Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Två aktuella frågor inför VM-kvalmötet med Bosnien-Hercegovina: Kommer Lotta Schelin att slå Hanna Ljungbergs målrekord? Har Pia Sundhages mönstrat bästa tänkbara startelva ?

I morgon eftermiddag tar Sverige näst sista steget mot VM i Kanada nästa sommar. Bosnien-Hercegovina står för motståndet i en match som Pia Sundhages landslag faktiskt bara ska vinna.

Jag säger inte att det blir en skrattmatch eller målfest, men allt annat än en svensk seger är att betrakta som ett misslyckande. Så är det bara.

Sverige kommer till spel med följande elva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger – Olivia Schough, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Nu till svaren på mina frågor:

1) Nej, jag tror inte att Schelin går förbi Umeås gamla skyttedrottning redan i morgon. Att Schelin kommer slå målrekordet är jag säker på, men det sker nog knappast mot Bosnien-Hercegovina.

2) Det kan alltid diskuteras. Jag har inte sett landslagets träningar den här gången och kan därför omöjligt bedöma i vilken form spelare är i. Trots det är  jag är ändå lite förvånad över att Emma Berglund petas från mittförsvaret till förmån för Linda Sembrant och att Olivia Schough tar en startplats till höger på mittfältet.

Nu tror jag visserligen inte att uttagningarna har någon större betydelse i negativ mening för utgången av morgondagens match, men om man ser det hela i ett längre perspektiv med sikte på ett lyckat VM skulle åtminstone jag gjort några förändringar i laget om jag var i Sundhages position.

Laget mot Bosnien-Hercegovina är har en offensiv balans Sverige inte har råd att spela med om man har ambitioner att ta medalj i Kanada nästa sommar.

Jag har tidigare argumenterat för att redan nu börja spela ihop det lag som ska göra det för Sverige om mindre än ett år, men ställer mig frågande till om det faktiskt är vad Sundhage gör.

Känslan är snarare att hon väljer kompletterar sin stomme med olika typer av spelare beroende på motstånd, än att spela ihop ett blivande VM-lag. Det kan finnas poänger i att variera spelare utifrån vilken nation som står på andra sidan mittlinjen, men mitt val hade ändå varit en långsiktig satsning på en riktigt gångbar och klart mer defensivt balanserad blivande VM-elva.

Sverige vann VM-kvalmatchen mot Nordirland med 3–0 efter stor dominans.
Men segermarginalen borde ha blivit större.
De avgörande passningarna lämnade liksom avsluten och de fasta situationerna en hel del övrigt att önska.

Frågan var aldrig om Sverige skulle vinna över Nordirland, den var hur stor segermarginalen egentligen skulle bli.
Svaret blev 3–0.

Det svenska spelövertaget var minst sagt massivt (i synnerhet före paus), dominansen total och chanserna otaliga, vilket resulterade i två mål.

1–0 kom efter elva minuters spel, på den första riktiga målchansen.
Landslagsveteranen Therese Sjögran rakade in en retur på Hanna Folkessons skott från 16 meter.
Och en kvart senare snappade Caroline Seger upp bollen efter ett taffligt målvaktsingripande och skickade in 2–0-bollen.

Två mål före paus var ändå definitivt för lite – särskilt om man ser till övertaget och mängden avslut.
Tyvärr var kvaliteten, och vissa fall också de tekniska färdigheterna, i de avgörande momenten för låg för att leda fram till högoktaniga möjligheter och fler mål.

Efter paus sjönk spelkvaliteten.
Sverige dominerade visserligen, vann halvleken med 1–0 efter mål av Lina Nilsson och kvitterade ut tre nya, viktiga VM-kvalpoäng.

Trots det sitter jag här i pressrummet efter matchen med känslan att Sverige kunde varit ännu vassare, blixtrat till mer och presterat bättre i sista tredjedel.
Framför allt borde man ha fått ut betydligt mer av alla sina fasta situationer än vad man faktiskt fick.

18 hörnor resulterade i en, om jag är snäll kanske två, farligheter.
Knappast godkänt, eller som assisterande förbundskapten Lilie Persson sa:

– Bedrövligt. Där har vi ju varit framgångsrika tidigare så det var ett riktigt steg tillbaka.

Jag vill verkligen inte vara negativ efter att Sverige tagit sin femte raka kvalseger och därmed ståtar med maximala 15 poäng i jakten på en VM-biljett.
Men samtidigt har jag svårt att bortse från att man faktiskt mötte ett landslag som rankas på 57:e plats i världen – 52 platser bakom Sundhages gäng – och därför borde man kunna kräva mer.

Eller?

När Sverige spelar VM nästa sommar, vilket jag är helt säker på att man gör, kommer det definitivt att krävas mer än vad de 4 655 åskådarna i Växjö bjöds på i kväll.
Åtminstone om det svenska landslaget har ambitionen att slåss om medaljer.

Å andra sidan är det kanske så enkelt som en spelare sammanfattade matchen för mig på väg till spelarbussen:

– Visst borde vi gjort fler mål, men ibland är det svårt att få till spelet fullt ut mot sämre lag. Koncentrationen är liksom inte där hela tiden.

Om det var det som satte stopp för en överkörning i kväll lär visa sig i matcherna mot Skottland.
Då, om inte förr, behöver spelarna ha full fokus, hundraprocentig koncentration och betydligt bättre skärpa.
Trots ineffektiviteten räckte den svenska insatsen gott mot ett risigt Nordirland, men samma oskärpa kan kosta enormt mycket mot ett stenhårt arbetande Skottland.

…

Noterbart var att varken Olivia Schough eller Emilia Appelqvist var ombytta till kvällens match.
Båda såg matchen från läktarplats.

Borde de över huvud taget ha blivit uttagna till VM-kvalmötet med Nordirland?

…

Antalet ingripanden som Hedvig Lindahl gjorde i matchen var lätträknade. Rättare sagt lätträknat.
Hon plockade ner en boll på 90 minuters spel.

…

Statistiken kan ibland vara missvisande, men i kväll var den talande.
Sverige hade 22 avslut på mål, Nordirland ett.

…

Hanna Folkesson var bra, Caroline Seger stundtals riktigt vass (hennes mål var dessutom vackert) och Therese Sjögran … från tid till annan riktigt härlig att se.

Jag trodde att landslagsveteranen skulle kunna vara ett rasande bra komplement till flyfotade Lotta Schelin – och det var hon när tajmingen och samspelet stämde.

…

Emma Berglund hoppade in i slutet och fick spela sina första minuter i landslaget sedan korsbandsskadan i seriepremiären mot Tyresö förra våren.
Konkurrensen ökar i det svenska försvaret.

Rosengård tar i kväll emot Vittsjö i säsongens första Skånederby.
Då gör en landslagsback comeback i hemmalaget.

Hon saknades i söndagens seriepremiär mot AIK.
När Rosengård spelar säsongens första hemmamatch är Lina Nilsson tillbaka i laget.

–Vi får tillbaka Lina efter sjukdom, säger Rosengårds tränare Jonas Eidevall.

Fin förstärkning det för Malmölaget som saknade flera viktiga spelare i söndagens match på Skytteholms IP, däribland Elin Rubensson, Lisa Ek och Kirsten van de Ven.

Rubensson och van de Ven har fortfarande en bit kvar innan de är tillbaka medan Ek är nära comeback.
Mittfältaren, som kommit ut på andra sidan från ett och ett halvt års skadehelvete, är äntligen fri från sina knäproblem – men hade istället oturen att sträcka ljumsken kort före premiären.

För Vittsjö som åkte på en riktig käftsmäll av Kopparbergs/Göteborg i premiären (förlust med 5–0), väntar en ny tuff uppgift. Sannolikt för svår.

Kvällens match är för övrigt den första som tv-sänds i årets damallsvenska.

Positivt besked för AIK
AIK kan efter några dagar fyllda av oro äntligen pusta ut.
Landslagsforwarden Emma Lundh som saknades i premiären mot Rosengård har fått klartecken att spela igen.

Nykomlingen AIK hade behövt Emma Lundh på planen i söndags, men hon följde matchen från läktarplats.
En befarad meniskskada satte stopp för spel.

I går fick landslagsanfallaren svar från den magnetkameraundersökning hon genomgick i förra veckan – och svaret var positivt.

Menisken var hel och smärtan i knät var mest sannolikt ett resultat av många underlagsbyten kombination med mycket träning och för lite rehab efter hennes gamla knäskada.

Så när AIK ställs mot Linköping på tisdag lär Lundh finnas med – på planen.

Sex ordinarie spelare saknades i tränare Tony Gustafssons premiärelva.
Resultatet: en svidande förlust och flera frågetecken.

Tyresö är en klubb i kris, det har snart nog alla läst vid det här laget.
Frågan nu är väl hur stora problemen är och vad de faktiskt kommer att innebära i slutänden.

För det var som jag skrev i Sportbladet ett brandskattat Tyresölag som tog ett tidigt söndagståg till Kristianstad i morse – utan vare sig Caroline Seger, Marta, Veronica Boquete eller Meghan Klingenberg.

Med på tåget fanns däremot Christen Press och Whitney Engen, som kom tillbaka till Sverige sent i går efter spel med det amerikanska landslaget.
Amerikanskorna började dock eftermiddagens bortamatch på bänken.

Kristianstad bockade, neg och tackade för det med att ta ledningen redan i den första minuten genom Marija Banusic.
För den som funderat på hur Tyresö kommer att stå sig när stjärnorna lämnar efter Champions League kom ett första svar på den frågan i eftermiddag: så där.

Skånelaget kunde, trots en allt starkare Tyresökontroll, öka på till 2–0 i slutet och därmed stänga matchen.

Borde prestera bättre
Nu går det aldrig att skylla förluster på skador och skavanker.
Man ställer alltid bästa tänkbara lag på planen – under rådande omständigheter.
Det gjorde Tyresö i mötet med Kristianstad och det borde ha resulterat i åtminstone en poäng.

Oavsett om en handfull viktiga och skickliga spelare saknades var det inget skitgäng som Tony Gustavsson mönstrade.
Carola Söberg vaktade målet, Lisa Dahlkvist, Linda Sembrant och danskan Line Röddik Hansen kamperade ihop i backlinjen – och såväl Malin Diaz som rutinerade Madelaine Edlund huserade i offensiva roller.

Därtill fick samtliga tre brasilianskor, som fått arbetstillstånd, spela. Alla tre med erfarenheter och meriter från det brasilianska landslaget.

Så min summering är att det inte var skadorna och förändringarna i elvan som fällde krisklubben.
Snarare var det den kaosartade situationen som sådan som kostade Tyresö poäng på Vilans IP.

Var det här bara en tillfällighet, en dålig dag på jobbet, eller har vi bara sett början på ett fritt fall för 2012 års mästarlag?

…

Kopparbergs/Göteborg imponerade desto mer i sin premiär mot Vittsjö.
Seger med 5–0 och tre mål av nyförvärvet Manon Melis.

Jag kan säga att jag verkligen inte hade räknat med att Stefan Rehns gäng skulle springa över Skånelaget så pass enkelt och stort.

…
Imponerande var väl också till viss del Piteås 1–0-viktoria mot Linköping.
Ett välorganiserat, taktiskt slipat och påpassligt Piteå fick därmed en finfin start på säsongen.

Jag misstänker att segerskytten Pauline Hammarlund tyckte det smakade mumma att sänka sitt förra lag dessutom.

…

Umeå hittade en väg att vinna i blåsten mot Jitex.
Det blåste tydligen riktigt hård sidvind, vilket påverkade spelet och matchen.

Precis som i cupmötet med Piteå för någon vecka sedan kom Hanna Sandström in från bänken och satte segermålet. Snacka om succé-inhoppare.

…

Själv tillbringade jag eftermiddagen i Solna där jag såg AIK mot Rosengård.
Matchen slutade föga överraskande med seger för mästarlaget från Skåne – som i likhet med t ex Tyresö saknade flera viktiga spelare.

Elin Rubensson, Lina Nilsson, Kirsten van De Ven och Lisa Ek lyste alla med sin frånvaro, men Rosengård kunde ändå vinna tämligen enkelt.

Därmed inte sagt att storfavoriten kommer att springa hem Damallsvenskan i år.
Nej, Rosengård kommer att tappa poäng.
Det är jag säker på.

Framför allt så tror jag att man kommer att vara sårbara och utsatta i matcher mot lag som är riktigt snabba och skickliga i sina omställningar.
Det är jag nästan säker på.

AIK då?
Nykomlingen stretade emot så gott det gick, men utan Maja Saari i mittförsvaret och Emma Lundh på topp är laget lite tunnt.
Det kommer sannolikt att bli ett svårt och tufft år för laget.

Det är jag också säker på.

I morgon spelar ett brandskattat svenskt landslag VM-kval mot Nordirland – med Hanna Folkesson i den centrala nyckelrollen på mittfältet.

Förbundskapten Pia Sundhage mönstrar ett stora delar väntat lag i mötet med Nordirland.
Lina Nilsson och Sara Thunebro tar ytterbacksplatserna och flankerar duon Linda Sembrant och Charlotte Rohlin.

Inga konstigheter där.

Med Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Elin Rubensson borta är kampen om backplatserna helt enkelt ganska svag.
Jag hade gärna sett att Umeås Emma Berglund hade varit med i truppen, men det är hon nu inte och kan därför heller inte utmana de som nu spelar.

Däremot finns en annan Umeåspelare med i truppen såväl som i startelvan.
Hanna Folkesson tar den centrala mittfältsposition som egentligen skräddarsytts för skadade Caroline Seger.

Ett helt riktigt val av Sundhage om du frågar mig.

Folkesson övertygade under Algarve Cup och har de verktyg som krävs för att spela i positionen och dessutom göra det bra. Jag tror till och med att hon har goda möjligheter att göra en riktig kanonmatch.

Framför henne bildar Sofia Jakobsson, Therese Sjögran och Olivia Schough en slags mittfältstrio i den diamantvariant som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson valt att fortsätta använda sig av.

Att Jakobsson finns med köper jag, precis som att rutinerade Sjögran flyttas in centralt, men att Olivia Schough skulle få en startplats hade jag inte räknat med.
Här går helt enkelt Sundhages och mina tankar och åsikter isär.

Medan Sundhage har höga tankar om Schough är min åsikt bänkspelaren från Bayern München inte håller landslagsklass.
Låt vara att landslagsledningen fått ta emot en handfull återbud inför kvalet och att Lisa Dahlkvist inte är hundraprocentig efter sin knäskada, Schoughs spetsegenskaper är inte tillräckliga för att ta plats i en svensk startelva. Möjligen som inhoppare.

Då hade jag mycket hellre sett att Antonia Göransson (även hon bänkspelare numera) i laget.

Men det är min åsikt, inte Sundhages.

Bättre, enligt min mening, och mer väntat är det då på topp där Lotta Schelin och Kosovare Asllani bildar anfallsduo.

Nu tror jag inte att laguttagningen kommer att spela någon större roll. Sverige ska vara klart bättre än Nordirland och vinna oavsett vilka spelare som Sundhage och Persson ställer på planen.

Om drygt år blir det en annan femma.
I VM håller det knappast att ge startplatser till vilka spelare som helst. Då måste de bästa spela och i min bok är Olivia Schough inte en av dessa.

Då tycker jag att det finns spelare begåvade med betydligt mer talang, spets och kvalitet – exempelvis Lina Hurtig.

…

Jag läste att Pia Sundhage ville att Sverige ska komma runt på kanterna i morgondagens match mot Nordirland.
En lite märklig matchplan kan jag tycka, i synnerhet eftersom det svenska laget drar in sina falska yttermittfältare i planen. Hade inte ett klassiskt 4–4–2-spel varit bättre om ambitionen är att attackera ute från kritan?

Kopparbergs/Göteborg hade hoppats knyta till sig holländskan Sherida Spitse inför säsongen.
Men landslagsmittfältaren hamnade i norska Lilleström och jakten på en mittfältare har gått vidare.
Nu riktar man enligt uppgifter in sig på Wales landslagsmittfältare Jessica Fishlock.

Enligt obekräftade, men vanligtvis väldigt bra, källor ska Kopparbergs/Göteborg vara intresserade av att knyta till sig 27-åriga Jessica Fischlock.
Walesiskan tillhör visserligen Seattle Reign, men har tidigare varit utlånad från klubben till såväl Glasgow City som Melbourne Victory.

Hur mycket som ligger i de uppgifter som sipprat ut återstår att se, men Fishlock är en duktig mittfältare som sannolikt skulle stärka upp Göteborgslaget ytterligare om affären går i lås.

…

I helgen nåddes jag av uppgifter om att Vittsjös huvudsponsor, Wiwood, skulle ha avslutat sitt åtagande hos klubben.
Om informationen visar sig stämma är det ett hårt ekonomiskt slag för Skåneklubben.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det än så, innan jag tagit ett snack med klubbens ordförande Olof Sixten. To be continued, helt enkelt.

…

I eftermiddag spelar Sverige sin tredje och avslutande gruppspelsmatch i Algarve Cup. Världstrean Japan står för motståndet i en match där Pia Sundhage kastar om lite i den blågula elvan.

Tyresös Carola Söberg tar plats mellan stolparna och Linda Sembrant tar plats bredvid Nilla Fischer i det svenska mittförsvaret.
På mittfältet får Umeås Hanna Folkesson chansen från start, precis som Rosengårds Lina Nilsson.
Folkesson ersätter Lisa Dahlkvist medan Nilsson tar Sofia Jakobssons dito. Den sistnämnda spelar på topp tillsammans med Lotta Schelin.
Linköpings Charlotte Rohlin och PSG-spelaren Kosovare Asllani saknas på grund av skador.

Att Hedvig Lindahl skulle få vila en av matcherna var ganska väntat. Assisterande förbundskapten Lilie Persson berättade redan inför turneringen att man hade för avsikt att låta två målvakter spela i Algarve Cup.

Men att det skulle bli Söberg som fick chansen trodde jag nog inte.
Tyresökeepern, som 31 år gammal har en landskamp på meritlistan, är duktig, men håller enligt min mening inte för landslagsspel.

Och med tanke på att Söberg sannolikt spelar sin sista säsong i Damallsvenskan – och om det vill sig illa som backup till finska landslagskeepern Tinja-Riikka Korpela – känns valet av målvakt i mötet med Japan märkligt.

Klockan 15.30 sparkar matchen igång. Då får vi se om Tyresömålvakten kan motbevisa det jag just skrivit.

På övertid rullade Sarah Michael in avgörande 2–1 för Kif Örebro mot FC Rosengård och ställde till med cuphelgens stora skräll.

Regerande svenska mästarlaget FC Rosengård är utslaget ur Svenska cupen.
Fjolårets positiva överraskning i Damallsvenskan, Kif Örebro, satte punkt för Malmölagets cupäventyr i och med 2–1-seger i kvällens åttondelsfinal.

Örebro tog ledningen redan efter 14 minuters spel efter att Sanna Talonen utnyttjat ett misstag i hemmaförsvaret.

– Jag tycker inte att ledningen är oförtjänt. Vi spelar aggressivt och bra i första halvlek, säger Örebros tränare Rickard Nilsson.

I andra halvlek kom hemmalaget tillbaka, spelade upp sig och kvitterade.
Målet gjorde Sara Björk Gunnarsdottir på nick efter frispark signerad Lina Nilsson. Men fler mål blev det inte för Rosengård.

– I andra är vi lite illa ute. De får tryck på oss och göra mål på frispark.

Istället avgjorde Örebros Sarah Michael på övertid och tog sitt lag vidare i cupspelet.

Det är knappast någon överdrift att prata om Örebrosegern som en jätteskräll, utan att ens ha sett matchen. Laget slutade sexa i fjolårets damallsvenska, 26 poäng bakom SM-vinnande LdB FC Malmö.

Men Kif-tränaren Rickard Nilsson visade redan under förra säsongen att han är duktig på att strukturera upp sitt lag och att göra mycket av lite. Det lyckades han minsann med i kväll också.

…

Tyresö kryssade mot norska Arna Björnar i en träningsmatch i eftermiddag. Mötet slutade 2–2.
Tyresös mål gjordes av Madelaine Edlund och Marta.

…

Två andra damallsvenska lag möttes i Östergötland. Linköping besegrade nykomlingen AIK med 1–0 efter mål av Renée Slegers.

Fyra debutanter fick plats i Pia Sundhages trupp till matchen mot Frankrike.
Landslagsåret inleds med ett tufft möte och en oundviklig generationsväxling.

Det blev en senare start på det blågula året än vad landslagsledningen hade hoppats på. Men den 8 februari är det dags, när Sverige ställs mot Frankrike i Amiens.

I dag presenterade assisterande förbundskapten Lilie Persson en 21 spelare stark svensk trupp där fyra debutanter fanns med: Stéphanie Öhrström, Magdalena Ericsson, Lina Hurtig och Emma Lundh.

Saknas gör därmed bland andra; Sofia Jakobsson, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Jenny Hjohlman och Malin Reuterwall.

Nilsson och Hjohlman är skadade medan Samuelsson spelar i Australien i vinter. Varför de övriga två inte kom med vet jag inte, men jag har mina aningar …

Saknas i truppen gör också Emma Berglund (Umeå) och Linda Sembrant (Tyresö).

I Berglunds fall tror jag att hennes långa tid borta från planen (efter korsbandsskadan förra året) har varit avförande. Nu är UIK-backen tillbaka i full träning och snart lär hon nog vara tillbaka i blågult igen.

Varför Sembrant inte är uttagen vet jag inte. Kanske får hon chansen senare i år eller så är hon bara inte den mittbackstyp som Sundhage vill se tillsammans med Nilla Fischer.

Av det lilla som jag såg Sembrant i höstas så tyckte jag att hon hade problem med tempot när det gick undan, vilket skulle kunna vara en anledning till att hon inte finns med.

Tillbaka till de som faktiskt är uttagna.

Något gammalt, något nytt
Merparten av spelarna är de gamla vanliga, stommen i den elva som Pia Sundhage brukar ställa på planen, sen finns det några nya och några nygamla.

Tyresös Carola Söberg tillhör den senare kategorin. Efter att ha stått utanför ett bra tag och dessutom tackat nej när hon varit uttagen, är Söberg nu tillbaka.
Med tanke på att Kristin Hammarström slutat och att Sofia Lundgren är långtidsskadad är Söberg ett naturligt val – även om hon i mitt har haft svårt att övertyga på allra högsta nivå.

Stéphanie Öhrström är en av debutanterna i truppen. Veronamålvakten var med på lägret på Bosön i slutet av förra året och får nu en ny möjlighet.
Öhrström är välskolad, duktig och har tjänat ihop till den här chansen. Och med den konkurrensminskning som Hammarström och Lundgrens frånfälle medför är Öhrström en spelare som mycket väl kan finnas med i kommande landslagstrupper också.

Nya ytterbackar
Backsidan innehåller en landslagsdebutant och en spelare som inte varit uttagen som försvarsspelare tidigare.
Linköpings Magdalena Ericsson är rookien i sammanhanget. För den som inte känner till henne är hon utrustad med en finfin vänsterdoja och ett bra spelsinne, men hon har också vissa brister.

Jag gillar Ericssons spelstil, men undrar verkligen om hennes positionsspel och fart räcker till på europeisk toppnivå. Svaret kanske kommer just mot Frankrike i Amiens.

Elin Rubensson har ju varit med tidigare, men aldrig som back. Det är hon nu. Rosengårdspelaren imponerade på mig, och sannolikt också på landslagsledningen, när hon lirade högerback i Champions League i höstas.
Här har Sundhage & Co en oslipad diamant i sina händer. Jag tror nämligen att Rubensson kan bli en högklassig ytterback.

Offensiva talanger
De två sista debutanterna är offensiva spelare båda två. Den ena är Umeås Lina Hurtig, som många ville se i landslaget redan förra året, den andra är AIK:s Emma Lundh.

Att Hurtig finns med är inte svårt att förstå. Umeåspelaren gjorde en klart godkänd fjolårssäsong och har kvaliteter som det råder brist på i det svenska landslaget.
Men man ska samtidigt komma ihåg att hon är grön i sammanhanget och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som seniorlandslagsspelare.
En roll som hon kommer att ikläda sig i många år framöver.

Sist, men inte minst, den uttagning som överraskade mig mest – Emma Lundh.
Visst har Lundh kvaliteter, men hon har inte tagit det där sista klivet. Steget från stor talang till viktig seniorspelare.
Lilie Persson sa till förbundets sajt att AIK-spelaren hade gjort avtryck på det senaste landslagslägret, så kanske är Lundh på väg att ta det där klivet trots allt – även om jag tvivlar en aning.

En ny tid är här
Ett nytt landslagsår är här och med det ett delvis nytt landslag – och ytterligare en uppgift: att inleda en generationsväxling.

Några spelare borde kanske redan ha slussats in, men jag har förståelse för att landslagsledningen inte ville påbörja den processen innan fjolårets EM-slutspel.
Nu finns det tid, gott om tid, att påbörja det arbetet. Därför känns det helt rätt att fyra debutanter finns med i truppen mot Frankrike, även om jag hade kunnat tänka mig någon eller några förändringar.

Personligen hade jag ju gärna sett Linköpings Stina Blackstenius i den här truppen. LFC-forwarden var ett riktigt utropstecken i Damallsvenskan förra säsongen och kunde helt klart ha belönats med en landslagsplats.

Nu lär Blackstenius chans komma, mer sannolikt förr än senare, för en helt oundviklig och klart nödvändig generationsväxling har inletts.
Sundhage & Co har en intressant och minst sagt delikat uppgift framför sig.