Den andra gruppspelsomgången bjöd på en av VM-historiens största skrällar när Colombia besegrade Frankrike. Nu har den tredje och sista omgången inletts och under det kommande dygnet får vi veta vilka lag som spelar vidare i VM och vilka som får åka hem.

Jag trodde faktiskt att Frankrike faktiskt skulle få ordning på såväl spel som nerver i Kanada, men 2–0-förlusten mot Colombia fick mig att tvivla. Det franska spelet såg ut som det gjort i så många mästerskap förut med spelare som överarbetade situationer och agerade var för sig.

Men Frankrike var inte den enda nationen som inte levde upp till förväntningarna.

Tyskland spelade offensiv propagandafotboll i första halvlek mot Norge. Sedan var uppvisningen över och försvarsbristerna blev lika tydliga som mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiaks sanslösa tröghet. Med två mittbackar långsamma som sniglar håller det inte att ösa på framåt i en närmast naiv offensiv. Det fick tyskorna också erfara när en norsk kontring förvandlades till frispark som Maren Mjelde skruvade in.

Jag trodde nog att Holland skulle slå tillbaka Kina, men så blev det inte. Utan fart, kreativitet och fantasi blev det holländska spelet statiskt och lättläst. Kina däremot spelade riktigt bra efter sina förutsättningar och vann helt rättmätigt mötet med 1–0.

Kanada imponerade sannerligen inte heller när man kryssade mot Nya Zeeland (0–0). För England blev det tre viktiga poäng mot Mexiko – efter många om och men. Inte förrän Karen Carney kom in fick England riktig spets framåt. Ett mål och en assist från veteranen räddade laget från ett VM-fiasko.

Nu ska det avgöras
I kväll har den tredje och sista gruppspelomgången sparkat igång och under det närmaste dygnet får vi reda på vilka lag som tar sig vidare ur respektive grupp och vilka som får lämna turneringen. I skrivande stund leder Tyskland mot Thailand med 1–0 och Norge mot Elfenbenskusten med samma siffror.

Allt talar naturligtvis för att Tyskland och Norge blir etta respektive tvåa i grupp B. Nattens två senare matcher blir desto mer spännande – och avgörande. Värdnationen Kanada leder gruppen på fyra poäng, en bättre än tvåan Kina och trean Holland. Sist ligger Nya Zeeland på en poäng. Vidöppet var ordet inför Kanadas möte med Holland och Kinas fajt mot Nya Zeeland.

Tre rutinerade spelare har lämnat återbud till mötet med Frankrike – och en fjärde, Lotta Schelin, ser också hon ut att stå över landskampen.
Återbuden försvagar helt klart den svenska truppen, men ger också nya möjligheter.

Det blir ett devalverat svenskt landslag som ställs mot Frankrike på lördag. Frankrikeproffset Josefine Öqvist meddelade tidigt att hon behövde stå över landskampen, Charlotte Rohlin lämnade återbud efter att ha ådragit sig en lättare skada på Linköpings träningsläger i Thailand så sent som i går meddelade förbundet att även Therese Sjögran uteblir.

Och i kväll kom nästa bakslag – Lotta Schelin dras med en lårskada och det mesta tyder på att även hon missar mötet med världsfemman.

Läget kunde onekligen se ljusare ut för assisterande förbundskapten Lilie Persson.
Men återbuden är inte enbart av ondo, de ger också möjligheter.

Istället för att matcha fyra mer eller mindre självskrivna startspelare får Persson nu låta nya, eller åtminstone andra, spelare visa vad vad de håller för mot Europas näst bästa landslag.

Matchen mot Frankrike blir därför en bra värdemätare – för de spelare som vanligtvis inte är ordinarie och för ett något devalverat svenskt landslag.

Sex landslagsdebutanter finns som bekant på plats i Amiens och minst ett par av dem kommer sannolikt att få duktigt med speltid.
Målvakten Stéphanie Öhrström lär bli en av dem. På förbundets hemsida antyds nämligen att Verona-keepern troligen får spela en halvlek på lördag.

Den halvleken är Öhrström värd. Trelleborgstjejen har gjort bra ifrån sig i Italien under lång tid och med Kristin Hammarström helt ute ur bilden och Sofia Lundgren långtidsskadad är hon därför en klar kandidat till den blågula målvaktsplatsen.

En annan spelare som kan, och borde, få chansen (särskilt som Schelin är skadad) att visa framfötterna är Emma Lundh. AIK-forwarden har fina kvaliteter och spetsegenskaper som det råder brist på i landslaget och har helt klart kapacitet att utvecklas till en framtida startspelare.

Spetsegenskaper finns det gott om hos Lina Hurtig också. Jättetalangen tog nya kliv i rätt riktning under fjolåret och kommer säkert att ta ännu fler i år.

Men man ska samtidigt komma ihåg att Umeåforwarden är ung och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som landslagsspelare. Med det sagt hoppas jag att landslagsledningen har ambitionen att skynda långsamt med Hurtig och inte kasta in henne i laget för mycket och för fort. Hennes tid i blågult kommer snart nog i alla fall.

Enligt de rapporter jag fick från Frankrike tidigare, så gjorde Emilia Appelqvist bra ifrån sig på eftermiddagens träning. Trots det är hon ingen spelare för det svenska landslaget, som jag ser det. Spelförståelsen är bra, men farten räcker inte till på internationell nivå.

Då tycker jag nog hennes klubbkompis i Piteå, Josefin Johansson, har gjort mer rätt för sin plats i truppen. Johansson svarade för sin bästa säsong någonsin i fjol och har potential att utvecklas ytterligare detta år.
Förhoppningsvis får hon lite speltid mot Frankrike, och chansen att visa om hon håller för spel på högsta tänkbara nivå.

Jag hoppas också att Elin Rubensson får duktigt med speltid – i försvaret.
Ni som såg Rosengårdsspelarens insats som högerback i Champions League-spelet i höstas förstår varför. Rubensson var riktigt, riktigt bra och visade att hon kan bli en ytterback av internationellt snitt.

Oavsett hur Lilie Persson väljer att formera laget och hur mycket speltid debutanterna får blir matchen mot Frankrike bra som värdemätare och som start på landslagsåret.

Fyra debutanter fick plats i Pia Sundhages trupp till matchen mot Frankrike.
Landslagsåret inleds med ett tufft möte och en oundviklig generationsväxling.

Det blev en senare start på det blågula året än vad landslagsledningen hade hoppats på. Men den 8 februari är det dags, när Sverige ställs mot Frankrike i Amiens.

I dag presenterade assisterande förbundskapten Lilie Persson en 21 spelare stark svensk trupp där fyra debutanter fanns med: Stéphanie Öhrström, Magdalena Ericsson, Lina Hurtig och Emma Lundh.

Saknas gör därmed bland andra; Sofia Jakobsson, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Jenny Hjohlman och Malin Reuterwall.

Nilsson och Hjohlman är skadade medan Samuelsson spelar i Australien i vinter. Varför de övriga två inte kom med vet jag inte, men jag har mina aningar …

Saknas i truppen gör också Emma Berglund (Umeå) och Linda Sembrant (Tyresö).

I Berglunds fall tror jag att hennes långa tid borta från planen (efter korsbandsskadan förra året) har varit avförande. Nu är UIK-backen tillbaka i full träning och snart lär hon nog vara tillbaka i blågult igen.

Varför Sembrant inte är uttagen vet jag inte. Kanske får hon chansen senare i år eller så är hon bara inte den mittbackstyp som Sundhage vill se tillsammans med Nilla Fischer.

Av det lilla som jag såg Sembrant i höstas så tyckte jag att hon hade problem med tempot när det gick undan, vilket skulle kunna vara en anledning till att hon inte finns med.

Tillbaka till de som faktiskt är uttagna.

Något gammalt, något nytt
Merparten av spelarna är de gamla vanliga, stommen i den elva som Pia Sundhage brukar ställa på planen, sen finns det några nya och några nygamla.

Tyresös Carola Söberg tillhör den senare kategorin. Efter att ha stått utanför ett bra tag och dessutom tackat nej när hon varit uttagen, är Söberg nu tillbaka.
Med tanke på att Kristin Hammarström slutat och att Sofia Lundgren är långtidsskadad är Söberg ett naturligt val – även om hon i mitt har haft svårt att övertyga på allra högsta nivå.

Stéphanie Öhrström är en av debutanterna i truppen. Veronamålvakten var med på lägret på Bosön i slutet av förra året och får nu en ny möjlighet.
Öhrström är välskolad, duktig och har tjänat ihop till den här chansen. Och med den konkurrensminskning som Hammarström och Lundgrens frånfälle medför är Öhrström en spelare som mycket väl kan finnas med i kommande landslagstrupper också.

Nya ytterbackar
Backsidan innehåller en landslagsdebutant och en spelare som inte varit uttagen som försvarsspelare tidigare.
Linköpings Magdalena Ericsson är rookien i sammanhanget. För den som inte känner till henne är hon utrustad med en finfin vänsterdoja och ett bra spelsinne, men hon har också vissa brister.

Jag gillar Ericssons spelstil, men undrar verkligen om hennes positionsspel och fart räcker till på europeisk toppnivå. Svaret kanske kommer just mot Frankrike i Amiens.

Elin Rubensson har ju varit med tidigare, men aldrig som back. Det är hon nu. Rosengårdspelaren imponerade på mig, och sannolikt också på landslagsledningen, när hon lirade högerback i Champions League i höstas.
Här har Sundhage & Co en oslipad diamant i sina händer. Jag tror nämligen att Rubensson kan bli en högklassig ytterback.

Offensiva talanger
De två sista debutanterna är offensiva spelare båda två. Den ena är Umeås Lina Hurtig, som många ville se i landslaget redan förra året, den andra är AIK:s Emma Lundh.

Att Hurtig finns med är inte svårt att förstå. Umeåspelaren gjorde en klart godkänd fjolårssäsong och har kvaliteter som det råder brist på i det svenska landslaget.
Men man ska samtidigt komma ihåg att hon är grön i sammanhanget och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som seniorlandslagsspelare.
En roll som hon kommer att ikläda sig i många år framöver.

Sist, men inte minst, den uttagning som överraskade mig mest – Emma Lundh.
Visst har Lundh kvaliteter, men hon har inte tagit det där sista klivet. Steget från stor talang till viktig seniorspelare.
Lilie Persson sa till förbundets sajt att AIK-spelaren hade gjort avtryck på det senaste landslagslägret, så kanske är Lundh på väg att ta det där klivet trots allt – även om jag tvivlar en aning.

En ny tid är här
Ett nytt landslagsår är här och med det ett delvis nytt landslag – och ytterligare en uppgift: att inleda en generationsväxling.

Några spelare borde kanske redan ha slussats in, men jag har förståelse för att landslagsledningen inte ville påbörja den processen innan fjolårets EM-slutspel.
Nu finns det tid, gott om tid, att påbörja det arbetet. Därför känns det helt rätt att fyra debutanter finns med i truppen mot Frankrike, även om jag hade kunnat tänka mig någon eller några förändringar.

Personligen hade jag ju gärna sett Linköpings Stina Blackstenius i den här truppen. LFC-forwarden var ett riktigt utropstecken i Damallsvenskan förra säsongen och kunde helt klart ha belönats med en landslagsplats.

Nu lär Blackstenius chans komma, mer sannolikt förr än senare, för en helt oundviklig och klart nödvändig generationsväxling har inletts.
Sundhage & Co har en intressant och minst sagt delikat uppgift framför sig.

Hennes tomma blick sa egentligen allt. Sandrine Soubeyrands 198 matcher långa landslagskarriär avlutades med ett nytt misslyckande i ett stort mästerskap.

Det var med långsamma steg som Frankrikes lagkapen Sandrine Soubeyrand vandrade den slingriga vägen mellan Linköping Arenas inre och spelarbussen sent i går natt. Någon halvtimme innan hade drömmen att få avsluta karriären i ”Les Bleus” med ett häftigt jubileum och ett EM-guld gått i stöpet.

Med blicken riktad ner i marken, axlarna hängande och en uppsyn som fick henne att se betydligt äldre ut än de 40 år som hon fyller om tre veckor lämnade hon den stora scenen – för gott.

Och precis som Frankrike har haft för vana att göra i stora turneringar gjorde hon sorti med ett kolossalt misslyckande bakom sig.

Den danska taktiken var ruskigt genomarbetad, utförandet närmast perfekt. Kort före midnatt var dunderskrällen, som gav utslag på Richterskalan, ett faktum – och Frankrike ute ut EM.

Det kunde inte hända, men hände ändå.

Den största guldfavoriten av alla, Frankrike, skickades obönhörligen hem från EM av ett danskt lag som kravlades sig vidare till kvartsfinal med lottens hjälp. Vi snackar duktiga 1992-vibbar.

Av en händelse sprang jag på den danska ex-landslagsspelaren Maiken Vith Pape på väg till arenan. Hon hade en föraning om vad som skulle ske, eller så hoppades hon bara när hon sa:

”Danmark kan faktiskt överraska. Frankrike har ju allt att förlora”.

Pape fick rätt.

Danmark kunde överraska och gjorde det också. Ett kort, kompakt och ruskigt välorganiserat danskt lag fick franska världsspelare att tveka, tvivla och från stund till annan se fullkomligt håglösa ut.

Inte blev det bättre när Johanna Rasmussen dundrade in 1–0.

Frankrike fick för visso betydligt mer fart och bättre fason på sitt spel efter pausvilan, men skapade trots drösvis med avslut inte särskilt många heta chanser.

Det krävdes ju till och med en, som jag ser det, feldömd straff för att Bruno Binis lag skulle komma med i målprotokollet. Men sen tog det stopp igen.

Danmark sprang, slet och krigades sig fram till ett straffavgörande som man bara inte kunde förlora. Inte med Stine Lykke Petersen mellan stolparna.

Den danska målvaktstvåan nöp ju två straffar i öppningsmatchen mot Sverige, var någon ynka centimeter från att rädda Louisa Necibs elvametersskott i matchen och klev fram stort när det gällde som mest i kvartsfinalen.

I de franska psykena tittade nog bara spöken från tidigare mästerskapsslutspel fram. Demoner som återigen fick ett favorittippat Frankrike att misslyckas kapitalt i ett mästerskap.

Jag kan tänka mig att många lider med Frankrike och tycker att det är synd att den största guldfavoriten av alla är ute ur turneringen. Själv kan jag inte annat än njuta av skrällen.

För det handlar ju trots allt inte om att spela en för ögat vacker, snabb eller tekniskt skicklig fotboll. Det handlar om att hitta vägar att vinna.

Det gjorde Danmark i Linköping, staden där drömmar blir verklighet.

Tyskland besegrade världsmästarna Japan med 4–2 i sitt EM-genrep – inför 46 104 åskådare på Allianz Arena i München.

Publiksiffran var imponerande, precis som tyskornas spel.

Men sådant biter inte alltid på bittra norrlänningar. När jag med inlevelse berättade för en kompis om storpubliken på Allianz Arena fick jag följande svar: ”Det var väl första gången som Allianz inte var utsålt”.

Allt går att vrida och vända.

Frankrike imponerade inte riktigt lika stort i sitt genrep mot Norge. Visst vann EM-favoriten, men bara med 1–0.

Om Frankrike, som spelade utan fyrtornet Renard i mittförsvaret, spelade på toppen av sin förmåga låter jag vara osagt (eftersom jag inte har sett matchen), men om så är fallet är Even Pelleruds Norge på väg mot något bra.

I går samlande Pia Sundhage sin EM-trupp i Stenungsund för lägret som ska göra Sverige till vinnare om några veckor.

En förkyld Lotta Schelin vilade, som ni säkert redan vet, men ett par nyheter från EM-uppladdningen kommer nog här på Sportbladet under dagen.

Med svepande uppspel från innerback till yttermittfältare, eller till toppforward i ytan bakom det svenska mittfältet, ska Norge såra Sverige i Linköping.

Det är fotboll som gäller till hundra procent i dag. Sverige möter Norge på Linköping Arena 15.30 – och jag är på plats.

Jag ser fram emot ett äkta rivalmöte som har alla förutsättningar att bli riktigt bra och som kan ge väldigt viktiga svar mindre än sex veckor före EM.

För Pia Sundhages Sverige är det tre frågetecken som förhoppningsvis kan rätas ut:

1) Hur väl fungerar det svenska försvarsspelet, och då i synnerhet fyrbackslinjen?

2) Mittfältarna Caroline Seger och Marie Hammarström delar på arbetsbördan, både offensivt och defensivt. Är det modellen för att framför allt Seger ska komma rättvänd med boll i större utsträckning än tidigare?

3) Relationen, tajmingen och samarbetet mellan Seger, Lotta Schelin och Kosovare Asllani måste fungera om EM ska bli lyckosamt– men det har inte fungerat fullt ut under året. Får trion spelet att klicka i dag?

Norges förbundskapten Even Pellerud hoppas på helt andra svar i eftermiddagens landskamp.

Den norska EM-elvan är långtifrån spikad och Pellerud fortsätter, precis som tidigare under året, att testa sig fram.

Klart är dock hur han vill att Norge ska såra och besegra Sverige.

Klassiskt norska uppspel från centrala backar till yttermittfältare i fart, alternativt ett hårt, rakt uppspel på mötande forward i ytan mellan Sveriges backlinje och mittfält är grundreceptet till framgång.

Men Pellerud vill också att det norska laget ska gå från 4-5-1 till 4-3-3 när man vinner boll och får chans att ställa om från försvar till anfall – helst blixtsnabbt.

………………………………………….

Sveriges EM-motståndare Finland vässar turneringsformen med match mot Frankrike i kväll. Matchen spelas på Stade du Hainaut i Valenciennes med start klockan 18.00.

………………………………………….

Landskampen mellan Sverige och Norge kan ni följa via lajvrapport på Sportbladet i eftermiddag. Undertecknad har värmt upp både fingrar och tangentbord.

Den önskade flytten till PSG blir inte av och istället för en välbehövlig omstart i ny omgivning ser Sofia Jakobsson ut att gå en oviss vår i ryska Rossiyanka till mötes. Eller?

Sofia Jakobssons önskan om att spela med Kosovare Asllani i franska PSG ser inte ut att gå i uppfyllelse. I  en intervju i Sportbladet säger nämligen PSG:s tränare Farid Benstiti att en övergång från Rossiyankan inte längre är aktuell.

Om Benstiti har rätt så befinner sig Sofia Jakobsson i en besvärlig situation, vilket lär göra att jakten på en ny klubb – och en plats i Pia Sundhages EM-trupp – intensifieras.

Men Jakobssons alternativ minskar hela tiden och det är inte särskilt många bra klubbar i Europa som har råd att slänga upp en gissningsvis ganska hög övergångssumma. Övergångssummor är inte särskilt vanliga inom damfotbollen och i de fall de förekommer så handlar det som regel om småpengar. Men när det gäller Jakobsson så lär Rossiyanka vilja ha en ganska god slant för att släppa henne innan kontraktstiden är över.

Jakobsson gamblade, precis som alla andra spelare också gör, när hon lämnade Umeå för Rossiyanka. Hon tog risken att inte trivas i sin nya omgivning, risken att hamna i en sämre fotbollsmiljö än den hon kom ifrån och risken att stanna av i sin utveckling.

Efter att inledningsvis ha fått se uppsidan på det mynt som vi kallar proffslivet så får hon nu uppleva baksidan av detsamma. Och det kan i slutänden innebära att hon går miste om en plats i Sundhages EM-trupp.

***

Förutom franska storheter som Lyon och PSG, tyska dominanter som ekonomiskt starka Wolfsburg. Turbine Potsdam, Frankfurt och kanske även Bayern München så är det nog bara ett par engelska klubbar som har råd att lösa Sofia Jakobsson från kontraktet med Rossiyanka.

***

De svenska klubbar som hade kunnat vara ett alternativ är de tre som spritt mest pengar omkring sig, det vill säga; Tyresö, Malmö och Göteborg. Men enligt Jakobsson själv så är inte Sverige och Damallsvenskan ett alternativ längre, så spel i topplagen är väl därmed uteslutet.

***

På tal om övergångssummor så läste jag intervjun med AIK:s tränare Mattias Eriksson på Damfotboll.com där han berättar att Linköping hade fått lägga upp en slant för att lösa Jennie Nordin från sitt kontrakt med Solnaklubben.

Om, ja jag skriver ”om” för vad jag erfar hade Nordin precis som några andra AIK-spelare fått löfte om att kunna lämna klubben gratis vid en eventuell degradering förra säsongen, så lär det handla om en ganska liten slant.

***

Jitex fortsätter att värva unga spelare, vilket jag tycker känns intressant. Mölndalsklubben kan, om man får behålla sina spelare, ha ett riktigt starkt lag om ett par säsonger.

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.