Tyresös fortsätter att gå trögt. Lördagens möte med Piteå resulterade i höstsäsongens tredje tunga poängtapp – och i morgon försvinner SM-guldet till Malmö.

Jag räknade ut Tyresö förra hösten och fick med all rätt äta upp det när klubben tog sitt allra första SM-guld. Men mycket har hänt sedan dess och nu är 08-klubben borta från guldet.

Det Tyresölag som, på ett minst sagt imponerande sätt, tog sig förbi Malmö i säsongens sista omgång och vann Damallsvenskan står inte längre att känna igen.

Och den spelargrupp som förra hösten kändes lika urstark som harmonisk och fylld av tro på den egna förmågan tycks nu famla efter både identitet och ett fungerande spel, eller är det bara en sådan där höst där marginalerna går emot ett lag? Sådana säsonger kommer även för kanonlag.

Eftermiddagens tunga poängförlust i Norrbotten är dock det senaste exemplet på att Tyresö faktiskt inte är vad man var för ett år sedan. 1–1 mot Piteå är absolut inget fiasko, men åtminstone en klar missräkning – precis som poängförlusterna mot Kif Örebro och Umeå IK.

Inför säsongen var jag helt övertygad om att Tyresö skulle försvara guldet från i fjol. Stjärnspelarna var ju kvar, precis som duktige tränaren Tony Gustavsson. Dessutom hade truppen spetsats ytterligare med vindsnabba forwarden Christen Press och vår blågula landslagsveteran, Sara Thunebro. Trots det blir det Malmö som vinner Damallsvenskan.

Frågan måste därför ställas: Hur mår Tyresö egentligen?

Kanske är det bara tillfälligheter och illa tajmade skador på nyckelspelare (som Marta, Caroline Seger och Johanna Frisk) som gjort att gulddrömmarna gått upp i rök. Kanske är det spelarcirkusen efter EM och den förändrade gruppdynamiken som har bidragit till att det det förut så vägvinnande spelet nu hackar och kör fast, framför allt i planens sista tredjedel.

Svaren finns nog där ute, men är knappast entydiga eller helt enkla att hitta.

Det enda som står klart är att Tyresö inte är den segermaskin man var för ett knappt år sedan – och att Champions League-äventyret riskerar att ta slut nästan lika snabbt som det börjar.

…………………..

Innan jag glömmer måste jag också rikta beröm till Piteå som krigade sig till en viktig poäng och nytt kontrakt i Damallsvenskan. Starkt.

Båda lagen siktar på att bli bäst i Europa, men deras vägar dit ser olika ut.
Malmö väljer en väg, Tyresö en helt annan.

Svensk damfotbolls två flaggskepp den här säsongen ser ut att bli det också nästa år – åtminstone inledningsvis. Malmö har förlängt kontrakten med spelare som Anja Mittag, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann medan Tyresö har säkrat upp Caroline Seger, Veronica Boquete och Marta.

Medan Malmö skrivit tvåårskontrakt med Mittag och Bachmann har Tyresö förlängt avtalen med Seger, Boquete och Marta med sex månader. 

Strategin förbryllar
Jag förstår Malmös strategi, men är lite mer förbryllad över hur Tyresö tänker.

Längre avtal säkrar värdefull kontinuitet, ger möjlighet att bygga vidare från en redan god nivå och bidrar så klart till en lägre spelaromsättning.

Korttidskontrakt saknar precis alla de fördelar som de längre avtalen ger – och riskerar dessutom att sätta klubben i fråga i en riktigt jobbig situation.

Det sistnämnda borde ju Tyresö känna till, de förlorade sannolikt SM-guldet just på grund av den spelarcirkus som följde efter sommarens EM. Trots det väljer man alltså att skriva nya korttidskontrakt – och riskerar därmed att hamna i en precis likadan situation nästa sommar.

Bakomliggande tanke
Nu ska jag inte såga Tyresös val att förlänga kontrakten med sina absolut viktigaste spelare med ett halvår. Jag vet ju inte hur klubbens strategi ser ut och har inte en aning om det faktiskt finns en medveten tanke bakom de kortare avtalen.

Men rent spontant känns Stockholmsklubbens korttidslösningar för osäkra för att mynna ut i stora framgångar – och jag tror inte att det är rätt väg att gå om man, som Tyresö har, siktar på att bli bäst i Europa.

Sedan återstår frågan om det är klubben eller spelarna själva som sett till att kontraktslängden fastställts till sex månader.

Tyresö har balanserat på slak lina från gång till annan sedan i somras. I söndags tvingades man göra det igen – bara för att uppfylla förbundets krav på hemmafostrade spelare.

Tabelltvåan Tyresö kom till söndagens match mot Mallbacken med en 18-spelare stark trupp där tio av spelarna hade, och alltjämt har, utländska pass.

Nu uppfylldes ändå Svenska Fotbollförbundets krav på att lagen i Damallsvenskan måste anmäla matchtrupper som till åtminstone till hälften består av hemmafostrade spelare (läs mer om innebörden här) eftersom Marta räknas som en sådan.

Det är så det har sett ut i Tyresö under hösten och i LdB FC Malmö från tid till annan under säsongen. Frågan är till vilken nytta?

Även om förbundet helt säkert haft ett ädelt syfte med bestämmelsen om hemmafostrade spelare, som att fler unga, svenska talanger ska få chansen i Damallsvenskan, är den krassa verkligheten att regeln är lika värde- som verkningslös.

Det är egentligen inte svårare att uppfylla förbundets krav än att låta en handfull spelare, egenfostrade så klart, ta plats på bänken. Om spelarna sedan är tolv, 15 eller 47 år gamla är helt ovidkommande, huvudsaken är ju att lagen inte anmäler en trupp där fler än hälften av spelarna inte är hemmafostrade.

Min åsikt är att det behövs helt andra incitament för att locka och pusha landets bästa klubbar att släppa fram än fler unga talanger – men också att fler unga talanger måste inse vad som krävs för att faktiskt konkurrera med redan etablerade spelare om startplatser i sina lag.

Det finns ett antal olika vägar att gå för att få fram fler högklassiga spelare i Sverige, men regeln om hemmafostrade spelare har inget med dessa att göra och kan därför slopas.

Tyresö tog tre lätta poäng mot Mallbacken, men vad hjälpte det när Malmö redan hade avgjort guldstriden.

Guldstriden var faktiskt punkterad redan innan matchen mellan Tyresö och nästjumbon Mallbacken sparkade igång.

En dryg timme tidigare hade Therese Sjögran hittat Manon Melis med en passning i djupled och holländskan i sin tur hittat rätt bakom Hedvig Lindahl i Kristianstadsmålet. Det räckte till seger i Skånederbyt och för att avgöra racet om Kronprinsessan Victorias pokal.

För med fyra poäng tillgodo på tvåan Tyresö och tre matcher kvar att avverka kan sannolikt bara en väl utspridd epidemi eller rejäl naturkatastrof hindra Malmö från att vinna SM-guld.

Malmö ska nämligen inte kunna tappa fyra poäng i matcherna mot Örebro, Umeå och Mallbacken – samtidigt som regerande mästarna från Stockholmsområdet går rent. Nej, det är Malmö för stabilt för.

Men det var egentligen inte i dag som Skånelaget kopplade det avgörande guldgreppet. Det gjorde man redan den 10 augusti när man hämtade upp två underlägen och till slut vann bortamötet med Tyresö.

Skånelaget kan nu blicka fram emot en skön säsongsavslutning och ett kittlande Champions League-äventyr, medan Tyresö kliver in i den finaste av alla klubblagsturneringar med kniven mot strupen.

Tyresö skulle vinna allt som gick att vinna den här säsongen. Redan nu tycks det stå klart att man inte bara gått miste om en supercuptitel utan också misslyckats med att försvara sitt SM-guld.

Det enda som kan rädda Tyresö från en helt misslyckad säsong nu är en Champions League-framgång. Men då måste man först och främst överleva dubbelmötet med PSG i oktober.

……………………………………….

Om Malmö sköt luften ur guldracet dödade Linköping kampen om tredjeplatsen i och med eftermiddagens övertygande 4–0-seger mot Jitex.

Eftersom argaste konkurrenten om bronsplatsen, Kopparbergs/Göteborg, föll mot Vittsjö i går skiljer sju poäng mellan trean och fyran i tabellen när tre omgångar återstår.

I eftermiddag avgörs det. Om några timmar vet vi om guldet hamnar i Malmö – eller om det kan bli kvar i Tyresö.

För ett år sedan slog jag fast att Tyresö slarvade bort sina guldchanser i förlustmatchen mot Djurgården. Jag hade fel.

Malmö satt som bekant i förarsätet i guldstriden, men spelade bort SM-titeln i säsongens två avslutande matcher. 1–1 mot Umeå i näst sista omgången resulterade i en helt avgörande säsongsfinal mot Tyresö.

Jag behöver knappast påminna om att Tyresö drog längsta strået genom att vinna seriefinalen med matchens enda mål.

Nu är vi där igen.

Situationen är visserligen inte helt identisk, men slutresultatet kan bli detsamma. Malmö toppar Damallsvenskan med fyra poängs marginal ner till tvåan Tyresö – inför eftermiddagens matcher.

Medan Malmö möter Kristianstad på Vilans vanligtvis frodiga och väl utväxta gräsplan går Tyresö för tre enkla (?) pinnar mot Mallbacken på Tyresövallens snabba konstgräs.

Underlagen och motståndarna i eftermiddagens matcher kan förändra avståndet mellan guldkandidaterna och mynna ut i en precis lika rafflande säsongsupplösning som i fjol, i alla fall nästan.

Om Malmö vinner kopplar man ett avgörande grepp om SM-guldet, om man förlorar kan Kronprinsessan Victorias pokal börja glida laget ur händerna – precis som i fjol.

Det är alltså i eftermiddag som guldstriden avgörs, tror jag. Men jag har haft fel förut.

Hon är en av världens bästa mittfältare. Hon spelar i Damallsvenskan nästa säsong – också.

Tyresö meddelade så sent som i dag att Spaniens bästa spelare, Veronica Boquete, blir kvar i klubben över 2014.

Jag vet inte om förlängningen av Boquetes kontakt var viktigast för Tyresö eller för Damallsvenskan, men båda två kommer att dra stor nytta av mittfältsstjärnan.

Damallsvenskan bjuder på två matcher i dag, en enkel och en viktig.
Den ena av matcherna är helt betydelselös, den andra det rakt motsatta.

I Västerbotten spelas ett derby som för några år sedan var hett, häftigt och fyllt av prestige. Eftermiddagens möte mellan Umeå och Sunnanå lär däremot inte bli något av detta.

Umeå är två klasser bättre – minst, och kommer att vinna mot slagpåsen från landskapets norra domäner.

Matchen på Valhallas konstgräs är av en helt annan kaliber. Kopparbergs/Göteborg har den viktiga tredjeplatsen i serien att spela för (laget ligger fyra poäng bakom Linköping) medan Vittsjö har chansen att klättra i tabellen och lägga ytterligare mark mellan sig själva och nedflyttningsstrecket.

Framtiden är här
Många av Damallsvenskans lag jobbar hårt med sina lagbyggen inför nästa säsong.

Tabellettan Malmö är av de klubbar som har kommit riktigt långt i nästa års lagbygge och i veckan förlängde man kontraktet med ytterligare en spelare från den befintliga truppen, Katrin Schmidt.

Men det jobbas hårt även på andra håll.

Umeå IK fortsätter sin satsning på att knyta upp unga talanger med lokal eller regional förankring. Den senaste i raden av talangfulla norrländskor som uppvaktats av UIK är Östersunds 16-åriga mittfältare Emma Danielsson.

Om jättelöftet från Jämtland flyttar efter säsongen återstår väl att se. Oavsett vilket så gillar jag Umeås modell som känns lika sund för ekonomin som för svensk talangutveckling.

Projekt för utveckling
Appropå talangutveckling så har Malmö sjösatt ett intressant projekt där 18 spelare från den egna klubben och LB07 ingår. Projektet som pågår under syftar dels till att ge spelarna riktigt goda möjligheter att ta stora utvecklingssteg, men också till att, som klubben skriver, fylla de luckor som finns kring kvinnlig talangutveckling.

Just nyss nämnda Umeå har redan ett liknande projekt där man genom ett nära samarbete med Umeå Universitet jobbar för att optimera utvecklingen av sina talanger.

Systematiska tester skapar kapacitetsprofiler som är tänkt att identifiera styrkor och brister hos spelarna som ingår i projektet. Dessa profiler används sedan för att skräddarsy individuella träningsupplägg.

Båda klubbarnas projekt känns riktigt intressanta och har, som jag ser det, potential att ge goda resultat – för de inblandade spelarna, klubbarna och för svensk talangutveckling i stort.

Damallsvenskan ljuger inte. Den visar hur verkligheten faktiskt ser ut. Sunnanå och Mallbacken är sämst.

Klassikerklubben från Skellefteå sladdar rejält i tabellen och har med fem matcher kvar att spela bara inkasserat tre futtiga poäng. God natt.

När det gäller Mallbacken så finns fortfarande chansen att greja nytt kontrakt, men jag har väldigt svårt att tro att man faktiskt ska ta sig förbi ett föga imponerade Jitex (tre poäng före) och gå vinnande ur streckstriden.

Att det är säsongens två nykomlingar som återfinns i botten av tabellen när slutspurten närmar sig överraskar inte särskilt. Hälften av nykomlingslagen brukar ju ramla ur redan efter en säsong.

I år räckte det med ett par omgångar på våren för att se att Sunnanå inte var bra nog för att överleva säsongen. Mallbacken började minst lika risigt, men hostade igång i och med 3–0-segern över Piteå i fjärde omgången och har sen dess krigat till sig ytterligare elva poäng.

Laget från värmlandsskogarna har nu trots allt chans att överleva – även om den chansen kan försvinna redan i nästa omgång när laget får på nöten av tabelltvåan Tyresö.

Som för att tydliggöra att bottenkollegorna faktiskt inte håller måttet är det just de två som nu har spelat färdigt i Svenska cupen av de damallsvenska lagen.

I går kväll vann Kristianstad plättlätt över Eskilsminne och sällade sig till övriga nio lag från Damallsvenskan som fortfarande har en titelchans.

Jag har sagt det förut och det tål verkligen att sägas igen: Damallsvenskan bör bantas ner från tolv till tio lag. Det skulle ge en än mer spetsad liga utan slagpåsar som Sunnanå – samtidigt som Elitettan skulle höjas ytterligare ett snäpp i kvalitet.

Den enkla sanningen är ju trots allt att det inte finns tillräckligt många bra lag för en någorlunda jämbördig tolvlagsserie i toppen av seriepyramiden.

Sverige presterade sin sämsta fotboll på väldigt länge – och fick bästa tänkbara start på resan till VM i Kanada 2015.

Det var inte bra. Det var tvärtom riktigt dåligt. Det svenska spelet i VM-kvalpremiären saknade alla de ingredienser som förbundskapten Pia Sundhage hade efterlyst inför matchen.

Det ”nya” svenska landslaget var inte tillnärmelsevis nytt, spelade med lågt passningstempo, risig ackuratess och närmast helt utan initiativ före paus.

Det tackade ett lika samlat som välorganiserat polskt landslag för.

Att Sverige parkerade på offensiv planhalva och hade ett massivt spelövertag kvittade ju när lagen skapade lika många farliga chanser – det vill säga noll.

Jag gissar att Pia Sundhage hade en del att säga sina spelare under halvtidsvilan. Vad hon än sa eller gjorde så gav det viss effekt.

En undermålig första halva följdes av en klart bättre andra där bolltempot höjdes, löpningarna blev fler – särskilt de i maxfart – och initiativen riktigt många.

Det var just efter en djupledslöpning som Caroline Seger nickade Sverige till ledning och en snabb bolleverans signerad Therese Sjögran som gav Lotta Schelin chansen att rulla in 2–0.

Tillräckligt mycket för att vinna matchen och starta resan mot VM i Kanada på bästa tänkbara sätt, med andra ord. För det enda som egentligen räknades i mötet med Polen var de tre poängen. Allt annat var sekundärt, i kväll.

Ser man framåt så finns det emellertid en del för Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson att fundera över.

Sverige behöver ett bättre grundspel, kunna driva upp bolltempot utan att kvaliteten försämras och lära sig att dyrka upp välorganiserade lag som spelare med lågt utgångsläge, bland annat.

Tills dess räcker tre poäng mot Polen ganska bra, för mer än tre poäng kan man ju trots allt inte begära.

………………………………………

Det jag tar med mig från VM-kvalmatchen mot Polen, förutom de tre poängen, var Jessica Samuelssons insats.

Högerbacken spelade vårdat och klokt, tog många initiativ och löpte mängder av meter. Kvällens match var utan tvekan hennes allra bästa i den blågula landslagsdressen.

Jag tar också med mig Pia Sundhages byte tio minuter före full tid när Antonia Göransson ersatte Sara Thunebro på vänsterbacken och fick påbörja den omskolning som Sundhage hintat om.

En färdigskolad Göransson kan bli precis den moderna ytterback som det råder enorm brist på i svensk fotboll.

Förbundskapten Pia Sundhage bygger om sitt landslag efter EM. Antonia Göransson skolas om till vänsterback och Caroline Seger får en mer defensiv roll på det svenska mittfältet.

Bakom förändringarna ligger feedback från personer i kretsen runt landslagsledningen och en utvärdering som gjorts efter sommarens EM.

Att Caroline Seger flyttas bakåt i planen grundar sig bland annat på det faktum att hon, trots en klart godkänd turnering – spelmässigt, alltför sällan utgjorde något egentligt offensivt hot och alldeles för sällan var inblandad i farliga målchanser.

Tyresöstjärnans statistik från EM gav ganska övertygande bevis på detta:

Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3

På fem matcher noterades landslagskaptenen alltså bara för tre avslut utanför målramen. Ett facit som naturligtvis inte är bra nog för en offensiv spelmotor – särskilt inte på internationell nivå.

Genom att skräddarsy en ny roll, lite bakom övriga mittfältare, hoppas Pia Sundhage få ut mer av sin spelmotor. Förhoppningen är att en lägre utgångsposition ska kunna ge Seger mer tid och utrymme att visa prov på sitt fina spelsinne och faktiskt vara den som styr det svenska spelet – utan att därigenom bromsa upp spelet.

Slår rokaden väl ut kan Seger mycket väl bli den nyckelspelare som hon har talang och potential att vara.

Få alternativ
Att Sundage väljer att testa Antonia Göransson som ytterback är ganska lätt att förstå. Sara Thunebro är i slutskedet av sin karriär och bakom henne är utbudet av gångbara vänsterbackar minst sagt… skralt.

Göransson är van kantspelet och har med sin löpstyrka och sitt ganska hyfsade passningsspel potential att bli en bra back.

Faller omskolningen väl ut får Sundhage en ytterback som har kraft och förmåga att fylla på framåt i anfall efter anfall, men tills dess får hon finna sig i en klart ovan försvararsspelare som kommer att behöva tid på sig för att hitta rätt i positionsspelet och för att acklimatisera sig i en helt ny roll.

”Safety first”
Tyvärr väljer dock Sundhage trygghet före förändring i kvalmötet med Polen.

Precis som tidigare spelar Sverige 4-4-2 med Thunebro till vänster i försvaret och med Seger intill Marie Hammarström på mitten.

Med tanke på att vägen till VM ser enkel ut hade jag gärna sett att ombyggnationen av det svenska landslaget påvörjats redan nu istället för att gå vidare i gamla fotspår.