna sett att man tagit ut henne till turneringen i Portugal redan nu, men så blir det alltså inte.

Kanske visar det sig vara ett klokt beslut som landslagsledningen tagit, men jag är verkligen inte säker på den saken.

En som fick plats i truppen var Sofia Jakobsson. Tysklandsproffset som har stått utanför truppen vid de två senaste landslagssamlingarna, får nu chansen igen och jag gissar att hon är sugen att visa att hon är värd den.

Några av spelarna, en knapp handfull, i den svenska truppen till Algarve Cup ställer jag mig lite frågande till. Är de verkligen landslagsmässiga?
Men innan jag kommenterar de uttagningarna vidare vill jag ge spelarna ifråga chansen att visa vad de går för mot riktigt bra motstånd i Portugal i mars. Fortsättning följer med andra ord …

………………………..

Vid gårdagens presskonferens kom det också fram att Josefine Öqvist slutar i landslaget.
Ett trist besked, tycker jag. Öqvist har gjort bra ifrån sig i franska ligan, hon har en speed som är bristvara i det svenska landslaget och hon kan avgöra matcher på egen hand.

Öqvists beslut påverkar dessutom det svenska landslaget negativt. Den offensiva slagstyrkan devalveras helt klart och det finns tyvärr ingen spelare som helt, eller ens delvis, kan fylla den lucka som ”Jossan” lämnar efter sig.

……………………..

Det var några nyheter och tankar på uppstuds. Kanske kommer det något inlägg ytterligare under OS, om inte annat blir det mer av den varan efter spelen då tiden räcker till bättre – både för djupare analyser och rejäla reflektioner.

Det har gått några dagar sedan Sverige fick sig en rejäl käftsmäll av Frankrike i Amiens, men intrycken från matchen kvarstår.
Sveriges insats var inte bra, den var till och med riktigt långt ifrån bra – och avsaknaden av en tydlig spelidé lyste igenom.

Jag har legat lågt efter Sveriges förlust mot Frankrike i lördags. Inte för att jag inte haft tankar om matchen, utan för att jag jobbat enormt mycket med Sportbladets mastiga OS-sändningar.

Men nu, under en någorlunda ledig dag, vill jag ändå dela några av mina tankar från förlustfajten.

Att förlora mot Frankrike är i sig ingen katastrof, det ska man komma ihåg. Men det svenska spelet var riktigt svagt, (för svagt), matchplanen ihålig och de individuella prestationerna bleka.

Och även om man bortser från undanflykter som att några betydande spelare saknades och att de svenska spelarna är mitt inne i en hård uppbyggnadsperiod medan fransyskorna är halvvägs in i sin säsong så kan man faktiskt ställa högre krav på den blågula insatsen.

Den som såg matchen kunde inte undgå att se att den blågula elvan blev utspelad, utmanövrerad och stundtals totalt överkörd.

Efter att ha sett matchen i efterhand tycker jag att det står klart att landslaget famlar lite i mörker och faktiskt saknar en tydlig spelidé – och att man har ett Herkulesjobb kvar att göra för att sätta en stark försvarsorganisation.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört förbundskapten Pia Sundhage prata om anfallsspel, glädje och engagemang, men jag har ännu inte hört ett enda ord om ett solitt och ramstarkt försvarsspel, vilket skrämmer mig.

För oavsett hur fantastiskt anfallsspel ett lag har så behövs en riktigt bra försvarsorganisation och ett riktigt bra försvarsspel för att ge stadga och grundtrygghet – i synnerhet om det ska bli framgångar i VM nästa sommar.
Men den försvarsorganisation jag pratar om finns inte i det svenska landslaget i dag.

Den som missade matchen kan se de franska målen, och därefter göra sin egen analys av de svenska försvarsinsatserna.

För egen del tycker jag att det, för att uttrycka mig milt, lämnade ett rejält stort utrymme för förbättring. Enkelt sammanfattat kan man väl säga att det inte går att åka till Frankrike och bjuda upp till dans när man själv dansar dåligt. 

Man måste, som jag ser det, spela mycket mer cyniskt och återhållsamt om man ska klara av att slå lag som är bättre och högre rankade.

Jag hoppas att landslagsledningen drar lärdomar av förlusten i Amiens. Att man drar upp tydliga riktlinjer för de fortsatta förberedelserna för VM nästa sommar, bestämmer sig för en spelidé som är rimlig för det spelarmaterial man har att följa och dessutom präntar in ett fungerande försvarsspel.

Därtill måste man bestämma sig för vilka spelare man vill satsa på, vilka positioner de bärande spelarna ska spela på, vilka roller de ska ha – och få dem att förstå vad som förväntas av dem.

Det går helt enkelt inte att åka till Kanada och köra på känsla, engagemang och glädje för då blir VM sannolikt riktigt långt ifrån lyckat.

Hon valde att lämna Umeå IK och lägga skorna på hyllan. Nu är Alexandra Nilsson tillbaka – som tränare.

3–1-segern mot Kristianstad den 20 oktober i fjol satte punkt för Alexandra Nilssons spelarkarriär.
Det var i alla fall så hon tänkte, Kalixtjejen.
Nu är hon emellertid tillbaka i elitfotbollen, men inte som spelare utan som tränare, skriver Norran.

Nilsson kommer nämligen att träna Sunnanå, samma klubb som försökte värva henne som spelare men fick nej, tillsammans med Martti Tikkanen kommande säsong.

Den förra mittbacken blir ett varmt välkommet tillskott i ett Sunnanå som tappat en hel drös spelare (åtta stycken) sedan man ramlade ur Damallsvenskan.
Förra veckan lämnade ju Sara Nordin och Julia Spetsmark för spel i Kif Örebro och så sent som i dag blev det klart att också Annika Kukkonen går samma väg.

Nu får klassikerklubben i alla fall förstärkning på tränarsidan, även om man allra helst hade önskat se Alexandra Nilsson i mittförsvaret.

Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg. Några spelare har bytt klubbadresser, en provspelare har fastnat i den afrikanska byråkratins inte alltid särskilt snabbt malande kvarnar och jag är tillbaka i kalla Sverige.

Övergångarna först.

I går blev det klart att Elin Borg lämnar Kristianstad och Damallsvenskan för Djurgården och Elitettan. Vänsterbacken kommer därmed att representera sin femte klubb på lika många säsonger. Borg har sedan hon lämnade Stattena efter säsongen 2010 spelat för Linköping, AIK och Kristianstad.

En annan spelare som bytt klubbadress en del de senaste säsongerna är Lisa Klinga, som i dag blev klar för Tyresö – igen. Klinga kommer närmast från Piteå, vilka hon var utlånad till (av Tyresö) förra säsongen.

Även Kif Örebro har utökat spelartruppen. Klubben har värvat mittbacken Sara Nordin från Sunnanå. Därmed är luckan efter Sara Larsson fylld, åtminstone om man ser till spelartyp och position.

I Umeå IK har det hänt både det ena och det andra, plus och minus.
Det positiva för klubben är att nyförvärvet från Sunnanå, Hanna Glas, har börjat träna för fullt efter den korsbandsskada hon ådrog sig inför fjolårssäsongen.

Mer negativt är det då att provspelaren, och eventuella nyförvärvet, Gladys Nnenena Akpa, som skulle ha kommit till Umeå i tisdags inte har anlänt till Sverige än.
Pappersstrul (läs: nigeriansk byråkrati) ska vara anledningen till att den nigerianska landslagsspelaren inte kommit fram till Norrland.

På plats i Norrland och i Umeå IK är däremot Umeå Södras lagkapten Lisa Lantz.
Mittbacken, som jag faktiskt tränat för ett antal år sedan, provspelar just nu med klubben. Den gamla storklubben är ju på jakt efter en mittback sedan Alexandra Nilsson valde att lägga skorna på hyllan och kanske kan Delsbotjejen Lantz vara den spelare som UIK letar efter.

Det har börjat spelas träningsmatcher här och var. I morgon drar Kopparbergs/Göteborg till Danmark för att möta grannlandets två bästa lag, Bröndby och Fortuna Hjörring.
De sistnämnda mötte norska LSK Kvinner tidigare i kväll i en match som norskorna vann med 3–0.

Och innan jag slår igen datorn får jag passa på att slå ett slag för min egen artikel i Sportbladet om framtidens analysredskap – drönare.
En teknik som Hammarbys damer kommer att använda sig av den kommande säsongen. Ett intressant och innovativt sätt att överblicka sina matcher får man väl säga.

Efter två skadefyllda år gjorde Linköpings finska landslagsforward Linda Sällström äntligen comeback – då blev hon allvarligt skadad igen.

Fotbollen kan ibland vara både grym och orättvis. Fråga Linda Sällström om ni tvivlar.

För lite drygt ett år sedan var finskan tillbaka i spel efter en korsbandsskada. Siktet var inställt på en ny säsong i Damallsvenskan och bågen spänd mot det kommande EM-slutspelet.
Men så blev det inte.

I början av mars var oturen framme igen.
Sällström ådrog sig en ny korsbandsskada och missade såväl säsongen som EM.

När Linköping i dag spelade sin första träningsmatch för året, mot Thailands landslag, var Sällström tillbaka i laget igen efter att jobbat sig tillbaka från sina två allvarliga knäskador.
Men det blev en kortvarig comeback för den finska landslagsforwarden.

Sällström ådrog sig nämligen en ny allvarlig knäskada och fick föras till sjukhus.
Efter att ha genomgått en magnetkamerundersökning kom det trista beskedet att främre korsbandet i vänster knä var av.

Därmed står det klart att finskan missar ytterligare en säsong till följd av en korsbandsskada – hennes tredje på lika många år.

………………………………..

Jag känner enormt mycket med Sällström som alltså slitit sig tillbaka från, inte en utan, två korsbandsskador i tät följd – bara för att ådra sig ännu en.

Skador är visserligen en del av fotbollen, i synnerhet på elitnivå, men någon måtta får det väl ändå vara.  Att drabbas av tre korsbandsskador (två i ena knät och en i det andra) på lika många år är inget annat än omänskligt.

Det är tufft att komma tillbaka från en korsbandsskada, det vet jag av egen erfarenhet. Vägen tillbaka till fotbollsplanen är varken rak eller jämn – och alldeles för ofta kantad av perioder där man tvingas gå stenhårda mentala dueller mot sig själv.

Att, som i Sällströms fall, kriga sig tillbaka från två korsbandsskador, och sen tvingas utkämpa samma strid ännu en gång måste bara vara rent fördjävligt.
Men om det är någon spelare som ska klara av den kampen och lyckas ta sig tillbaka till den absoluta eliten ännu en gång, så är det nog just Linda Sällström.

Finskan är stentuff och har ett pannben hårt som stål. Det skvallrar inte minst det sms hon skickade till mig för några minuter sedan om:

”Känns pissigt just nu, men om det är något jag kan så är det knärehab”.

För några veckor sedan värvade Eskilstuna United landslagsbacken Sara Thunebro.
I dag gjorde man klart med ytterligare en landslagsmeriterad försvarsspelare – Annica Svensson.

Eskilstuna United fortsätter att värva smart och starkt inför Damallsvenskan. Efter att först ha rekryterat landslagsveteranen Sara Thunebro, kom klubben i förra veckan överens med förra Piteåmittfältaren Sofie Persson om ett kontrakt som sträcker sig över den kommande säsongen.

Men man var inte nöjda med det.

I dag blev det klart att också förra landslagsbacken Annica Svensson spelar med Eskilstuna under 2014 – trots anbud från andra svenska och utländska klubbar.
Därmed kan nykomlingen ställa upp med samma ytterbackspar som landslaget begagnades sig av i VM 2011.

I Svensson, som förra säsongen spelade för både Med Svensson, som förra säsongen spelade både för Tyresö och Vittsjö, får Eskilstuna en riktigt tuff och rivig försvarsspelare med mycket rutin och en sjujäkla vinnarskalle.

Nykomlingen från Södermanland kommer helt klart att bli riktigt intressant att följa den kommande säsongen, och den som hade trott att laget skulle bli en slagpåse kan tänka om här och nu.

Så har Eskilstuna värvat inför Damallsvenskan:
Kim Arodin (comeback, tidigare i Kif Örebro), Elena Sadiku (Kristianstads DFF), Emelie Almesjö (Sirius), Alyssha Chapman, (Sirius), Gaelle Enganamouit, (Spartak Subotica SRB), Sara Thunebro, (Tyresö), Sofie Persson (Piteå), Annica Svensson (Vittsjö GIK).

Det har varit en händelserik dag för lagen i Damallsvenskan, minst sagt.
Tyresö har släppt en bomb av det tyngre slaget, AIK, Kif Örebro och Piteå har fått nya bitar att falla på plats i sina respektive lagpussel och FC Rosengård har levererat en glädjande nyhet.

Vi börjar med den stora nyheten. Den brasilianska bomben. Den som följer och är intresserad av svensk damfotboll har knappast undgått att Tyresö värvat fyra brasilianska landslagsspelare.

Hur bra paketrekryteringen egentligen är kommer att visa sig på sikt, men bara det faktum att Stockholmsklubben lyckats knyta till sig fyra landslagsspelare i en och samma deal imponerar på mig.
Att Tyresö dessutom kommit överens om tvåårskontrakt med kvartetten visar att man menar allvar och att man bygger nytt för nutid och framtid.

Men, som jag skrev i Sportbladet i dag, har klubben en duktig utmaning framför sig. Det är ingen barnlek att spela ihop nya spelare till ett väl fungerande lag. Sådant brukar ta tid och tid är vad Tyresö saknar.

Det som jag tror kommer att bli den svåraste biten för tränare Tony Gustavsson & Co är att få de nya brasilianskorna att acklimatisera sig snabbt. Precis som att spela ihop ett nytt lag brukar det behövas en god portion tid för att få spelare från andra kontinenter att komma till rätta och anpassa sig till det rent fotbollsmässiga, men kanske framför allt till att bo och leva i Sverige.

Nu finns redan Marta i klubben, vilket är ett jätteplus för Tyresö. Hon kan, och kommer säkert, att skynda på anpassningstiden avsevärt.

……………………

För den skarpsynte gick det faktiskt att utläsa ytterligare en nyhet i Sportbladets texter om Tyresö i dag.
Backen Karin Lissel fanns inte uppräknad bland Tyresös spelare, vare sig i den trupp som klubben har under Champions League-spelet eller i den man förfogar över efter turneringen.

Enligt obekräftade uppgifter kommer Lissel att lämna Tyresö för någon annan klubb.

………………….

Nykomlingen AIK har fyllt på sin spelartrupp genom att flytta upp Christina Mårtensson, Madeleine Rohr och Daniella Novakovic från sitt F19-lag.

…………………

Kif Örebro har kommit överens med de tjeckiska tvillingarna Irena och Lucie Martinkova om kontrakt som sträcker sig över säsongen 2014.

………………….

Målvakten Maria Rönnbäck har förlängt med Piteå, precis som backen Johanna Andersson (vilket jag redan bloggat om).

…………………

Sist, men inte minst, en glädjande rapport från FC Rosengård. Målvakten Thora Helgadottir är inte allvarligt skadad i det knä hon har haft ont i sedan i höstas.
Isländskan ska få en cortisonspruta, sen ska hennes problem vara ur världen, skriver Sydsvenskan.